ANDRA AKTEN.
Teatern föreställer uti en bergig ock vild skogstrakt en mera behaglig däld. Midt i fonden står ett lummigt löfträd, dyrkadt som heligt, i närheten af en källa. Sex stycken groft i träd skurna Afguda-bilder, föreställande Ukko, Pohjola och Tapio, hvar med sin maka, äro uppställde invid trädet, Gudarna på högra och Gudinnorna på den vänstra sidan. Hvarje Afgudabild är omgifven af en nisch, formerad af friskt granris och prydd med löf och blommor. Midt på Teatern står, med roten i marken, en bränd träd-stam. Turilas kula synes på ena sidan nära Avant-scenen. Den är beklädd ofverallt med tallbark, och försedd med en stark dörr, som tillstänges inifrån.[8]
FÖRSTA SCENEN.
TURILAS, ensam.
Skön denna morgon är, och festligt jag beskrudar
Kring helga trädet Finlands Gudar,
Dem jag ur kulan dragit fram.
Ett härligt offer snart blir fast vid denna stam.
Jag hämdens flammor såg; gny hördes; den är mogen
Och hämnarena snart bordt hinna hit i skogen.
Men Joukavainen syns.
ANDRA SCENEN.
TURILAS. JOUKAVAINEN.
JOUKAVAINEN.
Jag är i raseri,
Och jag begär ditt råd emot förräderi.
TURILAS.
Hvem är förrädaren?
JOUKAVAINEN.
Det Wäinämöinen blifvit;
Han, på sin dotters bön, åt Riddarn frihet gifvit.
TURILAS.
O! det är oerhördt!
JOUKAVAINEN.
Hör mera. Patern, han,
I yra om sin son, ifrån mig rycka söker;
Men jag fört Patern hit från Kyro by, som röker…
TURILAS, med ilska.
Att offras genast.
JOUKAVAINEN.
Ja, rätt talat, vise man.
TREDJE SCENEN.
TURILAS. JOUKAVAINEN. Folk inkommande under en vild marsch, förande PATER ANTON bunden emellan sig.
CHOR och Marsch.
Genom skogar, öfver vågor,
Ila vi med svärd och lågor.
Fram mot borgen taga vi.
Hämd och död åt tyranni.
Gudar, detta offer tagen!
Gudar, våra fjät ledsagen!
Gudars hägn än Finland har,
Helga trädet än står qvar.
TURILAS.
Qvar helga trädet står, och härligt i dess hägnad
Sig Finlands Guda-bilder te.
Ej någon våge fram. Må här till deras lugnad
Åt Plågomöjan offret ske.
Ymnigt med halm omkring Christ-Patern linden;[9]
Zirligt sen honom vid trädstammen binden;
Eldbrasan under sen antändas må.
CHOR.
Af detta offer stor gamman vi få.
(Bränsle sammanföres vid roten af den midt på teatern befintelige kolade trädstammen, under det att Joukawainen synes ifrigt samtala med Turilas, och halm lindas omkring)
PATER ANTON, som utbrister:
J blinde hedningar, J kunnen ej förfära
Sanct Henrics lärjunge med edert raseri.
Med tjusning möter jag min tidigt vunna ära,
Att bland martyrer räknad bli.
Martyrer för sin tro! Ah vildar, kännen styrkan
Utaf den andas kraft sig gjuter i mitt bröst,
Och bjuder genom denna röst
Er vända om från falska Gudars dyrkan.
(Folket röjer förskräckelse vid dessa ord.)
Ja, falska Gudar. Stock och sten,
Som edra drömmars yra skapat,
Och edra egna lyten apat…
JOUKAVAINEN, afbrytande otåligt.
Fort, smädarns skrud är färdig ren.
(Pater Anton fastbindes vid offerstammen öfver det ännu icke itända bränslet under vild dans och)
CHOR.
Här får du, Kivutar, gräsliga möja
En knapp i din tröja,
En rem i din sko,
Ett bloss i din stuga,
I taket en fluga,
Som kan, må du tro,
Messa och skria
Litamin
Lustigt och bra.
Ha, ha, ha, ha.
PATER ANTON.
Sanningens bekännare
För er lära tåligt blöden.
Må ett villadt slägte se
Andans seger öfver döden
Stigande från vanskligheten
Härligt mot odödligheten.
CHOR och Ringdans kring trädet.
Messa, messa, käre Pater, messa.
Dansen går rätt muntert och bra.
Lustiger om, må kring helgonets hjessa
Lågorna fladdra. Ha, ha, ha, ha.
JOUKAVAINEN, som slutat sitt samtal med Turilas.
Medan han uppstämmer messan den sista,
Skyndom att börja vår heliga stund.
Lycklig den först finner Tapios gnista
Som tänder bålet. Slut om vår rund.
(De lägra sig i ring och börja hvar för sig att gnida tvänne trädstycken mot hvarandra, för att, enligt de gamle Finnarnas sed, erhålla offer-eld.)[10]
PATER ANTON.
Blinda skara, återvänd
Denna falska Gud att dyrka.
Himlaläran skall bli känd
Öfverallt i all sin styrka.
Förrn min aska är försvunnen,
Ljusets seger här är vunnen.
CHOR.
Gnistan icke finna, vi
Och dock ifrigt vi arbeta.
Hvad har kunnat elden reta?
Här är trolleri.
Mäktige Tapio, trolldomen från oss vänd!
Skogarnas Herre, eldgnistan tänd!
JOUKAVAINEN, uppstigande, ropar med hetsighet.
Lapp, gör din skyldighet, trolldomen häf.
(En Lappsk Bålman framkommer, slående, allt efter som han uppropar efterföljande Gudomligheters namn, med en hammare på figurerna tecknade på hans trumma, under särskilte grimacer för hvart slag.)[11]
BÅLMANNEN.
Sarakka, Juxakka, Maderakka, Hattara,
Stor-Junker, Lill-Junker, Beiwe, Ajattara![12]
Nåd, Jabmiakka, mig icke förqväf!
(Han faller ned, efter rysliga åtbörder, i sanslös dvala, omgifven af Lappar.)
CHOR af Lappar.
I Jabmiaimo nu får han veta
Hvad eldens vrede så kunnat reta.
Han vaknar. Nu rör han på armar, på ben.
Och eld har han med sig.
ALLMÄN CHOR.
Heliga sken!
(Rörelse i ändamål att antända bålet.)
FJERDE SCENEN
DE FÖRRE. WÄINÄMÖINEN. EMOINA. Wäinämöinens folk.
WÄINÄMÖINEN, inkommande med hastighet.
Håll!
EMOINA, ångestfull.
Gudar, hvad fasa!
Gå icke, min far.
De vilddjuren rasa,
O! spar dina dar.
JOUKAVAINEN, betagen vid Emoinas åsyn.
Den qvinnan förtjusar!
Hvad skönhet! Hvad röst!
Hvad känsla berusar
Mitt manliga bröst!
TURILAS, till Joukavainen, hvars förtjusning han märkt.
Till kärlekens yra
Sänk, hjelte, ditt tal.
Låt qvinnan dig styra,
Som frälst din rival.
JOUKAVAINEN, hetsigt.
Som frälsat min rival! Nej, bålet måste tändas.
WÄINÄMÖINEN.
Håll, jag befaller det.
JOUKAVAINEN.
Vår offring skall fulländas.
WÄINÄMÖINEN.
Bor ingen lydnad mer för Wäinämöinens röst
Uti hans tappra Finnars bröst?
JOUKAVAINEN.
Ej sen förrädare du blifvit
Dig Joukavainen lyda kan.
WÄINÄMÖINEN.
Den blinda hetta, som dig drifvit,
Dig tillhör styra, unge man.
JOUKAVAINEN.
Den unge kan den gamle lära,
Att offrens helgd och Gudars ära
Ej störas utan öfverdåd.