XII.
»Nå, Bisot, hur var det? – Hvem skulle leda konferensen på Packartorget?» – frågade St. Severin, i det han lockade till sig en liten King Charles hund, som stack fram sitt lurfviga hufvud ur en liten prydligt arbetad hundkoja vid fönstret i hans kabinett. »Är det Wreden eller någon annan misstänkt person?»
»Nej, icke så väl, ers excellens», svarade den tilltalade, i det han sänkte sitt smilande anlete ödmjukt mot golfvet. »Det är prästen – räfven med det rakade fårhufvudet.»
»Ah! – Jag vet, biskopen?»
»Alldeles, ers excellens, och han är så god som alla de andre tillsamman.»
»Vi måste försäkra oss om honom – vore det än med våld», återtog ministern allvarsammare. »Så viktig föreföll mig likväl icke hela saken för åtta dagar sedan.»
»Ja, icke sant, ers excellens, det blir ett duktigt kap – faller han, så ramla alla nattmössorna i en hög och blifva lena och mjuka, som om de aldrig skulle haft någon stärkelse i kroppen ...»
»Våra andra företag måste uppskjutas», afbröt St. Severin, som under samtalets gång blifvit alltmera intresserad. »Äro våra unga vänner underrättade om patrulleringen?»
»Ja, ers excellens.»
»En del till häst och en del till fots?»
»Ja.» –
»Ännu en sak, vi måste vara i ordning att sända ner åt provinserna säkra och pålitliga herredagsmän, för att få hit upp deputationer, som kunna pocka på kriget. – Hur går det med fritafflarna?»
»Utmärkt, ers excellens; – fem bord à hundra plåtar i veckan äro redan arrangerade. Detta gör femhundra plåtar i veckan; en lika summa delas ut åt sådana obemedlade vänner af det höga ridderskapet, hvilka af politiska skäl icke ansett sig kunna deltaga i dessa måltider. – Med de två bord, som landtmarskalken och general Stenflycht hålla, och till hvilka jag lämnat medlen, gör det hela tolfhundra plåtar i veckan ...»
»Hur länge förslå våra pengar?»
»Mycket länge, ers excellens. Med femtusen plåtar skall tout le monde i denna tiggarhålan kunna hållas i godt humör ända till voteringen.»
»Här äro ytterligare tvåtusen», sade St. Severin, i det han lämnade Bisot några dukatrullar. – »Står det något nytt i Gazette d’Altona?»
»Danskarne hafva lagt beslag på de sista numren, men i posten stod i går att en präst, en jägmästare och en fabrikör värfvade röster åt prinsen af Birkenfeld. –»
»Ah! – I sanning en mycket farlig trio för våra motståndare», sade St. Severin småleende, i det han klappade sin lilla favorit på hufvudet. »Men à propos sådant där illustert folk, glöm icke att enhvar af allmogen endast bör få tjugufem dukater på hand och de öfrige först när voteringen utfallit efter vår önskan. Det som då blir öfver får Bisot behålla, det bör ändå göra några hundra dukater, och summan fyrdubblas om den gamle prelaten fastnar i nätet.»
Sedan Bisot fått några ytterligare förhållningsorder aflägsnade han sig, sedan han med en ödmjuk och sirlig bugning kysst hans allra kristligaste majestäts ambassadör på hans broderade rockskört. Först nere i trappan stoppade han på sig dukatpåsarna.
Att ödmjukhet och kryperi icke voro hans enda utmärkande egenskaper framgick emellertid snart af hans uppförande mot lakejerna, som voro samlade där nere, och hvilka med nyfikna miner betraktade honom. Om det varit fråga om någon ny silfverstöld i kungshuset, hade nämligen icke själfve silfverknekten tagit på sig en så högdragen och hemlighetsfull min mot silfvertvätterskorna, som Bisot nu gjorde, då han med förnäm tystnad mötte deras närgångna frågor.
»Själfve kung Fredrik», sade hofmästaren, då han med illa dold vrede såg efter honom, »var icke morskare, då han under min tid vid hofvet ställde hela hofstaten till ansvar för den skämda maten och den dåliga konfekten, som serverades på det kungliga bordet.»
»Mille tonnerre, hvilken konfekt», inföll monsieur Lemartin, »seg som senor – men så åtgick det icke för vår kunglige tårtbagare mer än sex lod om dagen för höga öfverhetens bord. – Hade han ej varit ålderman och haft fri eldbrand från den kungliga vedgården, hade han långt före detta suttit på gäldstugan.»
»Jag ger böfveln konfekten, men hvad var det som pöste ut ur fickan på honom? Han såg alldeles ut som biskopinnan Svedberg, då hon skulle gömma kungens silfvertallrik under korsetten.»
»När han hade de där vännerna med sig förra gången», inföll en af lakejerna med förnumstig min, »hittade jag en platå med pudding under en gammal repkjortel i förstugan.»
»Ja, det torde vara rådligast att se efter om något försvunnit», sade hofmästaren, i det han gjorde tecken åt de andre att följa sig. »Grefvens ena skospänne låg i morse framme på bordet i kabinettet!» –
Hattpartiet skulle hafva jublat af glädje, om det haft kunskap om att man var så nära att gripa på bar gärning en af dess farligaste motståndare. Men ännu kände endast ledarne till saken. De hade emellertid allt ordnadt för ett hastigt spridande af nyheten om förrädarens häktning. Och berättelsen om den stora fara, hvari landet sväfvat till följd af hans brottsliga förbindelse med engelsmännen, låg färdigtryckt i flere hundra exemplar. Då Bisot styrde sina steg nedför Drottninggatan utvisade hans leende anlete att han ansåg det fälttåg, han planlagt, redan vunnet och det fyrdubbla honorariet förvärfvadt.
Vädret var icke behagligt. Regnet flöt i strömmar och ingen vandrare syntes till på den smala, af låga hus omgifna gatan. Endast fyra eller fem af dessa voro trevåningshus, återstoden utgjordes af låga, rödmålade hus af trä eller korsvirke, täckta med tegel. Små grönsprängda, kittade rutor, infattade i låga fönster, hvilka i de nedre våningarna för det mesta endast höjde sig obetydligt öfver gatan och voro för sedda med väldiga fönsterluckor eller tjocka framskjutande gallerverk, stora höga portar med ofantliga portklappar, sneda vindskupor och en fullkomlig brist på takrännor voro för öfrigt deras mest i ögonen fallande yttre kännetecken.
Det var icke rådligt, vare sig för Bisot eller någon annan, att se för högt i vädret. Rännstenen, med sin afgrund af brunt gyttjigt vatten, flöt midt på gatan och det var icke angenämt att komma honom för nära. Man hade ännu icke hunnit bortskämmas med en sådan renhållning som nyss införts i Paris. Hvem hade väl för öfrigt ondt af den stora smutshögen, på hvilken Bisot nyss höll på att falla omkull, om icke mäster Beckius, guldsmeden borta i hörnet, och han tyckte nog att hans tomtlinie redan var lång och dyr nog förut att hålla ren? Men inga lyktor, frågar ni? – Icke häller på de mörka höstkvällarna? Jo, på Riddarholmsbron funnos nu mera, som enhvar visste, två, som nyss blifvit utställda, och hvilka, som det sades skulle lysa hvarje kväll hela vintern igenom då icke månen sken. För öfrigt var hvarje välburgen person af societeten skyldig att låta sitt husfolk följa sig med handlykta. De båda oljelyktorna voro därför stockholmarnes glädje och stolthet och de behöfde sannerligen denna tid något att glädja sig åt. Månget husfaderligt påbud af den höga öfverheten var nämligen icke af den beskaffenhet, att det kunde väcka denna känsla hos dem. De fingo icke gå på svag is, ty då utsatte sig den felande för att få sitta tre timmar på trähästen, de fingo icke, med samma utsikt till straff, röka tobak på vissa broar eller allmänna platser. Körde eller red någon i traf, kunde han, om olyckan var med honom och statstjänarne uppmärksamma, få plikta med fyra par spö och en timmes ridt på trähästen, eller, om han var af adel eller herreklassen, med 40 mark. Nyttjade någon mångfärgade, fasonerade eller utländska sidenband, pliktade han 100 daler; om han bar kläder af annan snitt än den som lagen föreskref eller om han, äfven om detta icke var fallet, hade glömt att låta stämpla dem, var lag samma. Han fick icke nyttja flere maträtter eller andra sorters vin, än som lagen tillät. Om någon åt en karamell af utländsk tillverkning eller satte på sin sons rock för stora knappar eller på sin egen för bred sammetskrage, strax kunde han anklagas för kämnärsrätten. Om han eller hon tillhörde tjänstefolket och nyttjade sidentyg som icke var aflagdt efter husbondefolket, kunde plikten uppgå ända till åtta dagars fängelse och förlusten af halfva årslönen, utom själfva kläderna, hvilka i alla händelser voro förbrutna. För att vara öfverheten riktigt i lag, borde han låta bära sig i portschäs, om han än älskade åkdon aldrig så mycket, på det att bruket af hästar och vagnar måtte aftaga; och hans fru hade ej lof att bära styfkjortel till längre vidd än fyra alnar, om hon icke förut antecknat sig på den lista, som statstjänarne buro omkring i husen, och erlagt den stadgade afgiften. – Det var ju icke underligt, om under sådana förhållanden ett par oljelyktor vid Riddarholmsbron kunde uppväcka allmän förtjusning.
Bisot hade hunnit till hörnet af stora Vattugränden, hvilken denna tid gjorde skäl för namnet, då riktiga små bäckar af regnvatten nedstörtade på ömse sidor om de långa trappor, som ledde upp till Brunkeberg. Han såg sig oroligt omkring åt alla sidor innan han vek af inåt gränden, liksom skulle han hafva anat några förföljare i närheten; därefter svepte han kappan närmare kring sig, tryckte den lilla, trehörnade hatten djupare ned i pannan och skyndade med snabba steg uppför trapporna och mot det lilla rödmålade vakthuset högst uppe på sandåsen. Här stannade han ånyo och lät höra en sakta hvissling, hvilken strax därpå besvarades.
»Allt är i ordning, ser jag», sade Bisot med låg röst, då en liten pojke i detsamma smög sig fram från andra sidan huset.
»Ja! De skola träffas i afton, ers nåd.»
»Misstänka de något?»
»Icke det minsta.»
»Hvar skall du säga att du varit så här sent?»
»Hos Bäckens i spökhuset», svarade pojken med ett illmarigt grin, »då blir mäster spökrädd, och när han tänker på spöken blir han alltid beskedlig.»
Bisot gaf pojken ett mynt och fortsatte därefter sin väg utför den branta sluttning, som förde ner mot Malmtorgsgatan och Norrmalmstorg.
I ett af vakthusen nere vid broarna gick det samtidigt ganska lifligt till och sången ljöd därifrån så att det hördes öfver hela torget:
Wår fröjd och wårt kif,
wårt långsamma lif,
är en hastig dröm.
Ty låtom oss dricka, ja swärja och dundra,
hwar kwäll som morgon beskänkte bli!
Må narrarna skratta och gärna undra,
de måste dock en gång dö som wi.
Hela vakten inföll skrålande med full hals i omkvädet.
»Nå, Petter Gröning» – hördes en hes basröst från öfversta änden af det låga vaktrummet – »kan du sjunga någon mera visa? – Nej, säger du? – Då skola vi lösa gåtor. – Kan du, Måns Flinta, eller du, Lars Wärme, säga hvem det är som trampar på sömmen och dricker upp fodret?»
»Skräddarefar, när han är beskänkt.»
»Den gången slog du hårdt mot hårdt, flintskalle – nå, hur många tår hade kung Carl på vänstra foten?»
»Sex!»
»Jämnt som en sena, och det var därför, ser ni bussar, att han var af jättesläkt. Mördarne kunde icke häller ta’ lifvet af honom själfva, utan måste låta ett troll röfva bort honom i Klevemarksfjället. Det hven om knutarna, ska’ ni tro, då de foro af med honom öfver skogstopparna. Men raggen må ta’ mig», afbröt han sig, »om det icke är något satty som rör sig där borta i portöppningen. – Jaså, den där kommissarien säger du, Flinta. Ja, säg honom att fänriken är inne i andra vakthuset. – Nå, hvad var det jag sa’ nu, bussar», återtog han efter en klunk i ölmuggen. »Jo, det var sant, öfverheten ska ni alltid ha i ett godt minne. Salig Hercules på öfverstelöjtnantens kompani fick sina fyratio par för det han talade lasteligen om hennes maj:t vår allernådigste enkedrottning. Men det var förstås andra tider. – Nu är det mjölkfingrar som hålla i styret. – Bara skräp mot i salig kungens tid. – Nej, värjan ut, Flinta, och hit med långtobaken.»
»Fältväbeln kan aldrig tro», svarade den tilltalade, i det han närmade sig från dörren, »nära hälften af kompaniet ligger till sängs i kvarteret af brist på mundering. Hade icke Wetterströmskan haft några persedlar kvar efter piparen, som i fjor ramlade ner från slottsställningen, hade väl också jag fått stanna hemma.»
»Det var då det enda förståndiga den piparen gjorde i lifvet ... Men pass opp, bussar», afbröt han sig, »nu kommer fänriken.»
»Quel mauvais passetemps», hördes i detsamma en pipig, läspande röst från dörren, hvarefter fänrik Wrangel, åtföljd af Bisot, inträdde i vaktstugan. »Är det på detta sätt som Reiter vill göra sig förtjänt af mitt förord hos mon père?» fortsatte han, i det han rynkade näsan åt tobakslukten och försiktigt aftog hatten för att icke skämma frisyren. »Grand Dieu! Hvilket oväder, min bäste! Hans maj:t säger visserligen att det är en lustre att äga god och gammal adel; men, ma foi de Paris, som min vän Meijersdorff säger, man måste vara en god patriot för att kunna stå ut med denna tjänsten. Ett par manschetter hålla sig ju knappast en timme och ett krås ännu kortare tid ...»
»Ers höga nåd torde behaga draga sig till minnes mina order», inföll Bisot i hviskande ton. »Ers nåds höga vänner kunde få snufva af de kalla träskångorna vid Packarhustorget.»
»Ah! Ma foi, hade jag icke så när gjort mig skyldig till en smula distraktion. Nå, Reiter, äro bussarne i ordning?»
»Som tända ljus, ers nåd; utom femton, som perukmakaren sade skulle sitta uppe öfver natten, för att icke hvetemjölet skulle klibba ihop sig i deras peruker.»
»Följ då denne man! – Au revoir, min herre. – Quel mauvais passetemps! Jag stannar här.»
»Hör nu, herr kommissarie», sade Reiter hviskande till Bisot, då fänriken aflägsnat sig, »det är väl något sådant satty å färde kan jag tänka, som det var i februari, då vi fångade hans nåd Gyllenstjerna? – Ni svarar ej? – För mig kan ni dock vara fullkomligt lugn – Reiter är tyst som en fisk, om det kniper, och har talat med många förnämare herrar än ni i sin dar. Det var icke längre sedan än i går, då öfversten kom och sa’ att min hårpung icke satt ordentligt. Jo, sa’ jag, öfverste, snyggare hårpung har ni aldrig haft. Och teg gjorde han och såg flat ut ... Men fy för tusan!» utbrast den käcke korpralen efter att hafva öppnat dörren och sett sig omkring en stund. »Här är ju mörkare ute än i St. Clara på julottan. Hur skall man väl i detta vädret kunna se om karlen har brun eller blå kappa och långhandskar?»
»Låt det vara min ensak», svarade Bisot vresigt.
»Nå, nå, min nådige herre, frågan är väl fri, kan jag tro? Men jag har mina order, jag, och dem följer jag.» –
* * *
Det hade varit i ett anfall af öfverilning, som åldermannen erbjudit sitt hem till mötesplats för den farliga underhandling, som skulle knytas mellan mösspartiet och engelska regeringen. Den stund han lofvade det hade han också bittert ångrat mer än en gång. Han var en hederlig och rättskaffens borgare af gamla slaget, sade han ofta till sig själf, som visserligen af allt sitt hjärta önskade sitt lands uppkomst och förkofran, men som därför icke kunde förstå hvarför hans person behöfde tagas i anspråk och hans lif löpa fara för politiskt prat, som det, när allt kom omkring, icke kunde vara något allvar med. Ty, när han tänkte närmare på saken, hvad gjorde det väl om Sverige eller ryssarne hade Finland. –
För honom kunde de senare ju gärna få det – ja, hela Sverige om det knepe. Han kunde ju aldrig få något obehag däraf. Tvärtom; tullen på talg och hampa skulle försvinna, intet krig skulle draga folket ur landet och fördyra arbetskrafterna – däremot skulle mäktiga herrar komma, som kunde tukta adeln och ståndspersonerna – dessa öfversittare i pudrade peruker – och tvinga deras högförnäma damer att knappa in något på styfkjortlar och roberonder. Hans gamla gumma, kantänka, måste kyssa nådig grefvinnans kjortelfåll, för det nådig grefvinnan varit så nådig och lånat hans vackra slup.
Nej, ryssen kunde gärna komma. Biskopen talade så vackert om språket och religionen och hvad våra förfäder varit. Men inte visste han om de varit fåglar eller fiskar. Ryssarne hade ju präster också, och språk likaså, och hvad behöfde man för öfrigt tänka på hvad som skulle komma om hundra år.
Nej, som sagdt, han var en gammal och välmenande köpman, som gjort rätt för sig efter bästa förmåga och icke lurat sina kunder mera än som bruket var hos andra yrkesmän; och vår herre skulle nog förbarma sig öfver honom såväl som öfver alla de andra – och nu hade han varit så dum att låta narra sig af dessa ränkmakare att låna sitt hus till hemliga öfverläggningar!
Hvad skulle väl följden blifva? En vacker dag skulle allt upptäckas, hans bod stängas, hans varor säljas på kronoauktion och hans hus falla i händerna, kanske på hans värste fiende, Hans Vädergren, midt öfver gatan, som var den argaste hatten inom hela borgarståndet, och som kanske skulle inrätta ett kattuntryckeri där »gamle Smedman» nu hade sitt vackra Danzigkram, under det att gamle Smedman själf finge sitta inom lås och bom på Marstrands fästning, efter att förut fått stå under kåken till spott och smälek för alla packhuskarlarne.
Åldermannen kände en rysning långs ryggraden, då han i detsamma råkade kasta en blick öfver disken ut på torget. Efter hvarje nytt möte med engelsmannen hade dessa rysningar känts allt förfärligare. Nu kände han hur hans kropp riktigt skakade i alla leder och så kom han att tänka på att samma kväll skulle de mötas å nyo. Han kunde inte härda ut längre. Men så kom den tröstegrunden att det lofvats, att detta möte skulle vara det sista. Då skulle allt afgöras och penningarna erhållas och sedan skulle det ändtligen vara slut med dylikt trassel. Väl var det emellertid, tänkte han, att Bisot ingenting märkte den kvällen, då han mötte honom utanför porten, ty då hade det varit nära att åldermannen talat hufvudet af sig.
Detta var emellertid den enda ljusa punkten i hans betraktelser. Men den kom hans anlete att antaga ett visst själfbelåtet uttryck, när han steg uppför den smala trappan till öfre våningen, för att intaga det tarfliga middagsmålet.
Här mötte honom likväl nya ledsamheter, hvilka grepo honom lika djupt, som om planen redan vore röjd och han själf på väg till Marstrand. Hafrevällingen var vidbränd och smöret härsket. Det var nästan i ett anfall af förtviflan, som han slog dörren igen efter sig, midt för sin äkta hälfts näsa och skyndade ner i boden för att, lika hungrig som förut, fortsätta att mäta ut linneväf och bannas på bodgossarne.
Han hade varit för godmodig där uppe, tänkte han. Det vore märkligt, om han icke skulle kunna vara herre i sitt eget hus. Det kunde göra detsamma, hvem som styrde land och rike, men här hemma, där han var husbonde, där finge ingen taga herraväldet ifrån honom, och, under det att han tänkte så, knallade han sig på nytt uppför den branta trätrappan, för att med en häftig spark få dörren till skafferiet att slå upp på vid gafvel. Och man fick nu höra högsta graden af den mandom, som han förstod att gifva sin hesa stämma, då han frågade sin äkta hälft, om hon glömt bort att det skulle komma gäster till kvällen.
»När var det annat än kält och oväsen här i huset», hördes en gnällande stämma inifrån mörkret.
»Det är en sak som icke rör dig, käring», hördes åldermannen svara ännu morskare.
»Ja, Gud skall veta att jag icke mer är ung och behaglig för dig, Göran» – svarade mor Katrina, i det hon, iklädd sitt hvita nattyg, kom fram i dagsljuset. – »Men det kan ingen häller förbli ung en dag i en sådan röfvarkula – då man haft flere barn som jag och ammat dem alla, blir man lätt gammal.»
»Det förstås, du tänker aldrig på våra barn, du Göran», fortfor hon med gråten i halsen, i det hon vände sitt magra ansikte mot honom, »men vår Herre visste nog hur stor syndare du var och därför tog han dem alla ifrån oss» – nu började hon snyfta – »och den lilla Greta Brita, sådan riktig liten änglabit! Och ett sådant vackert lik hon var sedan – men du är en tyrann, en riktig morian är du.»
»Börjas det nu igen», sade åldermannen, nästan bringad ur koncepten af ett sådant ordflöde.
»Börjas? Hvem är det som börjar, du eller jag?»
»Det säger jag dig, Katrina, att detta lifvet står jag icke ut med i längden. Alls ingen ro hvarken natt eller dag. – Utomhus gräl och partier och inomhus kif och gnäll. – Det är mer än en vanlig människa kan härda ut med. – Hur vill du väl – svara då människa – hur vill du att en hederlig borgare skall kunna stå ut därmed i längden – men det är, gudbevars, som att predika för döfva öron. – Kom nu emellertid ihåg, min snälla gumma», fortfor han i lugnare ton, »att vördig biskopen skall komma på besök i afton och att vi måste hafva något riktigt godt till kvällsvarden.»
»Aldrig var det annat», skriade mor Katrina, nu i sin ordning vred, i den mån hennes äkta hälft visade sig lugnare till gemötet, »aldrig var det annat än viktiga besök och hemliga möten. – Bättre vore, synes det mig, att du något mera tänkte på ditt hus och din maka än att gifva dig i sällskap med de höga herrarne ... och godt till kvällsvard, kantänka! – Trå må ta’ mig, om det finns ens så mycket som en spicken fårbog eller ett mögligt skålbröd i huset efter allt ditt herrfrämmande. – Inte sant, säger du? – för mycket penningar, säger du! – Men om du och dina partister sitta hela nätterna i ända, tills tuppen gal, på Kastenhof eller Lyktan eller Tre Remmare och låta det ena ölstopet och den ena bålen marschera in på bordet efter den andra, då är det ingenting att säga därom, förstås – då får jag gudbevars tiga och hålla till godo – hvad min nådige husbonde gör är alltid rätt, förstås!»
Hon gjorde en försmädlig nigning, i det hon tillade: »Det är som prästens ord i kyrkan, det ...»
»Sa, sa, sa – nu kan det vara slut», utbrast
åldermannen, i det han stampade i golfvet, »klockan är snart sex och klockan nio bör allt vara i ordning.»
»Slå till du, om du vågar, jag har väntat därpå allt sedan vi gifte oss», skrek hon till med ett förskräckligt tjut. »Ett sådant odjur! – och det är nu trettiofem år sedan ... Men salig mor min», fortfor hon, torkande sig i ögonen med redgarnsförklädet, »hon sade alltid till mig: ’Göran Smedman är ingen karl för dig, flicka’, ja så Gud, sa’ hon inte det – men du var gudbevars så smärt och rak på den tiden och så snäll och öm mot mig och hade så artiga maner, när du stod bakom disken hos Nilssons där borta i hörnet.»
»Ja, det är då visst och sant att du behandlar mig sämre än en piga», återtog hon, efter en kort paus, högljudt snyftande, »gamla hjälpmadamen har det mycket bättre. – O, min skapare, att jag väl vore död och långt under jorden, då skulle du nog komma att ångra dig.»
»Skapa mig hit och skapa mig dit, ditt troll», sade åldermannen, i det han oroligt gick fram och tillbaka öfver golfvet och ömsom ryckte på den långa västen, ömsom fingrade sin tofviga peruk – »hör då upp någon gång med tjutet.»
Men ingenting hjälpte. Mor Katrina hade öfvertaget och det återstod honom slutligen intet annat än att ännu en gång retirera till nedre våningen, där han, efter att hafva stängt sig inne i sin innersta bodkammare, mätte golfvet med stora steg, då och då kastande en orolig blick på den gamla väggklockan i hörnet.
Men tiden förgick utan att någon biskop lät höra af sig. Klockan var redan öfver åtta. Kanske hade förräderikommissionen redan fått nys om saken? Denna tanke kom honom att rysa i alla leder. »Ja, det är tider vi lefva i», mumlade han för sig själf, »krediten slut, politiken slut ... men tyst; – det lät som om någon skulle rycka i bakporten.»
Han smög sig försiktigt ut på tå för att se efter hvad det kunde vara.
»Det är bara jag», svarade en ängslig stämma, då åldermannen frågade: ’hvem där?’
»Är det bara du, din stryker? – Nu gick det kantänka som en dans att låsa upp porten, din liderliga sälle; men jag skall lära dig att löpa ute så här dags på dagen. – När smög du dig ut? – Nyss på stunden, säger du. – Vet du icke, din utbasade tjufpojke», fortfor han, under det han lät sitt spanska rör susa i luften, hvilket kom pojken att skrika med full hals, »att alla herrtjänare och drängar, som vistas utomhus utan sin husbondes tillåtelse efter klockan 9 på kvällen eller löpa på krogar och källare under gudstjänsten, äro själfskrifna åt värfvarne? ... Hvasa? ... Ja, sprang hem i flygande fläng, säger du ... Inte så illa men’t, förstås ... Här är inte som hos franske ministern! ... På söder? ... Kanske hos holmfolket, pietisterna, svärmarena eller det andra packet? Hos mäster Beck, säger du? – Bättre och bättre, din sakramentskade gnäller. – I själfva spökhuset? – För att dra’ trollen hit, kantänka? Men jag skall, trå ta’ mig, lära dig att fara till Blåkulla, och det så att du aldrig glömmer Göran Smedman.»
Åldermannen hade behof af att finna ett föremål, på hvilket han kunde få uttömma sin vrede, och i husagans gyllene tidsålder var detta icke häller svårt att finna. Pojken hade därför troligen fått ganska dyrt betala sin föregifna nyfikenhet att se spöken i mörkret, om icke mor Katrina som en räddande ängel ofvanifrån kommit till hans hjälp. Redan vid hans första nödrop hade hennes spetsiga anlete visat sig uppe i trappöppningen och hon sporde nu med gäll stämma hvad det var för några filistéer och hedningar, som störde ärligt och gudfruktigt folks aftonbön.
»Håll hon sig vackert inne med sina aftonböner och lägg sig för pocker i våld icke uti hvad som icke rör henne», röt åldermannen, i det han, förbluffad öfver den oväntade inblandningen släppte sitt tag i gossens tröjärm.
»Hålla mig inne? ... Aftonbön? ... Bevars hvad nu pratas. Jag skall hålla mig inne, jag som hållit mig inne med dig, din morian, i den här peppardosan i snart fem och trettio år? Men må den onde ta’ mig, om jag skrämmes af sådana kämnärer!»
»Nå, lugna dig någon gång, mitt hjärta lilla!» inföll åldermannen, i det han gjorde sin röst så godmodig han kunde och gick uppför trapporna, »det är ju ingenting som står för lifvet, vet jag?»
»Nå, så håll dig då vackert stilla på helgdagsafton och för icke ett sån’t syndigt lefverne! – Läs i Franckes postilla eller i Arndts gudliga skrifter; det kan bättre anstå en ärlig borgare än att synda på vår Herres sabbatsafton.»
»Läsa och läsa», sade åldermannen af brytande, då han märkte att goda ord icke mera hulpo. – »Frid och ro säger du? Vacker frid och ro i det här huset för ditt gnäll. En gudelig själs enskilda andakt, säger du? Legat fyra nätter å rad med en bibel under hufvudgärden, men hafva väl gastar och spöken lämnat mig ett ögonblicks ro och frid för det?»
»Nu var det bestämdt någon som öppnade bakporten», afbröt han sig, i det han ryckte till.
»I dag är du då riktigt konstig i sinnet, min vän», sade mor Katrina med en sträng, högtidlig ton, »men det är icke godt att tala om gastar så här sent på kvällen. Vi behöfva dem icke häller för att väckas till tron; ty det står skrifvet att vi äga Guds rena ord, hvilket upptäcker vårt sinne och visar oss vårt invärtes fördärf i allehanda lärdomar och förmaningar i Kristi sinne och heliga förlossning, och visar oss huru vi skola lefva i och genom den heliga anda, som är vår arfspant och insegel, huru vi skola bortlägga det onda och förnyas till det goda och ...»
»Ta, ta, ta», afbröt åldermannen, alltmera orolig. »Är du framme nu igen med dina Dippelska villomeningar?»
Detta var en för djup förolämpning.
»Liksom det vore villomeningar», utbrast hon med flammande blickar, »att icke, som mången, falskeligen inbilla sig saligheten, utan söka honom i en lefvande tro och ett sannfärdigt väsen och ...»
»Men, se där är ändtligen vår högvördige biskop», afbröt henne åldermannen, som hela tiden haft blicken fäst neråt trappan, då han varseblef denne senare i portgången och skyndade sig att välkomna honom.
»Har förgäfves väntat där ute», sade biskopen, innan han svarade på åldermannens hälsning, »och misstänkte nästan, då jag icke såg något tecken, att hela sammankomsten blifvit uppskjuten.»
»Icke något tecken?» inföll åldermannen, mållös af häpnad. »Jag har ju vaktat det hela aftonen. – Nedtaget?»
Liksom ett ljus plötsligt gått upp för honom, rusade han rakt på dörren. »Jag kunde väl tro den där tjufpojken om något sådant», utropade han, då han efter en stund kom tillbaka, »och jag som icke skulle märka det.» –
»Sansa dig, käre», sade biskopen. »Jag satte själf å nyo upp tecknet åt engelsmannen och din ohörsamme tjänare kan du straffa i morgon. – Jordskedet sjunker allt djupare, om än till en början omärkligt», återtog han i allvarlig ton, under det att åldermannen reglade dörren. »Svea land sväfvar redan på branten af afgrunden; ingen ser den, men fallet varder därför endast så mycket förfärligare.»
Åldermannen återfick under samtalet småningom sitt vanliga humör. Men när den väntade underhandlaren dröjde att infinna sig och klockan led öfver nio, började hans oro på nytt att infinna sig.
»Ett så ohyggligt väder utomhus har man väl aldrig sett i Juli månad», sade han, i det han, ur stånd att längre sitta stilla, reste sig i stolen.
»Nå ja, storm och slagregn passa bra i stycke till dessa fariséers blodsdrömmar», sade biskopen lugnt; »själfva himlen har skäl att gjuta tårar.»
»Gud skall veta att tiden varder allt sämre och sämre.» Åldermannen började, i det han så tänkte, att gå oroligt fram och åter på golfvet. »Allt försämras, intet förbättras – men är då ryssen verkligen så farlig att nappas med, som man säger? – Han lär ju ej hafva ett enda krigsskepp i sjön. Mången gammal knekt har sagt mig, hur man förr i kampanjerna kunde taga ända till tjugu ryssar och knyta dem tillsamman med hakskägget.»
»Dumt snack! – Men tiden är långt framskriden. Kommer han i kväll?»
»Så mycket vet jag säkert», fortsatte åldermannen, återtagande sin förra tankegång, då biskopen mottog hans upplysning med tystnad, »att jag gjort hvad på mig ankommer för att vara beredd. För ett år sedan hade jag så mycket talg, hampa och holländska vekar i magasinen, att skeppar Soëkort aldrig i sitt lif sett så mycket – och linfrö sedan. – Skynda dig! sa’ jag till mig själf. Det tillhör hvarje god patriot att tänka i första hand på fäderneslandet; lägg därför icke dalern på kistbottnen utan se till att åtminstone hampa och talg icke komma att saknas, om någon krigsruptur skulle komma å färde.»
»Förmodligen är det nu min ärade brors mening att utlämna dem gratis åt folket?» inföll biskopen med en ironisk frågande min. – »Men hvad är det för buller på gatan?» afbröt han sig plötsligt och skyndade fram till titthålet på fönsterluckan, under det att åldermannen stod kvar på samma ställe, darrande af förskräckelse.
»Soldater som besätta gatorna? Här gäller det att hålla god min i dåligt spel – men tyst – de aflägsna sig redan. – Ja, om denna afton går förbi utan obehag, kan pipbruket på Långholmen tacka vår Herres synnerliga beskydd.»
»Pipbruket!» suckade åldermannen i ynklig ton. »Ja, så sant jag heter Göran Smedman och har krambod vid Packartorget, går icke allt det där bakut – men är det sant som man säger», återtog han hviskande, då bullret på torget icke längre hördes, »att Frankrike lofvat Sverige stora subsidier?»
»Frankrike är nu den sol som lyser upp hattarnas horisont», sade biskopen, sedan han lyssnat en stund vid fönstret. »Franska regeringen liknar den förnäma damen, som hällre gifver den fattige rabarber än penningar och mat, för att därigenom kunna på samma gång visa sitt öfverlägsna förstånd och sin barmhärtighet.»
»Ts! – Nu komma de åter», utropade åldermannen, blek af förskräckelse, då ljudet af vapenslammer, blandadt med skrik och kommandorop, hördes utanför på torget.
»Är dörren stängd på inre sidan?»
»Med dubbla reglar.»
»Öppna henne då samt bred duken öfver dukatrullarna. Nej, lägg dem i dragkistan och slut till locket. Var för öfrigt lugn och låt mig sköta saken.»
»Herre min skapare, var det icke detta som anden hviskade i örat på mig i natt», kved åldermannen, »nu farväl både med pipbruk och annat med.»
»Må dessa slynglar komma», sade biskopen allvarligt, utan att höra på åldermannens prat, i det han med sitt vanliga lugn drog reglarna från dörren – »jag skall vid Gud se dem rakt i synen.»
