XXIII.
Sedan hertigens folk besatt slottet och noga ransakat att intet förräderi kunde vara anlagdt och sålunda ingen fara mera var för handen, hade fru Ebba erhållit tillstånd att bege sig till sina rum, der hon befalltes att qvarstadna, och vakt ställdes utanför dörren. Äfven hennes döttrar fingo på begäran lof att komma in till henne, men med vilkor att sedan der qvarstadna.
Sigrid erhöll icke samma tillåtelse, och yrkade den icke heller med all möjlig ifver. Hon fruktade att på det sättet bli stängd från hvarje underrättelse utifrån, och hon kände ännu ej hvilket öde som drabbat hennes trolofvade. Han hade icke varit bland de uttågande tropparna, icke heller bland dem hon genom fönstret sett på borggården sträcka gevär. Var han fängslad, var han sårad, kanske död? Hennes oro steg med hvarje ögonblick, hon visste ej till hvem hon skulle kunna vända sig, för att få upplysning. Sedan fru Ebba var fånge, hade Sigrid intet värn. Hennes far var ibland dem, som under Stålarms befäl nu tågade opp mot Tavastland, sedan de blifvit afskurna från slottet.
I sitt bekymmer vände sig nu Sigrid till Stålarms maka, fru Elin Fleming, och bad denna taga henne under sina vingars skugga. Fru Elin svarade bekymrad: "Kära jungfru Sigrid, väl ville jag vara eder till skydd och beskärm, men är ju sjelf värnlös. Icke kan J dock bege eder till någon af edra slägtingar på godsen häromkring, om ni än finge lemna slottet. Hertigens soldater sägas nu hålla på att plundra hos våra och konungens vänner. Stanna då hellre hos mig tillsvidare."
Sigrid hade ej hunnit mer än tacka fru Elin för hennes löfte, då gamle Hans framträdde till henne och sade: "Jungfru Sigrid, som är så god mot hvar och en, törs jag be eder stiga ned i min kammare. Min son ligger illa sårad. Han tror att jungfrun skulle kunna lära mig huru jag bör bete mig för att lindra hans plågor. Han längtar efter, det ni måtte göra eder den mödan att hugsvala den döendes själ. Neka mig icke min bön, jungfru Sigrid, jag ber eder."
Sigrid tyckte visserligen det vara svårt, att uppfylla gubbens begäran, men ville dock icke afslå hans bön. Bäfvande för det myckna krigsfolket, begaf hon sig å väg. Ingen ofredade henne dock, der hon gick åtföljd af gubben, ehuru många sågo efter den unga, späda flickan och den gamle gråhårsmannen. Men hvar och en visste, att då hertig Carl var i grannskapet, var det säkrast för en och hvar att passa på sina åligganden, och att ej taga sig några friheter. Sigrid med sin gamle beskyddare gick sålunda oantastad sin väg fram; och när stundom en vaktkarl frågade hvart de ernade sig, svarade gamle Hans: "till en sjuk", och så lät vakten dem passera. När de hunnit på yttre borggården, stadnade Hans och sade: "Nu måste jag dock säga eder, jungfru, att eder väntar en syn, som torde bli svår att se. Bed nu Gud om styrka för edert unga hjerta. Det är icke min son, som ligger döende i mitt qvarter, utan en annan."
Sigrid svigtade: "Hans, för Guds skull, hvem, hvad? —"
"Ja, tyvärr, jungfrun gissar sanningen, ser jag. Det är unge herr Enevald Fincke. Jag fann honom och bar honom in till mig, der jag nu är ensam. De förre knektarne äro borta, och de svenska knektarne ha ännu ej hunnit blifva inqvarterade, men nog komma de väl nu snart. Jag har förbundit honom så godt jag förstått. Jag ville ej säga eder förut huru det var, ty gamlas ögon se stundom igenom de ungas hemligheter, och så fruktade jag, att J, af oro och otålighet, ej skulle haft styrka att följa mig hit, om J vetat det värsta." Sigrid hörde ej mer. Med bleknad kind, men med brådskande steg, hastade hon före den gamle in i det betecknade rummet. Enevald låg på en bänk, nästan sanslös; men när Sigrid inträdde, lyfte han matt opp sina ögon, och hans blick ljusnade. Den unga flickan lutade sig öfver honom och ett sagta "Sigrid" sväfvade öfver hans bleknade läppar.
Några ögonblick förgingo. Med stark ansträngning reste sig Sigrid och sade: "Här kan han ej ligga. Han måste få bättre skötsel och vård, bättre bädd. Här kan jag icke stadna för att sköta honom. Vi måste se till att få honom buren in till staden. Jag stadnar här så länge. Gå, Hans, bjud till att för penningar och goda ord få bärare."
"Jag fruktar detta blir omöjligt. Vakten låter oss icke bortföra en sårad officer af garnisonen."
Sigrid vred sina händer i ångest. "Vi måste, Hans, vi måste. Han kan icke uthärda här på denna trädbänk och med den skötsel han här kan få. För Guds skull, Hans, skynda, tala vid vakterna. Gör allt som är möjligt. Jag stannar här så länge."
Hans gick, ehuru med ringa hopp att något kunna uträtta, och Sigrid gaf nu sina tårar fritt lopp. Ett nytt anfall af svaghet föll öfver den sjuke. Sigrid lyckades dock att återkalla honom till sans, medelst baddningar med vatten ur ett trädstop som stod på bordet.
Nu återkom Hans. "Ingen möjlighet, jungfru, hertigen har förbjudit att någon, hvem det än vara må, kan få lemna slottet utan hans eget tillstånd."
"O min Gud, han dör, han måste få bortföras, jag måste få vårda honom." Nu tillade hon hastigt: "Jag går till hertigen."
"Kära, unga jungfru, det kan ni icke våga. Det fordras starkare sinne än edert, att tala vid honom. Det har mången rask karl varit rädd för, och J, med edert tysta och stilla väsende, skulle alldeles bli bortkommen om han vredgades. Icke heller torde ni slippa in."
"Jag måste. Vårda honom! Jag går!"
Sigrid lutade sig ett ögonblick öfver den sjuke, som ej hade nog sans, för att veta hvad som föregick omkring honom, derpå hastade hon bort, tillbaka öfver borggårdarne, opp för vindstrappan i ena slottstornet, och vakterna sågo förundrade efter den bleka, hastande flickan. Ingen hindrade henne att framgå. Hon syntes gå med sådan säkerhet och skyndsamhet, utan tvekan huruvida hon skulle slippa fram, att ingen kom sig före att fråga med hvad rättighet hon så fritt färdades omkring. Hon tycktes alls ej tveka derom sjelf. Men vid vindstrappans slut stod en post vid dörren till de rum, hertigen sjelf bebodde. Han hejdade hennes gång och sade: "Nej, jungfru lilla, stanna, hit slipper hon inte in."
"Jag måste tala med hertigen."
"Åh hå, nödvändigt! tala med Hans Fursteliga nåde! Det är omöjligt, jungfru lilla. Hans Fursteliga nåde har ej stunder att prata bort med vackra flickor."
"Hindra mig icke, för Guds barmhertighets skull. Skulle väl Hans Fursteliga nåde kunna straffa er, för det ni ville låta en stackars flicka gå in i hans allrayttersta rum?"
Sigrids böner voro fåfänga. Förgäfves använde hon de mest bevekande ordalag, postkarlen vågade icke insläppa den bedjande, huru gerna han än velat.
För hvarje förloradt ögonblick steg Sigrids ångest högre. Vända om, med oförrättadt ärende, kunde hon icke. Slutligen hördes steg komma uppför trappan, de närmade sig allt mera. Det var en af hertigens tjenare, som i handen bar en silfverbägare och åtföljdes af en tjensteqvinna, bärande en kanna pösande öl, det hon, på tjenarens befallning, just hade tappat ur den bästa öltunnan i slottskällarn.
"Seså, här just innanför denna kammardörr får hon ställa kannan på bordet och gå sin väg. Jag skall sjelf sedan kredentza Hans Furstliga nåde detta ståteliga öl. Det måste man medge, att icke låter detta ölet det gamla Åboölets rykte komma på skam. Icke var det underligt att salig drottningen Kathrina häraf drack lika gerna, som hennes herre, högst salig Hans Majestät, konung Johan."
"Goda Anna, jag ber dig", sade Siri, "låt mig bära in ölet."
Anna var högst nyfiken att få titta in i hertigens rum, så att hon gerna hade åtlydt befallningen att uppbära ölet, men när hon såg på Sigrid och varsnade den ångest, hvarmed denna bad att få aflösa henne i tjensten, så svarade hon: "Gu signe er, jungfru. Nog hade jag gerna gått sjelf, men så J ser ut, har väl ingen hjerta att neka er, som alltid är så färdig att göra en hvar till nöjes. Men kannan är tung för en sån liten fin hand, må hon veta, jungfru."
Sigrid grep ifrigt kannan och följde efter tjenaren, utan att hvarken denne eller postkarlen gjorde någon anmärkning. Så snart hon inträdt i rummet, befriade tjenaren henne från sin börda, och väntade att hon skulle bege sig bort, sedan hon, som han trodde, fått tillfredsställa sin nyfikenhet. Men i dess ställe pekade Sigrid på en dörr vid hvilken stod en annan tjenare och frågade: "Är Hans Fursteliga nåde der?"
"Tyst, tyst! Der äro herrar, och i rummet der innanföre är hertigen sjelf. Nu måste ni gå bort, att ingen kommer och träffar er här."
Sigrid stod qvar, betänkande huru hon skulle kunna ställa till, för att slippa in till hertigen. Tjenaren uppmanade henne allt ifrigare att bege sig bort, och var högst förlägen då hon ej åtlydde honom. Att åstadkomma något buller, vågade han alldeles icke. Härunder öppnades den inre dörren och en gammal herre utträdde. Hans undersättsiga figur rördes fram åt golfvet med bastanta steg och något krökta knän. Den mörke, barske mannen syntes icke mycket kunna väcka Sigrids förhoppningar om hjelp, men i blicken låg dock något vänligt och frimodigt. Sigrid vände sig till honom och bad med låg röst i de mest bevekliga ord, det han ville antingen sjelf ge henne tillstånd att ur slottet föra en svårt sårad, eller om han ej kunde tillåta detta, att han då ville utverka det hon finge gå in till hertigen för att bedja honom sjelf derom.
Med ett vänligt ögonkast på den unga bedjerskan, svarade den gamle krigarn: "Hans Furstliga nåde har förbjudit att bortföra någon sårad officer. Man vet ännu icke hvad han öfver dem besluter. Alltså, vore han än eder fästman, såsom det synes mig, så kan nu härvid intet göras. Och hvad angår att få bönfalla härom hos fursten sjelf, så torde det föga hjelpa. Icke heller vågar jag bedja om att få införa eder. Hans Furstliga nåde hör visst en och hvar af trogne svenske män och qvinnor, som hos honom vilja söka rättvisa, men vill icke besväras af husets folk och deras böner och klagomål, ty de hafva icke gjort sig sådan nåd värdiga. Gå derföre bort, unga flicka, icke hörer hertigen eder."
"Ack, hvad har väl jag stackars, unga barn, gjort emot Hans Fursteliga nåde? Haf dock barmhertighet med mig. Kanske har ni sjelf en ung dotter. Ack, hon ber med mig till edert hjerta."
Den gamle krigarn strök sig om sitt gråa skägg. Han blef varm vid tanken på hus och hem. "Nå, så stå nu då der vid dörren och vänta så länge. Hans nåde går rättnu härigenom. Försök då om ni kan få honom att höra eder."
Vänta, hon måste vänta! Och hon kände med ångest hvad Enevald led för hvarje ögonblick och huru möjligen hans lif berodde af snar hjelp. Hon tyckte sig känna, huru de smärtor som anföllo honom, skuro genom henne sjelf i hvarje ögonblick. Men hon måste dock vänta, någon annan utväg ägde hon ej. Hon måste ju, tillochmed, anse för en lycka att henne tilläts att vänta; och dock blef denna väntan henne för hvarje ögonblick mera olidlig.
Tjenaren hade emellertid slagit öl i bagaren, och infört den i de inre rummen. Derifrån återkom han och ställde sig äfven att vänta invid ölkannan, som qvarstod på bordet. Nu hördes liflig rörelse i rummet invid, dörrarne slogos opp och ut trädde några herrar, bland hvilka den, som syntes främst i raden, bar en jernhammare i handen. Det ljusa håret, den höga pannan, öfver hvilka tre glesa lockar lågo platt tillkammade, för att dölja att den var kal, den böjda näsan, de skarpa blå ögonen; allt instämde med den beskrifning, Sigrid hört om hertig Carl, så att hon lätt gissade att det var denne stränge herre, som hon såg för sig. Hertigens blick föll genast på tjenaren och ölkannan. "Ären J icke, som vanligt, slösare och öleskändare! Står icke der, nu åter, en hel stor drickeskanna med präktigt öl och andfalles? Ölebultar ären J alla, och dock viljen J icke hafva omsorg om att ölet hålles godt. Ställes det sedan andfallet på bordet, så grinen J nog, och viljen hafva nytt; men se, sådan soppa man kokar, må man supa, och den som grinar åt ölet, han må dricka vatten. Se till, Göran du, att detta präktiga ölet der, icke får förstöras, utan ordentligt slås i muggarne, som ställas på svennebordet." Han tycktes erna tillägga ännu mera, men varsnade i detsamma Sigrid, och fäste med någon förvåning en skarp frågande blick på henne. Ett ögonblick bäfvade hon tillbaka, men sansade sig snart, och innan hertigen hade hunnit yttra den fråga, som syntes sväfva på hans läppar, fattade hon mod och trädde ett par steg fram. Derpå böjde hon knä och sade: "Nådige herre, värdigas förlåta och bönhöra!"
Temmeligen vänligt såg hertigen på den unga flickan, öfver hvars anlete hvilade ett drag af så djup smärta, men tillika så mycken sjelfbeherskning, att det syntes nästan oförenligt med ansigtets milda, barnsliga drag.
"Nå, hvad begär du, unga flicka", frågade hertigen uppmuntrande.
"Att Eders Furstliga nåde täcktes nådigst vilja tillåta mig att låta ur slottet bortföra min trolofvade fästman, Enevald Fincke, som ligger sårad och döende, på det jag må få vårda honom."
Hertigens ögonbryn sammandrogos lätt och kring munnen tecknades några skarpa drag, då han svarade: "En af upprorshopen alltså. Ni hade, jungfru, gjort bättre, om ni förut rådt honom att icke sätta sig opp mot sin lagliga öfverhet. Nu må han stå sitt kast. Skall jag rädda honom från den nöd han, genom sitt eget onda uppförande, kastat sig i? Som man bäddar åt sig, så får man ligga. Huru månge af de fattige bönder i Österbotten hafva icke fått ligga i vanvård och dö, för finnarnes förräderi. Han må nu sjelf få försöka hur godt det gör."
"Nådige herre, vågar jag anmärka, att Enevald Fincke nästan icke varit i strid emot bönderne. Han har först nyligen ingått i krigstjenst."
"Men har dock redan hunnit visa sitt arga uppsåt emot konungen, riket och mig. Men hvem är ni sjelf, unga jungfru, som vågar föra ett så fritt språk?"
"Sigrid Eriksdotter Liljeholm."
"Jaså, således dotter till Flemingens gode vän och tjenare! Han, som i alla vägar stått vid blodhundens sida! Köttmånglarens springpojke!" Här började han att låta den hammare han bar i sin hand, falla emot inre sidan af andra handen och liksom slå takten till sina ord. "Tycker hon, jungfru, att jag har skäl att vara henne blid för att hennes far alltid hållit med Svedjeklas, den svarte bofven, och varit honom behjelplig att uppresa folket till uppror emot sin lagliga öfverhet? Tror hon, att hennes fina jungfrufingrar kunna med nål och tråd lappa den skadan, som så många menniskor lidit till lif och lem, för deras skull? Herr Erik har icke förfarit som en ärlig och kristlig riddare emot konungen och riket, ja ännu sedan Klasen ändtligen gick dit han hörde, så har han hållit fort i sin upproriskhet. Hvilket allt den allsmäktige Guden, som en rättvis domare skall straffa. Nu hafva vi dock, Gudilof, stängt herr Erik med andra förrädare från slottet, som katten från mjölken. Var han icke en af dem, som mest hindrade bönderne ifrån att komma och klaga för mig, när Flemingens ryttare förtryckte dem och ej lemnade dem ko eller so? Hvem var mera nitisk än han, att hindra trogne undersåter ifrån att komma öfver till Stockholm, för att med de öfrige rikets ständer rådgöra om konungens och rikets bästa? Hvem var det, som mera än han, alltid sörjde för att mat icke fattades för den blodsugarn Klas Flemings upproriska knektehopar? Hade de fått svälta, så hade de minsann icke lupit efter honom, som svin efter mattråget. Häh!"
Under det hertigen talade blef han allt ifrigare. Hans vrede stegrades genom uppräknandet af de skäl, han ansåg sig äga att harmas, och hammarn föll numera icke i handen, utan för hvarje mening slog han ett allt skarpare slag i bordet, så att det skrällde. Han tycktes liksom borra ögonen i Sigrid.
Mången stark kämpe hade bäfvat för Carls vrede; att den unga flickan ej utan förskräckelse kunde åse den, var naturligt, men öfvertygelsen om att Enevalds lif berodde på det svar, hon nu skulle få på sin bön, ingaf henne mod att icke svigta för den stränge herrens hetta. Hon tog nu, med bäfvan i hjertat, till orda: "Hela verlden säger, att Eders Furstliga nåde är en mot den ringe rättvis, om än sträng, herre och Eders nåde skall visserligen icke straffa mig för hvad jag icke kunnat rå för. Om nu Eders Furstliga nåde icke tillåter mig att rädda min trolofvade, så är det jag som straffas; ty han, en riddare och ädling, skattar väl icke sitt lif allt för högt, men jag stackars unga flicka, som måste se honom dö, utan att kunna hjelpa honom, jag blir den straffade. Ack, vore dock Eders nådes fursteliga gemål här, till henne ville jag vända mig; hon skulle veta och förstå huru dyrbar för en qvinna den är, som är hennes allt. Hennes hjerta skulle visst icke kunna motstå en olyckligs bön."
Ett par af herrarne, som stodo bakom hertigen, sågo småleende på hvarandra och tycktes mena att ej just hertiginnan vore af så enkom qvinnligt mjuk natur. Men Carl sjelf såg icke utan ett visst välbehag på den unga flickan, som så djerft förde sin talan. "Nå, lofvar du på din trolofvades vägnar, att om han nu räddas, han sedan skall förblifva sin lagliga öfverhet trogen?"
"Eders nåde, hvad kan jag, en qvinna, lofva, om jag vill vara ärlig och sann! Kan väl en qvinna förmå sin make att lyda henne? Kan väl tjenaren befalla öfver sin herre? Var barmhertig, Eders Furstliga nåde, så visst som Gud engång skall vara barmhertig emot eder."
Nu steg den gamle mannen, som först talat vid Sigrid, fram till hertigen och sade: "Eders Furstliga nåde behagade gifva mig några nådiga ord för de ringa tjenster jag gjort vid fästets intagande och lofvade hafva mig med någon belöning i minnet. Värdigas Eders nåde nu, om jag någon lön anses värd, att belöna mig medelst beviljande af denna unga flickas bön."
"Käre herr Peder Stolpe", svarade hertigen, "hvad hafver J för vänskap för henne?"
"Jag ser henne i dag för första gången och har till henne ingen förbindelse, men hon rör mitt gamla hjerta."
Huruvida fursten ernade bifalla Peder Stolpes begäran eller icke, hann Sigrid ännu ej få veta, då med detsamma en tjenare anmälte att Stjerntydaren, som hertigen låtit kalla opp på slottet, nu hade anländt och väntade på att få företräde.
"Aha", sade Carl, "låt honom komma in, vi vilja genast profva hvad han duger till."
Mäster Sigfrid Aronsson Forsius infördes och stadnade under djupa bugningar vid dörren, men såg ej nu så bortblandad ut, som den afton då han uppträdde hos Flemingens familj. Han hade haft tid att sansa sig sedan han blef kallad, och fann att mycken vigt kunde ligga derpå, att han icke blefve försagd. "Jordens väldige", sade han vid sig sjelf "hvad äro de dock annat än stoft! Inför vetenskapens heroer må du bäfva Sigfridus, de som väldige äro i andens rike, icke inför desse materiens trälar, som kalla sig jordens store. Deras makt är blott en flägt i öknen mot den storm, som beherrskas af de hemliga vetenskapernas konungar. Carolus, hertig, dig, dig vill jag väcka med sanningens ord." Under dessa tankar inträdde mäster Sigfrid nu.
"Välkommen, mäster Sigfrid! Godt, att J just kunnen ge mig ett prof på eder berömda skicklighet att spå i händerna. Spå nu för mig hvem denna unga flicka skall få till man?"
Mäster Sigfrid steg fram, tog med en vänlig helsning Sigrids hand och blickade noga deri. Slutligen lemnade han henne och gick fram till hertigen. Med låg röst för att ej höras af någon annan, sade han nu: "Detta skulle jag knappt hafva trott! Tärnan är fager och hjertat skiner klart som karfunkel sten, men ogift blir hon ändå."
"Ogift, J torde lätteligen misstaga eder", sade hertigen, "se nogare åt."
"Nej, det kan en hvar, om än föga i chiromantin invigd, se huru hennes linea vitae löper ut i årets fjerde hus, utan ätt korsas af någon annan lifslinie. Hon blir aldrig gift!"
"Åh hå, mäster, J ären en dålig spåman." Derpå vände han sig till Sigrid sägande: "Nå väl, J mågen nu bortföra eder fästman och vårda honom. Unge herr Carl Lennartson, se till att ej vakten hindrar henne, så tänker jag mäster Sigfrid skall få lång näsa med sina profetior. Akten eder väl, mäster, att ej i edra almanackor prata dumma prognostiker om adel och förnämt folk, som J icke ären värdige att kyssa på deras med lera besmorda sko. Och vill J eder derefter icke packa och rätta, så skall jag visa eder hvar David köpte ölet! J gode herrar Stjernetydare, må icke tro, att J kunnen rifva ner stjernorna ändå."
Ödmjukt svarade mäster Sigfrid: "Eders Fursteliga nåde täcktes icke illa upptaga, hvad jag i välmening låtit påskina om fåfänga och yppighet bland de höga, och icke heller misstro min spådom om jungfru Sigrid Liljeholm, som nog torde sig besanna."
Hertigen, som ingalunda var fri från sin tids tro på stjerntyderi och spådomskonst, kände sig nästan bragt ur concepterna genom mäster Sigfrids trygga språk. Han besinnade sig en stund. Man hade hos honom klagat öfver den lärdes förmätenhet, att i sina skrifter tadla adeln; härföre hade han nu fått sin tillbörliga näpst, och då hertigen just icke ansåg honom med oskäl hafva skrifvit om adelns fåfänga och yppighet, så var fursten i sin själ ej missnöjd med de sanningar den fått höra af mäster Sigfrid. Säker om sin spådomsförmågas pålitlighet syntes ock denne vara.
"Nå, mäster Sigfrid, kunnen J nu säga mig något om mig sjelf då?" frågade Carl efter en stund, betänksamt.
Mäster Sigfrid tog hans hand, kastade en blick derpå, såg närmare, lade sin hand öfver ögat och sade slutligen: "Täcktes Eders Furstliga nåde tillåta mig, att efter stjernorna utkasta edert horoskop. Hvad jag i eder hand läser, vågar jag icke lika fritt uttala, som en ung flickas giftas öde. Jag är rädd att säga mera, än jag kan försvara. En krona fäller lätt ett hufvud, om än blott spåmannens. Det är nödigt, att först se om stjernorna besanna, hvad handens linier säga."
Hertigen ryckte till. Om en stund frågade han: "Tror J ock fast och orubbligt hvad i läsen i menniskors händer och i stjernornas ställningar?"
"Jag tror, att den makt icke bedrager, som skapat menniskohanden och som utstakat banan för stjernorna på fästet!"
"Men kunnen J ock läsa rätt? Förstån J. hvad J läsen, eller är det kanske idel falskhet dermed?"
Sigfrid Aronsson Forsius steg ett steg tillbaka, i hans vanligen lugna anlete uppflammade en blixt af vrede, men han qväfde den snart med att säga till sig sjelf: "Lättast bevisas, af misstanke om oädelhet, det sinne som råder inom menniskan." Högt yttrade han intet.
"Nåväl", sade nu hertigen. "Ni må läsa i stjernorna för mig. Och dock vill jag icke obetingadt lita på edra ord. Ett prof vill jag hafva. Ar hon, denna unga flicka, som J dömden brudkronan af, är hon icke gift inom fem år härefter, så antager jag eder till min stjerntydare." I sin själ tilllade han: "och riksastronom;" men tillade sedan åter högt: "Är hon dessförinnan gift, så magen J vakta eder för att fuska i ett handtverk, som J icke förstån. Detta är icke lång pröfvotid, men skulle hon ock ännu sedan komma eder spådom på skam, så kan jag väl ännu då hitta på att lära eder, det icke allenast J hafven underliga konster för eder, utan att ock jag har krut, som intet smäller, ty goda bastrep finnas i huset. Men nu magen J mitt horoskop redeligen ställa, och så vele vi se till, att eder så länge allt biträde gifves, som J kunnen åstunda och vilje vi vara eder en nådig herre, så länge vi se eder det förtjena."
Sigrid hade aflägsnat sig genast när hon erhöll hertigens löfte, och genom herr Carl Lennartsons bemedling lyckades det henne lätt, att få både bår och bärare, och innan kort var tåget färdigt att vandra bort från slottet med den sjuke.
Mäster Sigfrid hade blifvit något uppehållen genom tvenne unga officerare, som nödvändigt ville, att han skulle spå dem i händerna. Mäster Sigfrid varnade dem för att lättsinnigt missbruka konstens helgd, och ville ej gå in derpå. Emellertid hade Sigrid, med tillhjelp af gamle Hans, hunnit få det bedröfliga tåget så långt i gång, ätt det just i sjelfva porthvalfvet möttes af mäster Sigfrid.
"Se, hvilket lyckligt möte! J, mäster Sigfrid, skolen visst med godhet säga mig, stackars flicka, huru jag bör bete mig för att få den sjuke rigtigt förbunden och vårdad. Jag förstår mig väl litet derpå, men är så oerfaren. Finnes här någon skicklig bårdskärare, så ville jag helst anlita en sådan."
Mäster Sigfrid lofvade villigt att biträda Sigrid med råd och dåd, men då invände Carl Lennartson, som medföljde till yttersta porten: "Kan ni, mäster Sigfrid, vilja åtaga eder att hjelpa denne unge, sjuke herre? Kan ni göra det af redligt hjerta, då J veten hvad derpå beror?"
"Unge herre", svarade mäster Sigfrid. "Var säker derpå, att hvad som är bestämdt, det sker, och ringa menskliga tillgöranden förändra icke ett strå. Jag skall samvetsgrannt bjuda till, att göra hvad jag kan, för att denne sjuke herre må blifva frisk, och är fullt öfvertygad om, att hvad som är förut sagdt, skall lika säkert ske, som om jag i detta ögonblick sloge honom ihjäl. Dertill kunde hon väl ock med dessa fagra ögon hitta sig en annan fästeman. J synens mig icke ens sjelf se så okärt på henne." Carl Lennartson rodnade och påskyndade sina steg för att upphinna Sigrid, som medan han talat med mäster Sigfrid, hunnit jemte båren utom porten.
"Nu, jungfru Sigrid", sade han i det han bugade sig, "nu får jag ej längre det nöjet att vara eder till tjenst. Det fägnar mig att kunna lemna eder i ett så godt beskydd som mäster Sigfrid Aronssons."
Sigrid tackade med några ord sin unge riddare, och tåget fortsattes åt staden så fort, som den sjukes tillstånd det tillät.