XXIV.
Ännu föll icke hertigens hämnd blodig öfver hans motståndare, men oqvädins ord och tillochmed stryk sparades icke.
Fru Ebba och hennes döttrar, fru Elin Stålarm och de flesta andra förnäma fruar, som funnos på slottet bortfördes fångna till Sverige. Till befälhafvare på Åbohus, förordnade hertig Carl äfven nu en Fleming, men denne hade varit riksmarskens bittraste fiende. Den nyss utnämnde befälhafvaren bad i ödmjukhet, att Hans Furstliga nåde måtte befria honom från den ansvarsfulla tjensten. Konungen höll honom redan misstänkt och skulle möjligen onådigt anse, om han åtoge sig befälet i Åbo, utan hans förordnande. Men hertigen lät ingen undskyllan gälla, och förklarade, att som en redlig kunglig majestäts och kronans undersåte, finge Fleming icke neka att göra sitt bästa i rikets tjenst. Skulle konung Sigismund sjelf infinna sig för att omhändertaga fästet, skulle han det ock honom genast tillhanda hålla. "Och", tillade hertigen, "J magen eder icke undskylla, der fosterlandet eder behöfver. Jag tager Glid till vittne uppå huru jag vänligen och kärligen alltid riket tillhanda hållit åt hans kunglig majestät, konung Sigismundus i Polen, och bjudit honom att sjelf komma och föra regimentet. Men han låter sig förvillas af upproriske, som förtala mig och hans sanna vänner; men skall dock visserligen herren Gud de onda på skam komma låta; och magen J ingen annan än åt konungen sjelf i egen person fästet öfverleverera, eller ock åt dem, som af mig dertill med fullmagt försedde äro; men manneligen utestänga denna förrädareligan här i Finland. Våga de att försöka röra på sig en gång till, så skola de få försöka huru det har sig att löpa hufvudlös, om mästerman ännu har någon slipsten qvar. För denna gången vill jag hafva fördrag som en nådig herre, och låta nåd gå för rätt; men hjelper ej det, så finnas bastrep nog till att ge dem halsdukar af, och skall dervid icke behöfva hushållas. J stannen alltså nu här, och tillsen det slottet hålles mig och konungen troget tillhanda."
Fleming bäfvade för det kinkiga uppdraget att tjena två herrar. Han visste allt för väl att den, som tjenade hertigen, stode i fullt uppror emot konungen, och ehuru han hatat Klas Fleming, så var han dock hans sak trogen. Men att stå gent emot hertig Carl och neka att lyda hans befallningar, vågade han icke. Han ägde icke eller sin frändes orubbliga trohet och oböjliga redlighet, som icke tillät någon dagtingan med samvetet. Fleming stadnade sålunda, som befälhafvare, på det numera högst dåligt försedda fästet, derifrån hertigen hade bortfört de bästa kanonerna och der munförrådet var förtärdt.
Att försvara det mot Stålarm och finnarne, torde väl hafva varit föga görligt, men försöktes också icke, det öfverlemnades genom dagtingan; och innan två månader förlupit sedan hertig Carl lemnat Finland, stod Stålarm åter på Åbo slott såsom högste befälhafvare i landet.
Ändteligen blefvo nu ock Klas Flemings jordiska qvarlefvor nedsänkta i den, i Pargas kyrka väntande grafven. Sedan den hunnit bli färdig, hade tiden varit alltför osäker, för att fru Ebba skulle kunnat våga föranstalta om den stora högtidligheten. Under belägringen blef det omöjligt och slutligen hade hertigen strängt förbjudit begrafvandet af den döde. Men nu blef det den första omsorgen, sedan konungens anhängare åter inkommit på slottet, att med pomp och ståt föra den fordom så mäktiges lik till sin hvilostad.