Sigrid Liljeholm: Roman

by Fredrika Charlotta Tengström Runeberg

XXXV.

Sigrid och hennes fader hade emellertid tillbragt tiden i sitt mörka, unkna gömställe. En afton i mörkningen hade Sigrid vågat sig in till den lilla staden, för att få köpa mat, men snart blef det lilla förrådet slut. Hon måste nu åter försöka att skaffa mera. Dessutom blef det allt mer af nöden, att söka en annan tillflyktsort, ty det blef allt kallare i luften. Derföre måste flyktingarne bjuda till att få höra något från den yttre verlden, hvilket äfven eljest var för dem af högsta intresse. Herr Erik fogade sig med sin vanliga, lugna bekymmerslöshet uti det ingalunda behagliga läget, att tillbringa sina dagar i det mörka och unkna, källarlika rummet; och Sigrid tänkte alldeles icke på att hon sjelf led obehag deraf. Men hon fruktade för fadrens hälsa och tålamod, och funderade ideligt på utvägar att komma hädan. För Sigrid hade visserligen ingen fara varit att vandra bort och återbege sig till sitt hem, men att lemna sin far, kunde hon ej sätta i fråga.

Då nu matförrådet var slut, fanns ingen annan utväg, än att Sigrid åter i skymningen begaf sig till staden med duken tätt knuten om ansiktet. Hon lyckades snart nog att få uppköpt hvad hon behöfde, men hvad hon i nyhetsväg kunde få höra, var af så förfärande art, att hon endast med möda kunde hålla sig upprätt, för att bjuda till att åter hinna till sin far.

"Åh håh, hvad J är högfärdig, jungfru Sigrid", ropade en röst bakom henne.

Sigrid spratt förskräckt till och såg sig om, men lugnade sig genast, ty hon igenkände gamla mor Annika, som med detsamma upphann henne.

"Nå, mor, hvadan kommer ni?" frågade Sigrid vänligt.

"Åh jo, kommer från blod, mycket blod, nästan för mycket. När hertigen håller kalas, så består han så det käns. Fy, det börjar rätt äckla till slut, det blir för mycket af det goda. Hi, hi, hi, der kasta' de boll med hufvun och satte dem på pikar. Huu, icke var den leken ändå så rolig, som jag tänkte, fast sjelfvaste herr Klases son var lika blodig som han — han — hon vet, jungfru, fast man intet nämner simpelt folk i bredd med de förnämare. Men han var allt fager och ung, herrn der också, och många sade, att det finns folk som måste gråta efter honom, lika bittert, som… åh…"

"Johan Fleming, i himlens namn är det då sannt?"

"Åh jo, åh jo, liksom alla de andre. Åh jo, Olof Klasson, Nils Ivarsson Stjernkors, Michel Påfvelson Munck, Sten Fincke, och många, många, hela långa raden. Bara Kurcken och Arvid Eriksson förde de in tillbaka igen, just som de väntade att mista nacken. Åh håh, men det var otäckt! Tror jungfrun, att allt vattnet der borta i fjärden, kan tvätta bort all den bloden? Ånej, intet går det med salt vatten. Nåh, kanske stora Näsijärvi? Nej, det är så stilla, så mildt, icke förslår det. Men Kyrönkoski, ja, eller Imatravattnet; husch hvad det skummar i tvättbaljan! Ser J, jungfru, blod ville jag ha, det brann i mig efter blod, men detta blef dock för mycket."

Åter började Annika: "Och herr Erik Liljeholm, ja, han är död han, och honom söker ingen. Men domen föll ändå, att hans lik skulle nedgräfvas i galgbacken och hans gods falla andra herrar till. Ah ha, men si, jungfru Sigrid gråter icke efter far sin ändå. Hi, hi, hi. Huu, ånej, Annikamor har icke lust att skratta, der var ett så ungt hufvud och vackert; och det var en annan också, som var ung och vacker, som de sköto der på Åland, nog vet jungfrun, den der gossen som ville gifta sig med Storklasens flicka. Nå, vill J veta något, jungfru, kan J läsa, kan J den trollkonsten? Nog skylla de att lilla mor Annika borde brännas för att hon kan mer än andra, men hvad straff borde då den få, som kan läsa? Det är väl värre trolleri, det! Der har hon papper, läs, läs. Jo si, Johan Bertilsson, han lär väl få söka papperet sitt, han."

Mekaniskt emottog Sigrid pappersrullan, utan att ens veta af det.
"Ack, de arma. Gud hjelpe dem. Fru Ebba, Karin! O, Gud styrk dem.
Kunde jag dock på ett ögonblick komma till dem. Huru skola de bara
allt detta?" utbrast hon.

"Åh, storfolket, hvad felas väl dem?"

"Mor Annika, håna icke de olyckliga, har ni ej sjelf lidit nog bittert af att förlora den ni ansåg som edert barn. Har ni i ert hjerta ingen annan känsla, än hämd, och ni har dock varit så välvillig emot mig", utbrast Sigrid, som mer än en gång förut sökt förhålla mor Annika hennes ohyggliga hämdlängtan.

"Åh hå, jungfru, hvar och en sitt, hvar och en sitt. Herr Erik var god emot honom — honom, som jag ej törs nämna; men — Flemingen, var han också god mot honom, han som… huu nej; hvar och en sitt derför."

"Och derföre vill ni att de, som eder intet ondt gjort, skola lida. Fru Ebba, alla lidandes beskyddarinna, den unga Katharina, ja, den unge Welam de Wyks mor, ty äfven han hade en mor. Har J, mor, tänkt på alla de sorger, alla de tårar, de fälla, har J tänkt på alla de enkor och barn, till de många hertigens offer, öfver hvilka J triumferat. Mor, mor, kom ihåg, att dessa alla och många, många utom dem, hafva gråtit, hafva lidit samma qval och samma sorg, som J icke kunde bära; för hvilka J sökt hämd; hvilka J velat släcka i blod. — Har ni nog nu af eder hämd?"

"Det går så underligt omkring i mitt hufvud. Det började så ren der i Åbo, der, jungfrun vet, huu, der som det forssade så mycket blod. Tala inte så der, jungfru. Huu, jag vill inte hörat. Ånej, ånej, Annika går hem. Dit, dit, vet hon jungfru, icke till stugan i Tavastskogen, men dit, der hon sprang som liten flicka. Vet J, jungfru, lilla mor Annika hon var ännu mindre då. Hon var så der liten. Det var en söndagsmorgon, hon hade ett helt rent linne på sig, det var så hvitt, så hvitt; hennes fötter voro så hvita, de voro nyss tvättade. Hennes hår var också hvitt, det var kammadt och benadt och hennes kinder voro så röda som äpplen. Ack, jag minns, jag såg henne så väl i bäcken vid vår stuga. Jungfru, jungfru, Annika måste söka opp hvar den hvita, rena flickan gömt sig. Farväl, jungfru Sigrid, mor Annika kan ej hjelpa er mera nu, hon hinner inte söka sin makt mera, hon måste söka den hvita, lilla flickan. Farväl, farväl!" och bort hastade mor Annika och försvann för Sigrid i skogen, dit Sigrids blick följde henne, ehuru hon med sina tankar icke uppfattat gummans ord, ty de voro helt och hållet upptagna af de rysliga nyheter, hon just hade hört.

Sigrid begaf sig, full af ångest, till sin far. Hon berättade honom först, att mor Annika hade uppgifvit, det man trodde herr Erik vara död och att hans egendom förklarats förbruten.

"Ja så, säger gumman sannt, så är jag således död! Nå, det går an att jag ej känner mig dess värre, och den döde söker ingen efter. Godsen, nå, det måste väl så vara, det kan ej hjelpas. Mina armar äro ännu starka. Men mor Metta, det är allt bra tungt för henne, och du, kära barn! Herr Enevald måtte dock väl icke rygga, för det du är fattig. Nunnans lilla gods lär väl bli allt, hvad du äger. Det kostar på högmodet att ej ha något att lemna dig. För mor måtte väl någon utväg bli; så må vi dock tacka Gud att det gick så, som det gick, för mig. Men visste hon intet säga om våra vänner, som lemnade qvar i faran?"

"Ack, fader, rysligt sladdrade hon tillsammans om blod och mord. Jag bäfvar att säga det hon sade. Jag vet ej om man bör tro henne."

"Dödade?" frågade herr Erik dystert.

"Alla", svarade Sigrid, i det hon sammanknäppte sina händer.

"Johan Fleming?"

"Fader, äfven han."

En lång tystnad rådde. Ingendera sade ett ord. Slutligen bröt Sigrid tystnaden.

"Fader, här är ett papper, som mor Annika gaf mig, det lär innehålla närmare upplysningar."

Tyst uppsökte Sigrid de elddon, hon försett sig med, för att stundom få ljus upptändt.

"Läs, mitt barn, hvad det är."

"Det tyckes vara uppsatt af gamle Johan Bertilsson, som det synes, för fru Ebbas räkning."

"När hans herredöme blef tillsagd om fredagsaftonen, att han om lördagen skulle gå till döden, svarade hans herredöme, att han vore väl villig dertill och ville bereda sig, och eftersände magister Grels, kyrkoherden i Åbo, att följande morgon besöka honom. Om morgonen, sedan kyrkoherden afhört hans herredömes skriftermål och meddelat honom det rätta vägapasset, den heliga nattvarden, och min unge herre efter slutad bön steg opp, sade han till mig: 'Ännu må du dessa få stunder tjena mig, sedan är du fri', och då jag i yttersta bedröfvelse föll i gråt, fortsatte han: 'Nej icke så, Johan Bertilsson. Gå dock nu till Joachim Scheel och säg honom, att då, oaktadt han så lofvat och velat, han icke kunnat frälsa mitt lif, så beder jag honom, att han må åt min moder och mina syskon göra hvad godt han kan; äfvensom, om det vore möjligt, att hos hans furstliga nåde utverka uppskof med min död till måndagen. Jag trodde icke det skulle ske ännu, och önskade kunna besörja om min begrafning.'"

I detsamma inkom i fängelset grefve Mauritz Lejonhufvud, för att förebrå hans herredöme, det han skulle hafva beskyllt och förtalat hans broder för förräderi, men sedan hans herredöme hade lyckats gendrifva denna beskyllningen och bevisa sin oskuld häri, sade han till grefve Mauritz: "Efter jag nu ser och förnimmer, att hans furstliga nåde icke vill låta sin vrede falla, utan vill stå på sin högsta rätt, så låter jag mig härmed gerna nöja. Vill ock gerna och välvilligt gå härtill och befalla Gud allsmäktig, som är den högste domaren, denna saken. Han må dömma emellan mig och dem, som mig dömt hafva, eftersom hans gudomliga majestät bäst synes, och låter mig åtnöjas med eder, gode herrars, dom. Så beder jag dock eder, käre Mauritz Stensson, att J villen göra väl och så förhandla hos hans furstliga nåde, att jag måtte blifva förskont till måndagen, på det jag måtte få ställa något till min begrafning, efter jag hittills icke haft så mycket i min förmögenhet, att jag kunnat köpa mig så många bräder, som jag behöfde till kista; förrän jag sent i aftons af hans furstliga nåde fick igen mitt skrin, der några ringa penningar voro uti, med hvilka jag nu litet kan ställa om min begrafning, om det vore möjligt att jag finge tid dertill. Sammaledes beder jag eder, att mästermannen icke må komma vid mina kläder, eller att han, min slägt och mina förvandter till vanära, skulle få löpa omkring i dem. Jag vill eljest gerna förära honom hvad de äro värda."

Grefven svarade: "Käre Johan Fleming, af hjertat gör det mig ondt, att J så ung är kommen i denna olycka, ty J ären mig icke så fjerran blodsförvandt. Men efter det nu ej kan annat vara, så önskar jag eder af Gud ett godt tålamod och ett stadigt hopp till Gud allsmäktig. Hvad edra böner anbelangar, så vill jag gerna framföra dem till Hans Furstliga nåde och låta gifva eder svar."

Jag följde efter grefven, som genast gick opp till fursten, och väntade svar; men när grefven kom ut, sade han: "Jag tilltalade Hans Furstliga nåde, men fick intet svar."

Åter inträdde jag i fängelset och redogjorde för min beskickning.

När hans herredöme hörde svaret, sade han: "Så må det då blifva som det är, och jag befaller mig i den allsmäktige Gudens våld; men gå dock ännu till grefve Mauritz och bed honom, efter det är min sista bön i denna verlden, att han ville laga så, att bödeln icke må få mina kläder, och med mitt hufvud och min kropp icke må bedrifvas något spektakel efter min död."

I detsamma kom vakten för att afhemta honom till döden, och frimodigt steg han opp och medföljde utan dröjsmål. Under vandringen framåt upprepade han flera sköna språk ur bibeln och tröstade sjelf presten, som gick bredvid honom, och som ej kunde hålla sig från tårar. Folket strömmade till, hvar de fångne herrarne framgingo, och hans herredöme tillropade dem med glad röst: "Farväl alla mina goda vänner, och allt ärligt folk. Om någon finnes, som jag i någon måtto förtörnat, så beder jag om vänlighet." Och alla de det hörde, gräto och jemrade sig öfver hans oskyldiga död.

Allt gick det sorgliga tåget framåt. I fönstren stodo fruntimmer och skådade. Då lyfte Arvid Eriksson gladeligt på hatten och sade: "Jag hafver alltid gerna uppvaktat fruntimren. Ville de nu, hos hans furstliga nåde, hjelpa mig härifrån, skulle jag vara deras tjenare, så länge jag lefver." Sedan påsatte han åter hatten och gick vidare. Nu blef hans herredöme varse mig, der jag gick, och sade till mig: "Jag vill och begärer, Johan Bertilsson, att du ser till att du kan komma till min morkär och säg henne om min hädanfärd, och bed henne gifva sig tillfreds, och säg att jag gerna och gladelig gick härtill. Liksom en man, som hela dagen har arbetat, gerna vill gå till hvila, så gerna vill jag gå till denna min död. Hvilket jag stadeligen vet och tror, att det icke skall vara någon död, utan en ände på all jemmer och vedermöda, och såsom en ingång till den rätta glädjen, der jag ock förhoppas att min morkär skall finna mig igen. Ty i denna verlden kan jag ej mera hoppas hon får stor glädje. Och tag denna ring och för den till henne, jag äger intet annat, som jag kan sända henne, och säg henne, att jag befallte henne i den allsmäktige Guds beskydd. Han, hoppas jag, skall vara min hjertans kära morkärs tröst i hennes kors."

Om en stund sade han: "Fru Elin har lofvat, att den tapet mina systrar åt mig stickat, skall för mig hemtas att lida uppå. Gå och se till, att så verkligen sker."

När jag genom min herres tyske tjenare hade beställt härom och återkom, bad hans herredöme mig ännu en gång att sjelf till hans moder framföra hans sista helsning och tillade: "jag råder nu öfver ingenting af min egendom, jag ville dock belöna dig för din trohet", vid det han så talade kom han till spetsgården på torget. Han lemnade nu sin kappa åt mig och sade vänligt: "behåll dock denna och min mössa", och steg med bart hufvud in i ringen. Derpå gick han ett hvarf öfver den och så ref han opp sin tröja så att alla knapparne flögo omkring och ingen blef qvar i tröjan.

Då steg kyrkoherden fram och sade: "Herre, herre, icke så häftigt.
Gör först bön till Gud allsmäktig."

"Ja, gerna", svarade han, föll på knä och bad ifrigt med djup andakt och mot himlen höjda ögon. Derpå uppstod han åter, bjöd farväl åt det församlade folket, vinkade med handen åt dem han kände och befallte dem Gud allsmäktig med mycken vänlighet. Alla gräto och klagade högt.

Nu höjde han sin röst och började tilltala folket och förklarade sig vara oskyldig till den dom honom skulle öfvergå, ehuru han erkände sig vara en stor syndare inför Gud. "Jag hoppas och tror stadeligen att Gud skall vara mig nådig, och med denna döden draga mig till en sann syndabot, och öppna för mig dörren till sannt lif och glädje. Men i verldslig måtto vet jag mig inför Gud och verlden oskyldig, och är till min död ingen annan orsak, än den trängtan Hans Furstliga nåde haft, att utrota min slägt. Detta är enda orsaken till min död, och har nu gått efter Hans Furstliga nådes vilja."

Sorl och rop uppstod bland Hans Furstliga nådes tjenare och man skrek, att han förolämpade fursten. När då han icke fick tala för sorlet, höjde han rösten och sade: "Hvar är min dom, när är jag förhörd eller ens anklagad? Det skall ingen ärlig man bevisa mig; men den, som har beskyllt mig, har talat som en skälm och förrädare och icke som en hederlig man. Jag tager derpå till vittne Gud och allt ärligt folk som mig känt."

Nu började tumultet än häftigare och de ropade, att han skulle återföras, för att få en hårdare dom, för de ord han talat om Hans Furstliga nåde, men Hans herradöme sade: "Nej, nu har jag engång gått ut och går aldrig mera in. Jag är här för att dö, och vill här dö. Och må Gud allsmäktig döma emellan mig och dem, som mig dömt hafva. Eder, ärliga män alla, beder jag, tala icke ondt om mig efter min död, förlåt mig om jag förtörnat någon, gerna vill jag förlåta enhvar, som emot mig brutit." Röster bland folket svarade, att alla ville minnas honom med vänskap, han hade visst icke gjort någon emot.

"Gud vare med eder alla, fattiga, och rika", sade han och gick nu inåt ringen och drog af sig tröjan. Ännu en gång tillropade han Johan Johansson och mig att sörja före att de fattige måtte få någon gåfva. Så knäföll han på mattans rosor och blad och utbrast: "Herre Jesu Christi annamma min anda och själ." Så blundade han med ögonen och slöt sitt unga lif, under det de sjöngo en psalm. "Gud den allrahögste anamme hans herradömes själ!"

Hans herredömes halfbroder, Olof Klasson, skyndade fram för att få blanda sin blod med sin käre broders, men de skjöto honom undan. När ordningen sedan kom till honom ropade han högt: "Gud skall utkräfva den oskyldige Johan Flemings blod af hertig Carl, den blodige mördarn."

"Men knektarne höjde åter sorl och skri, och derunder slöts äfven hans lif."

Ofta hade Sigrids läsning afbrutits med gråt, nu när hon slutade öfvergafs hon alldeles af den mödosamt tillkämpade fattningen, och hennes tårar strömmade utan hejd.

Dystert sade herr Erik: "Han var mig den käraste, de andre voro alla mina vänner, o, att jag hade varit med dem. Dock, otacksam är jag icke, du min milda, fromma och dock så raska flicka. Gud välsigne dig barn! Har du vågat lifvet, har du trottsat alla faror för att rädda din far, så skall han ock icke af otålighet önska sig döden."

Följande morgon sade herr Erik till sin dotter: "Nu, min flicka, böra vi ju med jemförelsevis större trygghet kunna bege oss hädan, då man torde tro mig död. Icke skola vi då länge dröja i detta gömmet, som dock just icke är behageligt", och så snart aftonskymningen började inbryta, begåfvo de sig å väg.

För att bäst förkläda sin far, band Sigrid öfver hans ansigte en duk och uppgaf, att han var blind och af en kula sönderskjuten i ansigtet, på hvilket hon vid första lägenhet fastade en stor lapp som ett plåster. Sigrid ledde nu den såkallade blinde fadren, men hade dock bundit klädet så, att han kunde nödtorfteligen se.

Någon väg, som skulle fört dem genast längre från det farliga grannskapet af Åbo fanns icke, hvilken de kunnat taga, utan måste de följa en som förde dem nästan i en halfcirkel deromkring. Af denna anledning voro de ännu följande dag på förmiddagen icke mera än två mil aflägsnade från staden.

Det hade snöat om natten och bildat ett litet förgängligt, men hjelpeligen godt slädföre. Erik Liljeholm och Sigrid vandrade långsamt och tungt framåt vägen. Nu hördes ljudet af ankommande hästar och släde.

"God dag, god dag, gammelfar, god dag flicka. Hvart tänka ni ta vägen?" ropade en vänlig röst ur slädan.

Herr Erik strök af sig mössan och svarade: "Åt skogsbysidan, granne, ärna vi oss, men eljest går stafvakarlens väg dit, der han hoppas få en bit bröd och tak för natten."

"Det kan allt vara tungt både för dig, far, och för din unga flicka, att gå och vanka i den nyssfallna snön. Mina två kampar äro raska", sade bonden, med ett välbelåtet leende blickande på sina välfödda hästar. "Sätt er på, så kan ni åka så långt vi ha samma väg."

Gerna begagnade sig vandrarne af tillbudet. Snart hunno de åkande förbi en gård, der hästar stodo ispända för ett par slädar. Det såg ut som om någon resande här hölle rast. Längre fram på vägen syntes ock några herrar, som vandrade framåt, liksom för att fördrifva tiden medan de väntade på hästarne. Snart hunnos vandrarne af de åkande, ehuru desse nu åkte nästan steg för steg, för att vid sin förbifärd icke tvinga de gående opp i snön.

"God dag, Grönbackas Simon", ropade en lång ljuslätt herre, med kort pipskägg och knäfvelborrar. "Fick du rågen väl betald? Jag hör att du varit på slottet i morgons för att sälja."

Förvånad frågade Simon: "Hur vet herrn det?"

"Ah jo, en af de här herrarne såg dig der, när du lastade af, och kände igen dig."

Simon hade stadnat hästarna under samtalet. Den fremmande steg bakpå slädan och sade: "Siså, kör på du bara. Våra hästar ha nu hvilat och de andra herrarne kunna komma efter med dem. Till dess åker jag med dig."

Bonden erbjöd åt den fremmande sin plats inuti slädan, men han svarade: "Sitt stilla du, far, i ditt hus och i din släda är du herre sjelf."

"Så god som kungen på sin thron, säger ordspråket", svarade Simon.

"Ja väl, men se bara till, att du icke låter dina vänner missbruka ditt namn till att förråda ditt hemman! Ja, ja, min käre Simon, jag har hört, att du skall vara en redlig man och trogen undersåte, som icke hållit med den blodsugarn Klas Fleming och hans anhang, men du är ju dock icke så gammal ännu, hvarföre har du ej gripit till vapen, för att stå emot den landsförrädaren?"

Erik Liljeholm satt tyst nedlutad i slädan, utan att synas höra på samtalet. Han hade genast i den fremmande igenkänt hertig Carl, hvilken, alltid verksam och outtröttlig, äfven nu begagnat det lilla slädföret, för att med egna ögon undersöka förhållandet med ett klagomål öfver några soldater, hvilket insupit ifrån bönder, som tillhörde hertigens parti.

Huru herr Erik skulle finna sig till mods vid det oförmodade mötet, är lätt att tänka sig. Äfven Sigrid hade med bäfvan och förskräckelse igenkänt sin faders dödsfiende. Hon satt framföre i slädan och drog sig tillsamman som om hon sålunda trott sig kunna undgå hertigens genomträngande blickar. Hon kunde ej hindra att en ofrivillig darrning skakade henne vid ljudet af hans röst.

"Hvad är det för folk du har i slädan med dig?" frågade hertigen.

"En blind gubbe med sin flicka, som brukar leda honom. Jag bjöd dem att få åka, efter jag hade godt rum."

"Flicka du, dra ryan, som ligger bredvid dig i slädan, öfver dig, och sitt ej der och kuttra för kölden som en höna", ropade hertigen åt Sigrid. Knappt medveten af hvad hon gjorde åtlydde Sigrid befallningen, och hoppades nu på att åtminstone hon icke skulle fästa uppmärksamhet, sen hon blifvit mera undangömd. Att vådan för hennes far blefve densamma, om ock endast hon blefve igenkänd, fann hon lätt. Hennes far var visserligen nogare förklädd, men huru hoppas, att han skulle undgå hertigens skarpa blick. Under fallen lade hon sin hand på fadrens fot, det var henne som en tröst att få vidröra honom.

"Du har välgjorda remtyg på din häst", fortfor hertigen åter till Simon. "Det är väl gjordt på egen gård, tänker jag? Se det är just konsten det för bonden, att ta allt i egen knut. Hvar penning som man spar, den har man. Hästar lär du väl ha i spiltan som syrsor i spiseln, jag ser nog hurudana lejon de här äro?"

"Ah käre herre, icke har det varit tider nu för bonden att hålla hvarken hästar eller andra kräk i öfverflöd, och nog har man fått slita om man någon skeppa råg velat ha i boden, och de flesta ha fått tugga på rena barken, så långt de kunnat."

"Ja se, det skall dock bli annat regemente nu. Icke behöfver bonden rädas, att herrarna ska skinna honom som den köttmånglaren Fleming och hans anhang och hans knektar och ryttare gjorde. Nog skall det snart bli pinn före. Det skall bli en annan dans för hoppatossa, och jag skall väl med Guds hjelp så räkna med dem, att jag skall räkna dem i galgen. Farväl nu Simon, tack för skjutsen, der kommer min egen släda."

Hertigen hoppade af, kastade sig i sin egen släda och var långt borta innan Simon hann sansa sig af förvåning öfver den förnäme gäst han, utan att veta det, haft på sina medar.

Att hos Carl icke misstankar väcktes, af den föregifne blinde och hans dotter, var besynnerligt nog. Hade han blott kommit att höra någonderas röst, eller eljest fäst sig vid dem, så skulle säkert hans skarpa blick hafva upptäckt förklädnaden, ehuru han ej på många år sett herr Erik och Sigrid endast en gång.

Undsluppen den hotande faran, sände herr Erik en tacksam suck till Gud, som beskyddat honom. Snart kom den vägskillnad der Simon skulle taga af opp till sitt hemman, och herr Erik och hans dotter afstego nu, för att till fots fortsätta färden. Så snart Simon ej mera kunde se dem, stadnade Sigrid och omfamnade sin far, under det hon stilla gråtande lutade sitt hufvud mot hans bröst. Hon hade så länge lidit den förfärligaste ångest och måste nu ge sin känsla luft.

"Barn, barn, gråt icke nu. Det går ju ingen nöd på mig."

"Ja derför vill jag tacka Gud så länge jag lefver, men det var en ryslig stund. Fader, hvad tänkte du väl, då du så der satt framför den förfärlige?"

"Jag tänkte: får räfven tag i dig, så biter han hufvut af dig som om du vore en gås."

"Ack, far, jag darrade som ett asplöf och du satt så lugn och stilla."

"Kära barn, icke var det första gången, som jag väntat på att döden skulle ta makt med mig, och engång skall man ju deran, om än man gerna ville ha en hederligare död än gåsen. Dock hoppas jag att Gud förlåter mig mina synder, om jag än kommer och ber derom ett hufvud kortare än förr."