PAULINE BORGHESE.
Det man i allmänhet känner om Pauline Borghese — ty det är under sin andra mans namn hon gått till eftervärlden — är att hon var vacker. Hon var så vacker, säger en författare, att när man såg henne, måste man sätta tro till legenden om att det funnits gudar bland människornas förfäder.
Redan tidigt hade hon kommit till medvetande om sin skönhet, och om detta angenäma faktum å ena sidan var ägnat att tidigt väcka hennes behagsjuka och nöjeslystnad och böja hennes lätta sinne till lättsinne, så lockade det å andra sidan fram alla hennes älskvärda egenskaper och kom hennes lyckliga temperament att blomstra i all dess härlighet. Den smeksamma ömhet hela familjen Bonaparte ägnade la bella Paoletta och all den beundran, som mötte henne på de livets vägar, där hon dansade fram sin barndom och ungdom, gjorde henne visserligen klemig och bortskämd, men den gjorde det även möjligt för henne att bibehålla sitt glittrande solskenslynne, denna faddergåva från hennes hemland Corsika, det eviga solskenets ö. Den lilla vänliga och sorglösa flickan växte upp, omedveten om bekymmer, utan eftertanke och utan grubbel, som det äkta söderns barn hon var. Hennes uppfostran var mycket försummad, och det enda hon på egen hand lärde sig var att kläda sig väl. Det blev redan tidigt hennes huvudintresse, och när Napoleon, som under hela sitt liv hyste stor tillgivenhet för sin lilla syster, engång hade med sig från Paris en tre år gammal modetidning, stängde hon in sig i sitt rum och gjorde förtvivlade ansträngningar att sy om sina gamla lärftsklänningar efter de mönster hon fann i denna. I Marseille fick Pauline mera tillfälle att utbilda sin smak och odla sitt yttre, ty mot den sydfranska metropolen var Ajaccio blott en flärdlös och lantlig by. Samtida författare ha utslungat anklagelser mot fru Letitia Bonaparte för det rent skandalösa sätt, på vilket hennes döttrar skulle ha uppträtt i Marseille — det sägs till och med, att man kunde se dem på Marseilles bordeller — men man behöver endast konstatera, att Pauline vid tiden för flyttningen till Marseille var 13 och Caroline 11 år gammal samt tillika veta, att den tidens rojalistiska pamfletter och flygblad ivrigt sysselsatte sig med att smutskasta Napoleons familj, för att betvivla ej blott denna uppgift utan även med försiktighet upptaga alla de fula historier, som berättas om Pauline och hennes systrar. Sant är däremot, att de gåvo anledning till förtal på grund av sitt fria sätt, samt att de voro omsvärmade av beundrare, med vilka de koketterade.
Redan vid 14 år hade Pauline sina första två friare, den ena en hederlig medborgare vid namn Billon, som dock av Napoleon ansågs alltför fattig, den andra revolutionären Fréron, en gång Camille och Lucile Desmoulins' bästa vän, Marats vapendragare och beundrare, son till Voltaires kände motståndare. Fréron var medlem av konventet, och i egenskap av dess kommissarie sändes han år 1795 till de södra provinserna för att kuva ett rojalistiskt uppror. Han var en 40-års man med rykte som ivrig revolutionär; vid denna tid stod emellertid en nyvunnen gloria kring hans personlighet, han var nämligen en av de tre ledarna för den sammansvärjning, som störtat Robespierre. Fréron råkade Pauline i Marseille, och, tjusad av hennes fägring, anhöll han hos Napoleon om hennes hand. Man var vid denna tid upptagen av att söka en lämplig make åt Pauline. Den vackre och förälskade Junot, den blivande hertigen av Abrantes, för vilken Pauline visade en viss böjelse, ansågs vara för fattig, Moreau, som Napoleon fruktade och ville binda vid sig, avslog själv det ärofulla anbudet, och slutligen gav familjen sitt bifall till giftermålet med Fréron, som tycktes dem ett gott parti. Den mäktige och farlige konventskommissarien uppträdde här i södern som en furste, utvecklade mycken prakt och gav lysande fester och baler — han medtog på sin resa två miljoner livres ur fosterlandets kassa och efter fullbordad mission hade han kvar precis 15,001 livres. Så blev då denne, mannen från skräckväldet, Paulines trolovade och även den förste av hennes många älskare. Men förbindelsen blev ej långvarig. Fréron ställdes efter utförandet av sin mission till ansvar för försnillning av statsmedel och begångna grymheter, och denna process blev så uppseendeväckande, att familjen Bonaparte beslöt att göra slut på förlovningen. Från Marseille skriver den lilla 15-åriga Paulette de ömmaste kärleksbrev till sin vän i Paris: "Du har varit nära att förlora din lilla Paulette: här om dagen föll jag i sjön, då jag skulle stiga i en båt — — — allt det vatten jag svalde har ej avkylt mitt hjärta, som glöder för dig", eller: "Mod, min älskade — — jag råder dig att skriva till Napoleon, jag skulle också vilja skriva till honom — — — kanske skulle han bevekas av en systers tårar — —". Men det hjälpte icke, Pauline var tvungen att underkasta sig familjemyndigheten och söka glömma den förste mannen i sitt liv, den vackre Stanislas.
Men att Paulines hjärta vid 16 år ej var otröstbart, det visade sig rätt snart. Napoleon utvalde en av sina mest framstående officerare, den unge brigadchefen Emmanuel Leclerc till fästman åt henne. Leclerc var vid denna tid 25 år gammal, av ringa börd men en av de få, som kommit fram på grund av egen förtjänst. Pauline visade sig nu såväl som senare i sitt liv foglig inför sin bror "generalens" befallningar, och i juni 1797 firades bröllopet med borgerlig och kyrklig vigsel.
Strax efter giftermålet fann emellertid hennes unge make, att han var tvungen göra något för sin hustrus uppfostran och bildning, och så skickades unga fru Leclerc i flickpension hos m:me Campan, den ryktbara före detta kammarfrun hos Marie-Antoinette, hon, som gjort sig berömd genom sina memoarer om den olyckliga drottningens privatliv. Pauline var ej den enda i familjen, som hos denna vittra fru fullständigade sin uppfostran: pensionen besöktes både av hennes syster Caroline och av Hortense Beauharnais. Men Pauline var troligen den som bäst behövde det, eftersom hon aldrig fått någon egentlig undervisning, ja, knappt kunde läsa och skriva. Hon fick således deltaga i de yngre elevernas lektioner, om hon ock ej var tvungen att sitta med dem på skolbänken; hon arbetade också rätt flitigt och lärde sig åtskilligt av det man ville pränta in i hennes lilla vackra huvud. I januari 1799 skriver madame Campan till Joseph Bonaparte och berömmer henne för nit och idoghet.
Leclerc hade emellertid blivit förflyttad till Paris, han avancerade hastigt och köpte sig både palats i staden och ett lantgods. Han var en av Napoleons tillgivnaste anhängare, och vid statskuppen den 18 brumaire åtföljde han såsom adjutant jämte den andra svågern, Murat, Napoleon vid dennes uppträdande inför lagstiftande kåren.
Men Pauline fick ej länge njuta av parislivet. Hennes närmaste öde fick genom broderns maktbud en säregen riktning. Bonaparte umgicks vid denna tid med planen att återerövra San Domingo från negrerna. Denna ö, som genom freden i Rijswijk avträtts till fransmännen, hade under många decennier varit en guldgruva, ur vilken Frankrike hämtat rika skatter. Det franska väldet hade också här blivit mera stadgat för varje år som gick. Men till och med till negrerna hade revolutionens svallvåg trängt, och år 1789 hade de under ledning av sin hövding Toussaint-l'Ouverture gjort uppror och förklarat sig självständiga. Napoleon ville på inga villkor förlora ön, och han beslöt att företaga en expedition till San Domingo, därtill ivrigt uppmanad av alla de kreoler, som samlats kring honom och Joséphine, och vilka inbillade honom, att ön med lätthet skulle kunna återerövras. När expeditionen sedan kom till stånd, sällade sig även en stor mängd kreoler till denna.
Men vem skulle bli chef för expeditionen? Efter någon tvekan föll Napoleons val på vännen och svågern Leclerc, som han ansåg förena alla de egenskaper, som behövdes för att leda detta företag: militärisk duglighet, administrationsförmåga och omdöme, samt framför allt hederlighet och oegennytta. Leclerc insåg strax det äventyrliga i denna expedition och tvekade även på grund av sin svaga hälsa i det längsta, men frestelsen att få göra ett självständigt fälttåg, det Leclerc aldrig förr hade blivit i tillfälle till, och vanan att underordna sig Napoleons vilja gjorde, att han antog anbudet. Efter något dröjsmål seglade flottan ut den 14 december 1801 under stor entusiasm från de hemmablivandes sida.
Pauline sörjde visserligen mycket över att lämna Paris, men då hon fick veta, att hon skulle slippa skaka i vagn den långa vägen från Paris till Brest och i stället bäras i bärstol, blev hon genast vid bättre lynne. I Brest steg hon strax vid framkomsten ombord på fartyget Océan. När det började bli kväll, och kölden och fukten silade sig in överallt, medan fartyget sakta gled ur hamnen, stod på skeppskajen en ensam man och blickade oroligt ut mot fartyget — det var Paulines första kärlek, den försmådde Fréron, den fordom mäktige och grymme Fréron, nu fattig och förfallen. Han hade anmält sig att deltaga i expeditionen, men i sista ögonblicket hade han ej kunnat förmå sig att stiga ombord på den båt, som bar herr och fru Leclerc över havet. Han dröjde därför kvar och kom senare fram till San Domingo. — Överfarten var besvärlig, och den franska flottan råkade ut för en mängd missöden, men så snart man landat i San Domingo, följdes de franska vapnen av segern. Negrerna underkastade sig, och deras hövdingar blevo sända till Europa.
Men det var lättare att erövra ön än att behålla den. Negrerna gjorde ständiga uppror, fransmännen kände ej till landet, och trots alla givna löften fick Leclerc icke hjälptrupper eller understöd hemifrån. Detta gjorde honom missmodig, och han plågades av föreställningen att man i Frankrike, utan insikt om alla svårigheter, måhända ansåg honom oduglig, ja, rentav stämplade honom såsom förrädare.
Mitt under allt detta utbröt gula febern. Leclerc, vars hälsa blivit ytterst medtagen av klimatet, hade begivit sig med Pauline till Sköldpaddsön för att söka bot och vila. Men vid underrättelsen om att den förfärliga sjukdomen utbrutit vände han tillbaka och bosatte sig mitt i sjukkvarteret. Oförtrutet bemödade han sig att vara de sjuka till tröst och hjälp och hindra spridningen av den hemska sjukdomen, som lämnade öns invånare i fred, men så mycket starkare härjade bland européerna. Men utan ordnad sjukvård och utan läkare var läget nästan förtvivlat.
Man kan med skäl fråga, huru den glada och lättsinniga Pauline fann sig i alla dessa prövningar, och hur hon förhöll sig gentemot de faror, som hotade från alla håll. Även med hennes liv på San Domingo hava skandalskrivarna sysselsatt sig och bland annat tilldelat henne flere älskare, såsom mulatthövdingen Alexandre Sabès och dennes rival Christoph, som år 1801 av de upproriska hade blivit smord med helig kakao-olja till konung av San Domingo, men även hit synes illviljan och avunden förföljt henne. Hennes hållning under denna svåra tid var verkligt beundransvärd. Det var nu som alltid hennes lyckliga temperament, som höll henne uppe. Hon sjöng och dansade, och med sitt glittrande humör livade hon även upp sin omgivning. Hon gav baler och festligheter, anordnade musikaliska soaréer, väl främst för att roa sig själv, men även för att få de andra att glömma alla vedervärdigheter. Gentemot sjukdomen, som dagligen skördade en massa offer, förhöll hon sig så lugn, som om det ej fallit henne in att hon själv ständigt hotades av den förfärliga smittan. Napoleon hade vid avskedet uppmanat henne att, vad som än hände, uppträda så, som det ägnade och anstod förste konsulns syster. Det är dock ej sagt att tanken på den beundrade brodern ensam kunnat hålla henne uppe — men också hon hade i sitt väsen något av Bonaparternas dristighet. Hon ägde detta sorglöshetens mod, som man ofta finner hos de människor, som världen stämplar såsom mera lättsinniga än andra, och vilket just genom denna kontrastverkan gör intryck av att vara så storslaget. När hon begav sig ut på sina promenader, hände det ofta, att hon i sin vagn tog upp sjuka, som hon mötte på gator och vägar, och förde dem med sig hem för att vårdas. För expeditionens övriga damer var hennes orädda uppträdande synnerligen obekvämt, ty de måste följa hennes exempel och stanna kvar. De sökte på allt sätt övertala Pauline att återvända till Frankrike, men Pauline förklarade för alla, som ville höra det, att hon ansåge sig ytterst feg, om hon reste bort just då hon bäst behövdes, samt att hon, Bonapartes syster, ej var rädd för något i världen och ej ämnade rätta sig efter någons råd — "här härskar jag lika enväldigt som Joséphine i Paris".
Hon fick även beröm av sin stränge broder. När Bonaparte hörde berättas om hennes orädda uppträdande, skrev han till Leclerc: "Jag är mycket nöjd med Pauline. Hon får ej frukta döden, ty det är en ära för henne att få dö, medan hon är sin man till hjälp i hans armé; allt i denna världen förgås utom det minne vi genom vara bragder inrista på historiens blad."
Men Leclerc själv var klen och de många motgångarna hade brutit hans motståndskraft. Den härjande sjukdomen angrep också honom, och natten mellan den 1 och 2 november 1802 dog han. Redan några veckor tidigare hade Fréron dukat under för sjukdomen, och det var först vid hans död, som Pauline och Leclerc fingo vetskap om att han befunnit sig på San Domingo — det var även genom dem, som underrättelsen om hans död kom till Frankrike. Efter att ha låtit med stor omsorg balsamera Leclercs lik — Frérons kvarlevor sänktes liksom alla andras, som dött i den hemska sjukdomen, i havet — begav sig Pauline hem, och den 1 januari 1803 landade hon i Toulon. Bonaparte var mycket bedrövad över Leclercs död — "jag har mist min högra hand", yttrade han — och han påbjöd en sorg på 10 dagar i hela Frankrike. Men denna sorg bars utan övertygelse; i denna tid, då händelserna avlöste varandra med en snabbhet utan like, hade Leclerc och hans tappra gärning redan blivit glömd.
Pauline kom hem sorgsen och angripen av en sjukdom, som hon ådragit sig på San Domingo, och man ansåg bäst för henne att till en början bosätta sig hos Joseph i Hôtel Marbeuf. Men hon trivdes ej länge hos brodern och såg sig snart om efter ett eget hem. Hon fann också snart ett sådant i Hôtel Charost vid Faubourg-Saint-Honoré, det nuvarande engelska ministerhotellet, och installerade sig där. Men det dystra och ensamma liv hon levde på grund av sitt änkestånd passade henne icke. Hon vantrivdes och visste ej med vad hon skulle fylla sin tid. Och så kom snart — alltför snart tyckte hennes samtid — de vanliga förströelserna: kläder, fester, mottagningar, där hon presiderade som skönhetens drottning med de vackra, eleganta väninnorna som passande omgivning, och slutligen även älskarne.
Här är platsen för några ord om Paulines lyxbegär, nöjeslystnad och många erotiska upplevelser. Detta hade ej enbart sin grund i lättsinne. Hon förblev hela sitt liv ett barn, nyckfullt, men i grunden godhjärtat, i faddergåva hade hon nu engång fått en remsa ur Venus' gördel, och lusten att smycka sin skönhet hade hon i blodet. Att hon därför rycktes med i det stormande nöjesliv, som efter terrorismens fasor blev det nödvändiga uttrycket för den nyvaknande livskänslan hos den tidens människor, är ej att undra över. Dessutom var hon en uppkomling med en dyliks starka aptit på livet. Hon fröjdade sig av uppriktigt hjärta över att ha blivit prinsessa, och Napoleon själv, angelägen om att bilda ett lysande hov omkring sina nyskapade värdigheter, underblåste hennes och systrarnas lyxbegär. Dessutom fanns kanske hos henne något av broderns härsklystnad, och hans exempel smittade både bröderna och hans vackra systrar. Även kände hon ett ständigt behov av att ha människor omkring sig, likt ett barn fruktade hon mörker och ensamhet, vågade aldrig sova utan att ha ljus tänt i sin sängkammare, och som ett barn törstade hon också efter ömhet och smekningar. Hennes sjuklighet gjorde även sitt till. Det var som om hon burit på en känsla av att hon själv förtärdes inifrån, och att hon måste njuta av livet och inhösta all den ömhet och kärlek hon kunde få, innan hennes skönhet vissnade bort. Slutligen var denna epoks moraliska ståndpunkt lägre än någonsin, och man tog, kuriöst nog, mera anstöt av att Pauline såsom änka hade älskare, än då hon bedrog sina män med dylika.
Den som under hennes änketid stod hennes hjärta närmast, och som även tyckes ha förtjänat det, var skådespelaren Lafon vid Comédie-Française. Hon hade sammanträffat med honom bland Luciens konstvänner på Plessis-Chamans, där Lafon skrev sina komedier och spelade dem samman med Lucien, Elisa och någongång Pauline. Hans vackra röst och underbara sätt att tala om kärleken tjusade alla damer. Pauline hade redan före sin resa till Domingo ett kärleksförhållande med Lafon, och hon återtog det, när hon kom därifrån, men detta förhållande var på grund av Lafons för den tiden ovanliga diskretion föga känt, och det är troligt, att det upphörde redan år 1805.
Före brytningen hade emellertid Pauline bytt både titel och namn. Napoleon, som med oro såg den brokiga skara av män, som samlades kring Pauline, ansåg, att det enda var att skaffa henne en ny make, och han trädde nu i underhandling med dem, som han fann lämpliga för ändamålet. Den första var viceguvernören i Toscana, Melzi, en klok och framstående man, som Napoleon skattade mycket högt. Men Pauline ville ej gå in därpå. Han vände nu sina blickar åt ett annat håll. I Paris vistades vid denna tid en man, som väckte uppseende genom sitt gamla namn, sitt sköna yttre och sin rikedom, det var den italienska fursten Camillo Borghese. Han var ej framstående genom intelligens, men han var en boren furste, och Napoleon ansåg det vara av stor vikt, att Pauline genom detta giftermål kom in i Roms högsta aristokrati. Efter många underhandlingar beslöt man att giftermålet skulle firas i november 1803, men då förberedelserna för bröllopet voro avslutade, hugnades Napoleon med underrättelsen, att Pauline och Borghese redan två månader tidigare låtit kyrkan helga sitt förbund, och han blev till den grad förbittrad däröver, att han ej alls infann sig till bröllopet. Pauline var nöjd med det nya äktenskapet och sin nya titel, ja till och med lycklig, åtminstone under de veckor då hon var sysselsatt med att studera alla de gamla härliga konstskatterna i det ryktbara Palazzo Borghese och lära känna Roms högsta societet. Dessutom var hon stolt över det uppseende hon väckte vart hon än kom och över all den hyllning man bringade hennes skönhet, som dock, enligt madame Junot, efter vistelsen på San Domingo aldrig blev densamma som förr. Som flicka, tillägger samma sagesman, var hon så vacker och beundrad, att hennes kamrater i pensionen på kvällarna samlades för att se Pauline kläda av sig och gå till sängs. Det goda förhållandet mellan de äkta makarna räckte ej länge, och därtill var även fursten själv skuld. Han kan helt kort karakteriseras såsom dum, fåfäng och utlevad, en på samma gång likgiltig och svartsjuk äkta man. Pauline började vantrivas och vinnlade sig ej mera om att visa sina älskvärda sidor, tvärtom, hon väckte ofta förargelse genom sitt nonchalanta uppträdande och genom att driva gäck med den stränga etikett, som rådde inom den romerska societeten. Hon började längta tillbaka till Paris, och upprepade gånger tiggde hon Napoleon om att få komma hem. Men Napoleon ansåg, att var och en av hans syskon hade sin uppgift och sina plikter och skrev till henne den 6 april 1804: "Älska er man och hans familj, var älskvärd mot alla, rätta er efter sederna i staden Rom och tänk allvarligt på, att om ni vid unga år börjar lyssna till dåliga rådgivare, ni ej mera kan räkna på något stöd av mig. För övrigt finnes här i Paris ingen som tar hand om er, och av mig kan ni räkna på att bli mottagen endast såvitt ni kommer i er mans sällskap. Om någon brytning uppstår mellan er och honom, så är felet ert, och då är Frankrike stängt för er, och ni går i så fall miste om er lycka och min vänskap."
För att i någon mån trösta Pauline sände Napoleon modern Letitia till Rom på besök. När modern rest, kunde hon ej mera härda ut, i synnerhet då hon fått klart för sig, att hennes man ej blott, såsom hon uttrycker sig, "har ett adonishuvud, som är dumt och tomt", utan i det äktenskapsdrama hon hoppats uppleva ej var annat än "en ynklig statist". Och nu börjar den del av hennes liv, som hon ägnade åt badresor. Hon befann sig i Plombières, då den 14 augusti 1804 hennes enda barn med Leclerc, Dermide, dog i en häftig sjukdom i Frascati nära Rom. Hennes sorg var mycket häftig, men gick hastigt om liksom alla hennes känslor, och mindre än ett år därpå hade hennes liv återgått i sina förra gängor.
I slutet av år 1805 erhöll furst Borghese en befälspost i Frankrike, och Pauline nådde nu sitt mål att få bo i Paris. Nu är hennes tid inne att spela en roll. För första gången börjar också hon hålla hov och salong, och kring henne samlas allt vad den tiden ägde av förnämt och märkvärdigt. Men Paulines umgängeskrets skiljer sig från de övriga Bonaparternas därigenom, att den är förnämare och mindre. Pauline var i mycket olik syskonen, hennes person bar aldrig prägeln av uppkomlingslyxen, och hennes liv var icke braskande och bullersamt som de andras. Hon hade en passion, som man vid denna tid mycket litet förstod sig på, hon led av renlighetsmani. Hon yttrade själv, att hon ville, att i hennes hem renligheten skulle vara lika stor som elegansen; i hennes palats rådde en ordning, som föll i ögonen, och det var alltid väl luftat och ventilerat i hennes små rum och stora salar. Hon trivdes väl i Paris, i synnerhet sedan Napoleon givit hennes man en chefspost i Boulogne, och hon begärde ej bättre än att få leva på sitt vis, upptagen av att sköta sin hälsa och sina nöjen, uppfinna toiletter och odla sin skönhet. Hennes hälsa kom med tiden att vara den viktigaste faktorn i hennes liv, hon blev hälsopedant till det yttersta, ständigt orolig att förkyla sig eller taga någon skada. Hon var så rädd för drag, att var hon än befann sig och i synnerhet när hon, vilket ofta hände, låg till sängs, lät ställa ljus i rummet för att kontrollera, om lågorna rörde sig eller ej. Hennes ständiga resor voro besvärliga både för dem, som utgjorde hennes sällskap, och för dem hon besökte. Såsom ett exempel kan nämnas, att hon alltid tog mjölkbad, vilket ofta nog kunde vara svårt att anskaffa.
Napoleon, som hyste en så varm känsla för sin lilla Paulette, att denna till och med blivit misstydd, ansåg att han ej kunde förbigå henne, då han delade ut länder till sina övriga syskon. Han gav henne därför år 1805 hertigdömet Guastalla i Italien, vilket han avskilt från de länder, Parma och Piacenza, av vilka han bildat konungariket Etrurien. Det var ett helt litet furstendöme, endast tio kilometer i kvadrat och bebott av 10,000 invånare. Men det var ingalunda utan värde. Det var ett av dessa gamla italienska samhällen, som voro fulla av konstskatter och den härligaste arkitektur, en mängd vackra palats och kyrkor, som borde glatt varje konstvän. Men Pauline tyckte nu, att en by i Parma ej var ett henne värdigt residens. De tider hon tillbragt i Palazzo Borghese eller i sin villa Paulette vid Porta Pia utanför Rom hade gjort henne trött på konstskatter och minnesmärken. Vad skulle hon göra med det lilla riket? Titeln lockade henne ej, ty hon var verklig prinsessa och hade ingen användning för den. Det enda, som intresserade henne i Napoleons gåva, var de penningar hon genom den kunde skaffa sig. Hon gjorde upp affären med Napoleon, och denne indrog Guastalla till franska kronan mot att betala Pauline en köpeskilling av 6,000,000 livres. Pauline, som alltid behövde pengar, var nöjd med bytet och skyndade sig att göra sig i ordning till en ny badresa med mera bedårande toaletter än någonsin.
I Plombières råkade Pauline den man, som kanske mer än någon annan haft makt över hennes lättrörliga hjärta och sinnen. Det var Forbin, en ung man, som ännu ej räknade 30 vårar, av högförnäm släkt, med ett fint rasutseende och till yrket konstnär och skriftställare. Forbin blev redan i Plombières hennes uppvaktande kavaljer, hennes allt i allo. Och då hon efter en tids vistelse i Paris flyttade till slottet Saint-Leu invid Paris, som hon hyrt av sin bror Louis, blev Forbin hennes kammartjänare och behärskade snart henne och hennes hus. Efter en kort och häftig kärlek drog sig Forbin tillbaka — han var den dyrbaraste av alla de älskare, som exploaterat henne — och i Paulines gunst efterträddes han snart av Félix de Blangini, musiker och chevalier, som åter slog mynt av sitt förhållande till henne genom den skandalkrönika han senare publicerade. Under år 1812 gick det snabbt undan med Paulines kärlekshistorier. Man har talat om den kvartett, som under detta år kunde skryta över hennes gunst, av vilka två voro hennes uppvaktande kavaljerer i Aix, där hon tillbragte största delen av året, och den tredje borta i det ryska fälttåget. Den fjärde, som under hennes liv aldrig blev känd eller ens anad, var ingen mer eller mindre än den store skådespelaren Talma.
Sommaren 1812 vistades denne tre månader i Aix. Såsom föreläsare för den sjuka Pauline kunde Talma utan att väcka misstankar närma sig henne, och här upplevde nu tragöden och "amoureusen" en kort men glödande kärlekssaga. I september begav han sig på turné till Schweiz, och det är genom de till vår tid bevarade, ända till fyra gånger omarbetade koncepten till de brev, han från Genève sände sin sköna härskarinna, som man överhuvudtaget känner till förhållandet dem emellan. I avrundade, deklamatoriska fraser betygar han sin lidelse och saknad, men glömmer ändå i extasen varken att efterhöra en byst av henne, som hon lovat honom, eller begära hennes förord hos handelsministern för erhållande av en exportlicens till England. Deras förbindelse räckte ej längre än till början av år 1813, då Talma återvände till Paris och komedien, men de stodo i vänskapsfulla relationer till varandra ända till kejsardömets fall. När Talma dog år 1826, var det Lafon, dåvarande sekreterare vid Théâtre-Français, som höll griftetalet över honom: älskaren av 1802 över älskaren av 1812, liksom det tidigare hade varit Leclerc, som från San Domingo sänt till Frankrike underrättelsen om Frérons död — den förste mannen om den förste älskaren.
Året 1813 var för Pauline ett år av sjukdom och förtvivlan. Hon tillbragte ensam med sina kammarfruar sin tid på olika orter: i Nizza, Gréouls, Aix och Lue, och efter att ha råkat Napoleon i Lue på hans färd till Elba, begav hon sig med ett fartyg till Saint-Raphaël, helt nära Fréjus, där Napoleon en gång hade landat segerrik, mottagen av hela Frankrike. Från ön Ischia hade hon över Neapel begett sig till Elba. Där stannade hon över en natt och reste igen — antagligen var hon endast budbärare för någon viktig depesch. Detta var den 1 juni. Senare, i oktober, kom hon tillbaka och stannade då på Elba, tills Napoleon bröt upp på nytt mot Paris.
Under fyra månaders tid hade Elba en skön och mild regentinna. Hennes härliga uppenbarelse var älskad och gärna sedd överallt. Nu, i äventyrets och farans stund, visade hon samma sinnesstyrka, samma lätta mod och rika hjärta, som hon engång lagt i dagen under farsoten på San Domingo. Hennes broders olycka liksom kallade upp allt det starkaste och friskaste i hennes natur, och hon återfick sitt solskenslynne från Corsika och Marseille. Napoleon var tacksam och glad och icke så litet stolt över den älskade systern. Och där hon går fram med lätta steg, strålande vacker, vänlig och god mot alla, för hon med sig livet och glädjen. Det är ej mera i ett krigarläger man lever. Soldaterna bli artiga och hövliga, de vårda sig om sin hållning och sin klädsel. Hon uppmuntrar på allt sätt Napoleon i hans planer att återerövra Frankrike, och för att skaffa pengar till den djärva planens förverkligande offrar hon utan tvekan alla sina juveler, dessa smycken, som glimmat på hennes underbara toaletter, och vilka gjort henne till den rikaste i familjen näst Lucien. Så har hon efter måttet av sina krafter styrkt sin broder till den sista djärva kuppen, och den 2 mars beger hon sig — samtidigt som Napoleon — sjuk och trött bort från Elba, och när hon den 3 april landar i Viareggio, är Borghese henne till mötes. Detta bevisar dock ingen nyvaknad kärlek, ty under kejsardömets sista tid och strax efteråt gör Borghese ansträngningar för att utverka skilsmässa på grund av Paulines otrohet. Denna kommer emellertid ej tillstånd, men de leva sitt liv var och en för sig, och efter Napoleons fall bosätter sig Pauline i sitt privatpalats, Villa Paulette. Här är kallt, som i alla gamla italienska hus, med fuktdrypande väggar och ekande stengolv, och här begynner nu Paulines sista tid av sjukdom och lidande. Borta är redan för henne allt som givit hennes liv innehåll och värde: hälsa, skönhet och framgångar. Hon bryr sig ej mera om dagen och timmen som går, hon föraktar dessa läkare, vid vilkas ordinationer hon förr krampaktigt hakat sig fast — hon lever ännu, men det är ett skenliv — — —. Då, mitt i denna dvala, når henne ett brev från S:t Helena, skrivet från Longwood av Montholon, som engång även varit hennes intima vän. Det är endast få ord: "Kejsaren räknar på att Eders Kungliga Höghet skall till inflytelserika engelsmäns kännedom låta komma sanningen om hans sjukdom. Han kommer att dö på denna förfärliga ö utan att erhålla ordentlig vård. Hans dödskamp är mycket smärtsam."
Då är det, som vaknade Pauline från sin indolens, och hon skriver ett brev, i vilket hon i de mest bevekande ord hos den engelska regeringen anhåller om att få resa till S:t Helena.
När Pauline skriver detta, har hennes store broders lik under mera än två månaders tid redan befunnit sig i sin ensamma grav utan namn. Intet är att göra, och Pauline glider långsamt mot döden och ensamheten. I juni 1825 dör hon, i armarna på Borghese, som förlåtit henne och vårdat henne under de sista dagarna, och den yngste brodern Jérôme, den ende som kommit till hennes sista läger. På sin dödsbädd i Villa Sciarra ligger hon stilla och underbart vacker, det är som om de spensliga lemmarna ännu bevarat ungdomens hela fägring. Hon talar ej mer, man väntar tyst slutet. Men plötsligt ser man, att hon vill säga något, och någon böjer sig över henne, hon viskar fram sin sista önskan: att man skall breda en slöja över hennes ansikte, när hon är död — —
* * * * *
I Villa Borghese i Rom har man intill senaste tid kunnat beundra Canovas bild av Pauline, framställande henne som den segrande Venus. Det berättas, att det varit Pauline själv, som givit uppslaget till detta konstverk, för vilket hon poserade i Canovas ateljé, där en kamin nödtorftigt skyddade henne för förkylning. Det kunde tyckas oblygt, att hon sålunda gav världen sin kropp till beskådande, men någon annan odödlighet än minnet av hennes skönhet och den kärlek, med vilken hon benådat några jordens män, stod henne ej till buds, och därför är det med vördnaden för något ojämförligt och bedårande och ej endast med tom nyfikenhet, som vandraren nalkas hennes vita marmorgestalt.