I.
Richard Lejonhjerta i normandiska historien.
Den normandiska eröfringen af England var icke ett blott underkufvande; hon var en invasion, en kolonisation i stort. Hvilka anspråk på Edvard Confessorns tron Wilhelm Bastarden än kunde förebära, huru välsignad hans fana och huru helgadt än hans fribytartåg, antog den dynastiska eröfringen dock innan kort karakteren af inkräktande. Det anglosaxiska folket, fastän väl vandt i sin fromma indolens att underkasta sig främmande eröfrare, fann sig med förskräckelse denna gång hafva fallit byte för vida mer fordrande inkräktare än norska sjöröfvare och danska sjökonungar. Desse hade kommit som kraftiga lefnadsfriska naturfolk till ett jemförelsevis högt civiliseradt samhälle, åtnöjt sig med några sträckor af dess jord, fogat sig i dess former och inom få generationer fredligt sammansmultit med de beslägtade invånarne. Nu gälde det icke blott att afträda mer eller mindre gods och grund samt fredligt inrymma nykomlingarne plats jemte sig i de gamla formerna; det gälde att utrymma hela samhällsbygnaden, sjelfva ställa sig som rättslösa medlemmar utom densamma och åskåda huru främlingarne plundrade, förstörde och omgestaltade henne. Ty Normanderne medförde sjelfva ett samhällsskick, visserligen i grunden mindre sedligt och humant än Anglosaxarnes, men för tiden starkare genom det krigiska lynne feodalismen var egnad att väcka och underhålla. Huru mycket än af anglosaxiskt ursprung qvarblef och huru mycket än sednare, genom sin högre sedlighet, gjorde sig gällande, då de fördrifne åter fingo besittningsrätt i samhället, var det dock vid denna inympningsprocess den bittraste smärtan kändes, genom honom normandiska eröfringen erhåller sin fasansfulla karakter. Ju längre hunna i kultur och utveckling på engång förtryckarne och de förtryckte äro, dess större orättvisa, dess bittrare kränkning.
Det låg sålunda i sakens natur, att eröfringen för århundraden skulle framkalla ett samhällsskick, deri våldet skipade lag och svärdet upprätthöll densamma. Men detta låg äfven i eröfrarnes egendomliga, krigiskt vilda lynne. Styrkan och svärdet egde hos dem urgamla anor, härstammande från en tid, då detta tappra folk som skandinaviska vikingar gjorde strandhugg på Europas skönaste kuster och skuro sina runor i hjertat af dess rikaste länder, plundrande och mördande med samma kallblodighet, hvarmed de vågade sig sjelfva bland atlantiska oceanens vågor. Styrkans rätt och svärdets välde erhöllo blott andra former, då Gångerolf bland sina följeslagare utskiftat Neustriens ödelagda fält jemte dess franco-galliske inbyggare. Sedan dess hade visserligen de bofasta vikingarne med förvånansvärd lätthet utbytt sitt norræna-mål emot infödingarnes gallicerade latin och sina Asa-gudar emot hvite Christ och hans helgon, samt tillochmed i religiös hängifvenhet och kyrklig fromhet så öfverträffat långt äldre kristnade folk, att de i slaget vid Hastings genom sina vakor och böner med skäl kunde synas Anglosaxarne mera likna munkar än stridsmän.[1] Äfven i vetande och bokliga konster hade de fordna Norrmännen åtminstone upphunnit det öfriga Europa; ty vid eröfringen berömmas de af Lanfrancus inrättade klosterskolorna såsom tillflyktsorter för klassiska studier,[2] hvarjemte normandiska presterskapet, om ock mera krigiskt än det för andans och fredens män egnat sig, stod i lärdom vida öfver Anglosaxarnes. Tillochmed i de sköna konsterna hafva Normanderna från denna tid lemnat oförgängliga spår; deras arkitektoniska minnesmärken från medlet af XI:te årh. vittna än i dag, genom den stränga och enkla konseqvens hvarmed romaniska stilen i dem utbildats och genom lätt fantastisk ornamentering, om tvenne genomgående drag i normandiska lynnet: kraft och prydlighet.[3] Det förra genomträngde lifgifvande och föryngrande hela det förslappade franco-galliska väsendet; det sednare göt sin förfining öfver feodallifvets råa seder. Prakt i husgeråd, drägter och vapen, ceremoniös ståt i kyrkobruken, lysande fester, belefvenhet i umgänge, måttlighet i mat och dryck utmärkte numera Skandinaviens sjöröfvare framför alla andra nationer i norden af Europa.
Men allt detta oaktadt qvarbodde dock vikingasinnet med dess betydelsefulla egenskaper: en orolig äfventyraranda, lystnad efter byte förvärfdt i blodig idrott, törst efter rykte och ära samt ett känslolöst dödsförakt, som vid en mindre hunnen utvecklingsgrad utgör tapperhetens grund och vilkor. Huru många band och intressen än må hafva alstrats genom detta folklynnes bindande vid jord och fast egendom, var dock i och med, feodalförhållandena det väsendtligaste vilkoret för ett eröfrande krigarfolk i fullt mått förhanden: obehöfligheten af arbete och dermed frånvaron af medborgerlig verksamhet. Likalitet som för vikingen på hans drakskepp, der han seglade med sin skara af tillgifne kämpar, var för feodalherren med vallomslutna borgar, dit han församlade sina numera till vasaller förbytte män, ett fredligt arbete någon nödvändighet eller någon ära. Liksom då, beskattade han andras idoghet, förbehållande sig sjelf den gagnlösaste och dock ärofullaste lotten, vapenbrukets. I hans förhållande till fordne sjökonungen, numera hertigen af Normandie, förändrades genom bosättningen väl formen och namnet, men föga af sjelfva andan. Germanismens urgamla personliga trohets förhållande, beroende af den aktning anföraren genom styrka och tapperhet förvärfvat, var och förblef det hufvudsakliga sambandet äfven mellan baronen och hans länsherre; lätt brutet, såsnart den likaså urgamla germaniska sjelfständighetskänslan reste sig deremot starkare, endast i den mon det nu helgades af en mäktigare religion. Då emedlertid mera invecklade förhållanden, framförallt den spända ställningen till frankiske öfverherren och armoricanske vasallen, fordrade en större sammanhållighet, samt redan sjelfva bofastheten inom gemensamma landamären icke mera kunde tillåta samma oberoende, hvarmed den missnöjde vikingen styrde sitt skepp ifrån sjökonungens flotta, måste hertigarne af Normandie hos sig utbilda en annan kraft än blotta styrkans. Ty i detta förhållande torde riktigast grunden böra sökas till den list och förslagenhet, hvarför Normanderna gjorde sig kända och fruktade, och hvilken vid eröfringen af England utgjorde styrkan i Wilhelm Bastardens statskonst.
Likt en planta, förflyttad i frodig jordmån och gynsamt klimat, utvecklade sig nu det normandiska lynnet i virrvarret af samhällsförhållanden, som genom eröfringen uppstod. Kufvadt genom anförarens list och deras egen tapperhet och öfverlägsna krigskonst, låg ett blomstrande konungarike, utmärkt för handel, konstflit och sedlig lagstiftning, öppet för alla eröfrarenes passioner. Icke blott Wilhelms normandiska och bretagnesiska baroner, hvilka i slaget vid Hastings anfört egna trupper, icke blott enskildte riddare, hvilka ifrån när och fjärran strömmat till eröfrarens af påfven helgade banér, tillochmed vapendragare och simpla soldater sågo sig plötsligen i besittning af ofantliga domäner. Personer med råa och tygellösa seder erhöllo genom en sådan vexling i lefnadsvilkor ett obegränsadt spelrum för alla onda böjelser. Äfven desse voro numera af adlig rang och högt anseende, medvetne om att under sig, såsom trälar på deras fordna jord, såsom beroende landbönder, eller åtminstone såsom skattskyldige vasaller, hafva landets fordne herrar, thegner som ceorler. Om äfven jemte dem anglosaxiske jordegare qvarblefvo i besittning af friheten, sågo de i desse frankliner och socagers en fiendtlig, föraktad, barbarisk massa, rättslös inför de numera af normandisk grefve eller biskop och normandiska baroner sammansatta shiredomstolarne, utan säte och stämma i pärernas församling, talande ett obegripligt språk och beledd för sitt grofva oartiga umgängessätt, sina långa skägg och vida mantlar.
Hvilken sedlighet och rättskänsla ur sådana förhållanden nödvändigtvis måste framalstras, derpå är historien om de anglonormandiske baronerne under första århundradet efter eröfringen ett vältaligt vittne. Då Wilhelm Eröfraren, sedan äfven de ödelagda nordliga provinserna underkastat sig hans välde, högtidligen tillförsäkrade Anglosaxarne om samma lagar och styrelse som i "den gode kung Edvards dagar," lofvade han dervid mer än han kunde eller ville hålla. Der ett helt folk i sjelfva verket beröfvats sina rättigheter, måste det rätta sjelft blifva vacklande, begreppen derom förvridna, och ett näfrättstillstånd inträda, der styrkan ensamt fäller domslut. Till lycka för Englands framtid lade anglosaxiska statsförfattningen, såsom grundad på kommunalväsende icke subinfeudation, den ojemförligt större makten i konungens hand, och denna del af den "gode kung Edvards lagar" både ville och kunde Wilhelm Eröfraren vidmakthålla.
Men vid hans död, så förtäljer Ordericus Vitalis,[4] fördrefvo normandiske baronerne konungens sheriffer och kastellaner, satte sig i besittning af slottena som han bygt på deras områden, samt begynte anfalla och plundra hvarandra eftersom deras medel tilläto. Inom kort uppväxte sådana borgar öfverallt i England, der vid eröfringen knapt ett fäste förefanns ens till landets försvar. Om äfven nödvändigheten af skydd emot en rofgirig granne och mot band af förtviflade Anglosaxare, hvilka sammanrotat sig till fribytare i skogar och otillgängliga moras, gaf upphof åt en del af dessa borgar, kunde de dock samt och synnerligen lika lätt tjena till oåtkomliga nästen, inom hvars keep[5] den baronliga röfvaren drog sitt byte och sig sjelf undan all hämd, och hvars fängelsehålor jemte galgen utgjorde inseglet på hans territoriala domsrätt. Den orolige Roger Mowbray, grefve af Northumberland, den beryktade Robert de Belesme, mannen med vilddjurssinnet, och den mäktige baron, som tillbragte sitt lif med att från ett välbefästadt slott företaga härjningståg till kringliggande nejder och uppfostrade sina sju söner till samma lefnadssätt, liksom till ett yrke, äro blott några bland de tallösa representanterna af en seigneurial sjelfständighet, som tillochmed trotsade den nyckfulle Wilhelm Rufi och den skoningslöse Henrik Beauclercs öfvermakt, dessmer hvilade gisselskarp öfver det värnlösa folket.
Under den godsinte Stephans regering antogo våldsamheterna fullständigt tycke af anarki. Med vanlig trolöshet hade baronerne vid hans, likasom vid hans tvenne företrädares tronbestigning brutit en tillförene högtidligen aflagd hyllningsed. Följden deraf blef ett inbördes krig, der bägge partierna, konung Stephans och kejsarinnan Mathildas, dels för att anskaffa medel dels af blott roflystnad, förde ett fullständigt röfvarlif emot hvarandra och emot samhällets fredliga medlemmar. Ströftåg gjordes på fiendens gods, hvarvid menniskor bortfördes som boskap; de baronliga fängelserna fyldes med Anglosaxare, män och qvinnor, hvilka på det sinnrikaste marterades, för att aftvingas hvad möjligen af egodelar kunde återstå dem. När intet mera stod att tagas, brändes byar och kyrkor, så att man kunde färdas en hel dag utan att påträffa annat än kolade boningar och förödda fält. Geoffroy Grenville förvandlade i en hast klostret Ramsey till fästning; Robert Marmion gjorde samma bruk af Coventrys berömda kloster och grefve Wilhelm Albemarle af Bridlingtons kyrka; så att på sådant sätt borgarnes antal, ensamt under denna regering, växte med 126 nya. "Ja biskoparne, biskoparne sjelfva, säger en samtida författare, klädda i jern och fullständigt utrustade med vapen, plägade på stridshästar draga ut på byte tillsammans med förödarne af deras land," och helt högt sade det qvalda folket att Kristus och hans helgon voro insomnade.
Erinrar man sig härvid det beröm för religiös hängifvenhet Normanderna upprepadt tilldelas, förefaller ett slikt gudlöst handlingssätt oförklarligt. Äfvenså måste man förvånas öfver den vederstyggliga hycklande beredvillighet, hvarmed baronerne plötsligen, på påfvens befallning, i Thomas Becket sågo och vördade ett helgon, sedan de under hans lifstid af politiska skäl förföljt honom intill döden. Men sådana motsägelser vinna sin lösning, blott man icke vill skåda religiositetens styrka i ett orubbligt vidhängande vid vissa kyrkliga dogmer, vissa sinliga symboler och föreställningar, hvilka meränväl tillåta att samma sinne på engång beherrskas af ett svärmande trosnit, en korsfarar-entusiasm, och af den omenskligaste, sedeslösaste råhet, ja af indifferens för alla kristendomens bud. Först i tider då kristendomen verkligen vunnit en objektiv sedlig halt, fylts af samhällets sed och fylt densamma, skulle sådana drag i tidslynnet blifva verkliga motsägelser. Redan vid eröfringen visade Normanderna huru litet af kristlig anda, ja af aktning för kyrkan sjelf fanns parad med deras asketiska vakande och bedjande. Från klostren fördrefvos munkarne, kloster- och kyrkojorden skiftades som krigsbyte, det anglosaxiska presterskapet afsattes och deras helgade drägter påkläddes stundom tillochmed soldater och låga tjenstehjon; hvarföre ock prelaterne ofta nog öfverträffade de verldslige magnaterne i råa seder, liksom de icke sällan upphunno dem i våldsamhet och roflystnad.
Med denna skuggsida i det normandiska lynnet sammanhänger en annan, ökad liksom hon genom eröfringen, men af vida mörkare art, och beteknande en lidelsefullhet, som hos ett folk väl icke är oförenlig med kraft och styrka, men afgjordt häntyder på ett upplöst samhällsskick, en förslappad moral. Enligt ovedersägliga vittnesbörd skola de onaturligaste laster herrskat bland Normanderne samt af dem kringspridts i England,[6] och Giraldus Cambrensis har af Wilhelm Longchamp teknat en bild, i detta hänseende väl värd en plats bland antikens afskyvärdaste.[7] Till konung Henriks beröm förmäles, att han vid sitt tillträde till regeringen strängeligen rensat hofvet från dessa veklingar med långa lockar, vidärmade kjortlar och mantlar med släp;[8] men icke destomindre är det mot hans ende son det ofvantydda vittnesbördet särskildt andrages.
Sjelffallet måste qvinnans ställning under sådana förhållanden vara föga betryggad. Ur det våld, hvarmed rika anglosaxiska arftagerskor vid eröfringen tvungos till äktenskap, uppkom inom normandiska feodalväsendet den afskyvärda giftomansrätten, hvarigenom länsherren kunde så godt som försälja en qvinlig vasall åt den mestbjudande; — en af de betydligaste förändringarne i Anglosaxsarnes lagar, enligt hvilka ej ens fadren synes egt obetingad rätt att disponera öfver sin dotters hand. Der sålunda passionerna kunde ställa sig under sjelfva lagarnes skydd, behöfver deras tillvaro icke genom fakta bestyrkas. Endast chevaleriet, så långt dess förmildrande kraft inom samhället sträckte sig, kom härvid de betryckta till hjelp.
Det kunde med skäl synas underbart, att ett samhälle ur ett sådant gäsningstillstånd, icke blott skulle rädda sin tillvaro, utan äfven framgå segrande till att, genom sedlig styrka och politisk kraft blifva vårt tidehvarfs föredöme och tongifvare. Normandernas energiska herrskarenatur har härtill blott delvis bidragit. Äfven Neapel blef stålsatt med normandisk kraft, och är dock nu blott ett slagg bland nationer. Långt större är det anglosaxiska folkets andel i Englands storhet, genom den tidiga hyllning i dess samhällsförfattning gafs åt menniskovärde, jemlikhet inför lag, folklig lagskipning, folklig representation, arbete och välstånd. Men ännu en tredje makt har innestående tacksamhetsanspråk hos verldsbeherrskarinnan. Det är konungamakten.
När annorstädes i Europa feodaladeln i en partikulariserande sjelfständighet gjort högsta samhällsmakten till ett blott namn på den förste bland pärerne, herrskade deremot anglonormandiska konungen med en afgjord öfvermakt öfver sina obändiga vasaller. Derföre hände det ock, att när till exempel i Frankrike vigtskålen stält sig tvertom och adeln sjunkit till en blott hofprydnad åt envåldsmakten, Englands adel egde sammanhållighet nog att tvinga vigtskålarne till jemvigt, genom ett klokt användande af den egentliga samhällstyngden, folket; hvaraf det sedan kunde hända att folket, ifrån att vara vigt, blef, som sig vederbör, sjelfva de lefvande armar, som på engång uppbära vågskålarne och ställa dem i jemvigt.
Härmed skulle vi sagt tillräckligt om normandiska samhällslifvet, såframt ej hjelten i vår afhandling vore en konung, såväl som han är både baron och riddare. Till att uppfatta en sådan samhällstyp blir det oss nödvändigt att först, om ock flyktigt, bestämma konungens ställning hos Anglonormanderne.
Genom att bibehålla och, såvidt de gälde konungens myndighet, äfven upprätthålla den anglosaxiska konstitutionen, grundlade Wilhelm Eröfraren i England en stark och vidsträckt konungamakt. Ehuru visserligen grefvarnes myndighet i provinserna numera var ärftlig, blef den dock aldrig suverän,[9] hvarförutom flere provinser förvaltades direkte genom sheriffer. Redan i Henrik II:s tid förekomme earldömen som blotta titlar, liksom äfven baroner utan jord. Så våldsam och trotsig än den normandiska adeln var, visade sig dock vid alla tillfällen, att konungen var den mäktigaste länsherren i sitt rike. Genom bibehållandet af de kommunala shiredomstolarne var territorialdomsrätten på det kännbaraste inskränkt, och, så fal än rättvisan hölls vid konungens domstol, upphörde dock aldrig den anglosaxiska plägseden att vädja dit, såsom till den högsta instansen. Äfven beskattningsrätten hade Wilhelm Eröfraren i utvidgadt mått tagit som arf af sina anglosaxiska företrädare. Om äfven tillfälliga beskattningar merändels beslötos i baronernas församling, och derigenom grunden lades till engelska parlamentets rätt att bevilja utskylderna, förekommer dock icke intill magna-charta att hon skulle motsatt sig konungens fordringar.
För att uppehålla en sådan myndighet, behöfdes dock att konungen, vid skiftandet af eröfringsbytet, skulle hafva försett sig med domanialbesittningar, öfvervägande hvarje enskildts; hvilket ej heller af Wilhelm Eröfraren blef försummadt. Utom anglosaxiska kronans, Edvard Bekännarens och Godvinska familjens vidsträckta länderier, hade han tillskansat sig alla skogar och alla de städer, hvilka icke blifvit förskrifna åt någon annan. Förökad genom talrika konfiskationer, försatte denna jordbesittning, jemte skatterna och utpressningarna, konungen i tillfälle att göra sig oberoende af vasallernes krigstjenst samt ersätta den, genom att i sold taga talrika skaror af vandrande riddare och äfventyrare.
I sjelfva verket erbjuder den normandiska hären, sedan Englands jord blifvit vederbörligen utskiftad, anblicken af en indelt feodalarmé. Sedan anföraren erhållit ett visst antal riddargods,[10] utdelade han dem bland sina soldater, som sålunda trädde till honom i förhållande af krigstjenstpligtige vasaller. Andra åter emottogo enskildta riddarelän direkte af konungen. Hit hörde förnämligast de talrika skaror af äfventyrare, som strömmat till Wilhelms armé, och sålunda stodo oberoende af den normandiska feodalindelningen.[11] I detta förhållande fann Wilhelm Eröfraren en utväg att pålägga anglonormandiska länsväsendet den största inskränkningen. Anseende sig alltfortfarande såsom högsta anförare för de numera landegande normandiska krigarne, kunde han affordra äfven den lägsta medlemmen i feodalkedjan, liksom han i lägret vid Dive affordrat hela hären, tro och hyllningsed. Detta skedde tjugu år efter slaget vid Hastings vid en allmän sammankomst i Winchester eller Salisbury. Efter detta egde länsherren icke mera laglig rätt att i sina strider med konungen fordra understöd af sina vasaller; konungamakten hade trängt, som en högre samhällsmakt, upplösande in i det anglonormandiska länsväsendet.
Werkan deraf dröjde icke att visa sig. Redan under Henrik II hade den obändiga adeln blifvit späkt till lydnad, ja till tjenstfärdighet under hans godtycke, såsom den till sin skam visade det i striden emot Thomas Becket. Redan vid denna tid hade i England feodalväsendets krigiska institution till den grad förslappats, att plikten för försummad krigstjenst ifrån att vara ett straff, till det mesta blifvit en stående skatt (escuage), som af konungen uppbars, under det den krigiska delen af adeln tjente bland soldnärerne i hans armé. Förmedelst sina kringresande assisdomare utöfvade han myndigt högsta jurisdiktionen öfver landet, och af inbördes fejder känner man under hans regering föga andra än de, som uppväcktes af hans egen familj.
Jemte denna betydelse, att vara den normandiska monarkins envåldsperiod, har de tvenne första monarkernes af huset Plantagenet regeringstid äfven betydelsen att vara detta underbara eröfrarfolks glans- och maktperiod. Liksom med samlad styrka utgick det nu på nya eröfringar och landvinningar. Irland fängslades för evigt, Skottland, der redan tidigare fredlig eröfring gjorts, gaf det sin hyllningsed, Bretagne var vunnet genom giftermål, och tillochmed de rika och oroliga folken söder om Loire måste finna sig vid att emottaga normandiska ståthållare i sina provinser, städer och slott. Utom romerska kejsaren och Ejubidernes sultan fanns ingen mäktigare monark i verlden. Men bygdt som detta välde var blott på svärdet, förgicks det såsnart svärdet, förslöadt emot Saracenernes kroksablar och förrostadt i kejsarens fängelse, sjunkit ur den jättestarka arm, som till samtidens och efterverldens beundran förde detsamma. I denna sin ställning liknar Richard Lejonhjerta Carl XII, så mycket tvenne hjeltar från olika tidsåldrar kunna det. Liksom denne, förspilde han med nationens bifall dess kraft emot Orientens horder, liksom denne återkom han efter en äfventyrlig färd genom Europa till sitt land, fullt af inre oro och anfallet af yttre fiende, och slutligen föll han liksom denne med svärdet i hand framför fiendtliga vallar, öfverlåtande sitt rike till styckning och till sekellång politisk vanmakt. Men för hvardera ledde deras verksamhet till detta resultat derföre, att de voro så ensidigt fullständiga representanter af sina nationers lynnen, af deras mannamod och styrka. Då detta hos dem var det egentligaste felet, älskas äfven begges deras minnen troget genom tiderna.
Knappast har något folk att uppvisa en så ödediger slägt, som den plantagenetska är för England; ej ens Wasaätten undantagen. Sedan den sålunda fört sitt folk till undergång och, försjunken i slapphet, splittrat det normandiska väldet, men äfven just derigenom låtit en ny tingens ordning uppstå i England, stiger den åter upp, höjande sig sjelf och sitt nya folk i en bländande ridderlig glans samt återeröfrande mer än den någonsin egt, förverkar så än engång sitt välde på kontinenten och slutar med, att i ett fasansfullt inbördes krig sönderslita sitt land och utrota ända till sista telningen af sin stam.
Redan den första familjen bar inom sig detta öde i fullt mått, hvilket, ur ett välberäknadt steg till ökadt välde, lät upprinna en källa till inbördes hat, förföljelser och krig. Genom sitt giftermål med Eleonore ökade Henrik II sina ärfda kronor med Aquitaniens hertigliga och Poitous grefvekrona, men ökade äfven sina fienders antal med den förbittrade franska konungen, med de sjelfständiga, mot normandiska förtrycket spjernande folken i Syd-Gallien samt slutligen och sist med sin egen familj. Tillochmed i dessa bistra tider väckte det onaturliga krig, som härur framgick, hos allmänna meningen fasa och afsky, och folktron, redobogen att i det öfvernaturliga söka förklaringen till det onaturliga, trodde sig finna orsaken i ett fiendtligt öde, som för något hemligt missdåds skuld hvilade öfver slägten. Så visste man att berätta det Eleonore af Aquitanien, före sitt giftermål med Henrik II, stått i kärleksförbindelser med hans fader, Geoffroy af Anjou, och om dennes mor hade man att förtälja än hemskare och besynnerligare saker. Hennes make skall hafva bemärkt, att hon sällan besökte kyrkan och alltid smög sig bort derifrån innan mässan begynte. Oroad häröfver, hade han omsider beslutit att förvissa sig om förhållandet, genom att med våld låta qvarhålla den misstänkta gemålen; men hvarvid hon, afkastande sin mantel, bortflugit genom fenstret och aldrig mer återkommit. Tillochmed inom slägten sjelf framkallade sådana sägner tron på dess olyckliga öde. När fadrens sändebud kom, för att erbjuda fred och försoning åt den tredje af sönerna, grefve Gottfrid af Bretagne, skall denne hafva svarat, att han icke ville låta sig beröfvas sin arfslott, hvartill sändebudet skyndat att invända, det hans fader icke fordrade någon uppoffring på sönernas sida. "Du förstår icke hvad jag menar," säges då grefve Gottfrid genmält: "det är ett arf från våra förfäder, att bland oss den ena kan ej älska den andra. Se der vår arfvedel, hvilken ingen af oss skall frånträda".[12]
Det är dock icke svårt att finna en naturligare förklaring. De gamla krönikeskribenterna intyga, att Henrik slutit sin förening med Eleonore blott af begär till hennes länderier, hvarföre han äfven innan kort, försmående sin gemåls kärlek, skänkt sina flyktiga böjelser åt en talrik skara af älskarinnor.[13] Eleonores eldiga sydländska sinne var icke skapt att med tålmodighet fördraga en sådan kränkning. När derföre hennes trenne äldre söner, Henrik, Richard och Gottfrid ännu voro växande, begynte hon hos dem inplanta hat emot fadren, hvilken i deras spädare år omfattat dem med öfverdrifven ömhet, men sednare med misstänksamhet sett dem utveckla sina häftiga och hersklystna lynnen under modrens ledning. I detta omänskliga bemödande understöddes hon ihärdigt af sin fordna gemål, konung Ludvig VII, som förmälde en af sina döttrar med den äldsta bland prinsarne, och öfverlemnade en annan den sedan så mångfald olyckliga Alix, åt konung Henrik som Richards blifvande gemål. Ledde af samma bevekelsegrunder, att försvaga den engelska konungen, deras länsherre, och derjemte hämnas den kränkning han tillfogat sin gemål, deras egen furstinna,[14] underblåste aquitaniske baronerne, med den berömde Bertrand de Born i spetsen, den sålunda tända lågan under hela det femtonåriga familjekriget.
Uppfostrad i sådana förhållanden och redan vid sexton års ålder, såsom grefve af Poitou, inkastad i midten af dessa politiska slitningar, utbildades Richard, redan då berömd för sitt lejonmod, naturenligt nog till en typ af anglonormandisk baron. Af naturen begåfvad med en stor och starkt bygd kropp, utmärkt för armarnes längd och böjlighet, var han i fullt mått utrustad med det rörliga ostadiga lynne, den oförskräckta skoningslösa tapperhet, den hersklystnad, den rofgirighet och deri böjelse för prakt och ståt, som var hans nation och slägt egen. Egendomlig för honom sjelf deremot var en nyckfull spänstighet mot alla band och förbindelser samt den öppna godmodighet, hvars behag tillvann honom vänner och ännu tillvinner honom vår medkänsla. Wi blifva längre fram i tillfälle att anföra mer än ett drag deraf. Här må dock försvara sin plats ett yttrande han, med anspelning på ofvananförda sägen om hans stammoder, den anjouska grefvinnan, plägat fälla till sina vänner: "Är det underligt", skall han skämtande frågat, "att vi, som härstamma från en sådan rot, lefva i fiendskap med hvarandra? Den som från Hin Onde utgått, måste till honom återvända".[15] Wi veta att den gamla grefvinnan dock icke ensam bör bära skulden.
Denna sin egensinniga naturs orolighet och våldsamhet uppenbarade han inom kort i den egenskap af vasall, hvari han trädt till sin fader; både genom godtyckligheten, hvarmed han fattade sina beslut och genom oböjligheten hvarmed han utförde dem. Sedan han hastat att förena sig med sina upproriske bröder, är han den siste i att ingå förlikning med fadren. Men, omsider tvungen att bedja om tillgift samt att, läggande sina händer i fadrens och böjande knä, svärja honom ny länsed efter det sedvanliga formuläret, hvilket af tiden ansågs för ett starkare band än det närmaste blodsförhållande,[16] utför han med nit sin försonade faders uppdrag, att tukta sina fordna bundsförvandter, de svikna baronerne i Poitou och Aquitanien. Han slår dem i en rad af drabbningar ifrån Loire till Pyreneerna, intar deras städer, fästen och slott, samt härjar deras länderier med eld och svärd. Hans utpressningar voro måttlösa, hvarje den minsta ohörsamhet straffade han grymt, ingen qvinna var tryggad för hans förolämpningar, om ej skyddad af slottsmurar.[17] Emedlertid har äldsta brodren Henrik, kallad le Jeune,[18] återkommit från sina irrfärder vid utländska hof, och blir nu af fadren erkänd som medregent. I denna egenskap fordrar han hyllningsed af sina bröder, grefvarne af Poitou och Bretagne. Den sednare lyder, men Richard vägrar häftigt och stolt, och innan kort drar Henrik med sin vasall Gottfrid, i härnad emot den oböjlige brodren, sluter förbund med hans förtryckte baroner och tyckes hota honom med en afgjord undergång. Inseende faran, att låta den krönte sonen vinna öfvertaget, skyndar fadren till valplatsen, men kunde först då bringa förlikning till stånd, när Henrik lemnat densamma, för att, under ångestqval öfver sitt förhållande emot fadren, nedstiga i sin förtidiga graf.
Icke långt derefter fann äfven Gottfrid en brådstört död under hofvarne af sin egen häst vid ett tornerspel hos franska konungen; men lugnet återvände det oaktadt icke bland de få medlemmarne af familjen. På Frankrikes tron hade några år förut uppstigit den statskloke Philip II, hvars första handling af ett personligt, ej mindre än politiskt hat emot Richard var att öfverhopa honom med de varmaste vänskapsbetygelser. Denne, lika ärlig som passionerad i sina känslor, bedårades till en vänskap, hvilken, i förening med andra orsaker till missnöje, åstadkom en ny brytning mellan honom och hans numera af ålder och sorger nedböjdte fader; hvarmed besannades, att ett gifvet ord och en besvuren förbindelse utgjorde likaså svaga band inom normandiska feodalpolitiken, som dem naturen sjelf faststält och helgat. Ett bland de föreburna klagomålen gälde den öfvannämnda prinsessan Alix, hvilken nu af de begge vännerna affordrades konung Henrik, för att förmälas med Richard. Äfven sedan hon mognat till jungfru, hade detta giftermål blifvit uppskjutet af konung Henrik, såsom samtiden trodde, af skäl, hvilka redan genom hans karakter och tidens seder göras sannolika. Upptänd af passion till sin unga skydsling, skall han ernat göra henne till sin gemål, men då kyrkan icke beviljade honom skillnad från Eleonore af Aquitanien, låtit henne intaga den olyckligt förevigade Rosamund Cliffords plats. Då denna fordran följaktligen vägrades af fadren, vände sig Richard till Philip och, läggande sina händer i hans såsom han tillförene lagt dem i sin faders, svor honom hyllnigsed, icke blott för Poitou, utan äfven för de öfriga anglonormandiska besittningarne i Gallien. Det krig, som härpå följde, afbröts genom täta underhandlingar, i hvilka kyrkan sökte mäkla fred, för att förmå de tvenne konungarne till sitt åtagna korståg. Ständigt gäckad i sina försök, skred den påfliga legaten till sista medlet, det gemenligen så fruktade och ofelbara, att belägga Frankrike med interdikt. Philip svarade kardinalen blott skämtande, att han tycktes hafva luktat på engelsk sterling, men Richard deremot drog, ursinnig öfver prelatens djerfhet, sitt svärd och kunde endast med våld afhållas från att förföra sig på Kristi ståthållares sändebud.
Den åldrige Henrik, dukande under för sitt rågade mått, nedsjönk omsider på sotsängen. På allvar längtande till fred, eftergaf han för sonens alla fordringar, och denne hastade till fadrens dödsbädd, för att under hans sjukdom hinna emottaga fredskyssen, den sedvanliga bekräftelsen på försoning, fruktande, säges det, att när fadren skulle tillfriskna, han kunde ångra sig och bjuda strängare vilkor.[19] Kyssen gafs, men vid utgången hörde han sin döende fader med dämpad stämma säga: "Måtte blott Gud icke låta mig dö, innan jag tillfyllest tagit hämd på dig!" Så lång tid förunnades honom icke. Han hann blott, innan han dog, förbanna den dag han föddes och de söner han framfödt.
Richard, återkommen till franska lägret, uppväckte genom berättelsen om sitt uppträde med fadren mycken munterhet hos konung Philip och hans hoffolk. Vi anföra dock detta blott som ett drag af lättsinnighet; ty vid likbegängelsen gret han bittert, och hans första åtgärd blef att afskeda sina fordna rådgifvare och draga till sig sin faders. Dermed gick han att öfvertaga Normandernas rika krona.
De egenskaper Richard sålunda lagt i dagen som baron och vasall, fanns för honom intet nödtvång att ändra såsom konung. Tvertom tillät det öfvertag, vi sett konungamakten ega, dem än friare framträda. Långt ifrån att behöfva offra något af sitt godtycke och sin tygellösa sjelfständighetskänsla för uppfyllande af sina konungsliga pligter emot samhälle och stat, kunde han nu gifva dem luft i en större, i en mer historisk grad.
Också har historien ej att uppvisa en handling, der han skulle afsett sina länders och nationers välfärd, icke egen nyck eller egen ära. Han stiftade knapt en lag till deras fromma, han förde intet krig till deras försvar och ära. Skulle i det sednare afseendet hans och deras intresse sammanfallit, såsom i försvarskriget emot Philip och Johan, blir det dock i utförandet ett blott personligt hämdkrig.
Redan före sin tronbestigning hade han, vid underrättelsen om Jerusalems fall, antagit korset, liksom hans ridderliga samtid med begärlighet lyssnande till de uppmaningar kyrkan, med stöd af tidens religiösa föreställningar, stälde till dess äfventyrarlust. Hans första omsorg såsom konung blef derföre, att ur sitt rike sammanbringa de möjligaste största penningesummor till riddarfärdens företagande. Till den ändan lät han öppna alla rikets skattkamrar, kasta skattmästarne i fängelse och icke lössläppa dem förr, än de utbetalt till sista fyrken både af kronans och sina egna tillgångar. Derpå utsattes kronans länderier, privilegier och embeten till offentlig försäljning åt den mestbjudande; flere bland städerna, hvilka såsom kunglig egendom varit underkastade de godtyckligaste utpressningar af provosterna, köpte sig en fix beskattning och inslogo härmed den väg, hvarpå icke blott samtliga städerne, utan äfven hela engelska folket med tiden skulle erhålla sina fri- och rättigheter. Skämtande öfver att kunna göra en gammal biskop till ung grefve, sålde Richard Northumberland på lifstid åt grefbiskopen af Durham. Åt skottska konungen öfverlemnade han icke blott länsherrerättigheten, utan äfven tvenne gränsgrefskaper emot tiotusen pund i silfver.[20] Blott för att Richard skulle aflägga all ovänskap, betalte hans naturliga broder Geoffroy tretusen mark, "Jag skulle sälja äfven London, om jag blott kunde finna lämplig köpare", hade han sagt till sina hofmän.[21]
Sedan han sålunda, lik tidens öfrige chevaliers errants, så att säga föryttrat sitt fädernegods, begaf han sig ut på sin äfventyrarfärd, i spetsen för en lysande armé och med rikt fylda penningkistor, lemnande sitt rike att skötas, så godt sig göra lät, åt de tvenne biskoparne af Durham och Ely. Hvad om denna korsfärd, hvilken bildar den egentliga riddareperioden i Richards lif, är att sägas, kan lämpligast anföras, då vi hunnit till tredje facen af hans karakter, den ridderliga; tillsvidare fortsätta vi att framställa hans betydelse såsom konung.
Richards fyraåriga frånvaro har den, för honom sjelf nog negativa, förtjensten att utgöra en vändpunkt i Englands historie. Hittills hade konungamakten i jemt stigande vuxit i stadga och kraft. Så tallösa än baronernas oroligheter varit, hade de dock städse varit blott personliga, aldrig antagit formen af en samhällig opposition emot konungens makt.[22] Detta skedde nu för första gången, under den afskydde biskop Longchamps af Ely interimsstyrelse. Med större öfvermod än klokhet antog denne prelat alla en normandisk konungs sedvanor, afsatte misshagliga personer från deras tjenster, öfvade plundring och våldsamheter samt omgaf sig med ett lysande följe af mer än tusen hästar, så att hvarhelst han drog fram i landet trenne års inkomster icke förslogo att betäcka de kostnader han förorsakade.[23] Detta förfarande väckte allmän förbittring. Men då i England icke funnos dessa stora kronovasaller, hvilka ensamme skulle förmått afhålla missbruket, måste adeln sluta sig tillsammans, såsom makt emot makt, och derjemte i sin tur söka stöd hos folket.
Om det öfverhufvud låg i feodalväsendets natur, att massan betraktades som ett rättslöst redskap, till, blott för att bygga de feodala borgnästena samt förse herrarnes lif med hvad till dess nödtörft och njutande hörde, måste detta förhållande i England kännas dubbelt tryckande, der icke blott ståndsskillnaden, utan äfven nationalhatet vidgade svalget. Väl försäkrar en författare under Henrik II, att inom de fria klasserna dåförtiden, nationerna blifvit så blandade, att en Anglosaxare knappast kunde skiljas från en Normand.[24] Den dagliga beröringen och ömsesidiga äktenskap måste härtill bidragit. Icke destomindre visade sig, äfven efter denna tid, en afgjord fiendtlig spänning emellan eröfrarnes och de eröfrades afkomlingar. De sednare egde i sjelfva verket, nedtryckte som de voro af utpressningar, i svett och möda odlande sin jord, i sina grofttimrade plumpa boningar utan värn emot adliga fribytare, genom sitt språk, sina seder och sitt hat uteslutne från hvarje ärofull och aktad plats i samhället, misstrodde och misstroende, alltför täta påminnelser om de orättvisor deras förfäder hundra år tidigare lidit, för att deras förnedrade samhällsställning skulle förefalla dem naturlig. Villigt af hat och hämdlust, eller äfven af nödtvång hade de, under de tätt inbördes striderna följt konungen eller baronen, ja äfven varit behjelplige i att tillfoga Kymrerne i Wales och Erserne i Irland samma öde, som öfvergått dem sjelfve. Men först då, när konungamaktens sammanpressande tryck förmått den franska talande baronen att sammanträda med den anglosaxiske borgaren och franklinen till en gemensam kamp, var den vädjoban funnen, hvarifrån det engelska folket på samma gång som det engelska statsskicket, efter en hundraårig strid, framträdde enigt och starkt.
Hvad som främst utmärker början deraf, oppositionen emot Guillaume Longchamp, är den moderation och den aktning för konungens rätt, som af baronerne ådagalades. Då biskopen-regenten, instämd inför deras församling, icke hörsammade kallelsen, utan inneslöt sig i Towern, läto baronerne stormklockan röras och sammankallade Londons borgerskap till S:t Pauls katedral. Genom allmän omröstning förklarade detta "parlement" biskopen af Ely, med all undersåtlig trohet emot Richard okränkt, afsatt från regentskapet. Men utom en viss parlamentarisk takt, vittnar detta deras sätt att gå tillväga om en icke ringa kärlek och tillgifvenhet för deras frånvarande ridderlige konung.
Denna tillgifvenhet framträder i än öppnare dag vid de stämplingar Richards yngste broder Johan, grefve af Mortaigne, äfven han trogen det plantagenetska familjelynnet, begagnande sig af oppositionen emot konungens viceregent, begynte emot hans krona. Af denne tillitsfullt belänad med flere provinser och villigt understödd af den beräknande franska konungen, sökte han både i England och Normandie att sätta sig i besittning af styrelsen. Men på engång äregirig och feg, grym och trolös, känslolös och vällustig, var han lika mycket föraktad som Richard för sina egenskaper, tillochmed sina fel, var populär och älskad. Sjelfmant drogo derföre de mäktigaste bland baronerne i härnad emot upprorstiftaren.
Emedlertid hade ett dunkelt rykte spridt sig, förkunnande att deras irrande konung, under sin återfärd genom Tyskland, råkat i fångenskap hos kejsaren, och nu gälde det att, enligt feodallagarne, sammanbringa den dryga lösepenning, hvarför hans frihet skulle köpas. Oaktadt det inbördes kriget, åstadkoms med exempellös uppoffring den erfordrade summan af hundratusen mark i silfver. Komissarier genomströfvade länderna och uppburo de fördelade summorna; genom försnillning slogo de felt på en betydlig del, oaktadt tillochmed kyrkorna beröfvats sina heliga kärl och prydnader, och ännu en annan och en tredje insamling måste öfvergå de utblottade undersåterna.
Icke destomindre var glädjen allmän, då Richard sent omsider landade i England. Förskräckta som af ett åskslag kapitulerade det ena efter det andra af Johans fästen; endast Nottingham gaf sig icke, oaktadt trumpeter, cymbaler och larmande glädjerop tillkännagifvit den ärorike konungens ankomst till de belägrandes läger. Men sedan han låtit uppresa en skyhög galge och deri upphänga fem fångar, blef besättningen fullt öfvertygad om hans närvaro och öfverlemnade sig på nåd och onåd.[25]
Vid denna tid sträckte sig från Nottingham genom Lincolnshire en af de omätliga skogar, hvilka då ännu betäckte betydliga delar af Englands yta. Alltfrån eröfringen hade denna obygd, genomströmmad af Trent och Don, varit en fruktad tillflyktsort för talrika skaror af fogelfrie flyktiga Anglosaxare, hvilka föredragit att, skyddade af ogenomträngliga skogssnår, föra ett röfvarlif utom samhället, hellre än att inom detsamma böja nacken under det främmande oket. Det var här, i Sherwoods glada grönskande skogsnejd, anglosaxiska fribytarkonungen Robin Hood herrskade vid samma tid, då den normandiska riddarekonungen återkommit från det Heliga Landet och fullbordat Nottinghams belägring. Begagnande sig af historiens intyg, att Richard verkligen jagat i den fruktade nejden, är det här Walter Scott låter honom som okänd deltaga i fribytarnes krigsbragder, och äfven igenkänd dela deras vildmanna festligheter. Derom känner dock historien intet. Tyvärr kan hon ej heller bestyrka en sådan human folkvänlighet hos Richard, så nära det än må ligga för en idealiserande fantasi, att utkonstruera denna egenskap ur hans karakters godmodighet, hvaraf talrika drag qvarstå.
Tvertom kändes trycket af hans våldsamma styrelse aldrig hårdare än vid denna tid. Om han vid begynnelsen af sin regering drifvits af blott en enda tanke, tanken på korståget och medlen för dess verkställande, drefs han nu af blott en känsla, hämdkänslan emot sin trolöse broder och än trolösare vän, franska konungen. Till dess tillfredsställande skulle hans rike fullkomligen utblottas genom en oerhördt dryg beskattning. Åtskillige baroner beröfvades sina embeten, hvilka såldes åt andra; hvarefter alla köp af slott, egendomar, länderier, dem han vid färden till Palestina afslutit, förklarades för blotta pantlån, på hvilka köparena genom inkomsterna redan återbekommit den lånade summan. "Och när nu så är, upplyste han de bestörte köparena, bören I inse hvilken synd det är att drifva ocker emot eder egen konung; vi ege en skrifvelse från den påfliga stolen, som förbjuder eder detta under bannlysningsstraff".[26] Ett annat enkelt beskattningssätt fann han i att låta sönderbryta rikets signet, hvarefter hvarje förläning under det gamla signetet förklarades ogiltig inför domstol och egaren tvangs att köpa sig det nya emot nya afgifter. Ej ens chevaleriets noblaste tidsfördrif skonades. En hvar som ernade deltaga i ett tornerspel, måste erlägga en dryg afgift, efter den rang han inom riddarskapet innehade. Åt assisdomarne gaf han nya och märkeliga instruktioner, bland andra äfven den, att han ville betrakta sig som arfvinge till alla de Judars fordringar, hvilka mördats i det gräseliga folkupploppet vid början af hans regering. Likaså insatte han sig som fordringsegare i sin brors stad och ställe, hvarjemte alla köp och förläningar denne gjort förklarades ogjorda. Genom sådana medel skall han på tvenne månader sammanbragt den otroliga summan af elfvahundradetusen mark sterling, så att hela England "his et aliis vexationibus, sive juste sive injuste, a mari usque ad mare redacta est ad inopiam," försäkrar en af tidens annalister, Roger de Hoveden.
Mer än engång har, vid en sådan feodallifvets rättslöshet, vid dess godtycklighet och vid den öfvermakt åt fysiska styrkan i alla förhållanden tillerkändes, den frågan velat tränga sig fram till besvarande: hvar då tidens beprisade dygder, hvar denna ideala lyftning, detta svärmande trosnit, denna så berömda loyalitet i tänke- och handlingssätt, hvar ädelmodet, sjelfuppoffringen för den svagare, för hedern och äran, stå att sökas? Måhända äro desse ädle hjeltar, som villigt drogo sina svärd för enkor och faderlöse, som skattade lugn och lif mindre än intet i striden för religionen, för äran och för hjertats dam, blotta fantasibilder, fostrade af sysslolöse poeter, och romantikens mångbesjungna lif intet annat än en fantastisk dimverld, som lånar sin rika färgprakt från fantasins solljus, men sjelf är uppstigen ur sumpiga osunda nejder?
Vi hafva sett att feodalväsendet, såsom statsskick, var långt ifrån egnadt att uppamma sedliga medborgare. Der den enskildtes förhållande till det allmänna fattades endast som ett personligt beroende af en individ, vasallens af sin länsherre, icke som en helhet af pligter emot det allmänna, förefanns icke det högsta begreppet af sedlighet, statens, och i dess ställe inträdde det svaga, af passioner, nycker och stridiga intressen lätt brutna bandet mellan tvenne individer: vasallen och länsherre-konungen. Icke destomindre låg uti detta samma personliga förhållande en sedlig makt, hvarigenom en ny tingenas ordning skulle utvecklas. Ty under det länsherren måste respektera vasallernas gemensamma vilja såsom den lag, emot hvilken icke var att bryta, då hans styrka just berodde af deras medverkan, blef det för desse sednare från yttre nödtvång en moralisk pligtkänsla, att i honom vörda sin frikostige herre, sin tappre anförare och rättvise domare. Såsnart derföre det allmänna intagit länsherrens plats, var ur medeltidens loyalitetskänsla det moderna statsbegreppets utveckling funnen.
På samma sätt uppsköto, midt bland passionernas tummel och tidens rättslöshet, ur samma rot som de, ur den germaniska sjelfständighetskänslan, individualismen, alla dessa chevalereska begrepp med makt att föryngra verlden; eller hellre, de äro ett annat yttringssätt för samma anda. Man har älskat att likna medeltiden vid en mörk och molndiger himmel och chevaleriet vid en dagbebådande morgonrodnad, som med sina rosiga strimmor genomstrålar de dunkla molnen; men glömmas bör då icke, att dessa sednare äro intet annat än en vackrare, en rosenröd färgbrytning i molnen sjelfva.
Till en början var det inom feodalborgarne de urgamla germaniska privatdygderna öfvades och utvecklades. Galanteriet var ännu blott en aktning för qvinnan, tapperheten ett dödsförakt utan reglor och loyaliteten gälde, som vi sett, endast länsherren. Första steget i den process, genom hvilken dessa germaniska urdygder förallmänligades till sedliga makter, sådana de herrska i det moderna bildade Europa, skedde i och med deras utvecklande till lagbud för en egen, ur feodaladeln utvuxen klass, riddarne.
Hos Normanderne var detta steg vid eröfringen ännu icke uttaget. Väl hade de fordne vikingarne förbytt sina vingade drakskepp emot starka fastbygda springare, lärt sig att hvila lans,[27] samt utbildat den från fädren ärfda seden att medelst svärdets omgjordande och händernas påläggande förklara den unga ädlingen för "varaktig," d.ä. upptagen bland de vapenföres antal. Tillochmed omtalas ett vapenbrödraförbund af sålunda adopterade eller dubbade ryttare (cavaliers), benämnande sig efter en gemensam symbol Riddarne af Svanen.[28] Harald Godvinsons dubbande till normandisk riddare är äfven ett bevis derpå, att redan före eröfringen ett riddareväsende begynt lösa sig från jorden, en krigsadel uppstå bland feodaladeln.
Dock var ännu den unge vapensvennen, som, efter att hafva lärt sig lydnad genom att förrätta sysslor vid ett baronligt hof och finare seder genom umgänget med damerna derstädes, af baronen erhöll riddareinsignierna, i de flesta fall en blifvande vasall, och hans upptagande sålunda hufvudsakligen en feodalceremoni; hvarföre den äfven skedde utan helgande af religionen och utan afläggande af några egentliga riddarelöften.[29] I sjelfva verket är Taillefer, i slaget vid Hastings blindt rusande emot fienden, under utöfvande af fornnordiska svärdskonster[30] och sjungande en eldig stridssång, endast till hälften en kristen riddare; till den andra är han en berserk.
I eröfringen erhöll äfventyrarlusten i Normandernes lynne en icke mindre riklig näring än våldsamheten. Den plötsliga lycka mången fattig krigare, hvilken landat blott med sin häst, sitt pantsar och svärd, gjort på Anglosaxarnes bekostnad, lockade alltfortfarande skaror af krigare att lemna sina knappa egodelar i Normandie, Flandern, Bretagne, Anjou, Maine, ja äfven Aquitanien, för att draga ut på äfventyr till eröfringens gyllene land. Den länge pågående egendomsvexlingen i Northumberland, de jemna inbördes striderna, och sednare eröfringen af södra Wales och Irland underhöllo strömmen intill Richard Lejonhjertas tid, genom att öppna för den hemlöse riddaren de mest lysande utsigter, att från hästryggen svinga sig upp till grefskaper och baronier, att förvandla sitt tveklufna bachelierstandar till banneretens aflånga banér, samt utsira vapnet på sin sköld till ett familjevapen.[31]
Dermed hade eröfringen af England verkat till att lösa riddarskapet från länsväsendet och jorden. Likartadt inflytande utöfvade korstågen. Äfven andra orsaker tillkommo. I mången baronlig familj förslog icke den ärfda jorden att lifnära medlemmarne, jemte det en allmänt gällande förstfödslorätt lemnade de yngre sönerna oförsörjda; eller der uppstod oenighet. Utan annat arf än sitt namn och sin rustning, obunden af familje- och samhällsband — i England äfven befriad från all skatt,[32] — obekymrad om de intressen härur och ur känslan för nationalitet och fosterland uppstå, drog medeltidens unge ädling ut att vinna gods och guld eller rykte och ära, allteftersom hans håg bjöd honom.[33]
I det vandrande riddarskapet vinner chevaleriet sin fulländning; ty det är först genom ett fullständigt lösande från alla samhälliga band, som germanismens, feodalitetens och riddareväsendets gemensamma tanke: subjectiviteten kunde i hela sin ensidighet förverkligas. De enda lagar som erkändes af chevaleriet, sedan det sålunda begynt afsluta sig till en sjelfständig korporation, ett själsadelskap öfver börds- och egendomsadeln,[34] voro de gamla feodala privatdygderna, hvilka, genom att icke här bero af de passioner som söndersleto samhället, utvecklades till större renhet och innerlighet. Ickeförthy bidrog det anglonormandiska samhället till de chevalereska sedebudens utvecklande, derigenom, att dess oupphörliga split och förvirring, dess gränslösa förtryck af den starkare öfver den svagare, öppnade rika tillfällen för den vandrande riddaren, att i striden visa sin mandom och i värnandet af den förtryckte lösa sin ed, att genom äfventyr och genom uppnående af det oupphinneliga vinna lysande ära, medan en lätt förvärfvad rikedom manade till slösande frikostighet. Äfven kyrkan och poesin trädde till, den förra helgande, den sednare idealiserande de chevalereska lärorna. Riddareeden innebär numera något annat än en blott feodal förpliktelse. Att värna religionen blef det främsta, att bistå de svaga och förtryckta det andra löftet. Den brutala tapperheten höjdes till mod och adlades till ädelmod, vinningslystnaden blef en brinnande lystnad efter rykte, och frikostigheten ett säkert kännetecken på adel.[35] Synnerligast genom skaldernas medverkan framgick ur den enkla aktningen för qvinnan galanteriets konstiga lärosystem, hvari qvinnan uppsattes som en nyckfull, alltbeherrskande idol och kärleken gjordes till pligt.
Genom att sålunda vara stäldt utöfver verkligheten, med dess mödosamma näringsomsorger, dess samhälliga intressen, kraf och pligter, förlorar sig riddareväsendet i en idealistisk öfverspändhet, der allvaret göres till lek och af lekar göres blodigt allvar. Praktfulla fester och tornerspel af mångfaldiga slag blefvo tidens högskolor, der ädlingen lärde sig den enda kunskap af honom kräfdes: en lefvande kännedom af chevaleriets komplicerade läror. Man kan derföre med rätta kalla chevaleriet den glada sidan af feodallifvet, blott dervid icke förbises, att de i grunden äro ett, från ett och samma tänkesätt utgångna.
Ty om man närmare skärskådar detta glada högstämda lif, med dess ömtåliga känslor för heder och ära, med dess hat emot den låga, fega och snikna handlingen, dess sjelfuppoffring för den svaga och förtryckta, visar sig dock äfven här det tygellösa godtycket, obemantladt nog, såsom herrskande och den fysiska styrkan såsom rättskipande; visserligen mindre hårdt och vildt än ute i det politiska lifvet, men derföre icke mindre nyckfullt. En trubadur i XII:te seklet uttrycker enkelt följande chevalereska grundlära: "Den chevalier, som vill stå i högt värde, har att åtaga sig hårda vedermödor; det fordras att han öfvar sin dygd här och der, att han tager eller gifver, som det faller sig efter tid och ort." Dermed bjöds riddaren att utöfva en jemnande rättskipares kall, till afhjelpande af nöd och betryck. Men efter en sådan grundsats må man heller icke förtycka markisen af Malaspina hans sjelfförsvar, då han af trubaduren Raymbaud de Vaqueiras beskyldes för röfveri och all möjlig våldsverkan. "Ja, vid Gud, Raymbaud, jag erkänner att jag många gånger tagit af andra deras håfvor, men blott af lust att gifva, icke för att samla mig rikedomar och skatter".[36]
Lika falsk som trivial är då den åsigten, hvilken i chevaleriet vill skåda en vandrande polis, och dess hufvudsakliga förtjenst i den nytta det gjorde i medeltidens rättslösa samhällsskick.[37] Rättvisans skipande har aldrig varit anförtrodt i nyckfullare händer. Äfven handlingar framsprungna ur de noblaste motiver måste misstros, såsnart genom dem en enskildt tar det rätta i sitt våld. Det rätta och det goda uppbäres aldrig till fromma för det rätta och goda sjelft på lansspetsarn. Det är icke i sådant fall allmän sed, som bestämmer hvad rätt och godt är; det är den råa styrkan. Sålänge dessa begrepp, likt drottningarne vid tornerspelen, for tillfället bestämdes af den starkaste armen och styfvaste lansen, hjelpte ädelheten och högsintheten i de chevalereska lärorna till föga. Först då, när de ifrån att vara en kasttillhörighet, konventionela,[38] öfvergått till god sed inom samhället i sin helhet, när de genomträngt dess lagar och institutioner samt af detsamma hegynt upprätthållas, då hade chevaleriet uppvisat sin höga betydelse, som amma och fostrarinna.
Vi hafva härmed vidrört den andra bristen uti chevaleriet. Sålänge det stod i sin högsta kraft och fulländning visar det sig, i medvetandet om sin dygd, såsom ensidigast och intolerantast. Liksom från dess rättigheter, så äfven från dess pligter voro de lägre samhällsklasserna uteslutna. Att till riddare dubba en oadlig, var vid strängt straff förbjudet, och tillständigt endast för konungen.[39] Till att lindra de lägre klassernas förtryck, att afhjelpa deras olyckor, hade riddaren icke förbundit sig. Han framträdde i sitt förhållande till dem icke annorlunda, än den hårde, snikne, känslolöse feodalbaronen. Medan han, brinnande af kärlek, kunde draga till verldens ända för en nyck af sin herrskarinna, behöfde han icke taga ett steg till afvärjande af det våld, som öfvergick roturierens, villainens qvinna. Ena dagen redobogen att draga sitt svärd för den förtryckte baronens sak, drog han det andra dagen, för att aftvinga en idog krämare hans vinst; hvarföre äfven en borgare gemenligen gjorde sitt testamente, innan han från Paris reste till Amiens.[40] Hederskänsla, frikostighet, oförvägen tapperhet, ärelystnad, orubblighet i åtagna förbindelser, dyrkan af de sköna, artiga manér och fina seder, allt hvad som inbegripes under begreppen loyalité, courtoisie och valeur, var icke en bestämning på högt menniskovärde, utan på riddarevärde; ty i sin sanning är idén om menniskovärde ännu icke ett århundrade gammal.
Ej under då, att så få spår af chevalereska motiver bli synliga i tidens politiska historia. I dess ensidighet och lösryckta ställning utöfver samhället, kunde riddareväsendets direkta inflytande på de feodala institutionerna endast vara af ringa betydenhet, och på historiens fält måste den ändamålslösa handlingen, huru lekande intressant hon genom frånvaro af allvar än må te sig, förkastas såsom oberättigad, åtminstone förbises såsom värdelös.
Under denna dom faller Richard Lejonhjertas hela tillvaro, sånär som på den ena handlingen: korståget, och den ena egenskapen: att vara en tidstyp. Derförutom vore han i sitt rikes tidböcker blott ett konunganamn, vid hvilket man fäste åratalen 1189 och 1199, för att, efter gammal vördnadsfull plägsed, sålunda afräkna ett decennium i de förenade anglosaxiska och normandiska folkenas lif. Men han har den odödliga lyckan att afspegla en tid, der det för individen icke behöfdes, till att vara stor efter tidens sinne, att med sina handlingar utså frön till odödliga frukter, verka sedligt i ett allmänt nationalintresse, eller verka stort i mensklighetens tjenst; der allt ankom på att natursidan hos individen var stort anlagd, att hans mod, hans kropps- och sinnesstyrka voro kraftigt utvecklade, samt hans passioner starka, hvarefter han hade att göra dessa sednare gällande enligt tidens moraliska, ofta konventionela föreskrifter; deras innehåll må då icke hafva varit allvarsammare, än en obefläckad sköld, en skön dams ära, en nyck; följden icke mer, än en bruten lans eller ett förspildt menniskolif. Tiden sjelf handlade icke annorlunda. Tvifvelsutan äro korstågen af en stor verldshistorisk betydelse; men de äro det icke genom någon ny tanke, som i dem skulle uttalats, ty de innebära öfverhufvud ingen förnuftig tanke, de lägga ingen ny sten till den europeiska samhällsbygnaden, ingen ny länk i den menskliga bildningens utvecklingskedja; utan de äro det i sina sekundära, opåräknade följder, och genom att vara storartade känsloutbrott af en reflexionslös tid. Det är derföre mer än en tillfällighet, att Richard Lejonhjertas enda bragd af historisk betydelse var ett korståg. Hvar eljest skulle en ande, på engång så lejonlikt majestätisk och lejonlikt vild, söka sig ett spelrum, om icke der, hvarest Europa med lejonsprång, liksom af naturdrift, kastade sig öfver den asiatiske tigern?
Egenteligen kan endast det första korståget sägas hafva framgått ur ett svärmande trosnit; hvarföre också det ensamt ledde till målet. Huru stor ifver än må hafva gripit massorna vid erkebiskoparne Wilhelms af Tyrus och Balduins af Canterbury predikningar, är dock det tredje tåget mera en riddarfärd i stort. Här utfördes striden emot de otrogne icke af fanatiska skaror från alla åldrar och stånd, för deras själars frälsnings skuld, utan af ädle riddare för deras äras skuld. Isynnerhet för Richard, var visserligen den Heliga Grafvens eröfrande målet, men äran af att vara kristenhetens förste riddare hufvudsaken.
Också iakttog han noggrant hvarje tillfälle under sin färd, att, likmätigt en vandrande riddares pligt, kasta sig i svårigheter och uppsöka äfventyr. Qvarlemnande sin här i Marseille, för att invänta flottan, hvilken fördröjt sig med att hjelpa Portugiserna till rätta emot Morerne, besteg han med få följeslagare några skutor, sökande sig fram längs kusten till Salernum och Messina, landsteg i Rom, der han svårt upptuktade en kardinal, som gjort sig känd för simoni, besökte reliqvier och undergörande bilder samt tillvann sig allmän beundran för sitt nobla handlingssätt. Hit hör äfven följande tilldragelse. Då Richard, åtföljd af blott en följeslagare, genomvandrade en by i granskapet af Regio, hörde han ifrån en bondes stuga skriket af en sparfhök. Full af ovilja skyndade han in för att borttaga jagtfågeln, hvars egande enligt Normandernas lagar var de ofrälse stånden vid strängt straff förmenadt. Men egaren, som icke kunde inse billigheten i den främmande riddarens beteende, drog sin knif och understöddes kraftigt af tillströmmande bönder med störar och stenar. För den ridderlige konungen hotade äfventyret att taga den menligaste utgång, ty då de chevalereska buden förbjödo honom att besudla sin klinga med ignobelt blod, kunde han endast använda flata sidan af svärdet, som brast i hans hand, hvarefter han genom stenkastning och sluteligen genom flykten måste rädda sig till ett närgränsande kloster.
I Messina, dit han inseglade med en eröfrares pomp, förfor han våldsamt såsom i ett eröfradt land. Munkarne ur ett grekiskt kloster fördrefvos, för att lemna rum åt hans krigsförnödenheter, och då Messinas borgare, till hämd för öfvervåld som hans riddare begått, gjort ett infall i lägret, intog han deras stad, sjelf stormande från den brantaste sidan, samt öfverlemnade honom till sköflings; Sicilianarnes skepp brändes, deras qvinnor bortfördes till lägret och på murarne planterades Englands fana. Derpå eröfrade han ett fäste på calabresiska kusten, tillhörigt sicilianske konungen, i afsigt att dermed tvinga denne, att åt sin företrädares enka, Richards syster Joan, utelemna arfvet efter hennes gemål. Konung Tancred, förskräckt öfver ett sådant sätt att uppgöra arfsangelägenheter, skyndade att i förlikning erbjuda sin gäst fyratiotusen uns i guld, hvarefter de svuro hvarann fred och vänskap samt vexlade rika skänker. Bland annat skall Richard begåfvat Tancred med Arthurs berömda svärd Calibourn, men emottog af dennes gåfvor icke mer än en enkel ring. Åt Philip afstod han, som en gärd åt deras vapenbrödraskap, hälften af förlikningsbytet jemte många skepp, och inbjöd vid julen hvarje ädling i de förenade härarne till sitt bord, hvarvid enhvar efter måltiden begåfvades med en skänk, afpassad efter hans rang och värdighet; så att Richard vann stort rykte och pris, alldenstund han på en månad bortgaf mer än någon af hans företrädare på ett helt år.
Det oaktadt bestod vänskapen emellan korsfararekonungarne icke länge. Då Richards moder tillförde honom den unga prinsessan Berengaria af Navarra såsom blifvande gemål, erinrade sig Philip sin olyckliga syster Alix, och förebrådde Richard på det häftigaste, att hafva svikit sitt löfte emot denna prinsessa. Denne svarade blott lugnt, att han icke kunde hafva till maka den hans fader haft till mätress, hvilken beskyllning, på engång emot sin faders heder och sin trolofvades oskuld, han inför Philip genom vittnen bevisade. Den statskloke franska konungen fann tiden ännu icke vara inne att bryta med Richard, hvarföre öfverenskoms, att denne i fem års tid skulle betala tiotusen mark emot tillståndet att få gifta sig med hvem han behagade, hvilken summa af Philip ansågs som ett skäligt skadestånd för systerns vanära. Den sålunda återstälda vänskapen bekräftades med ed både på reliqvier och evangelium. Tillochmed skall Richard, gripen af plötslig ånger öfver sin tvist med en korsfarare, instält sig inför en samling af prelater, blottad inpå kroppen och med trenne knippor böjliga spön i sina händer, hvarefter han på knä bekänt sina synder, emottagit deras förebråelser samt slutligen med tålamod "underkastat sig samma gisslande som inför Pilatus öfvergått verldens Frälsare".[41]
Härmed hade vintern och en betydlig del af våren 1191 förgått under split och overksamhet på Sicilien. Före affärden utgåfvos märkeliga påbud emot den herrskande passionen för spel; en passion, hvarför Normanderne gjort sig kände redan vid eröfringen, och som noga öfverensstämde med den tjusning för dem fanns i hvarje risk, der någonting stod att vinna, rikedom eller ryktbarhet. Endast konungarne egde rättighet att spela efter godtfinnande. Dernäst egde erkebiskopar, biskopar, grefvar och baroner den största friheten. Gemene man var spel tillåtet endast i de förres sällskap. Det är med anledning af sådana lagar en samtida häfdateknare utbrister: "Må Gud välsigna dessa vise och fromme konungars pilgrimsfärd.".
Innan ankomsten till Heliga Landet hade Richard lyckan att få bestå ett äfventyr, som tillfälligtvis äfven blef af vigt för korståget. Under en storm, som förskingrade flottan, strandade tvenne skepp emot Cypern, der de plundrades af Grekerne. Endast med nöd undgingo de kungliga fruntimmerna samma öde. Richard beslöt att hämmas, och efter en kort strid var Cyperns beherrskare tvungen att kasta sig för segrarens fötter, hvilken lät binda honom i kedjor af silfver och guld. I detta nyvunna kejsaredöme firade han sin förmälning med Berengaria, som straxt derpå kröntes till drottning af England. Glansen af dessa högtidligheter förhöjdes genom närvaron af Jerusalems exkonung, Guy af Lusignan, som med ett praktfullt följe tagit sin tillflykt till Richard på Cypern.
Så arm och bekymmersam än Jerusalems krona kunde synas, hade icke destomindre en medtäflare uppstått, som sökte göra henne huset Lusignan stridig. Tyvärr hade Philip i lägret vid Acre blifvit vunnen för markisens af Montferrat sak, hvaremot Richard nu rördes till deltagande för den flyktige exkonungen. Sålunda var orsak till söndring gifven, redan innan Richard anländt.
Vid ankomsten uppstodo talrika nya. Utanför Acres hamn hade Richard genom sin oförskräckthet seglat ett ofantligt turkiskt transportfartyg i sank,[42] och derigenom väsendtligen bidragit till fästningens utmattande, liksom han genom Cyperns eröfrande betydligt lättat tillförseln för de belägrande. För hvardera af dessa bedrifter lofsjöngs han, men ännu mer för sin frikostighet. Ty då Philip vid sin ankomst utdelat blott trenne guldstycken åt hvarje riddare, utdelte Richard, som ökt sina skatter med hälften af all Cyprioternes lösegendom, fyra guldstycken, och Vinisauf, detta korstågs historiograf, anmärker, att han genast blef den mest populära i lägret. Detta anseende, i förening med Richards öfverlägsna tapperhet och ridderliga dygder, gjorde honom till sjelfskrifven ledare för korsfararhärens många oberoende trupper; hvilken plats äfven hans ärelystnad pockande fordrade. Men Philip, icke mindre ärelysten, ehuru mycket mer förslagen, kunde såsom Richards länsherre icke godvilligt afstå företrädet åt sin ridderlige rival, hvilken derförutom, genom en gränslös stolthet känslig för den minsta äfven inbillade förolämpning, samt med ett förtryckande öfvermod i att städse vädja till sin öfverlägsna styrka, var oförmögen att göra sitt inflytande gällande öfver korsfararnes mångfaldiga intressen. Sålänge belägringen varade tillbakahölls dock den hotande missämjan, dels af gemensam fara från Saladins oupphörliga anfall, men hufvudsakligast af Richards iråkade sjukdom, som gjorde honom oförmögen att annorlunda än i en hängbår vara med om krigsoperationerna. Men såsnart Acre fallit och en bitter oenighet uppstått, då Richard låtit nedkasta österrikiske hertigens banér från de eröfrade murarne, var endrägten ohjelpligen förstörd, och Philip bekantgjorde, under förevändning att endast sålunda kunna gagna den heliga saken, sitt beslut att återvända hem.
Dermed var vinnandet af korstågets ändamål vordet en omöjlighet. I sjelfva verket utvisade redan belägringen af Acre, hvilken fortsats under tvenne års tid, deri mer än en half million[43] menniskor från alla delar af det kristnade Europa deltagit och trehundratusende skola funnit sin graf, att hela Europas förenade styrka, innefattande dess tappraste krigare och anförd af dess berömdaste konungar, blott med möda varit mägtig att frånrycka Saladin en obetydlig fästning, dessmindre skulle förmå återeröfra den Heliga Staden, vid hvars besittande Islam icke mindre oryggligt fästat sitt sinne än kristenheten. Men belägringen af Acre utvisar derjente, att, mer än Saladins anförareskicklighet och outtröttliga vaksamhet, mer än hans tallösa vindsnabba ryttarskaror, mer äfven än klimatets brännande sol, febersjukdomar och hungersnöd, förslappningen i det religiösa nitet och de verldsliga intressenas öfvermagt gaf åt företaget denna utgång. Ty förutom konungarnes delade politik, hade under de hundrade år som förflutit, sedan Vesterlänningarne i Palestina upprättat sin länsstat, jemte de tvenne mägtiga riddareordnarne, en länsadel derstädes blifvit bofast, hos hvilken länsväsendets sedvanliga split och söndring, samt ett närmare umgänge med de otrogne qväft all religiös känsla; så att tillochmed den åsigten synes trolig, att för deras sjelfständighetskänsla de Westerländska monarkernas herravälde varit lika förhatligt som Saladins eget.[44] Det ena målet, som hundrade år tidigare var så stort, så alltöfvervägande och alla enskildta passioner betvingande, var det icke mera. Allt det mod, den ståndaktighet och försakelse, hvarmed kristna härskarorna stormade fram emot Acres murar eller afslogo Saracenernes förtviflade avfall, äro grundade i en annan orsak än denna, i chevaleriets anda. För honom var äran nog, och äran kunde vinnas vid Acres murar likasåväl, som vid Jerusalems. Hela detta korståg bevisar sig sålunda som ett sannskyldigt tornerspel i stort, der vesterns nationer utsänder blomman af sin adel, för att vid Turons höjder och Belus stränder mäta sina krafter med Orientens riddarskap. Det är en förnyad kamp om Troja,[45] med samma ringa stridsorsak och samma stora kraftutveckling, samma söndring och samma hjeltemod, och slutligen med likartade hjeltar.
På god grund har Richard Lejonhjerta blifvit benämnd det kristna Europas Achilles. Med ett likadant ynglingamod förenar han samma obändighet och egensinnighet, samma trofasthet i vänskap och generösa frikostighet. I striden är det äfven kring honom allt vänder sig, på hans vrede eller försonlighet allt beror. För honom är ock företaget helt och hållet en personlig sak, och sakens framgång af vigt, blott såvidt hans rykte och ära dermed var förenad. Det är icke heller som anförare han vinner sin ryktbarhet, det är genom de tallösa bragder han med sitt djerfva mod och sin klinga utför, genom de försakelser han i öknarne utstår, genom den sjelfuppoffring, med hvilken han blottställer sig för sina följeslagare. Under tåget ifrån Ptolemais till Joppe är det han, som i slagtningen vid Arsur skyndar Hospitaliterriddarene till hjelp, der de nedtryckas af svärmande Beduinskaror, han som trenne resor, den sista blott med femton riddare vid sin sida, förströr de otrogne och mejar dem, "liksom skördemannen den vaggande halmen"[46] När Tempelriddarne på ett ströftåg öfverraskas af fienden och, oaktadt under af tapperhet, nödgas ropa efter hjelp, hastar Richard till, endast med få följeslagare och besvarande desses varningar med orden: "att han icke vore värdig anföra och benämnas konung, derest de, hvilka stält sig under hans ledning, utan hjelp dukade under." Omsider anländ till närheten af den Heliga Staden, finner man omöjligheten af dess eröfrande under instundande vinterregnen och stormarne. Richard besluter då att uppbygga det förstörda Ascalon. Än uppmuntrande, än sjelf arbetande med sten och grus, fortdrifver han arbetet. Då bland andra förnäma riddare och baroner hertig Leopold af Österrike vägrar att deltaga i arbetet med de orden, att han hvarken vore timmerman eller murare, sparkar honom Richard och förbjuder hans fana att resas i lägret; tillfölje hvaraf denne aflägsnade sig och med honom Tyskarne. Kort derpå öfvergaf äfven hertigen af Burgund företaget jemte återstoden af den franska hären.
Nu begynte äfven Richard sjelf misströsta, och de afbrutna underhandlingarne med Saladin återtogos. Bland andra förlikningsförslag var, att Richard skulle förmäla sin syster Joan med Saladins broder Malek-Adel, ooh åt dem det Heliga Landet öfverlemnas. Detta förslag väckte högljudd förargelse bland korsfararne, isynnerhet presterskapet, och knotet ökades vid åsynen af de rika skänker monarkerne tillsände hvarandra. För att då rättfärdiga sitt trosnit, lät Richard halshugga alla fångar, som befunno sig i hans våld och utställa hufvudena i lägret. Med en dylik handling af skoningslös råhet hade han befläckat sig redan tidigare. Då sultanen icke uppfylt vilkoren vid Acres kapitulation, lät han utföra den fångna besättningen i åsynen af saraceniska lägret, och gaf sina riddare tillstånd att nedhugga dem, hvilket de gladeligen gjorde, hvarefter soldaterna, troende sig i hedningarnes inelfvor finna ädelstenar och dyrbara läkemedel, på det gräsligaste misshandlade likena. Talrika sådana drag förvandla det storartade i Richards karakter till groteskt. Han återkom sällan till lägret, berättar Vinisauf, utan att vara åtföljd af ett stort antal fångar och medföra tio, tjugu eller trettio hufvuden, som fallit för hans slag.
Sedan vintern gått till ända, anryckte Richard för andra gången emot Jerusalem, under härens jubel och bifall. Men underrättelsen om utbrustna oroligheter i hans hemland samt stämplingarne, som tagit ny fart vid markisens af Montferrat mord, hvilket, så oförenligt än med hans öppna karakter, lades Richard till last, hejdade än engång hans framsteg. Hans sinne fördystrades, och under bittra tårar beskådade han från höjderna vid Emaus den Heliga Staden, vid hvilken hans ära syntes honom fästad. Sjelf bidrog han genom en oförklarlig nyckfullhet, att nedslå krigarnes entusiasm, hvilken upplågat ånyo vid Jerusalems granskap, och inom kort upplöste sig hela hären, hvarefter Richard beslöt att återvända hem. Äfven säges fåfängliga planer emot Cairo och vidtutsväfvande emot Babylonien bidragit till denna utgång.[47]
Vid den kristna härens upplösning frambröt Saladin åter från Judeén och vände sig emot Joppe, hvars ringa garnison icke förmådde skydda staden och blott med möda försvara sig i citadellet. Richard, underrättad härom, skyndade från Ptolemais på några galejor de beträngda till hjelp, sprang af otålighet till midjan i sjön, och förskingrade som en plötslig stormvind Saracenerna ur staden. Men föraktande att befästa sig derinom, slog han läger med sina femtiofem riddare, af hvilka blott tio beridna, samt tvåtusen man infanteri utanför murarna. Om natten gjorde Saracenerne ett så plötsligt öfverfall, att han endast till hälften hann beväpna sig. Icke destomindre drefvos fienden tillbaka, och af öfverdådig djerfhet begynte Richard förfölja. Ofverallt der trängseln var som störst, syntes hans högväxta gestalt, osårbar, liksom hade den varit af koppar.[48] Vid hans blotta åsyn darrade de tapraste bland Masulmännerna och håren reste sig på deras hufvuden. Der han frambröt, kunde hvarken enskildte eller skaror af otrogne motstå huggen af hans ofantliga slagssvärd, för hvilka hufvuden, armar, händer förströddes omkring i luften. Midt under striden berättas honom att Mameluckerna inträngt från en annan sida i staden. Med tvenne riddare och några soldater skyndar han till, nedgör de inträngande och återvänder till striden, der han med sådan ifver rusar in bland fienden, att han helt och hållet försvann från de sinas åsyn. Sluteligen störtar hans bäst, och hjeltekonungen sväfvar i största fara, till dess Malek-Adel genom stridstumlet sänder honom tvenne arabiska springare. Ryggande för en sådan öfvermensklig tapperhet, afstod Saladin omsider från sitt försök emot Joppe, hvars räddande äfven för de kristne syntes oförklarligt, och mättad på bragder afslöt Richard ett treårs stillestånd, utfästande sig att efter denna tid återvända, för att förnya kampen. När han steg ombord vid Ptolemais, kunde de kristne icke återhålla sina tårar; de sågo i honom sitt värn, sin styrka och sin räddning aflägsna sig; äfven sjelf brast han i gråt.
Hittills har Richard Lejonhjerta, på skådeplatsen för sina mest lysande bragder, der han bländat tvenne riddareverldar med deras glans och vunnit en plats bland sagornas mest beprisade hjeltar, uppträdt i spetsen för en lysande här af baroner och riddare, omgifven af ett hof, slösande och rofgirig, ädelmodig och grym, i allt följande sina passioner, främst ärelystnadens; — ett verkligt riddareideal. Hemfärden deremot visar honom beröfvad all glans och prakt, ensam irrande genom fiendeland, förföljd, försmäktande i fängelse, i sånger klagande öfver sin förlorade frihet och sina vänners otacksamhet; — äfven häri ett riddareideal. Det är kändt huru en storm förskingrade hans flotta och tvang honom att i pilgrimsdrägt, under en köpmans namn, företaga en vandring genom den djupt förolämpade hertigens af Österrike länder. Efter att trenne dygn vandrat utan hvila och föda, anlände han till Wien, och tog in i ett litet värdshus i en af förstäderna. Emedlertid hade ryktet om hjeltekonungens färd begynt sprida sig och äfven hunnit till hertigen af Österrike. Af hämdlystnad och snikenhet anbefalte denne noggranna efterspaningar, och en dag ertappades hans page, som afsändts till torget för att uppköpa lifsmedel, lades på sträckbänken och bekände. Värdshuset omringades, och Richard, som till en början drog sitt svärd, besluten att sälja lifvet så dyrt som möjligt, underkastade sig omsider att öfverlemna det åt hertigen sjelf, som lät inspärra sitt konungsliga villebråd på slottet Tyernsteign; hvarefter köpenskap öppnades mellan honom och kejsar Henrik, samt mellan denne och franska konungen.
Trött vid att gyckla med sina fångvaktare och på dem pröfva sin styrka, sökte Richard stundom tröst i dikt och strängaspel, hvari han innehade ett icke ringa grad af konstnärskap. Genom sin moder, den vid de provençaliska "cours d'amour" berömda Eleonore af Aquitanien, redan från barndomen förtrogen med provençalisk skaldekonst, utvecklades hans hog och smak än mer under tiden han som grefve af Poitou tillbragte, än i förbund än i våldsamma krig med de aquitaniske baronerne. Om än det normandiska blodet aldrig förnekade sig i hans hårda och vilda naturel, intrycktes deri dock af den vekare provençaliska bildningen en känslofullhet, som gjorde honom förmögen af poetisk konst, och som väsendtligen bidrager att, jemte ädelmodet, adla hans berserkalynne till ridderlighet. Enligt samtida trubadurers vittnesbörd skall han kunnat "adroitement" skrifva kupletter öfver sköna damers ögon.[49] Men framförallt var han berömd genom "sirventes", såsom tidens politiska sånger, stridssånger och satirer kallades. Med Bertram de Born skiftade han icke sällan poetiska hugg jemte vapnens, och då hertigen af Burgund, vid det andra återtåget från Jerusalem, författat en satir, deri han skonat hvarken Richard eller hans fruntimmer, var denne icke sen i att svara.
Ännu förefinnes en af de sånger Richard diktat i sitt ensliga fängelse. Den är förvarad i en gammal roman: Chronique et fabliaux de la composition de Richard Roy d'Angleterre, hvarifrån den öfvergått i en sednare roman "La tour Tenebreuse." "Jag har aldrig egt, utbrister han, en följeslagare så ringa, att jag ej skulle köpt hans frihet. Jag förebrår eder intet, I baroner; men tvenne vintrar hafva skridit hän, och jag är ännu en fånge! Min länsherre härjar mina länder, fastän vi svuro hvarandra trohet. Men min tröst är, att jag icke skall vara sen till att hämnas. Men eder, o skalder, I vänner som jag älskat, älskar jag än. Sjungen att mina fienders ära må försvinna, då de anfalla mig; sjungen att jag aldrig varit dem trolös eller falsk; sjungen huru lågt det är, att anfalla en fånge. O aftonstjerna, du strålande dam, må himlen vårda din skönhet och hennes, som är min, och hvars slaf jag är".[50]
De förebråelser Richard gör sina baroner äro dock så tillvida oförtjenta, att en lång tid förgick, innan ryktet hann förtälja om det öde, som drabbat deras irrande konung. Omsider spred sig en dunkel sägen att han satt fängslad på något bergsslott i Tyskland, och det är då som hans vän, den ädle trubaduren Blondel, skall hafva svurit, "qu'il querroit son seignor en toute terre, tant qu'il l'averoit trové," samt begifvit sig ut att uppsöka honom, utan annan ledning än sin vänskap och sin sång. Vandrande från slott till slott, skall han sluteligen anländt till ett "tour tenebreuse," och derifrån hört en sång, hvilken de författat tillsammans, Richard och han.[51] Tyvärr synes denna romantiska handling icke vara historisk, åtminstone såvidt den tillskrifves den berömde Blondel de Nesle. Äfven om man antager en annan, Guillaume Blondel, såsom Richards skaldevän, torde dock händelsen vara en sednare romantisk tilldiktning, ty den som i sjelfva verket öppnade förbindelsen mellan landet och dess fängslade konung, var en ganska trivial person, den landsflyktige exregenten Guillaume Longchamp.[52]
Dermed begynte underhandlingarne. Iklädd sin kungliga skrud, instälde sig Richard för den tyska riksförsamlingen, der han hufvudsakligast anklagades för markisens af Montferrat mord, samt att hafva öfvergifvit kristenhetens sak i det Heliga Landet. Men så fri och majestätisk var hans hållning, så kraftigt och fast hans försvar, att biskoparne och baronerne brusto i tårar och tillochmed kejsaren sjelf rördes till medlidande. Ifrån denna stund utbyttes hans fängelsehåla emot en rymligare boning, och hans kedjor aftogos. Men timmen för hans befrielse var ännu långt aflägsen. Den slog först då, när man blifvit ense om en ofantlig lösepenning, och Richard böjt sin stolthet till den visserligen betydelselösa ceremonin, att högtidligen påsätta kejsaren sin krona samt sedan emottaga den af honom i förläning, jemte förpligtelse att betala en årlig tribut. I ersättning belönades han af kejsaren med åtskilliga länder i Frankrike, hvilket så mycket lättare kunde ske, som denne öfver dem egde endast en tvifvelaktig dispositionsrätt.
Ändtligen i frihet, ilade Richard utför Rhen genom Köln till Antwerpen, och då någon större farkost icke fanns förbanden, kastade han sig i en köpmans, Alain Trenchemers galeja och landade omsider i England.
Ju orättvisare fängslandet, ju hårdare fängelset, och ju nedrigare furstarnes handlingssätt, dess djupare glödde harmen i Richards bröst. Vecka för vecka hade den ökats under halftannat års pinsam enslighet, och Philip af Frankrike, den trolöse menedige vännen, hvars lömska köpslageri han med rätta kunde tillskrifva långvarigheten af sin fångenskap, var dess hufvudsakliga föremål. Vi hafva sett hvad denna vrede kostade England. I denna hejdlösa hämdpassion må äfven orsaken sökas, hvarföre kriget som han begynte emot Frankrike, de ofantliga utpressningarne oaktadt, och fastän han var sin rival öfverlägsen i mod och krigskonst, blef så utan alla frukter. Oförmögen att böja sig till en tanke på det allmänna, till ett nationalintresse, förde han kriget som ett tornerspel a outrance, der ett personligt ofall tillfogadt Philip gälde mer, än att kunna beröfva honom en provins och öka eget rikes gränsor. Med glädjen af ett tillfredsstäldt hat förtäljer han i bref till biskopen af Durham om en drabbning vid Gisors, der han åtföljd af en handfull folk slagit Philip och trehundrade franska chevalierer på flykten. "Vi kommo honom att fly, skrifver han triumferande, vi trängde honom vid Gisors portar så att bryggan brast under honom, och vi hafva hört att han fick dricka af vattnet i Epte, och att tjugu riddare drunknade. Med en lans stötte vi ur sadeln, Mathieu Montmorenci, Alain de Rusci och Foulque Gilecoal och togo dem till fånga. Hundrade af hans riddare tillfångatogos" etc.[53] Också föreslog Philip, att striden skulle afgöras genom envige mellan fem riddare ömse sidor, hvilket Richard förkastade, då Philip ej sjelf ville utgöra en af de fem.
Icke mindre tillfredsställelse skänkte biskopens af Beauvais tillfångatagande. Denne prelat, som förvärfvat sig det ärofulla ryktet att vara en käck och manhaftig stridsman, hade såsom Philips sändebud hos kejsar Henrik manat till många af de förödmjukelser, som tillfogats Richard. Till hämd blef han kastad i ett djupt fängelse och omenskligt belastad med bojor. Uppbragte öfver embetsbrodrens ovärdiga behandling, vände sig de öfrige prelaterne till kyrkans öfverhufvud, som i ett bref förmanade Richard att hafva förbarmande med "hans käre son, den belvacensiske biskopen." Richard svarade med att tillsända påfven prelatens blodiga pansarskjorta och en vidfästad lapp, hvarpå stodo blott de orden: "Se till, om detta är din sons kjortel".[54]
Deremot afstod han redoboget, vid ett af de många stillestånden, suveräniteten öfver Auvergne, hvilken Richard egde blott till namnet, men Philip genast förstod att med list och våld verkliggöra. När sedan Auvergnaterne reste sig emot de franska tilltagena, lofvade Richard dem i hemlighet vapen och understöd, men slöt, vid Philips inbrott i Auvergne, utan rimligt skäl ett nytt stillestånd med sin rival, öfverlemnande Auvergnaterna åt hans hämd, och deras frihet till ohjelplig undergång.[55] Mot brodren Johan hade Richard redan vid krigets början öfvat det ridderliga ädelmod, som icke sällan bestämde hans handlingssätt. Denne svage furste, hos hvilken tidens sämsta olater så att säga iklädt sig ridderlig drägt, hastade darrande vid sin lejonhjertade broders ankomst till Normandie, att på böjda knän tigga sig tillgift för stämplingarne mot hans krona och frihet. Richard tvekade väl först, men förlät honom på deras åldriga moders förböner, dock utan att återställa hans länderier och med de orden: "Må jag så lätt förgäta ditt fel, som du skall förgäta att du felat".[56]
Betydelselöst som hela detta krig är den händelse, hvilken medförde hans död. En skatt hade blifvit funnen på grefve Vidomars af Limoges egor. En del hembjöds konungen, men denne fordrade allt. Då grefven vägrade att efterkomma en så orättvis fordran, begynte Richard genast belägra hans slott Chaluz, afslående alla kapitulations vilkor. En dag träffades han i skuldran af en pil, gaf i vredesmod tecken till anfall och intog slottet, hvars samtliga besätning hängdes, förutom den snälle bågskytten. Nu först utdrogs pilhufvudet ur såret, som redan öfvergått till brand, och läkarekonsten förklarade honom icke stå att hjelpas. Han lät då införa sin baneman och frågade, hvarför han tagit just honom till mål för sitt skott. "Vet, o konung, svarade ynglingen oförskräckt, med din egen hand har du dödat min fader och tvenne mina bröder. Jag är redo för de största qval, blott jag är viss om att du dör, som förorsakat så mycket ondt." Richard befalte att fången skulle försättas i frihet och begåfvas med en penningesumma, hvarefter han afled.
Sålunda slöt Richard Lejonhjerta, såsom han lefvat, med svärdet i hand, vid fullföljandet af ett äfventyr, hvari hans orättvisa och godtycke invecklat honom. "Dicebatur ubiqve qvod non erat talis in orbe," intygar Roger de Hoveden, en samtidig historieförfattare, hvilken utförligt behandlat Richards lefnad och bedrifter; långt utförligare, än den moderna historieskrifvaren anser honom förtjent att omtalas. Dess mera begråtes hans död af tidens skalder. "Ack, min herre, min mäktige konung, hvar äro nu våra vapenlekar och våra tornerspel, hvar det lysande hofvet, den präktiga skänken, då du är borta, du som i allt var vårt allt. Hvad skall blifva af dina tjenare, som lefde af din mildhet, hvad skall blifva af dem du höjde till lycka och ära? Blott grafven är dem öfrig." Så klagar trubaduren Gaucelm Faidit i elegin öfver sin gynnares död.
Han säger ock: "I att drabba Richard, har döden beröfvat verlden all dess ära, dess glädje, dess rikedom;" samt vidare: "Tusende år skola förflyta innan en sådan riddare åter uppstår. Hans like skall aldrig komma i tapperhet, i frikostighet, i ädelmod. Icke Alexander, Darii besegrare, utöfvade en sådan gifmildhet, Charlemagne och Arthur kunna med honom icke mäta sig. En hälft af verlden darrade för honom, den andra beundrade honom".[57]
I dessa omdömen af tidens poesi och tidens historia utsäges, att Richard egde alla erforderliga egenskaper, för att de efterkommande i honom skulle gifva sin fantasi ett ideal för alla riddare, jemte det trubaduren, genom att ställa honom i jembredd med romantikens berömdaste fabelhjeltar, sjelf begynner den idealiseringsprocess, hvars fortgång och resultater det nu ingår i vår uppgift att framställa.