DE FÖRSTA EMIGRANTERNA.
"Om tre månader är jag tillbaka här igen", var den förhoppningsfulla hälsning, med vilken Ludvig XVI:s yngre broder greve Charles d'Artois tog avsked av sina vänner, när han tre dagar efter Bastiljens stormning lämnade Paris såsom den förste och förnämaste av alla de franska ädlingar, som bildade den stora emigrationens förtrupper. Huru föga kunde någon i detta ögonblick profetera om den nya rörelsens styrka och ihållighet. Huru — mänskligt att se — långt tilltagen var ej den tid av tre månader, som Artois utsatte för oroligheternas kuvande!
Redan från början besjälades revolutionen av ett våldsamt adelshat. Dess första politiska vinst var tredje ståndets seger över aristokratien inom ständerförsamlingen och dess första spontana uttryck blev böndernas framfart på landet med skövlande och brännande av gamla adelsgods.
Inom den del av den högsta aristokratien, som levde endast för att roa sig och för att representera, fanns kanske ingen, som av folket var så illa sedd som greven av Artois. Orsaken härtill var icke blott den, att han för delta i jäsning stadda folk framträdde som typen för aristokraten, envåldshärskardömets drabant och tronvakt, självsvåldig, högdragen och slösande, med ett gränslöst förakt för allt det som var folket och kunde kallas pöbel, utan berodde säkerligen mest på hans förhållande till den unga drottningen, sin svägerska, vars uppvaktande riddare han var i så hög grad, att han av skvallret betecknades som far till Marie Antoinettes första barn. Av allt det hat och den ruskiga förföljelse, för vilka den unga drottningen och hennes krets voro föremål, föll en icke så liten del på hennes svåger, vilken den allmänna meningen utpekade såsom upphovsman och medskyldig i hennes lättsinniga upptåg och taktlösa uppträdande. Han själv visste det och förstod det — de många pamfletterna som i åratal haglat ned över Marie Antoinette, och som Ludvig XVI säges i hemlighet ha samlat och bevarat i en kista för att i sin ensamhet noggrant studera — talade ett alltför tydligt språk. Liksom de andra kungliga prinsarna var han självskriven medlem av de båda notabelförsamlingarna 1787 och 1788, och i denna egenskap lade han öppet och dumdristigt sina snävt autokratiska åsikter i dagen. Såsom politiskt medagerande blev han också strax ytterst illa tåld av sin publik. När han såsom ombud för konungen en dag begav sig till Chambre des comptes för att låta inregistrera några beslut, hade han blivit utvisslad av folkmassan, medan hans äldre bror, greven av Provence, hälsats med välvilja. Om han även länge hade mött alla anklagelser med skämt och överlägsenhet, så lämnade de honom ej därför oberörd. Under de upprörda julidagar, som föregingo Bastiljens stormning, var Artois' namn ett bland dem, som på gator och torg i det varma sommarmörkret oftast mumlades i den jäsande folkmassan, ända tills det ropades så högt och hotfullt, att Ludvig XVI och Marie-Antoinette ansågo sig tvungna uppmana prinsen att lämna landet. Nationalgardets chef, general Lafayette, utfärdade för honom ett hemligt pass, och på kvällen den 17 juli lyckades greven af Artois i en enkel vagn rädda sig ut från Paris.
Den 18 juli på aftonen nådde han det första raststället — Valenciennes. Han mottogs av överbefälhavaren för de här förlagda franska trupperna, greve Valentin Esterhazy, en hängiven beundrare till Marie Antoinette, och en av de få äldre män som haft lyckan att särskilt favoriseras av henne. Just då greven av Artois skulle sätta sig upp i sin vagn för att bege sig till sin bostad, körde tvenne stora berlinare in på gården förande med sig en ny last aristokrater — det var tre prinsar av Condé: far, son och sonson, som — även de på uppmaning av kungaparet lämnat Paris ungefär samtidigt med Artois. Ehuru uttröttade av resan, vågade dessa dock ej stanna längre än som behövdes för att byta hästar, varpå de med skrämsel och förtvivlan i hjärtat fortsatte sin färd mot ovissa öden. Greven av Artois däremot stannade ett par dagar för att invänta sina två söner, hertigarna av Angoulême och Berry.
Bland andra som samtidigt lämnade Frankrike befann sig en stor mängd medlemmar av landets förnämaste familjer med namn sådana som d'Harcourt, Duras, Villequier, Beauvau, Fitz-James, Lauzun, de Lage, de Ginestous. Till den första emigrantskaran sällade sig också Marie-Antoinettes tvenne väninnor, den blida prinsessan Lamballe och den lättsinniga, utmanande furstinnan Polignac, vilka således, efter att ha varit upptagna i drottningens intimaste krets, hugnats med hennes förtroende och överhopats av rikedomar, nu lönade sin välgörarinna med att fegt övergiva henne. Detta handlingssätt stod i bjärt motsats till den osjälviskhet som redan nu i farans första ögonblick utmärkte drottningen själv, då hon, utan tanke på egen fördel, uppmanade sina närmaste vänner att hellre lämna landet än för hennes skull utsätta sig för fara.
Madame Polignac, född Gabrielle de Polastron, var kanske den av hovets förnäma damer, som kring sin person mest samlat sina gelikars avund och förtal och de lägre klassernas ursinniga hat. Hon hade hastigt nog kommit högt i gunst hos Marie-Antoinette, och hennes inflytande över drottningen ansågs redan av alla hennes samtida som synnerligen ödesdigert. Under en älskvärd yta dolde "la comtesse Jules", som hon kallades till åtskillnad från sin svägerska grevinnan Diane de Polignac, en stor förställningsförmåga — i grunden var denna till det yttre korrekta och reserverade, litet indolenta dam med det lugna, vackra leendet och de drömmande ögonen ingenting annat än en egennyttig intrigant, som använde sitt inflytande över drottningen till att skaffa sig själv och dem som stodo henne nära höga hovämbeten och kolossala rikedomar. Marie-Antoinette var henne passionerat tillgiven, och denna vänskapskult tycks ha haft en nästan osund prägel. Drottningen tillbringade ofta flera timmar om dagen hos sin väninna, lycklig över att inför henne kunna avlägga alla kunglighet, och däremellan skrev hon till henne de mest vänskapsömma små brevlappar. För att få känna sitt övertag och visa sin makt ställde madame Polignac ofta till scener, och det kunde hända att Marie-Antoinette kastade sig på knä på golvet för att bedja och besvära sin väninna att ej följa sin hotelse att lämna henne. När madame de Polignac nu skulle lämna Frankrike, var det drottningen som själv ordnade allt för hennes flykt, hon utverkade för madame Polignac pass av Lafayette och gav henne dessutom rekommendationsbrev till pålitliga personer under vägen. Vid sin nattliga avresa erhöll madame Polignac av Marie-Antoinette en sista biljett, i vilken denna med hastig stil kastat ner några rader: "Ljuvaste bland väninnor, farväl! Detta ord är grymt. Men det måste så vara. Jag bifogar ordern för hästarna. Jag orkar ej annat än omfamna er." Så lämnades den unga drottningen i sticket ej blott av de smickrande hovmän, som i festernas yra dagar omsvärmat henne, utan ock av de två väninnor som hon skänkt sin vänskap. Den ena, nämligen prinsessan de Lamballe, skulle visserligen senare ångra det steg hon tagit och söka reparera sitt misstag genom att återkomma till Frankrike vid en tidpunkt då man med sitt liv måste plikta för att man var en återvändande emigrant, men den andra skulle aldrig mera återse sin drottning. Madame Polignac åtföljdes av sin man, furst Jules Polignac, och sina två söner — dessa båda som senare skulle bli inblandade i konspirationerna mot Napoleon, och av vilken den yngste, nu endast 9 år gammal, engång skulle bilda den ministär Polignac, som närmast föranledde julirevolutionen.
Samtidigt med henne emigrerade dessutom en man som stod henne nära. Det var greve Joseph-Hyacinthe-François Rigaud de Vaudreuil, närmaste vän till greven av Artois och en av de tre följeslagarna vid hans flykt, den älskvärde Vaudreuil, som i sin dubbla egenskap av furstinnan Polignacs kusin och älskare gjort en sagolik karriär, vid tidiga år blivit guvernör i Lille och sedermera spelat en uppseendeväckande roll vid hovet Det var han som förhjälpte Beaumarchais till det första uppförandet av dennes till sin tendens så revolutionära stycke "Le Mariage de Figaro". Det skedde på Vaudreuils slott Gennevilliers under medverkan av framstående artister från Comédie Française. Att den elegante hovmannen Vaudreuil drog fram revolutionens vassa satir i rampljuset är en god illustration till l'ancien régimes blindhet och lättsinne. Det var med honom den cyniska och slösaktiga furstinnan delade alla de kolossala penningsummor, med vilka drottningen i sin vänskap överhopade henne.
De första emigranternas exempel följdes av andra. Från och med dagen för Artois' flykt rullar under åratal på alla vägar ut från Paris vagn efter vagn fylld med emigranter, män och kvinnor av alla samhällslager och olika partifärger: adelsmän, präster, affärsmän, industriidkare, konstnärer, monarkister, aristokrater, representanter för 1789 års idéer, anhängare av 1791 års konstitution — och ekot av alla dessa röster, skälvande av skräck, vrede eller hämndlust eggar i sin tur revolutionens skaror till strid på liv och död mot "fosterlandsförrädarna", vilka kring hela Europa söka sprida vidare sitt hat mot det nya Frankrike.
* * * * *
Den dysterhet och det nödtvång, sorti präglade senare skeden av emigrationen, särskilt efter 1792 — förefunnos icke i början av densamma. Tvärtom, det var för de första emigranterna ett äventyr som ingalunda var blottat på spänning. När det såg ut att bli en dyster tid hemma, begav man sig bort till något annat land, ett annat hov, där det vanliga sorglösa livet obehindrat kunde hava sin gång. De första emigranterna hyste även illusionen, att dessa samma hov skulle mottaga dem med glädje såsom kära gäster, vilka därtill hade över sig ett stänk av ett ej alldeles missklädsamt martyrskap, och de togo för givet att Europas furstar skulle stå redo att strax giva dem sitt understöd. Greven av Artois fick nogsamt erfara, att detta var ett förhastat antagande, och att de suveräner han hugnade med sin uppmärksamhet tvärtom voro mycket rädda för att ge emigranterna ens vanlig asylrätt. Till och med hans svärfar Victor Amadeus III tvekade att emottaga hos sig sin ene svärson och sin dotter, vilken senare tills vidare hade stannat i Paris. Greven av Artois hade vid sexton års ålder gift sig med Maria Theresia av Savoyen, vars äldre syster åter var gift med greven av Provence.
Under väntan på sin svärfars tillstånd, om vilket för hans räkning underhandlades i Turin, begav sig greven av Artois till Bryssel för att där söka skydd hos ärkehertiginnan Marie-Christine, som på Joseph II:s vägnar regerade Belgien. Regentinnan tog visserligen till en början väl emot honom, men hennes bror kejsar Joseph lät så tydligt förstå, att han var missnöjd över den gästvänlighet hon visade den franske prinsen, att greven av Artois var tvungen att lämna staden. På resan från Bryssel till Turin, dit han under tiden formligen inbjudits av sin svärfar, stannade han bland annat i Aachen, denna ort som senare skulle bli ett av emigrationens främsta huvudsäten. Aachens främlingslista upptager nämligen för den 7 augusti 1789 en markis des Maisons, under vilket namn den resande fursten dolde sitt incognito.
I medlet av september anlände greven av Artois till slottet Moncalieri, konungens av Sardinien sommarresidens, och tog i besittning de tre eleganta till slottet angränsande villor, som hans svärfar hyrt för honom, grevinnan av Artois, deras söner och svit. Han mottogs med de hjärtligaste vänskapsbetygelser av sin svärfar och efter ankomsten av hans gemål och de grevliga prinsarna, levdes här under några veckor ett av familjesolidaritet präglat, lugnt och lantligt hovliv. Det var intet obetydande offer, som Victor Amadeus gjorde emigrationen genom utövandet av detta älskvärda värdskap — Artois' svit bestod nämligen av 82 personer!
Ungefär samtidigt hade till Turin anlänt en annan av Frankrikes verkliga grandseigneurer, prinsen av Condé. I Sardiniens huvudstad anordnade denne ett slags residens för sig, sin familj och sin av nära 50 personer bestående svit. Härifrån företog prinsen med sina söner smärre resor i Italien och gjorde även ofta besök i Moncalieri för deltagande i familjefestligheter eller för att överlägga om huru man bäst borde utnyttja situationen.
Prins Condés familj bestod av hans son, hertigen av Bourbon, och hans dotter, Louise av Bourbon, samt den förres son, den sedermera under Napoleon kände, olycklige hertigen av Enghien, då en sjuttonårig yngling. I landsflykten följdes prinsen av sin älskarinna och trogna ledsagerska genom livet, sedermera hans hustru, prinsessan av Monaco. Catherine Brignole, prinsessa av Monaco, var vid denna tid redan en äldre kvinna, men hade ännu i behåll mycket av sin sällsynta skönhet, och med sin ståtliga växt och sitt förnäma vasen väckte hon uppmärksamhet och respekt varhelst hon kom — Goethe, som såg henne vid denna tid, betygar, att den högblonda, fina och älskvärda kvinnan på honom gjort ett starkt intryck. Det låg ett visst romantiskt skimmer över hennes ungdom: man visste att hon vid 15 års ålder blivit gift med prins Honoré III av Monaco, och att hon märkligt nog hos konung Ludvig XV funnit en mäktig beskyddare mot de skandaler och lidanden, som hennes makes otyglade levnadssätt och överallt utbasunerade otrohet beredde henne, och man visste också att hon i mera än 20 års tid varit den tappre och ridderlige prins Condés älskarinna och tillika hans trogna följeslagerska och kamrat under fältlivets besvärligheter. Hon var allmänt respekterad och avhållen. Genom sin godhet och givmildhet vann hon allas hjärtan, och i de nu stundande tiderna av penningbrist och betryck offrade hon för sin ganska fattige prins och hans soldater största delen av sin avsevärda förmögenhet. Det sägs att hertigen av Enghien hyste en sonlig vördnad och tillgivenhet för henne. Prinsen av Condé var mån om att hertiginnan skulle betraktas och behandlas såsom hans legitima hustru, och han underströk detta genom att låta henne visa sig tillsammans med hans barn och barnbarn. Det bästa beviset härpå var för övrigt att han lät henne bo under samma tak som sin enda dotter, prinsessan Louise.
Denna unga dam, "gudinnan med det runda ansiktet", eller "la belle Condé" såsom man även kallade henne, var en av emigrationens finaste och mest utsökta kvinnotyper. Hon hade ursprungligen bestämts till maka åt greven av Artois, men med sitt veka hjärta och sitt svärmiska lynne skulle hon föga passat honom. Hon hade haft en kärlekshistoria, oskyldig och vemodig som hon själv. På en badresa hade hon gjort bekantskap med en ung aristokrat, en viss monsieur de la Gervaisais, som för henne snart blev inbegreppet av all den vidhjärtenhet och humanitet, för vilken hon själv svärmade, och hon hade med honom haft många stunder av djupa, innerliga samtal och stilla drömmerier. Men vare sig hon gripits av samvetsagg över att sålunda ha lämnat ut sig själv, eller av fruktan att ge bort annat och mera än sitt romaneska flickhjärta — alltnog, plötsligt hade hon avbrutit samvaron med sin vandrande riddare och inskränkt vänskapen till en hjärtlig och innerlig brevväxling. Mitt i det brokiga och bullrande emigrantlivet förde denna skygga drömmerska en tyst och stilla tillvaro och uppträdde alltid mycket diskret. I grunden led hennes ömtåliga stolthet av det dagliga umgänget med faderns mätress, men hon fogade sig resignerat i allt.
Louise av Bourbon bildade en skarp kontrast till sin bror Louis-Henry-Joseph de Bourbon, som ända från sin tidigaste ungdom väckt förargelse genom sitt lättsinne och sina äventyr ännu knappt mera än en gosse hade han ifrån ett kloster bortrövat sin unga släkting prinsessan Louise av Orleans. Han hade visserligen sedan gift sig med henne, men därför ingalunda vunnit mera stadga. Trots landsflykten fortsatte han att prolongera sin ungdom som officer i emigranthären.
I Versailles och Paris hade aristokratiens sköna och spirituella kvinnor spelat en viktig roll, som obehindrat fortsattes under den första emigrationens lysande och brokiga äventyr. Några av de förnäma damer, kring vilka de vandrande riddarna fylkade sig, äro redan nämnda. Den kanske mest framträdande kvinnogestalten från denna tidsperiod var emellertid greven av Artois' öppet erkända älskarinna, den 25-åriga vicomtesse Marie-Louise-Françoise de Polastron, född d'Esparbès de Lussan. Hon var svägerska till furstinnan Jules de Polignac, född Gabrielle de Polastron. Denna verksamma dam kunde tillräkna sig äran av att ha upptäckt och lancerat sin unga släkting. Den lilla fader- och moderlösa Louise hade uppfostrats på familjen Polignacs bekostnad, och madame Polignac hade lagt märke till henne då hon som liten flicka på 12 år vistades i det gamla förnäma Panthemont-klostret vid rue de Grenelle i Paris, en ärevördig institution, där ej blott unga flickor av börd fingo sin uppfostran, utan dit även andra damer kunde för kortare eller längre tid draga sig tillbaka och föra ett lugnt och angenämt liv i det mest aristokratiska sällskap. Fruar som voro trötta på eller ville skiljas från sina män bosatte sig gärna här för en tid, och som en kuriositet må nämnas att den bourbonska prinsens blivande älskarinna befann sig inom Panthemonts klostermurar samtidigt som den blivande keisarinnan Joséphine Bonaparte, då en ung, frånskild vicomtesse de Beauharnais. Madame de Polignac fann behag i den unga flickan och gifte en vacker dag bort henne med sin bror, vicomte de Polastron, samtidigt som hon hos Marie-Antoinette utverkade för sin blivande svägerska en plats såsom uppvaktande dam hos drottningen med bostad i själva Tuilerierna. Det var här som greven av Artois såg henne såsom ung, ensam hustru till en försumlig make, om vilken man inte vet just annat än att han var ganska inskränkt samt spelade violin, och han blev till den grad intagen av hennes älsklighet, att han, trots allt det skämt som han från hovets sida var utsatt för till följd av hennes blyga och skygga väsen, upphöjde henne till sin "maitresse en titre". Hon å sin sida kände hans böjelse som ett skydd och återgäldade den med tiden genom en trofast och passionerad tillgivenhet, som slocknade först med hennes död.
Louise de Polastron Var liten till växten med en slank och elegant figur, hennes ansikte var icke precis vackert, men vittnesbörden om hennes sällsynta ljuvlighet och älskvärdhet äro enstämmiga; dessutom berättas hon ha ägt något sorgset och rörande i sitt uttryck samt en underbar melankolisk stämma, vilket allt förlänade henne en utsökt charm. Tonen i hennes salong omtalas såsom diskretare och stillsammare än hos någon annan av emigrationens damer. I sina brev till sin vän greve de Vaudreuil talade prinsen av Artois ofta med den största hänförelse om madame de Polastron. "Denna kvinna är dyrkansvärd", skrev han en gång, "för var dag som går blir hon allt mera mitt livs lycka." Och när hon dog år 1804: "Jag har ej mera här på jorden något mål, några önskningar eller förhoppningar och icke heller några känslor. Hon förenade allt, hon förlänade liv åt allt omkring mig. Hennes död har brutit alla band, med vilka mitt hjärta, min själ och min ande voro bundna vid livet."
En kort tid efter greven av Artois' ankomst till Turin anslöt sig sålunda även madame Polastron till hans hov, men tillbragte dock ej denna gång mera än några veckor hos sin furstlige älskares höge svärfader. I medlet av oktober strömmade nya emigrantskaror till det sardinska hovet. Bland dessa befunno sig flera av den franska aristokratiens spetsar, såsom vicomtessan de Vaudreuil, hertiginnan de Laval, greve de Bonneval, markisen av Montesson, hertiginnan de Brissac och madame de Polaslrons släktingar hertigen och hertiginnan de Polignac samt grevinnan Diane de Polignac. Madame de Polastron åtföljde familjen Polignac till Rom samt vistades där en tid. År 1790 gjorde hon åter ett besök hos greven av Artois, men begav sig därefter till Venedig, där hon stod under greve de Vaudreuils skydd.
I Turin bildades nu kring de kungliga prinsarna så småningom det första emigrantcentrum av större betydelse. Det var från denna lilla härd som de första stämplingarna mot revolutionen utgingo.
Greven av Artois var från början emigrationens självskrivna chef. Han var vid denna tid 32 år, en man av medellängd, slank till växten, med ett litet huvud och ett fint skuret ansikte, blå ögon under en aristokratisk panna, affabla rörelser och en spotsk och högdragen uppsyn. När man såg honom, säger en författare, kunde man gott förstå att han samtidigt hade varit en hovets don Juan och syndabock för en pöbel, vilken inbillade sig att han var likgiltig för dess lidanden.
På intet sätt var han emellertid till sin naturliga utrustning eller sin personlighet förtjänt av att spela den ledande roll, som omständigheterna sålunda gåvo honom under emigrationens två första år. Han ägde ej ett spår av den praktiska blick eller den organisationsförmåga, som hade behövts för att inrikta det kontrarevolutionära arbetet i en given och klar fåra, och han var icke någon riddare utan fruktan och tadel, vilken kunde föra traditionernas så att säga ideella talan. Tvärtom var han till hela sin läggning ytlig, saknade kunskaper och begåvning i djupare mening, kände varken fransmännen eller Frankrike och kunde mindre än de flesta bedöma betydelsen av de nya vindar, som drogo över världen. Att han icke desto mindre av emigranterna hyllades såsom chef och ledare, berodde väl dels på den yttre ställning han intog, och kanske ännu mera därpå att det autokratiska åskådningssättet i honom hade sin mest utpräglade representant. Under hela sitt liv och ännu när han mera än fyrtio år efteråt förde spiran i det land, mot vilket han nu ville draga svärdet, hade han ingen annan grundtanke i sitt görande och låtande än att återinföra l'ancien régime helt rätt och slätt med allt dess skråvälde och tyranni. I det avseendet visade han sig äga en envis och seg energi.
Vida lämpligare hade då en av de andra prinsarna, den nyssnämnde prinsen av Condé, varit som ledare. Louis-Joseph de Bourbon — han hade själv återupptagit den titel av prins av Condé, som hans far och farfar bortlämnat — var visserligen icke heller han utrustad med en så märklig intelligens, liksom han ej heller var någon skolad diplomat. Men han var med sina 53 år en beprövad man och dessutom en utmärkt officer. Han hade gjort sitt första fälttåg i början av det sjuåriga kriget, och redan år 1758 vid 22 års ålder blivit utnämnd till fältmarskalk, hade från 1759 anfört det franska kavalleriet i Tyskland och år 1762 vunnit en vacker seger över hertigens av Braunschweig trupper, vilken gjort honom ryktbar. Efter avslutat fälttåg residerade han såsom guvernör över Bourgogne och Bresse på Condéernas urgamla slott, det ryktbara Chantilly.
Medan greven av Artois vid de europeiska hoven ansågs såsom en lätting och goddagspilt, voro Condés militära förtjänster kända och uppskattade inom alla Europas härar, och hans namn ingav respekt. Redan såsom ung hade prinsen av Condé ägnat sig åt politiken och intagit en halvt fronderande ställning; så till exempel hade han 1771 protesterat mot parlamentet Maupou och hade för den skull blivit förvisad till Chantilly. År 1775, efter ett nytt politiskt nederlag, beslöt den tappre krigaren sig för att deltaga i det amerikanska frihetskriget. Återkommen därifrån ändrade han emellertid snart signaler, och när han 1788 deltog i den andra notabelförsamlingen ställde han sig i avgjord opposition till Necker, ja, när Ludvig XVI uppmanade de kungliga prinsarna att uttala sig om det politiska läget, riktade han till konungen ett memorandum, underskrivet även av hans son och sonson, där han uppmanade konungen att ej kränka någon av adelns företrädesrättigheter samt att kväva varje försök till opposition mot envåldsmakten.
Oberoende av den ställning han intog till tidens krav och politiska idéer, var Condé' illa sedd av hovet och i synnerhet av Marie-Antoinette. I namnet Condé gömdes ända sedan "le grand Condés" dagar en klang av självständighet för att icke säga fronderi, vilket ej kunde undgå att väcka regeringsmaktens uppmärksamhet och misstro, och fruktan för att bärarna av det ärorika namnet skulle utnyttja dess glans till att med dynastien rivalisera om makten hade gått genom tiderna. Denna fruktan var emellertid fullkomligt obefogad när det gällde den man, som nu var huvudman för ätten. Louis de Bourbon var en stillsam och mycket försiktig man utan någon egentlig ärelystnad för egen del. General Bouillé, som i emigrantarmén tjänade under honom, beskriver honom i sina memoarer såsom blyg och anspråkslös, alltid villig att taga råd av andra, även av underordnade, och under loppet av emigrationen alltid beredd att lämna främsta platsen till konungens bröder. Hans försiktighet var ett ämne till mycket skämt — man berättade bland annat såsom ett exempel härpå, att han aldrig vågade låta ett brev renskrivas av en enda person, utan delade det i fyra delar, och lät fyra olika skrivare kopiera de respektiva delarna, vilka han sedan själv hopfogade till ett helt.
* * * * *
Något egentligt program hade de första emigranterna icke. De förde visserligen jämt och ständigt på tungan ett skrytsamt tal om att kuva revolutionen med vapenmakt, och vid emigranternas hemliga sammankomster i Turin samlade sig alla med iver och glädje kring krigsparollen. Men denna paroll förblev länge, i brist på någon verklig ledning och en utarbetad plan, ej annat än en hotfull fras, ett tomt ord. I själva verket visste ej prinsarna själva vilken väg de skulle inslå för att komma det stora målet närmare: att undertrycka revolutionen. De vände sig i sin förtvivlan till en man, som särskilt Artois hyste det största förtroende till, Frankrikes forne finansminister Calonne, han som under några år på ett lika betänkligt sätt hade vigilerat med den franska statskassan som med grevens av Artois privatfinanser. Från England, där han bosatt sig, ledde Calonne härefter emigrantaktionen, hetsade på det mest ansvarslösa sätt emigrantcheferna till en opraktisk och fatal politik, vilken — och det är därvid knappast orättvist att stämpla Calonnes delaktighet i densamma såsom inspirerad av personligt hämndbegär — kom att i många avseenden gå stick i stäv mot det som egentligen bort vara emigrantchefernas mål: att på ett försiktigt och dock verksamt sätt hjälpa och stödja Ludvig XVI.
Den första åtgärd prinsarna på Calonnes inrådan skredo till var att författa och i Frankrike sprida ett upprop till unga franska adelsmän att emigrera och samlas kring de kungliga prinsarna i och för bildandet av en truppavdelning, ett slags hedersbataljon, vilken skulle utgöra kärnan till den armé, som de utländska makterna, när tiden vore inne, skulle sända mot den franska nationalförsamlingen. Att sprida detta upprop och ge detsamma yttermera stöd genom personlig agitation, utsågos markis de Larouzière, personlig vän till prinsen av Condé, och markis de la Queuille, en officer, som var hängivet tillgiven den kungliga familjen och en av de få, som stannade i Paris, så länge Ludvig XVI ännu åtnjöt en relativ frihet.
För övrigt sökte prinsarna dels genom att underblåsa alla i synnerhet i franska landsorten förekommande antirevolutionära upprorsförsök, dels genom att hos Europas regerande furstar söka erhålla stöd för ett krig mot Frankrike, att bereda marken för den kontrarevolution de skrivit på sitt program. I sådant syfte vände de sig genom sitt sändebud furst Polignac redan i oktober 1789 till kejsar Joseph II, vilken i egenskap av Marie-Antoinettes bror var närmast att vaka över den franska konungafamiljens intressen. Kejsaren betraktade emellertid de första emigranterna närmast såsom äventyrare. Enligt ett brev från Condé till hans vän Larouzière var det svar kejsaren givit deras sändebud furst Polignac "fruktansvärt, motbjudande och till och med kränkande". Prinsarnas försök att närma sig Preussen förblevo även utan resultat. Europas stormakter ställde sig sålunda från början ovilliga mot prinsarnas företag.
Det fanns emellertid en furste, som följt emigrationsrörelsen med de största sympatier och som icke begärde bättre än att få hjälpa de landsflyktiga aristokraterna. Denne monark var Gustav III. Långt borta i Finland inbegripen i brinnande krig mot Ryssland emottog han varje nyhet som kom från Frankrike med ett gränslöst intresse. Därom vittnar nogsamt hans korrespondens med Gustav Mauritz Armfelt och andra, och givetvis voro den "upplyste despotens" sympatier på deras sida, vilka han sedan sina två besök i Frankrike räknade som sina vänner: högadeln och konungafamiljens medlemmar. Men Gustav III inskränkte sig ej till att endast med varmt deltagande följa händelsernas utveckling. I början av oktober anlände till slottet Moncalieri ett svenskt sändebud från Gustav III, greve Rehusen, med brev till greven av Artois, där denne av Gustav III inbjöds att i Sverige söka en fristad under landsflykten. Ett annat brev överlämnades i Turin av Rehusen till prinsen av Condé. "Att bjuda en Bourbon och en Condé en fristad i mitt läger", skrev Gustav III bl.a. till Condé, "är att kalla segern dit, och när jag föreslår Eder att söka en tillflykt i någon av mina stater år det icke så mycket för att betyga det intresse jag hyser för Eder, som för att tillfredsställa mina ljuvaste förhoppningar."
Prinsarna svarade älskvärt, men avböjande. "Varför skall det politiska läget just nu sätta hinder i vägen för mig att nå mina käraste önskningars uppfyllelse", skriver greven av Artois, "då jag har Ers Majestät såsom exempel och föredöme, tycks det mig som om det icke funnes något mål såstort och ädelt, att jag icke kunde hoppas att nå det. Men Ers Majestät förstår säkert de orsaker som komma mig att avböja Ert smickrande erbjudande. Då jag blivit emottagen och behandlad som en son vid konungens av Sardinien hov, anser jag att jag bör stanna här till det ögonblick, då jag med värdighet kan återvända till mitt fosterland och räkna på att vara det till nytta." Prinsen av Condé å sin sida svarade, att om det fanns något, som kunde trösta en Bourbon för Frankrikes olyckor, så var det utan tvivel den del en så stor konung som Gustav III tog i dem, och att det varit honom en ära att kunnat få för Gustav III:s fötter nedlägga sin hyllning samt på närmare håll beundra de dygder, vilka gåvo sig uttryck i så mycken älskvärdhet och överlägsenhet.
Detta var ingalunda endast fraser. Ty om man ock med visshet kan antaga, att emigrantcheferna ej ett ögonblick på allvar övervägde möjligheten att draga sig tillbaka till Sverige, detta avlägsna land, vars hårda klimat ensamt avhöll en av högaristokratiens damer, madame de Boufflers, från att antaga en liknande inbjudan, som Gustav III riktat till henne, voro de icke okänsliga för den välvilja och heder, som anbudet innebar, det visa tydligt deras senare relationer till Gustav III.
Utan hopp om hjälp från någon av de europeiska makterna, och utan någon militär att stödja sig på — ty ett knappt hundratal unga adelsmän hade hörsammat deras kallelse — voro emigrantchefernas planer på ett krig mot revolutionens Frankrike ännu under året 1790 synnerligen svävande. Det värsta var, att det franska kungaparet icke under någon förevändning önskade låta sig befrias av Artois och Condé. Tvärtom. Under året 1790, då nationalförsamlingen så att säga bröt sönder det gamla autokratiska Frankrike bit för bit, föredrogo Ludvig XVI och Marie-Antoinette av flera skäl att ha det så tyst som möjligt omkring sig. Dels ville de vänta och se, om de ej kunde få till stånd någon antaglig överenskommelse med nationalförsamlingen, dels ansågo de med ett visst berättigande att skulle de behöva hjälp av någon utomstående, så borde denna komma från Österrike, med vilket land de redan stodo i hemligt samförstånd. De dolde icke heller för Artois sin ovilja mot de kungliga prinsarnas företag. "Drottningen vill bli räddad genom vem som helst annan än oss", skriver Condé förtvivlad i ett av sina brev till Larouzière. Det hände visserligen någon gång, att Ludvig XVI sände sin bror ett gillande ord, men i allmänhet var det endast varningar och förebråelser, som från Paris haglade ned över greven av Artois. Ofta talade breven redan genom sin knappa avfattning om retlighet och missbelåtenhet. Å andra sidan gillades ej heller konungens och drottningens uppträdande och handlingssätt av emigrantcheferna. Vid underrättelsen om att konungaparet visade förtroende för någon av revolutionens ledare, Mirabeau eller Lafayette, och inför den eventuella möjligheten att Ludvig XVI skulle antaga den konstitution på vars utarbetande nationalförsamlingen under de två första åren var sysselsatt, blevo prinsarna utom sig, och greven av Artois överhopade sin kunglige broder med långa skrivelser, innehållande både uppmaningar att göra kraftigt motstånd och minutiösa föreskrifter om hur kungaparet borde uppföra sig. För varje nyhet som anlände från Paris, för varje underrättelse om en ny lag som konungen sanktionerat, blev det uppståndelse bland emigranterna, och man ropade ve över konungens rädsla och drottningens svaghet.
I Condés brev till Larouzière speglas bäst emigrantchefernas missnöje med Ludvig XVI och Marie-Antoinette Den 27 februari skriver Condé: "Greven av Artois har genom en händelse erhållit ett brev från konungen och drottningen. Konungens brev vittnar om en svaghet, om vilken ni ej kan göra er en föreställning. Han förefaller att frukta sin bror. Han förehåller honom huru liten framgång han haft i sitt uppviglingsarbete i Dauphiné såsom ett bevis på att man ingenting borde företaga sig. Drottningens brev bär vittne om en ännu större svaghet. Efter att ha framställt alla möjliga skäl, som ni kan tänka er, ber hon honom lämna all tanke på en kontrarevolution. Se där den kvinna som La Queuille och andra framhålla som ett föredöme för uthållighet och energi!" Och den 3 mars: "Ack, tro mig, det finns sannerligen därborta intet annat än svaghet, styrkan finnes och kan väl finnas endast här. Det är mot deras vilja som man bör rädda dem. La Queuille måste övertyga dem om, att vi äro varken barn eller dårar. Vi här förena mod med försiktighet. Drottningen bedömer alltid greven av Artois såsom för tio år sedan. Men han är, Gud vare tack och lov, ej mer densamme." Även mot konungens andre broder, greven av Provence, hade Condé mycket att anmärka. Särskilt vid ett tillfälle ådrog sig denne emigranternas harmfyllda uppmärksamhet. Under nationalförsamlingens ryktbara högförräderiprocess mot en fransk officer, markisen av Favras, som i december 1789 ställdes under åtal för att ha varit själen i en komplott med syfte att bortföra konungen till Peronne och göra slut på de konstitutionella lagarna, hade Monsieur inför Paris' municipalstyrelse fällt ett gott ord för Favras och förklarat att han gjort det "ej såsom furste, men som medborgare". Det var detta uttalande som i den tacksamma emigrantjordmånen blev fröet till en fantastiskt uppblommande indignation.
"Jag tänker att ni kommer alt rysa av raseri, liksom greven av Artois och jag", skrev prinsen av Condé till Larouzière, "då ni läser det jag sänder eder. Hur är det möjligt att det bourbonska blodet kan förnedra sig därhän, och flyter det verkligen i en sådan mans ådror — om man över huvud kan kalla honom en man — som tillåter sig en åtgärd, vilken är framkallad endast av rädsla och låghet. Ni kan ej tänka er vilket utbrott av mod, ädelhet och ovilja, som läsningen härav förorsakade greven av Artois. Vi ha icke givit honom efter, och intet har mera än denna händelse stärkt oss i vårt oundvikliga beslut."
Och Condé sade sant. Emigrantledarna fortsatte sitt arbete på att, som de ärligt medgåvo, till och med mot konungaparets vilja befria dem och Frankrike ur revolutionens klor! Under hela året 1790 förde de franska prinsarna i Turin ett liv som väckte uppseende i hela Europa, och dessutom, vad värre var, en högröstad och ganska vågad politik. Deras onda ande, om man så får säga, var fortfarande Calonne, som under sommaren 1790 lämnat England för att bosätta sig i Turin. Från detta ögonblick blev denne man, en mera inkarnerad autokrat än t. o. m. hans vän Artois, den faktiske ledaren av och själen i prinsarnas alla företag. De nöjde sig härefter icke längre med tomma manifestationer, med att uppmana till uppslutning kring emigrantprinsarnas fanor, eller att värva unga adelsmän för bildande av en emigranthär, de företogo sig även att genom köpta agenter bedriva ett vitt utbrett uppviglingsarbete, varhelst jordmånen syntes lämplig. Så t.ex. voro de icke utan skuld i de kontrarevolutionära rörelser som vid denna tidpunkt uppstodo i Dauphiné, Provence och Languedoc. Särskilt stodo de i relation till Froment, en rojalistisk uppviglare i Languedoc, som vid denna tid mycket lät tala om sig.
Därjämte fortsattes försöken att få fast fot vid något av de europeiska hoven. Att Victor Amadeus själv skulle bli mest utsatt för emigranternas övertalningar var naturligt, och Calonne, som var en skicklig diplomat, lyckades även avtvinga honom löftet att, därest det av Bourboner styrda Spanien, på vilket man ställde vissa förhoppningar, skulle bidraga med någon hjälp, för det gemensamma företagets skull uppställa en här om 12,000 man.
Men detta medgivande betecknade ingalunda att konungen av Sardinien hade gillat prinsarnas politik. Ty om han ock var en av de första furstar som visade benägenhet att bispringa franska kungaparet med sin hjälp, hade han på alltför nära håll sett prinsarnas oförsvarliga lättsinne och den godtrogenhet, som låg till grund för hela emigrantpolitiken. För varje ny last emigranter, som de dagligen ankomna vagnarna avlämnade i hans huvudstad, ökades hans fruktan för att hans land skulle bli skådeplatsen för någon hämndaktion från de franska revolutionärernas sida — det talades bland annat om upptäckten av en sammansvärjning i Nizza, vilken bildats i syfte att förgöra alla fransmän i Turin. Sedan Ludvig XVI och Marie-Antoinette genom att utnämna Calonnes forne rival om makten, baron de Breuteuil, till sin underhandlare avgjort markerat sitt avståndstagande från prinsarna och deras minister, lät konung Amadeus prinsarna tydligt förstå, att han föredrog lugnet i sitt rike framför den roll av gästfri värd för halva Frankrike, som han nu spelade.
Prinsarna hade intet annat att göra än att söka sig en ny tillflyktsort. I början av 1791 begav sig Condé med son och sonson, hertigarna av Bourbon och Enghien, till Tyskland för att där närmare övervaka ett av prinsarna redan påbegynt uppviglingsarbete bland de tyska Rhenfurstar, som av den nya franska regeringen berövats en del av sina länder — redan före honom hade hans vän Larouzière sänts såsom representant för emigranterna till den tyska riksdagen i Ratisbonne. Även greven av Artois beslöt att lämna Turin, dock till en början blott för att utföra den plan, som Calonne uppgjort, nämligen att med diplomatisk fintlighet överrumpla den nye kejsaren, Leopold II, och söka locka honom in i deras planer. Men när tiden närmade sig för avresan till Wien, ändrade Artois med ens resrouten, sände Calonne som officiellt sändebud till Wien och begav sig själv till Venedig i hopp om att där kunna sammanträffa med kejsar Leopold, då denne, såsom beramat var, skulle göra sin eriksgata genom de italienska provinserna. Den första tiden av vistelsen i Venedig — där han återfann madame Polastron — var icke med avseende å de politiska angelägenheterna odelat angenäm. Calonne kom snart med en nedslående underrättelse, nämligen att kejsarens italienska resa blivit uppskjuten, samt att han själv tills vidare blott erhållit löfte om en audiens. Artois stannade emellertid i Venedig — han företog endast en gång ett kort besök i Turin för att mottaga sina tanter, Ludvig XV:s systrar. När sedan i april kejsaren anlände till Mantua, erhöll prinsen genom förmedling av Frankrikes ambassadör i Venedig tillstånd att få uppvakta honom.
Mötet mellan den landsflyktige prinsen och den mäktige tyske kejsaren, Marie-Antoinettes svåger och bror, den ene självbelåten och arrogant, den andre trygg i känslan av sitt övertag, blev i grunden intet annat än ett utbyte av tomma älskvärdheter och fraser. En viss meningsskiljaktighet kom visserligen till synes, i det kejsaren förklarade att Europas furstar intet kunde göra för Ludvig XVI så länge han ännu befann sig i Frankrike, och att man nödvändigt borde avvakta den stund då han räddat sig undan, medan Artois åter menade, att ifall man ej strax skred till hjälp, det vore detsamma som att alldeles lämna kungaparet i sticket. Kejsaren, som väl kände till konungaparets oro för emigranternas uppviglingsförsök, gjorde emellertid sitt inflytande gällande för att hindra dessa, och om han ej heller lyckades förmå greven av Artois att avge löftet att stanna i Turin, så lovade dock denne att ej fullfölja sin avsikt att slå sig ned i Belgien utan hellre välja till vistelseort Koblenz, där kejsaren försäkrade honom att han skulle bli utomordentligt väl emottagen av kurfursten av Trier, som var Ludvig XVI:s och prinsarnas morbror — Marie-Antoinette hade själv anbefallt honom att "gömma sig någonstädes i Tyskland". I utbyte mot det löfte kejsaren sålunda fordrade av Artois, nämligen att han under den närmaste tiden skulle förhålla sig stilla och avvakta den flykt som konungaparet enligt kejsarens önskan beslutat att företaga, gav kejsaren Artois ett svävande och osäkert löfte om att kejsaren och kungaparet ej från sin sida skulle börja någon aktion utan att förut underrätta prinsarna därom.
Det var på dessa kejsarens ord, som Artois uppbyggde hela den version om det som försiggått mellan kejsaren och honom, vilken han sedan utan minsta tvekan levererade ut till alla som ville höra på honom. Lättrogen som han var, och van att se allt mot bakgrunden av sin egen fantasis färgperspektiv, fick detta vaga löfte för honom den största betydelse. Han behöll av mötet med kejsaren endast intrycket av en utomordentlig älskvärdhet, och han var ej sen att låta världen veta vilket gott samförstånd som hade rått mellan dem båda. Men att minnas sitt eget löfte om att inställa all agitation, det föll honom icke in. Tvärtom fortfor han att göra propaganda för sig och sin självtagna uppgift. Han sände bland annat till Ludvig XVI en utförlig och utomordentligt förgylld berättelse över sitt möte med kejsaren. Och när han sedan lämnade Turin, var det ingalunda för att gömma sig undan. Innan han uppfyllde sitt löfte att slå sig ner hos kurfursten av Trier, gjorde han en rundresa hos alla Rhenfurstarna för att försäkra sig om deras anslutning till kriget mot revolutionen.
På denna sin resa blev Artois mottagen med entusiasm vart han än kom. Alla de stora Rhenstäderna: Mainz, Worms, Koblenz, Bayreuth, Mannheim voro fulla av emigranter, ty här hade just de grupper företrädesvis samlats, som voro entusiastiska för ett krig mot revolutionen. Här hyllade man med hänförelse greven av Artois för den stora oförskräckthet och det mod han ådagalade genom att välja till vistelseort en plats, vilken, ifall ett krig utbröt, givetvis först skulle bli föremål för krigsoperationerna.
Den 15 oktober gjorde greven av Artois sitt intåg i Koblenz. Hans onkel kurfurst Klemens-Wenceslaus hade förberett ett storståtligt emottagande. Han hade bland annat sänt honom till mötes en lustjakt, vilken skulle föra honom och hans svit ned för Rhenfloden — det var beräknat att färden skulle ske just i solnedgången. Resan fördröjdes visserligen av storm, så att han anlände i mörkret, men mottagandet blev ej desto mindre storartat. När greven av Artois landsteg, mottogs han och hans följe, som bestod av 60 personer, bland dem Calonne och biskopen av Arras, Conzié, av alla de fransmän som vistades i staden, och i spetsen för dem såg han flera märkliga män som t.ex. greve Vergennes, franske konungens minister, och Esterhazy, som hade anlänt hit dagen förut. Vid kanoners dån och omgiven av ett lysande följe fördes han i stor kortege till kurfurstens palats, där han i den stora bankettsalen hälsades välkommen av kurfursten och hans hov. På kvällen följdes han sedan till slottet Schönbornlust, som han erhållit av kurfursten till residens. Dagen därpå anlände madame Polastron, för vars räkning greven av Artois hade hyrt ett hus i närheten av slottet.
För greven av Artois var detta storartade mottagande och den entusiasm som flödade över honom en angenäm överraskning. Alt vara halvt gömd i Turin med sin svärfars kontroll och missnöje som ett bart huggande svärd ständigt över sig hade varit prövande för hans korta tålamod. När han nu hyllades såsom en oförskräckt man och en boren ledare för aristokraternas högsinnade kamp mot det eländiga parispacket — det var och förblev Artois' förenklade syn på hela revolutionen — glömde han, tjusad av det angenäma i situationen, att det ej var han, som hade Europas politik i sin hand. Han omgav sig med beundrande emigranter, som av kurfursten själv hade blivit väl bemötta, och med sina förtrogna började han åter välva vittgående om ock föga solida planer. Några dagar efter det han anlänt kommo prinsen av Condé och hans son prins Bourbon till Schönbornlust och överläggningarna bedrevos nu med ytterligare iver.
Men greven av Artois skulle icke heller nu få i ro och efter sitt sinne leva sitt liv och sköta sin politik. Dagen efter Condéernas besök, den 25 juni, nåddes han av en underrättelse, som skulle förändra läget både inom och utom Frankrike, och även hans egen ställning till emigranterna, nämligen nyheten om konungaparets misslyckade flykt, samt att greven av Provence lyckats undkomma alla hinder och redan var på väg till Belgien.
Därmed hade emigrationens två första år lupit till ända med allt dess från de aristokratiska salongerna medförda lättsinne och äventyrslystnad, dess planlösa och efemära politik och myckna skrytsamma och på samma gång ödesdigra munväder. Med grevens av Provence ingripande kom det en fastare hand vid styret samtidigt som allt hastigare det romaneska skimret över den stora flykten till främmande land försvann för att efterträdas av det dystra sken som skulle färga uppgörelsens dag för allt Frankrike.