WÄINÄMÖINEN
(till Emoina) (till folket)
Ej bäfva, hoppas blott. Gån, våra båtar lagen
I ordning nedom forssens fall,
Vid lugna bugten der. Vid första skymt af dagen
Min röst till aftåg mana skall.
CHOR af folket i det de gå af scenen.
Gryningen på glittrande bölja
Tyde Wäinämöinens makt.
Kraftfullt tagom då i akt
Åraslagens jemna takt,
Sjöfrun hastar opp att oss följa[5]
Frusande i våra spår
Kammar hon sitt långa hår;
Manar segren att bli vår.
ANDRA SCENEN.
WÄINÄMÖINEN. EMOINA. KARLAR och TÄRNOR af Wäinämöinens betjening, som vid ett tecken af honom i början qvarblifva, men sedermera aflägsna sig.
WÄINÄMÖINEN, (som under slutet af Choren gått in i kojan, återkommer derifrån med uttryck af sorglighet).
Förgängligheten tryckt sin stempel
På detta fridens fordna tempel;
(till betjeningen som qvarstadnat)
Nu bräckligt, fugtigt, kallt. Man nedom denna sten
En björnhud brede öfver mossa, ofvanföre
Vid trädens grenar fäst ett skygd man göre;
En stockeld der; oss lemnen sen.
Mitt barn, i denna nejd jag hvilat
Från jagtens mödor mången gång;
Och bildningen kring rymden ilat
Med ungdomskänslans djerfva språng.
För sinnena naturen blänkte.
Vid böljor, gnyende förbi,
Som perlors glans mot solen stänkte,
Flög rik och hög min fantasi.
Harmoniskt sammangjöt sig dånet
Af forssens fall med vindens sus;
Och hjertat kände himla-lånet
Af lifvets kraft och tankans ljus.
Från branten der jag lärde echo
Att genljuda min Soinas namn
Men alla drömda bilder veko
För verkligheten i dess famn.
J, ljufva minnen af det flydda,
Den åldrige J lifven än
Se, min Emoina, denna hydda!
Hör, åt din mor jag reste den!
Du hör mig ej. Med drömmen som dig dårar,
Mig anar att din själ är åter sysselsatt.
EMOINA, liksom uppvaknande.
Natt är omkring min syn, och kring mitt hjerta, natt.
WÄINÄMÖINEN.
En bättre dag som gryr skall klarna opp de tårar,
Hvari, en töcknig stund, dig sänkt
Den Svenske Riddersman, som kom så oförtänkt
Upp mot min tillflygtsort, att mina fjät förfölja.
EMOINA
Hans bild mitt hjerta söker dölja.
WÄINÄMÖINEN.
Nej, sök förjaga den.
EMOINA
Och minnet att han var
Vår hyddas skyddsgud och försvar
Då Svenska jägarhorn rundt kring oss hördes skalla.
Din sjukbädd blef ej störd, ty Riddarn lydde alla,
Vid dörren länge dröjd, liksom att vakta den.
WÄINÄMÖINEN.
Att forska i din själ med rofbegärigt öga.
EMOINA.
Jag såg blott i hans blick det ädla, milda, höga.
Han önskade att bli din vän,
Och derföre i höst han ville komma åter.
WÄINÄMÖINEN.
Vän med en Svensk! Jag minnet har
Af sonen som jag mist, af makan jag begråter.
EMOINA.
Är hvarje Svensk då en barbar?
WÄINÄMÖINEN.
Törhända ej; men dem från Finland drifva,
Det är vår rätt, det är vår pligt.
Den känsla Riddarn väckt, du bör ej insteg gifva
Uti din själ, mitt barn, det är af vigt.
EMOINA.
Hulda far, förlåt mitt svaga hjerta,
Som förgäfves lyssnar till din röst.
Det är något, både fröjd och smärta,
Ljuft och sorgligt, som bor i mitt bröst,
O! det är, liksom på rosen-skyar,
Han, den ädle, höjdes för min syn.
Denna syn hvar morgon sig förnyar,
Sjunker, tårfylld, ned på aftonskyn.
WÄINÄMÖINEN.
Allt irrsken sjunker så tillbaka.
Din bädd är färdig, hvila der.
(Visar den färdige mossbädden.)
EMOINA.
Hvar hvilar du?
WÄINÄMÖINEN.
Mig tillhör vaka,
Mitt kall som Höfding det begär.
Gå att i sömnens sköte digna.
(Emoina sänker sig på mossbädden i bedjande ställning.)
Bed, förrn ditt öga sluter sig,
Din moders ande dig välsigna
Och sväfva himmelskt öfver dig!
(Emoina lägger sig ned på björnhuden vid stockeldens sken. Wäinämöinen tar sin harpa, sätter sig på en sten ett stycke derifrån, och sjunger vid harpan.)
Hvila dig, fromma
Öknarnas blomma.
Lifvets öden,
Flodens flöden,
Fåfängt jordbäddar bomma.
Verldsanden bryter
Klippan, som skryter;
Vågen vaggar,
Kufvas, fraggar,
Finner banan och ryter.
Böljor på bölja
Dånande följa,
Alla stupa
I det djupa,
Der dem dälderna dölja.
TREDJE SCENEN.
WÄINÄMÖINEN. EMOINA, sofvande. TURILAS, nedkommande från gångstigen bakom kojan, med en lyckta i handen.
TURILAS.
Wäinämöinen!
WÄINÄMÖINEN, hastande honom till mötes.
Turilas!
(De omfamna hvarandra.)
TURILAS.
Hvad fröjd att åter råkas
Efter tjugu långa år. Kom sitt och låt oss språkas.
(De sätta sig på 2:ne nära hvarandra belägna stenar.
Turilas släcker lycktan.)
WÄINÄMÖINEN.
Du, som verkat obemärkt, förtrycket skådat nära,
Säg, har folket minnen qvar af fädrens Gudalära?
TURILAS.
Hopens tro är vanans dotter; makten leder vanan.
Minnen jag dock hållit vakna dig att öppna banan.
WÄINÄMÖINEN.
Känner du de Svenskes Höfding öfver dessa bygder?
Är det sant att han är tapper, att han äger dygder?
TURILAS.
Ja, ty värr och christne Patern Anton han predikar
Fridsamhet, och folkets kraft med bojans tyngd förlikar.
WÄINÄMÖINEN.
Ur den christna lärans villor skimrar fram en blanning
Af försonlighet och frid, som kunde vara sanning.
TURILAS.
Låt ditt sinne ej med grubbel vid det skimret stanna.
Segra blott, och dina Gudar skola bli de sanna.
WÄINÄMÖINEN.
Sanningen är ingen slaf af segren eller döden,
Fri, i ljusets rymd, den sväfvar öfver våra öden.
TURILAS.
Fastän samma solen lyser, samma åska dundrar,
Ena tiden jagar bort hvad annan tid beundrar.
Men hör
(Seende sig omkring.)
Hvem hvilar der?
WÄINÄMÖINEN.
Min dotter.
TURILAS.
Lyss hon?
WÄINÄMÖINEN.
Nej,
Hon sofver.
TURILAS.
Är det visst? Det könet tror jag ej,
Det gynnar främlingar.
WÄINÄMÖINEN.
Hvad säger du?
TURILAS.
Att flärden
Styr det, lär det att le och gäcka alla band
I alla stånd, i alla land.
WÄINÄMÖINEN.
Ej då vi rätt förstå att vårda lifvets värden.
Ack, Turilas du aldrig var
Säll såsom make, säll som far.
Ljufva kön, vid känslans morgonljusning
Himlasyner du framkalla vet.
Styrkans ålder vid din fot med tjusning
Anar lifvets stora hemlighet.
Du är skapt att älska och behaga;
Du förstår att glädjens blommor strö;
Plågans tyngd du lär oss att fördraga;
Lär oss lefva, hjelper oss att dö.
TURILAS.
Ha! bara svärmeri! Mig kan det ej förblända.
Man sagt att Riddaren din dotter såg
I somras på sitt spejartåg
Och funnit henne skön.
WÄINÄMÖINEN.
Kanhända.
Se sjelf och döm.
TURILAS.
Jag ser men Joukavainens brud,
Hon hatar Riddaren?
WÄINÄMÖINEN.
Hon lyder mina bud.
TURILAS.
Som qvinnor lyda.
WÄINÄMÖINEN.
Hörde män mig möta skulle
I Birkala, säg, fylla de mitt hopp.
TURILAS.
På sagdan dag till fädrens offerkulle
De närma sig: jag ordnat deras lopp.
WÄINÄMÖINEN.
Men Svenskarna från borgens murar?
TURILAS.
Misstänka ingenting, ty folket samlas plär
Vid kullen nu som förr, då skörden slutad är
Och Svensken från sin borg på folket endast lurar,
Som, glömmande sitt slafveri,
Får, efter gammal sed, fortsätta samma vandel,
Med lekar, rådslag och byteshandel
Blott offring tillåts ej.
WÄINÄMÖINEN.
Stort offer der skall bli.
TURILAS.
Stort offer denna natt oss hämden vill beskära.
Hör! Svenske Riddaren, följd af en utvald hop
Och Patern Anton, är oss nu helt nära.
WÄINÄMÖINEN, eldigt.
Helt nära!
(fattar sin lur, för att sammankalla sitt folk, men hindras af)
TURILAS.
Hör till slut, och upphöj inga rop,
Hans afsigt vet jag; men blott att nu i hvila
I Kyro by försänkt, når han sitt sista mål
För Joukavainens tropp, som smygande lärt ila
Att tända hämdens första bål
I christna kyrkans torn, i christna härens bäddar.
WÄINÄMÖINEN.
Hvad säger du?
TURILAS.
Ur byn sig ingen räddar.
Då lågan flammar opp, till tecken, trakt från trakt
Upptändas eldar; då begynnes fejden
Vid borgen; Svenskarna, kringspridde der i nejden,
Förgöras med en hast; och borgens svaga vakt
Angripes plötsligen af sammansvurnas skara.
Förmår den värja sig mot denna första fara,
Den, då du hunnit fram, dig icke motstå skall.
Från kullens höjd sjung borgens fall.
När Wäinämöinens harpa klingar
Från kullen, som den fordom gjort,
Då dåna hämdens starka vingar
Från rum till rum, från ort till ort.
WÄINÄMÖINEN.
Och frihet skall mitt härrop vara
Från kullens höjd till sjö och land.
TURILAS.
Och frihet tjusta genljud svara
Från Saimens våg till Auras strand.