EN GAMMAL ROMAN, DESS FÖRFATTARE OCH HJÄLTINNA.
En dag mitt under de hetsiga diskussionerna om åtgärder mot emigranterna infann sig vid den lagstiftande nationalförsamlingens skrank en liten mager man med sjukligt utseende såsom ombud för en av Paris' sektioner, Lombardernas sektion, som den kallades. Han frambar en petition, däri denna sektion anhöll att församlingen måtte utfärda en häktningsorder mot konungens bröder, grevarna av Provence och Artois. Petitionen i sig själv var icke så uppseendeväckande, ty man hade redan under två månaders tid varit på det klara med, att de franska emigrantprinsarna borde förklaras för landsförrädare, och bittra utfall mot dem hade fallit i nationalförsamlingen. Men själva anföraren för deputationen väckte i högsta grad församlingens nyfikenhet. Hans namn kände nämligen alla — det var Louvet de Couvrai, författaren till "Faublas". Men man stirrade häpen på talaren. Var denna lilla, illa klädda, skalliga person, som med närsynt blick kisade på sitt auditorium, den ryktbare hjälten i de kärleksintriger, som man antog lågo till grunden för hans elegant skrivna roman med de djärvt frivola situationerna och de mångskiftande äventyren — han som vid 17 års ålder helt käckt trotsat en äldre äkta mans vaksamhet mot sin unga hustru? Då hans namn nämndes hade man väntat sig att få se en teaterälskare eller en ung dandy och man kände sig inte så litet besviken — i synnerhet damerna på läktaren! Det fanns ej spår av romantik över denne obetydlige man med den späda stämma, som utan fyndighet och med begravningsmin radade upp sina dystra anklagelser mot emigranterna i ett andragande, som var späckat med exempel från antiken och med deklamatoriska vändningar: "Vad vi begära av eder", yttrade han, "det är ett gissel som är ohyggligt, men oundgängligt: vi begära av eder kriget. Vi begära, att hela Frankrike strax skall kallas under vapen!!" — — — "Må alla nationer tillsammans bilda en enda världsrepublik", fortsatte han. "Och må hela denna familj av olika bröder sända sina vigda ombud för att svära på det altare som är helgat jämlikhetens rättigheter, kultens frihet, den eviga filosofien och folksuveräniteten — svära en ed för evig världsfred!"
Detta var Louvets första politiska uppträdande, och den ton han vid sin deputation till nationalförsamlingen anslog, fasthöll han med ett slags envis energi, som den fantasipolitiker han ständigt skulle förbli, en riddare av tiraden och de stora orden, med naiv tro på världsförbättringens evangelium, osjälvständig och anspråkslös, sitt partis aldrig tröttnande fanbärare och panegyrist.
Den franska revolutionen förtjänar åtminstone i sin början att kallas de verkliga kulturbärarnas revolution mot de privilegierade i samhället, ej blott till sina idéer, utan även med hänsyn till sina ledande personligheter. Ty en av de många naiva åsikter, som revolutionen gjorde sig till tolk för, var att ett betydande namn inom konstens och vetenskapens område också borgade för en betydande politisk insats; det var först mycket senare som man kom till insikten om att "revolutionen ej behövde några vetenskapsmän" enligt Chabots kända yttrande om Lavoisier. I många fall misstog man sig ej heller: det fosterländska hjärtat och den ideella livssynen fanns i dessa omstörtningstider verkligen hos flere tankens och pennans män, vilka däremot i allmänhet saknade den politiska skarpblicken, kunskaperna och erfarenheten. Louvet är en typisk representant för dessa kulturbärare i politikens tjänst. Sin ryktbarhet har han uteslutande vunnit genom sin bok om Chevalier de Faublas' äventyr — under mer än hundra år det mest lockande numret inom den pornografiska världslitteraturen — om ock hans egenskap av girondist givit en viss stadga åt hans inom litteraturen som notoriskt lättfärdigt betecknade namn.
Det egendomliga är emellertid att när boken om Faublas' äventyr utkom med sin första del, Une année de la vie du Chevalier de Faublas, 1787, den andra, Six semaines de la vie du Chevalier de Faublas, 1788, och den sista delen, Fin des amours du Chevalier de Faublas, 1790, [boken utkom år 1791 under den gemensamma titeln "Les amours du Chevalier de Faublas">[ var uppfattningen om densamma en helt annan. Grimm skriver 1787: "En stor del av scenerna i romanen äro hållna i dialogform och synas vara ämnade för ett drama, de utmärka sig för både fyndighet, naturlighet och sanning." Han säger också att boken har en "mycket moralisk sida". Madame Roland säger i den karakteristik av bokens författare, Jean-Baptiste Louvet, som hon givit i sina memoarer, att han gjort sig berömd genom sina "vackra" romaner, "i vilka en stark fantasi är förenad med en lättflytande stil, med filosofisk anda och ett skarpt kritiskt salt". Och när bokens författare sedermera blev medlem av Frankrikes nationalkonvent och för första gången uppträdde med ett andragande som fäste blickarna vid honom, presenterade Brissot honom sålunda i sin tidning "Den franske patrioten": "Herr Louvet, författaren till den vackra romanen Faublas — —".
Samtiden stöttes ej för huvudet av de frivola scenerna, vilka eftervärlden främst fäst sig vid, den rodnade ej vid läsningen av den sextonårige Faublas' underbara äventyr. Dels var det tidens maner att skriva så, Faublas är nära besläktad både med Crébillon-litteraturen och Bachaumonts nyhetskrönika, dels funno Louvets samtida i den stora romanen om Faublas något som vi knappast skulle ägna uppmärksamhet åt bland alla de lättfärdiga situationer eller romantiska tirader som boken är full av. Det var det filosofiska, det samhällsreformerande element som gömmes däri. När i den första delen, där i alla fall detta element har den minsta platsen, den unge Faublas för första gången kommer till Paris och gör reflexioner om den nöd och det elände som rådde i fattigkvarteren där, när han berättar episoden om en man som ej ville duellera, emedan han en gång i en duell hade dödat sin närmaste vän, och minnet av dennes sista ord alltid ljödo i hans öron, när han gisslar sedefördärvet och visar sin hjältinnas rena hjärta och själ eller när han berättar om det olyckliga polska folket, vars öde låg honom djupt om hjärtat, då predikar han nyheter som tilltalade publiken i en högre grad än vi egentligen kunna föreställa oss. Eller vi skola taga ur bokens senare del en situation som denna — det är att beakta att ju mera man närmade sig revolutionen, desto mera blev det samhällsfilosofiska elementet förhärskande. Det är stor mottagning i markisinnan B:s salong, Faublas' första stora erövring. Man konverserar enligt tidens sed om dagens skvaller och skandaler. Då höjes plötsligt en röst som låter grov och främmande, och en man börjar i detta utsökta sällskap av markiser och eleganta damer orda om sociala missförhållanden och om bästa sättet att bota dessa, om nödvändigheten av laglig äktenskapsskillnad, om hat till konungarna, om frihet, framsteg och broderskap. I ett nu förvandlas denna salong till en klubb, den ena efter den andra av dessa cyniker, som nyss halvviskat om andras och egna kärleksäventyr, börjar tala i en ny och aldrig förr hörd ton om de sociala och politiska idealen, och Faublas själv inspireras till en lång harang om de mänskliga rättigheterna.
Dessa hastiga omslag och dessa deklamationer stötte icke den tidens Frankrike. Publiken var alls icke chockerad av att allvarliga tendenser omväxlade med lättfärdiga scener, och att man talade naturfilosofi och religion i kurtisanernas salonger. I Faublas' stora roman njöto de just det ta filosofiska och politiska element, som låg i luften överallt och som hade nyhetens behag.
Men samtiden njöt även av en annan sida av Faublas, den romaneska. Boken flödar nämligen av sentimentalitet. Man rördes till tårar av hjältinnans eller rättare hjältinnornas gränslösa mått av kärlek och uppoffring — man grät över Lodoiskas mod och tragiska slut, över hennes borttappade och återfunna dotter Sophie-Dorliskas ädla och rena hjärta, man grät över Faublas såsom man i våra dagars Frankrike gråter t.ex. över Hernani — och gråtsuccèsen är väl dock i grunden den varaktigaste!
Romanerna om Faublas vunno en enorm framgång, ej blott i Frankrike, utan i hela världen. Det bevisas bäst av de många upplagor, i vilka de utgingo. Det kan man se även av den mängd oskuldsfulla små flickebarn, som under dessa år i dopet erhöllo det främmande och obekväma namnet Lodoiska!
Dock, lika berömd som romanen blev, lika okänd förblev under långa tider dess författare. Ingen visste vem som gömde sig bakom namnet Louvet de Couvrai. Det var först revolutionen som skulle skänka detsamma en viss glans.
Louvet föddes år 1760 i en anspråkslös kammare i Paris, och fick i dopet namnet Jean-Baptiste. Hans barndom förflöt ide mystiska irrgångarna av ett litet antikvariat vid Rue des Écrivains. Följande traditionerna ägnade sig även Louvet åt yrket, till att börja med som bokhandlarbiträde — således varken den förste eller siste författare som börjat med att förmå publiken att köpa andras böcker, innan han kunde locka dem att köpa sina egna.
Hans politiska bana var lik så många andras under denna tid. Han uppträdde under revolutionens första år, då 29-årig, tills vidare endast inom distriktsförsamlingen i den stadsdel, i vilken han bodde, slungade sedan ut några vältaliga broschyrer och lönades redan för den första av dem — som under titeln "Paris justifie", det rättfärdigade Paris, var ett angrepp mot de första emigranter som lämnat Frankrike — med inval i den två månader gamla jakobinklubben, en icke ringa ära vid en tid, då klubben med stor noggrannhet siktade och sållade sina medlemmar.
I klubbens arbete tog han under de första åren icke någon verksam del; han säger själv i sina under förföljelsens dagar skrivna memoarer, att han hade velat komma in i klubben blott för att lära sig och ej för att låta höra sig. Forst år 1791, då han vid sin ovannämnda deputation till nationalförsamlingen fäste blickarna vid sig, meddelades åt honom ett förtroendeuppdrag i hans dubbla egenskap av litteratör och politiker, nämligen att bli ledamot i det klubbens "korresponderande utskott", som skötte brevväxlingen med filialklubbarna i landsorten. I utskottet hade han för övrigt som kolleger två andra av revolutionens tidningsmän och ledare: Robespierre och Camille Desmoulins, en god illustration till revolutionens karaktär av kulturrörelse.
Louvet berättar i sina memoarer följande om sitt första sammanträffande med dessa två revolutionens ledare.
"Jag gick för andra gången upp till utskottet, då jag fann dessa två män tillsammans. Desmoulins, som hade hört mitt namn, sade mig med som vanligt stammande tunga ljuvliga komplimanger. Mirabeau, sade han mig (han älskade att tala om Mirabeau), hade varit så nöjd med min 'Paris justifié', att han hade önskat göra min bekantskap. Han hade flera gånger sagt, att detta försök pekade på en man som skulle komma att utmärka sig under revolutionen, m.m. m.m. Vid ljudet av ett lovtal som ej var ägnat åt honom, betraktade Robespierre skarpt Desmoulins, och riktade därefter en överlägsen blick på mig. Den andre fortfor emellertid att tala, han frågade mig vilken min åsikt var om det krig, som många talade om att man borde förklara Österrike. 'Tror ni ej det är nödvändigt?' frågade jag honom. Han framställde för mig oklara och förvirrade sakskäl. 'Och ni?' vände jag mig till Robespierre. Han svarade mig kort: 'Nej. — Varför? — För många orsakers skull. — Vill ni säga mig dem? — Det finns tusen sådana. — Och ni medger ej att det är oundgängligt? — Kanske. — Skola vi vänta till dess kejsaren har avslutat sina förberedelser? I vår kommer han ännu ej att vara färdig, vi skulle kunna med fördel angripa honom. — Tiden är ej inne.' Jag gjorde honom hundra föreställningar, på vilka han dock svarade enstavigt, med mestadels tomma och meningslösa ord. På samma gång riktade han på dem som hörde på honom en av sin högdragna och tankspridda blickar, han gungade högfärdigt av och an och viftade med sin käpp i luften med en min av 'petit maître', som gjorde att han endast såg ännu löjligare ut".
Detta samtal väckte Louvets förtrytelse ända därhän att det lockade honom att uppträda i nationalförsamlingen med ett högstämt och enligt hans egen utsago synnerligen entusiastiskt emottaget jungfrutal, som slutade med ett: "Marchons à Léopold" — därmed åsyftande en krigsförklaring mot Österrike!
Under de år, då Louvet som en tyst åhörare följde diskussionerna i jakobinklubben, var han ivrigt sysselsatt med fabrikation av skönlitterära alster — så avsiktligt affärsmässig förefaller nämligen under denna tid hans skriftställarverksamhet, att uttrycket väl kan vara berättigat. I den tendensroman i tre delar, som han 1790 utgav och som bar den långa titeln "Emilie de Varmont eller den nödvändiga skilsmässan och pastor Sévins kärleksäventyr", pläderade han sålunda för två just då under debatt stående reformer: äktenskapsskillnadslagen och prästernas giftermål, utan att dock bry sig om att denna gång insockra tendensen med frivola pikanterier. De teaterstycken, som han samma år ihopfogade, voro skrivna enbart för den flyktiga stunden — ja till och med i densamma — han omtalar själv, att en av dem, "Den stora revyn med den svarta och vita armén", skådespel i fem akter, var tillkommen under ett tidsförlopp av 36 timmar! Att densamma upplevde 25 föreställningar på Théâtre de Molière får väl till en del tillskrivas Louvets raska och spirituella stil, men främst att den var späckad med anspelningar på personer och dagshändelser. Ännu två andra dramer skrev Louvet under denna tid, vilka dock tyckas ha varit alltför våldsamma för att någon teater skulle vågat uppföra dem. Han berättar i sina memoarer, att när han läste upp en 5-akters pjäs för två av den nya Théâtre-Francais' direktionsmedlemmar, Gaillard och Dorfeuille, den sistnämnde vid början av fjärde akten hastigt reste sig och avbröt honom med ett häftigt: "Min herre, för att kunna ge er pjäs, behövdes det att jag försåg teatern med kanoner!!"
Sin egentliga politiska karriär började emellertid Louvet först under den tid, från april till november 1792, då han för det girondistiska partiets räkning redigerade affischtidningen La Sentinelle, vilken trycktes med grova typer på skärt eller ljusgrått papper och uppklistrades på murar och husväggar, samt genast tilldrog sig stor uppmärksamhet. Denna tidning underhölls av inrikesministeriet och blev senare en av de många orsakerna till anklagelsen om försnillning av statens medel mot den dåvarande inrikesministern Roland, i vars hem Lonvet under våren och sommaren var daglig gäst, och där han tyckes varit mycket gärna sedd. Madame Roland ger i sina memoarer en entusiastisk skildring av Louvet:
"Det är omöjligt", skriver madame Roland, "att förena mera esprit med en större anspråkslöshet och godmodighet; modig som ett lejon, enkel som ett barn, en känslig man, en god medborgare, en skicklig skriftställare, kunde han komma Catilina att darra när han stod i talarstolen, äta middag med gracerna och supera med Bachaumont."
Under dessa månader, då kampen stod våldsammast mellan nationalkonventet och dess antagonist och överflyglare i våldspolitiken, Pariskommunen, eller, vilket också kan sägas, mellan girondister och jakobiner, bidrog Louvet även till den girondistiska propagandan med flera våldsamma pamfletter mot den man, som svurit girondisternas undergång, Robespierre.
En ännu mera verksam politiker blev Louvet först efter thermidor-kuppen, då han, som undgått Robespierres hämnd, inträdde i konventet i likhet med de övriga icke fängslade girondisterna. Han blev nu medlem av det utskott, som utarbetade direktorialkonstitutionen, och senare av välfärdsutskottet, där han ofta uppträdde i talarstolen med den framgång att han vid flere tillfällen kunde diktera utskottets beslut; och han var t. o. m. en tid konventets president.
Men Louvet var egentligen ingen verkligheternas man, han såg vanligen tingen genom en romantisk fantasislöja, och det är tydligt att det var mera känslan än förståndet som dikterade hans politiska hållning. Måhända detta även var förklaringen till att han kunde upprätthålla det republikanska idealet längre än hans vänner, under en tid då konservatismen grep starkt omkring sig.
Louvet var vad fransmännen kalla "un sentimental", en känslomänniska mer än allt annat. Hans liv blev också därför ej helt ägnat de verksamhetsområden på vilka han sålunda vid unga år kastat sig in, utan framför allt hans egen känslovärld, hans kärlek till "Lodoiska", som han i sina memoarer kallar henne, denna kvinna som under hela hans liv band honom med en alltuppslukande passion.
Vem var då Lodoiska? Louvet har icke nämnt hennes namn ens i de minnen om sin proskriptionstid, som han utgav år 1795. Men med ledning av dessa, av vad samtida brev och familjedokument innehålla om henne och främst av de upplysningar, som den outtröttlige forskaren i girondisternas och speciellt madame Rolands historia, Claude Perroud, samlat i några artiklar i tidskriften La Révolution française, är det möjligt att ge en, om än i vissa punkter ofullständig bild av hennes liv och personlighet.
* * * * *
Lodoiska hette i verkligheten Marguerite Denuelle. Hon var född i Beaujeu år 1760, samma år som Louvet, och var dotter till en herr Claude Denuelle, som i hennes dopattest betecknas såsom borgare i Paris. Hon tillbragte sin barndom i Paris; någon ungdom fick hon aldrig njuta av, ty redan vid femton års ålder bortgiftes hon med en rik juvelerare, som hade sin butik i Palais-Royals gallerier. Detta skedde mot hennes vilja, och enligt en av hennes son meddelad uppgift hade den unga flickan helt uppriktigt förklarat för sin blivande man, herr Cholet, att han hade att vänta sig av henne varken vänskap, kärlek eller trohet.
Lodoiska och Louvet hade känt varandra såsom barn och vuxit upp tillsammans. Hennes giftermål skilde dem åt, ty Marguerite flyttade då bort från Paris, vart framgår icke. Först efter sex års mellantid korsades åter deras vägar, och det blev dem snart uppenbart att ödet bestämt dem för varandra. "Efter att ha träffats", skriver Louvet, "kände vi båda hur den passion utvecklades, som skall dö med oss." Men det var först några år efteråt, 1784, som de förenade sina öden med varandra. Det har alltid påståtts att Louvet skrev sina Faublasromaner för att skildra ett tillfälligt kärleksförhållande som han hade till en rik köpmansfru, men denna version är ej riktig. Han skrev ej dessa romaner av lust att skildra sina kärleksäventyr, utan helt enkelt för att skaffa sig medel för att förena sitt öde med den kvinna som älskade honom. Louvet hade en tid praktiserat på ett tryckeri — han tituleras ibland "tryckerifaktor" — dock tyckes han snart nog ha lämnat denna bana. Vid den tid, då fru Cholet träffade sin barndomsvän, arbetade han i en stor antikvarisk bokhandel vid Quai-des-Grands-Augustins. Han lämnade dock även detta arbete, när han insåg, att han kunde förtjäna mera genom att skriva, och han gjorde upp planen till en andra och tredje del av Faublas. För att få sin bok hastigt färdig, bosatte han sig nära Paris på landet hos en vän, som erbjöd honom sitt hem under arbetstiden — och under dessa månader levde han nu fullständigt isolerad från världen, skild från föremålet för sin passion. "Jag arbetade på mitt sätt", skriver Louvet, "i absolut ensamhet, långt från all världens larm, liksom avskuren från allt levande utan att ens skriva till henne, uteslutande lämnad åt mina fantasimänniskor. Jag har nämligen aldrig som många andra kunnat släppa och återtaga ett arbete flera gånger om dagen." Här fullbordade han nu sin roman.
Även under den tid som följde fingo de älskande ej dela ljuvt och lett. Marguerite levde numera skild från sin man tillsammans med sin mor i Nemours, men av brev som växlades mellan henne och Louvet framgår, att denne däremellan tillbragte långa tider i Nemours. Deras brevväxling tolkar huvudsakligen de varma känslor som besjälade dem. Louvet lever i tankarna en intensiv tillvaro med sin väninna och i den begynnande revolutionen såg han först och främst utsikt till en bättre ekonomisk ställning, till att förverkliga sitt ideal om en koja — han skriver "chaumière" — där han kunde leva trygg och undangömd med sin älskade.
När Marguerites mor dog — det var antagligen på sommaren 1789 — flyttade hon till Paris. Från denna tid äro hon och Louvet oåtskiljaktiga. Det förefaller också som hade de varit bosatta på landet någonstädes nära Paris.
Det var med helt olika känslor, som de båda unga sågo revolutionen komma. Louvet var första gången i nationalförsamlingen den 14 eller 15 juni och hörde där Target tala. "Det var", säger han, "första gången, som jag offentligt hörde talas om människans rättigheter",och han tillägger: "Jag blev gripen ända in i själen."
Men fastän Marguerite med egen hand sydde honom hans första fosterländska kokard i de tre färgerna, var hon långt från att dela hans entusiasm för revolutionen. Hon tänkte främst på sin älskades lugn och lycka och med kärlekens aningsfullhet förutsåg hon, att de båda skulle få lida ofärd av den mäktiga rörelse, vars begynnelse hon själv blev vittne till då hon den 6 oktober tillsammans med Louvet från Manège-salens läktare i Versailles med skräck åsåg parispöbelns inträngande i nationalförsamlingen. Men hängiven och kärleksfull uppgav hon snart alla själviska bevekelsegrunder, och var inom kort färdig att omfatta sin älskades åsikter, även om det skulle ske med uppoffrande av hans och sin egen lycka. "Hon grät över mina planer och anbefallde mig samtidigt att följa dem", skriver Louvet. Jag minnes ännu i dag blott alltför väl hennes smärtfyllda aningar, hennes härliga tårar och de profetiska ord, vilka åtfölja dessa: "Gå", sade hon, "arbeta för dem, jag går in därpå; vi skola utplåna oss själva för deras framgång, måtte du blott icke bli lönad med otack!"
Marguerites rädsla för att Louvet alltför starkt skulle låta sig ryckas med av revolutionen, gav sålunda vika, hon gjorde hans intressen till sina och fastän hon mycket beklagade, att deras ljuva drömmars uppfyllelse åter måste förläggas till en okänd och fjärran framtid, blev också hon smittad av den allmänna hänförelsen. Och icke blott det. När Louvet började utgiva La Sentinelle och senare 1792 blev anställd i tidningen Journal des débats et des décrets, var det hon som tog i besittning referentplatsen för dessa tidningar i nationalförsamlingens journalistloge, och hon utförde faktiskt ett ordentligt reporterarbete. Louvet talar i berömmande ordalag både om hennes litterära förmåga och arbetsamhet. Så snart Louvets ekonomiska villkor förbättrades, flyttade de även tillsammans. Och tillsammans togo de emot stormarna som kommo.
Louvet och Marguerite hade genom hans arbete i La Sentinelle trätt girondistpartiet och särskilt gruppen kring madame Roland nära, och de fingo hårt umgälla denna vänskap. När jakobinerna ställde till upproret den 31 maj-2 juni 1793 och tjugunio av girondisterna blevo arresterade, stod Louvet såsom den tjugusjunde på proskriptionslistan. Han hade emellertid förutsett vad som skulle hända och tillsammans med sin väninna sökt sig ett gömställe, där de kunde dölja sig under flera veckor. I längden blev det dock omöjligt, och med risk av liv och frihet lämnade de Paris den 24 juni, förklädda och med falska pass. De togo vägen norrut mot Evreux, där de sammanträffade med en av de främsta girondistledarna, Guadet. Men de hade ingenting att leva av, och Lodoiska beslöt sig för att återvända till Paris. Här lyckades hon också sälja sina juveler och begav sig strax tillbaka. Hon sammanträffade med Louvet och hans vänner å en liten ort, Vire, som låg på vägen till Bretagne, där de trodde sig kunna finna en tillflykt efter att ha misslyckats i sitt försök att uppvigla Normandie mot Robespierres skräckvälde. Det var här, i Vire, som nu Louvet och Marguerite äntligen blevo vigda, i närvaro av fyra girondister: Buzot, Petion, Salle och Guadet.
Medan de proskriberade sökte sig fram från Vire på undangömda vägar, begav sig Marguerite i vagn till staden Quimper, där hon stämt möte med dem. Hon anlände dit i förväg och lyckas genom sin energi skaffa Louvet och sig själv den "koja", som de alltid längtat efter, ett litet lanthus med en trädgård och en hög stenmur ett stycke utanför staden. Men efter en kort lycka i det lilla vackra huset var Louvet åter tvungen att byta om vistelseort, och under den tid som närmast följde irrade han tillsammans med sina vänner omkring och bodde ofta på sådana ställen, dit Lodoiska ej kunde följa honom.
Men de proskriberades längtan stod till de södra provinserna, som de hoppades kunna förmå till uppror mot skräckregeringen. Under natten mot den 21 september inskeppade sig Louvet med Buzot, Guadet och Barbaroux på en båt som skulle föra dem till Bordeaux, och ungefär samtidigt begav sig Lodoiska med sorg i hjärtat, men modig och rådig åter till Paris. Hon ville försöka att avyttra allt vad de ägde och sedan komma till Bordeaux för att träffa Louvet. Med vilken ångest i hjärtat reste hon ej! Den enda tröst som hon hade, den tröst som livat så mången under denna tid, var tanken på det fria Amerika, där man möjligen kunde få en tillflykt och leva i fred. Även madame Roland drömde samma dröm för den man hon älskade, Buzot. Från sitt fängelse följde hon Lodoiskas arbete för att rädda Louvet med mycket intresse, hon skrev ofta brev till denna, som hon avundades emedan hon hade fria händer att kämpa för sin älskade livskamrat, medan hon själv var slagen i bojor och ej förmådde taga ett steg för att hjälpa varken sin man eller sin vän.
Girondisternas arbete på att uppvigla de södra provinserna lyckades ej, och under mera än två månader förde Louvet och hans vänner en mycket prekär tillvaro. En lång tid voro de gömda i Saint-Émilion, och det var här som flera av dem, även Louvet, skrevo ner sina minnen från revolutionen. Men Louvets längtan efter Lodoiska och hans oro för henne blevo honom övermäktiga. Och slutligen riskerade han allt för att sammanträffa med henne — han begav sig till Paris. Medan Robespierre alla dagar sände några av hans forna vänner till stupstocken — han berättar vackert huru han vid ett skjutshåll mottog budet om madame Rolands avrättning — lyckades han smyga sig in i Paris den 6 december. Här sammanträffade han med Lodoiska, som bodde hos en av hans vänner, vilken dock vägrade att längre hysa henne efter Louvets ankomst. Två hela månader höllo sig nu Louvet och hans hustru dolda i Paris, allt under det tre olika arresteringsorder sändes mot honom av revolutionstribunalet, och under det Lodoiska arbetade på att finna en säkrare tillflykt för dem. Då intet annat fanns att göra, fattade de beslutet att Louvet skulle bege sig till Schweiz, där många konventsmedlemmar redan före honom funnit en tillflykt, och den 7 februari 1794 lämnade han åter tillsammans med några säkra vänner under förklädnad Paris. I staden Echallens i Vaud levde han sedan flera månader under det antagna namnet Jean-Joseph Frauchaud.
Lodoiska besökte honom en gång under denna tid. Men hon var tvungen att återigen lämna honom för att likväl i början av juli komma igen och stanna hos honom. De bosatte sig nu på landet ett stycke utanför Echallens.
Här i sin tillbakadragenhet hörde de om Robespierres och skräckväldets störtande. Det var också här som Lodoiska födde deras ende son, Félix. De vågade ej i dopattesten skriva ut sina familjenamn, men det har varit lätt att identifiera dessa, emedan de uppgåvo sina egna och sina föräldrars fömamn fullständigt och även namnen på de orter, där de båda voro födda.
När Louvet efter thermidor kom tillbaka till Paris, satte han själv upp ett litet tryckeri jämte en därmed förbunden försäljningslokal i Palais-Royal, eller Palais-Égalité, som det då hette, Han redigerade nu nya upplagor av Faublas, men började därjämte också förlägga andras arbeten. Så är Louvet t.ex. utgivaren av den första upplagan av madame Rolands memoarer, "Appel à l'impartiale postérité", som han kallade dessa memoarer, till vilka manuskriptet hade lämnats honom av fru Rolands gamle vän Bosc d'Antic. Louvet tog såsom sin uppgift att söka upp och samla de anteckningar, som han och hans vänner under olyckans och förföljelsens dagar hade gjort och vilka de lämnat hos en madame Bouquey i Saint-Émilion. Han började även på nytt utge La Sentinelle, nu såsom sin egen tidning. Hans hustru hjälpte honom troget i all hans möda. Då Louvet var mycket upptagen av sitt arbete i konventet och senare i de femhundras råd skötte hon ensam butiken och hela tryckeriets ekonomi. Det var också hon som fick mottaga alla de angrepp, som Louvet för sin republikanisms skull var utsatt för från de moderatas sida. Gång på gång trängde Frérons "gyllene ungdom", såsom den forne våldsmannens aristokratiska lärjungar nu kallades, in i hennes butik, förstörde böcker som ej voro dem behagliga, och ställde till skrik och oväsen. De riktade sig också ofta direkte mot henne, höjde sina knölpåkar och ropade: "À-bas la Louve! À-bas la belle Lodoiska!" den vackra Lodoiska tog allt detta med jämnmod.
Vid denna tid levde Louvet och hans hustru ej mera så tillbakadraget som förr. De hade en krets av kamrater, vilka voro dem tillgivna och stodo dem nära. Det var vänner till girondisterna och dessas familjer, allt som fanns kvar av deras förra krets: journalisten Lemaire och dennes hustru, madame Brissot, och framför andra Bosc. De hade också relationer med en annan vän till den rolandska klicken, genèvaren Gosse, som de genom Bosc kommit i beröring med och som vid denna tid vistades i Paris. Vilket vemod ligger det ej över alla dessa vänskapsförhållanden, som slötos bland de efterlevande på basen av pietet och beundran för dem som gått under i kampen! Det är skada att det finnes så ytterst få brev kvar av hela den korrespondens, som fördes mellan Lodoiska och Bosc medan denne befann sig i Amerika, driven dit bort då han såg, att han för madame Rolands dotter Eudora, som han tagit i sitt hägn och sitt hem, började hysa samma heta känslor som han förr hyst för hennes mor! Madame Louvet ger i sina brev till honom om Eudora, som under den tid Bosc är frånvarande giftes bort med en son till Champagneux, även han en gemensam vän till Bosc och makarna Roland.
Men det var ej endast med den värld som vant, som Louvet och hans hustru hade vänskapliga förbindelser, de hade det ock med den värld som utgjorde nuet och skulle forma framtiden. Då Louvet var medlem av den lagstiftande kåren och även hade blivit hedrad med inval i Institutet — för dess litterära avdelning — kommo de samman också med den litterära och mondäna världen under början av direktoriet. Deras vänner voro skådespelaren Talma och hans fru, Julie Talma, författaren Marie-Joseph Chénier, fru och herr Tallien och Barras. Genom Barras och Tallien blevo de bekanta med Joséphine Beauharnais och även med hjälten för dagen, Bonaparte. De kände också madame de Staël och hennes unge vän författaren Benjamin Constant. Detta senare framgår av några brev som växlades mellan dem i en rätt privat angelägenhet. När Louvet och hans hustru återvände från Schweiz till Paris, var deras barn så litet att de ej ville taga det med, utan inackorderade den lille Félix hos en förmögen bondfamilj på landet nära Lausanne. När mera än halvtannat år förflutit, började de emellertid anse tiden vara inne att taga barnet hem till Paris, och då ingendera av dem kunde resa och hämta den lille gossen, sökte de någon pålitlig person för att utföra uppdraget. Madame de Staël, som stod i beråd att resa till sitt stamgods Coppet nära Genève, erbjöd sig då att, när hon i december 1796 skulle återvända, taga barnet med sig. Men den svenska ambassadrisen blev av regeringen förbjuden att komma till Paris just då, och hon kunde ej realisera sin plan. Hon glömde dock ej vad hon lovat, utan föreslog i stället Gosse, som åtagit sig att ordna denna angelägenhet, att Benjamin Constant, som var på besök hos henne i Coppet, skulle utföra uppdraget. Troligen insåg emellertid Gosse, som var apotekare, att det var ganska vanskligt att anförtro en ung man omsorgen om ett aderton månader gammalt barn, eftersom han — man finner det av ett brev till honom från Constant i denna sak — mycket enständigt vägrar att belamra Benjamin Constant med det ansvarsfulla resgodset. Han väntade på ett lämpligare tillfälle, vilket även snart erbjöds.
Louvet hade emellertid ådragit sig en svår bröstsjukdom genom alla sina strapatser, och denna började alltmera tära på hans livskraft. Hans arbetsförmåga blev mindre för var dag som gick, och hans sinne tyngre; särskilt berördes han smärtsamt av de ständiga angrepp som nu riktades mot honom från motståndarhåll, samt därav att han i maj 1797, vid omvalen till den lagstiftande kåren, för sina alltför starkt utpräglade republikanska åsikters skull ej blev återvald. Han blev visserligen av direktoriet utnämnd till konsul i Palermo, men han skulle aldrig tillträda denna befattning. Han dog redan den 25 augusti samma år. Så småningom hade vänkretsen blivit allt trängre, allt färre voro de som sökte upp Louvet och hans Lodoiska, och vid hans dödsbädd var endast en av hans gamla vänner närvarande, dramaturgen Marie-Joseph-Chénier, revolutionens liksom Napoleons förhärligare. Genom tider och öden hade Louvet till sin personlighet mycket förändrats. Den hetsige och våldsamme unge girondisten, den för eftervärlden frivole Louvet visade sig vid slutet av sin bana som alla dygders försvarare — han predikade politisk måttfullhet och respekt och överseende gentemot slagna fiender. Men sina republikanska åsikter förblev han trogen — han kan betecknas såsom en av revolutionens sista ärliga republikaner.
Förtvivlad över sin älskades död tog hans hustru in opium. Men giftet var ej dödande, och hennes vänner fingo henne övertalad att ej upprepa sitt försök utan leva vidare för sin sons skull. Åtta månader efter Louvets död, den 17 april 1798, lät Lodoiska föra hans kista till ett monument, som hon uppfört i Chancy, ett lantgods där hon brukade vistas hos en av sina väninnor, och vilket hon senare inköpte.
Kort efter Louvets död sålde hon tryckeriet, vilket redan förut, med anledning av de ständiga angreppen mot detta, flyttats till en mindre trafikerad del av Paris.
Hela hennes återstående liv var uppfyllt av omsorgen om Louvets minne. Med varmaste pietet fortsatte hon det arbete han påbegynt, nämligen samlandet och offentliggörandet av de memoarer, brev och anteckningar, som de olyckliga girondisterna efterlämnat. Hon hade i detta arbete en trogen medhjälpare i Bosc, som i slutet av 1798 återkommit från Amerika. På privat väg lyckades de ej uppspåra dessa papper, vilka, efter vad de senare fingo veta, överlämnats till välfärdsutskottet men därefter på okänt sätt försvunnit från utskottets arkiv. Först sedan de vänt sig till polisdepartementet, med anhållan om att de papper, som kunde ha värde för de döda girondisternas familjer, skulle tillställas dem, kommo de i besittning av en mängd brev och anteckningar. Bland dessa voro de papper, vilka sedan utkommit såsom Barbaroux', Buzots och Petions memoarer, och antagligen återfick även madame Louvet på detta sätt de anteckningar, som Louvet gjort under vistelsen i Saint-Émilion och vilka utgöra första delen i den enda fullständiga upplagan av hans memoarer, vilken, utgiven av Aulard, utkom först år 1889.
Men varför publicerade icke madame Louvet och Bosc dessa papper, efter att med så mycken möda ha förvärvat dem? Det är svårt att avgöra. Dock torde orsaken härtill ligga i att de båda vårdarna av medkämparnas minne ej ansågo tiden lämplig för att låta dessa röster från andra sidan det okända tala om sina strider för friheten, om vad de lidit för de republikanska idéerna. Napoleon Bonaparte hade gjort sin statskupp, militarismens ideal hade stigit högt över alla andra, och flammorna från revolutionens väldiga offerbål hade slocknat. Den nya regimens lösenord var tystnad.
År gingo efter år, och Lodoiska framlevde dem i stilla tillbakadragenhet. Det är ej mycket man vet om hennes senare levnadsöde. Dock tyder allt på att hon förblev den energiska kvinna hon alltid varit. Så t.ex. hävdade hon energiskt sin rätt till Faublas-romanerna, som länge blevo hennes förnämsta inkomstkälla. Hon stämde upprepade gånger inför domstol bokhandlare och förläggare, som sålt eftergjorda upplagor av hennes mans böcker. Hon anhöll även hos direktoriet om tillstånd för sin son Félix att få besöka det statens läroverk, där de mäns söner fingo inträde, vilka gjort sig förtjänta om fosterlandet, och genom Siéyès' förmedling beviljades denna anhållan.
Förhållandet till sonen synes under hans yngre år ha varit gott. Men sedan sonen blivit myndig uppstod en häftig tvist om arvet efter fadern, som Félix Louvet ville frånkänna sin mor. Följden blev en långvarig process, som slutade till madame Louvets nackdel, såtillvida att hon blev tvungen avstå Chancy till Félix. Själv flyttade hon till Paris och levde i många år i fullkomlig brytning med sin son. En försoning tyckes emellertid ha kommit till stånd, ty madame Louvet dog på Chancy — till följd av en tillfällig olyckshändelse — den 9 februari 1827. Hon var då 67 år gammal. Louvets älskade Lodoiska hade sålunda överlevat honom i trettio års tid!
Såsom prov på madame Louvets stil kan ett utdrag av ett hennes brev till Bosc vara av intresse, det vittnar ovedersägligt om hennes förtvivlan över Louvets död lika mycket som om den vänskap Bosc visat dem båda. Brevet är börjat den 20 mars 1798 och sedermera lämnat å sido, samt återtaget och avsänt mera än två månader senare:
Jag hade ej alls råkat Lemaire sedan thermidor men mötte honom på gatan den 24 ventôse. Jag frågade med oro efter nyheter från Er, ty jag har alltid haft och kommer alltid att hysa för Er en så stor aktning, att jag ej fruktar för att Ni ej skulle sända Edra vänner något livstecken, när de äro försänkta i sorg. Ack! Bosc, jag upprepar med förtvivlan i hjärtat vad jag redan förr skrivit till Er: varför lämnade Ni oss? Ni var den enda vän som vi hade i världen, varför reste Ni så långt bort från oss? Ack, om Ni ej hade gjort det, hade han levat ännu! Ni tror det inte, men om Ni vore här, skulle tusen småsaker bevisa att det är så. Nej, Ni kan ej föreställa Er vad vi lidit. Tänk Er blott alla gräsligheter från den 31 maj, riktade mot ett enda offer, alla de förföljelser som alla våra vänner förr varit utsatta för, samlade på en enda individ — den siste girondisten — — — Ack, Bosc, varför lämnade Ni oss?
Döden har berövat mig alla dem, som jag hållit mest av. Det som återstod mig av vänner och familj, såg jag ju nästan aldrig, det vet Ni. Min själ var helt fylld av honom, jag kände ej, tänkte ej på, existerade ej för någon annan än honom. Men jag har haft en gränslös sorg som förtärt mig, och som jag aldrig kunnat tala om för någon, det är den svartsjuka, som jag hyst till denna Republik, som var min rival. Republiken, med vilken jag fick lov att dela det hjärta som var helt mitt. Jag ägnade mig också åt att förvalta vår lilla förmögenhet (Ni vet, på vilket sätt vi förvärvat den) i det hopp att vi en gång skulle kunna få leva det undangömda liv, som jag så mycket längtade efter. Jag tänkte mig alltid, att när republiken en gång skulle bli upprättad, skulle min käre Louvet ej vara upptagen av annat än sin hustru och sitt barn. De litterära arbeten, som vi alltid gjort tillsammans, skulle ha blivit vår enda sysselsättning. Annars hade han ägnat mig hela sin tid. Jag var redan nära att nå detta mål som jag alltid längtat efter — — —. Efter så många stormar såg jag äntligen en hamn. Jag tänkte mig att jag skulle få återuppleva — under en soligare himmel än denna — de vackraste ögonblicken i mitt liv — — Då öppnades plötsligt avgrunden och jag föll levande i den — — o Gud, sedan tretton år hade jag ej mera trott att jag skulle levande falla i den! — — —
Det är länge sedan jag började mitt brev, kanske tre hela månader. Ingenting har ett slut — — Ni kunde leva varken i Frankrike eller i Italien. Jag lever här i Paris, på samma ställe som förr, i samma hus, i samma rum där han levat vid min sida. Han dog just här i detta rum, endast några steg från den säng där jag sover, tyvärr dock ej ännu den eviga sömnen.
Hurudan var Lodoiska som personlighet och hur såg hon ut? Därom finnes ingen pålitlig utsago. Louvet själv skriver om henne: "Denna sällsynta kvinna, som var begåvad med alla själens och hjärtats härliga egenskaper" och på ett annat ställe: "O, Lodoiska, vad hon var vacker! Vad jag älskade henne! Hennes älskade namn är alltid på mina läppar, hennes dyrkade bild i mitt hjärta!" Han talar också om hennes fina händer, men han ger icke några närmare detaljer om hennes utseende. Hennes samtida kallade henne "la belle Lodoiska" — ty de kallade henne verkligen Lodoiska! Men det finnes ett vittnesbörd i motsatt riktning. Skådespelerskan Louise Fusil har nämligen i sina "Souvenirs" talat om att hon sammanträffat med Louvet och Lodoiska hos fru Talma, och hon beskriver henne såsom "ful, svart, koppärrig" och hennes uppträdande som "det mest vulgära". En av samtidens historiker, Barrière, som såg henne då hon var gammal, beskriver henne däremot sålunda: "Hon var ju ej längre ung, när jag såg henne första gången, men hennes drag voro regelbundna och hennes uppträdande på samma gång enkelt och värdigt. I hennes vanligen så lugna ansikte kunde man skönja återspeglingen av en högsint själ och en stark vilja."
Och utan tvivel visade Lodoiska under hela sitt liv, i sin brinnande och trofasta kärlek till Louvet, genom sitt mod och sitt uppoffrande sinne, att hon ingalunda var endast hjältinnan i Faublas' kärleksäventyr, utan en ovanligt duktig och dugande hustru, en god arbetskamrat, en stolt och stark kvinna.