XIII.
Stekpojkens berättelse hade gifvit Svenske många skäl till oro. Det var af stor vikt att hans morbror så snart som möjligt underrättades om den fara, hvari han sväfvade. Redan tidigt påföljande morgon hade han därför begifvit sig ut för att söka honom. Men han hade haft otur med sina besök. I biskopens kvarter sade man att denne var i sekreta utskottet och här påstod man att han icke varit där på flere dagar.
Ju svårare det visade sig att finna honom, desto oroligare vardt Svenske. På Riddarhustorget hörde han, huru man allmänt talade om kriget såsom nära förestående, samt att viktiga öfverläggningar därom pågingo i alla stånden. Men mösspartiets motstånd, sade man, var på långt när icke brutet; deras storkämpar höllo ännu ut och veko endast tum för tum. Det var därför så mycket märkligare att biskopen, som annars alltid kämpade i främsta ledet, denna dag icke fanns på sin post.
Efter ifrigt sökande och sedan Svenske förlorat allt hopp att träffa sin morbror före middagen, beslöt han att vänta till aftonen, då denne enligt värdinnans bestämda försäkran skulle besöka fröken Beata.
Där hade nu Svenske suttit en god timme i orolig väntan att biskopen skulle infinna sig. Ändtligen öppnades porten till stora gatan, men det var Stina som kom i stället för den väntade.
»Du har varit länge ute, klockan är redan sju», hördes gumman banna, då Stina andtruten stack in sitt anlete genom dörren.
»Herre jemini, så orolig! – Det var ju nyss i minuten, som jag gick bort, vet jag.»
»Nå – har du uträttat hvad du skulle?»
»Hans högvördighet kommer hit i afton, hans högvördighet hade nyss gått ut, då jag var i hans logis, och klockan var då endast kvarten öfver sex.»
»Du skulle vara hos honom innan half sex.»
»Hennes nåd är då riktigt försmädlig, liksom en tjänare icke skulle få se sig omkring en smula utan att löpa som en blindbock genom gatorna – och så är det ett så’nt fasligt väder – och långe grefven där nere på gatan står lik i dag, skall hennes nåd veta. Och så tyckte jag att det skulle vara roligt för hennes nåd att få veta huru likrummet såg ut – men herre min skapare, hvad det är för ena lik nu för tiden», fortfor hon, då gumman icke ville höra på hennes prat – »icke en gång peruk på liket – till svepning var intet annat än skjorta och lakan, allt efter den nya lagen, kantänka ...»
»Bästa tant» – inföll Svenske, som ju mer tiden led vardt dess oroligare, »det synes som han ej skulle komma; jag måste då söka honom på annat håll.»
»Han kommer nog om du väntar, mitt barn, det är så sällan som jag nu för tiden får se dig, att du gärna kan skänka mig några ögonblick.»
»Ja, det var blott ett enda rum», återtog Stina, »som var svartklädt och intet enda hvitklädt – och så få gäster sedan. – Endast de allra närmaste – och en liten procession, knappt trettio led – och legda likbärare – endast tre karosser – inga som höllo i bårtäcket – men bisättning och begrafning på en gång skall vara förnämt nu, kantänka. –»
»Det bör ju glädja oss gamla, kära Stina, att människorna blifva sparsamma», svarade gumman småleende.
»Folket, sa’ kopparslagarn midt emot», fortsatte Stina, som riktigt var i prattagen, »skickar dessa riksdagsmän hit till staden för att se efter att hvar man får sin rätt här i landet; men hvad göra de väl här, när de komma hit, annat än besöka källare och kaffehus och uppgöra förräderi mot kung och land. – Nyss på stund hörde jag talas om ett så’nt förfärligt förräderi, som skulle vara å färde, att blodet riktigt stockade sig i halsen. – Men att tänka på hur folk på ett anständigt sätt skall komma till grafven, därpå ha’ de, gudbevars intet förstånd ...»
Svenske ärnade just fråga hvilket förräderi hon menade, då det klappade på porten åt gatan.
»Hör icke Stina att det klappar på porten?» – afbröt gumman hennes ordflöde – »du skall få se, mitt barn», tillade hon, vänd till Svenske, »att det är vår biskop.»
Denna förmodan delades äfven af Svenske och han skyndade därför på samma gång som Stina till dörren för att möta den väntade. Men i stället för biskopen inträdde till hans stora förvåning en dam med åtdragen taftshufva.
»Det var då ett riktigt kärt besök», sade gumman, då hon fick se hvem det var. – »Nu kan jag förstå hvad Stina roade sig med i regnet! Men, hon visste väl» tillade hon småleende, »att gamla tant hade en vacker riddare att bjuda på till sällskap. – Stig fram då, min snälla Ulrika, och stå icke kvar hela aftonen vid dörren. – Här har du intet att frukta utan lägg af hufvan och saloppen. – Vår vackre riddare får icke bortröfva dig, då du är under mitt tak. I min närhet, ser du, förfryser fjärilen vingarna och han blir lika oskyldig som törnrosknoppen.»
Ulrika var rent af gudomlig, tyckte Svenske, då hon, efterkommande gummans uppmaning, och sedan hon, efter att hafva aflagt regnkappan och den korta rundskurna saloppen, med en öm omfamning hälsat henne, tog plats i fönstersmygen. Hennes ponceauröda robe framhöll också på ett utmärkt sätt den friska rodnaden på hennes kinder.
Svenske, som till tant Beatas stora förvåning fattat sin hatt för att aflägsna sig, stod där, tafatt och tvehågsen, midt på golfvet, under det att hans beundrande ögonkast följde Ulrikas minsta rörelser. Ju mera han såg på henne, dess mera tänjbar syntes honom tiden, dess mindre den fara hvari biskopen sväfvade. Han kunde ju dröja kvar några ögonblick till, tänkte han, och sedan gå till mötesplatsen, där skulle han nog i rätt tid träffa biskopen ... och nästan omärkligt föllo hatten och kappan åter ned på stolen.
Hans gamla tant tydde hans fundersamma min som blyghet och uppbjöd därför all sin godlynta rättframhet för att skingra förtrollningen. Ja, hon tycktes riktigt njuta af åsynen af det unga paret, då Svenske, efterkommande hennes uppmaning, tog plats vid Ulrikas sida.
Till en början rörde sig samtalet tämligen tvunget mellan de unga tu, som upplifvade sina minnen från den sista picknicken på Liljeholmen, hvilken, liksom äfven sista assemblén, föreföll tant Beata på långt när icke så lysande som festerna i hennes ungdom.
»För att nu icke tala om salig kungens begrafning och vår nu regerande konungs kröning», sade hon, »minnes jag flere andra solenna festligheter, där det gått mycket ståtligare till. – Ett bröllop, sådant som drottning Ulrika Eleonora gaf för en af sina hoffröknar, får man nu aldrig skåda.»
»Var det maskeraden om hvilken tant så ofta brukade berätta för oss som barn», inföll Ulrika, »och som föreställde Tasso’s befriade Jerusalem? – Prinsessan själf var ju Armida? – Hvad det måtte varit skönt att skåda de hvita alabasterbilderna mellan det täta löfverket?»
»När jag ser er nu, strålande af ungdom, går det lätt att tänka sig tillbaka till flydda tider. – Om jag inte skulle minnas denna dag? – Jo, så väl, så väl! Jag ser så tydligt de mythologiska personagerna röra sig fram ur den djupa skuggan på sidan af de med otaliga lyktor upplysta gångarna. Man trodde sig se ambassader från gudarnes hemvist, utsända för att skåda våra förgängliga nöjen. – Den ståtligaste af dem alla var Ascheberg, då han med sina tolf adjutanter föreställde Olympens tolf gudar.»
»Dagen därpå», fortsatte hon efter en stunds tankfullhet, »paraderade han på St. Clara gärde med elfvatusen man till häst och fots. – Det var något annat än de små mönstringarna nu för tiden på barnhusängen och rännarbanan.»
»Var det icke general Ascheberg, som gaf tant den vackra törnrosen, som ständigt ligger såsom bokmärke i tants bibel?»
»Unga fröken tänker icke på annat än kärlekspanter, kan jag höra», svarade gumman småleende, då Ulrikas anlete öfverfors af en skär rodnad. – »Liksom en åttioåring icke skulle hafva nöje af en vacker blomma, om ej bilden af en kavaljer återspeglar sig ur hennes kalk!»
Nu måste Ulrika i sin tur slå ned ögonen. Men Svenske skyndade till hennes bistånd.
»Men var det inte också fint, då borgerskapet mottog konung Stanislaus af Polen?» frågade han, utan att låtsa märka hennes bryderi.
»Jo, där var också en mycket stor solennitet», svarade gumman småleende ... »Själfva intåget var det festligaste! På trappan vid kungshuset harangerade rådet; enkedrottningen höll ett tal till den höge gästen, stående på en turkisk tapet under en röd sammetshimmel. Salig kungen lefde då ännu, och sättet hvarpå penningarna förstördes gjorde detsamma.»
»Kung Carl var ingen slösare», inföll Svenske ifrigt.
»Jo, en slösare på människoblod var han. Alldeles som dessa hattar äflas om att vara det nu för tiden. Att utgjuta människors blod är dock det största slöseri som finnes.» –
»Men kung Carl försvarade sitt land mot orättvisa anfall. – Han var en hjälte, som önskade ingenting högre än att kunna höja Sveriges makt och ära.»
»En konungs främsta plikt är att öka sitt lands skatter af lycka, mänsklighet och godhet. Han får därför icke förstöra det, hvarigenom denna skatt vinnes eller människornas välstånd.»
»Men lyckan tillhör icke blott de rike», inföll Ulrika tvekande.
»Helt viss, mitt barn. Lyckan kan bo lika väl i en koja som i ett slott. Men det är icke nog med att själf vara lycklig. Man måste äfven kunna arbeta för andras lycka och detta kan icke ske om bekymmer gnaga själen ... Men gumman jagar visst bort sina kära gäster genom sitt allvarsamma tal», afbröt hon sig småleende. – »Hvad tycker min lilla fröken om knypplingen? Är icke mönstret ganska vackert?»
Knyppeldynan med dess tillbehör togs nu i noggrant skärskådande. Men därmed hade också den kära tanten uttömt sina krafter, som blifvit likasom föryngrade för en stund i glädjen öfver de båda ungas besök. Hennes grå hufvud sjönk allt djupare tills det lutade sig med ett förnöjdt leende mot den mjuka stoldynan. En stund senare var det endast regnets smattrande på fönsterrutorna och väggurets knäppningar från vrån vid dörren som bröt tystnaden.
Sedermera tillkom under en längre stund ett hviskande samtal mellan Svenske och Ulrika. På hvad sätt det började är svårt att säga, äfvenså att förklara meningen med de korta, ofullbordade frågorna och de stumma svaren. Men bakom de dunkla antydningarna och de fadda allegorierna, hägrade helt visst för dem båda ett paradis på jorden. –
»Förklaring, alltid förklaring», utbrast slutligen Ulrika med högre röst, »hvilken förklaring vill då kusin att jag skall gifva?»
»Kusin sade nyss att jag understundom var tråkigare än baronen. – Nu frågar jag, hvad det var som kusin i dag tyckte var så tråkigt?»
»Hör man på, herr egenkär! – Jag sade icke i dag.»
»Skratta icke åt mig. – Du har gifvit mig rättighet att älska dig, hvarför då plåga och förarga mig?»
»Den, som vill älska och vet hvad kärlek är, begär icke lof af någon att göra det.»
»Ulrika!»
»Hvarför så häftigt! Skall du redan aflägsna dig?»
»Jag skulle redan för länge sedan varit borta.»
»Vänta åtminstone tills tant Beata vaknar.»
»Klockan är redan nio», sade Svenske alltmera orolig, i det han upptog sin kappa från stolen.
»Hvad är det då, som så plötsligt kallar? – Någon hemlig picknick? – En bal på Lorensberg?»
»Ulrika!»
»Sade du något, mitt barn?» frågade gumman, uppvaknande vid Svenskes utrop. »Ack, jag kan förstå» – tillade hon, då hon såg att det var tämligen mörkt i rummet – »jag har sofvit en stund. Men jag hör från köket att Stina slamrar med grytan. Då är klockan redan öfver nio och ni måste tänka på hemfärd. – När skall vår unge kavaljer öfver till Finland?»
»Om jag det visste, bästa tant», svarade Svenske, som hade allt svårare att dölja sin oro; »kanhända redan i morgon!»
»När det blir, glöm icke bort att hälsa de snälla människorna i Åbo – jag lofvar i utbyte att se efter din ädelsten», sade hon småleende till Svenske, då denne böjde sig ner för att omfamna henne. –
Då Svenske utkom på gatan hade det upphört att
regna. Genom det tunna molnfloret sände fullmånen sina dämpade strålar mot de våta hustaken, hvilka skimrade som silfver. Klockan åtta hade stekpojken sagt att mötet skulle hållas, och nu var hon öfver nio. Nattväktarne hade redan intagit sina platser och deras vackra sång hördes från olika ställen af staden.
När Svenske hunnit till Packartorget, stannade han och såg sig omkring. Det var där åldermannen hade sin bostad, men i hvilket hus visste han ej. Han stod en stund, villrådig hvart han skulle vända sina steg.
Packartorget hade fått sitt namn efter den myckenhet fisk, som fördes dit i båtar och sumpar från skärgården eller, i salt tillstånd, från längre bort liggande orter, då han uppackades och försåldes på detta torg. Så länge dager var, vimlade det ock af människor, som köpte och sålde; men då Svenske nu lät sina blickar öfverfara dess skimrande vattenpölar, var det folktomt. Utanför den sluttande strandbrädden, hvilken på sista tiden blifvit utpålad och på sina ställen försedd med träbryggor, speglade några mindre fiskarskutor sina mörka konturer i den glittrande vattenytan.
På västra sidan af torget, midt emot den öppna sjösidan, kunde åldermannen omöjligt hafva sin bostad. Här låg endast en lång, rödmålad materialbod, rikligt utsirad med utskurna brädlappar och smaklösa listverk. På södra sidan lågo endast några små envåningshus. På den norra sidan återigen låg ett större tvåvåningshus, hvilket efter beskrifningen just kunde passa in med det som han sökte. I detsamma föll hans blick på den höga skampålen, hvilken hemsk och olycksbådande reste sig midt på torget, öfverst prydd med en blank bronsbild, som sades föreställa den heliga rättvisan i en borgmästares skepelse. Han erinrade sig nu hur Lars omtalat hur det gick till, då Gyllenstjerna på våren stått där utsatt för pöbelns hån, och tyckte sig höra de skriande rösterna uppstämma förrädarevisan:
”Så går honom, så går flere,
Som förråda kung och land.
Stupestocken blir hans del,
För hans grofva brott och fel.”
Han skulle fortsätta sin väg för att pröfva sin gissningsförmåga i det stora tvåvåningshuset, då han plötsligt kände sig gripen bakifrån af ett par kraftiga armar och en okänd röst skrek honom i örat:
»Hvarför lopp ni så, herre? Ni sprang ju som en förrädare och så har ni blå kappa och bruna knäbyxor.»
»Hvad vill detta säga, förbannade gatstrykare», röt Svenske till. »Släpp eller skall jag ...»
»Sakta, junker», sade Reiter, som nu framträdde, »och akta er vackert att öknämna kronans vakt. Hvar har ni lyktan? – Jaså, ingen lykta, säger ni – och ni tror att vi kronans ämbetsmän nöja oss med så ringa respekt?»
»Utan tvifvel, munsiör korsgevär», sade Svenske lugnare, då han märkte, med hvilka han hade att göra, »tror jag det. För den som presenterar sig bakom ens rygg kan vördnaden inte vara annat än klen. Om ni inte varit så försiktig att först försäkra er om min värja, skulle jag gerna velat salutera för att sedan nappas med er något litet om fältet ...»
»Stå ej och gapa längre på hans otäcka galgtryne» – ropade Reiter åt soldaterna, som, under det Svenske talade, sågo tvekande på hvarandra. – »Den här fågeln är en riktig ärkeförrädare det höres på munarten. Än en gång skall icke den förbannade kommissionären komma och slå mig på fingrarna för dålig vakt. – Framåt med er, lunsar!»
»Ett ord innan jag följer er», sade Svenske, »säg mig blott hvad meningen är med denna komedi?»
»Komedianterna äro i Bollhuset, herre! Här är rena allvaret. Om ni inte godvilligt följer med, är instruktionen klar: galgen eller krut och kula. Om någon, eho det vara månde, vid förspordt oljud, öfvervåld, slagsmål eller röfveri befinnes utomhus utan att vara försedd med lykta, eller om han har en så kallad blindlykta, skall han genast infångas, såsom skäligen misstänkt, och i häkte insättas och får han skylla sig själf om patrullen kunde komma att lossa af gevären.»
Svenske anmärkte visserligen att man icke brukade gå omkring med lykta midt i sommaren, men han fann snart att disputera icke tjänade till någonting. En röst hviskade äfven inom honom att det möjligen kunde vara hans morbror, som man tagit honom för, och han beslöt därför att godvilligt följa med. Om icke biskopen redan var häktad, kunde hattarnas spejare möjligen ledas på villospår.
»Satans kaniner, så ni glaffa i väg», ropade Reiter flåsande, under det han med värjan i högsta hugg skyndade att taga fatt dem.
»Ni gå ju, edra slynglar, som om ni ginge för betalning. Nej, släpp honom, bussar, och låt mig i stället sköta honom ... Ställ in er i ledet! – Och du, Flinta, kan säga kommissionären att vi redan hafva fågeln i buren.»
»Hör på, unge man», hviskade han i örat på Svenske, då Flinta aflägsnat sig ett stycke, »är ni eller är ni icke den där förrädaren, som underhandlar med engelsmännen? – Kom ihåg att Reiters öga är skarpsynt», tillade han, då Svenske icke svarade. »Ja, skarpsyntare än en kommissionärs, då han vädrar en dukatpåse i fickan på en nybakad riksdagsman.»
»Ni vet», fortsatte han, då Svenske fortfor att tiga, »att det är en osäker tid vi lefva uti och att ingen går riktigt säker på hufvudknoppen ... Helt visst kommer det ej att dröja många dar, innan man gjort äfven min herre odödlig.»
»Så, ni tror det?»
»Reiter», sa’ fänriken, »tag den där prästeförrädaren! För honom inför oss – han har brun kappa och svart peruk – så skola vi sätta honom på Smedjegården.»
»Smedjegården? – Har jag brun kappa och peruk? Ha präster uniform?»
»Hvad dräkten vidkommer, är det tids nog att tala om den, sedan man sett den vid skenet från ett vaxljus i ett annat rum. Jesuiter och förrädare bör man icke tro mera än jämnt. Munsjör Reiter är ingen narr – när man är gammal i gården, känner man gåsungarna på gången. – Men det vore i alla fall okärt, herre, om vår bekantskap snart skulle taga slut. Ni är en ståtlig ung man och om det är sant hvad folk säger, lära sådana som ni kunna göra guldstänger af fästningsgallren?»
»Öfvermåttan förbunden för er goda tanke om min person», sade Svenske skrattande.
»Och så tänkte jag», återtog Reiter, sedan han icke utan möda hindrat sina motsträfviga ben att taga vägen midt uti en stor vattenpöl, »att då man icke får se en sådan där guldfågel hos sig mer än en enda natt, kunde det vara så godt om han genast finge flyga sin kos, hällre än att långa Gröningen vid Smedjegården skall få några extra sportler. Han håller näsan nog högt i vädret förut – och så hör han till hattarna, då jag är en lika god mössa som långa biskopen.»
»Nu ha vi gått så långt, att det väl inte tjänar något till att släppa mig.»
»Nå, nå, gunstig junker ... måttligt stor i orden! – Hvad man inte kan få, tjänar inte att efter trå. – Min herre har väl ingenting emot, om jag ber att få låna en Carolin. Ni kan göra en ny sådan igen af en gammal tennknapp, och det vore roligt att se hur mycket stopöl som mäster Slophauer på Tre Råttor vill skänka i för en sådan trollunge.»
»Det vore väl illa eljes», sade Svenske, i det han tog upp sin pung och gaf honom en daler. »Ni kan påräkna flere, om ni låter min värd, mäster Rinck, veta hvar jag finnes.»
»Herre», sade Reiter, i det han med belåten min vägde myntet i handen, »jag skall säga er hur det är. Jag har alltid älskat mina vänner ... Jag ser nu att ni är min vän, ty inga andra än vänner ha gifvit gamle Reiter så rikliga ölpengar – men ett ord i förtroende. – En vän kan man nyttja i nödfall och möjligen vända skulden på honom – stöt blott på Reiter och han skall icke skilja så noga på hvem af herrarne det var som hade den bruna kappan. För öfrigt», fortsatte han gnolande:
”Små skälmar till galgen följas åt;
The store lyckas allt. De lefva uti ståt!”
»Men nu äro vi framme», afbröt han sig, då soldaterna i detsamma gjorde halt framför vakthuset. – »Stig mans oförskräckt på – Reiter känner vägen ... Men än ett ord! – Om den där skranglige Gröningen skulle hänga upp er nakna lekamen något oförsiktigt, så att ryggen kommer för nära muren eller fötterna för djupt ned i brunnsvattnet, så stick endast en Carolin åt honom och han skall hällre låta hänga sig själf, än han skulle vilja pina ihjäl en fågel, som värper sådana ägg.»
