XXX.
Få dagar sednare styrde hertigens flotta, under Joachim Scheels befäl, in på slottsfjärden. Med förakt afvisade Stålarm hvarje förslag om fästets uppgifvande. Äfven hotelsen att aflifva de nyss förut på Kastelholm tagna finska fångarne, verkade intet.
Det blodiga förspelet af hvad, som komma skulle, började nu, då sju de förnämsta af dessa fångar afrättades och, för att skrämma slottets befälhafvare med samma öde, steglades på Korpolaisberget, på det den gräsliga synen skulle falla de belägrade i ögonen. Men den ohyggliga anblicken, af vänners steglade kroppar, framkallade hos Stålarm endast den verkan, att han gjorde alla anstalter, för att i nödfall kunna draga sig in i det innersta af slottet, och der spränga sig i luften.
Åter anlände budskap från amiralen. Finnarne voro slagne. Arvid
Erikson måtte gifva sig, så länge någon nåd vore att förvänta.
Äfven nu ljöd Stålarms svar lika stolt: "Han trodde ej på de honom
meddelade nyheterna."
Yttermera blef besättningen på hertigens befallning meddeladt, huru han i Helsingfors låtit halshugga och stegla dem, som stått emot honom, såväl herrar som ringare; men allt förgäfves. Dock äfven nu verkade förräderiet hvad ej fruktan kunnat verka.
En man ur staden lyckades inkomma i fästningen. Denne visste berätta huru numera endast Åbo stode hertigen emot, huru denne straffat sina motståndare i Wiborg, huru Carl tågade mot Åbo. Allt sådant utspriddes bland besättningen. Bland dem fanns äfven nu en och annan hemlig anhängare af hertigen. Desse lyckades intala flere, att det vore bättre att gifva sig, medan tider vore och man ännu kunde hoppas på bättre vilkor, än som kunde stå att fås när hertigen sjelf hunnit anlända. Dessutom sparades icke på framställningar huru den renlärige hertig Carl vore en vida bättre konung, än den papistiske Sigismund, som dessutom icke mäktade försvara sitt arfrike, och oaktadt den ed, Stålarm tagit af alla att förr spränga sig i luften, än gifva sig, så tvungo de honom att dagtinga.
Stålarm lofvade på sina och alla i slottet befintliges vägnar, att hädanefter vara hans furstliga nåde lika trogen och huld, som de hittills varit det emot Sigismund, den de numera icke ville vara underdånige, utan uppsäga all tro och lydnad, blott de erhöllo löfte om säkerhet till lif och gods och att dem ingen olägenhet skulle ske, för deras härtills konungen bevisade trohet.
Till hertigen skickades härom, som sändebud, en af de fremmande tropparnas officerare, en skottsk, och sjelfve den fiendtlige anföraren, amiralen Joachim Scheel, skref förnyade gånger och bad om nåd för de belägrade. Hertigen lät slutligen beveka sig att gifva ett svar. Det lydde: att han ville taga slottets försvarare till nåder, med vilkor, att en och hvar skulle inför rätta svara på de beskyllningar, som honom skulle göras.
Stålarm anade det värsta, men nödgades dock gå in på detta vilkor, och blef sjelf, jemte alla män af någon vigt, satt i förvar, till dess hertigen kunde komma från Wiborg, der han emellertid låtit afrätta fjorton man, de fleste af landets ädlingar. Deras hufvuden uppsattes på en af stadsportarne, somliga steglades, allas egendom konfiskerades och gafs åt hertigens anhängare.
Kring landet flög nu, på tusende tungor, ryktet om slottets öfvergång, och att konungens sak vore ohjelpligen förlorad. Alla, som hittills varit tveksamme om, hvilket parti det vore klokast att välja, blefvo nu i hast hertigens ifriga anhängare, hvaremot de, som på något sätt arbetat för konungens sak, bjödo till att hålla sig tysta och undan för faran, så vidt möjligt.
Men i många hem hördes med bäfvan underrättelsen om de fängslade herrarnes förestående dom. Man hade redan lärt sig att veta, det förrädarne halshöggos, och att alla voro förrädare, som förblifvit konungen trogne. Närmare och fjärmare anförvandter och vänner, bäfvade för de sinas öde. Att en domstol blifvit nedsatt för att dömma dem, fick man äfven snart höra.