XXXIV.

Nu randades den af så många med bäfvas rantade dag, då hertig Carl inträffade i Åbo. Han föregicks af blodiga rykten. Alla som retat hans vrede genom trohet mot Sigismund, och synnerligen de, hvilka genom sin börd eller större förmåga kunde blifva farliga, föllo offer för hans hämd. Halshuggning, stegling, förlust af all egendom drabbade tätt, och de lifdömdes familjer befunno sig i sin djupa sorg, med detsamma de förlorade makar, söner eller bröder, tillika försatta i den yttersta fattigdom.

Hustrur och barn till de fångne herrarne på Åbo slott omgåfvo hertigen vid hans ankomst och bådo knäböjande om nåd för de sina. Hertigen svarade: "Hvi bedjen och anropen J mig? Jag kan intet, det är lagen, som skall dömma dem. De hafva brutit mot konungens ed, gjort uppror mot fäderneslandet och stått mig efter lifvet; deras dom måste lagen fälla."

Hertigen gick nu opp i sina rum och lät genast införa Arvid Eriksson Stålarm, som värdigt och lugnt besvarade hertigens häftiga tilltal, och skyndade sig att begagna tillfället för att få framställa Johan Fleming, såsom af honom lockad och öfvertalad att qvarstadna. "Han hade kommit till Finland för att ordna enskilda angelägenheter och skaffa sig något penningar, dermed han skulle bege sig i fremmande land, att der öfva och försöka sig, såsom unge adelsmän bruka, hvarigenom han i framtiden bättre kunde tjena sitt fädernesland."

Sedan Stålarm blifvit bortförd, befallte hertigen att Johan Fleming skulle införas. Hertig Carl vandrade fram och åter med stora steg. Ådrorna på hans tinningar svällde. Gång efter annan sammanknöt han handen. Nu inträdde Johan Fleming och bugade sig djupt. Hertigen gick häftigt emot honom. I hans öga strålade segerglädje, då han sade: "Ha, detta är således Klas Flemings son!" Det var som om han nu först skulle hafva känt sig rätt säker om den krona, han eftersträfvat, och dock rörde sig i hans inre en dunkel önskan att skona den älsklige ynglingens blod. När Johan så stod inför fursten, på en gång ödmjuk och stolt, och det behagliga, ungdomliga anletet höjde sig bönfallande emot honom, då vek för ett ögonblick sjelfviskhetens blodlystna demon från Carl och han sade: "Det synes mig dock hårdt, att förgöra detta unga lif. Välan, vill du, som en ärlig och adelig yngling, lofva och förpligta dig för framtiden, att troget tjena mig och riket, så vill jag, för din ungdoms skull, låta nåd gå för rätt och skänka dig lif och frihet."

"Mot mig har min herre, konung Sigismundus, alltid varit en nådig herre; det vore af mig otacksamt att öfverge hans tjenst, och jag äger dertill ingen skälig orsak, och dock", tillade Johan, böjande knä, "beder jag, att Eders Furstliga nåde måtte bevilja mig nåd, emedan jag till Finland kommit endast för att skaffa mig medel att försöka min lycka i fremmande land."

"Du, Johan Fleming, beder om nåd och böjer blott ett knä! Hvarföre vördar du mig icke med tvänne knän?"

Öppet och rent strålade Johans blick, då han svarade: "Endast åt Gud och min konung sparar jag denna vördnad."

Nu trädde Carl ett steg tillbaka: "Ha, så är det. Af ormaägg komma ormaungar. En sådan var din fader och sådan blir du sjelf, om du får lefva; men du skall icke växa mig öfver hufvudet, som han. Hade icke den öfvermodige och bålstore tyrannen, som aktade hvarken Gud, konung eller land, satt sig opp emot mig och farit fram som ett vilddjur, och dräpit och slagit ihjäl fattige bönder och godt folk, som ville försvara rikets lag och regering, så skulle längesedan fred och rolighet herskat. Men du gifver nogsamt tillkänna, att du af din fader ärft natur och sinne, och varnar oss för det vi, i lika motto, skole förvänta af dig. Derföre må du vara beredd att svara för rätta med de andre finnarne, med hvilka du dig förbundit hafver, och stå din egen fara." Vakten slöt sig kring Johan Fleming och han nedfördes åter i sitt fängelse.

Hertigen stod en stund qvar på samma plats, men började sedan gå fram och åter i det han sade: "Hade icke den förrädarn nära narrat mig med sitt fagra anlete och blida min, att gifva honom fri. Herren förlåte mig, att jag så ernade lemna mina och riksens fiender qvar, för att stämpla ondt och föra oskyldiga menniskor i olycka, genom sina illfundigheter. Herren känner mig och vet, att jag icke eftersträfvat regementet, utan fast mer gjort allt hvad i min förmåga stått, för att bibehålla det åt min broders son, konungen i Polen; men ätt han, mot all ed och försäkran, som en menedare och förrädare, sitt eget fädernesland med krigsfolk öfverfaller, och vill med papisteri och svek oss alla i olyckan föra, och sätter till befallningsmän sådane, som den blodhunden Klas Fleming och dylika. Nej, visserligen måste de ogerningsmännen alla förgöras. Så länge adeln är för mäktig i landet, äger kronan ingen makt." De sista orden uttalades halfhögt, men om för resten detta tal var ernadt att höras af vår Herre, eller af den tjenare, som stod vid dörren, eller af hertigens eget samvete, är ej lätt att afgöra. Kanske det var ernadt litet åt dem hvarje.

Den utnämnda domstolen hade sin session på rådhuset i Åbo. Joachim Scheel, Bjelkar, Lejonhufvud, Brahe och flere andra, sutto kring bordet. Fångarne fördes nu öfver torget, mellan led af soldater, under ljud af trummor och pipor, opp till rådstugan.

Anklagelsen upplästes. Nio punkter, alla rigtade mot Arvid Eriksson
Stålarm. Han hade fört afvig sköld emot fäderneslandet, hade stått
Hans Furstliga nåde efter lifvet, och så vidare. De andres brott
omtalades icke.

Nu framsteg Stålarm och talade: "Ädle herrar, som till domare tillsatte ären, hvad jag än kan hafva brutit, denne unge herre, herr Johan Klasson Fleming, han ar dock till allt oskyldig, och hvad det anbelangar, som blifvit honom lagdt till last, att han med konung Sigismund följde vid dennes infall i Sverige, så måste honom tillgodoräknas, det lagen, som fäller den, som med fremmande krigshär går emot fäderneslandet, dock här tillägger: 'med mindre han var sjelf med, som näste var till riket.' Och hafver herr Johan, som då hade tjenst invid sin konungs person, näppeligen spännt en bössa emot Hans Furstliga nåde eller hans folk."

Joachim Scheel lofvade att framställa allt detta för Hans Fursteliga nåde, och så fullföljdes ransakningen, med att punkt för punkt upptaga beskyllningarna emot Arvid Eriksson. De öfrige anklagades brott omtalades icke ens, utan syntes deras dom komma att innefattas i Stålarms.

När alla de nio anklagelsepunkterna voro genomgångna, framträdde åter Stålarm: "Ädle och välbördige herrar, beder jag ödmjukligen, att J viljen hos Hans Furstliga nåde understödja min ödmjuka bön. Icke beder jag om någon annan nåd, än den, att han ville mig den gunst och nåd bevisa, att låta mig ensam dö, och skona dessa andra mina medfångne herrar, emedan jag hafver varit den, som hafver förestått den högsta makten i Finland, och de endast hafva följt mig och mina föreskrifter; och äro de således att ursäkta för hvad de mig till åtlydnad hafva brutit. Derhos måtte det ock högeligen beklagas, att J, ädle och välbördige herrar, eder förhastat, i det J endast mina brott och min skuld undersökt, men icke ransakat dessa mina medfångars, hvilka J nu, jemte mig, viljen dömma."

Grefve Mauritz Lejonhufvud svarade: "Det hafva alla finnarne varit om ett råd uti det, som J uti landet bedrifvit, och dertill med behöfva icke vetterlige gerningar stor ransakning."

Följande morgon uppställdes hertigens krigsmakt i en krets utanför slottet. En otalig folkmassa af alla stånd samlades der utanföre. Inuti ringen stodo alla fångarne på knä. Cancelliskrifvaren uppläste domen: Alla de uppräknade tjugutvå herrarna skulle halshuggas, deras hufvuden uppsättas på pikar, kropparna steglas och deras egendom konfiskeras.

Hertigen kom derpå ned från slottet och emottog af alla närvarande hyllnings ed. Men när han åter skulle träda ur ringen höjde Johan Fleming sin röst och bad, att "Hans Fursteliga nåde ville låta nåd gå för rätt."

Fursten gick honom förbi och svarade: "Du har förkastat min nåd och förlåtelse, då den erbjöds dig; nu är det för sent. Domen är fälld. Jag har icke mera makt att efterlåta landsens rätt. Tänker numera icke på annat än huru J magen bereda eder att svara för edra gerningar i en annan verld."

Det var dagen efter den, då domen hade fallit. I sitt fängelse satt Johan Fleming vid ett bord. Han hade på begäran erhållit skriftillbehör. Hufvudet hvilade en stund i handen, innan han fattade pennan. Det var sitt testamente den tjuguettårige ynglingen skulle skrifva. Han började nu:

'Gud den allrahögste han vare min hjertans kära morkärs tröst uti hennes bedröfvelse, och tvina intet att domarena skola svara mig för Guds stränga dom, huru de mig dömt hafva.

'Derpå anbefallte han sina tjenare åt sin moder, och bad att såsom de alla honom troligen tjenat, de ock måtte bli ärligen och väl lönta. Äfven några små skulder uppgaf han, som borde betalas, recommenderade till sin moders godhet personer, som hade bevisat honom välvilja, i denna min bedröfvelses tid, och hafva mig hulpit med mat och öl, såsom ock hafva tillsagt att efter yttersta råd hjelpa mitt lik till sin lägerstad, efter som mig kan undtvara.

'Till konungen beder han "för sin salige faders trogna tjenster, så ock min egen intill denna stund, att min hjertans kära morkär och systrar må njuta det till godo, som de hafva mist både ärfdt och förvärfdt, att de ej må behöfva lida nöd och spott." Några andra punkter, alla bevisande hans ädla, varma hjerta, tillade han yttermera, och slutade med följande ord: 'Låter jag min hjertans kära morkär förnimma, att hvem hon hafver att beskylla för min död, kan jag intet annat säga, utan att den trängtan och åstundan, som hans furstliga nåde hafver haft, till att ödelägga och fördämpa min slägt, hafver varit orsaken till det förnämsta, hvilket nu efter hans vilja gånget är. Gud tröste eder, min hjertans kära morkär, samt mina kära syskon, och låte oss finnas i den eviga glädjen. Gifvet uti min eftersta stund på Åbo slott den 10:de November Anno 1599.

Eder ödmjuke son hafver jag varit.

Johan Fleming.'

Sedan detta var skrifvet, vände sig Johan Fleming till sin gamle tjenare och sade: "Nu har jag allt ordnadt, och beder dig blott ännu en gång, att du, om dig möjligt blifver, må framföra mina hjertliga och kärleksfulla helsningar till alla dem, du vet att jag hållit kär, och att du må berätta dem om mina sista stunder."