Sigrid Liljeholm: Roman

by Fredrika Charlotta Tengström Runeberg

XXXI.

Fru Metta Liljeholm med sin dotter hade redan en tid bortåt varit bosatt på Wiken, det lilla hemman som Sigrid i arf erhållit af sin moster, den gamla nunnan i Nådendal. Liggande undanskymdt, vid en vik af saltsjön, syntes det herr Erik vara ett säkrare hem för hans hustru och dotter, än det tavastländska godset, som låg vid en väg, der de orolige bönderne ofta ströko fram. Dertill voro de båda fruntimmerna på Wiken icke längre från Åbo, än att herr Erik, tillochmed i dessa oroliga tider, någon gång blef i tillfälle att der helsa på dem. Fru Metta var ingalunda belåten, med att lemna det stora godset utan sin egen vård; men då herr Erik bestämdt så önskade, gjorde hon icke heller några invändningar och hade snart äfven här funnit arbete nog, med att ordna det förfallna, lilla hemmanet.

Äfven till Wiken kom nu ryktet om hvad som föregick i Åbo. Det visste äfven berätta att herr Erik Liljeholm var fängslad. Fru Metta blef utom sig. Hon ville gerad resa in till Åbo, för att läsa lagen för hertigen. Sigrid föreställde henne mildt och sagtligt, att det endast skulle förbittra honom. Hon försökte att lugna sin mor med hoppet, att herr Erik ju dock icke varit af de förnämste och mest kände motståndarne mot hertigens välde, och att de således hörde kunna hoppas, det fursten skulle förfara skonsamt; men just då hon sade detta, svek henne rösten, och hon brast i gråt.

Fru Metta tog, som vanligt, raskt sitt beslut, och innan dagen var slut, var hon redan på väg till Åbo. På vägen möttes hon af en af delning af hertigens soldater, som utgått för att plundra hos konungens anhängare. Med knapp nöd undgick hon att af dem bli ihjälslagen, och måste vända om hem, dit hon återkom än mera uppretad och skrämd, än förut.

Sigrid, som icke väntat sig något tillfredsställande resultat af fru Mettas färd, hade under modrens frånvaro ej haft styrka att i stillhet bära på sin sorg, och fru Metta fick nu, genom det lugn, hon sökte att intala sin dotter, sjelf erfara en känsla af förtröstan, och började småningom fatta hopp. Sigrid åter, förlorade allt mer sina förhoppningar, ehuru hon bjöd till att lugna sin mor, genom det hon visade sig sjelf lugn. Om dagarna syntes hon sig temmeligen lik, som förr, endast blekare och ännu stillare och tystare; men om nätterna, då hon ej behöfde kufva sig för att icke oroa sin mor, då grep henne oron så mycket djupare. Hon hade sett hertigens blick, hon hade hört hans röst, då han talat om hennes far, och hon kunde icke hysa något hopp. Lade hon sig ned för att hvila, så tyckte hon sig se sin fars blodiga hufvud bredvid sig på dynan. Slöt hon sina ögon till sömn, så förföljdes hon af drömmar, så blodiga och förfärliga, att hon vaknade af fasa och bjöd till att icke slumra mera. Få dagar efter olycksbudets ankomst, infann sig lilla mor Annika på Wiken. Fru Metta lät hemta henne in till sig och sade: "Nå, mor Annika, huru har ni hittat hit? Väl hade jag kunnat behöfva er ibland, till hjelp för korna; det har nu dock allt gått för sig. Men kan J nu ge mig tröst, kan J förutsäga mig huru det skall gå med herr Erik, skall det kunna bli fara för hans lif?"

"Jaså, stora frun har sorg och bekymmer, så väl som lilla mor Annika. Hi, hi, hi, jo, jo. Annikamor har varit långa vägar. Jo, jo, der det börjar lukta blod, hämdeblod för hennes hjertas barn, dit vandrar Annika, för att njuta af den söta doften. Roligt att se hur den förbannelsen, mor Annika läste öfver det blod som Flemingen gjöt, hur den svällde, hur den jäste, hur den drar blod ur alla dem, som komma slägten nära. Jo, jo, vid Stockholm såg jag så fager, ung blod, det fick Flemingens flicka till rosor öfver sitt hjerta.

"Annika har vandrat, hon har sett hur hertigen slagtat de finska herrarne. Jo, jo, blod vankas det! Skall det vara mera af sorten? Åh jo, åh jo, inte skall det sparas, nog skall det bestås."

Fru Metta kände bäfvan vid gummans ord, utan att rätt förstå hvad de syftade på, men hon skyggade för att på något ovänligt sätt tilltala henne och sade blott: "Kära mor, tala ej så der ohyggligt, när jag frågar om herr Erik."

"Åh hå, herr Erik, herr Erik, honom går ingen nöd uppå. Han var den ende, som lindrade fängelset för min lille gosse, han var god mot min Bengt, honom skall intet ondt få komma vid, nej nej, icke låter Annika sina vänner komma till skada, nehej, hvarken herrar eller kreatur. Åh håh, god var han alltid mot gamla Annika; frågade när han mötte mig på gatan, och fast många hörde det, så frågade han: 'Nå, mor Annika, hur är det med er, behöfver ni något?' Nehej, herr riddare, svarade jag och neg, nehej, herr riddare, i dag behöfver jag ingenting. Ånej, ånej icke skall något ondt få ske honom."

Sigrid hade dragit sig undan i det andra rummet. Henne syntes Annikas beteende stöta på signeri, och hon ville dermed intet ha att göra. Men nu stultade gumman fram till henne och sade: "Åh hå, fager jungfrun sitter hemma och aktar sina fina kinder, och låter hertigen knoppa sin far."

Sigrid såg förskräckt på gumman och svarade, nästan omedvetet: "Ack, om jag dock kunde vara hos honom helst, det vore dock en tröst."

"Åh hå, kan inte dottern hjelpa sin far? I hennes ögon står, att hon kan. I natt vandrar gumman till Åbo; hon går för att se sin hämd, för att se blod! Och den unga vill ej gå samma väg, för att skona sin fars blod. Hi hi hi."

Gumman hade uttalat, hvad ej Sigrid ens klart vågat tänka. Hon ville till Åbo, att begära nåd för sin far. Hon hade lyckats en gång, ack, skulle hon väl kunna hoppas att lyckas en gång till! Och skulle hennes mor tillåta henne denna vågade färd? Omöjligt, hon hade ju ej ens sjelf sluppit fram och skulle i alla fall otvifvelaktigt anse sig sjelf vida mer passande, än Sigrid, att försöka få tala vid hertigen. Sigrid, åter, anade att fru Metta skulle förderfva all möjlighet att vinna nåd, om hon ännu komme att göra något försök i den vägen. Sigrid kände huru fåfängt andra fruar hos hertigen försökt, att få ens begära nåd för sina män; huru hårdt de blifvit afvisade. Men huru skulle hon sjelf kunna hoppas att vinna något för sin far? Huru skulle hon ens kunna komma till Åbo?

Tusende tankar svärmade i Sigrids hufvud. Natten kom och hennes pulsar, som eljest slogo så lugnt, bultade nu som i brännande feber. Hon kunde ej frigöra sig från det intryck, gummans ord gjort på henne. Kunde Annika verkligen se längre, än andra menniskor? Vore det möjligt att Sigrid skulle kunna göra något för sin far? Hon hade så ofta blifvit beskylld för att vara för mycket stillsam, för mycket rädd att framträda; var hennes tvekan nu endast en sådan yttring af hennes allt för tillbakadragna sinne? Och hon visste dock med sig sjelf, att hon icke skulle ryggat tillbaka, om hon med sitt lif kunnat återköpa sin fader. Den vanligen så tysta och stilla flickan vandrade nu omkring i oro, och det märktes grannt att om hon än vanligen syntes mera vara sin faders dotter, så var hon icke heller utan mycket tycke af sin mor.

Rastlöst vankade hon fram och åter i sin lilla kammare i månskenet.
En skugga skymtade på vägen, den väckte hennes uppmärksamhet. Den kom
närmare, stadnade slutligen vid hennes fönster. Det var mor Annika.
Med ovanlig röst sade denna: "Jungfru, vill du rädda din far?"

"Huru skulle jag kunna det?"

"Det vet jag icke, men jag har sett det i vatten och jag har sett det i eld, och jag vill icke att herr Erik Gustafsson skall dö. Vill du följa till Åbo, så skynda; kommer du ej nu, så är tillfället förfeladt. Tro icke att du lätt kan slippa fram i krigande land. Men hvem tror du vågar hindra den, som befaller både eld och luft och vatten, och hvem vågar hindra den, hon vill beskydda? Se jungfru, det molnet der, det stiger opp emot månen. När det betäcker månens skifva, går den gamla! Vill den unga ej följa, så dör hennes far!"

Sigrid kastade bäfvande blicken på molnet. Lång besinningstid bestods henne ej. Ett ögonblick böjde hon knä och ur hennes bröst höjde sig en ordlös suck. Derpå steg hon opp, tecknade hastigt med ett stift på ett pappersblad: "Moder, förlåt, jag går för att söka frälsa min far. Låt ingen veta att jag gått, sök mig icke, det skulle tillintetgöra allt hopp om lycklig utgång. Bed, men sörj icke för mig."

Redan nalkades molnet månens skifva. Öfver sin hemma väfda och spunna klädning kastade Sigrid en mörk kofta, band öfver sitt hufvud en duk, stoppade hos sig guldringar och några guld- och silfverpengar, som hon fått till faddergåfvor; ännu var ej månens skifva fullt betäckt. I hast gjorde hon ett helt litet knyte af några kläder, och så gick hon utan buller ut i den stilla natten, der molnet i detsamma undanskymt månen, och lilla mor Annika redan syntes på gångstigen, några stenkast från huset.

Snart upphann henne Sigrid, och gick tigande vid hennes sida. Äfven mor Annika teg länge. Hon förde snart Sigrid in på en biväg genom skogen, och så allt vidare, på stigar långt ifrån de vanliga.

Endast med ansträngning kunde Sigrid följa den lilla hastigt framilande gumman, och när den gamla slutligen upplät sin mun och började skratta på sitt ohyggliga sätt, samt prata och sladdra om blod och mord och stundom snattrade likt en anka, stundom grät och åter skrattade, då bäfvade Sigrid och nästan ångrade, att hon begett sig åstad med detta hemska sällskap. Men när hon såg med hvilken säkerhet gumman förde henne fram på skogsvägar och gångstigar, så lugnade hon sig åter och fann, att bättre förare hade hon ej kunnat få.

Då Sigrid fattade beslutet att följa med Annika, så skedde det i full öfvertygelse om, att hon, under gummans beskydd, säkrast skulle kunna slippa fram hvar som helst, blott denna sjelf så ville. Men dock ansåg Sigrid sig ej så alldeles säker på gummans goda vilja, dels och mest fruktade hon för att låta henne till sin fördel använda någon af sina trollkonster, ty detta vore ju en svår synd. Hennes ångest för fadren och nödvändigheten att hastigt besluta sig, öfvervann dock hennes tvekan, och hon lugnade sig med hoppet att kunna afhålla gumman ifrån, att för hennes räkning använda något signeri. Så snart Annika började med sitt underliga prat, bäfvade Sigrid åter, men något annat, som skulle förefallit farligt, varsnade hon ej.

På de stigar der gumman med fullkomlig kännedom och säkerhet förde dem framåt, möttes ytterst sällan någon menniska. Sedan de vandrande, dels till fots, dels med båt, tillryggalagt en så lång väg, att Sigrids fötter började säga opp sin tjenst, sade mor Annika: "Siså, här är nattqvarteret. Icke är just bädden mjuk, men jag tänker jungfrun sofver utan vagga i natt."

Stället var en liten ödslig backstuga, der en gammal gumma bodde ensam. Med af häpnad helt runda ögon, stirrade kojans värdinna på sin gamla gäst, men syntes villigt ordna allt till de vandrandes beqvämlighet, så godt hon kunde.

"Jo jo, jungfrun", sade mor Annika, "här måste hon bo så trångt, när hon är nära det stora huset i Åbo. Men, fina jungfru, kom bara och vandra med mig åt hemtrakterna, jo der är ståt! Der ska jag föra henne öfverallt i de rikaste gårdarne. Hon ska inte behöfva vara rädd för dåligt värdsfolk. Hi, hi, hvar tror hon värdsfolket är? Äro de ej slagna kanske! Eller tror hon, att hon skall snyrpa på sin fina näsa, åt att i bondens stuga ej är så fin lukt som i herrarnes salar? Hi, hi, hi, nog är luften frisk, men hvar äro väggarna och hvar äro taken? De äro flugna med vinden sen de blifvit brända till aska. Tror hon qvinnorna skola besvära hennes öron med pladder, eller barnungarna med skrik? Ånej, aldrig, allt är der nu så fint och rart; qvinnorna och barnen ha svultit ihjäl, ser hon. Siså, godnatt jungfru, sof nu, att hon i morgon är rask igen."

Sigrid hade svårt att somna, men trötthet och nattvak tog slutligen ut sin rätt. Om morgonen kände hon sig temmeligen uthvilad.

Ju närmare de vandrande hunno Åbo, dess mera mörknade hos Sigrid hoppet om att genom sina böner kunna utverka nåd för sin far; och då Annika slutligen förde henne in i staden genom en bakport från en åker till en trädgård, då sade hon vid sig sjelf: "ack lättare vore att beveka slottets murar, än hans hjerta."

"Försök, försök, kanske de vekna!"

"Ack, mor Annika, håna ej mig arma. Ni har gjort mig en större tjenst, än jag kan löna er för, då ni fört mig hit."

Ur slottet hade blifvit bortjagade qvinnor, som numera hade intet der att uträtta. Sigrid lyckades få träffa en af desse, och fick af henne besked om mycket. Qvinnan visste att herr Erik Liljeholm verkligen satt fängslad, likaså Arvid Eriksson, Johan Fleming och många andra. Men det vigtigaste af allt, hon visste att herr Erik hade blifvit satt i konung Eriks fängelse, ty hon hade hört vaktknektarne skämta öfver att det vore nu Erik som Erik. Af henne fick ock Sigrid höra, att ej hertigen ännu var kommen till Åbo. Denna uppgift gaf Sigrid mycket att tänka på. Att det nämnda fängelset ej ägde ens ett fönster utåt, utan endast emot gången, som gick opp från fånggården, det visste hon. Men fru Ebbas ord om gallret i det fönster, som från gången vette utåt, rann henne i hågen. Nu hade yttermera en tid, sedan dess, med fukt och rost tärt gallret och förmodligen yttermera försvagat det. På Sigrids fråga visste ock qvinnan svara, att herr Erik ofta hade tillstånd att vistas ute i gången, utan att någon vaktkarl stod derinne, ty då en knekt hade skämtat öm, att kung Erik blifvit till herr Erik eller något dylikt, så hade en vaktknekt svarat: "ja men det är bättre att vara herre, än kung, när man är i fängelse, ty kungen fick ej ens titta ut i gången utan vakt, och der sitter herr Erik ofta flere timmar;" knekten hade ock tillagt, att det kunde han gerna få göra, ty nog är den gången lika säker som hvarje annat fängelse, när vakt står utom dörrn. Nog stå de gamla, många aln tjocka, gråstens murarna både mot herre och kung. I skymningen låstes dock fängelsets inre dörr och för natten var herr Erik instängd i kung Eriks fängelse.

En liten stråle af hopp började gry för Sigrid. Så ringa den än var, så kunde hon ej underlåta att fästa sig dervid. Så fullt upptagen än hennes själ var af tanken på fadren, så glömde hon dock icke, att äfven fråga hvad qvinnan visste säga om Johan Fleming. Hon lugnades ganska mycket, i afseende å hans öde, genom den berättelse qvinnan afgaf, om huru fruarna i slottet sagt, att de hoppades, det han icke skulle behöfva lida något.

Sigrid fann snart ett hem i samma boning, der hon, genom mäster Sigfrids bemedling, hade funnit en fristad, då hon ur slottet bortförde den svårt sårade Enevald Fincke. Det var hos en gammal, stilla enka, af borgerligt stånd. Gumman tog nu helt kärligen och vänligen emot den unga, blida jungfrun, hvilken hon biträdt med att sköta hennes sjuke fästman, till dess han hunnit bli så mycket bättre, att gumman ensam kunde vårda honom. Här hade Sigrid tillfälle, att i lugn öfverväga den plan, hon börjat att uppgöra. Skulle hon lyckas att ur fängelset rädda sin far, så hade hon för honom till en början ett säkert gömställe i Nådendals kloster, till dess utväg blefve, att fly längre bort från det farliga grannskapet af Åbo.