WÄINÄMÖINEN
Men hämnens andar sväva
Kring mig och känslor jäfva.
EMOINA.
Hvi höjs min moders hamn om himlen ej är god.
WÄINÄMÖINEN, som försöker att göra sig lös ifrån Emoina och gå till kojan.
Döljs han i kojan?
EMOINA. i ångest.
Nej, vid knän jag hänger.
RIDDAR CARL som öppnat dörren till kojan, kommer fram med blottadt svärd.
Jag detta tillstånd ej förlänger.
EMOINA, med anskri.
Ah!
WÄINÄMÖINEN kastar att taga sin lur, och ropar ur den.
Finnar!
RIDDAR CARL, ställer sig med ryggen mot en klippa i en ställning, som utmärker föresatts att försvara sig. Finnar framkomma med skyndsamhet på scenen.
Dyrt, jag sälja skall mitt lif.
EMOINA. i ställning som ger tillkänna att hon ernar betäcka honom med sin person.
Jag lofvat honom skydd.
WÄINÄMÖINEN.
Min vilja, kämpar, hören,
Och denna främling, oskadd, fören
Så han kan undanfly.
(till Riddaren)
Dig härifrån begif.
Säg det förtryckarfolk, hvars färgor du ses bära,
Att hämd är vårt begär, att frihet är vår rätt;
Att Wäinämöinen, son utaf en Furste,
Som länge vårdat Finlands ära,
Hvars välde våldets härar kränkt;
Hvars maka dog af skräck, då Svenska vilddjur ryckte
Från hennes famn den son, hon mot sitt hjerta tryckte;
Dig både lif och frihet skänkt.
Jag uti skogars djup försökt att undandölja
En dotter, som till tröst jag äger ensam qvar.
Hör Svensk! Den tigerhjerta har,
Som vågar hennes förfölja.
Gå hädan långt.
RIDDAR CARL.
Hvad mig du om min frihet sagt,
Är fästadt vid mitt svärd, och står ej i din makt.
Mitt lif, det är en skänk utaf ett ringa värde,
Dock tackar jag för den, så som det höfs en Svensk;
Och skattar högt en dygd, som ädelt fosterländsk
Hos fiender jag känna lärde.
Förtryckar-lynnet blef ej Svenska krigarns lott.
Dock vill han stäcka våld, så det sig ej förnyar.
Oss Svenska kustens brända byar
Till Finlands hyfsning drifvit blott.
Jag fattade ej klart din mening med: Förfölja
Din dotters lugn. Dess dyrkan i mitt bröst
Jag aldrig tänkt för dig att dölja;
Men tänkt bereda dig en lugn och firad höst
Inom din fosterbygd. Med fridens bud i handen,
Utfärdadt af min Kung, jag gick att söka dig.
Den Son du saknar följde mig;
Försök att rädda undan branden,
Barbar, din egen son. Jag läser i din själ — —
(Wäinämöinen röjer den djupaste bestörtning.)
Spörj Pater Anton, flyg, farväl. —
(Hastar af scenen, följd af betäckning.)
TIONDE SCENEN.
DE FÖRRE, utom Riddaren.
WÄINÄMÖINEN, utom sig.
Min son, min son! — Förskräckeliga irring! —
Man ile, flyge härifrån
Att sluta mördandet. — Hvad dröjsmål! — Hvad för virring?
Fräls, fräls, barbar, din egen son.
(Alla hasta af scenen.)