LOUIS BONAPARTE.
Det fanns i familjen Bonaparte en medlem, påfallande olik de andra därigenom, att han saknade det starka, livsbejakande kynne, som eljes utmärkte dem alla. Han var hela sitt liv igenom en sjukling, en bruten man, som helst fört en tillvaro i stilla enslighet, men som genom händelsernas gång drevs in i förhållanden, främmande för hela hans naturell. Det var Louis Bonaparte, den fjärde i ordningen av bröderna, konnetabeln av Frankrike, konungen av Holland, nevrastenikern, den dystre, ensamme mannen.
Louis var född den 2 september 1778, eller det år, då Charles Bonaparte förde de två äldsta bröderna över till Frankrike. Napoleon tog redan tidigt hand om sin yngre bror. När han 1791, efter att ha tillbragt sina ferier på Corsika, vände tillbaka till Frankrike, tog han med sig Louis, först till lägret i Auxonne, sedan till Valence. Medan brodern skötte sitt arbete, satt Louis i Napoleons lilla kala löjtnantsrum och skrev rent den historia över Corsika, som Napoleon vid denna tid höll på att avsluta och som upptog hela hans intresse utom tjänsten. Bröderna hade knappt både om utrymme och penningar. Det berättas, att Louis hade sin sovplats i korridoren utanför Napoleons dörr, men man bör kanske snarare sätta tro till versionen om att han låg på en liten hård soffa inne i rummet. Napoleons egen tältsäng var troligen icke så mycket mjukare. I Valence inackorderade Napoleon Louis för billigt pris hos en mademoiselle Bon och lät honom syssla med matematiska studier, ty Louis skulle bli artillerist, — det var för Napoleon det vackraste yrke i världen. För Louis var Napoleon ända från början store-bror, beskyddaren, som bekostade hans studier och uppehälle, och det förefaller som hade han på Louis ställt de största förhoppningar, tänkt sig, att denne gosse engång skulle bli familjens stolthet. Både under denna tid och senare, när Louis vunnit inträde i krigsskolan i Châlons-sur-Marne, slösade han på honom, särskilt i sina brev till Joseph, de amplaste lovord. I ett brev av den 18 juli 1795 skriver han: "Louis är sedan 5 å 6 dagar i Châlons-sur-Marne där det skall bli en karl av honom. Han visar god vilja och studerar taktik, matematik och befästningsväsende." I ett annat från 6 september samma år heter det: "Jag är mycket nöjd med Louis, han motsvarar mina förhoppningar. Det är en bra gosse och efter mitt sinne, han förenar värme, kvickhet, hälsa, begåvning, stadig vandel, godhet — allt. Nu, när jag ej mera har honom hos mig, sysslar jag endast med nödvändigt arbete. Jag känner livligt, att jag blivit berövad Louis. Han var mig till stor hjälp." Även andra samtida berömma hans godhet, vänlighet och begåvning samt omnämna hans vackra utseende och älskvärda natur.
Men när Napoleon också av denne broder ville göra en god krigare och intalade sig, att Louis visade utpräglade anlag för militärkallet, begick han ett misstag. Louis var varken ett officers- eller ingenjörsämne och matematiken intresserade honom ej det ringaste. Hade han fått en utbildning efter sin håg och sina anlag, vilka avgjort visade mot humanistiska intressen och stilla teoretiska studier, hade han kanske med de möjligheter, som senare öppnades för Bonaparterna, kunnat bli en vetenskapsman eller skriftställare. Nu gick hela hans ungdom till spillo för uppgifter, som han som fullvuxen ej kunde omfatta med levande intresse. Men i sin ungdom förstod Louis ej sig själv. Han var tillgiven Napoleon, tacksam för vad denne gjorde för honom, glad över sin underlöjtnantsgrad och sina epåletter och mera hängiven Napoleon än någon annan av syskonen. Det låg en stor olikhet i den vänskap, som Napoleon hyste för Joseph, och hans känsla för Louis. Man behöver endast läsa ungdomsbreven i Napoleons korrespondens för att finna, att Joseph för honom var den jämnårige vännen, Louis däremot hans lille bror, och vad som under tidigare år fanns av sentimentalitet i känslan för den äldre brodern, var utbytt mot ömhet i hans förhållande till den yngre. Joseph förblev Napoleon alltid på något sätt överlägsen, Louis hade han uppfostrat, lett på hans första upptäcktsfärder i världen, denne var mer än de andra syskonen hans egendom, vilken han fritt kunde förfoga över. I egenskap av Napoleons flygeladjutant deltog Louis i det italienska fälttåget 1796 - 1797 och var med vid Lodi, Arcole och Rivoli. På slagfältet visade han både mod och rådighet, och hans smidighet och älskvärdhet i umgänget gjorde honom omtyckt av både officerare och soldater. Napoleon anförtrodde ofta åt honom utförandet av svåra uppdrag. På andra dagen av slaget vid Arcole måste en viktig depesch skickas till general Robert. Napoleon sände Louis i ilande fart till Roberts läger, och denne lyckades i trots av fiendens eld tränga fram till generalen och överlämna depeschen. Ett par minuter efter att ha mottagit densamma, föll general Robert till marken träffad av en österrikisk kula. Rätt genom fiendens mördande eld red Louis tillbaka till högkvarteret. Efter detta prov på oräddhet erhöll Louis kaptensrang samt tvenne hederspistoler.
Louis delade ej blott fälttågets vedermödor utan även dess lätta och lustiga liv. Det senare blev för honom långt mera ödesdigert än de förra och gjorde med ett slag slut på hans ungdomskraft och strålande hälsa. Han angreps plötsligt och häftigt av en svårartad sjukdom och var i början av februari 1797 tvungen lämna sin post. Förgäves ägnades honom den omsorgsfullaste och skickligaste läkarhjälp, som man denna tid kände till. När Louis, efter att ha vistats länge i Bologna och Milano, steg upp från sjuklägret, var han en för alla tider bruten man. Hans ungdom var borta, den älskvärde mannen var bliven en skeptiker och pessimist, hans glättighet var förvandlad i grubbel. Napoleon, som trodde att hans dystra uppsyn och likgiltighet för det, som förr intresserat honom, berodde på en naturlig, med konvalescensen sammanhängande trötthet, försökte skaffa honom förströelser, men då Louis bestämt förklarade, att han ej mera ville vara med om något lägerliv, sändes han, efter det fredspreliminärerna i Campo-Formio voro avslulade, till Paris för att till direktoriet framföra budskapet om det lyckliga fredsslutet.
I Paris mötte Louis sin första kärlek i gestalten av en ung väninna till hans syster Caroline, Emélie de Beauharnais, en brordotter till Joséphines första man. Emélie och Caroline voro kamrater i en klosterpension i Saint-Germain, och Louis sammanträffade med henne hos sin syster. Han blev strax intagen av hennes stora skönhet — vilken senare förstördes av kopporna — och i synnerhet av hennes melankoliska väsen, som harmonierade med hans eget. Han anhöll även om hennes hand, men Napoleon motsatte sig med bestämdhet giftermålet och gifte bort Emélie med en av sina officerare, Lavallette. Louis hade svårt att glömma henne, så svårt att han måste skriva en bok om deras olyckliga kärlek, kallad "Marie ou les peines de I'amour", vilken utkom år 1800. Dess litterära värde var intet, men den tyckes hava gjort lycka, ty en andra upplaga utkom år 1814.
För att bota Louis' hjärtesår och möjligen även hans kroppsliga onda lät Napoleon brodern följa med expeditionen till Egypten. Men Louis blev redan på ditvägen så sjuk, att Napoleon lät honom återvända såsom kurir. Detta uppdrag förskaffade Louis en ny grad, han blev skvadronchef.
Under Napoleons vistelse i Egypten var Louis den ende av bröderna, som öppet visade, att han förenat sitt öde med dennes. Från Vichy, där han vistades för att vårda sin hälsa, skrev han upprepade gånger till Joseph och Lucien bevekande brev, i vilka han bad dem betänka, att Napoleon ej kunde reda sig utan hjälptrupper och uppmanade dem att, i egenskap av deputerade, genom lagstiftande kåren söka förmå direktoriet att sända Napoleon och hans här undsättning.
Trots att Louis alltjämt steg i de militära graderna, — han blev efter brumaire utnämnd till brigadchef — visade han samma bristande intresse för detta yrke. Han fick så småningom en annan ärelystnad. Han ville bli ansedd för en av sin tids skönsjälar. Genom sin sjukdom hade han blivit en drömmare och en stämningsmänniska. Han kunde möta en okänd flicka i Tuileriträdgården och vansinnigt förälska sig i henne utan att dock söka hennes bekantskap. Han drev en sentimental och svärmisk vänskapskult. Hans vänkrets var på intet sätt lysande, han umgicks varken med sina officerskamrater eller i den societet, där hans syskon ivrigt tävlade om företrädet. Han hade några trogna vänner, fattiga och okända, med vilka han odlade gemensamma litterära och filosofiska intressen. Det var emellertid ej klassikerna eller upplysningsfilosoferna, som han studerade, han beundrade framför allt den högmoderna sentimentalt-romantiska litteraturen, Werther-kulten och Bernardin de Saint-Pierres arbeten. Hela denna genre passade väl ihop med hans melankoliska lynne. Om han inte förstod Rousseau var det blott därför, att han ej var nog skarpsynt för att inse, att denne var grundläggaren till hela riktningen.
I sitt försök att psykologiskt utreda motsatserna i Louis' natur och inkonsekvenserna i hans handlingssätt, kommer Masson till det resultatet, att Louis var en dubbelnatur med en god och en dålig sida. Men behövs väl denna uppdelning för att förstå, att på samma gång som Louis var en tillbakadragen man utan personlig ärelystnad och benägenhet för yttre glans, han samtidigt övervakade sina bröders minsta steg, alltid var färdig att tyda deras bevekelsegrunder på ett för dem ofördelaktigt sätt eller att han, som själv älskade ett eremitliv, ej kunde finna sig i deras skrytsamma uppträdande? Ligger icke i själva hans nevrasteni grunden till denna misstänksamhet, denna ständiga inbillning, att själv vara illa behandlad eller förföljd? Louis var den trötte mannen, vars nervsystem irriterades av det bullersamma livet utanför, enstöringen, vars självkänsla av brist på jämförelse med andra onaturligt stegrats.
Denne sjuke och livströtte broder ville nu Napoleon gifta bort, och det med en ung, glad och vacker flicka, sin styvdotter Hortense Beauharnais. Själv var han henne mycket tillgiven. Han beundrade hennes många talanger — hon var litterär, sjöng och målade — hennes utsökta elegans, hennes förmåga att representera, hennes lugna och jämna lynne och älskvärda umgängessätt. Hon var också vacker med sin friska hy och sitt rika blonda hår. Det enda som skämde henne liksom så många andra av denna tids människor var hennes tänder. Napoleon räknade måhända på att hennes glättighet skulle kunna utgöra en motvikt till Louis' pessimism. Vad som främst drev honom till att gifta bort Hortense med Louis var dock utan tvivel den omständigheten, att han ville ha tronföljden betryggad. Efter affären med helvetesmaskinen insåg han, att han borde befästa sin dynasti. Men han hade inga utsikter att få barn med Joséphine, och i brödernas familjer föddes endast flickor. Hans hopp stod då till Louis. Att Napoleon med vetskap om dennes för alltid brutna hälsa utsåg honom tillsammans med sin avhållna styvdotter till grundläggare av den nya dynasti, som borda fullfölja hans livsverk, visar endast, hur litet man denna tid visste om ärftlighetens grymma lagar. Att Louis skulle kunna knyta en förbindelse med en utländsk prinsessa var ännu en förmäten tanke, och det fanns ej någon som i rang stod högre än förste konsulns styvdotter. För Louis var detta äktenskap så motbjudande att han, under förevändning att fullborda sin militära utbildning, år 1800 begav sig till Preussen. Då han vid sin hemkomst följande år möttes av samma förslag, särskilt understött av Joséphine, som däri såg ett befästande af sin ställning, flyktade han till Lucien i Spanien, och han deltog i fälttåget mot Portugal. För Hortense hade Louis säkerligen intet särskilt tilldragande. Väl ansågs han allmänt som både begåvad och älskvärd — många hava betygat att han var god och vek — men redan hans yttre måste verkat avskräckande på en ung flicka; i detta gammalmansansikte kunde man ej mera finna något av ungdomens friskhet och hurtighet. Att Hortense i alla fall var med om att gifta sig med Louis berodde därpå, att hon med sina aderton år ännu var en pensionsflicka utan egen mening, van att rätta sig efter andras befallningar. Hon hade haft en ungdomskärlek, Napoleons adjutant Duroc, vilken även varit intagen av hennes graciösa och förnäma väsen, men då Napoleon motsatt sig giftermålet, hade hon rättat sig efter hans vilja. Den 1 januari 1802 firades Hortenses och Louis' bröllop med stor ståt. Men samtida vittna om, att det rådde en dyster stämning under hela bröllopet.
De nygifta bosatte sig i Paris i ett litet hus vid Rue Victoire. Men deras samliv varade endast helt kort. En dag fällde Hortense ett yttrande, som väckte Louis' misshag, och i ett utbrott av häftighet räknade Louis upp för henne alla de skandaler och snedsprång, som hennes mor hade på sitt skuldregister. Hortense blev utom sig av förtvivlan och Louis flydde till sitt lantgods Baillon, beläget på en ö i floden Thève där han grävde ner sig bland sina böcker, förbittrad på sig själv och hela världen. Därifrån företog han då och då en badresa för sin hälsas vårdande. Hortense däremot återvände till sin moder på Malmaison, representerade vid baler och festligheter och var Napoleons ständiga sällskap under den tid Joséphine befann sig på en badort. Hennes förhållande till Napoleon var mycket gott. Från att först ha älskat sina styvbarn för Joséphines skull, hade han blivit varmt fästad vid dem för deras egen, och i synnerhet Hortense med sitt ljusa lynne förmådde alltid uppmuntra honom. Man såg dem ständigt i varandras sällskap, och förtalet skonade icke den 31-årige styvfadern, som visade ett sådant galanteri mot sin övergivna, endast 19 år gamla svägerska och styvdotter. I mars 1802 gjorde Louis ett kort besök hos sin hustru men skyndade så åter till Baillon, och trots påminnelser infann han sig i Paris först den 10 oktober eller samma dag som deras första barn, Napoléon-Charles föddes. Orsaken till att Louis vid tiden för denna till synes glädjande familjetilldragelse höll sig undan — själv uppger han, att hans samliv med Hortense varade sammanlagt fyra månader — var helt enkelt den, att han misstänkte Napoleon för att vara fader till hans barn. Huruvida så verkligen var förhållandet eller Louis endast var ett offer för förtalet eller för sin sjukligt uppdrivna misstänksamhet, är ännu så länge en hemlighet — det finns många dokument i de bonaparteska familjearkiven, som ingen forskare fått tillgång till — faktum är emellertid, att Louis icke drog sig för att slunga Napoleon denna anklagelse rätt i ansiktet. Napoleon svarade med att egenhändigt kasta ut honom. För övrigt var Louis upptagen av att sköta både sina verkliga och inbillade sjukdomar: han sökte icke blott bot hos en mängd läkare, utan ställde sig också i förbindelse med kvacksalvare och charlataner. Han hade dock tid att misstänksamt övervaka Hortense och hade i hennes omgivning personer, dresserade att avgiva rapporter om hennes förehavanden. Han förbjöd henne strängeligen att vid sina besök på Saint-Cloud stanna över natten, då Napoleon var hemma. Först i december 1803 inträdde ett bättre förhållande mellan makarna, och de företogo nu en resa till Compiègne, där de vistades en tid och tillsammans kunde glädja sig över det uppseende, som den älsklige lille Napoleon-Charles väckte vart de än kommo.
Liksom de andra bröderna steg Louis samtidigt med Napoleon allt högre upp mot samhällets höjder. Efter kejsardömets proklamerande förklarades han för kejserlig prins med en årsinkomst av en miljon, blev medlem av hederslegionens stora råd, senaten och statsrådet, utnämndes dessutom till divisionsgeneral och erhöll något senare ännu en hög post: den av konnetabel över Frankrike, d. v. s. högste befälhavare i Napoleons frånvaro över alla trupper i Paris och omgivningar. Även Louis köpte sig under denna tid ett palats och ett lantgods — efter revolutionen fanns det gott om "historiska slott" att köpa för en billig penning. På slottet Saint-Leu nära Paris trivdes de båda makarna väl, och här tillbringade de långa tider. I oktober 1804 föddes den andra sonen Charles-Napoléon-Louis, men denna händelse medförde ingen förbättring i förhållandet mellan de båda makarna.
Hortense hade svårt att uthärda den tyranniske mannens ständiga förebråelser, hans infall och nycker; till slut blev hon smittad av hans melankoli, och ett par år efter bröllopet fanns det ej mycket kvar av den lilla älskvärda och ganska medgörliga pensionsflickan. Den hänsynslöshet Louis visade henne hade även såsom naturlig följd att hon sökte vänskap och ömhet hos andra män, vilka om de ej heller förverkligade det sedligt höga ideal som Hortense under sin flicktid en gång drömt om dock sågo i kärleken annat än en grov utsvävning. Den man, som för Hortenses liv och utveckling hade en genomgripande betydelse var Flahault, och även om Hortense, i en utsträckning som blivit det vanliga i denna familj, ej olik en romersk kejsarsläkt, bestod sig lyxen av flere älskare, så var och förblev dock Flahault för henne mannen framför alla andra. Hon födde honom även en son, den under Napoleon III:s tid kände hertig de Morny. Flahault var lejon i den salong, som hon vid tiden för Napoleons och Joséphines kröning bildat. Hortense hade en viss konstnärlig smak, som, om hon fått råda, kunnat giva prägel åt hennes hem, nu ordnade Louis deras hus efter eget gottfinnande med prålande uppkomlingslyx, i vilken hon ej trivdes.
När Napoleon i slutet av år 1805 lämnade Paris, övertog Louis, om än motvilligt, utövandet av den honom tilldelade konnetabelvärdigheten. Hans arbete på denna post kan ej helt frånkännas talang och initiativ: när han var tvungen lämna tanken på sig själv, kunde han göra ett gott arbete, men i saknad av all uthållighet måste han åt andra överlämna att fullfölja vad han påbegynt.
Den viktigaste uppgift, som Napoleon under sitt fälttåg mot tredje koalitionen anförtrott Louis, var att skapa och leda en armé, stark nog att skydda de nordliga provinserna mot ett eventuellt infall av preussarna. Denna armé skulle bestå endast av holländare, och för detta ändamål befalldes Louis att bege sig till Holland för att uppbåda detta folk. Louis, som av ordalydelsen i Napoleons order drog slutsatsen, att preussarna redan stodo vid Hollands gränser, begav sig till detta land och kommenderade dit alla trupper, som förut varit stationerade i Paris. Därefter lämnade han överbefälet till andra och begav sig hem. I Strassburg sammanträffade han med Napoleon som efter freden i Pressburg återvände till Frankrike. På Napoleons förebråelser över den självrådighet, som Louis visat, då han först förlagt alla trupper i Holland och sedan lämnat dem åt sitt öde, svarade Louis endast, att då han engång blivit stationerad i Paris, han ansåg sig förpliktad att vistas i sin garnison. Dessutom förklarade han, att, sedan det blivit honom bekant, att Napoleon ämnade ändra styrelseformen i den bataviska republiken, såsom Holland då benämndes, han ej ville vara delaktig i att förstöra detta folks fria författning.
På våren 1806 började rykten cirkulera om att Holland skulle ombildas till ett konungadöme. Och när medlemmarna i det holländska rådet, där det franskvänliga partiet fått övervikt, förskräckta över den fara, som från Englands sida hotade Hollands gamla fria handel och alla dess kolonier, sände delegerade till Napoleon för att anhålla om att få till härskare en prins av det kejserliga huset, erbjöd Napoleon Louis denna lysande hederspost.
Huru ställde sig Louis och Hortense till detta anbud? Den skygge och tillbakadragne mannen tvekade i det längsta att taga emot det smickrande erbjudandet, men det förefaller, som hade hans obeslutsamhet mest berott på hänsyn för holländarna: han förklarade nämligen för Napoleon, att han ingalunda ville regera ett land, där hans namn för eftervärlden skulle frammana minnet av en monark, som gjort sitt folk olyckligt. På sin förmåga tvivlade Louis icke. Han saknade varken den bonaparteska självkänslan eller ärelystnaden. Vad Hortense åter angår, kände hon sig visserligen tilltalad av den nya värdigheten, med vilken följde allt som hon ansåg eftersträvansvärt: en kunglig tron och ett lysande hov, där hon själv skulle bli medelpunkten. Men å andra sidan avskräcktes hon vid tanken på en ständig samvaro med sin nevrasteniske och oberäknelige make, mot vilken hennes motvilja alltmer stegrats, och hon fann det svårt att skiljas från sin mor, sin styvfar, sina vänner och sina lärare — ty, fastän Hortense ägde många talanger, förblev hon den flitiga lärjungen, och hon kunde ej trivas utan lärare i sång och musik, teckning och målning.
Nyheten om Louis' val till konung väckte mycket uppseende och mycket gyckel hos de respektlösa parisarna, och snart cirkulerade en troligen uppfunnen anekdot, att, när vid de holländska sändebudens uppvaktning för Napoleon i Saint-Cloud denne med stolthet förevisade Louis' son, den fyraårige Napoleon-Charles, samt uppmanade barnet att vara älskvärt, denne strax underhöll holländarna med fabeln om grodorna, som ville välja sig en konung.
Den 5 juni 1806 ägde den högtidlighet rum, genom vilken Louis blev proklamerad till konung av Holland. De stora festvåningarna i Tuilerierna voro rikt smyckade och fyllda av allt vad det kejserliga hovet hade förnämt och framstående. Dörrarna slogos upp, en härold utropade sitt: "konungen av Holland", och Louis inträdde, följd av Napoleon, den kejserliga familjen, ministrar och hovdignitärer samt de holländska sändebuden. Napoleon höll nu ett kortfattat tal till Louis, i vilket han önskade honom lycka och uttalade sin förhoppning om att Louis skulle komma att känna sig solidarisk med honom och Frankrike. Därefter talade Louis, och hans svar åhördes med spänd uppmärksamhet av alla, icke minst av de holländska delegerade. Den, som förmådde avlyssna orden deras innebörd, kunde höra, att de två bröderna talade om två helt olika ting — i Napoleons tal låg endast en kort befallning att lyda, och bakom Louis' tacksamma och respektfulla fraser ett uttryck av solidaritet med sitt nya folk, som lät ana en gryende opposition. Napoleon hade gjort Louis till Hollands konung för att han där skulle försvara Frankrikes intressen såsom högste befälhavare över dess trupper i Holland, Louis däremot hade blivit härskare över ett främmande folk, vars frihet han ville respektera, och för vars lycka han ville arbeta.
Samma tanke gick igenom det tal, som Louis höll, när han tillträdde regeringen i Holland. Han lovade då sina undersåtar att hålla deras författning i helgd och söka bereda dem en lugn och lycklig framtid. I detta tal nämnde han ej ens Napoleons namn.
Louis var fullständigt ovan vid regeringsgöromål och för övrigt vid varje ordnat arbete. Men han tog dock genast efter ankomsten till Haag itu med de angelägenheter, som brådskade mest: han utsåg medlemmar i ministären, samt kompletterade sin hovstat. Då Louis från början favoriserade holländarna och invigde sin regering med att utdela en mängd nådevedermälen, tycktes tillfredsställelsen allmän. Som vanligt räckte Louis' hastigt vaknade energi ej länge; efter två veckors organisationsarbete följdes den av en ohygglig depression. Plötsligt började han inbilla sig, att han ej kunde uthärda Hollands klimat, och efter upptäckten härav lämnade han allt i sticket och reste till Wiesbaden för att genomgå en badkur. Hortense åter skyndade till Paris, där just vid denna tid fester firades till deras ära, som kämpat med vid Austerlitz.
Det goda förhållandet mellan Louis och Napoleon bibehölls ej länge. Napoleon trodde till en början att Louis' sätt att sköta regeringen berodde på ovana, och att hans misstag voro omedvetna. Men snart visade det sig, att Louis, konsekventare än någon av sina syskon, ställde sig solidarisk med det folk, vars konung han genom broderns inflytande blivit. Louis' politik blev rent nationell. Trots Napoleons boykott av engelsk handel genom det förhatliga kontinentalsystemet var varuutbytet mellan England och Holland nära nog lika livligt som förr, och Napoleons skarpt avfattade påminnelser nyttade till intet. Napoleon yttrade också, att hela landet var genomsyrat av anglomani och konungen själv var "le premier smogleur". En annan tvistepunkt, som för övrigt förelåg mellan Napoleon och alla de regerande syskonen, var, att Louis ej sände tillräckligt med trupper till Napoleons härar. Dessutom inrättade Louis på egen hand marskalksplatser och ordenstecken och förbigick vid utnämningar konsekvent alla fransmän. Ju längre det led desto mera nationell, ja, oppositionell blev hans regering. Med sin vanliga sjukliga misstro till alla började Louis snart inbilla sig, att Napoleon förföljde honom. Dessutom hade, vilket troligen sammanhängde med hans patologiska tillstånd, hans självkänsla stegrats till den grad, att den nära nog nådde det stadium som kallas storhetsvansinne. Snart kom det därhän, att varje befallning eller önskan Napoleon uttalade möttes med invändningar eller rent avslag. När Napoleon under Louis' och Hortenses vistelse i Pyreneerna efter den äldste sonens död lät häkta alla, som bedrevo handel med engelska varor, svarade Louis med att avlägsna de ministrar, som voro franskvänliga. När Napoleon klagade över att Louis ej ställde upp en större här, minskade Louis sin armé genom att hemförlova alla fransmän. När brodern förebrådde honom, att han ej infört Code Napoléon i Holland, svarade Louis, att han ej kunde införa det stora lagverket med mindre än att det blev modifierat efter förhållandena i Holland. — "Om man modifierar Code Napoléon", säges brodern ha svarat, "så är det ej mera Code Napoléon." Louis vägrade även införa det franska myntet, metersystemet antogs icke utan förbehåll men ordnades i samstämmighet med Hollands gamla mått- och viktsystem, och Louis själv gick så långt i fosterländskhet, att han tillät att det röktes pipa vid hans mottagningar, emedan så var bruk i Holland.
Även beträffande Louis' personliga angelägenheter kommo bröderna ej överens. För Louis blev samlivet med Hortense outhärdligt, och han anhöll upprepade gånger hos sin bror om tillstånd till skilsmässa, angivande såsom orsak Hortenses otrohet. Napoleon vägrade dock bestämt att gå in därpå. Ar 1807 upplöste makarna sitt gemensamma hem, men den förmån, som Napoleon själv visste att skaffa sig, nämligen att efter laglig skilsmässa kunna gifta sig med någon annan, unnade han ingendera av dem. Den inre oron hos Louis visade sig ej blott i de ständiga badresorna utan också i förflyttningar och förändringar inom hans eget land. Då Louis ej mera trivdes i Haag, fick han den idén att flytta huvudstaden till Utrecht, en åtgärd som var särdeles opraktisk och blev mycket dyrbar, ty Utrecht, en liten stad om 32,000 invånare, hade inga officiella byggnader, vadan det ena palatset efter det andra måste uppföras samt dessutom ett museum och flere teatrar. Men när hovet residerat i Utrecht några veckor, inbillade sig Louis, att klimatet i Amsterdam var bättre och flyttade sin regering dit.
I början av 1809 års fälttåg uppfordrade Napoleon Louis att uppställa en stor hjälpkår såsom förstärkning till "la grande armée". Louis nekade emellertid under förebärande av att han redan sänt hjälptrupper till Spanien för att undsätta Joseph och till Westfalen för att hjälpa Jérôme, och att han nu ägde endast 9,000 man i sitt land, vilka han var tvungen behålla som skydd mot befarade anfall från engelsmännens sida. Det visade sig snart, att Louis hade räknat rätt. En engelsk landstigning ägde rum på ön Batz, vilken gav sig till engelsmännen, och därjämte vid Walcheren, och när denna ort var erövrad, kastade sig fienden över Vliessingen. Då Louis med sin ytterligt reducerade armé ej kunde uträtta något, sände Napoleon en del franska trupper under general Bernadottes befäl mot fienden, och i spetsen för en av holländare och fransmän sammansatt armé lyckades denne slå och förjaga fienden. Napoleon anklagade emellertid sedan Louis för försumlighet och svaghet — ett av de första tecknen till att Napoleons stjärna var i sjunkande var, att han började skylla sina motgångar på andra. Då han ej ville avsätta brodern, försökte han på allt sätt förödmjuka honom för att tvinga honom att själv abdikera. I oktober 1809 måste Louis avstå en del av sina länder, och strax därpå hotade Napoleon honom med avsättning, ifall han ej ville gå in på att frivilligt avsäga sig kronan. När Louis förklarade sig beredd därtill, ifall hans yngre son utsågs till hans efterträdare, svarade Napoleon med att besätta Holland med 25,000 man under Oudinots befäl, vilken satte sig i rörelse mot Amsterdam. I ministerrådet talade Louis på fullt allvar om att med vapenmakt försvara sig till det yttersta, men övertygad av sina rådgivare om att denna kraftåtgärd ofelbart skulle föra med sig Hollands undergång, abdikerade han den 1 juli 1810 till förmån för sin son. Till detta förbehåll tog Napoleon ingen hänsyn. Medan Louis var på väg till hans öppna fiende, Österrike, meddelade Napoleon helt enkelt, att Louis abdikerat, emedan han på grund av en obotlig sjukdom var urståndsatt att regera. Tio dagar därpå förklarades Holland utan vidare införlivat med Frankrike.
Louis bosatte sig till en början under titeln greve av Saint-Leu i Teplitz i Österrike och protesterade därifrån förgäves mot den franska annekteringen av Holland. Även senare närde han förhoppningen att återfå sin krona; så riktade han år 1813 till Napoleon en skrivelse, där han erbjöd sig att ställa sig vid broderns sida såsom hans bundsförvant, ifall han återfinge Holland. Men Napoleon bevärdigade honom ej ens med ett svar. I september 1814 begav Louis sig till Rom, där han blev väl mottagen av de bonaparteska syskonens gamle vän och beskyddare, Pius VII.
Att Napoleon sålunda ej mer ville veta av honom, kunde Louis aldrig förlåta. När Napoleon under de hundra dagarna ville göra honom till pär av Frankrike, vägrade han att taga emot detta ynnestbevis och infann sig, i olikhet med syskonen, alls icke i Paris.
Hortense begav sig efter abdikationen med sina barn till Joséphine i Paris. Efter Napoleons första tronavsägelse, sedan Marie-Louise räddat sig till Blois, tog Joséphine hemma hos sig emot de allierade furstarna, för vilka hon gav fester, vid vilka Hortense presiderade. Den älskvärde Alexander I utverkade också för dem tillåtelse att få behålla sina titlar. När Napoleon återkom till Paris 1815, var Joséphine död, men han lät Hortense umgälla både moderns och hennes eget uppförande. Han förlät henne dock, då hon visade en uppriktig ånger. En dag i Saint-Cloud, då en hyllande folkskara utanför slottet ropade på kejsaren, visade han sig på balkongen, förande vid handen Hortense, som brast i gråt. Osäkert är om hennes tårar gällde Napoleons ädelmod eller tanken på den risk hon utsatte sig för, därest de allierade skulle lyckas ånyo förjaga inkräktaren. Efter Napoleons fall blev också hon förbjuden att beträda fransk jord. Hon begav sig först till Konstanz, där hon en tid var bosatt, men då hon, till följd av den vacklande hållning hon intagit till de politiska händelserna, misstänktes av alla partier, sökte hon och erhöll en fristad i Schweiz, där hon inköpte slottet Arenenberg. Hennes ensamma och dystra liv, där omsorgen om sönernas uppfostran var den enda ljusglimten, fördystrades genom den skandalösa process, som Louis anhängiggjorde mot henne, och vilken slutade med att hon gick miste om sin äldre son, som tillerkändes fadern. Denne son dog redan år 1831 och året därpå dog också Hortense på Arenenberg.
Louis levde de sista åren av sitt liv i Florens och Rom, där han sysselsatte sig med litterära studier. Han utgav även några arbeten, bland dem "Documents historiques et réflexions sur le gouvernement de Hollande", i tre band, samt "Observations sur l'histoire de Napoléon". Med åren blev Louis alltmera förgrämd och bitter, hans sjukdom tärde oavbrutet på hans livstråd. Dessutom gåvo hans båda söner honom anledning till sorger. Han ogillade djupt deras deltagande i de italienska frihetsrörelserna, och han måste även uppleva sin yngste sons revolutionsförsök.
Då han kände döden nalkas, lät han från Florens föra sig till Livorno för att vara denne sin son närmare, men upptagen av politiska konspirationer, kom sonen ej till den olycklige faderns dödsbädd.
Hade Louis levat tre år till, hade han kunnat glädja sig över att se sin son som Frankrikes president, och efter ytterligare två år kunnat hälsa honom såsom Frankrikes kejsare, och sålunda för andra gången genomleva det underbara äventyret från sina barndoms- och ungdomsdagar.