II.
Richard Lejonhjerta i normandiska poesin.
Att det gifves en motsvarighet mellan en tids handlingssätt och poetiska skapelsesätt, kan på förhand antagas redan ur den filosofiska satsen, att anden är en i alla utvecklingsformerna. Och denna samstämmighet bör icke fattas blott så, att lifvet utgör stoff för dikten, — ty stoff kan äfven en längesen förfluten tid blifva för en långt sednare tids fantasi, — utan så, att sjelfva det poetiska uppfattningssättet är i harmoni med andan och toners i tidens lif.
Ur det föregående torde hafva framgått, att i medeltiden företrädesvis natursidan hos menniskan erhöll utveckling och berättigande. Ute i samhällslifvet herrskade styrka och våld, i stället för sedlig ordning; i chevaleriet, der likväl naturdrifterna adlats till dygder eller der rent andliga impulser af heder, ädelmod, frikostighet, voro bestämmande, buro dock äfven dessa karakteren af naturmakter, de der icke tyglats under samhällets sed; i individens inre utgjorde passionen driffjädern och den subjektiva lusten rättesnöret. Motsvarande denna starkt utvecklade sinlighet i handlingens och viljans verld, står inbillningskraften såsom poetisk skapelsekraft.
Ehuruväl en beståndsdel deri, är inbillningskraften ännu icke fantasi; han är blott ett i sinligheten försiggående fantasispel. Utan att afse kausalsammanhanget, och utan att vårda sig om hvad af det åskådade är sant, hvad osant, återspeglar han lifvet daguerrotypiskt, är sålunda endast reproduktiv, fastklibbad i sina bilder. Men genom att derjemte vara en i menniskoandens inre skeende återspegling, är inbillningskraften äfven löst ifrån verkligheten, oberoende af tid och rum, sammanställande sina porträttartade drag till de onaturligaste bilder, dem han drifver i ett ändamålslöst virrvarr, allteftersom sensationer, begär, korteligen, den inre sinligheten bjuder.
Ett sådant inbillningskraftens spel uppenbarar sig tydligt i sjelfva riddarelifvet. Det lyser fram ur chevaleriets öfverspända handlingar af kärlek, tapperhet, heder. Vi erinra blott om skalden Rydell, som så lifligt förestälde sig grefvinnans af Tripoli skönhet, att han, dödligt kär, företog den långa färden till Palestina, blott för att skåda originalet till sin bild, eller om de talrika riddare, som lemnade hem och härd, för att på måfå draga till Babylon och andra Orientens underländer, lockade af de gyckelbilder inbillningskraften målat.[58]
I tidens religiösa föreställningar och i dess naturåskådning framträder inbillningskraften än mera verksam. Här samverkade med honom en annan makt: okunnigheten, till att frammana den här af dels okroppsliga, dels förvridna menniskoartade gestalter samt det virrvarr af nyckfulla tilldragelser, som gifva en så underbar ton åt medeltidens hela åskådningssätt. "Den kristna Olympens" (Vischer) helgonskara, de kyrkliga miraklerna, relikdyrkan, afguderiet å ena sidan, jättar, troll, elfvor, feer, varulfvar, dvergar å den andra, äro barn af samma moder, inbillningskraften, den tidens okunnighet gjort fruktsam. Den sednare gaf dem upphof, den förra form och bild.
I sjelfva verket är okunnigheten den luft, hvari inbillningskraften egentligast kringsväfvar. Ju klarare insigt i tingens natur en fullare bildning medför, dess mer förstår anden att gripa och framställa objektiviteten i dess sanning, såväl i afseende å sammanhang som gestalt; dess mer höjes inbillningskraften till fantasi. "The illiterate are ever children," säger Bulwer, och det gäller, likasåväl om deras sätt att handla, som att åskåda och tänka. I bristen på kunskap, såväl om förgångna tiders erfarenheter och rön, som om naturens lagar, finna vi åter en gemensam grund för tidens handlingssått och poetiska skapelsesätt. Hemfallet åt sin egen sinlighet, är det obildade sinnet oförmöget att gestalta förhållandena efter en förnuftig insigt, oförmöget att gifva passionerna ett förnuftigt mål, vare sig det handlar eller åskådar. Naturkrafterna saknar det i samma inom möjligheten att använda i lifvet, som det bäfvar tillbaka för fantomerna, som dess inbillningskraft af dem skapat.
Att tvista om källan till vidskepelsen är derföre fåfängligt. Hon rinner hvarhelst bildningens solljus icke kommit henne att sina; dock så, att hennes färg och halt är olika efter olika folklynnen. Intet folk lade så som Skandinaviens i sin barndom känning af den kraft och den makt, som bodde i svärdets klinga. I stället för att då finna kraften i armen som förde svärdet, och den demoniska makten i menniskosinnet som förde armen, förlade man den i svärdet sjelft. Men svärdets jern hemtas ur bergens dunkla inre, och hvadan kunde det demoniska hafva kommit, om det ej der inlagts i klingan af illfundiga väsenden! Så skapades Dvergarnes slägten. Skoningslöst slukade vågorna vikingarnes bräckliga farkoster; blott en omärklig spricka i dess botten, och skeppet drogs oemotståndligen emot djupet. Det var tvifvelsutan en osynlig kraft som gjorde det; men icke en allmän naturlag, utan ett förkroppsligadt troll, en hafsnymf, ett vidunder; så mycket afgjordare, som man mer än engång sett dess gestalt i skummet på böljornas toppar. I den dunkla höstqvällen uppstiga lätta dimmor ur leende källor, insjöar, vikar. Mystiskt smyga de fram öfver fälten, svepa sig kring trädens stammar, dansa om för en vindfläkt. Hur kunde detta för Celternes[59] lättrörliga inbillning te sig som annat än feer och elfvor, hvilka träda dans på den gröna ängen? Skymtar dertill ännu ett irrbloss genom dimmorna, är för inbillningskraften dörren till de förunderligaste regioner öppnad. Än är det förskräckelsen, än vemodet, än glädjen, som vid dessa irrfärder bevingar honom. I medeltiden var, såsom vi sett, kroppsstyrkan den, som gaf ton och utslag; dess dygder och känslor stodo för det mesta på styrkans grund. Ej under då, att också den kroppsliga styrkan erhöll sin personifikation i obändiga jättar: ifrån den jättestarka riddaren med svärd och lans var steget icke långt till flere famns jättar med klubbor och grymma sinnen. Dertill kommo, dels ur de Hel. Skrifterna, dels traditionsvis ur antiken tämda lejon, drakar och hela skaran af de gamla gudarne, numera degraderade till menniskofiendtliga väsenden.
Alla dessa skapelser samlade sig ifrån skilda länder och folk i den romantiska verldsåskådningen. Då nu poesin utgör den i gestalt utträdande åskådningen, förarbetades de här till ett stående romantiskt diktstoff; vidskepelsen ur lifvet blef fantasteri i konsten. Att vidhålla detta, är af högsta vigt, till att särskilja romantikens poetiska uppfattningssätt från den modernare skaldekonstens, der visserligen dessa skapelser äfven kunna förekomma. De utgöra dock numera ingen beståndsdel i tidens åskådning af lifvet, man tror icke på dem, de äro för oss blott ett diktadt poetiskt machineri.
Men utom den andel okunnigheten sålunda eger i tidens vidskepelse, d.ä. i det fantastiska åskådningssättet hos poesin, är hennes andel i uppkomsten af poesins innehåll icke ringa. Liksom feerna, elfvorna, jättarne et hoc genus omne, har man sökt härleda den romantiska poesins hjeltar och äfventyr ifrån något enskildt folks diktarverk samhet. En teori (Wharburtons, Wartons) har funnit roten, hvarur de vuxit, i Orienten, synnerligast hos Araberne, en annan (Percys) hos Skandinaverne. De franska kritikerne hafva om tvistepunkten delat sig i tvenne läger: ett provençaliskt och ett nordfransyskt. Vid sidan af dessa uppstodo dessutom ett scottskt (Sir Walter Scott, Ellis), och ett armorikanskt (de la Villemarqué). Som resultatet af de litterära fejderna qvarstår att den romantiska, riddare-poesin hemtat sina sagoämnen från de germaniska såväl som de romaniska, de skandinaviska såväl som de celtiska folkens åldriga nationalsånger. En hjelte uppstod, anförde sitt folk i striderna för dess ära och sjelfbestånd, gaf det lagar, faststälde dess sed. I folkets tacksamma hogkomst rotade sig minnet af hvad han gjort och fortlefde generation efter generation i sånger och sägner. Vid ungdomens lekar, vid krigarnes och ädlingarnes församlingar, vid folkfesterne ljödo sångerna om hans bragder, hans segrar, hans lidanden.[60] Men folkets tillgifvenhet för sina välgörare var osvikligare än deras minne af detaljförhållanden. Småningom förvirrades de historiska dragen, traditionerna sammanblandades, tillochmed fixa geografiska förhållanden kastades i ett hullerombuller, hvarjemte fantasteriet inbröt i det historiska med massan af sina skapelser. Det var dock icke par princip den historiska sanningen här vanstäldes, icke af någon afsigtlighet; det var af ren okunnighet. Men denna växte ju mera tiden framskred och ju vidsträcktare ämnet spred sig. I samma grad tilltog förvridningen i de ursprungliga dragen, sednare händelser inmängdes, och andan och tonen i de traditionela skapelserna förändrades med andan och tonen i seklerna de genomvandrade. Omsider framkomna till det egenteligen romantiska tidehvarfvet, antingen alltfortfarande i folkets mun, eller uppsamlade af skrifkunnige munkar i rimkrönikor och på latin affattade historier, insattes i de gamla poetiska folkhjeltarne riddarehjertan, hvarefter de ikläddes riddarrustningar och sålunda gjordes till föremål för den romantiska poesin.
Genom en sådan utveckling är det som folkliga traditioner om Carl den Store under tidernas lopp vuxit till en ändlös roman-cykel om Charlemagne, i hvilken talrika hjeltar från åtskilliga tider och länder sammanförts och utgöra hans vidtberömda Douze-pairs.[61] I sjelfva verket återstår af den historiske kejsaren, sådan hans lefnad i Joannis Turpini historia de vita Caroli magni et Rolandi[62] enligt folktraditionerna framställes, föga mer än sjelfva namnet. I denna urkund och grufva för jonglörer, truverer och trubadurer, som bearbetade ämnet, är han knapt mer än en kärna, en bark, kringom hvilken folkfantasin spunnit den ena tråden efter den andra. På samma väg hafva Arthur, Gherait-ab-Erbin, Owen, m.fl. af de britiska hjeltar, hvilka i VI:te årh. e.Ch. bestredo Anglosaxarne besittningen af Wessex, Cornwales, Deira och Berenicia, qvarlefvande i de förträngde Briternes hogkomst, med tiden förvandladts till en riddarekonung och en tableronde af chevalierer, hvari hela romantiken såg idealet icke blott af ett riddarelif, utan äfven af ett riddaresamfund; hvarjemte de barder, Aneurin, Taliesin, Merdhin och Lywarch den åldrige, hvilka med harpan i ena och svärdet i den andra handen deltogo i dessa strider och besjöngo dem, sjelfva öfvergingo i traditionen och, och siare som de voro, blefvo stommen till romantikens mäktigaste besvärjare. Tack vare de la Villemarqués forskningar, kan man nästan steg för steg följa utvecklingen af dessa Arthur-sagans hjeltar, från bardernas mystiska poemer, genom de prosaiska triaderna och traditionerna, genom folksånger och folksägner, ända till den bretagnesiska kronika, Brut y Brenhined, hvilken af Walter Calenus öfverfördes till Wales, samt af Galfridus de Monumetha öfversattes till latin, och hvarifrån truveren Wace utdrog på normandiskt mål den första Arthur-romanen.
Med denna vandring hade de romantiska sagoidealerna öfvergått ifrån skilda folksägner och sånger till riddardiktningens romaner. På vägen hade de omhöljts med allt det poetiska fantasteri, vi funnit inbillningskraften och okundigheten i förening hafva skapat. Men äfven andra förändringar underkastades de, såväl till anda och innehåll som till dikternas form, ur hvilka det romantiska skapelsesättets egendomlighet framträder.
Sagoidealernas förvandling ifrån folkhjeltar till riddare inträffar icke långt efter det chevaleriet utträdt från de feodala borgarne. Liksom detta i och med detsamma lösbinder sig från alla nationela och samhälliga intressen, försvinner äfven det nationela ur dikten. Hvilka fiktioner folksången än må tillägga sina hjeltar, är det dock städse nationens egendomliga anda och lynne, som ur dem tala intill sednaste efterverld. Hjeltarne sjelfva handla som folkförare, framträdande från den fixa bakgrunden af nationela tänkesätt och seder, hvilken bakgrund äfven utgör diktarens oreflekterade ståndpunkt. Men sedan riddareandan fullständigt ryckt in i de gamla sagoämnena, förblekna de folkliga dragen för romantikens kosmopolitism, riddarelifvet intar den nationela bakgrundens ställe och de folkliga intressena, kringom hvilka hjeltarne samlats, lemna rum för chevaleriets individuela bevekelsegrunder af heder och ära, generositet, tacksamhet, kärlek, svårmod, svartsjuka o.s.v. Om derföre chevaleriet var en förkonstlad verld utöfver och främmande för de skilda folken, deras lif, lynnen, seder och bruk, sväfvar den chevalereska diktningen på samma sätt utöfver de skilda folkpoesierna, förtunnande deras kärnfullare skapelser till öfverspända fantastiska gestalter, likt i luften simmande moln, hvilka ökas och erhålla sin näring ur jordens vatten, men endast genom att ombilda dessa till lätta ångor af nyckfulla gycklande figurationer.
Härmed är ett nytt lif framsatt att af inbillningskraften daguerrotyperas. Subjektiviteten, i form af ett inre känslolif, är diktens absoluta innehåll, i och genom hvilket de yttre kulturformerna blott svagt framskymta. Lifvet är en lek, ofta nog blodig som ett tornerspel à outrance, men städse utan sedlig betydelse. Egoismen går hand i band med försakelsen; hvad som adlar dem båda, känslan af ett allmänt syftemål, saknas. Ur lefnadssättet är det groteska. men ock det enkla och godmodiga försvunnet; så ock sedernas oskuld. Lidelserna, klent bundna af de chevalereska buden, föda en lastbarhet, som visserligen, af det allmänna tänkesättet fördömmes, men dock framträder till åhörarnes inre belåtenhet. Man tänke blott på drottning Guenever och riddar Lancelot, på Tristan och den ömma Iseault. Ett sådant galanteri trampar icke mer på halmbeströdda golf; det söker sig uttryck i ett gladare lefverne, der man föres från blodiga lekar till praktfulla fester, der man bländas af rustningarnas glans, af drägternas kostbarhet, af svajande fanor, der man döfvas af trumpeter och cymbaler. Det öfversinliga fantasteriet, som i folkdikterna lider af en viss tyngd, blir lättare, än mer fantastiskt, talrikare. Skogarne hvimla af feer, jättar, drakar; på förtrollade slott, prinsar och prinsessor är lågt pris, såsom naturligt är, då trollkunnige producenter finnas i tallös mängd.
Nödvändigtvis inträder med denna förändring i de gamla sagoämnena äfven en förändring i kompositionssättet. Inbillningskraften, löst ifrån nationela känslor och intressen, ströfvar här än mer ohejdadt omkring i skymningen af tidens okunnighet. I samma mon det teknade lifvet blifvit afventyrligt lekande, blir berättelsens gång planlös; liksom i handlingssättet, så äfven i kompositionssättet saknas ändamålet. Oaktadt hela dikten — eller hellre, just derför att han nu är så uteslutande på karakteren och dess inre känslolif anlagd, vinner denna i riddarediktningen icke någon sann utveckling, så att dess böjelser, åsigter, vilja, skulle träda i full vexelverkan med det yttre bestående. Han är dertill alltför innerligt gestaltlös, så att säga glödande i blicken men icke utpräglad till gestalten,[63] dels i denna känslofullhet för nyckfullt godtycklig af brist på objektiv halt, för att kunna afgifva den sedliga hållning konsten fordrar. Romanen, mera biografi än epos, gör sålunda en ansats till den moderna psykologiska diktningen,[64] men hinner icke hennes ståndpunkt tillfölje af sin nyckfulla motivering, ja motivlöshet. Hjelten föres från äfventyr till äfventyr, från en underbarhet till en annan, och, kastad mellan dessa motivlösa handlingar och omotiverade händelser, tills han ströfvat sig mätt, eller hellre tills den diktande personen ansåg tiden inne att göra slut, beger han sig omsider i kloster, eller dör, eller hegynner lefva ett stilla lif med sin sköna.[65] Med denna obundenhet i uppfattning och komposition är den folkliga naivetén till viss grad förlorad. Diktaren lägger an på att öfverraska sin publik med det otroliga, att blända honom genom det praktfulla, ja att smeka hans lidelser genom det retande. Han prålar med kunskap om förgångna tider, och fastän tillochmed hans vetande genom barnslig vidskepelse förefaller den moderna läsaren naivt, ställer han sig dock dermed öfver sin publik, som, än mera barn än han, kan förvånas öfver undren i hans camera-obscura. Medan folksångaren enkelt berättar i den anda och ton hans folks skaldelynne drifver, tränger sig här beräkning och godtycke mellan skalden och ämnet.
Och dock är riddaredikten långt ifrån att vara fri konst. Romancieren är på dubbelt sätt bunden. Vi afse först den hans egenskap, att i allmänhet vara ett barn af sin tid, som måste återgifva dess anda och lynne. Väl är han häri icke olik den modernaste konstpoet. Men hvad som skiljer honom omätligt från denna är, att han, oaktadt sin ofvanantydda öfverlägsenhet, i kapp med publiken tar fantasiskapelserna för full sanning. Må han ock betvifla sanningen af de godtyckliga friheter han sjelf tagit sig med ämnet; verkligheten af hvad han ifrån den samfäldta fonden emottagit betviflar han icke. För den ena som de andra voro Arthur och Charlemagne med respektiva följen icke diktade idealer blott, utan verkliga personer, på hvilkas lif och bragder man trodde lika fullt och fast, som på verkligheten af de hjernfostrade andeväsenden. Så intimt äro dikt och sanning förvexlade, att endast den allvarligaste kritik förmår skilja dem åt.[66] Samma fabler återkomma derföre än som historia, än som poesi. Af Britternas traditioner gjorde biskop Geoffroy af Monmouth sin "Historia Britonum",[67] af denna Maistre Wace en roman, hvilken af Robert från Gloucester åter ombildades till en rimmad historia, nu sträckande sig från Brutus till Edvard I, och ur denna hemtade den s.k. Regnorum Chronica, som i klostren användes till lärobok, talrika fabler.[68] Så utsväfvande fri romancieren i uppfattning och komposition än är, tyckes det dock honom sjelf och andra att han, likt krönikerimmaren och annalisten, blott berättar en historia. Deraf det naiva, historiskt-berättande framställningssättet, som romanen bibehåller, fastän han upphört att vara ett epos, sedan innehållet blifvit allt annat än episkt, blifvit individens inre känslolif. Denna dubbla karakter, af bunden naiv folkdikt och frittskapande karaktersdiktning, ger åt riddareromanen hennes ställning af öfvergångsform från epos till modern roman.
Men äfven der, hvarest ämnet är rent af diktadt, i de s.k. kärleksromanerna, är framställningen af tidsfantasin så förutbestämd, att endast ringa variation blir diktaren öfrig. Man kunde vänta, att den obundna kompositionen skulle leda till rik mångfald af karakterer, situationer, vexlande känslor och händelser. Detta är dock långt ifrån fallet. Då den inre motiveringen saknas, iklädas karaktererna vid utförandet blott en gemensam riddarerustning, under hvilken man väl kan igenkänna en starkare eller svagare arm att slå, ett större eller mindre mod, ett mer eller mindre belefvadt uppförande, men ur hvars slutna hjelmgaller endast få egendomligheter kunna tala. Impulserna äro få och snart uttömda, stående fiktioner återkomma jemt, och skildringarne, ehuru de med lefnadssättets prakt blifvit mera lysande, blifva stereotypa, då de icke hemtas ur verklig naturåskådning. Härur äfven armhet på bilder, som åter betingar ett styft och rått poetiskt språk, fortlöpande i enformiga rim-par.
Härur uppstår det andra slaget af bundenhet: den stereotypa stilen, betingad af torftigheten i det chevalereska lifvet. Oförmögen att derur finna nya haltfulla företeelser såsom ämnen för sina dikter, och tillfredsstäld med den ringa näring inbillningskraften ur verkligheten behöfver, åtnöjde sig medeltidsdiktaren för det mesta med de poetiska fiktioner och uttryckssätt, som före honom funnos kuranta, pålägger dem det ämne han behandlar, och blir sålunda fullständigt bunden af sin tids poetiska styl. I honom växer han fast, yfves öfver kännedomen deraf, betraktar sig, i besittning af denna kunskap, som en lärd man, en man af yrke, hvilken är mängden öfverlägsen i poetiskt vetande. Men denna skråmässiga belåtenhet med den gifna formen stänger för honom vägen till en verklig konstnärsståndpunkt. Han förblir blott reproduktiv, icke produktiv. Endast ringa är det nya, som för hvarochen af de stora romanerna lägges till den gifna fonden, hvarföre äfven här de enskildte diktarne mestadels försvinna blifva namnlösa bland mängden af tidens skalder.
Jemlik den individuela fantasins ställning till tidsfantasin, är således den ställning skalden intog till skalderna. Desse afslöto sig till en korporation, hvilken, så att säga i bolag öfvertog sagoämnena ur folkpoesin och utarbetade riddarediktningens styl, och i hvilken de enskildte diktarne, på några undantag när, namnlöst uppgå. Tidigare, vid Carl den Stores tid, benämnas sångarne ex professo citharoedi, joculatores, ministrelli l. ministelli, eller äfven, med afseende å deras dramatiska föreställningar, mimi, histriones; med hvilka benämningar antydas deras handtverkarmässighet,[69] och att de som äkta torgsångare beledsagade sången icke blott med instrumenter, utan ock med gester och gycklerier, vare sig då att de äro vanslägtade afkomlingar af de celtiske barderne, som de la Rue och Percy vilja det, eller af det romerska lifvets kringvandrande komedianter, hvilket är Wartons åsigt.[70] Ifrån denna förnedrade ståndpunkt hos de romaniserade Gallo-Frankerne, höja de sig så, att af krönikeskribenternes föraktliga benämningar: joculatores och ministrelli uppkommit de aktade namnen jongleurs (anglo-norm. jugleours, engl. juglers) och menestriers, menestrels, minstrels. I skaror, vandrande från trakt till trakt, sjöngo de i borgar och slott, på torg eller vid marknader, uppfängande ur folksången de nationela ämnena, sjelfva kringspridande dem, och sålunda icke ringa bidragande till ämnenas sammanblandning.
Med den öfriga gallo-frankiska kulturen antogo Norrmännen vid sin bosättning i Neustrien äfven dess skaldekonst, ehuru visserligen "joculatores" här i många afseenden påminna om de gamla nordiska hofskalderne, som hos Skandinaviens stora och små furstar innehade en så betydande ställning, icke blott som lof- och stridssångare, utan äfven som tignarmän och gesandter.[71] Denna deras egenskap af hofskalder intyga de tidiga sånger, hvari Robert le Diable (antagligen Rollo), Guillaume Longue-Epée, Richard Sans-Peur, ehuruväl icke mera på historiskt-panegyriskt sätt besjungas, och i sjelfva verket måste man i de joculatores regis, hvilka enligt krönikornas intyg Ludvig Ultramarinus fördref vid sitt infall i Normandie,[72] skåda en förening af fornnordiskt och romantiskt diktarskap. En sådan joculator är äfven den Berdic, åt hvilken Doomesdaybook förtäljer Wilhelm Eröfraren hafva skänkt åtskilliga gods i Gloucestershire.[73] Huru mycket af nordisk skaldekonsts egendomligheter vid denna förening öfvergått i den begynnande riddarediktningen, kan ej afgöras, då poetiska minnesmärken från denna period icke finnas. Men det vissa är, att utvecklingen af den chevalereska diktningen håller ett streck med utvecklingen af det chevalereska lifvet hos Normanderne. Icke lång tid efter, sedan den oroliga eröfringsandan och lusten efter byte öfvergått till ridderlig afventyrarlust, sedan den obändiga sjelfständighetskänslan nått sin afslutning i chevalierens oberoende af samhällets lag och kraf, sedan aktningen för qvinnan uppjagats till galanteri, korteligen, sedan chevaleriet hos Normanderna slagit ut i blomma, fritog sig äfven dess skaldekonst från det nordiska hofskaldskapet å ena sidan, från det franco-romaniska torgsångarskapet å den andra, ombildade fritt de ärfda sagoämnena i riddareväsendets anda, samt fixerade romantikens styl med dess löpande fiktioner, uttryckssätt och versmått.
De sålunda förändrade hjelteqvädena bära ömsom namn af chansons des gestes[74] och romans, romaunts. Detta sednare namn härleder sig från motsatsen mellan det celtiska språket och den ur latinets förskämning uppkomna lingua romana rustica, hvilken sednare, efter att hafva förädlats till la langue française, öfverlemnar sitt namn till odelad besittning åt medeltidens större episka dikter. Synnerligen rotfäster det sig i England genom den nya motsatsen mellan Normandernes och Anglosaxarnes munnarter. Ifrån denna diktart har namnet öfvergått på dess moderna fortsättning, romanen.[75] Dels sjungna, dels reciterade, med ackompagnement af harpa eller fiol, äfven beledsagade af gester, föredrogos dessa metriska berättelser af en eller flere sångare, sålunda att, sedan sagoämnena vuxit i vidd, en vidtog der den andra slutade. Härigenom sönderfalla de i skilda brancher, af hvilka det gifves ända till tjugu tillhörande en och samma chanson.[76] Huru författandet tillgick är lättare att föreställa sig än bevisa. Dels ur manuskript, dels genom mundtligt meddelande lärde sig sångaren en dikt, hvilken han i ensamheten, eller äfven under sjelfva framsägandet utrustade med nya partier, allteftersom publikens intresse för tillfället syntes honom kräfva. Han var sålunda till en betydlig del improvisatör, och det i samma mon oförsyntare än folksångarn, som pieteten för ett från fädren ärfdt ämne icke hos honom behöfde finnas. Hvad andel den ene eller andre eger i den sålunda växande dikten, kan naturligtvis icke afgöras. Lyckades det dem att intaga sin publik, voro belöningarne sedvanligen icke ringa. Ofta afklädde sig furstarne sina mantlar och smycken, för att dermed belöna dem, eller skänkte dem de dyraste springarne ur sina stall. Också underläto de icke att i sina chansons framställa förebilder af en sådan frikostig "gentilesse." Om Robert af Normandie, korsfararen, förtäljes det, att han åt jonglörer, snyltgäster och jongleresser — ty äfven qvinnor medföljde redan tidigt de kringvandrande banden — bortskänkte allt hvad han ur sitt hertigdöme kunde utpressa, tills omsider baronerne reste sig och fördrefvo honom.[77] Vi finna dem i intimaste förhållande till konungar och mäktiga furstar, såsom Guillaume Blondels förhållande utvisar, de voro icke sällan af adlig samhällsställning, och när konungar och baroner sjelfva begynte utöfva deras konst, har man svårt att särskilja konstnärerne från konstvännerne.
Denna menestrelernes popularitet bekräfta krönikeskribenterne, ehuru gemenligen med stor grämelse och förbittring. De underlåta sällan att tillägga dem benämningarne "scurrae", "leccatores", "famelici", "nebulones." Isynnerhet är den stränge Jobannes Sarisburiensis under Henrik II outtömlig i smädeord, och om man äfven afräknar en del af tadlet på jalusin som naturligen herrskade emellan den gladare skaldekonstens och den alvarliga vetenskapens tjenare, återstå dock tillräckligt talande bevis, att stämpla de muntra skarorna som uppbärare och kringspridare af tidens lastbarhet. Det icke minst talande är sedeslösheten i deras sånger.
Öfver denna exeqverande och improviserande klass stod truderernes, ehuru gränsen dem emellan icke lätteligen kan uppdragas, om ens någon sådan förefanns. Röja de förra tydligt nog sitt torgsångare-ursprung, stå deremot desse konstpoeten närmare. Att äfven truveren drog omkring från hof till hof eller stod i tjenst hos enskildte, torde icke kunna nekas, men skillnaden är, att diktandet, icke sjungandet, var hans uppgift. Han valde sig ett eget sagoämne ur den gemensamma fonden, utarbetade det fullständigt till en dikt, satte derpå sitt namn och äfven, hvilket aldrig blir fallet med folkpoeten, en viss egendomlig prägel, ehuruväl så matt, att endast den öfvade kännaren kan särskilja den ena truverens dikter från den andras. Han var icke improvisatör, hans dikt är mera ett sammanhängande helt och stilen mera vårdad. Gemenligen uppskrifven på samma gång som författad, röjer den ett mindre direkt afseende på publiken, och saknar de vanliga uppmaningarna till undseende och frikostighet.[78] Ofverhufvudtaget äro flertalet af metriska roman-manuskripter troverernes arbeten, och sedan de långa riddare-romanerna vid slutet af XII:te årh. begynte läsas vid de bildades samqväm samt menestrelernes förmedlande verksamhet sålunda blifva öfverflödig, öfvergick denna art af medeltidsdiktningen alltmer till de jemförelsevis lärde diktarene, truvererna.
Bland dessa intaga munkarne ett icke obetydande rum. Om mer än en roman känner man, att den leder sitt ursprung från någon from klosterbroders lediga stunder, och talrika fabelkrönikor äro återfunna i klostrens manuskripter eller i bibliotekarie-brodrens förteckningar.[79] Att dessa andans män, för hvilka det ridderliga lifvet synes hafva bordt vara främmande och dödt, icke destomindre uppträda med så rika bidrag till den romantiska diktningen, intygar blott huru allmänt kringspridda fabelämnena voro, huru den romantiska uppfattningen låg så att säga i luften, och huru enkelt poetens tillgörande vid framställningen i sjelfva verket var. Med detta de andliges och lärdes deltagande hade romantiska fantasin tagit längsta steget ifrån folkpoesins ståndpunkt. Ty, om äfven genom deras lärdom tron på det underbara och fabelaktiga icke rubbades, om det diktade icke särskiljdes från det historiska, är dock lärdomen det skedvatten, som upplöser den förtroliga föreningen mellan diktaren och ämnet, för att stöpa det i en form, som han engång för alla utsirat med det romantiska lifvets ornamenter. När sednare genom framhemtade klassiska mönster de lärde och bildade erhållit andra former, öfvergifva de för det mesta de gamla ämnena, som nu förlora sig i ändlösa prosaromaner, eller ock (åtminstone i England) återvända med minstrelerne till folket.
Början af romantiska poesins blomstringstid hos Normanderna infaller vid tredje korståget. Richard Lejonhjertas regering bildar således äfven för menestraudien glansperioden, som dock fortfar genom följande århundradet, efter normandiska väldets sönderfallande. Hans egen poetiska verksamhet och hans kärlek för skaldekonst bidrog härtill på det verksammaste. Hans hof blef samlingspunkten för sångare och skalder, hvilka, fördrifna från Philip Augusts, hit togo sin tillflykt. Vi hafva sett honom sjelf försäkra, att hans käraste vänner voro skalderna. Företrädesvis var han bevandrad i den provençaliska skaldekonsten, i hvars språk och anda hans egna dikter för det mesta äro affattade. De berömdaste skalderna i hans poetiska omgifning voro, jemte menestrelen Blondel, trubadurerne Gaucelm Faydit och Foulque de Marseilles. I denna hans ställning utgör hans uppträdande inom tidens litteratur en af de vigtigaste verkande orsaker till en intimare beröring mellan de tvenne skaldeverldarne: den normandiska och provençaliska, hvilka intill dess temmeligen oberoende delat emellan sig den romantiska fantasin och dess sagoämnen. Ifrån denna tid begynner ett erotiskt element allt starkare framträda i Nordfransonernas diktning; kärlekssången ("canso", "chanson") får i Chrestien de Troyes sin första betydelsefullare idkare.[80]
Detta beskyddande af den poetiska konsten och förtroliga umgänge med dess idkare är äfven en af de omständigheter, som gjorde att tidsfantasin så begärligt upptog honom bland sina hjeltar. Redan under hans lifstid skall en viss Gulielmus Peregrinus, en "poeta per eam aetatem excellens", som medföljt Richard till det Heliga Landet, gjort hans bragder till föremål för ett latinskt poem: Odoeporicon Ricardi regis.[81] Också hafva vi af Faydits planh funnit, huru fantasin begynner panegyriskt med att fullända hans ridderliga dygder till jemgoda med Arthurs, Charlemagnes och Alisaunders, tills hon i romanen slutar med att kalla:
"Kyng Rychard the werryor best,
That men fynde in ony jeste."
Till att vinna en sådan utmärkelse, har han i sjelfva verket att vandra samma väg, som den vi funno desse ursprungligen historiska personligheter hafva tillrygralagt; ehuru visserligen poeternes tillgöranden här blifva i samma mon mindre, som Richard redan till sin historiska karakter närmar sig ett riddareideal, och som den romantiska poesiskruden redan fanns färdig att påläggas. Till detta ändamål behöfde Richard Lejonhjerta icke afklädas några nationela drag, icke betagas några folkliga intressen och motiver; ty sådana funnos hos honom öfverhufvud icke. Det godtyckliga och nyckfulla samt tapperheten, generositeten, obändigheten egde hans personlighet på förhand, och på äfventyr var hans lefnad icke fattig. Att öfverdrifva egenskaperna, förvirra det historiska och geografiska, samt tillägga allehanda af de löpande fiktionerna, var här fantasins (inbillningskraftens) hela uppgift.
Tyvärr tillåter icke bristfälligheten hos tidens litterära minnesmärken, att historiskt följa arbetet. Först femtio år efter Richards död finna vi första spåret deraf. De kungliga räkenskaperne under Henrik III, förvarade i de såkallade "piperolls," innehålla för år 1246 en anordning, att bepryda Clarendon-palatset med en målning, föreställande historia Antiochiae cum duello regis Ricardi.[82] I denna anordning finna vi redan tvenne poetiska misstag: att ställa Richard i gemenskap med Antiochias belägring, samt att tillskrifva honom en duell, hvilket sednare vi verkligen återfinna i romanen begagnadt och vidlöftigt utfördt. Redan i den närmaste generationens minne hade således de historiska händelserna begynt förvirras och utsmyckas; och man har antagit, att redan nu en poetisk berättelse öfver hans lefnad fanns gängse bland menestrelerna,[83] till en början mera autentisk, sednare allt mer och mer romantiserad. Dess tillvaro blir dock bestyrkt först genom munkarne Robert af Gloucesters och Robert de Brunnes rimkrönikor, den förres skrifven omkring 1300, den sednares afslutad 1338; icke blott, att hvardera af dessa omnämna honom såsom uppskrifven och af dem sjelfva läst, utan den sednare begagnar äfven drag derur vid sin framställning af Richards lefnad, anförande sin källa och utan tvekan om dess sanning.[84] Att riddarekonungens historia under loppet af XIII:de seklet af normandiska diktare förvandlats till en metrisk riddareroman, full af fiktioner och fabler, är sålunda utom allt tvifvel, ehuru originalet på "la langue française" gått förloradt.
Men förutom denna fabelaktiga bearbetning har en annan pågått, trognare anslutande sig till historien och utgörande blott en rimmad version af krönikorna. Äfven till denna är det normandiska originalet förkommet. Dess tillvaro bevisas dock af ett engelskt manuskript-fragment i de s.k. Auchinlek M.S., i Advocates Library i Edinburgh.
Sålunda finnes af de originala dikterna om Richard Coeur-de-Lion intet öfrigt, eller åtminstone äro deras manuskripter ännu icke framdragna ur bibliotekernas damm, hvarföre dikten måste sökas i engelska öfversättningar.
Vi hafva hittills icke afsett det anglosaxiska folkelementets deltagande i medeltids-poesin. Chevaleriet, dess åskådningssätt, seder och bruk, så ock dess skaldekonst, var en främmande kulturform, hvilken af Normanderne infördes och utbildades i anglosaxiska samhällets sköte. En gren af normandiska kulturen sträckte sig, så att säga, öfver kanalen till en annan jordmån, men fortfor dock att erhålla samma näring och ega samma lif som moderstammen. Färgskiftningen, som måhända fanns och förorsakades af olika jordmån och olika klimat, är, till den del hon kunde röja sig i sedvanor, lefverne och poesi, till en början för ringa att kunna fixeras. Först då, när sambandet under konung Johan afskars mellan anglonormandiska grenen och franco-normandiska moderstammen, och den förra rotades ensamt uti Englands jord, kunde denna icke annat än med tiden förändras till en egen moderstam, så mycket mera varierande från den normandiska, som de anglosaxiska närande elementerna städse förefunnits och med öfverväldigande styrka gjorde sig gällande. I statsskick, seder och bruk vidtager ifrån Johans och magna-chartas tider, genom Henrik III:s oroliga, af borgerliga strider sönderslitna regeringstid, utvecklingen af en egendomlig kultur, som under Edvarderna visar sig fri och sjelfständig nog, att träda i fiendtligt förhållande till den franco-normandiska, numera fransyska nationaliteten. Man måste erinra sig den jemförelsevis höga grad af utveckling anglosaxiska samhällsskicket vid eröfringen innehade, samt den starkt utpräglade nationalitet, det egendomliga lynne, som röjde sig i dess samhällslif, dess plägseder, drägter, litteratur och äfven poesi, för att kunna fatta möjligheten af dess återupprättelse, efter att i nära tvenne sekler hafva varit nedträngdt till samhällets lägsta regioner samt derstädes föraktadt och förtrampadt.
Nödvändigtvis följa språket och litteraturen de öfriga lifsformerna åt vid detta uppstigande; ifrån ett armt och förtryckt anglosaxiskt folkspråk, böjer sig det förra, riktadt med ett oberäkneligt antal romaniska ord och former, till att vara bildningens språk, erhåller användning icke blott i enkla och förgängliga folksånger, utan äfven i lärd litteratur och konstpoesi. Först då, när detta inträffar, erhållas minnesmärken, hvarur engelska språkets utveckling ur det anglosaxiska och insteg hos normandiska samhällsklasserna kunna följas. Chronicon anglosaxonicum och Layamons engelska (anglosaxiska) version af Waces Brut d'Angleterre, från sednare hälften af XII:te årh., äro de tidigaste spåren af dess användande i skrift. Efter denna tid blifva engelska manuskripter allt talrikare. De innehålla företrädesvis legendsamlingar och religiösa poemer; men äfven satiriska dikter förekomma från XII:te århundradet.[85] Af egentlig riddarediktning torde Tristram-romanen, skrifven omkring 1250 af en Thomas of Erceldoune, vara den första engelska,[86] vare sig han då är original eller öfversättning. Robert de Brunne bestyrker dess tillvaro på så "quaint Inglis", att han med svårighet kunde förstå den.[87] Äfven romanen Geste of king Horn, grundad på anglosaxiskt sagoämne, är af gammalt datum.[88] Från början af följande sekel blir romantisk diktning på engelskt tungomål talrik och otvifvelaktig.
Detta bevisar, att vid denna tid en riddarepublik förefanns, hvilken talade engelskt språk, och för hvilken engelska minstreler diktade och sjöngo. Under Edvarderne blir hon den talrikare. De franska talande aftaga äfven bland högre klasserna. Edvard III utfärdade 1362 påbud om engelska språkets begagnande i rättegångsväsendet, och till devis på sin sköld bar han ett engelskt måtto.[89] Under Richard II uppstodo engelska skolor för de högre klasserna, hvarmed det slutliga intyget gafs, att fransyska kulturen var vorden rotlös och öfverflödig i England.
Vid hvilken tidpunkt de tvenne poetiserade berättelserna om Richard Coeur-de-Lion iklädts engelsk drägt, låter icke bestämma sig. Som orsak till öfversättandet anges i introduktionen:
"In Frensshe bookys this rym is wrought,
Lewede menne (laymen) knowe it nought;
Lewede menne cunne French non;
Among an hondryd unnethis on";
af hvilket förhållande kunde slutas till Edvard III:s eller Richard II:s regering. Att romanen i sitt nuvarande skick icke är äldre än Edvarderne, upplyses af det ställe, der det förtäljes, att icke blott "erl, byschop and barouns", utan äfven "knyghtes, squyers, burgeyses, and every freeholdande" instälde sig till det "parlement" Richard höll före sin affärd till Palestina, hvilken parlaments-sammansättning kan anses stadgad först med Edvard II:s regering.
Än mindre kan, i brist på originalerna, afgöras i hvad mon dikten genom öfversättandet förändrats. Men då chevaleriet utan väsendtliga modifikationer kunde uppträda hos olika nationer, behöfde dess diktning endast få förändringar undergå, för att öfverflyttas från ena språket till det andra. Hvarförutom de engelska öfversättarne städse visa sig synnerligen samvetsgranna i att återgifva originalerna.[90] Måhända kunde man dock i den bitterhet,[91] hvarmed Fransmännen här skildras, finna ett inflytande af det begynnande nationalhatet under Edvard III. Men bitterheten kan lika lätt tillskrifvas spänningen mellan franska och anglonormandiska diplomatin, hvilken spänning är långt äldre än tillvaron af en engelsk nation och engelskt nationalhat.
Det enda fullständigare manuskript af Coeur-de-Lion-romanen, som ännu finnes öfrigt, är Caius-College M.S., Cambridge, hvilket de i början af XVI:de årh. tryckta editionerna i det närmaste följt, och äfven följts i den af oss begagnade samlingen af "Metrical Romances." Detta manuskript öfverensstämmer rad för rad med sednare delen af det auchinlekska fragmentet, hvilket vi nyss funnit vara en öfversättning utaf den historiskt trognare bearbetningen af ämnet. Deremot skilja sig dessa manuskripter i framställningen af Richards börd och ungdom, i det det sednare äfven här följer historien, det förra i dess ställe upptagit gamla fiktioner. Man kan häraf med säkerhet draga slutsatsen, att romanen, i den form vi nu ega henne, är en sammansättning af de tvenne ursprungligen skilda bearbetningarne: den trognare historiska och den fabelaktiga, ur menestreltraditionen uppteknade.[92] I detta skick innefattar dikten öfver 7000 versrader, fördelade på tvenne brancher eller "parts."
Redan af ett så mekaniskt sammansättande kan man sluta till hvad plan ifrågavarande dikt skall kunna ega. Erinrar man sig dertill ännu, huru menestrelerna plägade tillvägagå med nya episoders insättande och gamlas omarbetande, måste erkännas, att sättet hvarpå romanen uppstått, fullgodt emotsvarar planlösheten i medeltidsfantasins skapelsesätt. Det är egenteligen trenne händelser ur Richards lif, hvilka här utgöra innehållet: Hans börd och ungdom, striden i det Heliga Landet, samt fångenskapen. Genom att sålunda utelemna slutet af hans lefnad, är dikten sjelf utan slut, hvilket vi funnit dock vara alltför öfverensstämmande med den romantiska diktningens natur. Genom att omkasta de två sednare episoderna åter, göres det inre förhållandet delarne emellan lika godtyckligt, som det helas afslutning. I historien motiveras korståget ur Richards lust för äfventyr samt ur tidsomständigheterna; fångenskapen ur dessa och ur det öfvermod, hvarmed han förskaffade sig fiender. I motsats till den moderna fantasins sätt att grundlägga, genom att klargöra och koncentrera de historiskt gifna motiverna, borttappas de här helt och hållet.
Sedan Richards börd och den underbara tilldragelsen med hans mor blifvit skildrade, förtäljes huru han i hemlighet fattade beslut att rekognoscera ställningen i Palestina, anställer ett tornerspel i ändamål att utfinna de tappraste bland sina riddare, och beger sig i pilgrimsdrägt ut på färden. På goda skäl antar Ellis (Introd. pg. 284), att denna rekognosceringsfärd har sin uppkomst i Edvard I:s tåg till Palestina 1270, det han företog åtföljd endast af en ringa skara. Likaså kan det berömda tornerspel, hvari denne prins deltog i Chalons, hafva varit romancieren en förebild. Åtminstone vet man icke, att Richard skulle uppträdt inom skranket. Huru dermed än må förhålla sig, begynner i alla händelser Richards egen historia tydligare framträda först med fångenskapen, hvari han råkar på återfärden genom den tyska konungens land. Men om ock här det historiska i situationen blir igenkänneligt, är dock den historiska motiveringen borta. Så återfinner man visserligen ett historiskt tycke i den scen, der Richards fängslande beskrifves. Det sker på ett värdshus, medan han jemte följeslagarne håller på att tillreda sin måltid.[93] En engelsk menestrel inkommer, erbjuder sig att underhålla dem med sin konst, men afvisas af Richard. Uppbragt öfver ett sådant bemötande, söker han hämd på pilgrimerne, genom att förråda dem åt konungen af Almayn. Men när nu ingen fiendskap mellan denne och Richard finnes omtalad, ej heller någon annan bevekelsegrund anges, måste man åtnöja sig, liksom romancieren, med den enkla uppgiften, att konungen kallar Richard sin "dedly foo", och förevitar honom, att hafva kommit "with velanye" hans "londe to spye and sume treson for to don", och kastar honom i fängelse. Med denna episod sammanhänger den tredje ej det ringaste. Återkommen från fångenskapen uppmanas Richard, liksom samtidens öfriga furstar, genom påfven Urbans sändebud, att hasta till det Heliga Landet, der tillfölje af Eerl Joys' och Markes Ferrants [94] förräderi hela landet Surry (Syrien) gått förloradt och den tappre Duke Milon, son till Jerusalems konung Bawdewynys, nödgats öfverge allt försvar. Låter man nu detta gälla som historiska och tillräckliga motiver för Richards andra färd till Palestina, kunde denna del dock lika godt vara en skild roman för sig. Att Richard i förbifarten tågar genom Tyskland, för att hämnas på konung Modard, är blott en episod i berättelsen om korståget, icke ett motiv till det samma. Hans förra färd omnämnes icke ens, och rekognosceringen kommer honom på intet sätt till godo. Dock är motivet till Richards hemfärd från Palestina det rent historiska, att oroligheter utbrustit i England.
Enda verkliga sambandet mellan dessa trenne delar är, att de röra sig kring en och samma person, utgöra berättelser i samma lefverneshistoria. Vi hafva redan angifvit såsom romanens allmänna karakter, att vara mera biografi än epos, men derjemte funnit att, likalitet som de allmänna kulturformerna episkt uttala sig i den handlande personen, likalitet några allmänna intressen (ideer) gifva halt åt hans passioner och handlingar, hvarför ej heller någon egentlig karaktersteckning kan uppstå. Oaktadt, således de sjutusen versraderna äro uteslutande egnade åt Richard Lejonhjertas lefnad och bedrifter, vinner hans karakter med dem icke så mycken belysning, som Walter Scott, i sin roman "The Talisman", kastar deröfver genom den enda rådsförsamlingsscenen, efter det Englands banér blifvit bortröfvadt. Undantager man en viss moderation i tal och äfven handling, som han under fångenskapen visar, äro föröfrigt de genomgående grunddragen en egendomlig jättelikhet både till kropp och själ, en obändig tapperhet, stundom ock ett drag af råhet. Alldeles försvunnet är ej det godmodiga och loyala; af generositet deremot finnes i hans lynne knapt en skymt. Än mindre har romancieren begagnat sig utaf hans skaldenatur. Af den chevalereska kärlekens impulser finner man föga spår i Richards historia, och dikten har i detta afseende, som i de flesta andra, icke förbättrat historien. Öfverhufvudtaget äro de finare, mera andliga dragen i karakteren obegagnade, de starka sinliga deremot öfverdrifna till en grotthet, som tillochmed får tycke af kannibalism. Genom denna grofkornighet röjer Richard Coeur-de-Lion en betydlig underlägsenhet, jemförd med de finkänsligare riddarne af tableronden, en stark frändskap deremot med Charlemagne-sagans hjeltar.
Efter att i diktens anlägning och karaktersteckning igenkänt det romantiska skapelsesättets lynne, återstår att genomgå de situationer, hvari dikten förlägger Richard, och i dessa förvirrade historiska tilldragelser finna en specielare tillämpning af detsamma.
Richards fader är Henry, konung af Yngelonde, som af sina vasaller omsider förmås att taga sig en gemål, men blott på det vilkor, att de hemta honom den skönaste qvinna i verlden. Kunskapare utsändas. Underbarligen påträffa desse midt på hafvet ett praktfullt skepp, hvarpå färdas Corbaring, konung af Antiochia, med sin dotter Cassodorien. Då denne genom en syn erhållit befallning att resa till England, tyckes kunskaparne intet tvifvel vara, att ju Cassodorien är den sköna de söka. De återvända till konung Henry, som ännu samma afton firar sin förmälning med den fagra okända. Men tyvärr är Cassodorien icke lika god kristen, som hon är skön och intagande. Redan följande morgon svimmar hon vid hostians upplyftande och undviker denna ceremoni för framtiden. I femton år, under hvilka hon föder åt Henry sönerna Richard och John samt en dotter Topyas, njuta de det oaktadt en ostörd lycka, tills omsider en erl "of gret pousté" får infallet, att göra konungen uppmärksam på detta drottningens oskickliga förhållande, och äfven lätteligen öfvertalar honom, att med våld qvarhålla henne vid ceremonin. Följden blef förskräcklig, ty Cassodorien fattade sin dotter med ena handen och prins John med den andra, samt flög i den bestörta menighetens åsyn upp genom taket. Prins John "fel from the eyr in that stounde and brak his tygh on the grounde", men med dottren försvann hon och blef aldrig mera återsedd. Konung Henry undrade öfver hennes ändalykt så, att han snart kände sitt slut nalkas och lemnade riket åt sonen Richard, hvilken, ehuru vid denna tid blott i sitt femtonde år, "was a man of grete powere", som
"Dedes of armes gaff hym to.
As falleth for kynges and knyghtes to do."
(v.v. 35-250).
I denna fiktion igenkänner man lätteligen de folkliga sägner, som enligt krönikorna (Johannes Bromton, hos Script. rer. Angl.) redan på Richards tid voro gängse om hans farmor, grefvinnan af Anjou, och derifrån af menestrel-traditionen öfverflyttats på hans mor. Den plantagenetska slägten är dock icke ensam om en så underbar familjehistoria. Gervasius af Tilbury, som skref omkr. år 1200, förtäljer densamma om en viss dam af Espervel, med den skillnaden, att hon vid sin flygt medtog en del af slottets vägg.[95] Tvifvelsutan ligger till grund för dess öfverförande på Richards mor, det hätska demoniska lynne denna furstinna gjort sig känd för, liksom äfven, att hon här förvandlats till en antiocheisk prinsessa, kan anses föranledt af hennes skandalösa uppförande i Antiochia under andre korståget.[96] I sakens natur ligger ock, att Richards historia, hvars mest lysande del förlöper inom Orienten, så mycket hellre skulle förses med en sådan tilldiktning, som orientaliska prinsessor äro stående artiklar i medeltidens fiktionsförråd. Öfverhufvud voro de skönaste damerna från österlandet. Der är det såväl Guy of Warwick, som isynnerhet Sir Bevis of Hamtoun finner dem. Detta gäller dock i gemen alstren af den romantiska inbillningskraften, som, älskande halfskymningen, finner henne ingenstädes mera mystiskt lockande än i Orienten, om hvars främmande lif och natur tiden visste jemt och nätt så mycket, som erfordrades att låta inbillningen der kringströfva. Ibland Mahounds-dyrkare, Saracener och Morer kunde, det tillgå ännu orimligare, än ibland kristne, då hos dem icke fanns samma kristna samvete, då deras handlingar icke leddes af chevaleriets motiver och då de voro, om icke söner af åtminstone nära beslägtade med Hin Onde sjelf. En sådan dunkel menskoverld lefde nödvändigtvis i en mystisk naturverld, så att sambandet dem emellan der icke var ledt ens af de naturlagar, som dock erkändes af romantiska fantasin i dess vesterländska hemland.
Ur detta förhållande, att Cassodorien är från ett land, der det ej stod så alldeles helt till med kristendomen, vinnes utvecklingen i denna del af romanen. Men hennes brist är ingen själsegenskap, hvarföre ock den handling, svimmandet vid hostians upplyftande, som derur framgår, är en blott fysisk tilldragelse. Med rätta har derföre hennes demoniska natur alls intet inflytande på Richards karakter. Romancieren glömmer det helt och hållet under diktens fortgång.
Likalitet behöfver han finna någon grundlägning deruti, att Richard med sin faders död bestigit en tron och regerar ett helt folk. Vi hafva sett, att det för Richard sjelf i verkligheten intet betydde. Det enda drag, hvarmed han här visas som konung, är, att han befalte enhvar af sina baroner inställa sig vid det tornerspel, han utlyste till Salisbury, "on forfeyture on lyff and londe". Sjelf uppträder han dervid okänd som en knight aventurous, i trenne olika skepnader. Först rider hat inom skranket på en kolsvart häst, i kolsvart rustning, på hvars hjelmkam satt en glupande korp. Kring halsen bar han en klocka och i handen ett spjut om fjorton fots längd och tjuguen tums tjocklek. Betydelsen af korpen förklarar dikten vara tålamod under mödor och arbete, samt af klockan beskyddandet af den heliga kyrkan. Efter att hafva kastat åtskilliga riddare ur sadeln, återvänder han till skogen, hvarifrån han kommit, och framträder ånyo i en röd rustning på en blodrõd häst, och på hjelmkammen en röd hund, hvars svans nedhängde till marken, och som antydde hans hat emot hednahundarne. Men då ingen ville utsätta sig för hans jättespjut, tog han on klubba och red in på den berömde riddar Thomas de Multon, mot hvars hjelm han riktade ett slag, som ofelbart skulle krossat en mindre utmärkt kämpes hufvud. Sir Thomas aktade derpå intet och då Richard ger den flegmatiske riddaren ett än hårdare slag, slår denne tillbaka med sådan kraft, att konungen förlorade stigbyglarne och skyndsamt måste draga sig till skogen. Ännu en tredje gång infann han sig rustad i hvitt, med ett rõdt kors på skuldran och en hvit dufva på skölden, utför samma manöver emot Sir Foulke Douyly, men med samma framgång. Efter tornerspelets slut kallar han till sig de tvenne bepröfvade hjeltarne och frågar dem om tillgången, hvilken af dem ånyo skildras, än mera utförligt och med föga granlagenhet emot den okände riddaren, i det den ene ber djefvulen hänga honom hvar han må finnas, den andre tror att han var ett spöke.[97]
"Kyng Rychard sat föl stylle and lough
And sayde: Frendys sykerly,
Takes nought to greeff; for it was I";
hvarefter han uppenbarar dem sin rekognosceringsplan, på hvilken de gladeligen ingå, kyssa hvarandra och besvära ett trohetsförbund. (Vv. 251-612.)
Man kan vid denna skildring icke underlåta att fästa uppmärksamheten vid en vigtig beståndsdel i riddarpoesin, symboliserandet. Liknelsen spelar öfverhufvudtaget en ringa roll i denna poesis språk och uttryckssätt. De stående liknelserna äro endast få och enkla, sådane som "rede as blood", "Whyte as mylk", m.fl.; icke ofta påträffar man en så utförlig som den, då Cassodorien säges vara "bryght as the sunne thorugh the glas", eller den, då en galeja säges gå så snabbt "as quarrel dos off the arweblast." Denna brist sammanhänger med medeltidens åskådning af naturen, hvilken för honom var en sluten, mestadels ondskefull verld för sig. Ej underligt om han, med en sådan åsigt, ingen likhet kunde finna mellan förhållandena i naturlifvet och menskolifvet. Endast med ångest och suckan dvaldes det sednare i det förra. Menniskans rätta hemvist var i himmelens öfvernaturliga regioner. Men för att dock kunna föreställa sig dessa, måste han åter gripa tillbaka till natur- och jordlifvet. Detta gjordes på tvenne sätt: idealiskt, sålunda att han i sin fantasi höjde tingen til fullkomlighet, och så kastade dem öfver svalget till Guds rike,[98] eller symboliskt så, att han lät dem gälla som tecken af sina religiösa föreställningar. Så blef korset vägvisaren på den törniga stigen till himmeln, lik en från höjden skallande klocka ljöd kyrkans manande toner till den tröttade och ståndaktige vandraren, från afgrunderna vid vägen hördes, som hundars tjut, de onde makternas skrän, lik en ren och hvit dufva sväfvade den Helige Ande hugsvalande öfver honom o.s.v. På denna väg var det öfverspända sinnet outtömligt i att utfinna likheter, som i sjelfva verket voro blott helt godtyckligt insatta, och symboliserandet utbreder sig till att betekna äfven moraliska begrepp och åsigter, såsom dess användande i det chevalereska lifvet bevisar.
Svårare att förklara än detta egendomliga slag af liknelser, äro de talrika drag af onaturlighet, som möta oss i den romantiska diktningen. Vi afse icke här den verld af fantastiska skapelser, som af tidens vidskepelse framtrollats; icke heller de underbarheter ett öfvernaturligt vetande ansågs frammana. Det gifves dertill ännu tvenne slag af onaturlighet, eller hellre osannolikhet, ofta använda i denna diktning, hvilka i väsendtlig grad bidraga, att för moderna läsare gifva henne det fantastiska tycket, men i afseende å hvilka både den diktandes och åhörarnes mening är svårfattlig. Så kan man icke lätteligen besvara den frågan: hvad mente romancieren och hvad tänkte sig tidens bildade publik, vid anförandet af de kolossala dimensionerna på Richards spjut? Längre fram förtäljes, att han vid stormandet af Messina med sitt svärd afhögg sjudubbla kedjor af jern. Hans yxa är af tjugu pund stål, och i sitt envige med Saladin fäster han med kedjor vid sadelknappen en bjelke om fyratio fots längd, för att dermed kullslå Saracenernas leder. Äfven Robert de Brunne i sin rimkrönika har upptagit sådana drag,[99] i öfvertygelse om deras sanning. Att här särskilja mellan tidens historia och dess dikt, är icke möjligt. Men vare sig publiken fattade dem i den förra eller sednare betydelsen, är deras tilläggande karakteristiskt för medeltidens sätt att idealisera. Ty i sjelfva verket äro ett fjorton fots spjut och en tjugu punds klubba blott alltför passande vapen för Richard, sådan han i romanen framställes, "in deed a lyoun, in thought a libbard".[100] Det är genom sådana poetiska öfverdrifter hans bild utpräglas till jätte mer än riddare; man tycker sig se en Colbrand, en Fierabras, hellre än en sonnettskrifvande chevalier. Tvifvelsutan ligger i denna ensidiga plumpa uppfattning af Richards lynne den sanningen, att tiden mera hade känning af hans kroppsstyrka och mod, och att den vackrare sidan af hans karakter lemnat vida sparsammare spår i de samtidas minne; men deri ligger äfven det vittnesbördet, att tidens diktarlynne var rått, groft, oförmöget att förandliga och förfina sitt ämne.
Det andra slaget af onaturlighet, som ger åt riddaredikten dess bizarra habit, är villervallan i anförda geografiska och historiska förhållanden; ehuru visserligen intrycket häraf tillkommit först med en längre hunnen vetenskaplig insigt, men deremot för medeltidspubliken icke förefanns. När hjeltarne i en handvändning genomströfva hela den europeiska kontinenten, när skepp ifrån Asien segla obehindradt fram till Cöln,[101] när soudaner (sultaner) i spetsen för miljoner Saracener från norden inbryta i Britannien,[102] när soudanen af Persien instämmer sin vasall, en kristen riddare, inför en domstol af 12 pärer,[103] förefaller det oss som allt fixt och bestående vore lemnadt till rof åt inbillningskraften och dikten blivit dröm. Händer sig då, att detta hullerombuller är iklädt den torraste krönikeberättelses form, växer det bizarra intrycket. Den summariska beskrifningen af rekognosceringsfärden lemnar ett profstycke, så mycket mer förvånande genom okunnighet, som Heliga Landet i mer än ett århundrade utgjort tornerplatsen för kristna till hundratusendetal. Från Flandern vandrade Richard och hans tvenne följeslagare till Braundys, seglade till Cypern och Acres,
"And so forth to Massedoyne,
And to the cité of Babyloyne;
And fro thennes to Cesare;
Off Nynyve they wer ware.
And the cité of Bedlem,
And to the cité of Sudan Turry
And eke also to Abedy
And to the castle Orglious" etc.
Vi hafva anmärkt, att den följande episoden, fångenskapen, endast löst sammanhänger med den föregående samt i sin helhet saknar motivering. Deremot måste erkännas, att han genom händelsernas vexling är den intressantaste delen, och utmärker sig i skildringens liflighet och frihet från longörer.
Det första äfventyret Richard har att bestå är märkeligt, såsom mera öfverensstämmande med ett burleskt folklif, än med chevaleriets finare seder. Konungen af Almayn hade en son benämnd Ardour, hvilken ansågs som den starkaste man i landet. Han besöker Richard i fängelset och frågar honom:
Arte thou Richard, that strong man
As men sayn in every lond?
Wilt thou stand a befet of my hond?
And anon I gyfe the leve
Another buffet thou me geve.
Richard antar beredvilligt denna stormodiga proposition, och emottar på sin kind ett så kraftigt slag, att eld sprang ut af hans ögon. På utsatt tid följande morgon inställer sig denne punktligt och framhåller kinden för Richard, som derpå lägger sin hand med sådan framgång, att:
In twoo he brak his cheke bon;
He fel doun ded as ony ston.
Konungen, underrättad om denna sin sons olyckliga täflingskamp, svimmar, såsom vanligt, och brister sedan ut i en veklagan, af mera känslofullhet, än gemenligen röjer sig i dessa dikttypers samtal. Äfven drottningen uttrycker icke illa en djup sorg öfver sin enda son:
"Whenne the qwene it undyrstood,
For sorwe, sertys, sche was nygh wood.
Sche gahchyd [gashed] herself in the vysage,
As a wymman that wolde be rage;
The face fomyd al on blod;
Sche rent the robe that sche in stood,
Wrong her handes that sche was born."
För Richard medförde det än hårdare fängelse.
Emedlertid får han tillfälle, att äfven på ett annat sätt kännbart hämnas sitt orättvisa fängslande. Det händer sig nemligen så, att konungens dotter, den sköna Margery, älskar Richard "with all her myght". Hvar hon egenteligen lärt känna hans oöfverträfflighet, säges icke, såframt ej prins Ardours olyckliga slut bibragt henne öfvertygelse derom. Hon inleder kärlekshandeln med att midnattstiden, jemte trenne kammartärnor, inställa sig i Richards fängelse, och när hon då
"sawe him, with eyen twoo.
Her love sche cast upon him tho (then).
And sayd: Richard, save God above.
Of alle thyng moste I the love!"
Denne synes icke så frapperad af hennes plötsliga sympati, som läsaren torde vara, utan förklarar blott, att hon väl föga båtnad kunde hafva af en stackars fånges kärlek, hvilken i tvenne dagar sett hvarken mat eller dryck.[104] Prinsessan, rörd af medlidande, befaller fångvaktarn icke blott hemta mat och dryck, utan efter supén föra fången i en vapendragares drägt till hennes kammare.[105] En så skickligt anlagd intrig, om hvilken endast trenne kammarjungfrur och en fångvaktare voro medvetna, lyckas det oaktadt icke, ty på sjunde dagen märker en riddare Richards vandringar och för underrättelsen derom till konungen. Denne sammankallar i hast sina "erlis, barouns and wyse klerkes," för att till dem hemställa dessa "wooful werkes" och sin önskan, att Richard måtte straffas till lifvet, men upplyser dem derjemte om det folkrättsliga stadgande, att "men schal noo kyng to deth doo." Också kunna de församlade, efter mer än tvenne dagars rådplägning, icke förena sig om något gemensamt beslut, i hvilken förlägenhet konungen får anvisning på en vis man, Sir Eldryd, som väl vore i stånd att hjelpa honom derur. Denne efterskickas och finner äfven medlet. Han råder konungen att använda sitt starka lejon, genom att svälta det i tvenne dagar och sedan insläppa det i Richards fängelse, på hvilket sätt han kunde vinna sitt ändamål, utan att handla emot lagen.
Men den sköna Margery är på sin vakt, meddelar Richard deras anslag, och föreslår honom att fly jemte sig. Detta afböjer Richard, alldenstund det vore emot landets lagar att aflägsna sig utan tillstånd, och emedan det så högt skulle bedröfva konungen,[106] anhåller blott om fyratio silkesslöjor, hvita som mjölk, och förklarar sitt suveräna förakt för lejonet. Aftonen före den afgörande dagen tillställa de en "sopere" (supé) i Richards fängelse, deri, utom de bägge älskande, Richards kamrater samt fångvaktaren och en "noble knyght" deltaga, den sednare, som det tyckes, blott till rim åt ordet "i-dyght"; efter hvilken supé Richard icke finner det stridande emot landets lagar och konungens sinnesro, att han
"and that swete wyght[107] Dwellyd togedder al that nyght."
Om morgonen vill hon icke aflägsna sig, utan försäkrar i trenne skilda rim-par, att hon skall dö för sin käraste, hvilket dock afböjes af Richard, som derpå ombinder sina armar med de fyratio slöjorna och afvaktar lejonets ankomst. Detta inställer sig och gör en "gret venu" (leap) emot Richard, som behändigt vänder sig åt sidan och dervid ger lejonet en spark emot bröstet, så att det finner större uträkning i att rytande utsträcka sina tassar emot väggen. Af denna oförsigtighet förstår dess motståndare att begagna sig, stryker in sin arm i lejonets inre och utsliter hjerta, lefver och andra inelfvor. Richard, som här öfverhufvudtaget visar ett fromt och mildt sinnelag, knäfaller och tackar himlen för sin räddning, beger sig derpå med hjertat i handen till konungen, som vid denna tid satt till bords med sina hertigar och grefvar. Här utkramar han bloden, doppar hjertat i saltkaret på bordet, samt uppäter det i den bestörta samlingens åsyn. Ehuru han kanske går ett steg för långt, har konungen dock till en viss del rätt, när han utbrister:
"This is a devyl and no man,
That has my stronge lyoun slawe,
The herte out of hys body drawe.
And has it eeten with good wylle."
Deremot tillmäter han sig något, som egentligen icke är hans verk, då han i anledning häraf säger:
"He may be callyd, be ryght skylle,
Kyng i-crystenyd off most renoun.
Stronge Richard Coer-de-Lyoun."
Romanen är naiv nog att glömma, att han ur Richards historiska tillnamn skapat berättelsen om lejonhjertat, icke tvertom.[108] När tillnamnet Coeur de Lion uppkommit, kunna vi icke afgöra, men det vissa är, att romanen icke behöfver större fingervisning af historien för att skapa en fiktion.
Denna kraftscen skall nu motsvara hvad i historien fortäljes om Richards imponerande uppträdande inför tyska riksförsamlingen, hvilket så väsendtligen bidrog att göra ett slut på hans nesliga fångenskap. Ur förskräckelsen, hvaraf konungen greps vid anblicken af sin fånges öfvermenskliga styrka och vilda lynne, söker dikten samma motiv. Man kan sålunda, med att här jemföra dem med hvarandra, inse huru omätligt underlägsen den sednare är den förra i motivering af händelsen ur karakteren.
Till de tvenne andra fiktionerna, hvarmed berättelsen om fångenskapen (v.v. 649-1249) är utrustad, kan dock ingen skymt af historisk grund upptäckas; såframt ej det gyckel han med sina väktare tillät sig, kunde satt berättelser i omlopp, hvarur sedan tilldiktningen om enviget med Ardur utbildats.[109] Föröfrigt röjer denna, såväl som kärlekshandeln med prinsessan, en grofkornighet i uppfattningen, och den sednare en sensualism i känslan, som vittnar starkt nog om publikens råa tycken. Jemför man detta kärleksäfventyr med riddar Lancelots galantare uppoffringar och mannamod kräfvande förhållande till drottning Guenever, eller Tristrams glödande, af en trolldryck frammanade passion för den trogna Iseault, ehuru äfven de äro uttryck af tidens sedeslöshet, visar sig dikten här vida underlägsnare i framställning; i synnerhet som kärleksförhållandet här, genom att sednare helt och hållet lemnas å sida, tyckes utgå blott på stundens råa njutning.
Endast uttryckssättets naiveté kan härmed försona. Ty, om ock det sedeslösa är här, liksom framdeles, tillkommet genom romancierens beräkning att intressera, säges dock det fula så enkelt och utan omsvep, att det, åtminstone för en modern läsare, förlorar af sin vidriga natur. Otympligheten i framträdandet ger det en komisk anstrykning, hvaraf vi i vårt referat sökt återgifva intrycket, ehuru visserligen ingen komik ligger i diktarns intention. Ofverhufvudtaget smyger sig ett sådant intryck med genom hela riddarediktningen. De ofta nog högsinnade känslor och afsigter, och de icke sällan ädla handlingar, stundom tragiska händelser det gäller att framställa, väcka först motsvarande intryck i den moderna läsarens sinne. Men då han derpå finner dem iklädda ett omotsvarigt torftigt uttryck, gripes han af den putslustiga kontrasten, ungefär som vid anblicken af de celebra neu-ruppinska framställningarna ur Frälsarens lefverneshistoria, eller af dessa ofasonerliga dockor, hvari dock barnasinnet kan skåda bilden af verklig menniska. Denna omotsvarighet mellan intentionen och uttrycket — en brist hvaraf folksången egenteligen icke lider — ökas, å ena sidan genom den zirlighet och förfining i känslor, åsigter och handlingar, det chevalereska lifvet vill i dikten hafva uttryckt, å den andra genom armheten på bilder och liknelser i diktens stereotypa stil, hvilken vi redan angifvit, samt genom otympligheten i denna stils diktion. Det ena draget fogas enkelt vid det andra, oftast utan någon annan sammanhörighet mellan satserna, än den simplaste, den af grund och följd, och merändels så, att satsen slutar med versraden. Strukturen blir sålunda lik den af en vedtraf, — sit venia verbo, — ur hvilken man kan utdraga ett eller annat träd; högen faller samman, är sig lik som förut, endast med minskade dimensioner. Skulle versraden icke väl rymma satsens ord, oaktadt hon kan varieras från sex till tio stafvelser, eller denna icke fylla raden, ändras qvantitet och accent efter behag och det stumma e göres ljudande eller icke. Största vigt deremot lägges på rimmet, för hvars skuld, såsom vi sett, en hel riddare saklöst indrages. Vanligare hjelpmedel äro en mängd stående betydelselösa uttryck, hvilka derförutom tjena recitatorn till hvilopunkter, liksom rimmet tjenar honom att leda minnet. Sådana äro t.ex. "withouten leasing," "withouten let," "the sothe to say," "loud and still," o.s.v.
Hvad som återstår af berättelsen om fångenskapen, är mer eller mindre rimmad krönika. Konungen af Alemayn finner vådligheten af en sådan obändig fånge som Richard, hvilken slagit hans son, och kränkt hans dotter, och sönderslitit hans starka lejon, och besluter att emottaga som lösen hälften af Englands kyrkosilfver. Detta meddelas Richard högtidligen i tyska riksförsamlingens närvaro. Denne antager propositionen, afsänder bref och bud till sina två erkebiskopar och sin kansler, hvilka i hast sammanbringa det äskade och utlösa sin konung jemte hans följeslagare. Desse sednare hafva öfverhufvudtaget föga roll spelat under fångenskapen, i öfverensstämmelse med romanens allmännaoförmåga, att icke kunna följa mer än en person i sender, åtminstone ej använda flere individualiteter till händelsens betingande. Vid återkomsten till England glädja sig hans grefvar och baroner, tackande Gud att de återsågo sin herre lefvande.
Erinringarna ur krönikornas berättelser fortsätta sig genom större delen af romanens tredje episod, korståget. Endast hämdtåget emot konungen af Almaigne, som nu kallas Modard, afbryter den historiska gången. Sedan Richard utnämnt biskopen af York till kansler, gifvit sina domare sträng befallning "ledes the pore men be ryght" — en omsorg, hvilken merändels icke bekymrade den historiska Richard, och som bevisar, huru minnet af hans tyranniska styrelse bleknat för minnet af hans hjeltedater, — samlat sin stora flotta lastad med lifsmedel och beväpning, hvaribland tretton skepp med bisvärmar, och gifvit Aleyn Trenchemer, galeyskepparen, här upphöjd till rang af öfveramiral, befallning att föra den till Marchayle [Marseille]; förklarar han för sina riddare, att han och hans
"knightes off mayn
Wole hastely wende thorwgh Alemayn.
To speke with Modard the kyng.
To wete why, and for what thyng,
That he me in prisoun heelde,
But he my tresore agayn yelde,
That he off me took with falshede,
I schal quyten hym hys mede."
Oaktadt denna stränga hotelse, visar Richard en oväntad humanitet. Han förbjuder allt öfvervåld i det främmande landet, och befaller att alla matvaror böra köpas. Konung Modard å sin sida förbjuder undersåtarne att sälja sådane för hvad pris som helst, och hotar sålunda sin motståndare och hans stora armé med en gräslig hungersnöd. Då låter Richard samla fikon, russin, nötter och annan frukt samt deraf bereda en närande spis, genom att tillägga vax och en mängd af talg och flott, medelst hvilka oväntade insigter i matberedning han tillintetgör det förderfliga anslaget. Samtidigt beredes honom en stor hjertefröjd genom den ömma Margerys ankomst med mer än hundrade riddare i sitt följe, hvarefter det oförtäckt intima förhållandet dem emellan åter vidtar. Sålunda framtagande öfver städerna Coloyne och Marburette, till Carpentras[110] tränger han konung Modard på lifvet, tills för den beträngde som enda utväg återstår, att genom sin dotters bemedling söka blidka honom, hvilket ock sker med den påföljd, att Richard tog den knäfallande konungen i sina armar "and kyste hym ful-fele sythe." Modard icke blott återställer lösesumman, utan tillägger tvenne underbara ringar, hvilkas egenskap han sålunda beskrifver:
"Hennes to the lond of Ynde,
Better thenne [than they] schalt thou none fynde:
For who soo has that on stone,
Watyr ne schal hym drenche none;
That othyr stone, who soo that bere.
Fyr ne schal hym nevyr dere [hurt];"
en present, som visserligen icke kommer Richard till pass framdeles, men för oss är af intresse, såsom profstycke på den tidens vidskepelse, hvilken hvilar på det falska vetandet om naturkrafterna, på trolldom.
Ty äfven medeltiden egde en aning om vetandets makt öfver naturen, men icke såsom en insigt i dess lagar, genom hvilken menniskan vinner sig kraft att använda dem för sina ändamål, utan såsom en öfvernaturlig förmåga, att förvända lagarne sjelfva, helst till fromma för njutningslystnaden och passionen. I sednare tider, ju mera vetandet löser sig från öfvertron och begynner bygga på sinlig erfarenhet, blir trolldomen i sin tjenst hos lidelsen ett ondt, han blir hexeri. Men sålänge han stöder sig på den naiva tron, är han äfven sjelf oskyldig, afser mestadels kroppsligt bevarande och välbefinnande, eller tillintetgörande af fysiska hinder för uppnående af något godt, eller ock blott ett afsigtslöst fantastiskt spel, omhuldas derföre af det allmänna tänkesättet, förföljes icke med rep och bål. Med denna karakter ingår han för det mesta i riddarediktningen, som i Merlin skapat sig en fullständig typ af trollkarl och besvärjare, hvilken, ehuru en ättling af den lede fienden sjelf, genom dop och kristendom förbättrats till en national- och general-wohlthäter åt konung Arthur, den der använder sina öfvernaturliga insigter och krafter, till att hemta honom arméer genom luften, och låta tälten nedfalla öfver hans fienders hufvuden, att förutsäga honom deras företag, o.s.v. I denna välvilliga gestalt sammanhänger trolldomen, å ena sidan med fee-väsendet, hvarifrån talrika nyttiga presenter strömma till omhuldade hjeltar och hjeltinnor, — det är på denna väg Arthurs svärd, Escaliborn, erhållit sin underbara kraft, från detta håll Lancelot bekommer sin förtrollade ring med den märkeliga egenskap, att upptäcka för bäraren när förtrollning egde rum samt dymedelst tillintetgöra henne; — å andra sidan med tidens relikdyrkan och amuletväsende. Visserligen saknas icke trolldom med en ond menniskofiendtlig riktning, men som sådan tillhör han det hedniska lifvet, isynnerhet Saracenernas, kristendomens erkefiender, hvilkas gudar, Mahound och Termagant,[111] Jubyter, Apollyon äro, näst Hin Onde sjelf, de ledaste illvilligaste personnager på jorden. Här är trolldomen djefvulstyg, svartkonst och necromancie, som den fromme riddaren må akta sig för och med Guds hjelp söka öfvervinna, såsom af Richards exempel kan ses, vid det tillfälle, då Saladin utmanar honom till envige, att med hjelm och svärd afgöra: "whether is of more power, Jesu or Jubyter!" För att rätt tillförsäkra sig om segern, tillkallar denne en "noble clerk," en "maytyr [master] Negromacien," som af tvenne mäktiga "feendes off the eyr," luftandar, genom "the feendes craft off helle," tillskapar ett eldigt sto med dess föl, så beskaffade, att, när den förra gnäggade, den sednare af ingen mensklig kraft kunde hindras att skynda till för att di, hvilket naturligtvis skulle tillskynda den förras ryttare en omätlig öfvervigt. Fölet försändes till Richard, som gladeligen emottar detsamma. Ofelbart skulle äfven det listiga anslaget lyckats, såframt ej en engel nedstigit och för Richard uppenbarat detsamma jemte medlena att tillintetgöra det, hvilka äro, att betsla djuret starkt, lägga på dess nacke den ofvannämnda fyratio fots bjelken, samt "in Goddes name" uppstiga. Detta efterföljer han med en from besvärjelseformel,[112] tilläggande på eget bevåg den tvifvelsutan klokaste åtgärden, att stoppa fölets öron med vax, och vinner så en lysande seger öfver Saladin.
Öfverhufvud anträffas i romanen om Richard Coeur-de-Lion mindre af trolldom, liksom äfven mindre af erotisk romantik, än i den rent fiktitiva riddarediktningen. Detta söker naturligast sin förklaring i diktens historiska ursprung, eller hellre deri, att tidsfantasin för kort tid bearbetat ämnet, innan det fixerades i sin nuvarande form. Företrädesvis skilja sig de nu (fr. v. 1659) följande berättelserna om Richards vistelse på Sicilien och Cypern föga mer från krönikorna, än man kan antaga att glömska och okunnighet, utan någonslags fantasiverksamhet, kunnat åstadkomma. När der talas om ett folk benämndt Griffouns, om en konung Tanker af det landet Poyle samt om hans son Roger af Ceyle; när der förtäljes huru Philip af Fraunce, genom ett bref till Tanker, sökte förtala Richard, men genom Rogers mellankomst de begge kungarne försonades; när vidare förtäljes, att Richard med största foglighet — en egenskap som vi tillförene anmärkt — sökte undvika strid, men ytterligare retad,
"was wroth and eager of mood,
And began to stare as he were wode.
The table with his foot he smote
That it went on the earth fote-hote,"
men att han dock, oaktadt denna vrede och obehaget af en långvarig belägring af staden "Messene," under hvilken tiden för det mesta åtgår till ömsesidig munhugning,[113] då Philyp från hästryggen kastade sig på knä och bad om förlåtelse, genast beviljade den under omfamning och milda ord samt tillochmed, då Philyp
"gan to preach
And bade Richard be his soules leach,
And the tresour yield again than
That he had take of every man,"
högsinnadt återställer det byte han vid Messenes eröfring tagit; så mötes man visserligen af en mängd dels nya, dels oigenkänneligt forvridna namn och förhållanden, samt af en detaljering i lokal och samtal, hvarom historien intet vet. Men af tidens vanliga fiktioner finna vi här intet, någon modern idealisering af historien än mindre; blott riddarediktningens vanliga teknik är hvad till historien tillkommit.
Deremot kunde det synas, som om vid Richards vistelse på Cypern en ny episod blifvit agglutinerad. Det händer nemligen, att då Richard afsänder trenne baroner, för att af kejsaren återfordra hvad han plundrat från hans strandade skepp, denne "began to rage," "grunte [grinded] his theeth and fast blewe", samt kastade en knif efter dem. Emot detta visserligen banditlika beteende vågar hans "steward" inlägga en manlig protest, med den påföljd att:
"The eyen twinkled of the emperour.
And smiled as an evil traytour."
Döljande sin vrede, vinkar han sin steward till sig, liksom för att rådgöra med honom, men begagnar tillfället, då denne fallit på knä, att afskära hans näsa. Den misshandlade tar till flykten, öfverlemnar nycklarne till alla kejsarens slott i Richards händer, och tillför honom dessutom "this night The emperours daughter bright." Men denna synnerligen lifligt skildrade händelse, baserar sig fullt på historien, åtminstone på krönikorna; ty Roger de Hoveden förtäljer i grunden samma sak.[114]
Äfven skildringen af sjösegern öfver det turkiska transportfartyget "drowmound"[115] är blott versifikation af historien, om man afser från den omständigheten, att romanen låter Richard entra och med ryggen stödd emot masten — en skildring som i lifligt och precisa detaljer påminner, fastän aflägset, om de Homeriska stridsbilderna[116] — kämpande eröfra fartyget, krönikorna deremot förtälja, att han efter ett afslaget anfall seglade detsamma i sank. Vid angreppet säger romanen:
"They rowede hard, and sungge ther too:
With heuelow and rumbeloo,"
och konstaterar sålunda den aktningsvärda åldern hos detta lustiga omqväde, som klingar alltän i sjömansvisorna äfven på våra skeppsdeck.
Vid inloppet i Acres hamn ger romanen Richard ett tillfälle att pröfva sin öfverlägsna styrka, hvilket historien försummat. Genom en kedja har hamnen i sju år varit spärrad, och den kristna belägringshären tillfölje deraf bragt i yttersta nöd. Richard låter styra sin galeja rakt emot kedjan, ställer sig sjelf i fören och afhugger den med ett slag af sin yxa. Landstigen, förtäljes honom af erkebiskopen af Pisa en ganska problematisk historia om de kristnas olyckor under belägringen, och om de ädle kämpar som dervid fallit, bland hvilka främst må nämnas "the emperour of Alemayne", som dock måtte varit någon annan än Richards gode vän Modard the Kyng. Han teknar hungersnöden så kraftigt, genom att uppräkna de enorma priserna på alla nödvändighetsvaror, att Richard "wepte with his eyen bothe", och omedelbarligen springer till häst. Så börjas belägringen af Acre (med v. 2871).
Dermed begynna äfven de ändlösa krigsföretag, belägringar eller drabbningar, som upptaga återstående delen af romanen; betydelselösa, utom i att, med hela den skildringens percision som är romanen egen, afbilda det romantiska stridssättet, samt i att visa djupet i det suveräna förakt och glödande hat, hvaraf den kristna verlden var intagen emot Saracenerna. Ännu vid Acre kan man följa den historiska tråden, som virar sig igenom diktens broderier. Vi erna dock icke uppehålla oss vid detaljerna. Förklaringsvis må endast tilläggas, att bland belägringsanstalterna de tretton skeppslasterna med bisvärmar intaga en vigtig plats, genom att inkastas i fästningen och plåga Saracenerna ända till ursinne, samt att styrkan i Richards anförarekonst låg i det kraftiga sätt, hvarpå han uppmuntrade t.ex. sin "minour", min-gräfvare, med en dyr ed att, ifall ej den yttersta vallen vore instörtad till middagstiden, "he scholde hym hew to peses [pieces] small".
Företrädesvis uppehåller sig romanen vid Richards sjukdom under belägringen af Acre. Som orsaker till sjukdomen angifvas arbetet på sjön, det vexlande klimatet, samt att Richard icke fann i det Heliga Landet någon mat eller dryck så närande för kroppen, som den han var van vid i "Yngelonde". Förgäfves samla sig vise män och läkare, både "Crystene and Sarezyn, for to loke hys uryn". Ingen hjelp stod derur att finnas, tills hela den kristna hären på sina knän natt och dag bådo:
"Fadyr, and Sone, and Holy Gost, — — —
Geve Kyng Richard amendement".
Men i samma mon han tillfrisknade, återvände hans matlust. Han gripes af en oemotståndlig längtan efter svinkött. Sådan föda stod naturligtvis icke att fås i Judarnes gamla hemland. Men ingen af hans folk vågade säga honom det. Omsider hittar en gammal riddare på utväg. Han ger dem det rådet, att taga en ung och fet Saracen, slå ihjäl den tjufven, öppna och flå honom samt skyndsammeligen steka köttet. Han förutser att Richard efter så smaklig måltid skall, genom Guds hjelp och hans klokhet, snart blifva frisk och sund. Så sker; hednahunden slaktas, rostas och framsättes:
"Beffore Kyng Rychard karff a knyght;
He eete faster than he karwe myght.
The Kyng eet the flesh and gnew the bones,
And drank wel afftyr, for the nones:
And whenne he hadde eeten inowgh,
Hys folk hem tarnyd away and lowgh.
He lay stylle, and drowgh in hys arme;
Hys chaumberlayn hym wrappyd warm."
Obegripligt styrkt af denna makalösa spis, till att tukta Saracenerna för deras kärlek till Mahound, stiger han upp och utför under af tapperhet, men känner vid återkomsten till lägret en synnerlig appetit efter hufvudet till det kreatur, han på morgonen med sådan framgång ätit. Man kan lätteligen föreställa sig hans omgifnings förskräckelse. Inga undflykter hjelpte. Kocken hotade han:
"So god me save,
But I see the hed off that swyn
Forsothe, thou schalt lesen thyn".
Darrande för sådana alternativer, framräckte kocken hufvudet. Måhända skulle den finaste menniskokännare till kammartjenare icke redt sig bättre i en så brydsam ställning. Oaktadt händelsen med lejonhjertat bordt gifva någon ledning, kunde denne här näppeligen ana till sin chevalereske herres sinnesstämning vid åsynen af anrättningen. Men hans fruktan var onödig, ty:
"The swarte vys when the Kyng seeth,
Hys blacke berd, and whyte teeth,
Hou hys lyppys grenned wyde:
'What devyl is this?' the Kyng cryde:
And gan to laugh as he wer wood.
'What is Sarezynys flesch thus good?
J and my folk schole eet moo (more)!'"
Äfven den moderna läsaren torde, efter en sådan kannibalisk scen, icke mer vara rådvill vid bedömandet af Richards poetiska personlighet, samt af den förmåga medeltidsfantasin egde i att idealisera. Romanen har dock än ytterligare arrangerat en scen, som fullständigt förjagar alla trifvel om tidens råhet. Ur historien erinrar man sig den vilda massakern af de saraceniska fångarne efter Acres kapitulation. Genom detta och dylika drag stämplade sig Richard med karakteren af blodtörstig grymhet. Men då dikten nu icke blott upptagit detta stoff ur verkligheten, utan dertill ännu utsirat det med tilldiktningar i en än råare anda, stämplar han ovedersägligen hela tiden med samma karakter, men i stegrad grad. För att utverka lösgifvandet af de förnäma saraceniska fångar, "Prynces, Dukes sons and Konges, Amyralles and many Sawdan", som Richard vid kapitulationen fått i sitt våld, skickar Saladin till honom sändebud med rika gåfvor och anbud om dryga lösesummor. Richard emottar sändebuden med milda ord och inbjuder dem att spisa vid sitt bord, men ger i hemlighet befallning att afslå ett visst antal af de förnämsta fångarnes hufvuden, vanställa ansigtena, koka och framsätta dem för sändebuden samt särskildt ett för honom sjelf, hvilket han lofvar skall smaka honom "as it wer a tendyr chycke (chicken)". När sändebuden fingo sigte på de rykande anletena, och ur vidfästade pergamentsrimsor i dem igenkände sina närmaste vänner och anhöriga, grepos de af ångest för det öde dem sjelfva förestode; en känsla, som på det högsta måste stegrats vid anblicken af Richards glupska appetit och genom de hånande ord, hvarmed han manade dem att äta.
"Every man sat stylle, and pokyd othir,
They sayde: 'This is the develys brothir,
That sles our men and thus them eetes'.
In the erthe they wolde have crope."
Richard tröstar dem dock att han, såsom "Kyng, Crystene and trewe", skulle respektera deras egenskap af sändebud, men ber dem återvända till sin Sawdon och stilla hans melankoli med den underrättelsen, att han och hans kristne män funnit ingen spis så närande, som Saracenhufvuden, samt att han icke ernade återvända till England förrän han uppätit hvarenda hedning, män, qvinnor och barn. Till yttermera visso repeteras denna scen i sändebudens berättelse inför Saladyn. Denne begynner till en början att rasa, men besluter vid närmare besinnande, att erbjuda Richard omätliga länder[117] och den närmsta Sawdonsplatsen näst honom sjelf, om han ville försaka "Jesu and Mary" och "Appolyn to lorde take"; hvilket anbud Richard afslår med den fromma önskan: "the devyl hange you be a corde!", och det ultimatum, att alla sextiotusen fångarne skola afdagatagas. I verkligheten åtföljdes massakern af likenas gräsliga stympande. Dikten finner det mera öfverensstämmande med en kristlig konst, att låta denna akt förhöjas genom närvaro af englar, hvilka ropa till de kristne: "Seynyors, tuez, tuez"!
I känslan af det lyckliga intryck den sednaste skildringen måtte hafva gjort på åhörarne, slutar romancieren här sin första "part" (med v. 3730), liksom han begynt den, med en invokation öfver den fromme Richard, "Goddys own palmère".
När den sednare menestrelen träder till, begynner äfven han med en ingress, ehuru helt kort, och af ett egendomligt innehåll. "Glad är, säger han, vårens tid, då fåglar sjunga sina sånger och blommor pryda äppel- och päronträn, då glädjen är stor i vik och sjö, då djuren leka och spela, då damerna smycka sina jungfruburar med röda rosor och liljor samt öppna danserna, då riddarne leka med sköld och lans i 'joustes and turnementes' och många äfventyr träffa dem." Denna ton af naturkänsla öfverraskar läsaren, såsom sången af en enslig fågel i en nejd, der naturen för resten är stel och ödslig. Ty af naturkänsla och naturskildring finnes i romanen för öfrigt intet spår. Användes en naturscen, en skog, ett berg, en lund som lokal för händelsen, äro i detta fall skildringarne stereotypa, nödtorftiga, aldrig för egen skuld och af naturlust. Genomkorsad som naturen var af nyckfulla och onda väsenden, skydde inbillningen att dröja hos henne, känslan drog sig undan derför, eller öfverflyttade sin hemska stämning på de ditförlagda väsenden. I denna brist särskiljer sig riddaredikten väsendtligen från medeltidens folkpoesi, der poeten är så förtrogen med naturlifvet, att det omedvetet doftar fram, äfven genom hans enklaste berättelser. Man har derföre all anledning att sluta till, det dessa enstaka utbrott af naturlust — synnerligen talrika t.ex. i romanerna om Merlin — äro antingen qvarlefvor från den tid dikten lefde i folkets mun, eller ock tillkomna genom umgänget med folkpoeterne.
Vi hafva tidigare anmärkt som en följd af denna brist på naturkänsla, ett torftigt poetiskt språk; en annan är saknaden af relief. De skildrade händelserna stå icke inne i någon åskådlig lokal, som skulle omgifva dem och gifva upphöjning. Belägrar Richard en fästning, ser man hvarken berg, slätter eller skogar, som skulle bilda hennes läge. Så minutiöst detaljeradt diktarn än tillvägagår, blir den verkliga naturegendomligheten borta. Hans förmåga är här icke större, än vid karaktersteckningen. Streck drages på streck, men ingen skuggning, ingen fond. Ej klarare, än man i Richards person ser tidens krafter aftryckta, ser man Palestinas natur afteknad i skildringarne om hans härnadståg.
I hvardera af dessa afseenden ökar sig perspektivlösheten ju mer den historiska botten försvinner, hvilket med den andra afdelningens början åter inträffar. Endast missämjan mellan Richard och Philip qvarstår som en historisk ledtråd; men äfven denna groft spunnen och borttrasslad i massan af de krigsföretag, som nu utgöra diktens innehåll. Kung Richard uppgör en slags operationsplan, der anförarne strängeligen bjudas, att icke taga någon lösen af hednahundarne, utan låta dem samteligen springa öfver klingan, såframt de ej antaga kristendom och dop. Likafullt ledes Philip, dels af förbittring öfver Richards sjelftagna myndighet, dels af lumpen nidskhet, till att antaga kapitulationsanbud af städerne Taburette och Achrane. Emedlertid utföra Richard och hans tvenne vapenbröder, Thomas de Multong samt Fylk Doyly, hvar i spetsen för sin armé, med större omutlighet sina uppdrag. Richard belägrar och intar staden Sudan Surry, och lemnar derstädes ej en själ vid lif. Samma resultat ger de Multouns anfall emot fästet Orgylons, intaget genom list och i grund förödt. Samma öde öfvergick den stora staden Ebedy, sju mil i omkrets, med trettio torn och i hvarje torn en "chef-amyrayle". Först föllo tornerna för Fulk Doylys belägringsmaskiner, sedan amiralerna för hans svärd. Efter sålunda välbestälda ärender sammanträffa de fyra anförarne vid en festlig middag, och förtälja sina bragder. Philip kan då icke neka till att hafva mottagit lösepenningar. Han öfverhopas af Richard med de häftigaste förebråelser, hvarefter de besluta att gemensamt tåga till Taburette och Achrane, för att tillse, huruvida dessa städer, enligt öfverenskommelse, erkänna Philips öfvervälde; hvilket de under oqvädingsord förneka. Sedan städerna ånyo intagits och Richards radikala operationssätt äfven på dem användts, företar sig denne, att hålla en straffpredikan för sin olydige bundsförvandt: "Certes, Phelyp, säger han, thon art nought wys"; dock "The be forgeven the fyrste gylt". Men skulle han beträdas än engång med samma förseelse:
"sykerly, we schole be wrothe
Swylke foyles yiff thou haunte,
Sarezynes liff yiff thou graunte;"
Till sist ber han honom aflägga sin girighet. Vid dessa bannor begynte kung Philip "to morne and held hym stylle" samt "gowtyd" (pouted), och lofvade "withouten noys": "In me schal be no delay."
Vi hafva nu anfört nog, för att visa huru karrikerad historien är i medeltidens barnsligt okunniga föreställning. Vi följa således icke de tvenne försonade vännerna på deras krigståg emot Caiphas, icke vid deras eröfring af Niniven, verkstäld förmedelst envige mellan trenne kristna riddare och trenne Saracener, icke heller till deras företag emot Babyloyne, under hvars belägring Philip plötsligen "turnyd false for a porcioun off golde", öfverger korsets fana och tågar hem, men hvilket vidlöftiga företag dock af Richard lyckligen bringas till slut, efter det ofvanomtaldta enviget mellan honom och Saladyn. Vi underlåta att upgifva huru många arméer, gemenligen af sextiotusen hvar, och huru många Sowdaner och Amyrayler för Saladyn nedgöras, ty sådana reproducerar romanen i oändlighet. Ej heller erna vi ytterligare vitsorda romancierernes minne, för det de urkrönikorna upptagit Richards tvist med hertigen af Österrike, vid återuppbyggandet af Ascalons murar, ehuru skildringen deraf kunde framhållas såsom ett lyckligt utmålande af historiens konturer, och ehuru anmärkas kunde, att romancieren der antyder, huru den förolämpade hertigen sednare hämnas på Richard, glömmande att fångenskapen redan försiggått. Vår afsigt har icke varit att se till hvad allt af historisk verklighet i dikten qvarstår, utan på hvad sätt hon det gör. Dock må ytterligare ett ställe anföras, då der framträder en af tidens läror, som visserligen ledde Richard i hans historiska lif, men som i dikten sparsamt kommer till användning. Vi hafva sett huru totalt det ridderliga förhållandet mellan korsfararne och Saladin, deras chevalereske motståndare, är ur romanen förkommet. Helt oväntad förefaller derföre Richards loyalitet, när en saracenisk öfverlöpare förtäljer honom, att en rik karavan var på väg till Saladin samt att dess stora betäckning, för tillfället sofvande, lätteligen kunde nedhuggas, och Richard då svarar:
"Fy! a debles! — — I am no traytour
To sloo men, whyle they slepe — —
Be cler day upon the feeldes,
They schal see cloven helmes and scheeldes."
Dock bör, till heder för diktens konseqvens, tilläggas, att någon ignobel handling icke kommit Richard till last, bland alla de många brutala.
Återstår endast, att tydligare framhålla en egenskap hos romandiktningen, som i det föregående här och der antydts. Vi hafva funnit, huru dess framställning både af karakter och situation lider brist på perspektiv, huru armt dess språk är på bilder och liknelser, huru otymplig sjelfva dess diktion. Och dock lyckas hon icke sällan, att djupt intrycka sina skildringar i läsarens sinne. Man tänker lätt, att en diktande verksamhet, som är bygd på inbillningskraftens rörliga fantastiska gestaltande, eger för litet lugn och ro, att utbreda sig i detaljerade beskrifningar. En sådan flygtighet röjer hon verkeligen i afseende å bildernas sammanhang, men icke i afseende å deras utbildande. Tvertom går den här till en motsatt ytterlighet, i att hopa drag på drag och göra skildringarne ändlösa. Nu är visserligen fallet, att inbillningskraften icke utgallrar de sanna och väsendtliga dragena. Men detta hindrar ej, att de drag han framhemtar, kunna ega den sinliga bestämdhet och precision, som gör bilden klar och liflig. Så bestämmer han Richards kolossala spjut på fot och tum; då vreden hos Cyperns kejsare beskrifves, heter det att han "grunte his teeth and fast blewe"; efter den afskyvärda måltiden säges om Richard, att han "lay stylle and drowgh in hys arme". Belägras en fästning, säges precist hvilka delar som angrepos, och med hvilka sorts vapen. Richards rustning får man känna från hjessan till fotabjellet. På denna romandiktningens förmåga kan den sista skildringen, Joppes befrielse, tjena som exempel. Tydligt ser man huru den betryckta garnisonen samlar sig på vallarne under glädjerop vid Richards ankomst, huru denne från sin galeja hoppar i land, huru han genast nedgör ett dussin Saracener, och huru de öfriga, tillfölje af trängseln i portarna, nödgas öfver vallarne fly ur staden. I sitt läger utanför staden sitter Richard till bords med sina få baroner, förplägande dem med öl och vin samt muntrande dem med sitt skämt. Framför honom inställa sig Saladins sändebud, klädda i guld och silke, med långa skägg, hållande hvarandra i handen. I striden nedslår han den ene så att halfva kroppen faller till marken, andra halfva qvarblir i sadeln, en annan så att häst och karl af ett hugg nedfalla döda, en tredje klyfves till sadelbommen, en fjerde träffas i hufvudet, o.s.v.
Då emedlertid armheten på bilder och diktionens styfhet icke destomindre gör skildringarna torftiga, söker diktaren ersättning i det praktfulla och kostbara. På den romantiska diktens förmåga i den vägen erbjuder romanen om Coeur-de-Lion ett lysande exempel i beskrifningen på det fartyg, med hvilket Corbaring färdas jemte sin dotter till England. Skeppet är af hvitt hvalrossben, hvarje spik af guld, af guld äfven stäfven; masten är af elfenben, seglena af sammet, tågena af silke. Der sitter Konungen på en stol af karbunkel, maten framsättes på silkestyg och når Cassodorien stiger i land, utbredes för hennes fötter mattor af gyllenduk. Häri liknar dikten på det närmaste de miniaturmålningar, som från denna tid äro bevarade. På typiskt uppfattade, uttryckslösa, men med yttersta noggranhet teknade gestalter är lagd en lysande färgprakt. Men konstnären har ej förstått, att blanda sina färger. Han måste upprepadt begagna samma, och kan sålunda ej förebygga, att genom färglägningens prakt den inre torftigheten framlyser.
Hvad nu vidkommer romanens slut, hafva vi redan anmärkt, att ett sådant egenteligen icke finnes. Sedan diktaren skildrat Joppes befrielse och uppräknat fredsvilkoren med Saladin, säger han blott i korthet, att Richard återvände till England, regerade der i tio år, samt sedan blef skjuten i "Castel-Gaylard". Anseende sig sålunda hafva uttömt sitt ämne, tillägger han en from bön för Richards och alla närvarandes fridfulla ändalyckt, samt det sedvanliga Amen, Explicit.
Anmärkningar.
[1] Se skildringen af slaget vid Hastings hos A. Thierry, Sharon
Turner, samt Bulwer i hans roman "Harold, the last of Saxon kings."
Denne sistnämnde karakteriserar Normanden väl med att kalla honom
"Crusader and Templar before Crusades were yet preached, or the
Templars yet dreamed of."
[2] Jfr. Abbé de la Rue, t. I. pagg. LXXI. ff. [3] Kugler, Handb. d. Kunstgeshichte, Stuttgart 1842, pg. 449.
[4] Sharon Turner, pg. 409.
[5] Så benämnes utrycksfult den fyrkantiga bygnad, som utgjorde slottets kärna och hvars murar vanligen skola hållit sina tio fot i tjocklek. Se beskrifningen å de anglonormandiske borgarne hos Lingard, pg. 245 not.
[6] Thierry, vol. II, pg. 399.
[7] Warton, vol. I, pg. 117, not j.
[8] Effoeminatos curia propellans, lucernarum usum noctibus in curia restituit, qvi fuerat tempore fratris intermissus. Man har mycket tvistat om meningen med detta återställande af facklornas bruk. I det sammanhang annalisten anför det synes dock klart, att det afsåg plägseden att efter qvälsvarden släcka facklorna till döljande af de vederstyggligaste utsväfningar. Lingard, vol. II, pg. 154. Jfr. James, Forest Days, ed. Tauchn. pg. 239.
[9] Undantag gör grefskapet Chester, hvilket egdes som domanialbesittning af Hugo de Avranches.
[10] "Knihts fiefs l. fees." Ehuru feodalförfattning icke kan sägas hafva funnits hos Anglosaxarne, funnos der dock krigarlän, i det soldater ex professo (knihts) hade dels af kronan, dels af enskildte — ty äfven dessa egde sina house-carles — mindre jordagods, gemenligen 5 stora plogland, i förläning emot skyldighet att göra krigstjenst. Dessa krigarlän blefvo grunden för jordens fördelning vid eröfringen.
[11] Thierry, vol. II, pgg. 32-35.
[12] Thierry, vol. III, pagg. 331, 2, ff., ur Johannes Bromtons krönika hos "Script. rer. Angl."
[13] Dens., pag. 280, enl. Gervasius Dorobernensis.
[14] Att detta verkligen hos dem var en bevekelsegrund, se Thierry, anf. del., pag. 9.
[15] Thierry, anf. st. pg. 331.
[16] Ad omnem sinistram suspicionem penitus amovendam, homagium atgue ligantiam patri suo facere omnibus modis instituerunt — Thierry, a. vol. pg. 324.
[17] Lingard pg. 426.
[18] Jeune betydde på tidens skaldespråk ädel, nobel.
[19] Se framställningen om Henriks död hos Thierry.
[20] Således icke just af den rättskänsla Walter Scott, i sin roman "the Talisman", visserligen med fantasins rätt, låter Richard tillskrifta sig sjelf som motiv, i samtalet mellan honom och riddaren af Leoparden.
[21] Guillelmus Neubrig., anf. af Thierry, vol. IV, pg. 80.
[22] Hallam, vol. II., pg. 98.
[23] Jfr. hvad som förtäljes om konung Henriks framfart, Lingard, pg. 194. — Om biskopen sjunges i en gammal ballad:
He was left a vice-roy here,
Who, like a potent emperor,
Did proudly domineer.
Our Chronicles of him report,
That commonly he rode
With a thousand horse from court to court;
Where he would make abode.
Ritson, Robin Hood, London 1885, vol. I, pg. 137.
[24] Dialogue de Scaccario, — "sic permixtæ sunt nationes, ut vix discerni possit hodie (de liberis loquor) qvis Anglicus qvis Normannus sit genere", etc. Hallam, vol. II, pg. 77.
[25] Se Thierry, vol. IV, pg. 76 ff.; Vi äro icke i tillfälle att bedömma huru grundad denna framställning må vara.
[26] "Rescriptum apostolicae sedis, qvo prohibimini regi proprio fenerari;" Thierry, anf. ur "Script. rer. Francic."
[27] Konsten att couchera lansen, så vigtig vid riddarestridesättet, är måhända en normandisk uppfinning. Se Turner, pgg. 78, 429.
[28] — ab illis famosis militibus, qvi a cycni nomine intitulabantur. Mathias Paris., anf, af Thierry, vol. II, p. 80.
[29] Hvartill kan slutas af det sätt, på hvilket Harald Godvinson af hert. Wilhelm dubbades. Jfr. Bulwer, ofvanciterade roman, vol. II, Pg. 93.
[30] Sådan konst räknar Snorre Sturleson (ed. Peringsköld, vol. I, pg. 311) bland andra kon. Olof Tryggwasons berömmelser, förtäljande att han kunde "lek at tremur handsöxum."
[31] Insignierna å sköldarna öfvergingo i XII:te årh. från personliga till familjevapen. Som sådant kan man anse äfven Tempelriddarnes: tvenne personer ridande på samma häst. Ivanhoe, pg. 85.
[32] Turner, 1, pg. 420.
[33] — — — An errant knight,
He nor of castles, nor of land was lord.
Houseless, he reap'd the harrest of the sword
And now, not more on fame than profit bent,
Rode with blythe heart unto the tournement;
For cowardice he held a deadly sin,
— — — — — — — — — — — —
It seem'd that he, such pomp his train bewray'd,
Had shap'd a goodly fortune by his blade.
Ur Parthenopex de Blois, anf. af Scott, i "Essay on Chivalry" (Prose
Works, Edinburgh 1847, pg. 515).
[34] Fauriel, Histoire de la poesie Provençale. Paris 1846, vol. I, passim.
[35] "Den håller jag för ädel, sjunger Bertrand de Born, hvars hus kostar mycket, och som gifver utan måtta." Fauriel, n. a. vol. 1. Pg. 494.
[36] Fauriel, anf. arb. vol. 1. 487 & 493.
[37] Den förtjenstfulle Sharon Turners. Han ser uti "Knight-errantry" en "popular and lucrative profession" och i "Knight-adventurers" en klass, än hvilken ingen "could be more valued or even useful", då den tvingade "the great to respect the voice of law and feel the punishment of offended justice." - A. a. pgg. 410, 411. — Märkeligt nog ser Scott (a. a. pg. 547) uti Bachelorskapet nära nog detsamma. — Fauriels åsigt, att chevaleriet afsigtligen frammanats af presterskapet, är en besynnerlig konstruktion. — A. a. Pg. 479.
[38] Vi känna hur vågadt detta uttryck är, men finna intet lämpligare.
[39] Hallam, a. a. vol. II, pg. 687. I södra Gallien synes i detta afseende större frisinthet hafva herrskat. Jfr. Fauriel, a. a. vol. I. pg. 515.
[40] Villemain, Tableau de la Littérature de moyen Age; Paris 1846, vol. I. pg. 250.
[41] Detta efter Bromton. En annan annalist förlägger händelsen till Richards död; hvilket dock af tid och omständigheter göres föga sannolikt: Se Michaud, pg. 427.
[42] "Englands första sjöseger." (Michaud). — Bland andra krigsförnödenheter, hvarmed detta skepp varit lastadt, omtalas grekisk eld, hvilken spelade en stor roll i den österländska försvarskonsten, samt "serpents", som dels anses för giftiga ormar, dels för ett slags brännbara piecer, att kastas in bland de belägrandes slung- och kastmachiner (petrariæ, mangonelli, balistæ), samt öfver stormtaken och murstegorna (kattor kallade).
[43] Enligt Bohadin, Saladins biograf. Förlusten uppges af Finisani, hvilken sjelf bivistade belägringen. På ett år skola 120 tusen lik blifvit begrafna. — Se Lingard, vol. II. pg. 457.
[44] Härpå är det som Scott i "The Talisman" grundar Stormästarns för Tempelorden och markisens af Montserrat handlingssätt; en framställning, som bär prägel af att vara väl stödd på forskning.
[45] Denna jemförelse är gjord redan af korstågets krönikeskrifvare, Gauthier Vinisauf. Se Michaud.
[46] En gammal krönikeskrifvares liknelse.
[47] Turner, Pg. 351.
[48] Vinisauf, som sammanställer honom med Anteus, Achilles, Alexander, Judas Maccabeus och Roland, säger: "caro tamquam ænea nullorum cedebat armorum generibus." Michaud, Pg. 509.
[49] Warton, vol. I. pg. 116 not 1.
[50] Turner, pg. 361. Jfr. Warton, vol. I. pg. 117.
[51] Sången finnes bevarad och är på provençaliska; vi anföra den här i en välgjord engl. imit. som ett prof på tidens lyrik:
Your beauty, lady fair,
None views without delight;
But still so cold an air
No passion can excite:
Yet this I patient see,
While all are shun'd like me.
No nymph my heart can wound
If favour she divide,
And smiles on all around
Unwilling to decide:
I'd rather hatred bear
Than love with others share.
Ur Percys "Reliques of ancient Poetry."
[52] Lingard, pg. 484.
[53] Anfördt af Turner, pg. 360.
[54] Lingard, Pg. 492. ff.
[55] Thierry, vol. IV, pg. 115. ff.
[56] Camden, Remains; anf. af Turner, pg. 361.
[57] Turner, pg. 360, 361.
[58] Villemain, a. a. vol. I. pg. 251.
[59] Att elfvor och feer hafva de celtiska folken att tacka för sin uppkomst, om ej till namn, åtminstone till gestalt, antager af Scott (Demonology and Witchcraft, Letter IV), ehuru han finner dem sednare bemängda med Skandinavernas dystrare dvergskapelser. — Jfr. om uppkomsten af dessa andeväsenden Prices Preface till 1824-års ed. af Wartons History, hvari han, emot W., förfäktar åsigten om desammas genuina opprinnelse, ehuru under skilda namn och med skild lokalfärg, hos Europas folk, antika som moderna.
[60] Synnerligen belysande för detta faktum är, hvad Fauriel anför om uppkomsten af romanerna om Guillaume Courtnez, vol. II. pg. 406. ff. — Scott utvecklar samma åsigt i Essay of Romance, pg. 557 ("Prose Works").
[61] Den i litterärt hänseende märkeligaste bland dessa är Ogier-le-Danois, hvilket sagostoff förmodeligen genom Frankernas andra invasion inkommit till Gallien från Tyskland, der det bearbetats i sammanhang med Niebelungensagorna, jemte hvilka det uppgår i den nordiska heroologin, der Ogier återfinnes i folkhjelten Holger Danske. — Jamieson, "Popular heroic and romantic Ballads" Pg. 266. uti "Illustrations on Northern Antiqvities," Edinburgh 1814.
[62] Denna krönika, i tiden tillskrifven Carl d. Stores erkebiskop Turpin, är författad mellan 1:sta korståget och 1122, då den af påfven "sanktionerades till historisk autenticite." Bland bevisen för att sagorna om Douze-pairs äro af långt äldre datum, kan nämnas att bisk. Flodeard af Rheims omk. 960 omtalar dem i sin krönika. Warton, Dissert. Pg. XVI. — Ellis, Pg. 344.
[63] Viscber, Esthetik, erste Auflage, vol. II. pgg. 480, 481. "Der Ausdruck geht ueber sein begrenztes Organ unendlich hinaus."
[64] Dens., vol. III., Die Dichtkunst, § 877.
[65] Som undantag härifrån må nämnas la Charrette af Chrestien de Troyes, der Guenevers befriande genom Lancelot utgör det begränsade ämnet, och der en motivering är synbar, i det hjeltens oförsiktighet att åka på en bondkärra och det vanrykte han dermed ådrager sig till en del är orsaken till hans missöden. Äfven romanen om Libius Disconius (Le beaux disconus) har en slags motiverad anlägning.
[66] "The fabulous knights of romance were so completely identified with those of real history, that graver historians qvote the actions of the former in illustration of, and as a corollary to, the events they narrate. Ex.g. Barbour." Scott, Ess. on Rom. pg. 568.
[67] Hvari bland annat förtäljes, huru Brutus härjade Aquitanien och sluteligen anlände till trakten af nuvarande Tours, "såsom Homerus intygar." Warton, vol. I., Pg. 128.
[68] Warton, vol. I. pg. 84.
[69] Se de la Rue, vol. I., pg. 105; Percy, a. a. "Essay on the ancient minstrels", Not. A. & C. — Ducange ger en annan härledning ifrån minister, hoftjensteman, då under Pipin d. Lille en minister skulle funnits som anförare för musiken.
[70] Vol. II., Pg. 516, Prices not.
[71] En blick i Heimskringla öfvertygar derom. Sigwatur, kon. Olaf den Heliges stallare, är ett exempel.
[72] De la Rue, vol. II., pg. 8.
[73] Warton, vol. I., pg. 11.
[74] Af gesta, gestes; deraf namnet gestours för sångarne sjelfva, hvardera äfven skrifna jestes, jestours: ursprunget till det engelska jest, gyckel i ord och åtbörder, hvarmed på engång antydes det mimiska i medeltidssångarens konst och det förfall hvari hon råkade.
[75] Enl. engelskt språkbruk benämnes det berättande medeltidsepos såväl som den moderna romanen romance (ifall Scotts definition får antas gällande, a. a. pg. 554; Johnsons är en annan). Samma begrepp betekna Tyskar och Fransmän med ordet roman, besparande namnet romance för de mindre, mera lyriska, ofta sångbara styckena, som äfven i svenskan benämnas romanser. Då ett namn för medeltidens riddareberättelser, oss veterligen, icke är stadgadt, och roman som romans kan vara lika förvillande och lika klart, hafva vi godtyckligt beslutit oss för det förra; der vi icke kunnat undvika det.
[76] De la Rue, vol. I. pg. 145. ff.
[77] Thierry, vol. II, pg. 237.
[78] Percy, Essay on the ancient etc., Notes, vol. I. pg. LXXVI. — Jfr de la Rue, vol. I. Chapitre cinquième. Denne går dock uppenbarligen för långt i särskiljandet mellan medeltidssångarne ach diktarne.
[79] Warton, vol. I. pg. 80.
[80] Ej ens de la Rue, den ifrige förfäktaren af Normandernas prioritet, vågar fullt förneka Provençalerne försteget i denna art af lyrik; hvaremot han synes tillfullo bevisat, att hjeltesången (chanson de geste) samt de många slag af lyrik, hvilka, med olika namn, dels efter instrumentet som ackompagnerade, dels efter metern, kunna sammanfattas under ett gemensamt namn, sirventes, äro, om ock icke en tidigare, åtminstone en sjelfständig produkt hos Nordfransonerne. Se hans a. a. vol. I. Article troisième.
[81] Warton, vol. II, pg. 15, not i.
[82] Warton, vol. I. pg. 119. Märkeligt nog instämmer W. sjelf i dessa misstag, då han i noten (k) säger: "Richard the First performed great feats at the siege of Antioch in the Crusade. The Duellum was another of his exploits among the Saracens."
[83] Ellis, Specimens, Introduction to Richard Coeur-de-Lion. Warton (anf. st. samt pg. 143) antar tillochmed, att denna roman skulle innehållits redan i den stora liber romancis regis, om hvars beprydande piperolls för 1287 gifva upplysning. Hans kommentatorer förkasta dock hypotesen.
[84] Rob. af Gloucester intygar:
In romance of him ymade we it may find ywrite;
Rob. de Brunne säger:
He tellis in the romaunt, sen Acre wonnen was
How God gaf hin fair chance at the bataile of Cayfas.
Sithen at Japhet was slayn fauuelle his stede
The romans tellis gret pas ther of his doubty dede o.s.v.
[85] Warton, vol. I, pg. 8-26.
[86] Detta är Scotts åsigt, som antages af Fauriel, a. a. vol. II. 28. 426, och understödes af Ellis, a. a. pgg. 36, 37. — Enligt denne skulle Thomas of Erceldoune hemtat Tristram-sagan direkte från brittiska lokal-traditioner, genom riket Strathclyde fortplantade på "The Scottish border", och der bearbetade af de skottska minstrelerne, hvarefter hon sedan öfvergått till truvererne. Denna åsigt vederlägger Price, (Warton, vol. I. pgg. 45-112), åtminstone hvad förf. i homas vidkommer. Deremot torde tiden för dess uppkomst icke kunna betviflas.
[87] Warton, vol. I. pg. 69.
[88] Dersammast. pgg. 36-42. Jfr. Ellis, anf. st.
[89] Hay, hay, the wythe swan, By Godis soule J am thy man. Warton, vol. II. pg. 32 n.a.
[90] "There is perhaps no one instance in which our early translators have ventured to alter any material circumstances in the story, which they undertook to give in English." Ellis, Specimens, Pg. 283.
[91] The Frensche men be covaytous;
Fyghte they cunne with wurdes lowde,
And telle, no man is her [their] pere;
But, when they come to the myster [métier],
And see men begynne strokes dele,
Anon they ginne to turne her hele.
Richard Coer-de-Lion, v. v. 3823, 30-34.
[92] Jfr. Ellis, Introd. to Richard Coeur-de-Lion.
[93] Att Richard verkligen var så sysselsatt, då hert. Leopolds män öfverraskade honom, söker Ellis bevisa ur ett gammalt latinskt poem, hvilket 1196 öfverlemnats åt Henrik VI och är författadt af Petrus de Ebulo.
[94] I den förre af dessa igenkänner man måhända den unge furst Josselin af Edessa, hvars sorgliga öde under ruinerna af hans stad icke kunnat uti sången försona hans tidigare hoglöshet. Den sednare är utan tvifvel markisen af Montserrat, hvilken, liksom till hämd för de beskylningar Richard för hans skald fick uppbära, i anglonorm. dikten bär anklagelse för förräderi.
[95] Ellis, pg. 285.
[96] Derom se Michaud, Pg. 210.
[97] Pouke, dåförtiden en af de manliga feerna; numera ett skogsrå.
[98] I Galicien finnes en kyrka, "los Angeles", om hvilken folket än i dag vet berätta, att den är uppbygd af englar, nedstigna från himmeln, hvilka som grundlägning medförde en bjelke från taket af Guds boning. Denna är af guld och så lång, att den sträcker sig under jorden flere mil till S:t Jago de Compostellas katedral. Ur Borrows "Bible in Spain."
[99] Notes upon "Richard Coer-de-Lion" hos Weber.
[100] Leopard.
[101] Denna färd gjordes ofta, t.ex. af Sir Bevis of Hamptoun.
[102] I romanerna om Merlin.
[103] I romanen om Guy of Warwick.
[104] "Allas, — he sayde in that stounde —
With wrong am I brought to grounde;
What myght my love doo to thee?
A pore prisoner, as thou may see.
This is that other day i-gon
That meete ne drynk ne hadde I non!"
[105] "And aftyr soper, in the evenyng,
To my chaumbyr thou hym bryng,
In tho atyr of a squyer:
Myselff thenne schal kepe hym ther."
[106] "Rychard sayde: I undyrstande
That wer agayn the lawe of lande,
Away to wende withouten leve:
The kyng ne woll I nought so greve.
Off the lyoun ne geve I nought;
Hym to sle now have I thought."
[107] Person; begagnas i denna tidens språk hvarken i föraktlig eller ironisk betydelse.
[108] Jfr. Percy. vol. III. pgg. 15. ff.
[109] Se Turner, kap, om Richard I.
[110] Att "Coloyne" är Cöln och "Marburette" är Marburg, kan väl antagas; men huru Carpentras i sydvestra Frankrike kunde ligga i vägen, är svårt att inse.
[111] Termagant l. Tervagaunte, troligast af det anglosax. ter, mycket … och magan, mäktig, urspr. ett germaniskt gudanamn, sedermera öfverflyttadt på Saracenernas Gud. Ännu qvarstår ordet i engl. språket. Percy, I. pg. 56.
[112] "Be the apostles twelve,
Though thou be the devyl himselve,
Thou schalt me serve at this nede!
He that on the rood gan blede,
And suffryd grymly woundes fyve,
And sethen rose from deth to lyve,
And boughte hankynd out off helle
And, sithen, the fendes pousté gan felle
And aftyr fleygh up into hevene,
Now God, for hys names sevene,
That is on [one] God in Trinité,
In hys name I comaunde thé
That thou serve me at wylle!"
[113] Ett ständigt återkommande Öknamn för Richard är "taylard", "tayled", hvars förklaring, om än det antages betyda "besvansad", dock är omöjlig att finna, då den normandiska riddaredrägten i sådan måtte icke skiljde sig från andra nationers.
[114] "Iratus vero imperator propter hunc sermonem, percussit eum cum cultello quem tenebat, et amputavit nasum ejus, qui consilium illud dederat. Post prandium, abiit ad regem Angliæ et adhesit illi." Weber, Notes, III. 354.
[115] Dromones, redan i Cod. Just. ett slags fartyg, af det grekiska drómon.
[116] "A strong batayle ther began,
Betwene the hethene men and tham,
With swerdes, speres, dartes kene;
Arwes and quarelles fleyght betewene,
Also thykke, withouten stynt (stop),
As hayl, afftyr thundyr dynt:
And in the bykyr [battle] that was so hard,
Into the drowmound come kyng Richard.
Whenne he was comen in in haste,
He dressyd his bak into the maste,
With hys ax that he ovir-raughte,
Hastely hys deth he caughte.
Some he hytte on the bacyn,
That he cleff hym to the chyn;
And some to the gyrdyl stede,
And some unto the schyppys brede;
Some in the hals so hytte he,
That hed and helm fleygh into the see:
For non armour withstood his ax,
No more than a knyff does in the wax."
[117] Dessa äro: "Surrey", "Egypte, that ryche thyng", "Damas", "Babyloune", "Arabye", "Cessoyne", "Affryke", "Bogye", "Alysaundryes lond", "grete Greece", dertill "mony ryche empyre", och "al Yude" ända till "Preter Ihons" distrikt.