XIX.
Det var en vacker, solig vinterafton. De gröna slessingsgardinerna för fönsterna till biskopens lilla rum, voro halfslutna och genom öppningarna kom solljuset i täta strålknippen genom rummet och satte fyrkanter på golfplankorna. Sinius och biskopen voro inbegripne i samtal.
Denna gång gällde prostens öfvertalningsförsök helt visst någon viktig fråga; ty den varsamhet och grundlighet, hvarmed han inledde den, gränsade nästan till det komiska.
»Ingalunda min tanke att lasta kunskapen om andra folks seder och bruk», svarade Juslenius på en af hans frågor. »Hæc sunt facienda, neqve illa omitenda, säga romarne. Men kunskapen om vårt eget bör likväl gå i främsta rummet.»
»Nihilo nihil fit», – svarade prosten med en misstrogen skakning på hufvudet. »Om man icke känner något annat än sig själf, torde det vara svårt att utveckla sig till något högre. Vi ha ofta här i Sverige större svårighet att af en lysande, öfverlägsen tanke bringa fram något verkligt, än våra grannar att af ett solgrand skapa hundra volymer.»
»Vår ungdoms stora lust efter utländska resor kväfver de gagneliga företagen.»
»Min ärade bror har rätt äfven härutinnan. – Men om de utländska resorna äro så skadliga, hvar skola våra unge män få afhöra en Bass och Becker i Halle, kemister sådane som en Stabell, filosofer som Wolf i Marburg, Quesnay i Paris, Trochin i Amsterdam, Albinus, Gravesand, Boerhave, Haller och van Swieten i Leiden, och ...»
»Jag har icke sagt», svarade biskopen något ifrigare, »att icke den svenska vetenskapen bör söka lärde mäns råd i alla land – min käre bror har i sanning ganska litet af de gamles konst att höra på innan han svarar. – Jag har endast sagt att vår ungdoms lust efter utländska resor kväfver många gagneliga företag och jag påstår nu att denna min åsikt hvarken är orätt, falsk eller vilseledande.»
»Skulle det icke vara af lika stor nytta för vår ungdom att på närmare håll få deltaga i striden mellan Lockes och Leibnitz’s tillhängare som att strida för Gyllenborg eller Åkerhjelm?»
»Hm! ... Tvärtom.»
»Enligt min ringa tro är det Causas impulsivus eller moventes seu inductivus, det är de drifvande orsakerna till resan, som man i första hand bör fästa sig vid. Dessa utgöra nämligen antecedens eller det som går förut. Först därefter eller genom de rön, som man vet att den resande inhämtat, hvilka vi ju här kunna kalla media concludendi, jura & rationes eller slutmedlen, kan man i rätt ordning komma till conseqventiam ex præmisso, det är påföljden. Ett motsatt
förfaringssätt», – fortsatte han, då biskopen endast svarade med att nicka några gånger – »är både skeft och vilseledande. Man kommer ofta till conseqventiam ex præmisso, där möjligheten tages för verkligheten ... För att nu endast hålla oss till de sista dagarnes händelser, hur har man icke behandlat Buddenbrock under juldagarne? Ingen har dock lyckats bevisa sanningen af premisserna, hvilka här voro själfva libellens tillmälen.»
»Så», sade biskopen i det han rynkade ögonbrynen. »Det var alltså dit min käre broder syftade med sin svartbäckslatin. – Men Lewenhaupt och Buddenbrock äro förrädare; kom det väl ihåg. Såsom sådana skola de ock behandlas, hoc est på intet annat sätt än såsom förrädare.»
»Lewenhaupt må min vördade bror kalla så, men Buddenbrock? Har icke han, efter hvad alla underrättelser gifvit vid handen, varit den ende utom gamle Bosquet som röstat för att hålla stånd ...»
»Ja, då det var för sent. – Planen för krigsföretaget var, om bror så vill, god och för omständigheterna gynnande. Men allt samman vardt ju vid verkställandet fördärfvadt genom en förening af oskicklighet och trolöshet. Det finnes fakta, som tala ... De hemliga underhandlingarna på Kulvilaskogen, den tiden då hans bror var rysk kommendant på Wiborg? ...»
»Min ärade bror har då ej tänkt på ...»
»Hvad har jag icke tänkt på? ... Då Lewenhaupts myndighet och respekt var slut, var det ingen annan råd för rådlös man, förstås, än att gifva sig i krigskonseljens hand, eller med andra ord att göra hvad de andra ville. Då gaf han sig åt denne Buddenbrock, som förde alla de andra mesarne efter sin vilja. Ingen vardt därför i en hast större hjälte än denne Buddenbrock; ty när alla de andra ropade retirera, ropade han attackera. Han visste nog att han allena icke kunde göra krigsrådets beslut om intet.»
»Själfva grundorsaken till olyckan ligger dock väl inte hos Buddenbrock utan snarare hos dem som framkallat kriget. Men dessa hans gamla vänner, ha nu lämnat honom i sticket endast för att kunna rädda sig själfva.» –
Prosten gjorde här ett uppehåll. Det var tydligt att han öfverlade inom sig om rätta tidpunkten var inne att öfvergå till själfva grundmotivet för hans egen långa underhandling.
»Om man skulle», återtog han slutligen, med ett slugt ögonkast på biskopen, »söka vinna generalerna för vårt parti.»
Prosten sade vårt parti af den orsak att han, på samma gång det började gå illa i kriget för de svenska trupperna sadlat om ånyo och öfvergått till mössorna, hvilka varit nog beskedliga att förlåta honom hans föregående vinglerier.
»Hm!»
»Det är åtskilligt att vinna ...»
»Hvad fordra de?»
»Att de fängslade beredas tillfälle till flykt ... Tänk på fördelarna ... Vi vunno majoritet och kunde öppna räfsten med hattcheferna ...»
»Med hvilka? Tala tydligare.»
»Jag vill förutskicka den anmärkningen att jag visst icke i allo delar deras uppfattning som bjuda oss handen i denna sak. En respektabel penningsumma erbjudes nämligen dessutom ...»
»Men hvilka vilja de vinna, i Guds namn?»
»För min del svarade jag nej till propositionen ... har sedan funderat något på saken och tänkte nu endast i förbigående höra min ärade brors omdöme. Både domkyrka och universitetet i Åbo kunde ju bringas upp igen för den summa de bjuda!»
Biskopen tog ett steg tillbaka.
»Det är om mig alltså! Jag skulle ta emot förrädarepengar? – För att jag skulle medverka till att man skulle släppa dylika olycksfåglar, som med skryt och högmod skriat upp hela landet till krig? ... De skulle skrämma vilddjuren i skogen, sade de, och i stället sprungo de som harar och voro glada att finna skydd hos fienden! Man skulle lämna dem onäpste?»
»Min vördade broder förifrar sig ... Detta hade jag icke menat ... Men vi ha mist Finland. Det få vi kanske ej tillbaka. Men ej få vi det bättre igen om vi nu taga de båda generalernas lif?»
»Hvad som sker står i Guds hand», sade biskopen allvarligt, i det han fäste en genomträngande blick på Sinius, »men framför allt är det vår plikt att laga så att vårt land icke blifver ett nytt Polen. Sådana uslingar, som icke hafva något visst fädernesland utan ständigt och jämt föra på tungan att alla folk äro lika goda, må de göras evigt biltoge, må de irra jorden rundt som Jerusalems vandrande skomakare, må de städse sakna hem och fristad! – Men de som förråda det land de kalla sitt må de straffas med bilan.»
»Det är framför allt kyrkans plikt», fortsatte han, i det han rätade ut sin ståtliga gestalt, »att hålla heder och rättrådighet under armarne, ty på deras helgd hvilar hela vår andliga och moraliska framtid. Får allt glida ned för samma lutande plan, hvarpå vi nu kommit och som hvilar på en blödsint människokärlek, utan kraft och nerv, då skall det förvisso inte dröja länge innan vi stå vid afgrundens rand.»
»Icke var väl svenska folket bättre i vår ungdom», invände prosten undvikande.
»Visserligen inte, moraliter; men det fanns mera ursprunglig kraft. Olyckor möttes med mera mod än som nu finnes för en enda liten motgång. Hvad är orsaken, om icke förströelselusta och håg för fåfänglighet! – Se blott dit ner i gränden! Se på alla dessa nyhetskrämare och prånglande köpmän, funnos de väl till i vår ungdom?»
»Om fiskaler och uppsyningsmän sågo bättre efter, voro helt visst våra gator snart rensade.»
»Nej, se dit ner», upprepade biskopen, i det han drog ifrån slessingsgardinerna. »Se denna flock af liderliga sällar, som dagarne i ända säljer böndagstexter, nattmössor, almanackor, svafvelstickor och lackstänger i stället för att hållas till ärligt arbete vid våra manufakturverk.»
»Kan väl så vara, ärade broder men det torde likväl vara klokast att icke döma den närvarande tiden allt för hårdt. Min ärade bror hade själf tillfälle i sin ungdom att visa sina pas de rigaudon eller utföra en vacker engelsk eller fransk kontradans på Lorenzberg eller vid träsket – vår tids ungdom dansar polska och branickula på »Förgylda råttan» eller »De tre solar?» – Om förr i världen hoffolket gladde sig åt Molières, Renards och Destouches komedier får allmänheten nu i stället läsa sådana komedier, som Jeppe på berget, den pratsjuke barberaren, den pantsatte bonddrängen etc. – Och om man förr», fortsatte prosten med ett insinuant småleende, »i vissa sällskap tog sig en tour piket eller ett parti l’hombre eller revérsi, få de nu finna sig i att spela femkort, polskt pass eller lurlanter.»
Biskopen kunde intet annat än skratta åt dessa besynnerliga jämförelser mellan gamla och nya tiden. Prosten hade emellertid skickligare sopat igen spåren efter sitt återtåg än han lyckades maskera sitt anfall. Han fick vara nöjd därmed. Det hörde till de sju orimligheterna, tänkte han, att vinna något positivt hos en sådan tvärvigg som Juslenius. Efter att ytterligare sagt några ord i likgiltiga ämnen aflägsnade han sig. Generalernas sak var enligt hans åsikt förlorad. En stund därefter sågs han vandra öfver Norrmalmstorg mot mynningen af Regeringsgatan.
Ett stycke upp på sistnämda gata möttes vid samma tillfälle en kavaljer och en dam. Kavaljeren hälsade med utsökt behag och på den eleganta dräkten, den väl friserade peruken samt den vårdslöst förnäma hållningen kunde man redan på afstånd känna igen hvem det var.
»Ah – quel bonheur, mademoiselle», läspade han. »Ett så agreabelt rendezvous på en så ful afton!»
»Ärnar sig monsieur till baronens i afton?»
»Certainement! – Man kan ju icke helt och hållet draga sig undan.»
»Hvilken olycka har icke träffat de stackars människorna ... Man får ju nästan migraine af att höra deras klagovisor. Ma soeur tror dock fortfarande att hennes man, generalen, skall, malgré tout, draga sig ur spelet. Quelle chimère?»
»Bien possible, ma foi. Mig synes det dock som en ren impossibilitet. De sakna ju hvarje moyen?»
»Madelaine har än en gång skrifvit till Holland.
De femton tusen dukaterna äro redan slut. De ha’ mist både pensionen och partipengarne.»
»Än baronens förlofning?»
»Den blef inte af. Hon vägrade resolument ... Hon hade fadrens löfte att icke tvingas.»
»Det gör mig i sanning ondt om den gamle mannen», återtog Laforme tankfullt. »När man hela dagen insuper kammarluften, är man ju alldeles oduglig att uträtta något med geni. Hela ens matsmältning blir derangerad. – Men hvad sade jag väl åt den aimabla friherrinnan innan jag reste till Paris för ett och ett halft år sedan? – Madame, sade jag, gör inte för mycket tapage för sådana bagateller som det publika. Det är vraiment ovärdigt för gens de condition att melera sig med detta packet, som hela dagen skriker om den dygdiga frihetens florerande. En vacker dag kommer madame att råka ut för en stor chagrin ... Och nu kusin, voilà la consequense! – Ah – quel peuple! – Man fängslar en gammal brav general, som gjort högstsalig kungen de största tjänster, och nu vilja dessa ociviliserade barbarer rent af decapitera honom.»
»Jag ryser för den förfärliga tid, hvari vi lefva», sade fröken Liewen, i det hon svepte sin sammetssallopp närmare om lifvet. – »Vore det icke för Madelaines skull, hade jag för länge sedan lämnat residenset ... Ah – mon Dieu! ... En soldat med korsgevär vid porten!»
»Meijersdorff har lämnat mig ett passe partout ... Han lofvade att i afton göra sin visit hos friherrinnan för att hjälpa oss att skingra hennes douleur.»
»Stackars vår baron!» suckade fröken Liewen i det hon kastade en kokett blick på Laforme, som artigt lämnade plats för henne att instiga genom porten. »Att Ulrika fortfarande skall vara lika otillgänglig för hans behag! Men hur var det, hennes finske celadon var ju nära att sprängas i luften där borta i Willmanstrandska aktionen?»
»Vill verkligen minnas att jag hört något ditåt! Han lär hafva flytt undan till en bastion och sökte döda baronen, då denne uppmanade honom att angripa fienden.»
»Och hans långa förfärliga betjänt! – Genom hans oförskämda framfusighet fick Madelaine ett efterlängtadt tillfälle att förbjuda sin dotter att besöka gamla Beata, som gjorde sitt bästa att uppfylla flickans hufvud med alla möjliga barnsligheter. Hvad den inhemska adeln har ringa nobless uti sig! ...»
En stund därefter suto Laforme och fröken Liewen vid ett svart, lackeradt bord och spelade kometen, sällskapspelet på modet. Midt emot dem sutto friherrinnan Buddenbrock och prosten Sinius, hvilken senare, tack vare de holländska dukatpåsarne, varit en trägen gäst vid hennes afton-cirklar, oaktadt han officielt räknades till det motsatta partiet.
Friherrinnan hade åldrats mycket under sista året och nu mera lyckades det icke längre för det skickligt utlagda sminket att fullständigt dölja fårorna i hennes ansikte. Men ögonen voro de samma. När hon såg upp från korten och lät sina blickar irra kring rummet var det ännu samma genomträngande skärpa i dem, samma uttryck af viljekraft och ihärdighet. Plötsligt sjönko hennes händer ner på bordskanten, blickarne irrade tankfulla, nästan drömmande, öfver den urblekta sammetsplysen, som utgjorde väggklädnaden.
Det var en oförklarlig svaghet som smugit sig på henne.
»Ack förlåt, mina vänner», sade hon i det hon med världsdamens förbindliga leende, vände sig mot sina medspelande, »kusin Laformes dystra berättelse riktigt konsternerade mig och kom mig att glömma min skyldighet som värdinna. – Hur var det, cher ami», fortfor hon vändande sig till Laforme. »Ni lofvade ju att berätta oss något muntrande från Paris? ...»
»Som jag nämnde», svarade den tilltalade i det han kastade en förtjust blick på fröken Liewens hvita händer, »det rådde inom les cercles comme il faut i Paris en riktig rage de decoupures ... En hvar hade en liten sax i fickan och man brukade invitera hvarandra att klippa sönder rara kopparstick. Jag kommer i håg då lille abéen svimmade, när han råkade sticka sig i handen! Det var hos hertiginnan af Maine. Ah! Nom de Dieu, hvad Malezin och Saint Aulaire skrattade!»
»Men hvarifrån fick man då alla dessa kopparstick?» frågade Sinius, som väntade på att spelet åter skulle taga sin början.
»Hvarifrån om inte från messböcker, almanackor och andra gudliga skrifter», sade Laforme med ett visst insinuant leende. »Och när urklippen voro gjorda satte man dem på eldskärmar, askar; man kolorerade dem, ja, gjorde riktiga genretaflor af dem genom att förena de urklippta figurerna från flere kopparstick: såsom Absalon i trädet, David och Potifar ... Ah, mina damer, jag känner riktiga mästare i den konsten.»
»Men detta var väl icke det enda tidsfördrifvet hos les cercles à mode?» inföll fröken Liewen, då prosten drog sig till baka med en min af sårad värdighet.
»Nej, chère amie – man spelade Tric, gjorde blommor, broderade garniturer till roben, gjorde veckade garneringar, falbolaner à la Marly ...»
»Man fördref väl där som här sin tid, kan jag tro, i syndig lättja och sömnaktighet», sade prosten, med en menande blick på Laforme.
»Mort de Dieu, endast prästerna, ers högvördighet! Med undantag af de världsliga abéerna hade kleresiet knappast tillträde till societeten. Och hvad skulle väl därför de stackars människorna göra? – För en kavaljer af god ton, var det indispensabelt», återtog han, vändande sig till friherrinnan, »att äga ett etui, innehållande en liten guldnål, något silke, fingerborg, dagens pasquill och en aire à la mode. I en cercle à l’anglaise fordrades detta af etiketten lika strängt som en dams »à ouvrage», i hvilken, som jag tror mig veta, det icke bör saknas muschdosa, karmin ...»
Friherrinnan fäste en skarp blick på talaren, men kapten Buddenbrocks inträde räddade Laforme från följderna af hans närgångna förmodanden.
»Men hvar är belle Ulrique?» frågade någon, under den tystnad som följde.
»Hon är lik den förtrollade prinsessan», sade Laforme, »som icke visade sig förr än solen gick upp? ... Och vår baron, som låter så länge vänta på sig!»
»Ulrika är inne hos pappa», svarade Buddenbrock. »Hvar baron Meijersdorff håller hus är mig däremot fullkomligt likgiltigt.»
»Henrik», inföll friherrinnan förebrående. »Att tala i sådan ton om en af de bästa vännerna till vårt hus!»
»A propos baronen», skyndade Laforme att infalla, »var det ju sorgligt att fänrik Tallklang dukat under i vinterkampanjen.»
»L’aimable garçon!» inföll fröken Liewen. »Aldrig tröttnade han på att berömma sina förträffliga egenskaper, sitt vackra hår och sina nya propra kläder?»
»Och skröt ständigt öfver den gunst han hade hos fruntimret?»
»Just han, mitt herrskap. Han förkylde sig, le pauvre homme, helt oförmodadt i kajutan på jakten Hartassen och en vacker dag seglade han på egen hand öfver till de elyseiska fälten. För mången dam här i staden torde det vara en rätt artig förlust?»
»A propos fänrik Tallklang», inföll fröken Liewen, »hörde man någonting af den unge mannen, Svenske, eller hvad han hette, hvilken en tid gjorde så mycket uppseende här i residenset?»
»Certainement ... Han lär ha stupat på något curieust sätt i Willmanstrandska aktionen?»
»Man kunde se på hans blå, stirrande ögon och konstiga later», sade friherrinnan, i det hon flyttade sig högre upp i länstolen, »att det var en sådan där boutefeu, som endast skulle stifta oreda dit han kom.»
»Svenske är min vän, min mor», sade Buddenbrock allvarligt. »Så vidt jag känner uppförde han sig under kampanjen som en i allo tapper och modig officer. Många sådana män i vårt gamla Sverige och vi skulle må hända nu haft det mycket annanledes.»
»Quel ferveur, mon ami?» utropade Laforme, i det han reste sig, »jag vill den unge mannen i sanning intet ondt. För mig må han gärna ha visat så mycken feghet som helst mot våra fiender.»
»Svenske feg?» utbrast Buddenbrock och for upp af stolen. »Det var en ny sida af honom. Med de ännu öppna såren efter fäktningen vid Willmanstrand, rymde han från ryssarne, just som de skulle föra honom
öfver gränsen och uppbådade på egen hand en skara bönder i Karelen, med hvilken han gjorde våra fiender större afbräck än alla dessa lärda återtåg, efter franskt recept. Olyckligtvis lär han ha stupat ...»
Han afbröt sig hastigt. Det lät som skulle något tyngre föremål fallit ned i salen, dit dörren stod halföppen. Men när kaptenen med armstaken i hand såg efter hvad det kunde vara, upptäckte han intet ovanligt, och i rummet där innanför hörde han sin far med hög röst diskutera med vaktofficern.
Han stängde dörren med en axelryckning, liksom hade han därmed velat frigöra sig från den obehagliga känsla han erfor, och gick ut.
De öfriges inbillning var i hög grad uppjagad. Den ena gissningen aflöste den andra om hvad bullret kunde betyda och det dröjde en god stund innan samtalet åter kom att röra sig kring andra ämnen.
»Det lär ha varit en hård strid vid Willmanstrand», sade slutligen prosten. »Det har alltid varit sagdt att den unge mannen stupade där. Han är biskop Juslenius’ systerson och jag har hört det berättas af biskopens egen mun.»
»Lappri, – nu för tiden är det icke så ovanligt», svarade friherrinnan, »att de döde uppstå. Det har jag erfarit genom vittnesmålen i min mans process.»
»A propos, Willmanstrandska aktionen», inföll Laforme, »sade min vän Schulenberg mig i dag att hela fältet efter bataljens slut skulle liksom krälat af sårade ryssar, alldeles som man ser i en myrstack i sommarvärmen.»
»Fi donc ... – kusin Laforme», utropade fröken Liewen med en afböjande rörelse.
»Pardon, mille fois pardon! Jag tänkte för mycket på l’ami Schulenberg. A propos Schulenberg, hvilken lysande choque beskref han icke för mig i dag på morgonen. Ah, chère Liewen, ni ryser öfver mitt badinage. Enfin! En kavallerist sticker sällan ihjäl sin motståndare nu för tiden, han rider omkull honom, men hur ståtligt ser det icke ut då han trafvar fram öfver fältet! Moritz af Sachsen skulle ha sett hvilken choque baronen gjorde i spetsen för de karelske dragonerna och han skulle genast utnämnt honom till general, påstod han.»
»Riksdagsuppviglarne», sade friherrinnan till hälften för sig själf, »påstå att det är min man, som ensam är orsaken till nederlaget.»
»A propos riksdagen», återtog Laforme, »komma mina damer väl ihåg fänrik Tallklang efter sista voteringen för ett år sedan? Hur ridikyl var han icke då han sjöng för oss den sista airen, som han komponerat, ute på Lorenzberg. I höst ett år sedan tror jag det var? ... Tempus fugit min högärevördige vän. – Enfin! – Komma damerna ihåg hur han viftade med armarne, alldeles så här?»
För att göra sin berättelse mera åskådlig uppsteg Laforme från bordet och började gnola en air, medan han gjorde de mest gracieusa steg fram och åter på golfvet.
»Se här dansa damerna och här kavaljererna», afbröt han sig midt i sina trumpettoner. »Nu tar kavaljeren damens hand – tru-tru-tru! Ett gracieus pas att oförmärkt passa in mellan glissaderna! Här kommer damen till baka – tru, tru-trulii trutu – man kan morbleu riktigt tycka sig se hur robe-ronden med de vackra falbolanerna släpar på golfvet kring damens kjortel. – Nu komma de tillsamman igen – tru-trutru! Damen skall göra chainet ... Passa nu på finten mes amies, den vackra lilla förtjusande finten ...»
Ett skri, vildt och skärande, ljöd från de inre rummen och kom de närvarande att ett ögonblick stanna på sina platser. Laforme, som tycktes ha de svagaste nerverna, var nära att genom ett falskt steg falla omkull. Prosten åter, som, tack vare den mjuka länstolen, varit på god väg att komma i sömn, reste sig så häftigt att han var nära att slå omkull tebordet, som höll på att dukas.
»Hvad var detta nu igen», sade friherrinnan, sedan hon hämtat sig. »Jag tyckte alldeles att det lät som Ulrikas röst.»
»Att det nu var något, kunde jag bestämdt höra», sade fröken Liewen lyssnande. »Hvad är klockan, kusin Laforme?»
»Elfva», sade friherrinnan i det hon såg på pendylen.
»Då skola vi minnas denna timmen. Det hade säkert något att betyda», sade fröken Liewen, i det hon ryste till.
»Varsel och syner, föra alltid något med sig», sade prosten högtidligt. »Vår Herre låter icke sina barn fara vill utan att under stundom låta dem märka sin mäktiga hand.»
»Parbleu, mina damer, och till och med ni, ers vördighet, synas ju vara helt consternerade af denna bagatellen», sade Laforme, under det han återtog sin teatraliska ställning på golfvet. »Hvilken superstition att tro på andar och spöken!»
»Kanske något händt Ulrika?» utbrast friherrinnan oroligt.
»Ah, nu vet jag hela historien», återtog Laforme med ett tillgjordt skratt. »La belle Lucinde gick kanske ut för att beundra det vackra månskenet i sällskap med vår allvarlige kapten. Förmodligen har någon katt skrämt henne. De små djuren äro så sensibla i mörkret.»
»Ni gör mig en verklig tjänst, kusin», sade friherrinnan utan att låtsa höra hans skämt, »om ni tar armstaken där borta och än en gång undersöker salen. Kan hända har någon af de råa soldaterna smugit sig upp från vakten och ofredat Ulrika eller min kammarjungfru. Jag tyckte alldeles nyss att det lät som en fruntimmersröst skulle ropat på hjälp.»
»Med största nöje», sade Laforme, i det han närmade sig bordet, hvarpå armstaken stod. – »Men om något luftdrag skulle blåsa ut ljusen, skulle jag knappast på egen hand kunna hitta rätt i detta gamla hus.»
»Tolluntur in altum, ut lapsu graviore ruant», sade prosten med ett godmodigt leende, »eller, som det heter hos oss: stiger upp som en morgonsol, faller ner som en skinnpäls.»
Prosten hann icke längre utveckla sina lärda funderingar, ty fröken Liewen afbröt honom ifrigt med de orden:
»Skynda er då, kusin – Madelaine är orolig!»
Hon steg upp i detsamma och räckte Laforme armstaken.
Men det syntes tydligen att dennes courage var i det närmaste borta. Hade han icke nyss förut hållit ett sådant tal mot vidskepelse och spöken torde det ha varit ovisst huruvida han icke med något nytt svepskäl sökt draga sig ur spelet. Men nu måste han däran för skams skull och, samlande all sin viljekraft, gick han mot dörren, som han öppnade på vid gafvel och lyste inåt salen.
Men hvad som nu hände kunde han aldrig riktigt förklara. Det kändes som om någon blåst honom i ansiktet. Detta kom honom genast att vackla. Så släppte han armstaken, som föll med en duns i golfvet och skrämde upp de båda damerna från sina platser, samt kom prosten att knäppa ihop händerna, medan alla på en gång frågade hvad det var.
Laforme hade icke lätt att besvara den frågan. Han mumlade några mystiska ord om det »sällsammaste», det »underbaraste mellan himmel och jord, som ingen menniska förstår», men undanbad sig emellertid alla vidare spörsmål.
* * *
Det var ingen med hvilken general Buddenbrock hellre samtalade under dessa olycksdagar än sin dotter. Men också hade Ulrika undergått på sistone en märkbar förändring. Man igenkände icke längre i henne den koketta världsdamen som på den kungliga assemblén ådrog sig allas blickar, eller den glada, lifliga flickan, som under Liljeholmens ekar narrade kavaljererna till det ena hoppet vådligare än det andra för att få henne till sitt vif. Allt ifrån den dag, då modren, till följd af Lars’ besynnerliga anklagelse, fått kunskap om hennes förhållande till Svenske, hade hennes väsen liksom blifvit ett annat. I stället för att skämta med allt och alla, blef hon tyst och allvarsam; men intog detta oaktadt allas hjärtan genom sin enkla okonstlade vänlighet.
Blott en enda gång sedan Svenske lämnade hufvudstaden hade hon uppsökt gamla Beata och det hade skett på hennes mors egen önskan, då den gamla insjuknat och ingen visste hur hon kunde ha det i sin ensamhet. Här hade hon emellertid fått höra, att Svenske stupat i den blodiga striden vid Willmanstrand. Men om hon än för sin kära gamla tant gaf luft åt sin smärta vid denna på en gång så sorgliga och oväntade underrättelse, kunde likväl ingen af hennes närmaste omgifning i hemmet förmärka af hennes sätt att denna dag icke varit lik alla andra. Endast Meijersdorff, som nyss hemkommit från kriget och allt enträgnare anhöll om hennes hand, tyckte att hon denna dag visat sig mer än lofligt ohöflig mot honom. Då han icke upphört med sina frierier hade hon slutligen rusat in till sin far och slagit sin arm kring hans hals samt med tårar i ögonen bönfallit om att icke tvingas i sina känslor, hvartill denne genast med rörelse samtyckt.
Efteråt hade hon af sin bror fått höra att det likväl icke var så säkert att Svenske stupat; utan att många trodde att han ännu lefde fast i rysk fångenskap. I sådant fall kunde man hoppas på återse honom efter krigets slut. Detta hopp hade också, utan att hon vidare reflekterade däröfver, hittills hållit hennes mod uppe. Det var den fasta punkt, kring hvilken hennes tankar sväfvat i sorgsna stunder.
Samma afton som den händelse, vi nyss omtalat, tilldrog sig i friherrinnans sällskapsrum, hade hon tillbragt skymningen under samtal med sin far. Hans sinne hade varit i hög grad upprördt. Samma dag hade han nämligen fått veta att hans vedersakare utkastat det påståendet att alla de originaldokument, hvaraf han lämnat afskrifter, voro falska, hvarför de fordrat att de skulle föreläggas dem i original, ett yrkande som han redan långt förut med yttersta häftighet afvisat. Meijersdorff, hvilken vid flere tillfällen under hans fångenskap visat sig vara en god och tillgifven vän, hade nu begärt att få lämna dem åt konungen personligen. Denne, hade han sagt, var allt för lifligt intresserad i sina gamla krigskamraters öde, för att icke skulle låta sin motvilja mot friherrinnan fara och söka rädda honom. Det var ju allmänt kändt att konung Fredrik aldrig hyste långvarigt agg mot någon och Buddenbrock kunde därför icke finna annat än att planen var god. Ulrika hade äfven rådt sin far till detta steg, då hon, trots sin motvilja för baronen, ansåg honom ur stånd att missbruka hennes fars förtroende. Då därför betjänten anmälde att Meijersdorff hade vakten och önskade ett samtal med generalen, hade hon än en gång med några uppmuntrande ord sökt skingra dennes tvekan.
Hon väntade sedan utanför i salen att samtalet mellan dem skulle taga slut. Mörkret inbröt. Hon såg hur den ene vandraren efter den andre skyndade förbi fönstret i månskenet. En och annan vände sig om då de kommo till hörnet och sågo nyfiket upp mot fönsterraden. Så vände de sig om och fortsatte sin väg och ljudet af deras steg dog bort. Det var återigen endast de månlysta, glittrande snödrifvorna som mötte hennes tankfulla blickar då hon såg ut.
Slutligen tröttnade hon att vänta.
Den stora salen gjorde också i saknad som den var af sin vanliga inredning, ett intryck af ödslighet, hvilket ännu mera ökades af den egendomliga belysningen af månen från ena sidan och af den flämtande lågan i spiseln på den andra.
Midt emot fönsterna var en stor spegel, afdelad på midten, infattad i väggen. Och till venster om generalens dörr hängde en hautelissetapet i granna färger, föreställande någon händelse ur gamla testamentet. Med undantag af det prydliga, fast tunga gipstaket, var detta de få minnen, som funnos kvar efter den glans, hvarmed salen i forna dagar varit inredd.
Dörren till förmaket stod på glänt. Ulrika hörde hur Laforme skämtade med fröken Liewen.
Nu nämnde hennes bror Svenskes namn. Detta var för stark dragningskraft för att hon skulle kunna återhålla sin nyfikenhet. Med tysta steg, liksom hon trott sig göra någon dålig gärning, smög hon sig öfver golfvet. Men knappt hade hon hunnit halfvägs, då några ord, som yttrades där inne, kommo henne att vackla till baka och med ett skrik segna till golfvet.
Det var detta skrik som förmått hennes bror att afbryta sin berättelse. Han hade genast insett orsaken till detta sällsamma ljud, hvilket likt ett spökes susat genom rummet. Men han kände äfven sin systers hemlighet och ville icke öka smärtan af det sår han ovetande kommit att vidröra, genom att omtala hennes närvaro för det öfriga sällskapet eller själf låtsa om att hon hört hvad han sagt. Han tog i stället, såsom nämdt sin hatt och begaf sig ut i staden.
Det dröjde en stund innan Ulrika återfick medvetandet. Då hörde hon sin far, vid det att dörren öppnades till generalens rum, säga:
»Där inne i förmaket finner ni friherrinnan och damerna, min bäste vän», samt därpå tillägga hviskande: »Det är alltså aftaladt att jag om några dagar återfår de dokument jag nu lämnat.»
»Sur mon honneur, herr general», svarade baronen.
I det samma slogs dörren igen. Meijersdorff tog några steg, som hade han ärnat sig till förmaket; men plötsligt tycktes han få en ny tanke. Där såg han ju idealet för alla sina drömmar, la belle själf sitta vid fönstret så tyst för sig själf i månskenet.
»Ma foi, kusin», sade han i det han hälsade, »det tyckes i sanning som skulle lyckan i dag vara synnerligen nådig, då hon låter mig få se mer än blotta skymten af kusins fagra anlete.»
»Ni har ju varit borta så pass länge, att jag synes er något rar», svarade Ulrika stelt, i det hon reste sig.
»Parbleu, så stolt och tillbakavisande! – Icke är väl jag den enda orsaken till kampanjens olyckliga slut ... Pjesen är nu likväl à la fin, som harlequin säger i komedien, och vi kavaljerer kunna åter få tillfälle att böja knä för våra damer utan att störas af några skärande trumpettoner.»
Detta sätt att skämta bort allvarliga ting gjorde ej något gynnsamt intryck på Ulrika.
»Hvarje redlig svensk», svarade hon i det hon höjde rösten, »borde känna sorg, men icke glädje öfver att så är!»
»Aldrig kan jag vara i lag! – Än är jag för triste, – då är jag blott en politisk ränksmidare, än för glad, då är jag en landsförrädare ... Ack, om kusin visste», afbröt han sig i det han fattade hennes hand – »om kusin visste hur högt jag älskar henne? ... Så grym! ... Säg att kusin samtycker till vår trolofning ... Kan ej åratals trohet och kärlek uppväga en stunds nyck eller någon flyktig ungdomskärlek, som slocknat kanske lika hastigt, som den tändes?»
»Kusin Meijersdorff känner mitt svar ...»
»Ni är hård, kusin ... Är detta lönen för min trogna kärlek? ... Att föredraga en yngling, en boutefeu, som kunde rida grensle öfver värjfästet utan att värjan miste sitt läge, en ...»
»Spara dessa liknelser! Ni sårar mig.»
Hon reste sig upp för att gå.
»Sårar kusin?» upprepade han, i det han fattade hennes hand och höll henne tillbaka. »Förlåt mig, men jag är nästan från mina sinnen vid tanken på att den mannen nu är borta, som var det mäktigaste hindret mot min lycka.»
»Hvilket hinder? ... Hvilken man är borta?»
»Är det då icke allmänt bekant i residenset att fänrik Svenske dött i fångenskapen?»
Ulrika såg på honom ett ögonblick. Det låg kanske en smula förakt i blicken. Men eljest kunde intet märkas i hennes min, som tydde på någon inre rörelse.
»Ni borde känna mig tillräckligt väl», sade hon kallt, i det hon slog sitt hufvud till baka med en stolt åtbörd, »för att veta att det ej tjänar till något att så här indraga mitt hjärtas tankar i diskurs. – Min hand kan jag icke råda öfver», fortfor hon strax därpå, liksom hon velat i ett enda andedrag uttrycka allt hvad hon tänkte, »men om kusin vill uppföra sig som en sann, en verklig ädling, spara då sina föreställningar till den stunden, då jag tvingas till brudstolen ... Det bör ju kännas dubbelt retande att bedja en fånge om en ynnest. Ni förvånas kusin? Tror ni ej jag ser bojan under silkesvanten? ...»
»Ack, kusin Ulrika, hur kan ni tala så? Det är ju jag som de tout mon cœur vill vara kusins slaf ... som under hela mitt lif vill vara det. Lifvet vore det minsta prof på kärlek, som jag ville hembjuda kusin som offer, men offra då något för mig ... älska mig, åt minstone så mycket som souverainen älskar sin favoritslaf.»
Han talade nu med verklig värme och Ulrika kände sig nästan förbryllad.
»Ni drifver mig till en usling om ni längre nekar», fortfor han. »När allt här hemma är slut – när vi fått lämna detta grymma folk, som tagit din faders lif ...»
Det var en lång glänsande blick, som Ulrika nu fäste på hans upprörda anletsdrag. Hinden, då hon plötsligt varsnar vargen i det tysta skogssnåret blickar troligen på samma sätt. Det var som om hela hennes själ på en gång blef upplyst genom dessa däfna, frågande pupiller. Men hon sade ingenting. Uttrycket i hennes anlete var dock mera vältaligt än ord.
Under hela samtalet hade eldskenet från de falnande glöden i den stora spisen spridt sitt fantastiska sken öfver väggarne i rummet. Men först nu kom hon att gifva akt därpå. Det var, tyckte hon, alldeles om skilderierna på den höga hautelissetapeten skulle fått lif och bilderna röra sig i det egendomliga, rödaktiga skenet, när de reflekterades af den stora väggspegeln.
Meijersdorff hade aflägsnat sig. Han hade troligen funnit att enträgenhet gagnade till intet inför så mycken beslutsamhet och viljekraft. När hade hon ej lagt märke till, så koncentrerade sig alla hennes tankar kring den mörka punkt, kring hvilken de ständigt rörde sig och som han nu med ens så brutalt blottat. Hennes fars lif? Nej, det måste vara en hemsk dröm. Det kunde ej vara möjligt att människorna voro så onda.
Hon tog ett par steg utåt rummet. Den djupa tystnaden i det stora ödsliga rummet, med dess mörka gömslen innebar redan i sig själft något spökligt. Nu tyckte hon bestämdt att bilderna i spegeln rörde sig. Blodet rusade åt hufvudet med en förfärlig våldsamhet. Det tycktes henne som om många röster ropat hennes namn och med ett häftigt skri föll hon till samman. Och i skärande dissonanser upprepade ekot från de tjocka murarne detsamma medan spegeln långsamt och ljudlöst åter vände till baka i sitt läge.
Det var detta rop, som satt Laformes mod på ett så stort prof. Efteråt påstod han att den häftiga rörelse han visat endast orsakats af hans rädsla för la belle Ulrique; ty hon påminde så mycket om la duchesse de Maine. En gång hade det händt den aimabla hertiginnan någonting liknande. Det var på en af hennes förtjusande små aftoncirklar. Plötsligt hörde man ett rop på terassen utanför. Man skyndade dit. Men oaktadt de lifligaste diskurser lyckades man icke upptäcka hvem som ropat. Hertiginnan fick emellertid en så svår nervattack att hennes lif sväfvade i fara. Denna händelse hade så djupt fäst sig i Laformes sinne att han aldrig kunde höra något fruntimmer ropa till utan att han fick en påminnelse af samma obehagliga känsla som han då, liksom alla de närvarande erfarit.
