Revolutionärer och emigranter

by Alma Söderhjelm

EN POLITISK SALONG I BRYSSEL.

Om man överhuvud har möjlighet att bestämma karaktären av de centra, där emigranterna samlades, kan man utan tvivel med emigrationshistorikern Ernest Daudet — om också ej lika kategoriskt som han — göra skillnad mellan England, där den del av den franska aristokratien samlades, som ville och kunde leva ett sorglöst och oberoende liv, och vilken ej brydde sina hjärnor med vittsträvande politiska planer, Schweiz, där den fattigare delen av emigranterna slagit sig ned — journalister, författare och tjänstemän — och de tyska Rhenprovinserna, som av emigranterna företrädesvis hyste de militära elementen, ett slags aktivister som väntade det gynnsamma ögonblicket att med maktmedel vrida den urledgångna tiden rätt igen.

Bryssel var visserligen under emigrationens första och lyckligare år mera en genomfartsän en uppehållsort, men också här slogo emigranterna ned sina bopålar på längre tid. I början av revolutionen var det vanligt, att rikt folk placerade sina penningar och dyrbarheter hos Bryssels bankirer och penninghus, och det var snart många som på grund av affärsförbindelser och dylika praktiska skäl även stannade i den rika och eleganta staden. Samtida memoarer vittna om vilken lyx som utvecklades av i Belgien bosatta flyktingar. Aristokratiens damer visade sig på promenaden i Bryssels ståtliga parker klädda i stor toalett, och emigranterna tillbragte, såsom förr vid hovet, sin mesta tid på teatern, på baler, middagar och supéer. All den granntyckthet med rang och etikett som härskat i Versailles återupplivades i landsflykten och fick här en mera renodlad form än annanstädes — till och med vid prinsarnas hov i Koblenz var societeten mera blandad än i Bryssel. "Jag har varit sänd till Ostende," skriver en fransk officer vid denna tid, "och stannade där i sex veckor. — — — Förresten äro alla emigranter i Belgien snobbar, vilka ej kunna gå ut i krig annat än som adjutanter, de hysa stort förakt för provinsadeln med dess något tafatta uppträdande."

De belgiska emigranterna voro också av den mest utpräglade typ — hos dem liksom hos adeln i allmänhet hade genom revolutionen alla böjelser för fronderande utplånats, man samlades i enig dyrkan kring den oinskränkte monarken av guds nåde och mindes till och med ej mer att man själv för endast en kort tid sedan — vid de inkallade parlamenten 1788 — skyndat sig att återuppliva dessa traditioner genom den där framträdande aristokratiska oppositionen mot konungamakten. På somrarna drogo sig alla emigranter, som ville kalla sig verkligt mondäna, till badorterna Aix-la-Chapelle och Spa, där de hade tillfälle att blanda sig med utländska furstliga personer och den högsta societet, som från alla Europas hov kom hit för att roa sig.

Men Bryssel hyste i sin mitt också ett allvarligare slag av emigranter, de som trots middagar, baler och teatrar ivrigt och konsekvent arbetade för det franska konungaparets intressen och för kontrarevolutionens planmässiga igångsättande. De bildade små politiska härdar, där det sjöd av uppslag och planer, och vilka, på grund av stadens läge mitt i nätet av mellan Europas huvudstäder spunna politiska intrigtrådar, blevo ett slags hemliga poststationer. Genom dessa anlände och avsändes viktiga brev och budskap, komna och gångna med hemliga kurirer. Vänner och meningsfränder emellan läste man där icke blott de brev som stannade, utan även dem som voro ämnade att passera vidare, såsom brukligt var vid denna den långsamma postgångens tid. En sådan poststation och kontrarevolutionär härd var madame Sullivans salong. Men från detta emigrantcentrum utgick ej någon krigspropaganda, där samlade man sig icke kring den koblenzska erövringsparollen, tvärtom rönte de emigrerade prinsarnas ofta nog lättsinniga planer och projekt från denna tysta vrå ett allvarligt och avgjort motstånd. Hos madame Sullivan gick nämligen allt arbete ut på alt försöka skydda och rädda den franska konungafamiljen.

Det må sägas strax, att man om madame Sullivan själv kan erhålla endast de mest sparsamma upplysningar. Ja, uppgifterna om hennes person äro så fragmentariska, att man ibland vore böjd anse henne för en mystifikation. Det framgår dock av samtida anteckningar, att hon till sitt liv och leverne var en högst vidlyftig dam, och i sitt uppträdande särdeles extravagant.

Enligt Lars von Engeström, som nämner henne i sina "Minnen" var hon född italienska — enligt uppgift i Mildred Carnegys "En drottnings riddare" skulle hon däremot varit irländska — hade vistats i Ostindien och där gift sig med en amerikan eller engelsman, som gav henne det namn under vilket hon blivit känd — varken hennes familjenamn eller förnamn finnes någonstädes direkt angivet. Dock finner man i de dokument, som lämnat oss de flesta tillförlitliga uppgifterna om denna intressanta och gåtfulla kvinna, en namnförkortning, angivande ett namn vilket torde varit hennes dopnamn eller i varje fall det namn, som en av hennes intimaste vänner städse begagnade. Dessa dokument äro Hans Axel von Fersens dagbok och namnet är Elisée, vanligen förkortat till "El". I denna utländska dams salong utgjordes gästerna ej heller av fransmän, utan företrädesvis av utlänningar: den ryske ministern i Paris, Simolin, den förfranskade engelske författaren Crawford, och den förfranskade svenske greven Axel von Fersen.

Det är kanske vanskligt att med säkerhet angiva arten av de personliga förhållanden, i vilka madame Sullivan stod till var och en av dessa tre män. Det man till att börja med säkert vet, är att hon vid tiden för kungaparets flykt stod i förbindelse till Simolin och underhölls av honom.

Baron Johan Mathias Simolin är från Finlands historia illa känd genom det nit och den energi som han, i trots av att han var av finsk börd och härkomst — familjen var ursprungligen hemma i Åbo — under "Lilla ofreden." inlade i arbetet för landets förryskning. Han var vid denna tid sekreterare hos det ryska sändebudet i Stockholm, Panin, och hade följt denne till Finland, där han var sin chef behjälplig att med alla upptänkliga medel — icke minst genom penningutdelningar — försöka locka de ledande männen i landet att ansluta sig till deras ryska unifieringsplaner. Simolin blev år 1766 för sina förtjänsters skull utnämnd till Rysslands sändebud vid riksdagen i Regensburg, 1775 sändebud i Köpenhamn, och 1776 i Stockholm, därifrån han dock senare förflyttades på grund av en direkt anhållan av Gustav III vid dennes besök i Petersburg 1777. 1780 blev han minister i London, och sju år senare efterträdde han furst Bariatinsky såsom Rysslands ambassadör i Paris. Det var här som den vidlyftige kvinnotjusaren och eleganten lierade sig med madame Sullivan, och det var utan tvivel genom hans förmedling, som Axel von Fersen under den långa, 1788 börjande Paris-vistelsen gjorde hennes bekantskap. Hon bodde då rätt storståtligt i eget hus och upprätthöll en ganska elegant salong, där diplomater och hovmän möttes.

Lars von Engeström skriver om trion Simolin-Sullivan-Crawford, sådan han långt senare — 1796 — gjorde dess bekantskap: "Fru Sullivan var italienska och hade vistats i Ostindien. Jag känner icke huru hon kom dit, men hon gifte sig där med en herr Sullivan. En herr Crawford, som var rikare än han, bortförde henne från honom och förde henne tillbaka till Europa. Jag vet icke heller hur hon kom till Württemberg, men hon hade i alla fall varit där, ty hennes dotter m:lle Franchimont erkände en hertig av Württemberg som sin far. Hon hade varit mycket vacker, och var det fortfarande, oaktat hon var fullkomligt i samma belägenhet som 'La fiancée du Roi de Garbe'. [Ur en av Lafontaines fabler. v. E. syftar på m:me S:s många erotiska förbindelser.] Hon förde ett ganska kostsamt levnadssätt på Crawfords och Simolins bekostnad. Denne sistnämnde, förut sändebud vid åtskilliga hov, var icke mera vad han varit. Han var numera nästan sinnesslö, och ingen i huset frågade efter honom. Crawford var hans vän. Denne var en hedersman, kvick, mycket rik, och högst förbittrad på de franska republikanerna" — — —

Bland G. J. Ehrensvärds "Dagboksanteckningar" finnes denna i tröttsam antites-stil givna karakteristik av den ryske diplomaten:

"Simolin hade mer arghet än slughet, mer slughet än förstånd, han hade alla egenskaperna att lära känna folk, men ingen att leva med dem, han hade all högfärd av en uppkomling, men ingen annan hågkomst av sitt forna tillstånd, än den tanken att andra icke glömt det, han talade varken väl språk eller sitt tal, men han skall vara arbetsam. Han hade egenskaper av en second personnage vid en brydsam mission, men ingen av att vara den förste; han kunde väl tända en eld, men ej inbilla folk att det var en lusteld. I affärer satte han bitterhet och hetsighet, i sällskap ledsnad och inom sitt eget hus en stark hushållning."

Quintin Craufurd, eller Crawford, som hans namn vanligen skrevs, hade tidigt kommit till Indien, i Ostindiska kompaniets tjänst. Efter att hava samlat en stor förmögenhet hade han återvänt till Europa och slagit sig ned i Paris, där han förde en rik engelsmans typiska tillvaro, samlade böcker till sitt bibliotek och konstskatter till sina samlingar. Dessutom utvecklade hon en ganska flitig skriftställarverksamhet, utgav vidlyftiga arbeten om Indien, samt skulle senare bli en driven historisk antecknare och samlare.

Av det v. Engeström berättar, och även av annat, kan man draga den slutsatsen, att Crawford stod högt i madame Sullivans gunst, utan tvivel högre än den vid denna tid 70-årige Simolin, och att hon delade sina gracer mellan dem. Sedermera utvidgades denna ménage-à-trois ytterligare till en ménage-à-quatre, genom uppträdandet i hennes hus av en annan diplomat och hovman, den förnäme, korrekte, en smula stele Axel von Fersen. Med säkerhet vet man icke, när förbindelsen med Marie-Antoinettes riddare och vän och den äventyrliga utländskan började, Fersens dagbok från 1780 till 1791, som annars säkert skulle givit de noggrannaste upplysningar i detta avseende, gick nämligen förlorad under hans flykt från Bryssel efter slaget vid Jemmapes. Ett är emellertid visst, nämligen att Fersen först i Paris och sedermera i Bryssel var en av dem som ivrigast besökte madame Sullivan och att han i henne fann en politisk vän och meningsfrände.

Fersens ställning till konungaparet hade vid början av år 1791 blivit mera intim än någonsin. Lika trofast i motgångens som medgångens dagar var Fersen nu bliven den som i sin hand sammanhöll alla trådarna i de förbindelser, som det faktiskt om än ej officiellt fångna konungaparet lyckades upprätthålla med sina få verkligt trogna anhängare vid och utanför Frankrikes gränser.

I februari sagda år skriver Axel Fersen till sin far: "Jag är bunden vid konungen och drottningen, därtill är jag förpliktad genom den godhet de alltid visat mig under sin makts dagar, och jag skulle vara en otacksam usling om jag övergåve dem nu, när de icke mera kunna göra något för mig, men jag däremot kan hoppas vara dem nyttig. Till all den godhet varmed de överhopat mig, hava de lagt ännu en, en smickrande utmärkelse, nämligen sitt fulla förtroende. Det är så mycket mera värt som det är begränsat och koncentrerat kring tre à fyra personer, av vilka jag är den yngsta." Detta förtroendes kärnpunkt behöver man ej länge leta efter: det var planerna på konungaparets flykt, och de tre medarbetarna i detta projekt voro högt ansedda män, de Breteuil, förut inrikesminister, nu konungaparets generalfullmäktige i utlandet, markis de Bouillé, den framstående generalen, och Mercy d'Argenteau, före revolutionen Österrikes sändebud i Paris och alltjämt en överlägsen och inflytelserik personlighet.

För denna högpolitiska plan arbetade nu Fersen oförtrutet. Han var ett slags konungaparets handsekreterare och förtroendeman. Han uppsatte promemorior och förslag till skrivelser, han överbringade till sin konung förslaget att genom förhandlingar med Danmark, Preussen och Ryssland söka garantera Englands neutralitet i ett eventuellt krig mellan de europeiska bundsförvanterna mot det revolutionära Frankrike, han diskuterade med Gustav III den äventyrliga planen om en svensk flottexpedition till Ostende med trupper, som skulle gå direkt mot Paris.

Som hans medhjälpare i dessa "negociationer" bör man betrakta paret Sullivan-Crawford. För underhandlingarna med England skulle Crawford visa sig synnerligen redobogen och nyttig, som vi senare skola få se, och i madame Sullivans salong tillbragte Fersen all sin lediga tid. Man behöver endast kasta en blick i Fersens dagbok, vilken ännu outgiven finnes bevarad i Stafsunds bibliotek, för att finna huru nära Fersen måste hava stått den ryske ministerns väninna och det så tidigt som i januari månad 1791, medan de båda, liksom även Crawford och Simolin, ännu befunno sig i Paris. Se här ett litet utdrag ur dagboken, i översättning — med undantag för några ord och meningar är Fersens dagbok nämligen skriven på franska:

1791. juni 11. Hos Stegleman. Hos Sullivan.

12. Middag hos Sullivan.
13. Middag hemma. Hos henne (Marie-Antoinette) från 6-8. — —
och Sullivan. 14. Middag Sullivan. Spelade kort Sullivan.
16. Middag hos Sullivan. Hos henne (Marie-Antoinette) kl. 1/2 7.
17. Stegleman, hos Sullivan. "Blifwit qwar." [Orden inom
citationstecken äro skrivna på svenska.]
19. Dinerat hos Sullivan, stannat hela kvällen, "blifwit qwar
i slottet från 11 1/2 till midnatt".

Det berättas även att madame Sullivan kände Marie-Antoinette, och en författare, Gaulot, visserligen ej så alldeles vederhäftig, men stödjande sig på tillförlitliga källor, vill påstå, att hon var vän till den kungliga familjen, att det var hon som beställde den vagn, i vilken de kungliga skulle fly, och att hon dagligen gick för att se till huru långt arbetet på densamma fortskridit. Om nu detta är faktiskt, så hade hon i själva verket, då ju enligt samtida vittnesbörd den famösa vagnen var färdig redan i mars, haft långvariga relationer till Fersen och konungaparet. Ovananförda utdrag ur Fersens dagbok vittna för övrigt tydligt om ett politiskt och praktiskt samarbete — ty det kan väl knappast förutsättas, att Fersen under dessa upprörda dagar, som föregingo konungaparets flykt, och under vilka tanken på drottningen, hennes familj och deras öde helt upptog honom, skulle tillbragt sina dagar hos en person som icke legat inne i politiken, känt till hans planer och som ej hade hyst samma illusioner och förhoppningar som han själv. När det emellertid påståtts, att madame Sullivan skulle givit sig ut för att vara den baronessa von Korff, på vilken, efter Simolins utverkan, Marie-Antoinettes pass hade blivit ställt, så äger detta icke sin riktighet. Baronessan von Korff var icke någon fingerad person, utan dotter till madame Stegleman eller Stegeman, innehavare av det vid denna tid i Paris välkända handelshuset Stegleman-von Korff, det affärshus, som försträckte Fersen de summor som han behövde för att ordna konungens och Marie-Antoinettes flykt, dessa penningar — beloppet har angivits ända till två miljoner — som Fersen slutligen själv fick ersätta. För övrigt framgår det tydligt av ett nedan citerat brev av den 27 juli 1791 från Simolin till madame Sullivan att den sistnämnda ej haft något att skaffa med Marie-Antoinettes pass, som Simolin erhållit av utrikesministern Montmorin.

Ännu dagen före flykten åt Fersen middag hos madame Sullivan — och antagligen lämnade hon och Crawford ännu samma kväll Paris. Endast Simolin stannade kvar och hans uppgift blev nu att hålla vännerna på andra sidan gränsen au courant med vad som hände i Paris.

Själva dagen före flykten är Fersen enligt dagboken hos konungaparet, och man överenskommer att om kuppen misslyckas, skall Bryssel bli Fersens och hans vänners nästa operationsplats. "Greve Fersen, vad som än händer skall jag aldrig glömma vad ni gjort för mig", det är konungens avskedshälsning. "Drottningen gråt mycket", antecknar Fersen lakoniskt. Det var icke tid till långa känsloutbrott. En timme senare är han "hos Sullivan" för att se efter vagnen. Vid midnatt sitter han förklädd till kusk och kör för de kungliga flyktingarna till första skjutshållet, Bondy, där han måste skiljas från dem. Detta var på förhand överenskommet. Kuskar ombyttes vid varje skjutsstation och plats fanns icke i vagnen. Den 22 juni är han i Mons, lyckligen undkommen, och träffar där madame Sullivan, greven av Provence och madame Balbi. Först den 23 juni får han av markis de Bouillé mottaga budskapet om att flykten misslyckats.

Följer man vidare Fersens dagbok, vilken innehåller synnerligen noggranna anteckningar om hans dagliga liv, så får man veta, att han strax efter ankomsten till Bryssel återtog sin vana från Paris att alla dagar besöka fru Sullivan. Redan före den 25 juni har han antecknat att han åt middag hos madame Sullivan på hotell Bellevue, samt dröjde där hela eftermiddagen. Ett litet utdrag ur dagboken är nog för att visa hans täta besök:

26 (juni). Åt frukost hos Sullivan, middag också. Middag hos Mercy. Te hos Sullivan. Tillbragte hela kvällen där med en mängd fransmän, ytterst löjliga. Uppförde sig illa. 27. Frukost hos Sullivan, middag också, tillbragte hos henne hela kvällen. 28. Frukost, middag och te hos Sullivan.

Vi antaga att deras samtal under dessa dagar kretsade kring frågan om konungaparets öde!

Den 29 juni reste Axel von Fersen till Aix-la-Chapelle för att av sin konung Gustav III, som vistades där, mottaga instruktioner för fortsatt arbete i kontrarevolutionens tjänst. Den 4 juli återkom han till Bryssel, och vi se att han strax åter upptager relationerna med madame Sullivan. I dagboken läsa vi:

Juli 5. Hela dagen hos Sullivan. 7. Frukost hos Sullivan. 8. Dito. 9. Frukost, middag och kväll hos Sullivan. Crawford går in på att resa till England. 10. Frukost, middag och kväll hos Sullivan. 11. Dito. 12. Frukost, middag och kväll hos Sullivan. Torsdag 14. Frukost med Sullivan. Dinerade med 10 personer vid hovet, mycket bra, men enkelt. På kvällen hos Sullivan. — — — 15. Åt middag hos Sullivan.

Samvaron hos madame Sullivan avbröts för några månader av resor. Den 20 juli reser Fersen jämte Crawford åter till Aix, där den senare presenteras för den svenske konungen och varifrån han såsom Gustav III:s underhandlare två dagar senare avreser till England med bud till konung Georg och hans premiärminister Pitt. Han får för resten snart brev efter sig från Fersen. I brev av denne till Taube den 26 juli omtalar han att han skall giva sin engelske vän i uppdrag att söka i England genom ett lån bota Gustav III:s penningbrist, den klippa varpå så många av hans vittsträvande planer strandat. — Denna del av hans mission misslyckades för övrigt, varemot konung Georgs svarsbrev till Gustav III var välvilligt och av denne betraktades som en politisk framgång.

Fersens resa går snart därefter till Wien, dit han av Gustav III blivit sänd i det hedrande men ganska delikata uppdraget att med Leopold II diskutera möjligheten för bildandet av den stora liga av europeiska makter som borde skyndsamt ingripa för Frankrikes och dess konungapars räddning. Enligt den instruktion som konungen därvid utfärdade borde Fersen underhandla om den planerade landstigningen i Ostende, och om upplånandet av kejserligt befästningsartilleri åt den svenska hären samt dessutom även söka förmå kejsaren att utse den svenske konungen till ligans chef — en halsbrytande uppgift och en idé som kunde fötts blott i en så romantisk och äventyrlig politikers huvud som Gustav III:s. Det behöver ej sägas att missionen misslyckades, enligt konungens utsago i brev till Fersen på grund av "huset Österrikes gamla avundsjuka mot huset Wasa", men enligt dagboken är kejsaren älskvärd och konversabel. Han gillar Crawfords sändande till England och kallar denne en "homme d'esprit". Han sysselsätter sig även med madame Sullivan. Enligt dagbokens omsorgsfulla referat av Fersens' och kejsarens samtal säges kejsaren ha sagt om Crawford: "Ah, jag känner honom och hans föregivna fru Crawford!" Därefter följer av Fersen en parentes: "Détails sur elle". Skada att ej den annars omständlige Fersen fortsatte att ordagrant citera den höge interlokutören, det skulle troligen givit en aning om samtidens syn på fru Sullivan. Fersen hade för övrigt sitt eget bestämda omdöme om kejsaren. Redan före resan till Wien har han annoterat: "En äkta italienare den där Leopold" och den 26 september, då han varit på avskedsaudiens hos kejsaren, skriver han beträffande dennes utlåtanden om Ludvig XVI vars mer eller mindre framtvingade erkännande av konstitutionen i de dagarna mycket diskuterades: "Han (d.v.s. kejsaren) medger att konungen ej är fri, att man måste arbeta för hans befriande och att det var lyckligt att han utan inskränkning godkänt konstitutionen. På kvällen sade han till en annan att eftersom konungen sanktionerat konstitutionen var ingenting mer att göra åt saken." — "Det är just vad jag befarat," tillägger Fersen.

På hemvägen besökte han prinsarna i Koblenz. Och betecknande för hur väl han trivdes med vännerna i Bryssel är att när han den 25 augusti lämnar Koblenz, han skriver i sin dagbok dessa ganska rörande ord: "Vackert. Rest. Ledsen över att det ej är till Bryssel."

Efter månader av ändamålslösa audienser och diskussioner, var Fersen den 6 oktober 1791 åter i Bryssel. För denna dag och de närmast följande har han antecknat i sin dagbok:

6 oktober. Anlände kl. 6 på morgonen till Bryssel. Vackert väder. Ingen bostad. Crawford hade kvällen förut flyttat. Jag sov på hotell "Duc de Galles". Gick ut kl. 12 till Sullivan. Åt middag hos Breteuil, tillbragte aftonen hos Sullivan. Mycket fransmän. 7. Soaré hos Crawford. Min uniform gör stor lycka. 8. Dito. 9. Middag hos Crawford. 14. Åt middag med Crawford, Sullivan och familjen Th. 16. Abbé Maury anländer. En mängd fransmän, den ena löjligare ån den andra. 17. Åt middag hos Crawford. Tillbringade där hela kvällen. 18. Middag hos Crawford, som var mycket svartsjuk på mig. — — — Simolin skriver till madame Sullivan, att han (Staël) berättar de rysligaste saker om mig. Han säger att jag ej kan annat än intrigera för att beröva honom hans plats, han har även visat brev som han fått av konungen av Sverige, etc. etc. Alla dessa herrar, Asp, Simolin etc, äro emot mig, påstå, att jag gjort allt av ärelystnad, och att jag störtat konungen och drottningen i fördärvet av samma anledning— — — 20. Middag hos Crawford. 21. Åt middag på en engelsk picknick med Crawford, Sullivan, Gardiner, Hodgues och Thuguet. 22. Middag Crawford. 23. Middag Crawford. 25. Jag var före middagen tillsammans med Sullivan.

Notisen av den 18 visar, att Fersen genom sin verksamhet i Bryssel såsom sin konungs utomordentliga sändebud kom att konkurrera med den ordinarie svenske ambassadören i Paris, Staël von Holstein, hans forne vän, senare hans gynnade rival i m:lle Neckers gunst, en man, som för övrigt till revolutionen förhöll sig mera sympatisk och mera objektiv, än både Fersen och hans konung.

Det kan på grund av dessa korta dagboksanteckningar förefalla, som hade Axel Fersen utbytt de täta besöken hos fru Sullivan med motsvarande middagar och supéer hos Crawford, och man undrar om det goda förhållandet till madame Sullivan blivit på något sätt stört. Men så var icke fallet. Förklaringen till att han härefter intog sina måltider hos Crawford, var med all säkerhet den, att medan Crawford förut bott på hotell, han vid denna tid — vilket även en anteckning i Fersens dagbok anger — inredde sig ett eget hem, och att de tre vännerna, i stället för att förut ha intagit sina måltider hos madame Sullivan på Bryssels på den tiden mest bekanta hotell, Bellevue, numera mest sammanträffade hos Crawford. Och det finnes även anledning att förutsätta att Crawford såsom ett nödvändigt tillbehör till sitt nya hem medtagit — madame Sullivan. När Fersen efter denna tid i sin dagbok talar om sin väninna, säger han att han varit "tillsammans" med henne och ej "hos" henne. Först senare, när det för den 23 maj i dagboken står att Crawford rest till Stuttgart för att hämta madame Sullivans dotter, begagnar han sig åter av det gamla uttryckssättet: "Diné chez Sullivan, frukosterat Sullivan, tillbragt hela dagen hos Sullivan." Det är också nu i själva verket hos den frånvarande Crawford, som han dinerade och superade. Att madame Sullivan senare under många år bodde hos Crawford, framgår alldeles tydligt.

Av von Engeströms anteckningar finnes även en uppgift angående madame Sullivans person och sätt att uppträda. Han säger om henne: "Fru Sullivan hade icke ett behagligt sätt att vara. Hennes munterhet var av det högljudda italienska slaget; hon skrek när hon skulle tala, och skrattade med full hals. Sålänge som greve Fersen var hos henne, var hon likväl tystlåten och försjunken i åskådande, liksom han. När Crawford var hemma, gick det också anständigt till; men när dessa båda herrar voro borta, spelade man, lekte pantlekar, utdelade kyssar och förde ett förskräckligt väsende, efter vad Fagel, Grelet och andra unga män, som besökte huset, berättade mig."

Det finnes även ett annat samtida vittnesbörd om madame Sullivan. I ett oundertecknat brev till Axel von Fersen finner man följande passage: "Prinsen av Wales sade oss att han sett honom (spanska ministern i London) dansa en spansk dans med madame Sullivan hos Crawford, och att det var så komiskt att man kunde dö av skratt. Förresten höjde han ingalunda till skyarna madame Sullivans skönhet — tvärtom kallade han henne 'fruktmånglerska' och berättade om henne historier, vilka voro allt annat än sympatiska."

* * * * *

Under samma tid som Fersen och hans vänner i Bryssel bedrevo storpolitik — efter sin återkomst från Wien stod han i brevväxling med samtliga europeiska hov — och dessemellan roade sig, befann sig Simolin ensam och övergiven i Paris. Han längtade ivrigt efter madame Sullivan, som till hans sorg föreföll att trivas väl där hon var och ej ville återvända till Paris och sin gamle vän. Hans läge var föga avundsvärt, det var för en autokratiens trotjänare en hård prövning att vara minister i ett revolutionärt land, så mycket mer som han dessutom var utsatt för många angrepp och trakasserier både från jakobinerna å ena och emigranterna å den andra sidan. Slutligen var det endast en tidsfråga när han skulle återkallas.

Från sin dystra vrå i det sjudande Paris skriver den gamle ministern brev på brev till madame Sullivan. Dessa brev, som finnas bevarade i den Fersenska samlingen i Stafsunds bibliotek, äro av stort intresse. Kuriöst nog äro de av så gott som uteslutande politiskt innehåll. Man kunde därav draga den slutsatsen, att de voro skrivna mera för madame Sullivans vänner än för henne själv, men av de små intima passager som finnas inströdda överallt och ännu mera av de ofta återkommande påminnelserna om att ej låta andra få del av vad han berättar, ser man tydligt nog, att breven äro skrivna enbart för madame Sullivan. Ett brev av den 4 oktober 1791, i vilket han först omtalat nyheter från emigrantlägret och vidrört de eventuella nya ministerutnämningarna i Paris, avslutas sålunda med följande passus:

"Ni förstår utan tvivel, sköna väninna [I originalet står 'Chère et Belle Dame'], att det, som jag på grund av mitt förtroende för er nu omtalar, ej är avsett att berättas i det talrika aftonsällskap ni samlar hos er. Om något av detta sipprar ut skulle det nämligen bli utsirat och vanställt på det sätt som brukas av de herrar vilka besöka eder salong och vilkas hjärnor lära vara på ett högst egendomligt sätt förvirrade."

På grund av detta och andra citat kan man beteckna madame Sullivan som en av denna tids verkligt intresserade och initierade politiska kvinnor. Simolins brev ådagalägga detta även på andra sätt: de uttrycka ofta en lätt irritation över att hans sköna dam ej ville höra annat än politiska nyheter, och att hon dessutom önskade få till livs rena fakta, utan reflexioner och kommentarier. Helt säkert var detta icke i Simolins stil, han hade föredragit att skriva om mindre allvarliga ting: småprat om gemensamma bekanta, om sig själv, sin längtan och svartsjuka, samt sina egna reflexioner om de underbara ting han dagligen såg utspelas inför sina ögon.

Men hans respekt för madame Sullivan tycktes ha varit nog stor för att komma honom att beskedligt foga sig efter hennes vilja. Endast någon gång vågar han — då de exakta nyheterna tryta — komma med sina egna reflexioner, och då är han, medveten om att ej göra henne riktigt i lag, färdig att på det ödmjukaste ursäkta sig: "Se här, min vackra fru", skriver han den 6 sept. 1791 efter att ha omtalat vad man tror sig veta om de lediga ministerposternas besättande, "en uppsjö av möjligheter, lösa antaganden, som jag utprånglar i stället för fakta, som ni önskar och som jag ej känner. Ni får kasta dem på elden, om läsningen därav tråkar ut er, och ni kan vara övertygad om att så snart det verkligen händer något, jag ej låter bli att underrätta er därom och överhuvudtaget hålla er au courant med vad som sker."

Och vilka äro icke de nyheter som han "utprånglar" i sina brev till denna extravaganta dam med de vidlyftiga politiska relationerna och de lika vidlyftiga kärleksförbindelserna — sin "très-chère, belle et aimable Dame", som han kallar henne. Det är detaljerade in- och utrikespolitiska exposéer, notiser om emigrantprinsarnas åtgärder och de europeiska hovens arbete för den planerade europeiska koalitionen, det är lagtexter och förhandlingar, det är personalia, en utläggning om konstitutionsfrågan i hela dess vidd, med alla faser av konungens och de utländska makternas ställning till densamma. Och allt är riktigt, om det ock är färgat av en rojalistisk uppfattning, vilken dock ej hade karaktären av ett ytligt partitagande men ett verkligt levande intresse för den kungliga familjen.

Några utdrag av de som historiska dokument värdefulla breven giva en god bild av tillståndet i detta jäsande revolutionära Paris, som blivit kallat det kar, där framtidens vin bereddes. Och egendomligt är det att tänka, att dessa skildringar lämnats av en den ryska despotismens grånade tjänare till hans i kontrarevolutionens tjänst strängt sysselsatta älskarinna.

Breven äro till antalet 22, det första daterat den 27 juni 1791, det sista den 11 januari 1792. Under denna period rullade väl alltjämt det stora dramat vidare upp sig, men därunder inträffade ingen av dessa katastrofer som fått namn av revolutionens stora dagar. Det var också därför som Simolin kunde för madame Sullivan gång på gång försäkra, att allt var lugnt i Paris, och med sitt huvud borga för att hon utan fara kunde återvända dit. Det är det stående omkvädet i de första breven, sedan tyckes han så småningom hava resignerat.

Här nedan följa några av de mest intressanta passagerna i Simolins brev. De tala för sig själva och behöva i allmänhet inga kommentarier:

P. 27 juni 1791.

Sedan M. Facius underrättat mig om att ni lyckligt anlänt till

Bryssel, skyndar jag mig att lyckönska eder i det jag hoppas att er hälsa är god och ej lämnar något övrigt att önska, vilket jag emellertid gärna ville se bekräftat av er vackra hand.

Ni vet helt säkert allt vad som hänt under de åtta dagarna sedan ni rest. Konungens hemliga flykt, hans arrestering och återkomst till Paris under eskort av flera tusen medlemmar av nationalgardet, äro händelser som föra oss 100 år tillbaka i tiden. Det märkvärdigaste är att det råder ett sådant lugn i Paris, att det ej kunde vara bättre under helt vanliga tider. I fredags ägde stor upphetsning rum bland folket på gatorna, vilket tågade till monsieur Montmorins hus och fordrade hans huvud. En stark vakt hindrade emellertid utförandet av dessa hotelser, och när den befälhavande generalen såg att även mitt hus var hotat, lät han bevaka det utan att jag märkte det, jag fick också veta det först i går. Han och jag ha alldeles oskyldigt blivit inblandade i konungens och den kungliga familjens flyktförsök med anledning av ett pass, som jag hade begärt och som ministern kontrasignerat och drottningen hade begagnat sig av. Ett dekret av nationalförsamlingen har rättfärdigat oss båda två efter att man låtit kommissarier genomgå registren å utrikesministeriets kansli: Ni ser, min fru, att jag hade kunnat bli offer för ett företag med vilket jag hade intet att göra. Allt är nu emellertid förbi och jag har ej varit det ringaste rädd. Efter er avresa har jag tre gånger besökt ert hem för att med egna ögon se, om allt är i gott stånd och god ordning. Man arbetar nu i övre våningen, men det går ganska långsamt; från och med i dag skall jag emellertid sätta mera folk i arbete. Jag skall försöka göra allt vad jag kan för att bringa arbetena till ett snabbt slut för att påskynda er återkomst, efter vilken jag mycket uppriktigt längtar, och vad beträffar lugnet och säkerheten här kan jag svara därför med mitt huvud, jag skulle väl vara den föraktligaste bland människor, om min avsikt vore att föra er bakom ljuset, och jag tillåter er att förlora allt förtroende till mig, om jag icke säger er sanningen.

Den galante ministern ser sålunda om reparationerna i hennes hem och söker även locka henne tillbaka med utsikten att detsamma blivit förskönat. Men hon har beslutat sig för att stanna i Bryssel, som synes av nästa brev.

Den 10 juli 1791.

Min kära, vackra och älskvärda väninna!

Jag är till ytterlighet smickrad och glad över ert brev av den 6 dennes och över att ni så älskvärt kommit ihåg mig. Ingen i världen kan vara så förtvivlad över er frånvaro som jag och livligare önska att ni skall återkomma så fort som möjligt. Men den befallning ni har givit, efter vad jag hört, att avskeda alla både manliga och kvinnliga tjänare, utan vilka ni ju ej kan reda er vid er återkomst, tyder på att ni ämnar förlänga er bortavaro, vilket jag är förtvivlad över och har svårt att rätta mig efter. Jag ber er framföra min vördsamma hälsning till den dam, som har lånat mig sin minister för att låta mig få underrättelser om er, och säga henne, att jag vore överlycklig över att få vara med som den tredje vid edra tebjudningar och edra samtal, som utan tvivel röra sig kring en stor man som heter Katarina och som är ett av sitt sekels underverk samt i sig förenar sådana egenskaper och en sådan begåvning, som skulle räcka till för att styra ej blott hennes eget rike utan även många andra med glans och ära. Jag känner icke prinsessan av Holstein-Beck, gift med prins Bariatinsky, min företrädare.

Då jag i går skrev till M. Crawford, har jag intet att tillägga till det jag sade honom, åtminstone ej annat än att församlingen i går beslutat en lag mot emigranterna, enligt vilken dessa bli tvungna att betala tredubbla skatter. Man föreslog även att sekvestrera deras egendom och deras inkomster, men förslaget blev motsagt och förkastat.

Jag kan endast upprepa, att det fortfarande är lugnt i Paris, och att man ej förefaller att frukta något. Stötestenen kommer, när det blir fråga om att insätta konungen i utövandet av hans funktioner, från vilka han varit avlägsnad alltsedan sin resa, som var ytterst illa uttänkt, illa ordnad och dåligt utförd. De äro långt ifrån att vara lyckliga, de inse nu, att de blivit bedragna, att man givit dem endast olycksaliga råd. Koalitionen av de europeiska furstarna har varit en ren chimär, som existerat endast i tomma huvuden, och trupperna som de räknade på voro allt annat än pålitliga, vilket också hela förloppet har utvisat.

Den skräck ni visar är ej annat än en liten släng av panik. Jag besvär och ber eder att sätta tro till vad jag säger. Jag är ur stånd att bedraga er och skulle hellre utsätta mig för vilket lidande som helst än inbilla er något som ej är sant. Jag är därvidlag mera försynt än ni tänker, och jag låter mig varken bländas eller ledas av något egoistiskt intresse.

Farväl, min vackra och älskvärda väninna, jag ber er att ej behandla de vänner ni övergivit med så mycken stränghet och att ej alltför länge låta dem sucka efter er återkomst. Jag kysser tusen gånger edra händer. S.

Man ser av tonen i brevet hur den slipade diplomaten nått ålderdomens skeptiska och överlägsna syn på medaktörerna i något som allt mera artar sig till en tragedi. Oförbränneligt är endast hans ömma galanteri.

I åtskilliga av breven uppehåller sig Simolin utförligt vid nationalförsamlingens arbete på konstitutionen och frågan om konungens godkännande av densamma, en sak som på det högsta måste intressera kungaparets vänner och fullmäklige i Bryssel, då denna sanktion kom att återverka på hållningen hos europeiska "concerten", för att använda Fersens favorituttryck. Redan förut har av Fersens berättelse framgått huru kejsaren använde sig därav för att komma ifrån ett direkt ingripande i "les affaires de France".

Den 12 augusti 1791.

— — — I nationalförsamlingen fortfar man att utan uppehåll och med det största intresse revidera de dekret som skola bilda kärnan i konstitutionen. Församlingens demagoger inlägga den största iver i att göra densamma så ofördelaktig (för konungen) som möjligt, medan den koalition som bildats av deputerade, vilka älska ordningen, modigt försvarar spillrorna av en makt som tid och erfarenhet helt visst skola återupprätta. Jag avser nu ingalunda aristokraterna, ty det aristokratiska partiet kan anses vara fullkomligt tillintetgjort, nej, koalitionen består av de medlemmar, som på grund av inbördes avund hittills ha behärskat vänstern. Denna sammanslutning har kommit till stånd på grund av fruktan för de republikanska idéerna, vilka vid tiden för konungens flykt spredos med mycken våldsamhet och vilka för närvarande omfattas endast av en liten grupp, bland dem Robespierre, Buzot, Roederer, Petion och några präster av den nya fabrikationen. Denna sekts medlemmar har sitt förnämsta stöd utom församlingen bland skriftställare som äro uppburna av den lägst stående publiken. Men efter Champ-de-Mars-dagen ha domstolarna ådagalagt stränghet mot flera journalister och dessa ha nu ansett bäst att utföra sina ränker i dunklet — därför bli de ej till hinder för någon, och man antager att konstitutionen kan bli färdig och således fastställd om 8-10 dagar.

Den 23 augusti.

Ingen förändring i konungens ställning har ägt rum, fastän man i går firade Saint-Louis. Den konsert som brukat äga rum dagen förut hade inställts och dagen förflöt i största stillhet. Församlingen skall ännu i dag diskutera den kungliga familjen, och det skall beslutas om dennas medlemmar skola fortfara att inneha egenskapen av kungliga prinsar.

Kommittéerna ha till den grad ökat tilläggsartiklarna, att det blir omöjligt att sluta arbetet och framlägga konstitutionen inför konungen inom kortare tid än fem eller sex dagar. I förgår beslöts att konungen skulle erhålla en vakt bestående av 1,200 man till fots och 600 till häst. Det skola aldrig kunna användas i allmän tjänst.

I går på förmiddagen såg jag en deputation av Parisdamer komma ut från Tuilerierna, de hade varit där för att uppvakta konungen med blommor.

Svenska ambassadrisen har återvänt från Schweiz och ämnar tillbringa vintern i Paris.

För resten händer intet som vore värt att omtala för er, Frantz' försök ha slutligen lyckats och man har kommit så långt att listerna (la bordure) ha blivit lagda i er salong. Målarna ha också i dag slutat sitt arbete där. Kanapén av damast blir också färdig på måndag och tavlorna upphängda. S. — — —

Den 30 augusti.

Man har väntat, min kära och vackra väninna, att diskussionen om konstitutionens tilläggsartiklar skulle avslutas i dag, men överläggningarna om nationalkonventen taga ännu två eller tre sessioner i anspråk, och man beräknar sålunda att framlämnandet av detta aktstycke ej kan ske förrän på lördagen. Församlingen har icke ännu fattat något beslut om på vilket sätt detta skall ske, och icke heller huru mycken frihet man borde giva konungen — en punkt som är mycket svårlöst. Om han vägrar att svära ed på konstitutionen, blir nationalförsamlingen försatt i ett ohyggligt läge. Men hans omgivning tror fortfarande att han skall antaga den rätt och slätt på samma gång som han kommer att förbehålla sig rått att överlämna till församlingen en hel mängd anmärkningar.

Man väntar otåligt på nyheter från furstarnas möte i Pillnitz i
Sachsen. Konungen av Sverige har anmält, att han vid tiden för
detta möte skall komma till Petersburg, dit han också säges ha
rest i och för en överenskommelse med kejsarinnan och för att
upphäva varje spår till sådana misstankar som börjat uppstå
mellan de båda grannarna med anledning av kejsarinnans beslut
att bygga en galärhamn i finländska skärgården. Jag skall icke
underlåta att hålla er au courant med de händelser här som äro
nära att utveckla sig.
#/

/#
Den 1 september.

— — — I går beslöt församlingen att konstitutionen skulle revideras, då tre legislaturer beslutat, att i densamma fanns förändringar att göra.

En medlem föreslog, att en deputation skulle sändas till konungen för att förelägga honom konstitutionen, samt att konungen skulle vara fri att draga sig tillbaka vart han ville och att man skulle anhålla om att han måtte framställa för församlingen alla de anmärkningar, som han kunde anse nödiga och till folkets bästa.

Församlingen diskuterade icke alls dessa förslag, måhända återkommer den till dem i dag, man trodde i går att konstitutionen skulle överlämnas till konungen i morgon eller senast på lördag.

Underrättelser ha ingått från greven av Artois i Wien, och man tror sig veta att han har anledning att vara nöjd med sin resa. Den 20 augusti reste kejsaren till furstemötet i Pillnitz, där konungen av Preussen redan torde ha inträffat före honom, och man tror att greven av Artois har följt kejsaren dit.

När jag nu dukat upp allt vad jag vet, återstår det mig endast att bedja er, vackra fru, att mottaga etc. — — — Er tillgivne tjänare S.

I sin tanke om grevens av Artois framgångar i Wien, misstog sig emellertid Simolin. Ej nog med att kejsaren och hans premiärminister mottog denne och hans äventyrlige drabant, Calonne, med ytterligt misstroende; Fersen själv, som ju vid denna tid befann sig vid kejsarhovet, lyckades enligt ett brev till Marie-Antoinette den 21 oktober "hindra några galna påhitt av prinsarna och övertyga Leopold II att ingenting borde företagas med deras hjälp".

Den 4 september.

Gårdagen förlöpte, min vackra väninna, som de föregående, det vill säga utan att jag fått några underrättelser, oaktat madame — — — hade kommit mig att hoppas på, att ni skulle skriva dagen efter hennes brev, som var daterat den 29, de i går ankommande breven voro daterade den 31 och de som kommit i dag den 1 dennes, och således ha flera dagar förflutit utan att de förhoppningar infriats, som hon ingivit mig. Men trots er tystnad vill jag ändå underrätta er om att efter det församlingen i går vid morgonsammanträdet hade avslutat konstitutionen denna klockan 9 på aftonen blev överlämnad till konungen genom en deputation bestående av 60 personer. Sedan deputationen inträtt i ett rum, där konungen befann sig jämte ministrarna och en mängd andra personer, lämnade Thouret till Hans Majestät konstitutionen i det han yttrade: Nationens representanter erbjuda till Eders Majestäts erkännande den konstitution, som fastställer det franska folkets oförytterliga rättigheter, upprätthåller tronens verkliga värdighet och skall förnya rikets styrelse.

Konungens svar lydde: Jag vill granska den konstitution som nationalförsamlingen har överlåtit till er att lämna mig. Jag skall låta denna veta mitt beslut inom en så kort tid som det är möjligt, när det gäller att sätta sig in i en så viktig angelägenhet. Jag har beslutat mig för att stanna i Paris, och jag skall ge det parisiska nationalgardets chef de befallningar, som jag tror äro nödvändiga för "le service de ma garde".

Därefter överlämnade konungen till deputationens anförare detta svar skriftligt, skrivet med hans egen hand.

Deputationen återvände i samma ordning, som den kommit till församlingens vanliga sessionssal, där dess ordförande meddelade de personer, som befunno sig här, sitt tal och konungens svar. Hans svar tycktes tillfredsställa både deputeradena och de medborgare, som genom dem fingo del därav. Se här den första akten avslutad, denna på vilken man otåligt väntat under så långa tider. De övriga händelserna skola ej dröja att följdriktigt utveckla sig. Efter denna ceremoni öppnades Tuileriernas portar för hela världen. Då konungen ej låtit oss veta att han önskade det, ämna vi icke uppvakta honom i dag. Kanske väntar han med att taga emot oss till dess han tillkännagivit sitt beslut? Då han vadar i en hop betänkanden, i vilka man ger honom alldeles stridiga råd, kommer han att ha svårt att besluta sig. Man tror emellertid, att han kommer att antaga konstitutionen rätt och slätt, så mycket mer som församlingen ej tillåtit honom att göra några anmärkningar, och alla sådana därför skulle vara alldeles bortkastade. Jag ber er, min fru, att emottaga etc.— — — tillgivne tjänare S.

Tisdag den 6 september.

I mina föregående brev av den 1, 3 och 4 i denna månad har jag haft äran, min fru, att underrätta er om de händelser som tycktes mig förtjäna att komma till er kännedom. Efter det konstitutionen överbringats till konungen, har allt inom Tuilerierna återställts på samma fot som det var förut. Portarna äro öppna och trädgården är överfylld av massor av människor, som promenera där och ropa "leve konungen" och "leve drottningen". Man tror att konungen om fem eller sex dagar skall antaga konstitutionen, så att hela saken blir klar på fredag eller lördag.

Vare sig det nu beror på trötthet eller på en förhoppning om att se en smula lugn återvända efter så många stormar, eller om det kan bero på en rent personlig motvilja för att ha emigrantprinsarna att tacka för något, men det förefaller, som önskade konungen och drottningen intet annat än försonlighet och som om de ämnade vänta allt av tiden och omständigheterna. Om de bli mera hederligt betjänade än de varit det i början av denna församling, så är det ju möjligt att de ämna söka draga ännu någon fördel av den, som träder i arbete om fyra veckor, men de böra ej söka dölja för sig att den kommer att bli mycket illa sammansatt och att i stället för de två partier, som delade den första församlingen, och som man betecknat med namnen rojalister och konstitutionella, de verkliga namnen på dessa partier bli monarkister och republikaner. Det vore av största vikt för hovet att söka stöd hos de förstnämnda för att hindra spridandet av de republikanska idéerna, och om monarkisterna kunde ledas genom penningar som man skickligt utdelade, så kunde man måhända sedan av dem göra verkliga rojalister.

Man ser att Simolin på akta ryskt sätt förordade användandet av mutor!!

Den 13 september.

Jag har haft nöjet, min vackra och älskvärda väninna, att i går erhålla ert brev av den 9 dennes, för vilket jag ber er mottaga mina livligaste tacksägelser. Jag tror icke mycket på verkligheten av det ni låter hägra för mig, nämligen att ni snart skall komma tillbaka till detta land, ty jag tycker att det förefaller mera som om ni ville fördröja än påskynda er återkomst. Vi ha nu kommit till avgörandets ögonblick och tiden skall rättfärdiga eller omintetgöra mina tvivel. Jag har efter mottagandet av ert brev i går skyndat mig att taga reda på den bok som herr Crawford önskat erhålla. Jag känner den — — —

I dag är den stora dagen inne, då konungen skall inlämna till församlingen en skriftlig sanktion av konstitutionen. Jag tror mig kunna säga er, att konungen, av alla de råd som givits honom, av alla de brev och betänkanden som han erhållit, har satt ihop en skrivelse efter sitt eget sinne, lika dålig och oförmånlig för hans egna intressen, som den protestskrivelse, som han den 21 juni lämnade Monsieur de la Porte, och vars följder blevo, att den kungliga makten ända hittills varit suspenderad. — — —

Den 21 september.

I går voro konungen, drottningen, Dauphin och de två Mesdames, konungens dotter och syster för första gången på operan. Ni kan knappast föreställa er, sköna väninna, vilka människomassor som samlats på bulevarderna, längs vilka de kungliga åkte fram, och de leverop med vilka Deras Majestäter överallt hälsades. Salongen var så full som jag aldrig förr sett den, och applåderna ljödo livligt både under och efter spektaklet. Man förutsätter att den kungliga familjen ofta skall besöka teatrarna, något som skall komma dem att vinna publikens tillgivenhet; det är ett medel att underhålla den entusiasm som gripit den till dess förmån. Den bildar en förvånansvärt skarp kontrast till mottagandet den 25 juni. Detta enkla och angenäma medel hade bort användas sedan lång tid tillbaka, då hade upprorsmakarna helt säkert ej kunnat få så fritt spel.

I går afton spreds ett brev från prinsarna till konungen, daterat den 10 september; det finns folk, som roar sig med att tro att det är apokryfiskt och tillverkat i Paris, för min del anser jag det vara autentiskt på grund av de sanningar, som där äro med moderation framställda. Prinsarna stödja sig på den hjälp de tro sig kunna vänta från de europeiska makterna. Jag ögnade endast igenom det i går kväll, men jag får det mig tillsänt nu på morgonen, det är emellertid alldeles för vidlyftigt för att sändas med posten. Jag skall ge i uppdrag åt M. Brantsen att lämna ett exemplar till er. Det har ej hörts något från Koblenz efter det antagandet av konstitutionen där blivit känt. Jag tror dock att detta antagande ej kommer att på något sätt förändra det system, som prinsarna en gång antagit, och det är troligt att makterna även skola för sin del sluta sig till detsamma.

M. Touffner reste i går, han har sett edert hus. Han förstår ej att man kan bo och trivas i ett främmande land när man har ett så angenämt och förtjusande hem. Detta bevisar endast att man aldrig är nöjd med det man äger och alltid jagar efter andra njutningar.

Adjö, vackra och älskvärda väninna, jag önskade att ni vore trött och utledsen på det irrande liv ni för, och att ni finge lust att komma tillbaka och taga ert vackra hus i besittning. Jag vågar dock ej tänka något sådant, då jag kunde bli besviken i min förhoppning genom något nytt infall. Under väntan på eder ankomst kysser jag edra händer och förblir med sann tillgivenhet eder mycket hängivne och uppriktige tjänare och vän. S.

Det är icke Simolins brev ensamma, som ådagalägga hur starkt intresserad madame Sullivan var av politiken — ännu tydligare bära Fersens dagboksanteckningar från vintern 1791 och år 1792 vittne därom. Det är under denna tid som konungafamiljens vänner, och bland dem sålunda kanske främst Fersens intima krets, med all iver arbeta på nya planer på konungaparets räddning och därmed också — enligt deras syn på saken — Frankrikes frälsning från total upplösning och ruin. Redan den 21 september 1791 skriver Fersen till Taube om att han vid återkomsten till Bryssel ämnar arbeta på att få till stånd en kongress som, samlad nära franska gränsen och stödd av vapenmakt, skulle betvinga det revolutionära Frankrike. Han framlägger denna plan för sin konung och sänder den 26 november till Marie-Antoinette en promemoria innehållande såväl en vidlyftig exposé av situationen som instruktioner i detalj, vad alla hennes brev till Europas olika suveräner böra innehålla — ett brev vidlyftigt som ett utskottsbetänkande och tjockt som en bok. Allt hinner han tanka på. I ett annat brev anbefaller han drottningen att skriva några rader till Crawford för att tacka honom för det synnerligen välskötta uppdraget i England, och hon svarar med att uttrycka sin tillgivenhet för Crawford och sin oro att hans hus kan bli förstört av pöbeln på grund av att ryktet om hans engelska färd genom spioner blivit spritt i Paris och väckt upphetsning.

Samtidigt med att arbetet på sammankallandet av den stora kongressen som skulle föregås av åtgärden att Europas samtliga makter återkallade sina ambassadörer — den 19 december kan Fersen berätta för Gustav III att ryktet om Simolins och Staëls återkallande väckt stor uppmärksamhet — hade en annan ej mindre viktig plan framlagts. Förslaget synes denna gång kommit direkt från Gustav III och var djärvt nog: det gick ut på anordnandet av en ny flykt för konungaparet. Taube förbereder i brev av d. 16 december Fersen på konungens förslag, som några dagar senare kommer Fersen tillhanda.

Denna gång skulle färden ställas till Kanalen, ett engelskt fartyg skulle taga flyktingarna ombord och föra dem till Ostende eller annan hamn i Flandern. Men det ansågs nödvändigt att konungen tog en annan väg än drottningen, madame Elisabeth och Dauphin, för att inte som Gustav III uttrycker sig "dramat i Varennes skall upprepas". Ja, han framställer även ett annat grymt alternativ: "Jag tänkte först föreslå drottningen det modiga beslutet att stanna i Paris med Dauphin för att underlätta konungens flykt, men vid närmare eftertanke finner jag att dylika beslut äro lätta att taga, då man tar dem själv, men att det är svårt att tillråda dem för andra." Han tror att drottningen därigenom skulle ge ett bevis på högsinthet och mod som skulle imponera på hela folket. Ett tredje alternativ vore att drottningen och hennes barn flydde från Paris och hölle sig dolda till dess konungen vore utanför Frankrikes gränser, varefter de skulle kunna taga en annan väg och rädda sig.

Om dessa nya flyktplaner var Fersen ingalunda ensam. Madame Sullivan och vännerna Simolin och Crawford voro alla invigda i dem och tyckas även ha använts för att förbereda det nya äventyret. Redan Taube föreslog i sitt brev en "tapper och trogen engelsman" åt vilken kunde anförtros färden från Paris till kusten. Därmed åsyftades troligen just Crawford. Då Crawford såsom utlänning utan svårighet kunde vistas i Paris, medan Fersen såsom upptagen på listan över proskriberade emigranter endast med största fara för sitt liv kunde resa dit, begav sig Crawford i medlet av december till Paris. Han åtföljdes därvid av madame Sullivan. Från tiden mellan den 16 december 1791 och 11 januari 1792 finner man Crawfords och Sullivans namn upptagna endast en gång i Fersens dagbok. För den 11 januari 1792 har Fersen antecknat: "Brev från Crawford. Han har träffat drottningen och talat med henne." Och för den 16 januari: "Sullivan underrättar mig om att Staël skall resa till Sverige för att rättfärdiga sig."

Dessa båda anteckningar ådagalägga tydligt nog att de befunno sig i
Paris och syftet med denna resa.

Redan före denna färd synes ock Fersen varit besluten att trotsa faran och skynda till drottningens hjälp, ty i ett den sjunde daterat brev, präglat av en för den i alla sorger härdade Marie-Antoinette ovanlig, rörande hjälplöshet, skriver hon först beträffande alla de brev till de olika regeringarna, som Fersen tillsagt henne att skriva och som han åtagit sig att befordra: "Se här vara två sista brev, jag vet inte om ni blir nöjd med dem. Jag har försökt att få in i dem allt vad ni angivit, men det är så svårt för en som ej är van vid statsaffärer. När jag på nytt läste igenom alla edra papper, märkte jag att vi i våra två långa brev glömt en massa saker. Lyckligtvis var det intet väsentligt" Så talar hon muntert och skämtsamt om "biskopen", varmed troligen åsyftas d'Agoult, biskop av Pamiers, en av de kurirer och budbärare, som konungaparet tyckes haft största tillit till. Han har besökt henne, hon trodde hon skulle få beröm för sitt arbete, men han är sträng och säger att hon ej kan göra för mycket. Och hon fortsätter: "Det är absolut omöjligt för er att nu komma hit, det skulle vara att äventyra hela vår välfärd, och när jag säger det kan ni tro mig, ty jag längtar oerhört att få se er." Samtidigt har hon tid till omtanke för hans trevnad. Hon vet att Crawford och Sullivan äro hans närmaste umgänge, personer som han trivs med, ty hon skriver: "Jag väntar med otålighet M. Crawford, men för er skull är jag ledsen att han lämnar Bryssel. Jag hoppas att de (Crawford och Sullivan) inte stanna över vintern här och att han återvänder till Bryssel, ty ni behöver litet förströelse." Och hon slutar med ett par rader vilkas citerande kanske ej höra till denna uppsats, men som visa hur olyckorna förändrat den en gång så övermodiga Marie-Antoinette: "Vad mig själv beträffar håller jag mig uppe bättre än jag kunde vänta på grund av den själsliga trötthet som jag alltjämt lider av, då jag så sällan får gå ut; jag har ej ett ögonblick för mig själv mellan besök, som jag måste taga emot, skrivgöromål och den tid som jag är med mina barn. Denna sista sysselsättning, som ej är den minsta, utgör min enda lycka, och när jag är riktigt sorgsen tar jag min lilla gosse i mina armar och kysser honom av allt mitt hjärta; i det ögonblicket är jag tröstad."

Emellertid ansåg Fersen det nödvändigt att han begav sig till Paris för att själv deltaga i förberedelserna för den nya flykten, och den 21 januari 1792 antecknar han i sin dagbok: "Drottningen har samtyckt till min resa till Paris." Den 29 januari noterar Fersen med förbittring att rykten om den nya flyktplanen kommit ut samt att nationalförsamlingen antagit ett dekret om individuellt pass för varje resande till Paris. Men den 6 februari meddelar drottningen, att konungen begagnat sitt veto mot passdekretet och därmed är resan definitivt bestämd.

Under den tid Fersen vidtog anordningar för sin resa, hade han dagliga långa överläggningar med konungaparets vän och specielle ombud, den kloke och inflytelserike baron de Breteuil, även han bosatt i Bryssel, och han intog även nästan dagligen sina middagar hos "baronen", som han i vännernas korrespondens benämnes.

Några dagar innan Axel von Fersen begav sig åstad, inträffade emellertid Simolin i Bryssel på väg till Wien, dit han blivit sänd av det franska konungaparet i en diplomatisk mission, ryktet om svenska och ryska ministrarnas återkallande hade sålunda besannat sig. För den 9 februari har nämligen Fersen skrivit i sin dagbok: "Simolin anlände kl. 11 utan något hinder. Han reser till Wien på drottningens vägnar för att underrätta kejsaren om hennes läge, om tillståndet i Frankrike och deras uttryckliga önskan att bli hjälpta. Han har haft ett hemligt sammanträffande med dem. — — — Simolin var rörd till tårar över vad hon sagt honom."

Den 11 februari anträdde Fersen resan till Paris, åtföljd endast av en adjutant, svensken baron Reutersvärd, och sin trogne betjänt Frantz; förklädda och utan att ha blivit igenkända anlände de till Paris måndagen den 13 februari, kl. halv 6 på kvällen. Den förste som Fersen uppsökte, var den outtröttliga mellanhanden och budbäraren Goguelat. Och ännu samma dag hade han ett sammanträffande med drottningen. — "Gick till drottningen", har han antecknat, "kom in min vanliga väg, såg inga nationalgardister, träffade icke konungen."

För de två följande dagarna har Axel Fersen gjort i sin dagbok, utom vad han här i detalj berättat om sina sammanträffanden och samtal med Marie-Antoinette och Ludvig XVI, en del anteckningar, vilkas hela karaktär på det mest kuriösa sätt kontrasterar mot den eljes rådande allvarliga och något torra tonen! Man finner sig plötsligt fördjupad i läsningen av något som liknar en av de många pikanta brevromanerna från det adertonde seklets slut. Dessa interiörer synas till hjälte hava en sannskyldig chevalier de Faublas och icke en i hemliga och ytterst farliga uppdrag resande högtstående politiker, på vars huvud ett pris är satt. Och hjältinnan bär prägeln av en djärv amoureuse, spelande ett vågsamt och spännande kärleks Spel.

Anteckningarna berätta:

14 februari. Kl. 1/2 10 lämnade jag henne (Marie-Antoinette), jag fann Reutersvärd vid Pont-royal, vi foro i vagn till El., jag färdades nu samma väg som förut med konungen (Gustav III) allt påminde livligt om honom. Kl. 10 öppnade Frantz dörren för mig. Jag bodde med Joséphine, som hade två rum, han var utgången, vi drucko te tillsammans och jag lade mig kl. 1/2 1.

15. Jag steg upp kl. 1/2 11 klädde mig alldeles ensam. Frantz tog upp min frukost till mig när han gick ut. Kl. 1/2 11 kom hon upp till mig på ett ögonblick, man gav mig även något litet till middag, som man tog från bordet under förevändning att ge det åt Joséphine; när de voro hemma fick jag just ingenting, men när det var främmande fick jag mera, jag tände ljus och läste efter middagen. Jag var tvungen att hålla mig mycket stilla emedan salongen var belägen under mitt rum, de gingo på teatern och jag blev ensam ända till 1\2 10, då hon kom hem, då gick jag ner i salongen, efter det man skickat bort tjänarna och stängt dörrarna, och drack te där till kl. 11. Hans kammartjänare kom tillbaka och av ängslan att han skulle se mig, gick jag upp till mig. Hon kom till mig ett ögonblick och under förevändning att hon ville äta; jag åt höna, soppa och kompott; kl. 1/2 12 lämnade hon mig. Jag måste lägga mig mycket sakta för att ej förorsaka något buller. Man hade låtit den andra kammarjungfrun, som var syster till Joséphine, förstå, att jag var hennes son, som hade flytt från hertigen av Wirt

[Då madame Sullivan enligt Engeström hade en dotter med hertigen av Württemberg synes detta påhitt om Fersen som en hemlighållen son till El. och hertigen ytterligare bestyrka antagandet, att med El. menas Sullivan. Se för övrigt sid. 231.] och att hon ej ville att han skulle veta det, hon visade mycken medkänsla med mig, och då det fanns två rum bragte hon mig ved och även annat, utan att någonsin se mig. Jag läste 4 eller 5 romaner under den tid jag var här och dessutom M:s dagbok.

För den 16, 17 och 18 februari finnas inga anteckningar, men av ett brev till Fersens vän Evert Taube av den 26 februari framgår, att Fersen under dessa dagar vistades i Tours, antagligen emedan han fann det oförsiktigt att stanna så länge i Paris i en fortsättning. Den 19 begynna åter anteckningarna om Fersens hemlighetsfulla vistelse i Paris:

Den 19. Medan de voro på teatern lät jag Reutersvärd komma till mig. 20. Reutersvärd skrev till mig, att Bergstedt skulle anhålla om pass för mig, men han ville träffa mig personligen, jag hade förutsett detta och stämde möte med honom på gatan utanför huset kl. 6 på kvällen, och då han var utgången, gick jag dit genom bakporten med Frantz. Kl. 1/2 10 kom hon och vi skildes åter kl. 1/2 12. Jag läste därpå till 1/2 1 och lade mig sedan. Ofta åt han av det jag lämnat i tron att det var hon som ätit (av faten). El. berättade mig på morgonen, att Goguelat hade skrivit till honom och bett att få råka honom. Jag föreställer mig att hon, då hon sade, att jag skulle komma måndag eller tisdag, ville förbereda honom för att han skulle stanna hemma, ett onödigt förutseende, som förargade mig. Goguelat kom kl. 1/2 6, El. gick på teatern, men han stannade hemma med Gog. för att invänta mig. Kl. 1/2 9 gingo de ut.

21 mars. Kl. 6 gick jag ut, träffade Reutersvärd och gjorde med honom upp om arrangemangen för vår avresa vid midnatt — — — Han medförde ett brev till El., i vilket jag låtsade annonsera min ankomst och anhöll om att få träffa honom. Man släppte in mig i hemlighet, vi spelade vara roller väl, man misstänkte ingenting. — — —

Vilka äro nu de tre personer, "han", som icke nämnes vid varken titel, för- eller efternamn, och som ej fick kännedom om att Fersen vistades under hans tak, men för vilken man sedan spelade komedien, att Fersen skulle komma några dagar senare, den mystiska El., vars namn Fersen med stor konsekvens aldrig utskriver och den så kallade Joséphine. Fullt uppklarad blir denna intrig måhända aldrig. På sannolikhetskalkylens väg tycker man sig dock tangera den definitiva lösningen. Under sin Parisvistelse antecknar icke Fersen en enda gång att han hade råkat Crawford och madame Sullivan, vilka dock båda under denna tid bevisligen vistades i Paris. Det ligger frestande nära till hands att antaga, att "han" var ingen annan än Crawford. Kort tid förut hade Fersen från Bryssel skrivit till Evert Taube: "Försök att förmå konungen att skriva ett artighetsbrev till herr Crawford, han förtjänar det på grund av den möda han gjort sig." Och efter sin hemkomst till Bryssel skriver han i ett annat brev till Taube: "Den enda person, som kunde sätta i verket konungens och drottningens flykt är M. de Crawford, i synnerhet efter det att han fått tillfälle att utan svårighet tala med drottningen, då han har hennes förtroende och i sin egenskap av engelsman ej kan vara misstänkt, och framför allt emedan man redan vant sig vid att se honom komma till Frankrike, än från den ena sidan, än från den andra." Det enda motiv, som kunde ha lett Fersen och fru Sullivan till att för den sålunda i alla deras hemligheter invigde Crawford fördölja Fersens vistelse i Paris, måste ha varit Crawfords svartsjuka, som Fersen ju ibland nämner, och som med åren tyckes hava tilltagit. El. åter måste ha varit ingen annan än Elisée, den ständigt galanta, mot alla sina tillbedjare trolösa madame Sullivan. Detta antagande bestyrkes ytterligare genom ett litet men talande faktum: i Fersens dagbok finner man engång beteckningen "Sull." överskriven med ett El., vilket tydligt torde kunna bevisa att här är fråga om samma person. Vem åter som betecknades med namnet Joséphine eller beteckningen "Joseph." är svårt att säga, det kan vara en kammarjungfru, men även fru Sullivans förut omtalade dotter m:lle Franchimont eller Franquemont, som Fersen kallar henne, och som troligen hette Joséphine.

I varje fall, vilken egendomlig blandning av allvar och lättsinne erbjuder ej denna episod, som man väl ej väntat att finna i den rätlinige Axel von Fersens liv! Omvärvda av hotande livsfara i kampen för att rädda Frankrikes olyckliga konungapar, ha dessa deras trognaste vänner tid att sinsemellan spela med varandra en skickligt uttänkt intrigkomedi, vävd av bedrägeri och hemliga möten. Det är en sedebild, färgstark och i tidens mest omtyckta format — miniatyrens.

Fersen lämnade emellertid Paris den 21 februari tillsammans med Reutersvärd och anlände lyckligt till Bryssel den 24 efter att de flera gånger blivit anhållna och undkommit endast genom att förklara sig vara kurirer. Från och med den 1 mars — just det datum, som betecknar Crawfords och fru Sullivans återkomst till Bryssel — vidtaga åter anteckningarna om middagar och soaréer hos Crawford — nu i hans nya hus, utfärder och promenadturer, vid vilka de tre vännerna äro oskiljaktiga.

Något annat resultat an ett negativt tyckes Fersens resa ej ha lämnat. "Flykten är för närvarande en fysisk omöjlighet", skriver han till baron Taube, "på grund av den ytterligt noggranna bevakningen. Man håller dem under ögonen och man undersöker alla fartyg, som lämna Frankrike." Och i det brev i vilket han för Gustav III redogör för sin resa talar han om att det franska konungaparet visserligen insåg, att en ny flykt vore mycket fördelaktig för dem och att de vore villiga att företaga en sådan så snart de europeiska makternas olika truppstyrkor vore förenade vid gränsen, men att de nu ej vågade företaga den, och han tillägger: "Jag tror också att en sådan flykt är omöjlig."

Flyktförsöket lekte emellertid alla konungafamiljens vänner i hågen och i mars framställdes från två olika håll — Bouillé och Gustav III — samtidigt förslaget, att kungafamiljen borde söka sig över till England. Därvid ville man alltjämt stöda sig på Crawford såsom den bäste förmedlaren, när det gällde att begära tillstånd därtill av den engelska regeringen. "Jag tror", skriver Gustav III till Fersen i ett brev av den 2 mars 1792, "att den enda utvägen numera är att förtro sig åt engelsmännen, och 'le sieur de Crawford' kunde vara nyttig för att hjälpa DD. S. Ch. MM. att möjliggöra delta steg". Greve Fersen skulle däremot officiöst ombetros missionen att med ett handbrev av Gustav III uppvakta engelska konungen: — "det förefaller mig," skriver Gustav III vidare, "som vore ni den lämpligaste personen att utföra detta uppdrag, och nu när ni ej mer kan resa till Paris, skulle er närhet till England gynna detta företag."

Medan Crawford sålunda användes i halvt officiella hemliga uppdrag, tycktes madame Sullivan ha förmedlat korrespondensen mellan Marie-Antoinette och Fersen, och märkligt är att de små hemliga intrigerna bakom Crawfords rygg fortsattes såtillvida, att hon gjorde det utan Crawfords vetskap. Det framgår ur flera av dessa brev, som frambefordrades på alla möjliga sätt, bland annat i cakes-askar: "Tala ni med madame Sullivan", skriver Marie-Antoinette till Fersen, den 30 mars, "jag måste få veta namnet på den dam, till vilken man skall vända sig hos henne, men var mycket försiktig, M. C. vet ingenting om detta, han ville inte ens att hon sista gången skulle råka Jarjayes." Och ur Fersens brev till drottningen av den 17 april: "Jag har talat med madame Sullivan, hon har sagt J. att hon givit order om att jag även under hennes frånvaro kan sända er brev såsom förut och att ni även kan skriva till mig. Damen som man skall vända sig till är madame Toscani, hon är säker och om man sänder henne en ask, som innehåller några bitar tyg eller något annat och det sändes till Crawford, så kan det gå. Hon har ej talat om detta för herr C… emedan han är så rädd och försiktig, att han skulle varit tveksam och därigenom aldrig något hade blivit av. Det är därför han ej vill hon skall råka J…, ty han har annars inga hemligheter för henne, utan säger henne allt." I ett annat brev från Fersen till drottningen heter det: "Jag sänder er detaljer i en cakes-ask. Sänd ett bud på tisdag kl. 6 e.m. till M. C…. och fråga efter madame Toscani, så ger hon papperen", och i ännu ett, där Fersen anhåller om tre blankofullmakter: "Köp två vackra sorghattar, skicka dem till madame Toscani och bed henne sy de tre papperen i bottnen mellan fodret samt bed henne sända dem till madame Sullivan, hon vet huru. Namnet kan skrivas med vitt bläck eller om det är nödvändigt med svart." Att Marie-Antoinette följde uppmaningen visar hennes brev av den 21 juli med följande notifikation: "Jag översänder i dag till er två broschyrer, samt två till madame Sullivan och två till M. Crawford. Jag är mycket belåten över att ni var nöjd med handskarna, som jag sände er, jag antar att ni blir det även med hattarna."

Av allt framgår att Fersen och med honom vännerna i Bryssel höll så att säga det franska konungaparets öde i sin hand. Fersen inser det också själv, då han i ett brev till sin vän Evert Taube skriver: "Jag är besluten, min vän, att ej nu återvända till Sverige; då jag håller i min hand alla sakernas trådar och alla DD. K.K. M.M:s angelägenheter gå genom mig kan jag ej avlägsna mig utan att dessa bli lidande eller helt och hållet avbrutna. Om man tänker sig det, så försök avlägsna denna tanke."

Av Fersens dagbok ser man, att fru Sullivan ej blott var med om alla politiska överläggningar, utan att hon även uttalade sin mening, att man begärde hennes råd och rättade sig efter henne. Intet är i detta avseende så betecknande som följande anteckning:

Den 7 (augusti) tisdag (1792). Åt middag hos Sullivan. Municipalitetet i Paris är för konungens avsättning. Mycket oroväckande. Madame Sullivan som är förtvivlad häröver, som sysselsätter sina tankar endast med denna sak och är sjuk av oro, föreslog mig, att vi skulle sända en person till England för att anhålla om, att konungen av England skulle vidtaga någon åtgärd för att försöka rädda dem; han skulle proklamera, att han ej kommer att tåla någon komplott mot deras liv, och att detta skulle ha till följd en förfärlig hämnd från han sida; man borde göra klart för dem, att detta ej skulle strida mot deras neutralitet, emedan deras hot att inskrida skulle gälla endast det fall, att man förgrep sig på konungens och drottningens liv, förresten behövde man ej förbinda sig till någonting, så att det, till och med om de bleve misshandlade, skulle stå öppet för England att låta bli att handla. Jag tyckte att idén var god, men insåg att det fanns tusen hinder för dess utförande: oron för Pitt, för att saken skulle diskuteras i Parlamentet, och så är det dessutom svårt att veta huruvida en nation har rätt att avsätta och döma sin konung; lägg därtill den korta tid, vi ha på oss, och engelsmännens dåliga vilja. Hon invände, att om man även medgåve allt detta, man ändå borde försöka denna utväg, det gällde ju nu att rädda konungafamiljen, och vi borde därför ej bry oss om det omak vi förorsaka — samt dessutom, att om denna åtgärd ej heller ledde till resultat, vi ändå skulle ha tillfredsställelsen att ha försökt allt. Jag hade intet att invända, utan beslöt att övertala baron de Breteuil därtill. Hon talade också med Simolin, som trodde att det skulle kunna lyckas, och hon uppmanade Crawford att resa till London, vilket han även gick in på att göra, övertygad också han, att det var det bästa. På kvällen talade jag med baron Breteuil, han var — och det av precis samma skäl som jag på morgonen — absolut emot planen och tillade endast att han fruktade att Pitt med sin dåliga vilja kunde förråda allt, samt genom att låta upprorsmännen få del av planen, ännu ytterligare blottställa konungen. Detta var överdrivet och jag försökte bevisa det för baronen. Men han framhärdade i sin vägran i det han tillade, att i politiken varje onödigt steg är skadligt. Jag framställde för honom samma skäl som madame Sullivan anfört på morgonen, och bad honom tänka över detta under nattens lopp, jag skulle sedan på morgonen komma till honom för att inhämta hans åsikt. Under tiden kommo Crawford och jag överens om, att ifall hon framhärdade i sin åsikt, vi skulle sända en man med brev till hertigen av Dorset för att förmå honom att vidtaga åtgärder i denna riktning.

Det lyckades även fru Sullivan att få detta företag till stånd. När Fersen följande morgon kl. 8 infann sig hos baron de Breteuil var denne alldeles omvänd. Han visade sig icke allenast ha omfattat Fersens åsikt, men hade dessutom skrivit ett brev färdigt till Pitt. Till en början var det ej fråga om annat än att Crawford skulle frambefordra brevet, men efter att ha hållit rådslag ansågo Fersen och Breteuil det förmånligare att lämna sakerna i händerna på en fransman, och till att överlämna brevet utsågs nu åter biskopen av Pamiers.

Det kan vara av intresse att veta, att Fersen ej ens för Marie-Antoinette dolde, att fru Sullivan var upphovet till detta förslag — och tyder icke just det faktum, att Fersen talade med Marie-Antoinette om dessa sina intima vänner bättre än mycket annat på huru nära han i själva verket stod drottningen! — "Idén därtill är madame Sullivans", skriver Fersen till drottningen, "baronen var först emot planen, men antog den, sedan jag i detalj utvecklat den för honom." — — — I samma brev visar han även sin solidaritet med Crawford: "Min oro för er är förfärlig", skriver han, "jag har ej ett ögonblicks lugn. Den enda tröst jag har är att min oro så livligt delas av Crawford, som är uteslutande upptagen av att uttänka utvägar för att tjäna er."

Men ack, också denna åtgärd blev, som man kunde frukta, resultatlös. Endast några dagar efter det biskopen avrest till London nåddes Bryssel av den nedslående underrättelsen, att konungaparet inspärrats i Tempeltornet, och för madame Sullivan och hennes vänner måste det därmed vara klart, att det ej fanns någon möjlighet mera att rädda dem.

Vi se av allt det föregående att en hel mängd framstående diplomater hörde till fru Sullivans krets. Mercy d'Argenteau var en trägen gäst hos henne, och att Breteuil kände sig väl i hennes salong och, så ofta han kunde det, sökte tillfälle att vara tillsammans med henne och hennes vänner, framgår av hans korrespondens med Fersen. "Jag är ytterst känslig för de hälsningar madame Sullivan sänder mig", skriver Breteuil en gång från en resa, "säg henne att jag förtjänar dem på grund av den vänskap jag hyser för henne. Tacka också mycket M. Crawford, som jag är fäst vid med en verklig vänskap, och framför min hälsning till m:lle Franquemont." Och en annan gång skriver han från London, det var i februari 1793, efter att ha tecknat hälsningar till var och en speciellt inom den lilla kretsen: "Jag vore mycket glad, om jag i kväll kunde vara tillbaka i eder mitt." Men också svenskar som reste igenom Bryssel och vistades där någon tid, tyckas ha varit väl emottagna i fru Sullivans salong. En finländare, ingen ringare än Gustav Mauritz Armfelt, vistades Bryssel under den kritiska tid, då den franska revolutionshären under Dumouriez' befäl inträngde i landet. Han skriver i sina memoarer, av vilka Elof Tegnér i sitt arbete om Armfelt ger en mängd utdrag: "Alltså antog jag att Dumouriez inom kort skulle driva oss ur Bryssel, och brydde mig icke om att låta presentera mig i den förnäma societeten. Jag umgicks hos madame Sullivan, monsieur Crawfords väninna, hos vilken många av de bemärkta personerna samlades, bl.a. Simolin, Mercy d'Argenteau, Breteuil; jag träffade även någon gång baron von Beck, Preussens envoyé — — —" Och på ett annat ställe har han antecknat: "Men 'la joyeuse entrée' tillkännagavs ej förrän samma dag som ärkehertiginnan blev tvungen att lämna Bryssel, och fransmännens framgångar hade i någon mån gjort alla den kejserliga regeringens åtgärder misstänkta och gagnlösa. Jag hörde hos fru Sullivan alla aftnar av den tid jag var i Bryssel baron Breteuil, som hade varit fransk inrikesminister, greve Metternich, som hade varit kejsarens ambassadör i Paris och flera andra framstående personer tala om den närvarande krisen, men ingen kunde komma överens om medlen att draga sig därur."

En liten rad i ett av Fersens brev till baron de Breteuil visar, att madame Sullivan ej skydde att göra, om man så får säga, praktisk nytta i fosterlandets tjänst. Brevet är skrivet efter septembermorden. "Madame de Sullivan sänder er tusen och åter tusen hälsningar. Stackars människa, hon var i går och hjäpte till med offren av den 2; hon grät därvid mycket och var fullkomligt sjuk efter det hela dagen."

När de franska revolutionshärarna inträngde i Belgien, blev situationen för madame Sullivan och hennes vänner, i synnerhet Fersen, mycket kritisk och de ansågo bäst att lämna Bryssel. Den 9 november lämnade de staden för att bege sig, Fersen till Düsseldorff, de andra, åtminstone Crawford och fru Sullivan till Paris. Men det är vida intressantare att låta Fersen själv berätta.

Han har i sin dagbok antecknat följande om deras resa:

Den 7 onsdag. Baron de Breteuil kom till mig för att underrätta mig om att österrikarna blivit slagna vid Mons av 80,000 fransmän med 150 kanoner, att man beslutit slå till reträtt, att guvernören skulle resa och även ärkehertiginnan, för att draga sig tillbaka till Ruremonde, och att Metternich hade tillrått honom att resa, att deras trupper hade lidit mycket. Baronen sade mig också, att han ämnade resa till Ruremonde tre timmar senare. Klockan nio var nyheten allmänt känd och alla utom sig av förvirring och skrämsel. Man kunde ha trott att fransmännen stodo utanför stadsportarna — alla människor sprungo omkring för att söka en möjlighet att rädda sig undan. De arma emigranterna, som voro utan pengar, utan möjligheter, befunno sig i ett tillstånd av förtvivlan. Det var omöjligt att erhålla ett åkdon, alla voro nämligen beställda för att köra till Antwerpen eller annanstädes, och under hela dagen såg man ej annat än folk som reste, samt foror vilka kommo från armén. Två dagar tidigare hade order givits om att ej utge några skjutshästar utan tillstånd; allt detta väckte oro. — Jag gick för att meddela Crawford underrättelsen och uppmanade dem att packa sina koffertar. Jag packade också mina och vi kommo överens om att resa tillsammans, vi och Simolin, genom Antwerpen till Breda. Jag gick sedan till Mercy för att höra, om han i sitt förvar hade Joséphines diamanter — — —

Det var meningen att vi skulle äta middag hos napolitanske ambassadören, men han lämnade oss återbud. Oavbrutet rullade vanliga vagnar och hovvagnar i väg. Vi hade utsatt vår resa till följande dag, men M. de Mercy, som kom till madame de Sullivan på kvällen och som hon frågade om råd, tillrådde oss att ej brådska, emedan vi ännu hade 3 eller 4 dagar på oss, han sade också att han för sin del ej ämnade bege sig till Ruremonde, som var fult och en ohälsosam ort, utan tänkte slå sig ner i Düsseldorff, samt föreslog oss att komma dit. På kvällen beslöto vi oss för att fara dit och att uppskjuta vår resa.

Den 9 fredag. Simolin som hade åtagit sig att hyra hästar, hade ej kunnat finna sådana. Jag köpte då fyra för vårt bagage och fann dessutom åtta för vagnarna, därtill hade jag ännu mina egna. De fingo 22 louisdorer för att köra fyra mil till Maëstricht. — — — Nyheten om upproret i Antwerpen blev känd, jag fruktade för det fördärvliga exempel det skulle lämna — — — Det blev bestämt att vi skulle sätta oss upp i vagnarna och att vi skulle bege oss i väg. De övertalade mig att bränna upp min portfölj, som innehöll brev från drottningen, men jag gjorde det ej, jag lade den med mina andra papper i Simolins vagn, jag hade dagen förut beslutit mig för att lämna dem åt lord Elgin, men upproret i Antwerpen kom mig att ändra beslut, eller det var snarare madame de Sullivan som ej gav portföljen, då han under natten sände ett bud för att avhämta den. Vi reste slutligen vid middagstiden: Simolin och jag i en vagn, de båda damerna och Crawford i en annan, vara betjänter i min vagn, kammarjungfrurna i en tredje, en bagagevagn och en kabriolett och mina ridhästar. Vi stego till häst och trots vad jag sade, var jag icke utan fruktan för en upprorsrörelse i Bryssel eller under vägen, men allt var lugnt, om än alla människor sågo rådvilla och skrämda ut. — — —

Den 10 lördag. Vi reste kl. 9; alla begåvo sig till Tongres och Maëstricht. Jag föreslog att vi skulle fara genom Liege, som var mycket lugnt, men de andra ville inte. Vi anlände till Tongres, och då jag sänt bud i förväg, hade magistraten ordnat så att vi fingo bo hos en av dess medlemmar, mycket bra. Jag sov på golvet med Simolin på halmen. Vi voro knappast gladare än kvällen förut och vi sågo lika många vagnar: det var en hel procession.

Den 11 söndag. Vi reste kl. 10 och mötte på vägen M de Metternicht; han talade om att han rest från Bryssel natten mellan torsdag och fredag, att Mercy ej var färdig och hade stannat kvar — — —

Kl. 1 kommo vi till Maëstricht, omöjligt finna något ställe där vi kunde bo, vi stego då av hos en värdshusvärd för att äta middag, han gav oss två rum; Simolin och jag fingo rum helt nära, vi sovo båda två i samma rum, det var mycket lågt. Jag gick för att träffa baronen, han satt till bords med 20 personer, alla bekanta till mig och tillhörande societeten. Där var hela världen, sedan två dagar hade nämligen 9,000 personer anlänt hit, en hel massa hade sovit ute på gatan. Prinsen av Hessen, bror till lantgreven och guvernören, hade infordrat order om vad han skall göra med dessa massor av människor.

Den 14 onsdag. Åt middag hos prinsen av Hessen med madame de Brionne, Breteuil, prins Camille de Rohan, d'Angevilliers, ärkebiskop av Reims etc. etc.

Den 25 söndag. De franska prinsarna anlände.

Den 26 måndag. Prinsarna hade bort resa kl. 8 på morgonen. Jag var där; de hade blivit hejdade av en man från Limbourg, som de voro skyldiga 80,000 livres för truppernas utrustning, man hade avrått dem från att taga denna väg, men greven av Artois önskade det för att få träffa madame Polastron som var där. — — —

Det var först den 13 december som dessa fyra vänner reste härifrån, sedan de fått höra att fienden trängde på och var helt nära. De voro, säger Fersen, mycket osäkra om vilket parti de skulle taga, och voro oroliga — i synnerhet Fersen och Simolin — att ställas inför fransmännen. Men det var farligt både att resa och stanna. "Jag ville icke lämna damerna", säger Fersen, "och slutligen beslöto Simolin och jag att resa på kvällen och taga vägen över Köln. Kl. 10 reste vi, klockan ett på natten anlände vi till Bergheim. Då vi passerade österrikiska armén, sovo alla i skogen; vi sågo ej ens en skiltvakt. Kl. 3 reste vi åter i väg, emedan vi icke kunde få något logis och anlände kl. 6 till Königsdorff; det var en kall och mörk natt; det snöade på morgonen och allt var vitt. Vi tillbragte natten på ett dåligt värdshus utan att kunna sova."

Den 14 fredag. Regn och blåst. La Marck och jag gingo till ett benediktinerkloster, en kvarts mils väg för att söka logis för damerna. Alla nunnorna hade rest sin väg av skrämsel, det fanns blott en kvar, markisinnan de Coppens, som erbjöd oss hela huset; där fanns redan soldater, men huset var möblerat. Vi gingo tillbaka ner till värdshuset; Simolin reste till Köln och vi gingo åter upp till klostret. Man hade just anhållit om denna bostad för baron Pinzenstein, artillerigeneral. Vi behöllo refektoriet för damerna och sände bud emot dem till Bergheim. I klostret befann sig M. Patit, major i Ruremonde, med sin hustru, och hon hjälpte oss att samla ihop vad vi behövde. Vi åto en oerhört dålig frukost med nunnan. La Marck ock jag sutto ensamma i refektoriet; jag var mycket sorgsen, åsynen av ett stort, öde och omöblerat hus, osäkerheten om huruvida de alls skulle komma, om Crawford ej hade ändrat plan, allt detta gjorde mig melankolisk. Slutligen kl. 7 kom man och underrättade oss om att de hade kommit, de sovo i refektoriet, vi i våra vagnar.

Den 15 lördag. Kl. 11 reste vi, kl. 3 anlände vi till Köln.

Den 17 måndag. Vi reste kl. 10 och anlände kl. 2 till Oplunden,
fingo dåligt nattkvarter.

Den 18 lördag. Vi reste kl. 11 och anlände till Düsseldorff först
kl. 8 på kvällen.

I Düsseldorff sammanträffade Fersen och hans vänner åter med baron de Breteuil. Här genomlevde de nu tillsammans under flyktens alla olägenheter denna förfärliga januari månad med dess så nedslående underrättelser: processen mot Ludvig XVI, diskussionen om huruvida en folkomröstning skulle äga rum, den hemska omröstningen vid konventets sammanträde den 16-17 januari, där dödstystnaden endast blev mera skräckfylld genom de två små orden som gång på gång föllo likt slag av en bila: "la mort" — och slutligen den 27 januari på kvällen det dystra budskapet om Ludvig XVI:s avrättning. "Fastän jag var förberedd därpå", skriver Fersen i sin dagbok, "har bekräftelsen på detta förfärliga brott återuppväckt all min smärta. De mest hjärtskärande minnen kommo för min tanke." — — — Och anteckningarna i dagboken ådagalägga huru oavlåtligt vännerna här voro upptagna endast av tanken på det öde som väntade drottningen. För den 31 januari har Fersen nedskrivit olika förslag som här i vänkretsen uppgjorts för att rädda drottningen, men vilka alla förkastats som orealiserbara. Därefter tillägger Fersen: "Men jag anser att ingen åtgärd som ej vore till nytta bör företagas, då man ej ens vet om den ej kunde vara skadlig. Crawford, La Marck, Simolin och jag diskuterade allt detta hela aftonen." För den 6 februari skriver han bedrövad: "Konungens död har ej gjort stort intryck på emigranterna: de trösta sig med att Monsieur skall bli regent. Några av dem ha till och med gått på teatrar och konserter."

Först i augusti återvände Fersen till Bryssel. Han har antecknat i sin dagbok för den 3 augusti: "Jag reste kl. 9 på morgonen från Enghien och kom kl. 1 till Bryssel, jag var mycket glad över att vara tillbaka." Men det blev icke något glatt liv som vännerna i Bryssel levde under dessa månader, som helt voro upptagna av att följa de yttre och inre politiska händelserna i Frankrike för att ur deras utveckling avlyssna Marie-Antoinettes öde. Den 20 oktober erhöllo hennes trofasta vänner på omvägar kännedom om hennes död på schavotten fyra dagar tidigare.

* * * * *

Under många år fortgick livet här i Bryssel såsom förr så till vida att madame Sullivan, Crawford och Fersen fortfarande levde sitt dagliga liv tillsammans — Simolin däremot var på grund av sina diplomatiska uppdrag ofta borta från vänkretsen. Fersen blev nämligen fast stationerad i Bryssel genom sin utnämning till svensk minister därstädes.

Allt fortfarande utgjorde också det Crawford-Sullivanska hemmet en samlingsplats för högtuppsatta politiska personer, när de ville vara tillsammans utan ceremonier, och för emigranter — gamla och nya vänner. I brev till Axel von Fersen från svensken Brelin, ambassadör i Lissabon, av den 28 augusti 1793 och 4 januari 1794 kan man läsa hjärtliga hälsningar till madame Sullivan, hennes dotter och Crawford.

Men vänkretsen försvinner dock med drottningens död i privatlivets dunkel och dess betydelse såsom politisk agitationshärd upphör så gott som fullständigt. Vad Axel von Fersen har att efter denna epokbildande tilldragelse förtälja om madame Sullivan är uteslutande av privat natur. Men det kan vara av intresse att ge några spridda utdrag ur hans anteckningar, där dessa beröra förhållandet till hans väninna, om icke för hennes egen skull — ty såsom personlighet var hon utan betydelse — så dock för det hemska ljus de kasta över den svenske ädlingens ödsliga och ödslade liv. Man får här otvetydiga bevis på hans beroende av denna kvinna, som han höll fast vid mera av vana eller kanske mest av fruktan för ålderdomens spöke: ensamheten. Vad som är det mest beklämmande är att konstatera, vilken ömklig roll den om sin självaktning förr så ömtålige Fersen spelade i förhållandet till Crawford och dennes betalade väninna. De här gjorda utdragen hänföra sig endast till tiden från början av januari 1794 till och med den 28 juni samma år, då Fersen och de andra lämnade Bryssel.

Onsdag 8 (januari). Skrivit till Taube om mina enskilda angelägenheter. Jag är emellertid ännu osäker om huruvida jag skall begära London eller Italien, och fastän jag ej är glad däröver, är det i alla fall El. som är orsaken till denna obeslutsamhet, ty vi kunna aldrig tala med varandra och kunna ej ordna någonting och ändå känner jag att jag vore lycklig över att fortfarande få vara tillsammans med henne — — —.

19. Crawfords bror har anlänt, det är en man om 60 år, mager, torr, rak, mycket kall, frågvis och tråkig, han kan ingenting annat än engelska.

De följande anteckningarna ha ett visst personintresse därför att av dem synes framgå, att det under så dramatiska omständigheter i Paris bedrivna kärleksspelet bakom Crawfords rygg på ett lika dramatiskt sätt avslöjades av denne:

Onsdag 5 (februari). Det har varit en ny scen mellan Cr. och El. för min skull. Han säger, att han fått veta allt och han har även sagt sådant som det är svårt att föreställa sig att han fantiserat ihop. — Han sade att min kammartjänare och hennes kammarjungfru voro ovärdiga att spela en sådan roll — — — vi kunna ej ana vem som förrått oss. Hon tror att det är min kammartjänare, som berättat allt vad han visste åt hans, som är en odåga, men efter vad man försäkrar fortfarande fästad vid min. Jag misstänkte Pierre, vi kallade in honom och skrämde honom, men lovade honom förlåtelse, om han skulle erkänna, och han bad att bli konfronterad. Hon vill lämna honom (Crawford) och därförinnan fordra, att han skall säga vem som skvallrat — — — detta medel är alltför våldsamt, förresten är hon ej nog karaktärsfast för att lämna honom och lika litet att fullfölja något i längden, han vore i stånd att medge allt, och jag bleve komprometterad. Det är förresten svårt för mig att misstänka min kammartjänare eller någon annan av mitt folk, ty jag förstår ej att det kunde ligga i deras intresse, då de veta, att de genast skulle bli bortkörda.

Torsdag 6. Simolin har varit sjuk i tre dagar. Jag träffade henne hos honom kl. 1/2 2, hon bad mig att ej komma till middagen, så att han skulle bli skrämd och tro, att hon sagt mig allt och att jag därför ej mera ville komma till dem. Men hon hade ej uthållighet nog att framhärda däri och sände kl. 1/2 4 ett bud att jag skulle komma dit, vilket jag ej kunde, emedan jag var bjuden till madame Matignon på middag, det är tredje gången som hon ber mig om samma sak och som hon sedan ändrar mening.

9 febr. Crawford är fortfarande ursinnig, i går sände han en timme efter det vi gått på teatern vagnen för att hämta oss, och lät säga oss att vi borde komma hem, han hade varit vid mycket dåligt humör, emedan de gått med mig utan honom, så han ej ännu kunde gå ut, vi trodde alla att något hade hänt och de föreföllo mycket uppskrämda. El. misstänkte dock att det kunde vara en kapris, jag gick ej alls in. Han började i själva verket med att det var oerhört att de gingo ensamma med mig, men El. behandlade honom så överlägset, och gjorde så narr av honom, att han ingenting kunde säga och det enda som återstod var att vända allt till skämt. Han måste i själva verket ha förstått det onekligen mycket löjliga i sitt uppträdande.

14 febr. Jag såg i går kväll på Comedien operan "Oedipe". Minnet av att ha varit närvarande vid premiären i Versailles förorsakade mig djup smärta, det går inte en dag, då jag ej tänker på allt det jag förlorat.

20 febr. Crawford är galnare än någonsin, då han ej åt middag hemma, ville han ej heller att jag skulle äta där. El. lät säga mig det, varför jag gick på middag till madame Matignon. Då jag gick bort för att gå till min middag såg jag hans vagn framför dörren, men jag gick i alla fall strax upp igen under något slags förevändning och gick direkt till El. ty jag hade något att säga henne, då jag kom till dörren såg jag hans (Crawfords) vagn, jag låtsade som hade jag haft ett ärende till Simolin och gick inte upp. Han ställde det oaktat till ett oerhört väsen, när han såg min vagn stanna, påstod att vi hade ett möte, och att han visste allt, att han ville tala med mig därom etc. etc. samt tusen idiotismer i samma stil. Det är en man med ett oerhört odrägligt hemlynne även med tjänarna. Med allt detta skulle jag tycka illa om att han talade med mig, jag kunde nog utan tvekan ge honom mitt hedersord, men alla de förklaringar vilka jag skulle vara tvungen giva honom angående dem som givit honom de detaljer, som han säger sig känna till, skulle vara för mig så osympatiska för tjänarnas skull, att jag efteråt skulle ge upp andan.

27. Simolin är fortfarande instängd till följd av sin gikt.

3 mars. Återigen stort gräl mellan Cr. och El. för att hon ej åt middag hos honom och jag gjorde det. El. bad mig att ej mera äta middag där, det är det parti jag velat taga redan länge, det är ganska märkvärdigt att dessa gamla historier skola börja igen just nu, då det som jag förlorat gör mig till en mindre inflytelserik person än förr; efter denna händelse talar Crawford aldrig med mig om "affärerna", om det är en tillfällighet, så är den åtminstone ägnad att väcka misstankar.

Med talet om sitt förlorade inflytande åsyftar Fersen förmyndarregeringens åtgärd att återkalla honom från hans befattning som ambassadör i Bryssel, en av de många hämndakterna mot de gamla gustavianerna.

5 mars. Jag åt middag hos baron de Breteuil. Crawford var förtvivlad över att El. sagt mig, att jag ej mer borde komma dit, och att det var han som ej ville det, han hade blivit så upprörd däröver, att han fick ont i huvudet när hon berättade det för honom. El. talade på ett ytterst listigt sätt om för honom vad jag hade svarat.

18 mars. Åt middag hos Crawford.

Onsdag 26. Åt middag hemma. Crawfords nevö har anlänt, en förändring har ägt rum i ställningarna (på krigsskådeplatsen). — — — Alla dagar utom då han ej själv äter middag hemma skickar Crawford för att inbjuda mig, men jag antager hans inbjudning endast någon gång emellan, han föreslår det emellertid aldrig själv och häromdagen hade jag knappast lämnat mitt rum då Frantz sprang efter mig för att inbjuda mig. Om jag själv kunde besluta mig för vad jag skall göra med El. vore jag mycket nöjd, å ena sidan fruktar jag för att det knappast vore förenligt med min ställning såsom minister, då jag ju någon gång är tvungen att representera, det skulle behövas två hushåll och jag vet ej om jag är nog rik att kunna komma ut därmed, hennes humör börjar också bli ohyggligt, hennes fördömda dotter har fördärvat henne och berövat henne hela värdet av hennes uppförande hittills och allt det reserverade och älskvärda i hennes yttre sätt, hon kan ej mer vara hemma, hon måste löpa omkring, flyga och visa sig, men med allt detta är jag henne tillgiven, hon har goda egenskaper, jag behöver ett hem, ett eget hem och en god kvinna, som sköter om mig eller som åtminstone är mig till sällskap utan att jag är tvungen söka sådant utomhus, och jag känner att jag ej kan vara lycklig utan henne; vare sig det nu sedan är vana eller kärlek, men jag behöver henne, jag börjar bli sjuklig, jag kommer kanske att få gikt och då är det förfärligt att vara ensam och hänvisad till sina tjänare. Äktenskapet skrämmer mig, detta oupplösliga band förskräcker mig och jag skulle alltid frukta för att man gjorde för mig av konventionella hänsyn eller av plikt det som jag vill erhålla endast på grund av känsla och fri vilja. Allt detta gör, att jag livligt önskar att få leva mitt liv tillsammans med henne, och om jag av kejsaren får det som jag har rätt att vänta vore det lätt för mig att förverkliga denna plan. [Här avser Fersen utan tvivel återfåendet av de penningar han utlagt för Ludvig XVI:s flykt, och som han återfordrat av österrikiska hovet men aldrig sedan erhöll]

[s. 231] Av ovanstående anteckning ser man att Fersen ej allenast fasthöll vid madame Sullivan, utan att han gärna ville bilda ett hem med henne — han tänkte ännu ej på ett giftermål, den tanken kom för honom först när han definitivt skulle flytta till Sverige och det gällde att för alltid skiljas från henne — men hennes närhet tyckes i alla fall ha blivit honom snart sagt oumbärlig. Något definitivt beslut tyckes han emellertid ej kunnat fatta — eller kanske var madame Sullivan osäker också hon — och livet gick sin gamla gång, med visiter och uppvaktningar hos högtställda personer, med besök på teatern, middagar och små husliga tvister mellan tre män kring denna kvinna, som i många år fängslade och fasthöll dem. Hemförhållandena blevo ej bättre, då i maj 1794 sällskapet ökades med en ny medlem, madame Sullivans son M. Franquemont — också han tyckes varit son till storhertigen av Württemberg — som var officer och som Fersen synes ha avskytt minst lika mycket som hans syster. "Baron de Franquemont", skriver han i dagboken den 15 maj, "anlände i går tillsammans med en annan officer, utan att förut ha underrättat oss, i schäs med tre posthästar, han är stor, klumpig, illa uppfostrad och med ett vulgärt utseende; det är också annars ett avskyvärt subjekt som kommer att ge sin mor mycket bekymmer, det är det som oroar mig." Och dagen därpå skriver han: "Jag går ej på teatern, jag är sorgsen för att hennes son anlänt och för madame Elisabeths död", och ännu nästa dag: "Herr Franquemont uppför sig ännu väl, men han är uppfostrad som ett svin, simpel och med ett vulgärt utseende samt har fåfängan att ej vilja lära sig något och förbli illa uppfostrad; han svarar sin mor oförskämt och det kommer ej att dröja länge innan han ber henne dra åt skogen." Och den 20 maj skriver han ännu: "M:lle de Franquemont och hennes bror ha redan grälat och vardera å sin sida framfört till modern vad illa den andra sagt om henne. I sanning en lycklig mor som kallat till sig två så dåliga subjekt!!"

Då Bryssel för andra gången hotades av fransmännen och en evakuering blev nödvändig framställde sig den Sullivan-Crawfordska konflikten för honom skarpare än någonsin förr. Ett par dagboksanteckningar finnas, som vittna därom.

21 juni. Jag var förtvivlad över utsikten att lämna Bryssel och åter irra omkring i nya trakter, i synnerhet efter det sätt, som han antagit mot mig och som ännu mer skulle skilja mig från El.

24 juni. El. gjorde sina anordningar för resan. Jag var hela dagen förfärligt melankolisk över tanken att nödgas resa, jag har haft det bra här, åtminstone så bra som det är möjligt innan min ställning och mina affärer blivit ordnade. Jag känner att jag ej kan leva ensam, jag måste ha någon och El. är den enda som passar för mig. Jag kan ej heller besluta mig för att bosätta mig i Sverige. Jag är alltför van vid andra länder, och för övrigt vill El. ej fara dit, men med El. i England skulle jag vara mycket nöjd och lycklig.

28 juni. El. och Simolin skola resa kl. 1/2 12 och jag 1/2 1, ty han har haft ännu en scen med henne och det är mycket bättre att jag reser åt mitt håll. Jag har också beslutat att ej mera genera honom, varken genom att bo i samma hus eller äta middag hos honom. Jag är mycket förtvivlad över att lämna Bryssel, där jag haft det bra.

Senare tyckes Fersen, åtminstone under enstaka perioder av sitt liv, ha förenat sitt öde med Sullivans, och då han 1799 definitivt reste för att bosätta sig i Sverige tänkte han allvarsamt på att gifta sig med henne, men övergav denna tanke i betraktande av att hans släkt utan tvivel ej skulle varit för giftermålet — och kanske även, som han själv har sagt, emedan hon ej ville följa honom till de för henne främmande förhållandena och till snöns och köldens föga lockande land.

År 1799 är det sista året som beteckningen "El." förekommer i Fersens dagböcker eller i de noggrant förda räkenskaper, i vilka han under den nu skildrade tiden så ofta noterat sina inköp och utlägg för hennes räkning — det är utgifter för små smycken, konstsaker, kläder, drickspenningar åt hennes tjänare etc.

Lars von Engeström ger i sina "Minnen och anteckningar" en konturteckning av Fersen och hans liv i Frankfurt hösten 1797, som med all sin knapphet ger en åskådlig bild av Fersens liv och förhållanden under denna tid. Hans avbrutna politiska bana har visserligen genom Gustav IV Adolfs trontillträde ånyo upptagits, men han verkar för det yngre släktet av statsmän och diplomater, som nu utan skrupler trätt i förbindelse med republiken Frankrike, som en litet löjlig gengångare från gamla tider, vilka aldrig skulle komma åter, och de nyaste tidernas nye man Napoleon behandlade honom även i Rastadt, dit Fersen envisades att fara som Sveriges ambassadör, med utomordentlig högdragenhet, v. Engeström berättar:

"Greve Fersens levnadssätt i Frankfurt var ganska egendomligt. Hans dag tillbragtes på följande sätt: sedan han intagit sin frukost gick han ut, klädd i stövlar och en lång polsk pigesch med en trekantig plymhatt på huvudet. Då begav han sig till sin väninna fru Sullivan. Dit kom hans kalesch. Fru Sullivan och hennes dotter m:lle Franchimont satte sig däruti, och greve Fersen som blev deras kusk förde dem omkring på promenaden. Därefter gick greve Fersen hem, läste och skrev något, samt intog sin middag helt ensam. Hans legationssekreterare Pommeresche fick aldrig den äran att äta med honom. Efter middagen lät han frisera sig och kläda sig i hovdräkt med värja vid sidan och chapeau-bas och gjorde hövlighetsbesök hos prinsen av Nassau, som bodde i staden, friherrinnan Vrinz och några av de rikaste bland stadens bankirer, varefter han reste till fru Sullivan, där han tillbragte hela aftonen under tyst betraktande av denna sköna dam och åskådande då och då en miniatyr, som troddes föreställa drottningen av Frankrike."

Denna ironiska allegori över Fersens ideala och jordiska kärlek ger i alla fall kärnan i den tragik, som tryckte sin prägel på hela senare delen av Fersens vandrar- och enstöringsliv. Ty trots yttre ställning och glansen av ett namn, sådant som hans, trots den ynnest som Gustav III:s son visade sin faders trofaste tjänare och beundrare, var Fersen en skugga ur sitt eget förgångna. De av ständig oro, ständig motgång och de grymmaste sorger bräddade åren i Bryssel hade förtärt hans bästa krafter, och sitt behov av kärlek, vänskap och hemlycka hade han måst fylla från en ganska oren källa, som dessutom sakta sinade ut. Ett stort och upphöjt minne hade han burit genom livet, men icke förmått bevara utan att även det fläckats av det låga och ömkliga som smugit sig in i hans liv, kanske utan att han själv förstått eller velat det. Detta minne, det var just hennes bild, som Engeström antar att Fersen i smyg betraktade, Marie Antoinettes.

Låt oss en sista gång öppna Fersens dagbok och därur taga detta citat, som likt en oändligt smärtsam suck undslipper hans bröst: "— — jag känner alla dagar vad jag förlorat i Henne och huru Hon i allt var den yppersta, aldrig har det funnits, och aldrig skall det komma att finnas en sådan kvinna som Hon".

I Fersens dagbok återkomma ständigt dessa båda beteckningar "Elle" och "El". Det ena blev den hemlighetsfulla symbolen för det skönaste och största i hans liv, insigniet för hans kärlekslängtan, sådan han erfarit den i sina bästa drömmar, den andra inneslöt den erbarmliga ersättning, som en grym verklighet skulle bjuda honom och som vanan och ledsnaden narrade honom att taga emot.