ELEKTRA.
Må vara! om jag måste. Men jag måste väl 300
Förtro åt vännen mina och min faders qval.
Men dig, o främling, beder jag, som talet väckt,
Säg för Orestes mina lidanden, och hans,
Och aldraförst, af hurdan mantel jag är skyld,
Hur smutsig jag är, och inunder hvilket tak 305
Jag bor, som dock härstammar ifrån kongaborg.
Ock jag med skottspoln väfver mina kläder sjelf,
Såframt jag ej vill naken gå, och lottlös bli;
Sjelf äfven vattnet ifrån floden hämtar jag,
Från gudafester utestängd, från danser skild. 310
Jag hustrur hatar, då jag sjelf är jungfru blott?
Jag Kastor hatar, som, förrn han bland gudar kom,
Förlofvades med mig, sin egen anförvandt.
Min mor, omgifven utaf Phrygisk bytesskatt,
På thronen sitter, och de Asiatiska 315
Småtärnor stå bredvid, dem far tillfångatogs
Idaiska mantlarna tlllsammanfästade
Med gyllne spännen; dock min faders svarta blod
I borgen ruttnar än, och han, som honom drap,
Bestigande min faders vagn, far hurtigt fram; 320
Och spiran, hvarmed far anförde Hellas' folk,
Han öfver modig håller i blodsölad hand.
Men Agamemnons minnesvård missfirmad blir,
Samt undfår gjuteoffer, eller myrtenstjelk
Ej någonsin, och tom på smycken står hans graf. 325
Af vin uppfuktad mellertid, min moders man
Den store, som han kallas, trampar deruppå,
Och på grafstenen slungar sten på sten,
Samt vågar föra emot oss ett sådant tal:
"Hvar är Orestes? Han sin faders vård minsann 330
Rätt väl försvarar?" — Så han hädas, bortastadd.
Säg honom det, o fremling, då jag ber derom,
På månge andres vägnar, hvilkas tolk jag är,
Så händerna, som tungan, och beängslad själ,
Och mitt kalskurna hufvud, och Orestes' far. 335
Ty nesligt är, om samme far de Phryger slog,
Men han allena ej en ende dräpa kan,
Den unge kämpen, aflad utaf bättre far.
KHOREN.
Der ser jag mannen, just din make menar jag,
Som, efter slutadt arbete, nu kommer hem. 340