WÄINÄMÖINEN
Och fädrens offerkulle vare
Föreningspunkt för allas mod.
TURILAS.
Och Ukkos makt sig uppenbare
Der korsets brutna fäste stod.
BÅDA.
Du, fädrens Gud, som vi åkalle,
Ifrån oss träldoms-oket hvälf!
Och frihet öfver Finland skalle
Från Satakundas höga elf.
TURILAS.
Men natten skrider fram. Snart hämdens stund är slagen.
Jag går, sen nu om allt åt dig jag lemnat del,
Att Gudabilderna framställa uti dagen
Och elda hopens mod med heligt gyckelspel.
WÄINÄMÖINEN.
Men hvarför gyckelspel? Mig skälet nu förklara.
TURILAS.
Styr menskan som hon är, ej som hon borde vara.
Jag Joukavainen sagt att Patern offret är.
Dröj här i stillhet du: ro fram vid morgonranden
Mot helga trädets dal, ej långt från Sjuro-stranden.
Kom, offra; derifrån mot borgen för din här.
(Turilas, som emedlertid tagit sin lyckta och tändt den åter, går tillbaka densamma gångstigen som han kom.)
FJERDE SCENEN.
WÄINÄMÖINEN. EMOINA, sofvande.
WÄINÄMÖINEN.
Välan, må hämdens lågor rasa
Ren denna natt!
(Hans blick faller uppå sin sofvande dotter, och efter att hafva betraktat henne en stund fortfar han med en, nästan till sorglighet nedstämd ton.)
Sof, dotter, hvila du! —
Vid matta flämtningar, som från en tynad brasa
Mot skuggorna sig bryta nu,
Sällsamma skepnader kring djup och kullar
Så tyste sväfva; sus af vinden blott jag hör
Och forssens jemna dån, som oupphörligt rullar.
En oförklarlig tyngd mitt väsen rör.
Jag måste sätta mig; jag skall ej ögat sluta,
Men blott mot detta träd en stund mitt hufvud luta.
(Somnar in.)
FEMTE SCENEN.
WÄINÄMÖINEN och EMOINA, sofvande. DRÖMMAR, föreställande SJÖ-FRUN,
SKOGSGUDEN, BERGS-KUNGEN, SJÖ-RÅN, SKOGS-RÅN, BERGS-TOMTER,
HAMNAR af aflidne Finske män, VÅLNADEN af Wäinämöinens maka.
OSYNLIG CHOR.
Stigen, stigen, stigen
Ur böljornas, skogarnas, klippornas barm,
Dolda makter, och vigen
Till seger hämnarens arm.
SJÖFRUN, uppstigande ur starkaste forssen.
Dig Sjöfrun vill hälsa
Ur sjudande dån.
Kalewas Son,
Gå, hemlandet frälsa.
Andar,
som hvirflen i brushingens immor,
Bilden kring Svenskarna villande dimmor.
SKOGS-GUDEN synes, öfver ett berg, föregången af en örn.
Dig Skogs-Guden kallar
Från ljungande örn;
Vredgade björn,[6]
Rif lejonets vallar.
Gastar, som herrsken i skogarnas hiden,
Fasa och död ibland Svenskarna spriden.
BERGS-KUNGEN, framträdande ur en klippa, som öppnar sig.
Från klippornas bäddar
Står Bergs-Kungen opp.
Hemlandets hopp,
Mitt välde du räddar.
Dvergar, som kraftigt i bergena svingen,
Sluten kring hämnarn den skyddande ringen.
CHOR och BALLET af Skogs-Rån, Sjö-Rån och Bergs-Tomter.
Vi helge din harm.
Fädernas ära,
Fädernas lära
Väpne din arm.
Må Svenskarnas Borgar med jorden jämnas.
Hämnas! hämnas! hämnas!
HAMNAR, som upstiga omkring Wäinämöinen.
Hvilar du Son?
Vårt stoft trampar våldet. Hör du dess hån!
ALLMÄN CHOR.
Kivutar, rör i din väldiga gryta,[7]
Maka om bränderna, elden gör stark.
Härlig är fångsten hvaraf du får skryta,
Svenskarmas hamnar till plågornas mark
Drifvas i hopar. Öppna din boning;
Hämd! hämd! hämd!
(Vid en harmonisk och ljuf melodi visar sig hastigt ofvan om den sofvande Emoinas läger Vålnaden af hennes mor, omgifven af ett klart sken.)
VÂLNADEN, med mild stämma.
Försoning.
WÄINÄMÖINEN spritter till, vaknar, och alla syner försvinna.
Hvad syner? Hvilka ljud? — En dröm. Hvad kan den båda?
Osynliga makter omgifva mig här.
Försoning! — Ljusa hamn! — Hvad känslor hos mig råda!
(Fonden har emellertid mer och mer börjat blifva upplyst af ett tilltagande sken, som tillkännagifver en i nejden varande stor eldsvåda. Wäinämöinen blifvande det varse)
Ha, Joukavainen du är der!
Af flammorna färgas den sjudande forssen,
(hastar opp på en hög sten)
Se, kyrkan så hög i den brinnande byn,
Med lågor som fladdra kring glimmande korssen.
De svigta! — De ramla! — Dråpliga syn! —
(Med utrop)
Folk, Gudarna vakna! —
(Hastar af scenen.)
SJETTE SCENEN.
EMOINA, ensam.
(Störtar opp ur bädden vid Wäinämöinens utrop.)
Jag kommer!
(blir eldskenet varse)
Hvad fasa!
O Gudar, jag darrar — Hvar är du, min far? —
Är detta din vilja att lågorna rasa
Och varelser lida?
(En Svensk Riddersman synes från en klippa på andra sidan om forssen, förföljd af Finnar. En, som på något afstånd ifrån de andra är nära att upphinna honom, störtar han i forssen, hvarefter han försvinner bland klipporna i rigtning uppåt, förföljd af Finnar.)
Ha! — Riddarn det var.
Han, skyddarn af min faders dagar!
Barbarer, hören mig! —
(Ilar till forssbrädden, der hon stannar med uttryck af förtviflan.)
För klipporna jag klagar
Och kan ej rädda! —
(Högt oppe i fonden synes en båt, häftigt roende öfver elfven i lugnvattnet ofvanom forssen, och kort derefter flere andra båtar, som förfölja.)
Ack! — Der syns han i en båt —
Nu når han denna strand. — — De honom förfölja! —
Han flyger bland klyftorna, kommer hitåt
Mot Finnarnas skaror. — Skall honom jag dölja? —
Ja, ropar känslan, som bor i mitt bröst.
(till Riddarn)
Kom, skynda hit, skynda! —
SJUNDE SCENEN.
EMOINA. RIDDAR CARL. Sedermera FINNAR af Joukavainens och Wäinämöinens folk.
RIDDAR CARL, studsar.
Gud! hvilken röst!
(Vill att hasta utföre samma väg som Wäinämöinen och Finnarna, då de lemnade scenen.)
EMOINA, hejdande honom.
Nej, nej, icke dit! Följ mig hit, hit i kojan,
Som förr du min far, nu dig skydda jag kan.
RIDDAR CARL.
Du? skydda mig?
EMOINA.
Ja.
RIDDAR CARL.
Blott den tjusande bojan,
Som tänds af ditt öga…
EMOINA.
Fort, lyd mig!
RIDDAR CARL.
Välan.
(Går in i kojan, Emoina lägger sig på mossbädden tätt utanför dörren, låtsande en djup sömn. Finnarne af Joukavainens folk, som förfölja Riddaren, framkomma.)
BLANDADE RÖSTER af Finnar.
Skyndom oss, flygtingen undan oss ilar!
Han ur vårt sigte förlorades här.
Hvem är den qvinnan på mossbädden hvilar?
Hvad hon är skön! Furstens dotter hon är.
Hennes sömn må ingen störa.
Ilom, sökom öfverallt.
Alla Svenskar nedergöra,
Joukavainen oss befallt.
NÅGRE, som begifvit sig utföre, återkomma.
Finnar hvimla åt den kanten,
Ej bland dem han finnas må.
ANDRE.
Forssen der, och klippe-branten
Lodrät der — hvar är han då?
RUHO, med åtskillige af Wäinämöinens folk inkommande.
Hvilket gny? Hvad är å färde?
JOUKAVAINENS FOLK.
Här en Svensk försvunnit har,
Som oss syntes utaf värde.
Höfdingen det säkert var.
EN RÖST.
Vi i kojan söka böre.
RUHO.
Håll, omöjligheten finn.
Då hon hvilar utanföre,
Ingen kunnat slippa in.
JOUKAVAINENS FOLK..
Trogen lydnad oss tillhöre.
Uti kojan, öfverallt
Flygtingen vi söka böre,
Joukavainen så befallt.
WÄINÄMÖINENS FOLK.
Vi det läger skydda böre
Fursten åt sin dotter valt.
Hennes hvila ingen störe,
Wäinämöinen så befallt.
ÅTTONDE SCENEN.
DE FÖRRE. WÄINÄMÖINEN.
WÄINÄMÖINEN.
Att störa friden här, hvem vågat det försöka?
EN RÖST.
En flygting här försvann, det är vår pligt att söka.
WÄINÄMÖINEN.
En gångstig, föga känd, här bakom kojan går
Längs bergets remna opp.
FLERE RÖSTER.
Oss skyndom, här är spår.
EN RÖST.
Att flygtingen undkom jag nu kan förklara.
CHOR af dem, som skynda uppföre gångstigen.
Gången opp mot höjden går.
Skyndom, skyndom, här är spår.
NIONDE SCENEN.
WÄINÄMÖINEN. EMOINA. RIDDAR CARL. FINNAR.
WÄINÄMÖINEN, till Ruho och Finnarna.
Gån! —
(väcker sin dotter)
Vakna! — Vi segrat. Snart skole vi fara;
Kom, följ mig mot stranden. — Hvi darrar du så? —
Du synes ångestfull? —
EMOINA, utom sig.
Dröj, dröj! Jag kan ej gå
Från dessa rum ännu! —
WÄINÄMÖINEN.
Säg skälet, unga qvinna.
EMOINA.
Jag kan ej ord för fruktan finna.
För min skull — o för min! — förbarma dig, min far;
Ett lif, ett enda lif, i denna fasan spar.
WÄINÄMÖINEN.
Och hvadan denna bön? — Säg ut, hvad du syns erna!
EMOINA.
Hvad lågor! — Hvilka mord! —
WÄINÄMÖINEN.
Sof du ej, unga tärna?
EMOINA.
Nej.
WÄINÄMÖINEN.
Flygtingen du såg?
EMOINA.
Ja.
WÄINÄMÖINEN.
Såg, hvart han försvann?
EMOINA.
Ack! frälsa Riddaren!
WÄINÄMÖINEN.
Förmätna, hvar är han?
EMOINA.
Han döljs.
WÄINÄMÖINEN.
Af hvem?
EMOINA
Af mig.
WÄINÄMÖINEN.
Hvar?
EMOINA.
Låfva först förskoning.
(på knä)
Jag drömde om min mor, den ljusa höjde sig i härlighetens glans och stämman ljöd försoning.
WÄINÄMÖINEN, bestört.
Försoning! — Samma dröm!
EMOINA.
Låt minnet föra dig
På den som hägnade din hydda.
Betala nu din skuld och Riddarns dagar skydda.
WÄINÄMÖINEN,
Hvad vågar du begära?
EMOINA.
Ädelmod
Utaf en upphöjd far.