FRANÇOIS-CLAUDE-AMOUR DE BOUILLÉ.
När efter Bastiljens stormning emigrantfloden i sitt strömdrag drog med sig de flesta av Marie-Antoinettes och Ludvig XVI:s personliga vänner och dessutom en stor del av den klass som bort utgöra tronens stöd under onda tider, låg det nära till hands att även konungaparet skulle anse en flykt vara den enda räddningen ur det svåra läge, i vilket de kommit efter de dystra oktoberdagarna 1789. Då hade folkmassan för andra gången efter revolutionens utbrott ställt sig solidarisk med nationalförsamlingen, och, som en symbol för att den lysande, självtillräckliga despotismen efterträtts av en utav folket avhängig konungamakt, tvingat sin konung att utbyta residenset Versailles med dess praktfulla och högdragna isolering mot de mörka Tuilerierna, omgivna av det sjudande Paris. I diskussionerna inom hovet och i Marie-Antoinettes hemliga brevväxling med Wien återkom ofta tanken på att skära sig ut ur de svåra förhållandenas nät genom att följa de andras exempel och rädda sig bort från Frankrike. Men det tyckes som om meningarna inom kungafamiljen varit delade. Ludvig XVI själv var egentligen alltför flegmatisk för att taga något initiativ, och han hade måhända slutat med att emottaga den ställning, som den konstituerande nationalförsamlingen ville bereda honom, nämligen som den högste funktionären i en modern parlamentarisk stat med en årsinkomst av 25 miljoner livres, framför att utsätta sig för några äventyrligheter. Hans med iver bedrivna studier i Englands historia hade lärt honom att Jakob II förlorade sin krona, emedan han flytt från sitt land, och att dödsdomen över Karl I var motiverad med att denne fört vapen mot sitt eget folk. I sin stilla men starka religiositet hade han emellertid blivit djupt kränkt av lagen om prästernas civilkonstitution, och dessutom var han i hög grad beroende av inflytandet från de två kvinnor, som bildade hans närmaste omgivning, Marie-Antoinette och hans syster, "Madame Elisabeth". Drottningen stod i hemlig underhandling med det österrikiska hovet, hennes fromma svägerska åter med de emigrerade prinsarna, och om även, just på grund av det senare förhållandet, häftiga schismer uppstodo mellan de två svägerskorna, så voro de dock ense i att konungafamiljen snarast möjligt borde rädda sig undan de faror, som hotade den i Paris. När sedan så småningom den kontrarevolutionära idén vann insteg bland Europas furstar, ställde man upp såsom en punkt på staternas allmänna politiska program att ingen hjälp skulle lämnas det franska konungaparet, innan de befunno sig utom Frankrikes gränser. Från och med 1790 ingår sålunda den bestämda avsikten att lämna riket såsom den viktigaste faktorn i hovets underhandlingar och planer.
Ludvig XVI och Marie-Antoinette hade vid utförandet av detta riskabla företag att räkna på stod och hjälp av en person, som både genom sin ställning, sina åsikter och sin personliga tillgivenhet för dem var väl ägnad att övertaga förtroendeuppdraget att organisera deras flykt Denne man var markisen av Bouillé.
François-Claude-Amour de Bouillé var född 1739 på slottet Cluzel i Auvergne, en provins, där hans förfäder allt sedan 110:te seklet levat som grandseigneurer, vilka i enlighet med sina feodala principer blott velat erkänna tronen och altaret som sina herrar. Uppfostrad i ett hem, där från alla väggar traditionernas språk talade till honom, där man som heliga reliker vårdade de vapen som en av hans förfäder burit under korståg till det heliga landet, eller de standar, som en annan — han hette Christophe-Alexandre de Bouillé de Chariol, kommendör på Malta — erövrat från turkarna, och i en atmosfär full av legender om krigiska bragder och trohet mot sin kung eller, vilket var detsamma, mot fäderneslandet, lärde han sig tidigt att högakta krigaräran framför allt annat. Själv började han sin militära bana vid 14 års ålder, då han såsom kadett trädde i tjänst vid prins de Rohan-Rocheforts infanteriregemente.
Sina första militära lagrar skar Bouillé liksom även prinsen av Condé och många av deras samtida under det för Frankrike föga ärofulla sjuåriga kriget, och bland alla dessa unga officerare, av vilka många ställt sig under fanorna utan någon egentlig lust eller övertygelse, utmärkte han sig genom sitt allvar och sin energi. I slaget vid Grumberg, där han anförde avantgardet, var det hans tapperhet och rådighet som avgjorde utgången. Hans namn blev med ens ryktbart inom armén och av marskalk Broglie fick han även uppdraget att föra budet om segern jämte dess troféer till Versailles. Det berättas att när han inför Ludvig XV lugnt och anspråkslöst avlagt sin rapport och därvid särskilt betonat sina kamraters tapperhet, konungen vänt sig till sin omgivning och yttrat: "Den ende som han ej talar om är sig själv. Och ändå är det han som utmärkt sig mest och tagit både kanoner och standar" — efter vilka smickrande ord konungen utnämnde honom till överste. Han var med om ännu ett andra fälttåg i Tyskland under samma krig, men blev då sårad och tillfångatagen i slaget vid Quedlinburg; några månader senare blev han emellertid utväxlad och erhöll därefter kommandot över ett regemente, vilket ända tills freden ingicks bar hans namn.
Efter freden i Paris behövde man för de franska kolonierna i Västindien en kraftig och upplyst styresman, vars huvuduppgift vore att stärka den i upplösning stadda samhörigheten med Frankrike. Regeringens val föll på Bouillé, som endast 28 år gammal blev utnämnd till guvernör, först i Guadeloupe, och något senare även över Martinique och de franska medelhavsöarna.
Det var ett synnerligen krävande kall, som nu lades på den unge krigarens skuldror. Administrationen över kolonierna måste helt och hållet omläggas. Stora svårigheter bereddes honom och hans landsmän genom klimatets försåtlighet och inbyggarnas opålitlighet, och snart stod han inför den ansvarsfulla uppgiften att försvara det franska Västindien mot arvfienden — England. Bouillé visade sig vara en dugande organisator, och såsom krigare fick han tillfälle att ådagalägga både sina militära talanger och sin personliga tapperhet, då kolonierna sedermera inblandades i det nordamerikanska kriget 1778. Bouillé sympatiserade på intet sätt med den amerikanska frihetsrörelsen — i hans tycke voro frihetsmännen att anse såsom vanliga upprorsmän, och när han kämpade mot England, för vilket land han i grunden hyste mycken beundran, brann i hans inre intet av den humanitärt-politiska frihetsglöd, som drev en mängd andra unga franska officerare — Lafayette, Axel von Fersen — att redan före Frankrikes officiella krigsförklaring sälla sig till insurgenterna för att kämpa i deras led: Bouillé stred nu såsom förr för det enda som enligt hans mening kunde förskaffa de franska vapnen ära och framgång, nämligen den fäderneärvda absolutistiska monarkien. Han lyckades även på det mest eklatanta sätt hävda denna vapenära: resultatet av hans krigföring blev nämligen tvenne nya öbesittningar för Frankrike, Sainte-Eustache och Saint-Christophe. Bouillé blev belönad med värdigheten av generallöjtnant och erhöll dessutom en personlig utmärkelse som han högt uppskattade — Ludvig XV skänkte honom som det påstås, efter det att Bouillé avslagit konungens anbud att betala de skulder, han ådragit sig under sin guvernörstid, tvenne kanoner, tagna på Saint-Christophe. Bouillé saknade nämligen personlig förmögenhet och ville ej, såsom annars var vanligt, i kolonierna rikta sig på inbyggarnas bekostnad.
Genom sin hederlighet, sin rättvisa och ridderlighet blev Bouillé under sin vistelse i kolonierna mycket älskad och uppburen. Det berättas att han bland annat en gång synnerligen verksamt bidragit till att rädda de skeppsbrutna från tvenne fientliga engelska fartyg som lidit haveri utanför kusten av Martinique, och vid erövringen av Sainte-Eustache lämnade han tillbaka till holländarna, som före engelsmännen hade varit i besittning av ön, en större summa penningar, som hans engelska företrädare hade berövat dem, men ej haft tid att undanskaffa. Hollands generalständer visade också Bouillé sin tacksamhet genom att sedermera låta sin ambassadör i Paris till honom överlämna en diamant värd 24,000 floriner.
När Bouillé efter sex års vistelse i fjärran västern återvände till Frankrike, slog det honom med förfäran huru under denna tid det franska samhället blivit förändrat, i det att å ena sidan inom de högsta kretsarna och vid hovet en helt ny, bullersamt frivol ton vunnit insteg, samtidigt som de liberala och filosofiska idéer, som besjälat de amerikanska upprorsmännen i deras kamp mot England, även här gripit omkring sig inom vida lager. Han trivdes icke i denna nya atmosfär och beslöt såsom den intresserade militär han var att utnyttja den tid han hade att disponera över, innan han trädde i ny tjänstgöring, för att studera de militära förhållandena i Europas olika länder. Under denna resa fick han tillfälle att på nära håll betrakta några av sin tids mäktigaste furstar: den lysande slösaren på Englands tron Georg III, Fredrik den store, som han i sina memoarer kallar "den mest humane och välgörande härskaren" i en stat, där "nationen var endast en armé, hovet ett läger och monarken en general", samt Josef II, upplysningsfursten, om vilken det berättas, att han på en fråga, om han ej var entusiastisk för Franklin och den amerikanska republiken, säges ha svarat med ett karakteristiskt: "det hör till min profession att vara rojalist", den ivrige nydanaren, över vars liberala reformer och politiska inkonsekvenser Bouillé emellertid fäller månget klandrande ord. Från Preussens sida blev den resande krigaren även ombetrodd med ett diplomatiskt uppdrag — Frankrikes anslutning till den tyska konfederationen — vilket dock, enligt Bouillés utsago, på grund av den franske utrikesministern Vergennes brist på initiativ kom att förfalla. Dessa resor, vilka för Bouillé medförde en kunskap om europeiska förhållanden, som i framtiden skulle bli honom till nytta, bidrogo dock att yttermera stärka hans vördnad för den absolutistiska monarkien och det militära idealet, samt att göra honom oemottaglig för alla de nyheter, som snart nog efter hans återkomst till Frankrike blevo början till den stora omvälvningen i det franska samhället.
I den kamp mellan nya idéer och gammal tradition, som från och med år 1787 utkämpades, fick Bouillé även tillfälle att taga del. Han var medlem av båda notabelförsamlingarna, och till följd av sina personliga relationer till politikens ledande män — Calonne, Brienne och Montmorin, ja även Necker — kom han i tillfälle att intaga en position, utan att dock kunna göra något inflytande gällande.
Efter det en vittsyftande plan att ombetro Bouillé med anförandet av en expedition med mål att fråntaga engelsmännen Indien, till följd av den mellan de tilltänkta allierade inträffade brytningen förfallit, hade Bouillé blivit stationerad i Metz såsom kommendant. I denna tid av oro gällde det framför allt att upprätthålla ordning inom militären. "Jag var", skriver Bouillé själv, "under de första tiderna i Metz och medan oroligheter förekommo både i huvudstaden och i provinserna, nästan uteslutande upptagen av att hålla ordning bland folket i den provins, där jag förde befälet, att upprätthålla disciplin och söka stärka kärleken till konungen. Jag förverkligade mina föresatser i båda dessa avseenden. Under hela den tid som jag skötte kommandot i Metz, förekom här ej ett enda mord, den personliga egendomen hölls i helgd både i städerna och på landsbygden, intet slott brändes, inga egendomsägare eller adelsmän blevo utsatta för folkets raseri, vilket här endast fick uttryck i tomma hotelser, och under hela första året av revolutionen var jag lycklig nog att bibehålla bland de 25,000-30,000 man som jag hade under mitt kommando fullkomligt samma anda, som härskat här tidigare." Den ställning Bouillé intog med sina absolutistiska åsikter mitt bland ett svältande folk som yrkade på reformer och på rättigheter, om vilkas vidd och natur de själva knappast hade en aning, var emellertid redan i slutet av år 1789 svår att upprätthålla. "Jag var hatad av folket men säker på mina soldater, vilkas hat till bourgeoisien och förakt mot pöbeln jag livligt underblåste." Bouillé hade också redan nu gärna lämnat Frankrike för att i likhet med så många andra söka sig ett nytt fädernesland, så mycket hellre som hans ställning var ganska isolerad och regeringen lämnade honom helt och hållet utan instruktioner. Emellertid stannade han på sin post, därtill övertalad av krigsministern Latour-du-Pin, en man för vilken Bouillé hyste den största veneration dels för hans hederlighet, dels emedan hans ställning till konungadömet var densamma som hans egen, och på dennes uppmaning svor han till och med den nya ed som nationalförsamlingen hade påbjudit — en omständighet som för ögonblicket något mildrade invånarnas hat till honom.
Bouillé var dock ej en person som männen vid styret glömde bort. Redan i början av revolutionen hade Sveriges minister i Paris Staël von Holstein framställt — såsom han påstod på Gustav III:s vägnar — ett förslag om att Bouillé skulle lämna Frankrike för att ingå i svensk militärtjänst. Detta förslag upprepades ej officiellt, och Bouillé ansåg det därför såsom en intrig i syfte att avlägsna honom, emedan han vid en mottagning hos madame de Staël öppet klandrat Necker för dennes lättsinne att vilja sammankalla de franska ständerna. I slutet av år 1789 vederfors Bouillé äran att få mottaga av sin nära släkting Lafayette, vilken i sin dubbla egenskap av nationalförsamlingens förnämste ombud och konungaparets förtrogne intog en så stark ställning, att han kunde anse honom för Frankrikes faktiska styresman vid denna tid, ett förslag om att samarbeta med honom i och för monarkiens skyddande och bibehållande. En underhandling öppnades genom en av Lafayettes vänner, greve de Châtelet, men den slutade med att Bouillé på ett till formen hövligt sätt avslog anbudet — han kände Lafayette ända från barndomen, och fastän han var övertygad om att denne var en hedersman, trodde han sin unge "cher cousin" ej äga den begåvning, som hade fordrats, samt därtill vara alltför ärelysten och intresserad av revolutionen för att kunna oegennyttigt arbeta i denna uppgifts tjänst. Lafayette underhöll dock en långvarig korrespondens med Bouillé — och det ej endast i ämbetsangelägenheter. I syfte att locka Bouillé att omfatta den franska konstitutionen förmådde han till och med Ludvig XVI att skriva tvenne egenhändiga brev till denne.
I trots av sina åsikter och mot sin vilja blev emellertid Bouillé ett verktyg i nationalförsamlingens och även i Lafayettes tjänst, genom vissa händelser, som inträffade i hans provins under året 1790, och vilka beredde honom en egendomlig konflikt: den mellan hans åsikter och hans plikt såsom kommenderande överbefälhavare.
I början av år 1790 uppkom tanken på att i hela Frankrike fira en stor allmän förbrödringsfest. Lafayette, som var en av initiativtagarna och med värme omfattade den tanke, som låg till grund för festens firande, hoppades att man därigenom även skulle någorlunda lyckas utjämna den schism som existerade mellan den mångenstädes ännu rojalistiskt sinnade stående militären samt nationalgardets trupper i städerna — just denna schism som Bouillé i sin provins satt sin ära i att underblåsa. En förberedande federationsfest ägde även rum i Metz i början av maj och vid den såg sig Bouillé — den i nationalförsamlingen i Paris, i revolutionsklubben i Metz för brist på patriotism anklagade, den av folket hatade generalen — tvungen att högtidligt upprepa den nya eden, och han kunde ej heller vägra sina trupper att sända delegerade till den egentliga federationsfesten i Paris på Bastiljdagen den 14 juli.
Förbrödringen erhöll emellertid de oangenämaste efterspel i många trakter, i synnerhet där rojalistiskt sinnade officerare ännu stodo i spetsen för trupperna. Soldaterna, som redan förut lutat åt revolutionen, anslöto sig nu definitivt därtill och mångenstädes gav deras förbrödring med proletariatet i städerna, vilket genom tvång hade skaffat sig vapen, anledning till oordningar. Men upphetsningen var kanske ingenstädes så stor som i Bouillés område, och den slog ut i ett flammande uppror i Nancy i början av augusti. Bouillé lyckades kuva detsamma — själv försvarade han med några trogna under flera timmar porten till det hus där arméns standar och kassa voro förvarade — men vilken lek av ödet!! Han kuvade detta uppror därigenom att nationalgardisterna, dessa samma, mot vilka han förut uppviglat sina nu avfallna trupper — ställde sig på hans sida för att återställa ordningen!
Men oron skulle fortsätta, och då nationalförsamlingen utfärdade ett strängt påbud till soldaterna i Nancy att återinträda i tjänst och förhålla sig lugna, framkallade detta påbud blott ännu allvarsammare konflikter. Under hela augusti månad brann upprorslågan, tills den slutligen på denna månads sista dag slog ut i full blodig inbördes fejd, vilken om ock kanske ej med så mycket skäl blivit kallad "Nancys blodbad" — ett av de första hemska förebuden till det brödrakrig, genom vilket Frankrike skulle köpa revolutionens vinningar. Även nu var det med nationalgardets trupper som Bouillé kuvade upproret — och icke blott av konungen och Lafayette, utan även från denna nationalförsamling, som han själv ej erkände, fick Bouillé emottaga de varmaste och hjärtligaste tacksamhetsbetygelser för att med så mycken kraft ha återställt ordningen. Det brev nationalförsamlingen genom sin president tillställde honom var av följande lydelse:
"Nationalförsamlingen har på det högsta lovordat det om mod och patriotism vittnande uppförande, som ni ådagalagt, då ni tvang garnisonen i Nancy och de andra brottsliga att göra sin plikt. Edra krigarbedrifter kunna ej förvåna nationalförsamlingen, men den förstår och delar den smärta ni känner över att ha tvungits att använda er militära förmåga för att kuva rebelliska soldater, vilka ni vant eder att besegra med edra befallningar. Äran av att ha hämnats lagarna och gjort slut på dessa upproriska som vågat trampa dem under sina fötter är större än den att flera gånger besegra Frankrikes fiender: det har tillhört eder att förena båda. Nationalförsamlingen har givit mig i uppdrag att betyga eder sitt gillande och sin aktning, och jag känner mig lycklig över att få till eder överbringa dessa dess känslor."
Och Bouillé svarade med att försäkra att nationalförsamlingens gillande för honom varit den största trösten i den bittra sorgen över att ha varit tvungen att använda franska stridskrafter mot franska rebeller, och att, även om man kunde tvivla på hans känslor, hans uppförande tydligt borde ge tillkänna, att han letts av riktiga principer och att det allmänna bästa — "la chose publique" — och lagarna ej hade någon så ivrig och varmt tillgiven anhängare som han!
Med kännedom om Bouillés karaktär och hans rättframhet och frispråkighet, måste man väl antaga att dessa ord ej voro endast en nödvändig formalitet — säkerligen var han, om ock blott för stunden, angenämt berörd av att se sig som föremål för nationalförsamlingens tacksamhet.
Det var utan tvivel den fasthet som Bouillé ådagalagt vid Nancy jämte hans rojalistiska åsikter, som gjorde att Ludvig XVI och Marie-Antoinette vände sig till honom för att underhandla om den militärhjälp de vid sin flykt ur landet voro i behov av.
Bouillé hade själv länge sökt finna en utväg för konungaparet att komma ur den för dem olidliga situationen. I sina memoarer omtalar han, att han på eget initiativ uppgjort en plan, såsom han säger, "ej för att återställa den gamla monarkien, ty det var för sent, men för att åtminstone rädda några spillror av den, förläna konungen hans frihet, en del av hans värdighet samt några lumpor av hans makt". Hans plan omfattade dock icke en flykt utan en militärkupp. Enligt hans åsikt borde man försöka övertala kejsaren att sända en truppavdelning till gränsen under föregiven avsikt att tvinga nationalförsamlingen att återinsätta de tyska furstarna i Elsass och Lothringen i deras rättigheter. Denna aktion från kejsarens sida skulle åter tjäna Bouillé till förevändning att samla en fransk armé vid gränsen, sammansatt av hans bästa regementen, — än så länge trodde han sig kunna garantera att både nationalgardena och gränstrupperna skulle följa honom. Vidare skulle han uppmana departementsstyrelserna i de provinser, som lågo vid gränsen, att sända till nationalförsamlingen en adress, i vilken de anhöllo om att Ludvig XVI skulle infinna sig där och ställa sig spetsen för denna armé. Han var optimistisk nog för att tro att, ifall man kunde få planen driven så långt, det bleve en lätt sak att även inom de trupper, som voro nationalförsamlingen tillgivna, väcka en om ock tillfällig entusiasm för konungen, i synnerhet om Ludvig XVI bleve i tillfälle att i spetsen för denna armé kuva några oroligheter. Sådana borde ej vara svåra att få till stånd, då missnöjet med den av den nya kyrkoförfattningen föreskrivna eden till staten var stort i dess gränstrakter, där folket i allmänhet var mera religiöst än i det övriga Frankrike. Bouillés plan, som utan tvivel var mera utopistisk än praktiskt utförbar, hade emellertid ingen likhet med de projekt som uppgjorts i Tuilerierna.
I slutet oktober uppsöktes Bouillé i största hemlighet av en Ludvig XVI:s. förtrogne vän, d'Agoult, biskop av Pamiers, vilken medförde budskapet att konungafamiljen beslutat fly och räknade på att Bouillé skulle vara dem behjälplig vid flyktens ordnande. Man hade nämligen beslutat taga vägen över någon av de gränsfästningar över vilka generalen innehade kommandot. Från och med denna stund trädde Ludvig XVI i hemlig chifferkorrespondens med Bouillé för att närmare diskutera flyktplanen.
Denne föreslog såsom de lämpligaste fästningarna Montmédy, Besançon och Valenciennes, vilka lågo på ett avstånd av respektive 70, 90 och 50 mil från Paris. Den sistnämnda orten befann sig visserligen ej under hans kommando, men styrelsen därstädes var, liksom också befolkningen i trakten, rojalistisk, och garnisonen utgjordes till stor del av utländskt värvat krigsfolk, en omständighet, som under denna tid var av värde, då de flesta franska trupper redan förklarat sig för revolutionen. Bland dessa orter valde konungen Montmédy, en liten befäst stad helt nära gränsen till det österrikiska Nederländerna samt icke långt från Luxemburg — det vore således lätt att härifrån komma in på säkert område. Bouillé åtog sig nu att under vinterns lopp vidtaga alla nödvändiga förberedelser för flykten, vilken först på våren skulle gå av stapeln.
I slutet av januari 1791 meddelade Ludvig XVI, att han utsatt tidpunkten för flykten till mars eller april. Vid överläggningen om den väg man skulle taga, tillrådde Bouillé avgjort den som gick över Reims och Stenay, emedan den andra vägen över Châlons och Sainte-Ménehould, Varennes eller Verdun var farligare — särskilt över Verdun, där både militären, stadsstyrelsen och befolkningen voro revolutionärt sinnade. Varennes åter erbjöd den svårigheten att där ej fanns något ordnat posthästombyte. Men konungen, som alltid när det gällde detaljer hade sitt huvud för sig, och när han en gång kunnat förmå sig till ett beslut med stor envishet vidhöll detsamma, förklarade sig för Varennes och stod sedan icke att rubba. På inga villkor ville han taga vägen över Reims, där han blivit krönt och därför med lätthet kunde bli igenkänd, ej heller lyckades Bouillé förmå honom att omfatta ett senare förslag att välja den över Flandern, genom Chimay och över Ardennerna, vilken väg erbjöd fördelen av att vara mindre trafikerad än de andra.
Ännu i en annan punkt fick Bouillé icke Ludvig XVI att taga reson. När bud kom från Tuilerierna, att man ämnade fly i en enda stor vagn, vilken skulle beställas enkom för tillfället och vara tillräckligt stor för att rymma hela den kungliga familjen, gjorde Bouillé de mest energiska försök att övertala konungen att avstå från en så vanvettig plan. För att ej väcka uppmärksamhet, ansåg Bouillé att flyktingarna borde dela sig i två sällskap, vart och ett resande i var sin vanliga diligens. Han erinrade även gång på gång om omöjligheten för kungafamiljen, som aldrig förr företagit en resa, att reda sig på egen hand, och först efter mycken övertalning lovade Ludvig XVI att taga med sig en person som genom sin resvana och sin rådighet av Bouillé utpekats såsom särdeles lämplig, nämligen markis d'Agoult, en bror till biskopen av samma namn. Ludvig XVI översände en miljon livres i assignater för att av Bouillé disponeras för flyktens anordnande.
Svårigheten för Bouillé att sammandraga trupper till Montmédy och de närliggande gränsfästningarna var emellertid mycket stor, liksom även den att tillmötesgå Ludvig XVI:s önskan om att kavalleri skulle posteras vid alla de stationer, som konungafamiljen skulle passera. Den enda förevändningen för truppsammandragningar hade varit om från Österrikes sida ett infall i Frankrike hade förelegat, och Bouillé sökte också förmå det franska hovet att övertala kejsar Leopold att skrida till en sådan demonstration. När detta ej lyckades gjorde han helt djärvt falskt allarm, utspred rykten om ett tillämnat österrikiskt infall och lyckades dupera invånarna så väl, att den revolutionära klubben i Metz till nationalförsamlingen avsände en skrivelse, i vilken den i anledning av det blivande infallet yrkade på att församlingen skulle stärka gränsförsvaret i dessa trakter.
Men tiden gick och för varje dag grep den revolutionära propagandan omkring sig, både bland trupperna och gränstraktsbefolkningen. Under sådana förhållanden såg Bouillé med oro tidpunkten för flykten upprepade gånger framflyttas. Svårigheterna ökades nämligen ständigt. Han själv blev misstänkt en del av hans trupper avföllo, en annan del överflyttades till andra regementen och hans eget kommandoområde inskränktes, revolutionens flod bröt sig oemotståndligt fram och ryckte med sig resterna av det gamla samhället. Å andra sidan ökades misstänksamheten mot konungaparet, särskilt efter de två händelser, som för folket i Paris kunde utgöra indicier på att konungafamiljen umgicks med flyktplaner.
En av de första dagarna i februari erhöll nationalförsamlingen meddelande om att Ludvig XVI i hemlighet utskrivit pass för de gamla prinsessorna Victoria och Adelaïde, hans fars fastrar, för en resa till Rom — påven hade nämligen inbjudit den franska kungafamiljen att där söka en tillflykt. Underrättelsen härom spred sig snart, och fastän man i grunden föga brydde sig om "de kungliga tanterna", som de i vardagslag kallades, och dessa ej begärde bättre än att leva sitt liv obemärkta på sitt slott Bellevue utanför Paris, väckte dock denna nyhet stor förbittring. När prinsessorna, underrättade om att hallarnas kvinnor voro på väg till deras slott, hals över huvud lämnade sin bostad och i en enkel vagn räddade sig ur Paris, tog folkmassorna deras flykt som ett oroväckande tecken och de lugnade sig ej förrän greven av Provence, till vilken skarorna dragit, från sin balkong i Luxembourg-palatset avgivit ett löfte om att stanna kvar i landet.
Den andra händelse, som Parisbefolkningen — och det ingalunda utan skäl — betecknade såsom ett indicium på att kungafamiljen umgicks med flyktplaner, var de kungligas färd till Saint-Cloud den 18 april för att där fira påsken. Trots att alla förberedelser öppet vidtagits och man mitt på dagen satte sig upp i den väntande vagnen, väckte denna tilltänkta färd en förbittring som tog sig uttryck i ett formligt upplopp, efter vilket de kungliga, sedan de i två timmars tid kvarhållits, sittande i sin vagn under massans rop om hämnd på dem som sålde Frankrike till främmande makter, voro tvungna att avstå från sin föresats och kvarstanna i Tuilerierna.
Under våren 1791 inkommo ofta till nationalförsamlingen, stadsmyndigheterna och nationalgardets chef varningar och angivelser i detta ämne. De revolutionära tidningarna sysselsatte sig också gärna med frågan om konungens eventuella flyktplaner. Mycket uppseende väckte bland annat publicerandet i Frérons tidning "L'Orateur du peuple" av ett förment brev från Marie-Antoinette till "före detta prinsen av Condé", vilket Fréron föregav sig hava erhållit av en flamländsk dam. Detta brev skulle på sin tid hava av en viss madame de Rochechouart visats för en annan dam, vid namn Benoit, i syfte att övertyga denna senare om att drottningen verkligen umgicks med flyktplaner.
Det råder ej tvivel om, att ej det publicerade brevet är ett falsifikat, en pamflett bland många andra. Den som läst ett enda brev av Marie-Antoinettes hand ser strax att tonen i denna tarvliga skrivelse ej är drottningens klara, kloka och nästan manliga uttryckssätt. Men såsom illustration till det hat, som framkallat denna förfalskning må några rader därur anföras: "Hör nu på," heter det i brevet, "hur min tjocka gubbe ämnar resa, så snart alla våra trogna bli färdiga. Vi ha beslutat att låta göra en vagn i form av en vanlig hyrvagn, och låta köra oss av en man förklädd till hyrkusk, samt bege oss två mil utanför Paris. Vi resa till det wallonska landet och taga vägen från Philippeville till Malplaquet och från Malplaquet till Bonsecour fyra mil från Mons, för att komma till Maubeuge, ett slott tillhörigt greve de Croy och färdigt att emottaga den kungliga familjen. Konungen reser i en vagn med sin son, jag åter på mitt håll tillsammans med madame Elisabeth. Vi ämna också taga var sin vagn, jag tillsammans med en av mina väninnor och madame Elisabeth, Monsieur och Madame särskilt för sig." Man ser att när de revolutionära parisarna föreställde sig huru konungaparet skulle företaga sin flykt, de gissade ganska rätt. Så ungefär skulle den också senare utföras, utom att man förfor mycket mindre klokt, än fienderna föreställde sig.
Vid sina underhandlingar med Ludvig XVI och vid flyktens ordnande hade Bouillé mycken hjälp av en generalstabsofficer, vars namn man ofta ser i brevväxlingar från denna tid, baron de Goguelat. Han hade vunnit en uppseendeväckande ryktbarhet genom att en gång i konungens egen våning i väntan på audiens öppet förolämpa konungens kusin, den för sitt lastbara liv beryktade Philippe d'Orléans, sedermera medborgaren och konventsmedlemmen Égalité. Likt föregående hertigar av Orléans fronderade denne öppet mot konungamakten. Särskilt drottningen hade han svurit ett oblidkeligt hat allt sedan hon offentligen brännmärkt honom genom att åstadkomma skilsmässan mellan hans dotter och konungens brorson hertigen av Angoulême. Om det även var osant att Goguelat vid sagda tillfälle hade varit direkt inspirerad av drottningen, så är det dock säkert, att han genom att sålunda kasta sin handske i ansiktet på hennes dödsfiende vann hennes speciella bevågenhet.
Det tyckes som hade Goguelat varit den person, till vars diskretion och tilltagsenhet ordnarna av konungaflykten främst hade satt sin tillit. Bouillé använde honom såsom underhandlare och även hans mera försiktige och betänksamme medhjälpare, den svenske greven Axel von Fersen var nöjd med Goguelat — "det är en säker man", skriver Fersen om honom till Bouillé en gång i maj, "man måste endast dämpa hans iver en smula". Och en annan gång: "Försök, om det är möjligt, att ej sända greve de Choiseul hit (till Paris), det är sant, att ingen är så tillgiven som han, men han är en ung man, ett brushuvud, jag är rädd för någon indiskretion från hans sida — han har alltför många vänner och släktingar och dessutom kanske någon liten älskarinna, som han vill rädda. Sand hellre Goguelat under någon förevändning till Duportail." [Frankrikes dåvarande krigsminister] Fersen insåg dock snart att han misskänt Choiseul, som Bouillé redan tidigare avsänt till honom — och skriver i juni att han är "mycket nöjd" med honom.
Ur brevväxlingen mellan Axel von Fersen och Bouillé framgår i all dess klarhet den oerhörda nervositet, den oro, de tvivel med vilka själva igångsättarna av flykten under månader avvaktade dess slutliga förande i hamn. Villkoren för att något skulle göras var för det första att man erhöll tillräckligt med pengar att röra sig med, att — vilket var ännu viktigare — man skulle få någon garanti för att österrikiska hjälptrupper mottogo konungen vid gränsen, samt att dagen för avresan skulle bli bestämd så långt förut, att ingen rubbning behövde ske i de gjorda förberedelserna. För eftervärlden som vet, att kejsar Leopold ej hade gjort några som helst anstalter för hjälptruppers avsändande, ter det sig bedrövligt att se huru i grunden hela planen baserades på dessa truppers befintlighet, att följa hela känsloskalan från medlet av april, då man ännu tyckes ha betvivlat Österrikes goda avsikter och till början av maj, när Goguelat återvände från en av sina hemliga resor till Paris med den hugnesamma — och så bedrägliga — underrättelsen, att de önskade kejserliga trupperna från och med den 12 juni skulle befinna sig vid franska gränsen, d.v.s. i Arlon! Intill sista stund hade man ävenledes grundade skäl till oro för att konungafamiljens brist på precision skulle omintetgöra hela det nät av försiktighetsmått, som man knutit kring deras färd. Bouillé och Fersen giva upprepade gånger i sin korrespondens luft åt denna ängslan för att i sista stund ett dröjsmål skulle uppstå. "Allt blir omöjligt" om man överskrider maj månad, skriver Bouillé den 18 april, "liksom varje företag vore vansinnigt, om kejsaren ej sänder 10-12,000 man! Den 28 april svarar Fersen, att konungen blir färdig att resa först under senare hälften av maj månad, och att han är besluten att ej längre uppskjuta resan — man måste vänta till den femtonde för att få ett svar från Spanien". Den 9 maj varnar Bouillé Fersen för att uppskjuta resan längre än till 1 juni. Den 26 maj skriver Fersen: "Konungen vill resa under första veckan av juni, ty just vid den tiden erhåller han två miljoner livres av civillistan." Den 29 maj heter det: "Avresan är fixerad till den 12 i nästa månad. Allt är färdigt och de skulle ha rest redan den 6 eller 7, men de två miljonerna utbetalas först den 7 eller 8 och dessutom har Dauphin en kammarjungfru, som är mycket demokratisk, och som reser först den 11!"
Under allt detta hade man emellertid fastställt flyktplanen, som även av konungen sanktionerats. Färden skulle ställas på följande sätt: Från Paris till Meaux 10 mil; från Meaux till Ferté-sous-Jouarre 5 mil; vidare till Montrail 9 mil, till Châlons-sur-Marne 14 mil, från Châlons till Sainte-Ménehould 10 mil, från Sainte-Ménehould till Varennes 5 mil, vidare till Dun 5 och till Stenay tre mil samt slutligen den lilla sträckan om två mil från Stenay till Montmédy. Denna väg, som omfattade inalles 61 mil, ansågs som den säkraste och kortaste. Om konungafamiljen avreste på natten och fortsatte färden genom hela den därpå följande natten kunde man räkna på att komma fram under loppet av det andra dygnet.
Med de penningar, som Ludvig XVI hade ställt till Bouillés förfogande — denna miljon som översänts till honom i hemlighet i ett paket vitt taftsiden — hade denne emellertid vidtagit anordningar för att säkerställa flykten. Goguelat hade på uppdrag av honom undersökt vägarna i de trakter, där man kunde misstänka att dessa ej voro farbara.
Bouillé själv hade fördelat trupperna på de olika orterna. Utom de trupper som han förlagt i Montmédy, och vilka han utöver det vanliga artilleriet försett med 16 kanoner, hade han fördelat de skvadroner, som ej ännu hade "deserterat" å olika orter med små avstånd från varandra invid den väg, där konungen skulle färdas fram — det var inalles 12 bataljoner infanteri, allt utländska trupper, samt 23 skvadroner kavalleri. I Stenay förlade han sina, som han ansåg, pålitligaste tre skvadroner vilka bildade det s. k. kungliga tyska regementet, i Dun en skvadron husarer, och en annan dylik i Varennes, samt tvenne skvadroner dragoner i Clermont under befäl av en ung officer, Charles de Damas, till vilken han hyste den mest orubbliga tillit. Under förevändning, att Bouillé väntade en större penningtransport från Paris skulle Damas på den märkliga dagen föra ett detachement till Sainte-Ménehould. Ett annat, bestående av 50 husarer, skulle från Varennes skickas till Pont-de-Sommevelle, en ort mellan Châlons och Sainte-Ménehould. Hela vägen från Pont-de-Sommevelle till Sainte-Ménehoidd var sålunda kantad med trupper.
Det förefaller som hade Fersen ej fullt litat på Bouillés besinningsfullhet. Gång på gång varnar han i sina brev denne för att göra något som väckte uppseende. "Det bästa är att ej vidtaga alltför många försiktighetsmått", skriver han, "huvudsaken är att allt går snabbt och hålles absolut hemligt, och om ni ej är alldeles säker på edra trupper, är det bättre att ej alls använda dem, eller åtminstone att ej förlägga några på denna sidan Varennes för att ej väcka för mycken uppmärksamhet i trakten." Särskilt tyckes han ha varit orolig för Châlons: flera gånger varnar han för att där förlägga trupper — och det visade sig även senare att Fersens oro i denna del ej var oberättigad, om ock igenkännandet i Châlons ej hade samma följder som i Varennes.
Den 27 maj erhöll Bouillé från konungen underrättelse att flykten ännu en gång blivit uppskjuten, denna gång till den 19 juni, samt att han ämnade resa med hyrvagn till Bondy, det första posthållet från Paris, för att där sätta sig upp i den enkom tillverkade vagnen — ett projekt som dock sedermera övergavs. När timmen för flykten sedan slutligen kom, satte sig konungafamiljen i den stora och uppseendeväckande vagnen redan vid Rue de Clichy, där den höll utanför ett hus, som beboddes av en ung engelsman, Crawford, vän till Axel von Fersen och denne behjälplig vid flyktens anordnande.
Konungen begärde vidare i ovannämnda brev, att till honom skulle avsändas ett bud med ytterligare uppgifter om resrouten.
Redan följande dag sände Bouillé greve de Choiseul som budbärare till konungen. Denne borde avresa från Paris 12 timmar tidigare än konungen samt vid ankomsten till Pont-de-Sommevelle övertaga kommandot över de där förlagda husarerna, invänta konungen och eskortera honom till Sainte-Ménehould.
Den 13 juni lämnade Bouillé Metz under förevändning att inspektera fästningarna vid gränsen till Luxemburg och uppgivande att en österrikisk aktion var att förvänta i den närmaste framtiden, samlade han en del tyska och schweiziska trupper i Montmédy. I Longvy nådde honom den 15 juni underrättelsen att flykten yttermera uppskjutits med ett dygn, alltjämt för samma demokratiska kammarjungfrus skull, som man tyckes haft svårt att avlägsna — det berättas om henne att hon var väninna till chefen för slottsgardet — och att den sålunda skulle försiggå först natten mellan den 20 och 21 juni. Bouillé insåg till fullo vilka olägenheter härigenom åter förorsakades. Det var utan tvivel ägnat att väcka misstankar, i fall truppernas vistelse på de olika orterna förlängdes, och de livsmedel som anskaffats hade därtill även beräknats endast för några dagar; dessutom erbjöd det stora svårigheter att om dröjsmålet underrätta de olika leden i den kedja, som knutits kring konungens väg. Sålunda blevo Choiseuls i Sommevelle förlagda husarer eller den yttersta förposten i vaktkedjan ej underrättade om uppskovet, ej heller den officer som bevakade hästombytet i Varennes. Huru ödesdigert detta uppskov var, skulle senare visa sig. En annan samtidig nyhet var, också den, ägnad att göra honom betänksam, nämligen att konungaparet i sista ögonblicket beslutat sig för att i stället för den säkre och resvane person, markis d'Agoult, som Bouillé rekommenderat, såsom den sjätte i resvagnen medtaga de kungliga barnens guvernant madame Tourzel, som säges yrkat därpå, emedan hon vid tillträdandet av sin befattning avlagt en högtidlig ed att aldrig frivilligt skiljas från "les enfants de France". Så skulle då dessa opraktiska och vid faror ovana människor lämnas åt sig själva under största delen av ett äventyr, som främst krävde klokhet och djärvhet!
Den 20 juni skyndade sig Bouillé att vidtaga sina sista avgörande mått och steg. Han begav sig till Stenay och dagen därpå samlade han samtliga där förlagda officerare samt meddelade dem i största hemlighet, att konungen troligen under nattens lopp skulle passera Stenay och i morgongryningen vara i Montmédy. Han anbefallde general Klinglin att begiva sig till Montmédy för att på angiven plats samla trupperna i ett läger, så stort att det kunde rymma alla de trupper, som från olika håll skulle förenas där, samt anvisade honom ett slott i närheten, vilket borde göras i ordning för att emottaga den kungliga familjen. Det kungliga tyska regementet lämnades under general Hoffelizes befäl i Stenay, men skulle med hästarna färdigsadlade stå redo att marschera mot Montmédy tidigt på morgonen. Ett detachement om 50 hästar av detta regemente förlades dessutom mellan Stenay och Dun för att där vara konungen till möte. Goguelat erhöll i uppdrag att överbringa konungens befallningar till de kommenderande officerarna. Greve de Damas åter fick befallning att begiva sig med 50 husarer från Varennes till Pont-de-Sommevelle, samt att vänta där den 21 och att, strax efter det den kurir anlänt, som skulle rida före konungen, bege sig därifrån för att meddela konungens eventuella order till de trupper som befunno sig på vägen och som man förut ej vågat anförtro ändamålet med deras samlande. Goguelat skulle dessutom placera skjutshästarna i Varennes utanför staden på den sida, därifrån konungen skulle komma, och själv invänta honom där. Så snart konungen infann sig, skulle han därifrån med Bouillés yngre son och en annan ung officer, vilka i förväg skulle bege sig till platsen, sända bud härom till denne. Själv skulle Bouillé vänta mellan Dun och Stenay med ett ombyte av hästar och ett detachement av det kungliga tyska regementet, vilket skulle följa konungen till Montmédy, där regementet i dess helhet senare skulle infinna sig. Efter att ha givit noggranna order om huru trupperna borde uppföra sig i fall konungen skulle lyckas resa inkognito och hurusom de, i fall han mot förmodan bleve häktad, borde med våld försöka rycka konungen ur angriparnas händer, begav sig Bouillé från Stenay till Dun. Enligt hans uträkning skulle Ludvig XVI nå Dun mellan klockan 2 och 3 på natten och ungefär en timme tidigare kunde man vänta den kurir, som man skulle använda såsom förridare.
Det var med ångest i hjärtat som Bouillé nu, ensam sittande till häst hela natten, bidade tiden utanför Duns stadsportar — han vågade sig nämligen ej in i staden av fruktan för att bli igenkänd och misstänkt. Men när klockan blev 4 och dagen grydde utan att han hört något, red han utom sig av oro tillbaka till Stenay, som låg en halvtimmes väg från Dun. En dyster aning sade honom att alla hans månadslånga ansträngningar varit förgäves och att denna natt störtat både konungen och hans trogna i olycka. Utanför Stenay fick han av några officerare bekräftelse på att flykten misslyckats. De kommo från Varennes, och visste berätta att konungen av en postmästarson blivit igenkänd i Sainte-Ménehould, att denne skyndat till Varennes och där angivit konungafamiljen och att konungen med sitt följe blivit arresterad i Varennes klockan halv 11 på kvällen. På sin häpna fråga huru en sådan utgång hade varit möjlig i trots av alla gjorda anstalter, erhöll Bouillé upplysningen att hans i Varennes, Clermont och andra orter förlagda trupper hade avfallit och ej gjort sin plikt — att folket överallt i trakten hade gripit till vapen mot de kungliga trupperna och att de fått hjälp av alla nationalgarden som voro förlagda i Varennes. Det hela hade sålunda tagit en fatalare vändning än någon kunnat förutse.
Bouillé förlorade emellertid icke fattningen utan försökte i hast samla sina trupper för att i spetsen för dem tåga till Varennes. "Jag försäkrade mig", berättar Bouillé, "om det kungliga tyska regementet, som utgjorde min pålitligaste styrka, och ställde mig i spetsen för detsamma för att befria konungen och under hans färd till Montmédy bereda honom ett skydd mot staden Stenay, som var opålitlig, och sedan, som var ännu farligare på grund av den anda som rådde bland den mycket täta befolkningen och i garnisonen, där ett särdeles dåligt regemente var förlagt; jag gav därför det kungliga tyska regementet order att hastigt stiga till häst och befallde general Klinglin att tåga mot Stenay med två skvadroner, samt att stanna där; jag sände dessutom till Dun en bataljon av det tyska Nassau-regementet, som låg i Montmédy för att betäcka den mycket viktiga passagen mot Meuse, och gav Schweizer-regementet Castella, som var på väg till Montmédy, order att tåga mot Stenay. Dessutom befallde jag en del av den skvadron husarer, som var förlagd i Dun, samt det detachement av kungliga tyska regementet som befann sig mellan Dun och Stenay att i språngmarsch skynda till Varennes för att åtminstone försöka hindra nationalgardena i trakten att förena sig med dem i själva staden. Befälet över denna skvadron husarer hade emellertid ej väntat på order, utan tågat åstad, så snart man erhållit underrättelsen om konungens häktning."
Den verksamhetsiver Bouillé i detta ögonblick utvecklade, kunde emellertid ej ensam föra till resultatet — redan den omständigheten att man i Varennes dröjt flere timmar med att underrätta honom om konungens arrestering hade försvårat möjligheten Lill undsättning. Därtill kom, att trupperna icke så snabbt som Bouillé önskat efterkommo hans befallningar. "Jag väntade på det kungliga tyska regementet", skriver Bouillé, "som emellertid fördröjde sig trekvarts timme innan det begav sig ur staden, fastän jag kvällen förut hade givit order om att det skulle vara färdigt att stiga till häst före Förgäves", fortsätter han, "sände jag min äldre son till befälhavaren fem eller sex gånger för att skynda på honom, jag kunde ej företaga något utan detta regemente, vilket jag måste vara säker på, och jag medger att jag ej litade på någon annan än mig själv för att föra det ur staden."
När Bouillé en kvart över nio på den bergiga vägen från Dun närmade sig Varennes, erhöll han av en skvadron soldater, anförda av Deslons, det sista förkrossande budskapet: konungen och hans familj — hade och det blott en och en halv timme före Bouillés ankomst — blivit av tre medlemmar av nationalförsamlingen återförd till Paris. Deslons hade själv i Vareanes talat med konungen och låtit honom veta att Bouillé snart skulle infinna sig till hans räddning. "Jag är fången", hade konungen svarat, "jag kan ej ge några order. Säg M. Bouillé att jag är rädd för att han ingenting kan göra för mig, men jag är honom tacksam för hans bemödanden." Deslons, som var elsassare, hade också försökt tilltala drottningen på tyska, men hon hade låtsat som om hon ej hörde honom. Deslons visste även berätta att greve de Choiseul, Goguelat och greve de Damas voro häktade. De två förra hade anlänt till Varennes en halvtimme efter konungen, övergivna av sitt folk, som gått över till nationalgardet. Damas åter hade kommit åtföljd blott av två eller tre officerare, då alla de övriga i sista stund vägrat att följa honom. De flesta trupper hade gått över till nationalgardet, och upphetsningen var så stor att garnisonerna i Metz och Verdun redan voro på väg för att, om så påfordrades, leverera drabbning med de kungliga trupperna.
Bouillé kunde sålunda konstatera att hans order ej följts eller icke kunnat följas. En av huvudorsakerna var säkerligen det olycksaliga uppskjutandet i sista stund med konungens avresa. Bouillé hade nu intet annat val än att med sina ännu trogna trupper retirera till Stenay. Men när han på sin väg nåddes av underrättelsen, att stadsstyrelsen i Stenay hade givit order om att häkta honom, lämnade han i hemlighet trupperna och flydde med sina söner och närmaste vänner över franska gränsen till Luxemburg. Flykten gick utan större svårigheter, endast vid gränsen försökte man spärra vägen. Bouillé och hans vänner lyckades dock, enligt vad han själv berättar, genom avlossandet av några skott skrämma bort sina förföljare.
Den med så mycken uppoffring och så mycken hängivenhet ordnade flykten, vilken konungen och hans trogna hade tänkt sig som utgångspunkten för en omvandling av Frankrikes och sitt eget öde, hade sålunda totalt misslyckats, och den man som under månader hade lagt sin själ i att arbeta för dess framgång, var nu dömd till evig landsflykt.
Över det misslyckade Varennes-äventyret ligger i själva verket ingen historiens ödestragik och man kan väl våga uttalandet att utgången därav mindre berodde på samverkande olyckliga omständigheter, än på direkt slarv och obeslutsamhet från konungaparets sida. Genom sin brist på fasthet och sitt lättsinne, genom konungens envishet att välja den mest trafikerade vägen, genom att färdas alla tillsammans i en vagn som måste väcka uppseende varhelst den kom, och genom att giva en alldeles för stor offentlighet åt kunskapen om den tillärnade flykten samt genom att för obetydliga orsakers skull uppskjuta tidpunkten för resan, äventyrade de i själva verket icke blott sitt eget liv, utan också deras, vilka varit behjälpliga vid detta, kanske under andra omständigheter ej så alltför vanskliga företag. Det år om denna olycksaliga flyktnatt som Maeterlinck sagt, att den uppenbarade ödets maktlöshet. Likt en svag och vacklande kvinna hade det ej begärt bättre än att få kasta sig i en beslutsam mans armar och av honom ledas dit han ville. Men det var denne modige och viljekraftige man som felades. Och därför blef flykten ett ömkligt fiasko.
* * * * *
Bouillés förtvivlade belägenhet hade dock ej ett ögonblick kommit honom att glömma sin konung, och hans första omsorg, när han kommit över gränsen, var att söka någon utväg för att lyfta från Ludvig XVI:s skuldror ansvaret för den misslyckade flykten. Han trodde sig nå detta mål genom att rikta till nationalförsamlingen ett brev däri han rentvådde sin konung och påtog sig själv all skuld för flyktförsöket. Detta brev, som är daterat Luxemburg den 26 juni, är ett aktstycke av särdeles stort intresse, emedan det i sin djärvhet och oförvägenhet och sin brist på politiskt förutseende på samma gång till fullo ådagalägger Bouillés oegennyttiga tillgivenhet för sin monark, som det med förfärande klarhet belyser den inre schism som redan nu förefanns inom det franska samhället och det totala oförstående för nationalförsamlingens strävanden och mål, som den franska aristokratien ådagalade under en tid då dessa ej nådde längre än till att inskränka den rena absolutismen genom en konstitution.
"Mina herrar", så börjar brevet, "konungen har gjort ett försök att bryta de bojor, i vilka ni redan längesedan slagit honom och hans familj. Det blinda öde, som styr världen, och mot vilket människornas försiktighet förmår intet, har bestämt det annorlunda: han är ännu eder fånge, och hans liksom drottningens dagar stå (jag darrar vid tanken därpå) till det folks förfogande, vilket ni gjort grymt och blodtörstigt, och som blivit föremål för hela världens förakt. Det kan vara av intresse för er, mina herrar, för det ni kallar nationen, för mig och slutligen för konungen själv att orsakerna till denna händelse, samt de omständigheter under vilka den ägt rum, och det stora mål som skulle blivit dess resultat, detta mål för vars nående konungen utfört sitt ädla och modiga företag, skola bli kända av fransmännen och av hela Europa, och att man skall veta, att när konungen övergav sitt fängelse för att vid gränsen söka tillflykt hos mig bland sina egna trupper, han mindre tänkte på sin egen räddning, än på ett grymt och otacksamt folks framtid: de faror som han löpt och för vilka han utsatte sin familj, ha ej avskräckt honom, ty han lyssnade endast till sitt storslagna hjärtas godhet." Efter denna inledning riktar Bouillé till nationalförsamlingen de häftigaste förebråelser för de lidanden honom själv förorsakats genom revolutionen: "Jag var tillgiven min konung", säger han, "om jag också hatade de missbruk, som en alltför vidsträckt regeringsmakt fört med sig, och vilka konungen själv önskade göra slut på, jag led under det folks raseri, som ni förvillat, jag sörjde över konungens olyckor, men jag hoppades i alla fall att förnuftet slutligen skulle segra, att nationen skulle vakna upp ur sina yrseldrömmar och tillintetgöra de dåliga elementena inom sig, samt att en gräns blev satt för den samhällsupplösande anarki, som ni medvetet bragt till stånd, att ordning skulle återinföras och därmed ett styrelsesätt, som vore, om icke utmärkt, så i alla fall möjligt att uthärda, och vilket med tiden skulle kunna förbättras. Det är det som gjort, att jag kunnat genomgå alla prövningar, som ni hopat över mig ända från början av revolutionen. Min tillgivenhet för min konung och min kärlek till fosterlandet ha förlänat mig det mod och den styrka jag behövt för att trotsa edra angrepp och kränkningar, samt uthärda skammen och förödmjukelsen att underhandla med eder." Efter att sedan utfalla i de värsta smädelser mot nationalförsamlingen i det han uppräknar allt det onda som förorsakats av den anarki, som församlingen infört — intrigmakare från alla Frankrikes fyra hörn hade blivit allenahärskande, det fanns ej längre någon regeringsmakt, armén var ej annat än en rasande soldatesk, ingen ordning fanns i samhället och alla hjälpkällor voro utsinade — och efter att ha omtalat huru han förgäves under en lång tid sökt övertala Ludvig XVI och Marie-Antoinette att lämna Paris, kommer han till den intressantaste passagen, den som handlar om motiven till det steg han tvungit konungen alt taga: "Jag var övertygad om", säger han, "att konungens avresa vore det enda medlet att rädda staten, jag visste att alla europeiska makter rustade mot Frankrike, att de förberedde sig till att förklara detta land krig och översvämma dess område. Jag trodde att konungen, om han vore fri och befunne sig bland sina egna trupper, skulle vara den ende, som kunde hindra de fientliga arméernas frammarsch, och att folket, som skulle bli uppfyllt av fruktan över att se sig utan möjlighet till försvar, då det hörde att det ej längre fanns någon armé— — — av sig självt skulle förstå konungens goda föresatser och kasta sig i armarna på honom. — — —" "Det blev beslutat att konungen skulle bege sig till Montmédy", berättar Bouillé vidare, "och att han, så snart han befann sig i säkerhet, skulle låta de utländska makterna få kännedom om det steg han tagit och de orsaker som drivit honom därtill. Sålunda kunde han hindra dem att taga hämnd, ända till dess att en ny församling, som han hade för avsikt att sammankalla, kunde ge dem den upprättelse, som de hade rätt att vänta, och även fastställa såväl monarkens som det franska folkets rättigheter. Genom en proklamation borde man tillkännage, att en ny lagstiftande kår skulle sammanträda på grunden av fria val och att de önskningsmål som uttalats i besvären till 1789 års ständerförsamling och vilka utgjort uttrycket för nationens önskningar, skulle tjäna till bas för de franska representanternas arbete. Och när konungen en gång blivit förmedlare mellan sitt folk och de utländska makterna, komme detta folk, av fruktan för att se Frankrike bli ett rov för de främmande makter som omge landets gränser, och i hopp om att få ordningen återställd genom en regering som vore inskränkt genom förnuftiga lagar, att anförtro sina rättigheter åt kloka och upplysta män, som kunde tillmötesgå både folkets och furstens intressen." — — — "Se där vad eder olycklige monark avsåg!!" utropar Bouillé "Mot er egen vilja och i trots av folkets otacksamhet och grymhet vill han ännu dess lycka! Det är denna tanke, det är denna önskan som gjorde att han beslöt sig för det djärva steg som han tog, då han trotsade Lafayettes vaksamhet och hans hantlangares raseri och ställde sina steg till mig. Han leddes av intet annat motiv. Men i eder blindhet ha ni stött tillbaka den beskyddande hand, som sträcktes mot er, och det är denna er blindhet som snart skall föra till det franska rikets undergång."
Brevet slutar med hotelser: "Tron mig, mina herrar, Europas furstar förstå att de liksom deras folk äro hotade av det vidunder som ni frambragt. De äro beväpnade för att strida mot det, och snart skall vårt olyckliga fosterland (ty jag ger det ännu detta namn) vara endast en skådeplats för härjningar och grymheter. Jag känner bättre än någon annan de försvarsmedel ni äga. De finnas helt enkelt inte. Varje hopp är fåvitskt. Ni ha ej mera tid att göra några experiment. Det är kanske ej ens mera tid att öppna ögonen på det folk som ni på ett brottsligt sätt bedragit, och vilket självt en gång rättvist och strängt skall straffa er. Hämnden över er skall tjäna till varnagel för en eftervärld, som evigt skall förebrå er att ni tillintetgjort ert fosterland, vars existens ni kunnat förlänga och vars framtid ni kunnat betrygga och försköna."
"Och slutligen: ni må icke anklaga någon för en förment komplott eller sammansvärjning mot det ni kallar folket, samt mot er avskyvärda konstitution. Det är jag som förberett, ordnat och bestämt allt. Konungen själv har ej ens utdelat några order, det är jag ensam som gjort det. De som ha varit tvungna att utföra dem ha ej förrän i sista ögonblicket vetat vad det gällde, och de kunde ej vägra att åtlyda dem. Det är mot mig ensam, som ni skall rikta edert raseri, för mig som ni skola slipa edra dolkar och tillreda edra gifter. Jag har velat rädda mitt fosterland. Jag ville rädda konungen och hans familj, det är mitt brott. Det är ni som nu böra ansvara för deras liv, ej inför mig, men inför alla världens suveräner, och jag förbereder er på att, om ni kröka ett hår på hans huvud, så skall av Paris ej mera återstå sten på sten. Jag känner vägarna, utmed dem skall jag föra de främmande trupperna och ni själva skola plikta därför med edra liv. Detta brev är endast förebudet till det manifest från alla suveräners sida, i vilket ni i ännu klarare ord skall underrättas om vad de fordra av er och vad ni ha att frukta, ifall ni ej vilja foga er." Brevet avslutas med följande oskrymtade hälsning: "Farväl, mina herrar, jag slutar utan några ärebetygelser, ni veta tillräckligt väl mina känslor."
Bouillé nådde med sitt brev såtillvida det mål han åsyftat, att det överallt i Paris väckte det hetsigaste uppseende. Nationalförsamlingen, som svarade på detsamma med en proskriptionsorder, lät trycka och uppspika det och det kommenterades ivrigt i tidningarna, på kaféer och i klubbarna. Men om Bouillé hyst någon naiv förhoppning om att hans skrivelse skulle kunna vara Ludvig XVI till något stöd och eventuellt samla kring honom de förnuftiga elementen i det franska samhället, misstog han sig i grund — tvärtom klandrades hans tilltag allmänt, till och med på monarkiskt håll, och man såg i det intet annat än en braverande gest och ett försök att ådraga sig uppmärksamhet. Bouillé var mycket smärtsamt berörd över att man kunde misskänna de motiv som lett honom — och vilka utan något tvivel voro de mest oegoistiska. I sina memoarer ger han uttryck åt sin besvikelse. "Alla partier ha", säger han "förebrått mig denna handling, man har velat göra gällande att jag letts av tom skrytsamhet, just då jag var uppfylld av känslor av hämnd och raseri: huru har man kunnat missförstå mig till den grad? Om ej min önskan varit att rädda konungen, om det ej varit mitt enda mål, hur skulle jag då ha kunnat vara så oförsiktig att jag förutspått de främmande makternas infall i Frankrike, när jag ej hade sett några förberedelser för ett sådant infall, och då jag visste att mina hotelser just nu ej kunde ha några effektiva följder? Skulle jag ha utsatt, ej blott mig själv utan även mina egna för proskription och förföljelse och för mina fienders raseri, dessa fiender, vilka jag därigenom ytterligare skulle förtörnat och vilkas dolkar skulle förfölja mig över allt och göra slut på mitt liv!!"
Från de europeiska suveränernas sida rönte emellertid Bouillé det mest smickrande erkännande. Gustav III, som hade mottagit en avskrift av Bouillés upprop i Aachen, där han befann sig vid tiden för Ludvig XVI:s flykt, skrev strax till Bouillé ett särdeles älskvärt och beundrande brev, däri han erbjöd Bouillé tjänst i sin armé — det var nämligen ej vid denna tid ovanligt att officerare ingingo i ett annat lands tjänst utan att lämna sina befattningar i hemlandets armé; så t.ex. tjänade ju som bekant en mängd svenska officerare i franska regementen. — "Det finnes väl ingen furste i Europa", skrev Gustav III, "som ej skulle sätta pris på att bland sina undersåtar få räkna och i spetsen för sina arméer se en sådan man som ni. Men den som är den äldste och den trognaste av ert fäderneslands allierade, har kanske därvidlag en viss företrädesrätt framför de andra, så mycket mer som ni ej behöver lämna er tjänst i ert egentliga fädernesland för att inträda i hans."
Två veckor tillbragte nu den franske generalen i vår konungs närhet i Aachen. Under långa och förtroliga samtal utvecklade Gustav III för Bouillé alla trådarna i de planer, han välvde för det franska konungaparets räddning, och sina förhoppningar om att få bli ställd i spetsen för den koaliserade armé som han räknade på, och Bouillé underlät icke att verka inspirerande genom sina mörka skildringar av revolutionens Frankrike. "Jag försökte", skriver Bouillé i memoarerna, "få honom att omfatta min åsikt, att det i anseende till den kraft och det antal som konungamaktens fiender i Frankrike kunde räkna på och den överlägsenhet som utmärkte jakobinerna, vilka snart skulle bli herrar i Frankrike, ej mera fanns någon annan utväg än en inblandning av de med konungen allierade makterna, stödd av talrika arméer, vare sig detta skedde för att få till stånd en överenskommelse i det de beskyddade det moderata rojalistiska partiet och det konstitutionella mot anarkisterna, eller för att åvägabringa en ny revolution till konungens förmån — i båda fallen skulle de emellertid intränga i landet i egenskap av förmedlare och beskyddare av det förnuftiga partiet."
Under denna samvaro upprepade Gustav III sitt anbud till Bouillé att ingå i den svenska arméns tjänst, i det han för honom ställde i utsikt att under det blivande fälttåget få kommendera de svenska trupperna under sitt eget överbefäl — Gustav III ville nämligen själv anföra de förenade ryska och svenska styrkorna. Bouillé hade visserligen begynt underhandla med Katarina II i syfte att få anställning i ryska armén, men han gav dock vika för Gustav III:s övertalningar, smickrad över det varma erkännande som från dennes sida kom honom till del. — "Det är svårt att motstå så smickrande lovord, i synnerhet när de komma från en hjälte", se där varmed Bouillé urskuldar sig att ha blivit den stora Katarina otrogen. Bouillé ger i sina memoarer en mängd detaljer angående sina samtal med Gustav III. Vi kunna se framför oss den beprövade generalen, lyssnande till den svenske konungens skildringar och utläggningar — i ena ögonblicket skrytsam och fantastisk, i det andra öppenhjärtig och oförbehållsam. "Under den korta tid som jag tillbragte med denne furste", skriver Bouillé, "visade han mig ett stort förtroende; han talade med mycken öppenhet och anspråkslöshet om sitt krig mot ryssarna och framlade för mig alla de planer han då uppgjort och utfört. Dessa planer voro vackra, vidsynta, djärva; men de hade den svagheten att ej kunna utföras, liksom alla stora projekt, när de icke äro baserade på militärisk erfarenhet, ty endast med sådan kan man förena alla detaljer — den minsta försumlighet kan nämligen i sådana avseenden komma allt att stranda. Han erkände det själv och sade mig, att han vid den tiden ej hade någon aning om, hur ett krig fördes, och ytterst få erfarna generaler som kunde leda det. Jag tyckte att han hade mycken begåvning och mycket goda kunskaper och till karaktären var oerhört lik sin morbror Fredrik den store."
Redan före konungens flykt hade greven av Provence trätt i förbindelse med Bouillé och visat honom sin bevågenhet. Relationerna återupptogos vid det besök Bouillé gjorde hos prinsarna i Koblenz efter det han lämnat Aachen. Prinsarna utmärkte honom vid detta tillfälle på allt möjligt sätt, de gåvo honom bland annat säte och stämma i sin regeringskonselj och Bouillé framlade för dem ett aktstycke, i vilket han nedskrivit sina reflexioner över tillståndet i Frankrike och stämningen i armén. Detta aktstycke, i vilket Bouillé inlade hela sin entusiasm för en militäriskt genomförd kontrarevolution, vittnar om samma kortsynthet som utmärkte alla fälttågsplaner som uppgjordes både i prinsarnas och Gustav III:s omgivning, i det Bouillé fullständigt bortsåg från eventualiteten, att det revolutionära Frankrike kunde göra de allierade härarna motstånd. Men vi finna även samma oegennyttiga kärlek till Ludvig XVI som motiverar hela hans uppträdande och som endast ter sig så mycket djupare och ärligare, som Bouillé här visar sig ha genomgått samma utveckling som hans härskare, vars rent absolutistiska uppfattning av konungadömet efter flykten förefaller att ha underkastats en viss moderation. Bouillé gör nämligen några medgivanden åt revolutionsidéerna i det han påpekar att en stark regering i Frankrike ej kunde upprättas utan att folkets ställning förbättrades och en mängd gamla missbruk upphävdes. "Uppoffringarnas stund har nu kommit", skrev han, "och sådana äro oundvikliga. Man misstar sig, när man tror att adeln skall kunna återtaga alla sina privilegien parlamenten återupprättas i sin förra form, prästerskapet erhålla sina rikedomar och företrädesrättigheter, och regeringen sitt oberoende och sin absoluta makt."
Från alla håll strömmade välvilja och tacksamhet över den plötsligt ryktbarvordne franske generalen. Konungen av Preussen hedrade honom även med en smickrande skrivelse:
"Jag har läst edert brev till nationalförsamlingen med samma livliga intresse, som det jag hyser för er konungs belägenhet. Jag kan ej finna ord för att berömma det nit varmed ni tjänat honom, ensamt därigenom skulle ni ha förvärvat min aktning, ifall ni ej redan tidigare vunnit den på andra grunder. Det är med uppriktig sorg, som jag erfarit, att er fosterländska omsorg ej haft den framgång man önskat. Jag vet ej vilka planer ni har för framtiden, men om ni vill komma hit, skall ni jämte edra söner bli mottagen som en vän."
Bouillé följde dock ej uppmaningen, utan antog i stället en inbjudan som han samtidigt erhållit från kurfursten av Mainz, vilken erbjöd honom att bosätta sig i hans rike, ett beslut som Fredrik Wilhelm gillade och som Bouillé ej behövde ångra, då han i kurfursten fann en älskvärd, glad och kunskapsrik man, som med värme omfattade hans egen plan på ett europeiskt krig mot Frankrike. Även kejsar Leopold visade sig nådig mot den franske general, som uppoffrat sig så oegoistiskt för hans syster och svåger. I augusti inbjöds Bouillé att infinna sig till furstemötet å Pillnitz slott samt att utarbeta och där framlägga en plan för ett eventuellt infall i Frankrike, på olika punkter.
Så var den i sitt land föraktade och förföljde generalen, flyktarrangören och flyktingen bleven en man som Europas mäktiga furstar hyllade och räknade som sin vän och rådgivare!
Under de dagar Bouillé vistades i Pillnitz hade han tillfälle att framlägga sin fälttågsplan för marskalk de Lascy och marskalk Hohenlohe, kejsarens och konungens av Preussen generaler, båda två språkrör för sina respektive härskare och såtillvida olika i sina åsikter, som de Lascy med lika stor iver opponerade sig mot en väpnad inblandning, som Hohenlohe förordade en sådan. Han fick dock ej ännu i Pillnitz tillfälle att framlägga denna plan för furstarna själva, utan först några veckor senare i Prag, dit han av kejsaren personligt inbjöds för att vara med om kröningshögtidligheterna — en heder som Bouillé själv ingalunda underskattade. Den 12 september blev Bouillé — visserligen efter tio dagars väntan! — emottagen i audiens hos kejsar Leopold, som vid denna audiens framlade sina synpunkter i de franska angelägenheterna. Men det hade ej krävts någon ingående diskussion för att ådagalägga för Bouillé att ett samarbete mellan kejsaren och honom var omöjligt. Leopold II:s åsikter stodo i konträr motsats till Bouillés egna, då denne Europas mäktigaste furste ansåg att Frankrikes angelägenheter borde avgöras, ej genom ett väpnat infall utan genom en kongress av alla Europas furstar, vilka stödda på starka arméer skulle förklara sig för en inblandning i Frankrikes angelägenheter till förmån för dem som lidit mest genom revolutionen, de tyska furstarna i Elsass och den franska konungafamiljen. Huru vitt olika Leopold II tänkte i de franska angelägenheterna bevisas bäst därav, att han förklarade för Bouillé såsom sin bestämda åsikt, att det enda parti Ludvig XVI kunde taga gentemot nationalförsamlingen vore att erkänna konstitutionen — denna nagel i ögat på alla motrevolutionärer av olika slag!
Audiensen var sålunda icke ägnad att tillfredsställa Bouillé, och när han, efter att besviken ha återvänt till Mainz, återupptog arbetet för att rädda sin konung, hade han helt övergivit tanken på att från kejsaren vänta stöd för sina planer. Han tog nu definitivt parti för de makter vilka fortfarande arbetade i helt annan riktning än den Wienhovet inslagit: för Gustav III och prinsarna. Under vintern 1791-1792 brevväxlade Bouillé ivrigt med Gustav III angående planerna på ett fälttåg och främst en svensk-rysk landstigning i Ostende såsom bas för ett sådant fälttåg — en plan som Bouillé ingivit Gustav III och som denne med ömhet närde och utvecklade. Av de brev som finnas i behåll från Gustav III till Bouillé ser man vilket förtroligt förhållande som rådde mellan dessa två likatänkande men så olika män och huru ense de voro i fantastiskt överskattande av möjligheterna för en aktion utan kejsarens medverkan!
Det goda förhållandet till Gustav III knöts ännu fastare därigenom att denne nu år 1792 antog Bouillés äldste son i svenska arméns tjänst — i ett brev skrivet under Gevle riksdag och daterat den 6 februari 1792 skriver Gustav III, att han väntade den unge mannen med största otålighet: "han kommer att bli mottagen såsom någon som hör ihop med er. Därmed är allt sagt."
På vårvintern 1792 ägde stora händelser rum i Europa. Leopold II:s död i mars öppnade — ty han var ju den mest fredsvänliga av Europas furstar — för de krigslystna i alla länder utsikt till realiserandet av deras önskningsmål och förde även några veckor senare med sig krigsförklaringen från Frankrikes sida. Bouillé såg, liksom de flesta andra kontrarevolutionärer, vilka stirrat sig blinda på krigsmålet, dessa händelser an med den största förtröstan. På tal om att kurfursten av Mainz gladde sig över att fransmännen tagit ut steget, skriver Bouillé i memoarerna: "Han ansåg, liksom jag, att det (kriget) var nödvändigt för upprättande av ordningen i Frankrike och lugnet i Europa, där jakobinerna utspredo sina läror, vilka redan frambringade företeelser som voro nog farliga för att komma en att frukta för revolutionens utbrytande i de till Frankrike gränsande staterna." Men för Bouillé, kanske mer än för mången annan, skymdes glädjen häröver betydligt genom en händelse, som i hela Europa väckte den största uppmärksamhet och gjorde honom själv personlig sorg, Gustav III:s mord på maskeraden i Stockholm den 16 mars. "Vi förlorade en nyttig vän snarare än en mäktig allierad. Denna förlust var för mig själv mycket kännbar" — se där hur Bouillé bedömer betydelsen av Gustav III:s död för sig själv och den sak vilken han vigt sitt liv, därvid ådagaläggande en mycket riktig uppfattning om den ringa betydelse Gustav III:s insats i det stora kontrarevolutionära äventyret i själva verket ägde i Europas ögon.
* * * * *
Under hela vintern och våren hade det revolutionära Frankrike rustat sig till kamp mot Europa. Med storslagen energi hade de styrande skapat en nationalhär, stor till både numerär och vilja till mod och självuppoffring. Det enda som fattades denna här var dugliga eller åtminstone djärva officerare, och det är väl även denna omständighet som var närmaste orsaken till den för Frankrike olyckliga utgången av de första sammanstötningarna med den europeiska koalitionshären. Ty från den stund Rochambeau såsom överbefälhavare ersattes med Dumouriez följde segern de franska härarna. På motsatt håll hade man att räkna på de främsta befälskrafter och framför allt den preussiska generalen hertigen av Braunschweig, som ansågs som tidens störste fältherre. Bouillé erfor i slutet av maj den stora hedern att få träda i förbindelse med denne och, på kejsar Fredrik Wilhelms inbjudan, vid ett möte i Magdeburg den 27 maj utveckla för honom sina synpunkter för de förbundna härarnas offensiv, som skulle begynna under sommaren. "Jag anvisade honom", skriver Bouillé i sina memoarer, "Champagne såsom den svagaste punkten på fronten, och tillrådde honom ett anfall på Longwy, sedan eller Verdun, såsom de lättaste orterna. Dessa tre platser voro de svagaste och likväl de enda, som täckte denna del av riket. Därifrån kunde man gå mot Paris genom Réthel och Reims, då man hade att tåga genom fruktbara slättland, utan att möta något som hindrade frammarschen!" Det är icke utan en viss kuslig känsla man läser Bouillés skildring av sina bemödanden att bistå Frankrikes fiender med fackanvisningar för deras krigföring! Men det enkla sätt på vilket han talar om sitt "förräderi", är, när det gäller honom liksom en mängd andra, om man så får säga hederliga emigranter, knappast att stämpla såsom något fosterlandsförräderi: det belyser endast med en skrämmande klarhet huru litet av revolutionens Frankrike som var känt ens på andra sidan gränsen och huru övertygade emigranterna voro om att Frankrike fanns där de själva voro, och dit de fört med sig alla sina gamla fördomar och traditioner, sina önskningsmål och förhoppningar!
Bouillé hade intet hellre önskat än att få göra fälttåget med anförandet av en liten arméavdelning under hertigens av Braunschweig kommando — "jag kände ju gränsen och hade därför kanske kunnat vara till någon nytta", säger han själv. Men han fick till sin stora besvikelse inget uppdrag i den tyska hären. Och vad som var ännu märkligare: han fick icke heller något kommando i den av emigranter sammansatta armédel, tillsammans ungefär 20,000 man, som fördelades i tre olika kårer under anförande av konungens bröder, samt Condé och hans son Louis de Bourbon. Bouillé påstår nämligen, att i prinsarnas omgivning funnos personer vilka voro avogt stämda mot honom men först nu efter det han förlorat sin beskyddare Gustav III utan misskund vågade angripa och förklena honom inför konungens bröder. En enda stod dock troget Bouillé bi, prinsen av Condé, och efter det ett av denne framställt förslag till uppställande av ytterligare en armékår strandat på ekonomiska svårigheter, beslöt sig den vittfrejdade franske generalen och beprövade mannen för att göra 1792 års fälttåg såsom en vanlig anspråkslös frivillig i Condés arméavdelning, denna hoprafsade och bristfälligt utrustade lilla kår till vilken strömmade huvudsakligen medlemmar av lågadeln och mindre lyckade existenser.
Under fälttåget, som utspelades under tre månaders tid, från augusti till november, fingo Condés trupper ej alls tillfälle att deltaga i striderna — en motgång som för en ättling av den lysande fältherresläkten ej kunde vara annat än ytterligt kränkande. Orsaken härtill torde varit, att denna franska armékår ställdes i beroende av den del av österrikiska armén som anfördes av Esterhazy — "en dålig general över en oduglig armé" enligt Bouillés vittnesbörd. Bouillé erhöll emellertid under kriget åter ett hedersuppdrag. Den koaliserade hären planerade ett infall i Frankrike över norra Elsass med Rheinfeld som utgångspunkt och Porentruy som den första fasta plats, som borde intagas. Porentruy ansågs nämligen, jämte de befästa Ferette, Grandvillard och Montbéliard, skydda hela Franche-Comté och Bourgogne. Rheinfeld låg på kejserligt österrikiskt område, och Porentruy på franskt. Men för att nå från Rheinfeld, där man skulle övergå Rhen, till den franska orten måste hären tåga fyra mil på schweiziskt territorium i kantonen Basel. Anfallsplanens realiserande berodde därför på schweiziska förbundsrådets tillstånd till genomtåg och det blev Bouillé som utsågs till att försöka utverka detta.
Bouillés mission i Schweiz lyckades därhän, att han kunde rapportera att ej ensamt Basel utan även övriga kantoner ingenting hade emot en österrikisk genommarsch. Men nu som så många gånger förr lyckades Bouillés antagonister väcka misstro till hans uppgifter — om med rätt eller orätt, är svårt att avgöra — och infallet i Elsass kom aldrig till stånd.
Efter fälttågets slut lämnade Bouillé armén för alltid emedan hans ålder ej tillät honom att följa sin prins' exempel och taga tjänst i utländska arméer. Han tillbragte först några veckor i Holland och begav sig därefter i slutet av december 1792 i frivillig landsflykt till England — kommunikationen mellan de båda länderna var då ännu ej avbruten. Orsaken åter till att han valde England som reträttplats sammanhängde med hans hängivenhet för sin konung. Han önskade nämligen att på så nära håll som möjligt få följa den process som nationalförsamlingen inledde mot Ludvig XVI och, i den mån han kunde, komma sin konung till hjälp. Bouillés namn hade nämligen av konungens rannsakare och domare blivit innästlat i anklagelsen mot honom. En av anklagelsens punkter lydde på att konungen givit Bouillé order att överlämna till prinsarna, hans bröder, en summa av 700,000 livres, en anklagelse, såtillvida orättvis, som de 670,000 livres, som Bouillé i själva verket överlämnat till Monsieur strax efter konungens misslyckade flyktfärd till Montmédy, ingalunda voro någon sändning från Ludvig XVI till hans bröder — att sända penninghjälp till dem hade fullkomligt stritt mot det parti, konungen sedan länge tagit gent emot dem — utan utgjorde återstoden av den summa om en miljon livres, som Ludvig XVI hade lämnat till Bouillé i och för flyktens ordnande och som denne, kortsynt nog, hade lämnat till konungens bröder. Bouillé hade i sin ägo aktstycken, genom vilka han kunde rentvå konungen i denna punkt. Utom det kvitto som Monsieur givit honom på de överlämnade penningarna, kunde han nämligen framvisa ett brev från Ludvig XVI, vari denne klandrar honom för att han lämnat denna summa till prinsarna, ett aktstycke som i denna sak var av den största betydelse. Tyvärr finnes ej detta brev i behåll, men däremot har Bouillé i sina memoarer avtryckt en förklaring som han i denna sak sänt till Ludvig XVI:s forne liberale minister, den på sin tid uppburne Malesherbes, som, nu 70-årig, frivilligt anmält sig att vara en av Ludvig XVI:s försvarsadvokater, och där han omtalar sitt överlämnande av de återstående penningarna till prinsarna samt konungens missnöje häröver. Efter avsändandet av denna edsvurna förklaring begav sig Bouillé omkring den 15 januari till Holland, där han hade deponerat sina papper. Här fann han sig till möte ett brev från Malesherbes med begäran att Bouillé ej skulle sända honom originalen utan kopiorna av dessa aktstycken. Brevet vittnar tydligt om att konungens gamle trotjänare och vän ej hyste några förhoppningar på att konungens sak skulle gå väl: "Det är i detta ögonblick omöjligt för mig att förutse", säger han, "vilket bruk man skall göra av dessa (handlingar). Konventet är upptaget av den dom, det ämnar fälla: men det finnes många människor som tro, att denna angelägenhet ännu skall dragas inför nationen, antingen i form av appell, eller också att konventet skall fordra av nationen själv bekräftelse på den dom, det ämnar fälla. I detta senare fall kunna Ludvig XVI:s försvarare möjligen ha behov av edra aktstycken."
Malesherbes' dystra aning besannades. De bevis för konungens oskuld som
Bouillé kunde framlägga och även översände, kunde intet rubba i Ludvig
XVI:s öde. När Bouillé återvände till England var det endast för att
erhålla underrättelsen om att hans konungs huvud fallit på stupstocken.
* * * * *
Den engelska regeringen, vilken i allmänhet på ett verksamt sätt bidrog till att för de emigranter, som vistades i landet, minska landsförvisningens tröstlöshet och ensamhet, visade Bouillé mycken välvilja, och när från detta land år 1793 en armé sändes till Flandern, blev Bouillé av hertigen av York, som kommenderade den, kallad att vara hans strategiska rådgivare, ett anbud som han med glädje antog, men snart fick ångra, då hertigen ej det ringaste rättade sig efter hans råd och endast använde Bouillé till att söka reparera upp de många misstag, han själv begick. Under samma år erhöll han från Monsieurs sida flera anbud om olika kommandon, bland annat det över de upproriska vendéerna i deras ryktbara guerillakrig mot nationalkonventet. Men hans hälsa var redan då bruten och måhända var det ej längre frestande för honom att likt en äventyrare kasta sig in i en upprorsrörelse, som bar prägeln av ett hänsynslöst inbördeskrig, och vars mål knappast var att återupprätta konungamakten, utan mera liknade en upphetsad partikamp. Den frejdade ädlingen och krigaren avböjde anbudet och stannade kvar i London, där han framlevde de sista åren av sitt växlingsrika liv, aktad och ärad av sin omgivning och ytterst väl bemött av engelsmännen. Han dog år 1800 i London, 60 år gammal.
Bouillé var under hela sitt liv typen för det Frankrike som sammanblandade just de två begrepp, som revolutionen strävade att åtskilja: konung och fädernesland. Han var en riddare utan fruktan och tadel, men med hederskänslor, som voro färgade av feodaltidens traditioner och hade intet att göra med en modern tids personlighetskrav. Snabb till hjärta och värja, entusiastisk för den sak, han en gång gjort till sin, var han outtröttlig då det gällde att vinna sitt mål och att fylla det han kallade sin hedersplikt, men han saknade den politiska takt och besinningsfullhet, som fordras av den som vill kallas en ledande personlighet under en tid av jäsning och samhällsomvälvningar. Huru sympatisk man än måste ställa sig gentemot Bouillés person, kan man dock ej undgå att betvivla, att han varit fullt vuxen den uppgift, som i hans livs stora ögonblick lades på hans axlar och som, därest han mäktat lösa den, måhända helt och hållet skulle förändrat förloppet av den syndaflod, i vars vågor han och hans härskare uppslukades.