3. Träldomens uppkomst: fientliga sammanstötningar mellan olika folkstammar.
Likasom riket Sverge en gång uppstod genom sammanslutning af landskap, hade landskapen — åtminstone de älsta bland dessa småstater — uppstått genom sammanslutning af ännu mindre landsdelar (härad o. s. v.). Och dessa minsta och ursprungligaste stamstater hade grundlagts af skilda små folkstammar. Dessa små folkstammar hade ursprungligen lefvat hvar för sig som kringvandrare (nomader). De höllo sig i allmänhet hvar inom sitt lilla område. Till fiskeplatserna inom sitt område drog stammen, när våren kom. Då fisken upphörde att leka och fisket blef sämre, brände stammen ett stycke skog och sådde på sveden. Sommaren tillbraktes på vandring med boskapen. Och då hösten kom, vände man åter till sveden och skördade. Sedan gick man i vinterkvarter. Man slaktade, tröskade, bakade och bryggde. Och så tillbrakte man vintern med att äta, dricka och sofva, tills våren kom och fisket började på nytt.
Men olika stammar råkade stundom i strid om fiskeplatser, om sädesskylar eller om vinterförråd. I striderna gjordes fångar. Dessa fångar blefvo i den älsta barbariska tiden dödade utan förskoning. Ett stort framsteg i civilisation var det man gjorde, då man fann på att skona krigsfångars lif för att använda dem till utförande af arbete i segrarens tjänst. Bruket att använda krigsfångar som arbetare blef allmänt, när efterhand jordbruket blef hufvudnäring och de kringvandrande boskapsägarna blefvo bofasta bönder. Såsom jordbrukare lärde sig våra fäder snart nog uppskatta värdet af ett par människoarmar, — värdet af trälar och trälkvinnor.
Sådant värdefullt byte försmåddes ej häller af de nordiska vikingarna.
Det svartmuskiga trälbarnet hade ej samma rent nordiska blod i ådrorna som den rödlätte bondpojken med de tindrande ögonen. Det antydes redan i den gamla visan om träl och fri, att med klasskillnaden delvis sammanhängde skillnad i ras. Och de nordiska trälarna voro sannolikt redan från älsta tid af ganska blandad ras. Den uppblandades ännu mer under vikingatiden. I de isländska sagorna talas ofta om valska trälar eller trälar från Valland d. v. s. Frankrike och Italien. Och gamla engelska klosterböcker innehålla anteckningar om bidrag, som de engelska folkstammarna lämnat till den nordiska slafklassen. »År 819,» står det i en sådan anteckning, »röfvades många kvinnor af vikingar.» »År 835 brände vikingar kyrkan i K., dräpte många, men gjorde en stor del till fångar.» Omkring år 1000 var eländet i England och Irland så stort, att fader sålde son, son sin moder och broder sin broder till vikingarna för pängar, enligt hvad en engelsk präst på den tiden berättat. Och en gammal engelsk historieskrifvare förebrår en dåtida engelsk furstinna för att ha drifvit formlig slafhandel på Danmark med fattiga engelska bönder.
En arabisk författare, som omkring år 900 besökte Ryssland, såg där svenska vikingar. Han berättar om dem, att de voro modiga och tappra. »När de anfalla ett folk, sluta de icke, förr än de hafva tillintetgjort det. De utplundra de besegrade och göra dem till trälar ... De angripa slaverna, komma till dem på skepp, gå i land, taga dem till fånga, bortföra dem och sälja dem.»
I de nordiska trälarnas ådror blandades finskt och slaviskt blod med västerländskt och sydländskt.