EMIGRANTKONUNGEN I KOBLENZ.
Liksom när i ett timglas sandkornen ett efter ett glida ned i sin nya kupa, tills den första är tom, så överflyttades sakta och säkert den gamla tidens Frankrike med alla dess typer och personligheter, dess levnadssätt och umgängesvanor från Versailles och Paris några tiotal mil österut, till andra sidan gränsen.
Emigrationen hade under de två första åren en prägel av nöjesresor och äventyrslynne — betecknande är att man vid denna tid ej ens ville tala om att man emigrerade utan endast om att resa, "voyager". Och detta att resa, det var för alla något lockande och nytt. Överhuvud hade fransmännen i alla tider trivts så väl inom sitt eget land och med sina egna landsmän, att man ansett det — och det finnes utan tvivel ännu i våra dagars Frankrike något kvar av denna uppfattning — såsom en originell lyx att uppsöka främmande folk och länder. När madame de Boufflers gjorde ett besök i England, väckte detta mycket uppseende, ty om man undantager ambassadriserna, hade ingen högre uppsatt fransk dam gästat England sedan Henrik IV:s dotter där gjort ett besök.
Men emigrationen blev i ett senare skede framför allt en fråga om bördsstolthet och trohet mot traditionerna. "Varför skall ni egentligen emigrera?" frågade Talleyrand, den revolutionäre ärkebiskopen av Autun, en av aristokratiens damer, madame de Brionne, "det är visserligen sant, att ni ej äro säkra i Paris och på edra slott, men res hellre till en landsortsstad och göm er där." "Fy, Monsieur Autun", säges den sköna damen ha svarat, "att vara bönder, det kunna vi finna oss i, men höra till bourgeoisien — aldrig." För några blev emigrationen även en heders- och samvetssak. De som lämnade Frankrike gjorde det icke alltid med glatt sinne, och emigrationen gav ofta anledning till allvarliga konflikter, bitter skilsmässa och hjärtskärande scener, mellan föräldrar och barn, älskande och vänner. Särskilt bland de unga officerarna, vilkas tjänster åtföljde deras börd, blev det förenligt med plikt och heder att lystra till prinsarnas maningsrop och sluta sig kring de kontrarevolutionära fanorna. Det var vanligt att föräldrar sände bort sina helt unga söner endast därför att det ansågs lojalt mot konungamakten, och då det understundom bland dessa fanns anhängare av de nya idéerna, måste föräldrarna med tvång jaga dem i landsflykt. Om emigrationens huvudorsaker sålunda måste sägas ligga i lättsinne, politiskt oförstående, egennytta och bristande medborgarsinne, kan man dock i den solidaritetskänsla, som utgör dess mest sympatiska drag spåra ett negativt patos, vars ideella värde ej får underskattas.
Medan Ludvig XVI och Marie-Antoinette gjorde sin påtvungna Canossafärd tillbaka till Paris och nationalförsamlingen överlade om vilket mottagande man skulle bereda dem, rullade en annan vagn med mindre buller över Frankrikes gräns, medförande konungens bror, greven av Provence. Hans flykt hade förberetts på ett vida förnuftigare sätt än det franska konungaparets. Förtjänsten härav tillkom grevens av Provence närmaste vän och förtrogne, hans kammarherre greve d'Avaray, en man under vars allenabestämmande inflytande prins Ludvig-Stanislas-Xavier själv redan tidigt ställt sig, något som gjorde gunstlingen ytterst förhatlig i grevens av Artois och hans vänners ögon. D'Avaray var — och detta ökade rivalernas missnöje — utpräglad engelsman, ej blott i sin politiska liberalism utan även till utseende, hållning och uppträdande. Det var denna sin självförvärvade engelska typ han hade att tacka för att han lyckades rädda sin herre. Greve d'Avaray hade nämligen begärt pass för tvenne engelsman, Michel och David Foster, till yttermera stärkande av den engelska prägeln tog han dessutom med sig en infödd engelsman, sin kammartjänare Sayers. För att undvika misstankar ansåg man ej ens skäl att låta madame de Provence göra resan i samma vagn eller taga samma väg; hon reste ensam, åtföljd endast av sin intriganta, men mycket praktiska väninna och favorit madame de Gourbillon.
Över sin flykt har greven av Provence författat en alltigenom ganska pueril berättelse. Med stolthet beskriver han huru han i smyg lämnade sin säng med sina kläder på armen i det ögonblick, då hans kammartjänare gått in i ett angränsande rum för att kläda av sig, huru han och hans sällskap talade franska med engelsk brytning och hur han suttit på baksätet i vagnen, medan d'Avaray och Sayers sutto på framsätet. Han beskriver med stort allvar huru de i sin glädje över att ej bli upptäckta sjungit kupletter när de lämnade Paris bakom sig, om hur han glömt att taga med sig sin tobakspung och sin käpp, om sin förtvivlan, när han ännu därtill upptäckte att han kvarglömt en amulett, som hans syster madame Elisabeth kvällen före avresan givit honom, en försumlighet, som enligt hans eget påstående hade haft till följd att ett av vagnshjulen under vägen gick sönder, samt huru han, efter det hjulet lyckligen blivit reparerat, återfann helgonbilden i d'Avarays porlfölj. Han berättar vidare om hur de framtagit sin vägkost och funnit att de glömt brödet och huru de medan de i stället för bröd förtärde de medförda bakelserna, kommit ihåg en historia, som berättades om Maria Theresia, vilken, då någon klagat över att folket saknade bröd, med furstlig naivitet säges ha undrat, varför de då ej i stället åto bakelser — en typisk prinsesshistoria, vilken ju även påbördats Marie-Antoinette.
Efter att genom en tillfällighet ha lyckats kringgå Maubeuge, där sträng bevakning var förlagd, anlände flyktingarna till Mons i Belgien och voro därmed i säkerhet. Monsieur omtalar med vilken förtjusning han befriat sin stora reshatt från den däri prunkande trikoloren och hur han bett d'Avaray behålla densamma som ett minne från deras färd — "liksom Kristoffer Columbus bevarade sina bojor". I Mons, där han kunde avlägga sitt inkognito, möttes han av sin mätress, madame de Balbi. Av sin ankomst ger den furstlige berättaren följande rätt kuriösa skildring:
Då vi anlände till staden, frågade man oss efter våra namn och yrken, d'Avaray, till vilken man riktade dessa frågor, tvekade ännu, men jag gjorde slut på alla svårigheter genom att förklara, att vi voro Monsieur, bror till konungen av Frankrike och greve d'Avaray, och att vi ville taga in på "Couronne impériale". Vakten sade oss, att vi voro väntade på "Femme sauvage" och att madame redan hade anlänt dit. Vi kunde ej alls förstå huru hon, som tagit vägen över Tournay, redan kunde vara i Mons, men anhöllo förtjusta över detta övermått av lycka, att man skulle föra oss till "Femme sauvage". Vid ankomsten dit möttes vi i dörren av värden, som meddelade oss, att vi voro väntade, men efter att ha gått upp för en mycket usel trappa, träffade vi på en betjänt med ett ljus i handen, som efter att noga ha granskat mig från huvud till fot, mycket generad förklarade, att det ej var mig man väntade. Dörren till ett rum stod öppen och en dam som låg i sängen, gav sig till att ropa: "Det är inte han, släpp honom inte in!" Då frågade mig värden, efter att i sin tur ha synat mig: "Är ni inte greve von Fersen?" — "Nej, det är jag sannerligen icke, svarade jag, och eftersom madame ej vill veta av oss, kan ni väl ge oss ett annat rum." — Ett nej var hans enda svar. [Det råder föga tvivel om att damen i fråga var madame Sullivan. Jämför essayen "En politisk salong i Bryssel".]
Mycket missnöjda över detta äventyr, som först förefallit oss så lyckligt, gingo vi tillbaka ner för trappan. Vi stego åter upp i vagnen och foro till "Couronne impériale", där värden emellertid meddelade oss, att han ej hade något rum att ge oss. Denna andra motgång höll redan på att göra oss förtvivlade, när en röst, som kom från samma hus, lät höra sig med ett: "Är det ni, Monsieur d'Avaray?" Han kände ej först igen rösten, men jag förstod att det var madame Balby. Vi stego ner från vagnen och inträdde i huset. Madame de Balby gjorde i ordning åt oss en kvällsvard, då den som man fick på värdshuset var omöjlig att äta. Lyckligtvis hade hon en kall höna och en butelj Bordeaux, och vi åto. Därtill hade hon ännu älskvärdheten att avstå sin säng åt mig. D'Avaray tog hennes kammarjungfrus säng och för första gången på tjugu och en halv månad lade jag mig trygg över att veta, att jag ej skulle vakna upp av några förfärliga händelser.
Jag sov ungefär sex timmar, och blev väckt av M. de la Châtre, som var i Mons, och vilken var så otålig att få se mig, att han ej kunde låta mig sova min natt till slut. Strax efter det jag stigit upp, kom greve Fersen, som hade följt konungen ända till Bondy. Då fattades ingenting mera i min lycka, övertygad som jag var (ty jag kände inga detaljer av flyktplanen) om att konungen ej skulle riskera något, sedan han en gång kommit ut ur Paris. Jag hängav mig helt åt min glädje och jag omfamnade herr Fersen av hela mitt hjärta.
När jag klätt mig, emottog jag besök av alla fransmän, som funnos i Mons, av österrikiska officerare och av staden Mons' fullmäktige. Jag var mycket smickrad över det emottagande som bereddes mig; men jag brann av otålighet att fortsätta färden till Namur.— — —
I Namur sammanträffade Monsieur med sin hustru och fortsatte i hennes sällskap färden till Bryssel, där greven av Artois var honom till möte. På vägen vidare från Bryssel sammanträffade prinsarna med Gustav III i Aachen, gästade kurfursten av Köln i Bonn och emottogo här i audiens baron de Breteuil, sin rival om Ludvig XVI:s förtroende, samt markis de Bouillé, som till Monsieurs tillfredsställelse ökade hans klena reskassa — han hade medfört endast 300 louis — med ej mindre än 670,000 livres, dessa famösa penningar som ämnats för Ludvig XVI:s resa. Den 7 juli anlände greven av Provence till Koblenz och det mottagande som från hans onkel kurfurstens sida kom honom till del gav i ståtlighet och hjärtlighet ej det efter som tidigare kommit greven av Artois till del.
* * * * *
Från och med den stund greven av Provence förenat sig med sin yngre broder Artois och med honom slår sig ned i Koblenz, träder emigrationen i ett nytt skede. Det är kring greven av Provence, "Monsieur", som han kallades, enligt gammalt franskt bruk, som man nu samlas. De båda bröderna underteckna visserligen brev och aktstycken tillsammans, men Artois har i alla fall överlåtit spiran till sin allvarlige och filosofiske broder och själv får han åtminstone till det yttre underkasta sig att vara dennes härold och sändebud, och dessutom — vad som icke var minst viktigt för honom — den förste hovmannen vid emigranthovet, det nya Versailles i miniatyr.
Monsieur erhöll liksom greven av Artois sitt residens i det gamla slottet Schönbornlust, vars högra flygel reserverades för honom och hans folk, medan en del av den vänstra upptogs av greven av Artois. En annan del av den sistnämnda åter inreddes för grevinnan av Provence, Madame, och hennes hovfolk. De höga makarna hade sålunda sina våningar i var sin ända av slottet, vilket ej tycktes väcka något uppseende, då det var en offentlig hemlighet, att förhållandet mellan Monsieur och hans hustru ej var det bästa. Detta förundrade sig emellertid ingen över, då den lynnessjuka och till förståndet inskränkta furstinnan ej väckte varmare känslor hos någon annan än sin kammarfru madame Gourbillon, vilken genom att tillfredsställa alla hennes nycker helt behärskade henne. En av hennes samtida, Dorothea av Kurland, prinsessa av Dino, som såg Madame under Ludvigs av Provence landsflykt i Mitau, har skildrat henne på detta föga älskvärda sätt: "Jag har aldrig sett en så ful och illa skött kvinna. På hennes gråa hår, som var kortklippt och stod som en borst, satt en dålig och mycket trasig halmhatt. Hennes ansikte var långt, magert och gult. Hon var liten, och tjock om midjan, kring vilken hängde en smutsig underkjol. Däröver var draperad en kort kjol av svart siden, full av hål." Madames vistelse vid Koblenznhovet blev dock av kort varaktighet.
Enligt samtida vittnesbörd var det lilla hovet i Koblenz till sin yttre apparat kopierat efter stormaktshoven, och gav icke dessa efter i glans och ståt. Officerare av alla slag, vakter och tjänare fyllde slottet och de som anlände hit mottogos enligt det gamla franska hovets ceremoniel.
Alla dagar samlade prinsarna kring sig sina förtroendemän till mer eller mindre privata överläggningar och rådslag. Det var icke så litet illustra namn, som dragits till deras hov. Här såg man främst Calonne, förut föremålet för Monsieurs ovilja och angrepp, nu hans finansminister, som visserligen alltid förblev mera Artois' man än hans, men som kom att behärska även honom genom sin oöverträffade förmåga att alltid skaffa penningar, prinsen av Nassau, senare tillfälligt ombud för prinsarna vid olika europeiska hov, han som gick så långt i sin vänskap för sina herrar, att han senare i nödens stund för att skaffa mynt sålde både sin tvättservis av silver och de dyrbara gåvor kejsarinnan Katarina skänkt honom, vidare baron Flaschlanden, en elsassare, märklig genom sin fetma och sitt skarpsinne, Marc-Hilaire de Conzié, biskop av Arras, en robust adelsman med härsklysten karaktär och ett strängt och allvarligt ansikte, den berömde Mirabeau-Tonneau, den store Mirabeaus yngre bror, om vilken det berättades, att när någon förebrått honom hans alltför stora kärlek till glaset, han svarat, att det var den enda av familjelasterna som hans bror lämnat övrig för honom!! Monsieurs trogne var emellertid i främsta rummet d'Avaray, denne vän, för vilken han tyckes ha hyst en djup, nästan sentimental vänskap, som det tyckes en anspråkslös och arbetsam man utan de typiska lycksökardrag, som i allmänhet utmärka furstegunstlingar. Dessutom fanns i hans konselj några verkligen förtjänta män, såsom hertigen av Broglie, Ludvig XVI:s forne minister, en erfaren och redan gammal man, hertig La Vauguyon, som för sina åt konstitutionalism lutande åsikter av sina fiender vid emigranthovet kallades "le père démocrate", samt greve de Saint-Priest, en av sin tids främsta diplomater, som även av Monsieur företrädesvis användes i viktiga utländska beskickningar. Bland de personer utom Koblenz, till vilka greven av Provence satte sin speciella tillit må nämnas greve d'Antraigues, ett av kontrarevolutionens mest nitiska och framstående verktyg.
Prinsen av Condé och hans son hertigen av Bourbon infunno sig också regelbundet till rådslagen på Schönbornlust, men det förefaller som hade de ej befattat sig med annat än rent militära angelägenheter. Till desamma hade också kurfurstens av Trier franske minister, baron de Duminique, tillträde, och senare närvaro även de sändebud, genom vilka främmande makter läto sig representeras vid emigranthovet.
Det var från början meningen att hovet skulle vara förlagt i Koblenz och emigrantlägret till Worms, där prinsen av Condé residerade med prinsessan av Monaco som värdinna i sitt hus. Men prinsarna, i synnerhet Artois, som från början förklarat sig för emigrationens konnetabel, voro missbelåtna med denna fördelning, och de skydde inga ansträngningar för att även i Koblenz bilda ett krigarläger. De lyckades även, och snart stodo två miniatyrarméer rivaliserande mot varandra. Vad av "gloire" som Condés namn bragte hans lilla här, det motvägdes i hög grad av de kungliga prinsarnas auktoritet och tronarvsanspråk, och när senare stunden var inne för emigrantmilitären att draga ut i strid, kommo konungens bröder med sina trupper att erhålla avgjord företrädesrätt framför Condé med avseende både å befäl, rang och möjligheter att utmärka sig.
Vid dessa hov fann intrigen en ytterligt fruktbar jordmån. Och det var icke blott de vittsvävande kontrarevolutionära planerna och uppviglingsförsöken i Frankrikes olika väderstreck, som sysselsatte sinnena — man var upptagen lika mycket av den nålstyngspolitik, som fördes mellan alla tre hövdingarna. Ty om ock Monsieur och Artois till utseendet voro ett hjärta och en själ, och om de även synnerligen endräktigt bekämpade Condéerna i Worms, så var det ingen hemlighet, att avundens flamma ofta nog i hemlighet blossade upp mellan de båda kungliga bröderna. Och denna rivalitet underblåstes av de respektiva gunstlingarna, Vaudreuil och Jaucourt, liksom även av de rivaliserande statsmännen Conzié, Calonne och de Broglie. Men den sköttes huvudsakligen av de tre furstliga mätresserna, emigrationens okrönta drottningar, som man kallat dem.
I Worms residerade, såsom förr i Turin, hertiginnan av Monaco. Dyrkad i lägret av både unga och gamla för sin älskvärdhet och sin frikostighet, styrde hon fortfarande prinsens av Condé både hjärta och politik, hon presiderade vid hans bord och vid hans fester och när de dåliga tiderna stundade, offrade hon allt vad hon ägde av penningar och dyrbarheter för att föda och kläda honom och hans armé.
Icke långt från Schönbornlust hade Artois installerat sin älskade madame de Polastron, och hon förblev sin prins trogen till sin levnads slut. I hennes lilla lanthus tillbragte han de flesta av dagens timmar, och där kunde han så mycket lättare gå ut och in, som han lämnat sin grevinna i Turin — det var i det hela taget ej så mycken lycka med de sardinska äktenskapen! Madame Polastron gick också här i Koblenz omkring som den lilla anspråkslösa flickan, vilken vederfarits på samma gång en stor skam och en gränslös ära. Med sina ständigt nedslagna ögon och sin tunna röst liknade hon en liten borgarflicka, som ville bedja alla om ursäkt för det hon uppträdde som inkräkterska, en ställning som hon icke desto mindre för intet pris i världen velat utbyta mot en annan.
Madame Polastron hade med sitt något indolenta väsen och sin utpräglade kvinnlighet föga böjelse för den politiska intrigen. Hon nöjde sig med att vara en av de tongivande och bäst klädda av Koblenzhovets förnäma damer. Det är därför troligt, att den politiks trådar, som utgingo ur hennes lilla lanthus, spunnos mera av hennes omgivning än av henne själv.
Helt annorlunda var luften kring Monsieurs älskarinna, den
alltbehärskande Anne-Jacobée Caumont de la Force, grevinna av Balbi.
Genom hennes små salonger, belägna i bottenvåningen av den flygel i
Schönbornlust, som hon delade med Artois, blåste livligare vindar.
Madame Balbi var dotter till markisen Caumont de la Force och hennes mor hade varit guvernant för hertigens av Artois söner. Vid 17 års ålder hade hon blivit bortgift med översten greve de Balbi, som härstammade från en gammal rik Genua-familj. Hennes äktenskap blev icke lyckligt, en motgång för vilken hon emellertid gjorde sig skadeslös genom en mängd andra förbindelser av mer eller mindre övergående art. Legenden förtäljer, att greven en gång hade överraskat henne på bar gärning och i sin besinningslösa svartsjuka velat döda henne. Den unga hustrun hade utnyttjat situationen till sin favör, sökt hjälp vid Châtelet-domstolen, samt utverkat åt sig ett domstolsutslag, enligt vilket mannen förklarades lida av obotligt vansinne, varefter följde hans inspärrande på ett hospital i Senlis, nära Paris. Den unga grevinnan hade därefter blivit antagen till hovdam hos grevinnan av Provence, men därvid dock mindre behagat Madame än Monsieur, vilken sistnämnde gjorde henne till sin mätress och installerade henne furstligt i Luxembourg och i Versailles varförutom han skänkte henne ett vackert hus i Passy. I juni 1790 hade hon första gången lämnat Paris samtidigt som några av adelns främsta män, Boisgelin, Esterhazy och Monsieurs ovannämnde vän d'Avaray, men senare återkommit för att lämna Frankrike för andra gången ungefär samtidigt om också ej tillsammans med Monsieur, vars flykt hon var med om att ordna. När han anlände till Mons vid den belgiska gränsen, var hon — såsom ovan berättats — honom till möte.
Madame Balbi hade i hemgift medfört en enorm förmögenhet, men hennes luxuösa vanor och hennes passion för spel hade tärt på hennes tillgångar, och det var svårt för greven av Provence att tillfredsställa alla hennes nycker.
Hon var i allmänhet icke omtyckt, tvärtom skriver en av hennes samtida om henne: "Aldrig har det funnits en kvinna som varit så allmänt avskydd." Orsaken härtill var utan tvivel i främsta rummet den plats hon intog som emigrantregentens officiellt erkända mätress, en fördel vilken hon, härsklysten och mån om sin ställning, vid alla tillfällen själv underströk. Dessutom hade hon två egenskaper, vilka man icke gärna förlät henne: hon var spirituell och hon var ful. Vad som synnerligen roade henne — och hennes furstlige beskyddare icke mindre — var att rimma och göra epigram, och hon gjorde sig gärna lustig på andras bekostnad, men som det tyckes på ett ganska harmlöst sätt. I hennes salong, där hennes högljudda tal och skratt hördes över alla, sprakade det av lustiga historier, kvicka ordlekar och bitande infall. Bland emigranterna ansågs hon självkär, högmodig och elak, och man skonade henne icke heller — väggarna i stadens två förnämsta kaféer "Tre kronor" och "Franska hovet", där dagens skvaller kommenterades, ekade ofta nog av skrattsalvor över smädeord och kvickheter om "la Balby". Men den muntra grevinnan brydde sig ej om att tysta ned missnöjet och förtalet — tvärtom hade hon en eläk glädje av att på kvällarna låta sig uppvaktas av hela detta Koblenz som på dagarna varit sysselsatt med att kritisera och klandra henne. Att hennes beskyddare däremot ej var lika oberörd av förtalet bevisas av att han efter någon tid flyttade hennes bopålar från Schönbornlust till ett litet hus i Koblenz.
Madame Balbi kunde, som sagt, icke tävla med de sköna emigrantdamerna i fägring. Hon hade visserligen ett par strålande ögon, vilka alltid spelade — "två små fönster, genom vilka hennes snillrikhet lyste över människorna" — och hennes ansikte hade ett växlande, intressant och ofta oemotståndligt lustigt uttryck. Men detta ansikte var mera brett än långt och dessutom fullt av ärr efter kopporna, vilket ju den tiden icke var ovanligt. Hennes hår beskrives såsom rikt och av en vacker brun färg, men, tillägger en författare, "hennes tänder voro tyvärr av precis samma färg".
Det gick mycket fritt till i madame Balbis salong. När hon, efter slutad tjänstgöring hos grevinnan av Provence, på kvällen kunde draga sig tillbaka till sig, voro hennes små rum redan fulla av gäster, tillhörande hennes intima krets. Det berättas att hon, strax efter att ha trätt in, utan ringaste tvekan eller blygsel gjorde sin toalett i allas närvaro, och det så skickligt att ingen kunde finna det opassande. En av hennes kammarjungfrur lyfte in ett litet spegelbord, vid vilket hon blev koafferad, två andra bytte hastigt om hennes lintyg och klädning. Medan denna ceremoni pågick fördes en livlig och uppsluppen konversation, och Monsieur, som alltid hade sin plats i en stor länstol mitt för kaminen, berättade anekdoter medan han snurrade spetsen av sin käpp in i sin sko — en vana som var honom egen. Han tycktes ej alls berörd av att madame Balbi sålunda exponerade sig, en omständighet som förresten endast gav näring åt det förtal, som visste berätta, att den så starkt affischerade kärleken mellan Monsieur och madame Balbi var av rent platonisk art.
Man hade dessutom en annan anledning att ej räkna passionen mellan madame de Balbi och Monsieur till de mera glödande. Den furstliga favoriten ansåg sig nämligen ej böjd att för sin beskyddares skull förneka sin ungdoms lättsinne, och utan skrupler bedrog hon den loje och pretiöse prinsen med andra. Såsom hennes älskare utpekades den unge markis de Jaucourt, vilken även i så mycket annat gjorde gemensam sak med sin härskare. Han hade förlorat två fingrar av sin vänstra hand i en duell för en skön dams skull, madame de la Châtre, med vilken han senare gifte sig.
Madame de Balbis budoar ansågs allmänt vara vägen till gunst och makt vid emigranternas högkvarter. I motsats till madame Polastron var hon livligt intresserad av politik, ej endast den som bedrevs vid de små hoven i Worms, Mainz och Koblenz, utan framför allt den europeiska storpolitiken, i vilken hon med lidelsefullhet kastade sig. Att hon ej ens under emigrantåren fick mera inflytande än hon verkligen hade, berodde väl främst på att hennes begåvning i denna riktning motvägdes av bristande behärskning och moderation.
* * * * *
Under de trägna rådslagen på Schönbornlust kom emigrantpolitiken så småningom att utkristallisera ett verkligt program. Detta programs tyngdpunkt låg i planen om en sammanslutning av alla Europas furstar till en väpnad aktion mot Frankrike. På grund av de förändrade förhållanden som inträtt genom konungens flykt och arrestering, ansågo sig prinsarna numera självskrivna till att leda denna aktion. För att förläna sina ord och åtgärder mera eftertryck hade de redan strax efter Monsieurs ankomst fattat beslutet att denne, i betraktande av Ludvig XVI:s fångenskap, skulle förklara sig för Frankrikes regent, med all den auktoritet som tillkom en sådan. En annan viktig programpunkt blev därför att förmå Europas furstar att erkänna maktens överflyttning från Ludvig XVI till greven av Provence. Genom sin börd och ställning såsom den äldste av konungens bröder, ansåg sig Monsieur självskriven som regent, då, såsom prinsarna själva i ett memorandum till Leopold II uttryckte sig, "det var omöjligt att längre lämna riket utan regering". I prinsarnas planer ingick vidare utfärdandet av ett manifest, vilket utom av dem själva skulle vara undertecknat av de regenter som tillhörde huset Bourbon — således Neapel och Spanien — och i vilket utom av dem själva skulle vara undertecknat av de regenter som tillhörde huset Bour- och konungamakten, skulle uppräknas och där man skulle protestera mot alla de av församlingens beslut, som Ludvig XVI sanktionerat. Med en högljudd indiskretion, som genljöd i hela Europa, gjorde nu prinsarna under aderton månaders tid propaganda för detta sitt program.
Det var emellertid ingen lätt sak att få Europas furstar att erkänna Monsieurs regentskap. Den ende av dem som generöst och på eget initiativ gjorde det, var Gustav III, denne nordiske don Quixote, vilken, också han, gripen av begäret att hämnas nationalförsamlingens kränkande av konungadömets helgd, på sitt håll gjorde upp lika fantastiska planer som prinsarna i Koblenz. Under förevändning att sköta sin hälsa hade Gustav III i medlet av juni anlänt till Aachen för att på närmare håll kunna följa händelserna i Frankrike, vilka efter ryska krigets avslutning helt upptogo hans intresse och tankar. Här hade han av de beundrande emigrantskarorna, som han dagligen mättade vid sin taffel, blivit hyllad och firad såsom aldrig förr under sina resor till Frankrike, och här hade han även fått mottaga den nedslående underrättelsen om konungaparets olyckliga flyktförsök.
Kort efter det greven av Provence anlänt till Bryssel uttalade Gustav III i brev till honom sitt djupa beklagande över att flykten hade misslyckats och erbjöd honom sina tjänster. Gustav III lovade att, som han uttryckte sig, ställa till hans förfogande ej blott den erfarenhet han erhållit genom de politiska skakningarna i sitt eget land, utan även sin värja och sina soldater. Till Condé och Artois sände han ungefär likalydande brev. I brevet till Artois, som han kallar en ny Henrik IV, förklarade han sin avsikt vara att till nationalförsamlingen rikta ett upprop, där han ville taga Ludvig XVI i sitt skydd — en tanke som ofta hägrade för Gustav III, men aldrig blev utförd.
De första dagarna av juli anlände de kungliga prinsarna till Aachen för att göra Gustav III sin uppvaktning. Under de sammankomster som här ägde rum i pauserna mellan de olika festligheterna, framlade Gustav III ett formligt betänkande, enligt vilket greven av Provence borde inför Europa förklara sig som Frankrikes regent. Utom att han vore fullt berättigad därtill, ansåg Gustav III det ur praktisk synpunkt mera bekvämt, emedan de utländska makterna hade lättare att underhandla med en person än med två, och dessutom kunde Monsieur i sådant fall upptaga Frankrikes gamla allianser samt utnämna sändebud vid de utländska hoven. Gustav III gillade prinsarnas planer både på en rundskrivelse angående övertagandet av rikets styrelse, liksom på ett beväpnat infall i Frankrike, samt ansåg att Monsieur borde samma ögonblick han trampade fransk jord förklara sig såsom Frankrikes konung. Gärna hade Gustav III strax velat hjälpa prinsarna med penningar och krigsfolk, men då han ej själv ägde resurser därtill, tillgrep han ett medel, som han ofta för egen räkning begagnat: han lovade med denna lättfärdighetens oförskräckthet, som han hade gemensam med emigrantprinsarna, att försöka förmå ryska kejsarinnan, hans såta vän efter freden i Värälä, att skänka prinsarna stöd och hjälp, vilket löfte återigen föranledde prinsarna att ge honom en formlig skriftlig fullmakt att i deras namn underhandla med kejsarinnan.
Något senare vände sig prinsarna även direkt till kejsarinnan. Men Katarinas ställning till de franska angelägenheterna var icke så klar, som man under Aachen-sammankomsterna hade inbillat sig. Denna mäktiga regent, till vilken hela det dåtida Europa blickade upp med halvt beundrande och halvt skrämda blickar, och som förde dem alla bakom ljuset, var icke så lätt förvärvad för prinsarnas sak, som Gustav III låtit hägra för dem. Hon uppehöll prinsarna med fagra fraser och löften, sände dem, när de blevo alltför enträgna, en minister, greve Rumjanzeff, samt två miljoner livres såsom bidrag till deras lysande hovliv, och lovade slutligen att erkänna Monsieur såsom regent utan att dock formligen göra det. Någon militär hjälp för sitt företag lyckades prinsarna däremot ej utverka av henne.
Prinsarna insågo snart att det svåraste motståndet var att söka hos kejsaren, vilken mycket väl visste i huru hög grad Marie-Antoinette och Ludvig XVI själva ogillade prinsarnas högröstade politik, och för egen del icke hade något intresse av att understöda deras planer. Kejsar Leopold förklarade sig också, mitt inne som han själv var i krig och oroligheter, tvungen till overksamhet på grund av den franska kungafamiljens egen önskan. Därmed läto prinsarna sig dock icke nöja, och då man trodde sig kunna vinna något endast genom personlig inverkan, beslöts att greven av Artois åtföljd av Calonne och Esterhazy jämte ett lysande följe av emigranter skulle begiva sig till Wien.
Artois' besök kom i en särdeles olämplig stund, nämligen just vid tiden för kejsarens sammankomst med konung Fredrik Wilhelm av Preussen i Pillnitz. Detta lät kejsaren även prinsarna förstå, men i anseende till Artois' dubbla egenskap av frände och prins blev kejsaren dock tvungen att mottaga denne och till och med att inbjuda honom till slottet Pillnitz för att övervara de ståtliga festligheter, som kurfursten av Sachsen gav i anledning av furstemötet. Ja, han tillmötesgick Artois' och Calonnes önskningar ända därhän att han tog upp de franska angelägenheterna till diskussion vid förhandlingen med konung Fredrik Wilhelm. Men den kallt officiella tonen under hela samvaron och den kyliga reservation med vilken kejsaren uttalade sig, visade tillfyllest vad han tänkte. Det enda positiva som med den storståtliga resan ernåddes — ty frågan om Monsieurs regentskap likasom om en väpnad intervention ströks strax från prinsarnas önskelista — var att de två mäktiga furstarna utgåvo det kända Pillnitz-manifestet, där de, i obestämda och oklara fraser och vid hot om vedergällning uppmanade nationalförsamlingen att upphöra med sin förföljelse mot konungafamiljen och sina planer på konungamaktens störtande.
Det nederlag för prinsarnas politik, som Artois' resa innebar, ville de själva varken se eller erkänna. Med sin obotfärdiga sangvinism räknade de endast med vinstkontot, som ju bestod av några ganska generella uttalanden från monarkernas sida, men som i deras fantasi erhöll oerhörda proportioner. Endast det faktum att genom Artois' mellankomst kejsaren och Fredrik Wilhelm skridit till en diplomatisk åtgärd, syntes i deras ögon en oanad framgång. Och de dröjde ej att utnyttja den.
Efter Artois' återkomst till Koblenz publicerade nu konungens båda bröder å sin sida ett av dem undertecknat manifest, daterat den 10 september, vilket var avsett att utgöra en kommentar till Pillnitz-deklarationen som senare även på prinsarnas försorg trycktes och spreds såsom bihang till manifestet. I detsamma uttolkades den furstliga akten helt till prinsarnas fördel. De proklamerade sålunda att de utländska makterna, vilkas mellankomst de anhållit om för sin broder konungens räkning, nu voro beslutna att gripa till vapen, och försäkrade att kejsaren och konungen av Preussen även avsett en sådan lösning av saken. De gjorde här gällande, att alla hov voro likasinnade, samt att den engelska nationen icke skulle ställa hinder i vägen för det som den ansåg vara riktigt, att den "odödliga Katarina", "för vilken intet slag av ära var främmande" ej skulle "lämna obeaktat ett tillfälle att försvara alla suveräners sak". De förklarade dessutom att, ifall Ludvig XVI genom våld skulle bli tvungen att underkasta sig en konstitution, "som han i sitt hjärta ej erkände och som hans plikt såsom konung absolut förbjöd honom att sanktionera", de skulle på det mest högtidliga sätt protestera inför hela världen mot denna illusoriska akt liksom mot allt vad därav skulle följa.
Prinsarnas manifest hade endast den följden att det ytterligare vidgade klyftan mellan konung och folk i Frankrike samt ökade misstron mot dem själva både i konungaparets och de europeiska makternas ögon. Vad dessa senare tänkte om prinsarna, i synnerhet om grevens av Artois, kan man bland annat se genom ett brev från Leopold II till ärkehertiginnan Marie-Christine: "Jag har varit tvungen att svara honom eftertryckligt", skriver kejsaren, "och hota med att öppet desavouera varje åtgärd som de företaga i strid med vad vi beslutit i Pillnitz. Dessa prinsar och framför allt Calonne, vilken leder dem och som är en oerhört obehaglig figur, blanda sig i allt, de tänka endast på sig själva och ej alls på konungen eller på sakens framgång, de vilja endast intrigera och förmå mig och konungen av Preussen till något slags åtgärd för att sedan kunna tvinga oss att understödja denna sak med alla våra krafter. — — — Med dessa människor kan man ingenting göra, och det är omöjligt att hjälpa konungen och drottningen på annat sätt än genom absolut enighet mellan hoven, vilket kommer att bli mycket svårt, då Spanien ej vill göra något och England vill hindra andra att göra vad det än må vara."
För det franska konungaparet var detta prinsarnas steg, liksom nästan allt vad de företogo, endast till den största skada. Till och med om Ludvig XVI och Marie-Antoinette själva hade önskat ett infall av fientliga makter, hade de utan tvivel dragit sig för att anlita prinsarnas medverkan. Men nu önskade de icke en sådan inblandning. Tvärtom framgår det ur alla Marie-Antoinettes brev — ty det var hon ensam som skötte den politiska korrespondensen — att de i den farliga situation, i vilken de befunno sig, ville undvika de blanka vapnens politik, att de önskade endast att Europas furstar skulle samlas till en kongress för att överlägga om deras sak, och att de på sin höjd önskade att denna kongress skulle stödja sina beslut på en slagfärdig armé.
* * * * *
Oberoende av allt detta gick livet sin gång i Koblenz och Worms. Om prinsarna icke fingo mottaga det understöd från Europa, varpå de räknat, så vunno de i alla fall sina undersåtars, emigranternas, livliga gillande och inhöstade ävenledes sina värdars, de tyska kurfurstarnas bifall. I Trier regerade kurfursten Ludvig-Klemens-Wenzeslaus, hertig av Sachsen och bror till den förra Dauphine. Han var sålunda prinsarnas morbror. Han beskrives som en klok och beläst man med ett gott och sunt omdöme och rätt spirituell. Han liksom de övriga andliga tyska furstarna hatade grundligt revolutionen, som genom den nya kyrkoförfattningen hade inkräktat hans makt, och han var — åtminstone så länge detta ej beredde honom själv något obehag — full av välvilja och godhet för emigranterna och i synnerhet Monsieur och hans broder. En gång i veckan samlade kurfursten de förnämsta emigranterna till middag i sitt residens i själva Koblenz, och man tillbragte aftonen tillsammans i muntert samspråk eller vid allvarliga överläggningar, men utan någon etikett eller ceremonier. Kurfursten åtnjöt emigranternas särskilda aktning och likaså hans syster och husförestånderska prinsessan Kunigunda, vilken emellertid väckte de eleganta franska damernas munterhet genom sitt löjliga namn och sitt märkvärdiga utseende.
I denna omgivning glömde greven av Provence, huru föga Europas mäktiga fäste avseende vid honom och hans regentskap. Hans uppträdande och hållning var en regerande furstes, och emigranterna vande sig så småningom genom denna tvärsäkerhet att betrakta honom som sin verklige konung. Det är tid att ägna en närmare uppmärksamhet åt emigranternas kung, hans personlighet och hans egenskaper.
Monsieur, som var född i Versailles den 17 november 1755 och sålunda när han lämnade Frankrike 35 år gammal, var både till karaktärsegenskaper och utseende olik sin bror greven av Artois. Även prins Ludvigs ansikte hade de kända bourbonska dragen, men hans tunga gång och oerhörda korpulens stack påfallande av mot Artois' långa och spensliga figur, liksom han även genom sin mera gedigna läggning och något flegmatiska sinnelag skilde sig från Artois' arrogant-lättfärdiga väsen och bekymmerlöshet.
Då greven av Provence på huvudets vägnar var sina två bröder betydligt överlägsen, låg det nära till hands att hans intelligens av hans omgivning skulle bli överskattad: han ansågs redan från tidiga år och ansåg sig även själv såsom mer eller mindre genialisk. Hans äldre bror, hertigen av Berry, senare Ludvig XVI, instämde i den allmänna beundran, han böjde sig för den yngre som för en auktoritet på karaktärens och intellektets vägnar, han beundrade hans beslutsamhet och det berättas, att närhelst man frågade Ludvig XVI om något, han alltid gav samma lakoniska svar: "Fråga min broder av Provence." Men i själva verket saknade denne varje geniets särtecken. Han hade ett ganska sunt och oförvillat omdöme och rätt gedigna kunskaper och hans anseende som geni hade han dessa senare att tacka för, ty inom sin närmaste krets tjänstgjorde han som ett slags konversationslexikon. Vidare koketterade han med sitt skriftställarskap, som dock att döma av hans ganska pjollriga memoarer var av föga värde. Med sitt intresse för böcker förenade han den respekt för kunskap och lärdom, med vilka den verkliga begåvningen ofta förväxlas: han talade själv obehindrat latin, och han säges ha djupt sörjt över att hans gunstling d'Avaray icke kunde detta språk. Det var också det enda fel Monsieur överhuvud fann hos denne vän, som, liberal till sin läggning och sina åsikter, till honom intog ungefär samma ställning som Decaze många tiotal år senare. Han ägde vidare en viss fyndighet i repliken, och ännu mer än filosofiska diskussioner och allvarlig läsning i olika ämnen, älskade han anekdoter, ordlekar, fyndiga svar och små lustigheter.
Till sina åsikter var greven av Provence i början av revolutionen rätt liberal. Om nu denna liberalism, som man velat påstå, var en barometer känslig för vindar och lufttryck, eller om den bottnade i en självständig uppfattning, är svårt att säga. I yngre år framstår han onekligen mindre som den konsekvente liberalen än som den politiske frondören. Efter att först ha anslutit sig till Turgot, trädde han nämligen senare i opposition mot denne, och bidrog även till hans fall genom utgivandet av en mot den upplyste ministern år 1776 riktad libell med titeln "Les mannequins, conte ou histoire". Han konspirerade ävenledes mot Necker under dennes första ministär, men ställde sig precis lika fientlig mot Neckers efterträdare Calonne, och det förefaller som hade den liberala politik han förfäktade såsom chef för "de vises kommitté" i notabelförsamlingen 1787 knappast haft någon annan mening än att motarbeta Calonne, denne man som senare i Koblenz skulle bli hans rådgivare och högra hand. Ända från notablernas nya inkallande 1788 tyckes han dock konsekvent ha ställt sig i de liberala eller moderata åsikternas tjänst. Ensam av alla prinsar av blodet omfattade han idén om tredje ståndets dubbla representation, han antog i början av revolutionen självmant den nationella kokarden och han gav gång på gång uttryck åt sina liberala idéer, bland annat vid det tillfälle, då han i december 1789 blev kallad till Hôtel-de-Ville för att försvara sig mot anklagelsen för delaktighet i markisens av Favras förmenta försök att bortföra konungafamiljen från Paris.
Av de kungliga prinsarna hade greven av Provence också varit den mest populäre. Anledningen därtill var icke blott den, att han så ofta ådagalagt ett liberalt och folkligt sinnelag. Dessutom visste man, att han, i trots av den yttre älskvärdheten i sitt sätt mot Marie-Antoinette — han gav fester till hennes ära och skänkte henne små presenter, som han lät åtföljas av galanta verser av egen hand — i grunden var hennes mest missunnsamme motståndare, åtminstone efter det hon skänkt Frankrike en tronarvinge.
Under de sju år Ludvig XVI:s giftermål var barnlöst, hade greven av Provence vant sig vid tanken på att han en gång skulle bli Frankrikes konung. När sedan Dauphins födelse drog ett streck över hans förhoppningar och planer, sökte han visserligen dölja sin besvikelse under ett korrekt uppträdande samt finna sin tröst i litterära sysselsättningar, men storhetstankarna lämnade honom i själva verket aldrig. Hans strävanden gingo härefter ut på att nå en ställning, som senare Napoleons bröder med samma iver eftersträvade: att bli utnämnd till regent och ställföreträdare för den unge Dauphin, därest denne skulle komma att behöva en sådan. Det har varit underkastat diskussion, huruvida egoistiska beräkningar eller broderlig tillgivenhet dikterade grevens av Provence beslut att ej lämna Frankrike före sin broder konungen, och det är kanske tillåtet att antaga, att därvid den sistnämnda faktorn spelade en underordnad roll. Visserligen visade Ludvig av Provence alltid en stark trofasthet mot de bourbonska familjebanden, men — hur skulle icke hans äregirighet ånyo väckas, när han såg makten hastigt och säkert glida ur hans svage broders händer! Hans uppträdande under hela Koblenz-tiden är för övrigt ägnat att bestyrka detta antagande.
En samtida, den kända målarinnan madame Vigée-Lebrun, ger i sina memoarer följande skildring av greven av Provence:
"Under det jag målade Monsieurs porträtt lärde jag känna en furste, vars begåvning och bildning man utan smicker kunde beundra. Det var omöjligt att icke finna behag i Ludvig XVIII:s samtal: han yttrade sig om allt med lika mycket smak som kunskaper. Men ibland hände det, att han för ombytes skull under vara seancer sjöng några visor, och dessa visor voro så tarvliga, att jag omöjligt kunde förstå, huru något sådant kunde komma till hovets öron. Och han sjöng alldeles förfärligt falskt. 'Hur tycker ni att jag sjunger, madame Lebrun?' frågade han mig en dag. 'Som en prins, monseigneur', svarade jag.
Monsieur var på den tiden vad man kallar frisinnad, naturligtvis i ordets inskränktaste bemärkelse. Han och hans hovmän bildade ett parti som skilde sig alldeles bestämt från konungens, och därför blev jag icke heller det minsta förvånad, då jag under revolutionen fick höra, att markisen av Montesquieu (Monsieurs överhovstallmästare) blivit utnämnd till befälhavare för den republikanska armén i Savoyen. Jag behöver blott återkalla i mitt minne de egendomliga samtal som han förde i min närvaro, för att icke tala om de yttranden han fällde om drottningen och alla dem som stodo henne nära. Vad Monsieur beträffar, så skildrade ju tidningarna, hur han begav sig till Nationalförsamlingen för att förklara, att han icke ämnade deltaga i densamma som prins utan som medborgare. Enligt min mening var dock denna förklaring icke tillräcklig för att rädda hans huvud, och han gjorde säkert mycket klokt i att kort därefter lämna landet."
Man skulle måhända kunnat tro, att Ludvig XVI:s erkännande av konstitutionen i september 1791 skulle tystat ned hans bröders högljudda politik. De sågo emellertid däri endast ett tecken på svaghet, som liknade ett förräderi mot suveränitetens helgd, och ansågo sig blott ha ännu mera skäl än förr att söka kväsa revolutionen och, tills så skedde, gentemot Europa representera Frankrikes konungamakt. De kunde ej förstå, att Ludvig XVI verkligen av händelsernas tvång hade kunnat bli ställd i en allvarlig konflikt, och att han hade att välja mellan konstitutionen och inbördes krig. I Koblenz visste man ej så noga vad som försiggick i det Paris, som uppstått under åren efter 1789. Man invaggade sig i de naivaste förhoppningar, vilka alltjämt underhöllos genom alla de lögnaktiga berättelser, som prinsarna på prinsars manér blevo undfägnade med av flyktingar till emigrantlägret. Fanns det någon gång en öppenhjärtig man, som ej ville föra prinsarna bakom ljuset, var man icke hågad att lyssna till honom.
När på hösten 1791 baron Goguelat infann sig i emigrantlägret för att på kungaparets vägnar uppmana Monsieur att snarast möjligt, jämlikt nationalförsamlingens order, återvända till Frankrike, emottogs han med uppenbar ohövlighet. Då han blev kallad till audiens hos Monsieur bemötte denne honom ingalunda som ett kungligt sändebud. "Konungen vet ej alls vad som försiggår", säges Monsieur ha svarat på Goguelats andragande. "Han borde för all del lugna sig, vi skola svara honom officiellt. Vad er beträffar, är jag smickrad över att ni efter moget övervägande bestämt er för att sluta er till oss." På Goguelats invändning att han förbundit sig att stå på konungaparets sida, och hans påminnelse om att han väntade Monsieurs svar, avskedade Ludvig honom med ett: "I så fall har jag just avgivit det, och intet hindrar er att avresa."
Tonen i prinsarnas skrivelser till Ludvig XVI bär även otvetydigt vittnesbörd om, att de numera betraktade sig som konungamaktens egentliga representanter.
"Min bror", skriver den blivande Ludvig XVIII sålunda på hösten 1791 till sin herre och konung, "jag har skrivit till er, men brevet gick genom posten och jag kunde ej säga er någonting. Vi äro här två, som tillsammans bilda endast en: samma känslor, samma åsikter, samma iver för att tjäna er. Om man talar till oss på de där människornas vägnar, så ämna vi icke lyssna, men om det är på edra vägnar, skola vi lyssna därtill; dock ämna vi gå vår väg rakt fram; om man där vill tvinga er att låta säga oss något, så skall ni ej alls genera er. Var förtröstansfull angående er säkerhet — — — hjälpa er, tjäna er, vi arbeta därpå med iver och allt skall gå väl. Till och med vara fiender ha alltför stort intresse av att skona er, för att begå ett onödigt brott, vilket för övrigt skulle bidraga till deras undergång."
* * * * *
Medan man i Koblenz levde ett sorglöst liv för dagen i okunnighet om eller likgiltighet för den snabbt skeende omvärderingen av alla värden i hemlandet, hade den lagstiftande nationalförsamlingen i oktober 1791 definitivt upptagit emigranternas sak till prövning. Följer man församlingens förhandlingar i denna sak, kan man lätt finna, att den icke avspisades på ett lättvindigt sätt, utan var föremål för en mångsidig prövning, och att under diskussionerna olika meningar gjorde sig gällande angående vidden av de åtgärder som borde företagas mot emigranterna. Dessa långa diskussioner kasta ett bjärt ljus över motsatsen mellan den gamla regimens Frankrike, sådant det kontrarevolutionära Koblenz och Europa betraktade det, och det i vardande stadda moderna Frankrike, i debatten klarast företrätt av en av utav emigranternas hätskaste vedersakare, skriftställaren, utrikespolitikern, krigsivraren Brissot. Brissot var även den som först i församlingen vågade ett anfall mot de kungliga prinsarna, "före detta prinsarna", som han till mångas förtrytelse betecknade dem, eller kanske egentligen mot greven av Provence, vilken för alla Frankrikes liberaler stod som typen för en renegat och förrädare mot sitt fosterland. "Den väg man hittills följt", yttrade Brissot i sitt stora tal i emigrationsfrågan den 20 oktober, "har varit just motsatt den man bort följa. Man har hittills utöst sin vredes skålar över de män som släpat sina gamla adelsbrev till länder, där de trott dem vara av något värde, och på grund av en oförlåtlig svaghet har man skonat dem, som gått i spetsen för dessa emigranter. Om man har en ärlig vilja att lägga en damm för emigrationen och upprorsandan, så måste man bestraffa de ämbetsmän, som övergivit sin post, men man måste framom allt straffa de stora brottslingarna, vilka i främmande länder grundat en härd för kontrarevolutionen." — "Man bör åtskilja två klasser av emigranter", fortsätter han, "i den första stå konungens båda bröder, som äro ovärdiga att vara det, eftersom han erkänt konstitutionen."
Då Monsieur såsom konungens äldste broder och efter Dauphin närmaste tronarvinge ansågs intaga en särställning, avskildes under den långa diskussionen dennes sak från de övriga prinsarnas och emigranternas, och den 31 oktober var församlingen färdig med sitt beslut att rikta till honom en sista varning i form av en proklamation, som skulle uppspikas i hela Frankrike. Denna proklamation hade följande lydelse:
"Louis-Stanislas-Xavier, prins av Frankrike, nationalförsamlingen förständigar eder att med stöd av franska konstitutionens avdelning 3, kapitel 2, artikel 3, paragraf 2 inom utgången av två månader, räknat ifrån denna dag, återvända till Frankrike, med risk att i motsatt fall eller efter utgången av denna tidrymd anses hava avstått från edra eventuella anspråk på tronen."
På denna uppmaning svarade rikets förste kunglige prins utan betänkande följande:
"Personer, tillhörande den franska församlingen, som kallar sig nationell. Det sunda förnuftet förständigar eder att jämlikt avdelning I, kapitel I, artikel I, paragraf I av de oskrivna lagarna för det sunda förnuftet återkomma till eder själva inom loppet av två månader, med risk att i annat fall och efter utgången av denna tidsperiod anses hava avsagt eder all rätt att betraktas som förnuftiga varelser, och räknas endast såsom våldsamma dårar, mogna för de offentliga dårhusen."
Denna billiga ordlek inbringar knappast sin upphovsman eftervärldens applåder. I livets allvarligaste ögonblick är vitsen icke på sin plats. Den får en fatal likhet med dumhet.
Nationalförsamlingen var för övrigt för Monsieur ej annat än en fiende på betryggande avstånd. Man kunde i Paris dekretera dödsstraff för dem som stämplade mot statens säkerhet, man kunde utsträcka dessa bestämmelser till deras hustrur och barn och gäldenärer, man kunde förklara deras egendom konfiskerad — allt detta rörde icke för ögonblicket de emigranter, som voro beslutna att icke återvända till Frankrike.
Det fanns emellertid en annan fiende som trädde emigranterna allt mera hotande inpå livet ju längre vintern led — penningbristen, nöden. De flesta av emigranterna hade lämnat sitt land i största hast och ej kunnat medföra större penningsummor — man trodde ju allmänt att det ej kunde bli fråga om mera än några veckor! Och under de månader som förflutit började hjälpkällorna hastigt utsina.
De emigranter som kunde något yrke försökte göra sig skadeslösa så gott de förmådde genom att söka sig arbete. Och man fick under denna orons och ångestens tid bevittna, att män och kvinnor med lysande namn och sekelgamla anor sökte sig förtjänst var de kunde: kvinnorna mestadels genom sömnad eller såsom lärarinnor, guvernanter, sällskapsdamer och pensionsföreståndarinnor ja, även som kaféuppasserskor, männen i regeln mest såsom lärare i dans, deklamation och fäktkonst.
Också prinsarnas kassor började sina. Var skulle de i längden taga penningar för sig och sitt folk? De summor som de tyska furstarna upprepade gånger ställde till deras förfogande förslogo ej långt, ej heller den hjälp som Fredrik Wilhelm i nödens stund tillställde dem, och även de två miljoner, som prinsen av Nassau hemförde från sin beskickning i Petersburg och som betraktats som en outsinlig hjälpkälla, hade snabbt nog skingrats för alla världens vindar! Efter subsidierna hade den mest begagnade utvägen varit att låna, och det var oerhörda summor som anskaffades på så sätt av alla världens procentare, judar och bankirer. Men även krediten tog slut och till och med dess genialiske organisatör Calonne insåg, att det lysande Koblenzhovet snart skulle falla sönder i sina fogningar. "Tiden lider", skriver Calonne den 5 januari 1792 till greven av Artois, som befann sig i Ryssland. "Condé är ej i stånd att hålla ut i fjorton dagar. Han har inga tillgångar, han begär att få sådana och det är omöjligt att tillmötesgå hans önskan. Det är uteslutande på denna sak man måste rikta sin uppmärksamhet. — — — Värdet och penningbristen göra oss förtvivlade."
Koblenzhovets glansperiod började luta mot sitt slut. Vintern 1792 var oerhört sträng och det stora, öde Schönbornlust blev fullkomligt obeboeligt. Prinsarna voro tvungna att flytta in i ett vida anspråkslösare residens, ett litet hus i Koblenz, och därmed hade man i själva verket avstått från att längre uppehålla det lysande eländet. Det var au här som emigranternas konung, hans höge broder och hans närmaste fingo pröva på motgångar, en räcka förebud till en ändlös landsflykts tomma och tröstlösa år.
Redan i november 1791 hade Ludvig XVI genom sitt sändebud hos kurfursten av Trier, Vergennes, låtit denne förstå, att han icke längre kunde gilla mot Frankrike fientligt sinnade beväpnade truppers förefintlighet i kurfurstarnas länder och givit en vink om att emigranthärarna borde upplösas. I sin egenskap av släkting och prinsarnas givne beskyddare kunde kurfurst Klemens-Wenzeslav icke utan betänkligheter gå Ludvig XVI:s önskan i detta avseende till möte. Om han ock så småningom blivit trött på sina nevöers och deras anhängares lättsinne och pockande uppträdande, så hade han dock i alla fall omfattat deras synpunkter och öppet genom att hylla Monsieur som regent tagit parti mot den av konstitutionen klavbundne Ludvig XVI. Men å andra sidan var det svårt för honom att öppet trotsa den franska regeringens påbud, så mycket mer, som han därvidlag ej fick något stöd av den, som närmast antagit sig kurfurstarnas sak och som han därför var beroende av — österrikiske kejsaren. — "Avlägsna orosämnena från ert rike", hade Leopold II helt kategoriskt svarat honom på hans anhållan om råd i den svåra situation han befann sig i.
Så länge den med emigranterna sympatiserande Vergennes stod kvar som minister, var det emellertid ej så brådskande med att taga ett avgörande steg, men när efter omgestaltningen av Frankrikes utrikesrepresentation de kungligt sinnade elementen avlägsnades och ersattes med revolutionära, fick också Vergennes vika för en framstegsvänlig minister, Bigot de Sainte-Croix. Och då var det ej mera tid för tvekan. Efter att en tid ha skjutit upp det nya sändebudets besök, blev kurfursten tvungen emottaga honom.
Bigot de Sainte-Croix framställde vid sin första audiens helt kategoriskt den fordran, att prinsarna och emigranterna skulle förjagas från deras tillhåll, eller åtminstone att alla beväpnade styrkor skulle upplösas inom åtta dagar, d.v.s. före den 15 januari. Kurfursten hade intet annat att göra än att rätta sig efter befallningen. Och när den 15 januari inföll erbjöd Koblenz som genom ett trollslag ett förändrat utseende. Det var slut med militärparader och exercis på de öppna platserna, de blå och vita emigrantuniformerna voro som bortblåsta — allt vad soldater hette hade måst draga sig bort för att antingen gömma sig i skogarna eller förena sig med Condés armé, som, illa utrustad i vinterkölden, fick söka sig ett torftigt tak över huvudet och en bit nådebröd på okänd stråt, i främmande, ogästvänliga länder.
Det sista tillfälle, då konungens bröder ännu kunde uppträda som deras rang och ställning anstod och utveckla prakten av ett nödtorftigt uppförgyllt hov inför Europas mäktige, var vid Frans II:s kröning i Frankfurt den 19 juli. Under de månader som gått efter upplösningen av emigrantlägret hade emellertid en hetsig och orolig stämning bemäktigat sig hovet i Koblenz. Krigets förklarande hade ännu en gång väckt till liv frågan om prinsarnas ställning till den europeiska koalitionen, och om deras plats i det äntligen åvägabragta korståget mot Frankrike. Och nu kom också under våren 1792 avgörandet, och det i en synnerligen ofördelaktig riktning! Det ånyo väckta förslaget att nu vid befrielsekampens början förklara Monsieur som Frankrikes verklige regent, mottogs med öppet förakt, och prinsarnas begäran om asylrätt i kejsarens riksländer avslogs kategoriskt. Vid kejsarkröningen och därefter vid Frans II:s och Fredrik Wilhelms möte i Mainz var det endast den opraktiske och lättrörde preussiske konungen, som visade de landsflyktiga prinsarna någon uppmärksamhet. Han lovade dem huld och skydd, antog deras inbjudningar, vilket kejsaren ej gjorde, och lämnade dem ej obetydliga subsidier.
Det var också på hans initiativ som frågan om emigranthärarnas ställning äntligen avgjordes på det sätt, att dessa samtliga skulle ställas under hertigens av Braunschweig kommando. På slätterna utanför Mainz passerade dessa trupper revy för konungen av Preussen, som till dem höll ett rörande tal, däri han lovade emigranterna, att de snart skulle få återse Frankrike. Detta senare voro emigrantsoldaterna i största behov av för att få äta och kläda upp sig. Ty de voro numera snart sagt ej annat än ett folk i trasor, i andligt och materiellt upplösningstillstånd. Också berättas det, att hertigen av Braunschweig, efter att ha mönstrat emigranttrupperna, frågat efter, var den franska armé befann sig, vars utomordentliga stridsduglighet man så mycket rosat inför honom.
Enligt hertigens anordning fördelades emigranttrupperna i tre kårer. Den första och största av dessa, uppgående till 12,000 man skulle anföras av Monsieur och Artois. Det blev dock ett överbefäl endast till namnet, ty såsom Ludvig XVIII senare skriver, han själv var på grund av sin fysiska konstitution hindrad att kunna vara med — "jag måste nöja mig med att vara en vis i stället för en segerrik konung". Och Artois, "om än mycket tapper", hade ingen av de egenskaper som göra den verklige arméchefen, "han hade", säger hans bror, "ingen av de lysande gåvor som av människan göra en hjälte, eller också hade hans uppfostran dödat dem". Denna avdelning, vilken man sammansatte enligt den vanvettiga normen att ingen kunde antagas som ej var adelsman, stod i själva verket under befäl av hertigen av Broglie — en avdelning kavalleri anfördes därtill av marskalk de Castries.
Under mera än två månader, från början av september till medlet av november var Ludvig av Provence i alla fall i fält med sin armé, bl.a. i Thionville och i Valmy. Han var med om att tränga in på franskt område och fick då erfara den snöpliga missräkningen, att fransmännen icke alls, som han hoppats, med entusiasm strömmade till honom som till en befriare. Under hela fälttåget voro de båda generalerna och bröderna nästan utan en sou. Deras soldater foro fram som formliga marodörer bland befolkningen, allt under det höstregnet i strömmar flöt ned över dem.
Allt gick emellertid hjälpligt ända tills hertigen av Braunschweig började sin reträtt. Men då grepos emigranterna i vapenrock av en verklig förtvivlan. Hittills hade tanken på hämnd och seger givit dem kraft att uthärda sina lidanden. Men nu kom "la débâcle" med all sin förfärliga verklighet. Prinsarnas armé upplöstes på det mest brutala sätt och skingrades åt alla håll. Snart kunde man se dem överallt i västra Tyskland trasiga och utblottade sälja sina hästar till rampris åt schackerjudar. I städerna mötas de av anslag på gathörnen att fortast möjligt förfoga sig bort. Ingen viii taga emot dem. Somliga begå självmord, andra lyckas nå fram till Condés lilla armé, som ej fått deltaga i fälttåget utan uppehållit sig i markgrevskapet Breisgau i Baden. Också han får order att upplösa sin av oändliga svårigheter ansatta armé, men han svarar stolt: "Ja, på det villkor att man dödar varenda man." Slutligen fingo dock både spillrorna av prinsarnas och Condés arméer en tillflykt i kejsarens härar.
Under tiden hade emellertid de kungliga bröderna hastigt lämnat sitt imaginära befäl. Monsieur hade återvänt till Koblenz, men då revolutionsgeneralen Custine på sitt segertåg hotade denna stad, måste han, mitt i ett upplopp, tillställt på grand av att kurfursten av Trier i farans stund ämnade övergiva sina undersåtar, fly på hemliga vägar till Liège, varifrån han den 13 november 1792 begav sig till den lilla staden Hamm i Westfalen, en tillflyktsort, som konungen av Preussen ställt till hans förfogande. Senare skulle hans broder Artois för en tid förena sig med honom, och snart därefter fingo de uppleva att deras fordringsägare lade beslag på deras förgyllda vagnar i Trier. Runt omkring dem flydde de civila emigranterna, män, kvinnor och barn, och från Koblenz till Mainz var landsvägen trafikerad som en storstadsgata.
Ifrån Hamm följde nu prinsarna hela gången av Ludvig XVI:s process, och det var här de fingo underrättelsen om sin broders, den franska konungens död.
Det var naturligt att denna nyhet var ägnad att djupt uppröra prinsarna, som dock i grunden voro tillgivna sin gode och fromme bror, vars svaghet de emellertid tillskrevo alla Frankrikes olyckor efter revolutionens inbrott. Men samtidigt kunde de ej, åtminstone ej greven av Provence, vara blind för vad denna händelse innebar för en enorm chance för dem själva. Och de begagnade sig också strax därav. Med förbiseende av det dock mycket klara faktum, att drottningen av Frankrike var den lagliga regentinnan för den lille Dauphin, realiserade nu Ludvig av Provence sin alltid närda dröm i det han — visserligen i den anspråkslöshet, som landsflykten tvingade till — helt enkelt lät utropa sig till regent av Frankrike.
Den 28 januari utgav Monsieur sålunda ett manifest, där han yrkade att Dauphin skulle erkännas såsom konung och han själv såsom regent. Han lovar här följande:
"Jag ämnar i främsta rummet sträva efter att ägna min omsorg åt konungens, hans mors, systers och fasters frihet och arbeta för monarkiens upprättande på den orubbliga basen av dess verkliga författning, för bekämpandet av de missbruk som fått insteg i förvaltningen, återupprättandet av våra fäders religion i hela dess renhet och den kanoniska kyrkotukten, på domarämbetenas återbesättande, upprätthållandet av den allmänna ordningen och rättvisans handhavande, återinsättandet av alla fransmän i alla deras lagliga rättigheter och i åtnjutandet av den deras egendom, som blivit dem frånrövad eller usurperad, brottens stränga bestraffande, återställandet av lagens auktoritet och av freden, samt fullbordandet av de löften, som vi velat avgiva i samråd med vår käre broder Charles Philippe — — — genom de deklarationer, som vi riktat till vår avlidne broder den 10 september 1791 och andra aktstycken, som vi utgivit."
Ungefär samtidigt skrev "regenten" till Auvergnes rojalistiska adel följande: "Vad mig beträffar, så ämnar jag hämnas min broders blod, bryta min familjs bojor, återinsätta min brorson på tronen och återgiva mitt fädernesland dess gamla författning eller också krossas under dess ruiner — det är det enda föremålet för min äregirighet."
Så kom då äntligen i sorgens och förkrosselsens dag det av Monsieur så hett efterlängtade ögonblicket då han fick framlägga sitt program, en tom gest, som han ej skulle tröttna att med trist enformighet upprepa under de nu instundande landsflyktens och förvisningens år.
* * * * *
När greven av Provence bröt upp från Koblenz, följde madame Balbi honom ej mera på hans färd. Hon hade alltför starkt prövat ej blott hans överseende — icke minst genom sitt uppseendeväckande goda förhållande till Rysslands ambassadör hos emigranterna, greve Rumjanzeff — utan även hans på sista tiden klena kassa. Medan prinsessan av Monaco fick följa prinsen av Condé på hans äventyrliga krigsstråt för att några år efteråt bli hans lagvigda hustru, medan den lilla madame Polastron i England fick sluta sina ögon för alltid med sinnet i bigott svärmeri vänt mot en annan värld och med sin hand tryggt vilande i grevens av Artois, tvingades madame Balbi att gå sin egen bullrande väg genom alla livets och kärlekens vanskligheter. Hon vistades först någon tid i Holland, därifrån världen snart fick höra rykten om hennes skandalösa förbindelse med greve d'Archambault, och begav sig därefter till England. En tid var hon medlem i den lilla krets, som samlades i Richmond hos Horaoe Walpole, och hon kamperade där tillsammans med sin spirituella och filosofiska landsmaninna grevinnan de Boufflers, Gustav III:s väninna och korrespondent. Båda dessa fursteväninnor hade för övrigt sina höga gynnare att tacka för att de kunde leva ett oberoende liv. Grevinnan de Boufflers hade hos den svenske konungen anhållit om och även erhållit en livstidspension — och Monsieur hade tillförsäkrat sin forna mätress ett rundligt årligt underhåll. En tid av landsflykten tillbragte även madame Balbi i Skottland i den intima krets, där hennes forna rival madame Polastron var medelpunkten.
Men även vid andra emigrantcentra kunde man få se och höra henne, skrattande och konverserande, alltid glad, högljudd och sarkastisk. Hon bar intet spår av bitterhet över att ha fallit i onåd, en omständighet, till vilken förklaringen måhända kan sökas däri; att hennes förhållande till Monsieur aldrig varit så glödande, eller att det årliga understöd han tillförsäkrat henne, tvingade henne att åtminstone beträffande sin forne älskare hålla tand för tunga.
Under konsulatet återkom madame Balbi i likhet med många andra emigranter till Frankrike och bosatte sig invid Paris. Men hon kunde ej återhålla sin lust för intriger, hon blandade sig i politiken och träffades snart av en förvisningsdom, visserligen ej längre än till Montauban.
Det berättas om madame Balbi många prov på hennes sinnesnärvaro och fyndighet. En liten anekdot må här anföras: Under kejsardömet uttalades en gång i ett sällskap av hemkomna emigranter en mängd hätska ord mot Napoleon och samtalet rörde sig om ingenting mindre än en konspiration mot kejsarens liv. En av de närvarande höjde då sitt glas med ett: "Död åt kejsaren!" "Fy, så förskräckligt", utropade madame Balbi, "man brukar ju icke dricka för folks död utan för deras liv." Och hon höjde sitt glas: "Leve konungen!" utropade hon skrattande, och alla instämde, fulla av beundran över detta taktfulla infall.
Tillbaka till Paris kom hon året efter Napoleons fall och gjorde då flera försök att få företräde för Ludvig XVIII. Detta lyckades endast en gång. Hon var då inblandad i en komplott för att störta konungens gunstling och förtroendeman Decaze och skulle därvid användas som ett slags förmedlerska. Men komplotten misslyckades och madame Balbi fick sedan aldrig mera visa sig vid Ludvig XVIII:s hov.
* * * * *
Efter kriget och från och med vistelsen i Hamm mister Monsieur såtillvida sitt intresse, att han förlorat sin ställning såsom härskare över den del av Frankrike, som samlats utanför landets gränser. Han är nu endast en tronpretendent i landsflykt, omgiven av några trogna vänner och tjänare och med åren en allt ensammare, sjukare, i förtid åldrad man.
Men låt oss innan vi skiljas från honom, betrakta honom i några olika ögonblick av hans dystra landsflyktsår.
Det är i Verona den 21 juni 1795. Där sitter en fyrtiårs man i en stol och snurrar ändan av sin käpp i sin sko. Det är greve de l'Isle, som han numera kallas, en onaturligt korpulent, giktbruten och av ett flackande och oroligt liv enerverad man, redan till hälften gubbe Han har just nyss nåtts av underrättelsen om att hans brorson konungen, den lille Ludvig XVII, äntligen nått befrielse från sina årslånga kval. Denna stund bringar en stor förändring i hans liv, nu är han inför sig själv och sina trogna verkligen konungen av Frankrike och han kallar sig härefter Ludvig XVIII.
Några månader senare. En man som liknar greve de l'Isle flyr genom Veronas portar. Skall han väl infångas och föras tillbaka? Han kommer inte. Alltså är det ingen fara. Alltså kan nu den verklige konungen smyga sig lika sakta ut genom stadsportarna. Det är Venedigs senat som fordrat alt greve de l'Isle skall lämna sin tillflyktsort, ty greven leker konung och har sedan en tid tillbaka en rysk minister ackrediterad vid sitt hov — och Bonaparte hotar Venedig — — —
I en liten stad, Blankenberg, i hertigdömet Braunschweig har den landsflyktige konungen fått en tillflyktsort. Det är icke mera Versailles' eller Luxembourgs prakt, som omger honom, ej ens Koblenzhovets falska förgyllning. Det lilla hovet är så obetydligt att det knappt förtjänar namnet, och residenset består av tre små rum, ett för konungen själv, ett som samtidigt tjänar till kapell och till sovrum för d'Avaray och två andra kammarherrar, och därtill det tredje, där man uppehåller sig på dagarna och samlas på kvällarna. Här mottager han en resande undersåte, klädd i en grannblå rock och väst av luggslitet svart tyg — han ser sjuk och nedslagen ut.
Och sedan — de kurländska gamla furstarnas slott i Mitau långt uppe i snön och norden med sina vida och stora salar och sin arkitektur en smula påminnande om Versailles, och de höga fönstren, från vilka man har ett oändligt perspektiv av gråa dyner med Östersjön långt i fjärran! En kulen boning för en gallernas konung. Men här äger en dag en högtidlighet rum, som har anor från det gamla, det riktiga bourbonska hovet! Här firas ett torftigt familjebröllop, ett som under goda och lyckliga auspicier blivit beslutat en gång mellan en ung drottning och hennes uppvaktande kavaljer och svåger — bröllopet mellan "lilla madame", som fransmännen kallade henne, Marie-Antoinettes dotter samt grevens av Artois son hertigen av Angoulême!
Och så, sist och slutligen, är det en dag i Saint-Ouen. En gammal man sätter, tungt stödd på sina följeslagare, sina av gikt värkande fötter på Frankrikes jord. Emigranternas konung vänder hem igen. De tre veckorna, som Artois förutspått för emigrationen ha blivit 25 långa år!
I sin hand håller Ludvig XVIII en av dessa proklamationer, av vilka han under ett kvarts sekel utsänt så många betydelselösa. Men denna är något annat och nytt — ett bevis på att han trots allt glömt mycket och lärt något — det är en konstitution. Prinsen från fordom, Monsieur med de frisinnade åsikterna och böjelse för liberalism räcker över 22 långa år av autokratisk skenregering sin hand åt den konstitutionelle Ludvig XVIII.