XX.
Ringa odling kräfdes för hundrafyratio år sedan för inträde i det prästerliga ståndet. Från plogen till predikstolen var vägen ofta kort, sällan lång. Under pudrets och sminkets tidehvarf, var den teologiska kunskapsbördan för det mesta blott en svag fernissa, för tunn för att icke hästbytarens och drinkarens råa karaktärer skulle lysa fram, genom religionslärarens och människovännens mask. Den landtpräst, som icke lade sig vinn om att kunna rida, dricka och byta hästar på marknaden, i kapp med ortens mera ryktbare hästbytare, hörde nämligen denna tid högst antagligt till undantagen.
Men sinnesstämningen hos själfva folket var religiös. Pantheismen och atheismen hade ännu icke öfversatts på folkspråket eller fått den kristna konsten till förbundssyster. Man hade ännu förfädrens enkla troslära ofalskad, om man än icke alltid var så noga vid att hålla hennes bud. Ofta rörde sig samtalen bland adel och ståndspersoner om djupgående religiösa funderingar och de kryddades då med långa bibelspråk och uttryck hämtade ur minnet efter längesedan studerade gudliga skrifter. Och när husmodren, efter slutade sysslor för dagen satte nyckelkorgen ifrån sig på den stora dragkistan och tog brillorna på näsan, för att med deras tillhjälp söka näring åt sitt själslif, öppnade hon visserligen ingen fyrabands roman, ingen illustrerad familj-journal eller godtköpsencyklopedi, hvari hon kunde plocka vetenskap och konst pillervis. Utan de förgylda spännen hon uppknäppte, sammanhöllo svarta, pressade läderpermar hvilka bevarade sådana bestående verk som Kolmodins bibliska kvinnospegel, Arndt’s eller Arnolds postillor eller biskop Spegels ännu ryktbarare »Guds verk och hvila», hvars strängt religiösa tankar hon särskildt lärt sig att beundra.
Böjelsen för religiösa ting gaf sig äfven uttryck i det dagliga samlifvet. I de fleste hus, äfven hos högt stående män såsom hos riksrådet Tessin, gjordes bön alla morgnar och aftnar. Familjens medlemmar, hvartill äfven räknades husfolket, voro därvid närvarande. Och försummelse af gudstjänsten på någon af de många hälgdagarne, ansågs såsom hedendom ja, ofta höllos »veckopredikningar» för allt husfolket två gånger i veckan.
Men det händer ibland att djup gudsfruktan i folklifvet uppblandas med grof vidskepelse. Äfven hos denna tids upplystare samhällsklasser umgingos hexor, spöken och troll såsom dagliga gäster. Visserligen hade hexbålen flammat ut, den hänsynslösa kraften, som äfven på det andliga området utmärkt landets stormaktstid, var bruten och förde icke utrotningskrigets brandfackla. Men trosnitet yttrade sig allt fortfarande i grymma förföljelser och landsförvisningar; och blåkullafärderna voro ett alltför rikt och omväxlande ämne för ungdomens berättelser, för att icke hela världen skulle känna sig öfvertygad om tillvaron af den trollska kvastkäppen och den underbara ugnsrakan. Det gick så långt att vid hofvet berättades en dag för hoffröknarne[9] – jag vill minnas att det skedde på 1740-talet – hurusom en ryttare, som kom från Dalarne, berättat att han under vägen känt stänk i ansiktet, ehuru solen sken från en molnfri himmel, och då han sett upp varseblifvit tvänne trollpackor, som velat skämta med honom. Och den berättelsen troddes på hofvet som ett naturfenomén.
Under denna tid hördes äfven berättelser om hur skogsfrun förförde kolare och jägare, hurusom aflidne gjorde besök hos de lefvande. Ja, själfva prästerne gingo icke frie från upptuktelse af dessa osynliga väsen.
Mången visste likväl berätta om huru hin onde måst gifva vika då han händelsevis råkat på någon lärd man bland dem. Tjutande hade han då måst pressa sig ut genom ett nålstyng i fönsterblyet, eller tjänstgöra såsom selpinne till ett af hjulen för högvördige prostens kärra då denne for till högmessan. En predikan af en sådan man, hvilken genom sitt ords underbara kraft kunnat få makt med den onde, troddes såsom Guds ord äfven om gudsmannen i det dagliga lifvet långt ifrån var någon helig man.
Under denna tid, då en nyhet från hufvudstaden till Vestergötland kräfde lika många veckor, för att komma till allmänhetens kunskap, som han nu kräfver timmar, och då de få och litet spridda tidningarna aldrig sysselsatte sig med politiska spörsmål, hade helt naturligt en dundrande predikan af en ansedd präst större inflytande än en aldrig så väl skrifven »ledare» i hufvudstadens politiska tidningar i våra dagar. Och man bör icke tro att fältet, hvarpå deras predikningar rörde sig var mindre. Nej, i stället för anvisa den väg till lycka och sällhet, som det ålåg honom såsom den heliga skrifts förkunnare fylde han esomoftast sitt föredrag med politiskt gräl eller barnsliga spekulationer i naturläran. Detta lika väl när fjerdedagspredikanten profvade som då biskopen eller riksdagspredikanten uppträdde på predikstolen. De högvördige fäderne visste också, att vinna det mänskliga förnuftet på känslans och den ögonblickliga hänförelsens väg; och deras predikan var en häfstång, hvars verkan vår samtid icke förstår att till fullo uppskatta.
Det föll därför ingen in att undra öfver att biskop Juslenius, då hans tur att predika för rådet och ständerna var inne upptog hela sin predikan med en redogörelse för de fängslade generalernes brottslighet, samt det straff, som desamma enligt Guds och Moses’ lag gjort sig förtjänta af.
Ämnet var:
”Ett från sin undergång som ur en brand i eldenom af Guds milda hand uthulpet Svea land och folk.”
Storkyrkan var full af folk ur alla samhällsklasser; i synnerhet var bondeståndet talrikt samladt, då biskopen hos detta stånd åtnjöt mycken ära på den grund att det lyckats honom året förut, då drottningen skulle begrafvas, att skaffa de fattigare herredagsmännen sorgkläder af kronan. Detta och andra liknande drag hade grundlagt en folkgunst, som tilltog i samma mån som hans parti till följd af krigets olyckor miste allt flere af sina tillhängare.
Domen öfver generalerna var redan fäld i kommissionen och hade nu hänskjutits till ständerna. Det var alltså öfver ett ämne för dagen, kan man säga, som han talade. Ehuru ingen vetat om det på för hand var kyrkan, såsom nyss nämdes, proppfull, och en hvar af de församlade lyssnade med djupaste andakt till hans ord, hvilka i fördubblad styrka återljödo från de höga hvalfven.
Långs midtelgången stodo flere af stadens förnämligare borgare. Med förnumstig min vände de sina skägglösa, röda anleten än mot predikstolen, än mot grannen, för att uttrycka sitt tysta gillande. Därefter knäppte de sina händer öfver guldknapparna på sina spanska rör och försjönko åter i stilla begrundan. Innanför i bänkarne suto deras husfruar lika andäktiga. Men deras stickade bindmössor tycktes mera än något annat utgöra föremål för den vaksamme kyrkväktarens spejande ögon, när denne närmade sig med det osvikliga väckelsemedlet, den syrenfärgade håfven med guldfransar; ty icke sällan hände det att något hufvud bland dem föll ner mot bröstet. Och det var ett inbringande yrke att väcka synderskan.
»De saligas himmel», ljöd biskopens kärfva stämma, »är en domsal, klädd med paradisets eviga blomster; då de osaligas pinorum åter är en torr öken, ett evinnerligt Sahara, där drakar, ormar och ödlor och all afgrundens afföda har sitt tillhåll. Låtom oss därför, mine käre åhörare, med trones säkra hakar, hålla oss fast vid det goda. Låtom oss göra alla våra verk och gärningar till den Högstes namn och ära, så att icke vi, såsom desse fariséer och syndare göra, af köttsens lusta låta narra oss af detta jordelifs falska fägring, att därför utbyta den eviga fröjden där ofvan molnen, där zittror och cymbaler ljuda, där Guds englar sväfva i salig ringdans.»
»Men hur har icke denne öfverdådige härhöfvidsmannen Buddenbrock i stället handlat? Detta varder den nästa frågan. Har han icke låtit våra söners och fränders blod gagnlöst flyta i sanden, endast för att tillfredsställa sin egen jordiska lusta efter hämnd på fruktade medtäflare? Jo, för visso! Liksom David offrade Uria, hoc est, såsom en man, den där offrar en gammal vän för sina syndiga begärelsers skull, så har han sändt Wrangel i faran, ja mot själfva döden. Han har icke en gång haft samma åhåga om denne sin vän och medbroder, dess underhafvande folk och fästningen Willmanstrand, som Josua hade om Gibeoa, hvilken, då han fick bud om den fara, som hotade denne senare, hvilken belägrades af mäktige fiender, notabene kom hasteliga uppå dem, nämligen fienderne. Ty drog han, mine käre bröder, hela natten från Gilgal, där han och hela Israel hade sitt läger, belastande alltså icke sina knän med tältstänger och många dagars matbärande. Ty, notabene, han bekymrade sig föga om den myckna tross och bagagiet. Han brukade i stället, som det nu skulle kallas, en marche forcée.»
»Efter som denne mannen alltså» fortfor biskopen i det han höjde rösten, »ehuru han, som Ephraim af Jephta, som ses af Domareboken, vardt af sin vän och medbroder Wrangel ofta påkallad och ändock icke halp honom ur fiendens hand, utan höll sig mycket afskild från honom liksom Debora sjunger i Domareboken och undsatte honom intet utan vardt skyldig till deras blod, som i striden föllo, och till deras elände, som fångne vordo eller sjuke och jämmerligen medfarne blefvo af den grymme fienden; ty är det, som också klarligen kan skönjas af brefvet till de Thessaloniker, första kapitlet sjette versen, rättvist för Gudi att gifva honom bedröfvelse igen, som oss bedröfvat. Må vi därför icke längre fylla vår själ med klenmodiga tankar utan säga till denne höfvidsman med Josua: efter du hafver plågat oss, så må vi nu, då vi makten hafva i våra händer, också straffa dig efter Guds och Moses’ lag och må sedan Herren plåga dig till den yttersta domsens dag!»
Biskopens sträfva, hårda stämma ljöd med nästan öfvermänsklig styrka. I den djupa tystnaden återgåfvos orden af ekot från hvalfven med hemsk noggrannhet. Likt svar från en högre värld, kommo de ner öfver församlingens blottade hufvuden. De lyssnande herredagsmännen funno sig liksom utkorade af högre makter att sitta till doms öfver den olycklige härföraren och på honom utkräfva Guds straff. Ingen af dem tänkte därför på att visa medlidande mot den unga, svartklädda dam, hvilken i öfvermått af smärta lutade sig ned i bänken vid ändan af midtelgången? Hvad kände väl de femhundrades hjärtan, som klappade af idel tillförsikt och öfvermod, af det femhundradeförstas kval? Ordningens stränge öfvervakare, mannen med det stela, skrynkliga anletet och den högviktiga minen, som såg hennes djupa rörelse och lade hennes florsslöja, som fallit ut på gången, innanför skranket, var troligtvis den ende som närmare gaf akt på henne.
Stackars Ulrika! Det var ej länge sedan det ej fanns en ung fänrik i staden, som icke velat böja sig ända ned till jorden för att få kasta en blick under förhänget kring din phaëton. Du dansade bland de främste i kungasalen. Man undrade öfver din friska fägring och man beundrade din sköna hy, ännu mera förhöjd genom det lätta sminket. Skaldens ingifvelse vardt glödande vid åsynen af den förtjusande lilla mouche, som du bar i munvrån, hvilken ständigt tycktes pladdra för de kurtiserande kavaljerernes öron sitt på en gång hänryckande och skälmaktiga »baisse moi!» Du var det värdigaste talämne för hofvets kvickaste bussar. En blick af dig på couren var mera eftersökt än majestätets. – Och nu, hur föraktfullt såg icke den stele kyrkväktaren med de för stora kalfskinnshandskarne och de omodärna skorosetterna på dig, liksom om du skulle hafva varit ett af de hemska odjur, hvilka biskopen nämnde i sin predikan. Med hvilken öfverlägsen, liknöjd min betraktade icke den rödnäsige borgaren, uppblåst i den snusbruna, utspända rocken, det nystärkta kråset och den yfviga peruken, dina sorgsna anletsdrag. Men nu var du också en förrädares dotter, hvilken Guds egen lag bjöd att man borde stöta från sig; ty hämden skulle gå ut öfver alla hans afkomlingar intill tredje och fjerde led.
Den sista tiden hade medfört många hårda pröfningar för Ulrika. Hennes broder hade mycket ansträngt sig för att genom de vänner han egde bland officerarne värfva anhängare inom kommissionen för fadrens sak. Men Lagercrantz och de andre af motpartiet hade på en källare i närheten druckit blygseln af sig innan de trädde upp i kommissionen. När de funno att öfvervikten lutade åt motpartens sida, skreko de öfverljudt på mutor och att man hvarken hos samtid eller eftervärld kunde hafva någon ursäkt om »förrädarne» släpptes löse – och efter ett stormigt uppträdde blef generalen med ringa pluralitet dömd från lif, ära och gods.
Alla de penningesummor som friherrinnan fått från Holland för att värfva anhängare med bland bönder och borgare hade offrats förgäfves.
Det hade också varit med hjärtat uppfyldt af bittra, tärande tankar, som Ulrika denna dag gått till kyrkan. Hon hade äfven sin egen sorg att söka tröst för.
Man hade visserligen på sistone trott att Svenske återkommit ur fångenskapen. Men hvarför uppsökte han henne icke? Kunde det vara sannt, hvad ryktet hviskat om, att han i hemlighet sökte vinna en annans hand? Dessa frågor hade hon aldrig haft mod att närmare ingå på.
När orgeln utsände sina rena, fulla harmonier och psalmen uppstämdes från den samlade menigheten, hade hon känt sin själ lyft, sina kval mildrade. Det hade liksom kommit glimtar om hopp om kommande bättre dagar. Ljufva minnen hade, klara och vänliga, hade dykt upp för hennes inre öga. Hon såg grönskande stränder och en blå, lätt krusad vattenyta, infattad i en nordisk sommarnatts fridfulla stillhet och dessa bilder hade fyllt hennes hjärta med ljuft vemod.
Men så hade orgelns toner tystnat, och därpå hade följt predikantens ord. De hade handlat, icke om frid, om försoning, om människors lycka och sällhet, utan endast om hämnd om makt om ärelystnad. Ja, till slut hade de nedkallat dödsdomen öfver hennes olycklige far, lika hjärtlöst som om talet rört en ogärningsman eller röfvare.
Predikan var slut. Den entoniga, mäktigt gripande psalmen genljöd från hvalfven. Brusande orgeltoner strömmade ut öfver kyrkogårdens löfviga lönnar och doftande häggar, som vajade af och an för vinden. Åhörarne började lämna kyrkan. Man kunde se på deras tvärsäkra miner att predikan uppbyggt dem. Då och då stannade några och bildade en grupp kring en herredagsman, sysslande ifrigt med sina snusdosor under det de slogo ihop sina kloka hufvuden, när han med några lämpliga och ofelbara kraftord ytterligare utlade prästens tal.
Mellan dessa hviskande grupper hade Ulrika sin väg ned åt den trånga gränden söder om kyrkan. Låga kojor, hvilkas gräsvuxna tak ofta började strax ofvan gatan, bildade den stadsdel som vid denna tid sträckte sig ned från Clara kyrka mot Röda bodarne. Hon drog floret tätare för anletet och påskyndade sina steg.
Det var med en mer än vanligt butter min, som Stina, öppnade porten för henne.
»Nej, allt sedan detta olyckliga kriget började har nådig fröken icke varit frisk en enda dag», svarade Stina med en skakning på hufvudet på hennes fråga hur tant Beata mådde. »Nu har hon då ändtligen fått en liten slummer på förmiddagen ...»
»Det kunde dock icke gå bättre», fortsatte hon, då Ulrika satte sig strax innanför dörren utan att svara. »Vår Herre visar ock sin vrede mot det syndiga folket. Och hvilket lefverne ha de icke hållit här ... Dagen före stora böndagen i fjor voro flere af herrarne på Castenhofs storkällare och prästen kunde knappt hålla bönen. På själfva böndagen kom kongl. lifregimentet marscherande genom gatorna med skrällande trumpeter och vapenbrak under det allt folket var i kyrkan ... För att nu inte tala om fröknarna här midt emot som hålla sina böndagar med menuett och kontradans och många traktamenten till långt fram på nätterna ... Men Stina står här och pratar. Om fröken tar’ af sig saloppen och ser en liten stund på mina blommor, vaknar nog gamla fröken så att vi kunna få tala vid vårt rara främmande.»
»Tack för hennes välmening, men det är nära middagen ... och de vänta hemma.»
»Då få de väl blifva lugna igen. När jag var härom året i Jakob, morgonen efter den stora eldsvådan, var gamla fröken så fasligt orolig för att det dröjde så sent på natten innan jag kom hem ... Men ser då inte fröken hvilka vackra blommor vi ha: Hyacinter, tulpaner och narcisser. När de blomma är det riktigt, som vore man i en örtagård ... Unge baronen kommer väl, kan jag tro och hämtar nådig fröken?»
»Min bror lofvade det», sade Ulrika i det hon böjde blombladen åt sidan och såg ut på gatan. »Men han glömmer väl som vanligt bort det.»
Stina varnade henne nu för att sträcka sig för långt ut genom fönstret.
»Icke därför», sade hon, »att det var så synnerligen högt till gatan och så lätt att ramla ut med styfkjortlar och tross; men det ginge så många hofbussar förbi, denna tiden på dygnet, och man kunde få svårt att hindra sådant folk att stiga in om man hängde ut en så vacker skylt.»
Under det Stina gjorde dessa betraktelser, makade hon blomsterkrukorna åt sidan, liksom ville hon själf på närmare håll undersöka faran, då hon tyckte sig höra att någon rörde sig bakom henne. Och hvad såg hon? Strax innanför dörren, endast på ett par stegs afstånd stod en ung man, hvars anletsdrag voro precist som fänrik Svenskes. Hur i all världen hade han kommit in? Kunde det vara en gengångare? Men någon militär var det ej; snarare kunde man hålla honom för en sjöman, klädd som han var i vida holländarebyxor, och slokig hatt. Nu erinrade hon sig att det var ackurat samma dräkt som spöket hos gamle grefvens Anna haft i förra veckan och hvilket till lön för hennes vänlighet nästan kramat henne till döds.
Den främmande smålog åt Stinas förvirring i det han tecknade åt henne att vara tyst. Som detta öfverensstämde med hennes åsikter om spökens vanor, för att hon icke blindt skulle efterkomma det, skyndade hon med en viss lättnad om hjärtat, flux på dörren för att förskansa sig bakom den stängda köksdörren.
»Jag kan hälsa kusin från andevärlden», hviskade Svenske i nästa ögonblick, sedan han smugit sig fram på tå så tyst han kunde, i det han lutade sig ned öfver Ulrika.
Hon spratt upp som träffad af blixten och vände sig förvånad mot honom. Hjärtat bultade så att hon var nära att falla.
Så stodo de en lång stund tysta och sågo hvarandra i ögonen.
Då de en stund senare sutto vid fönstret inbegripna i ett intresseradt samtal rörde detta högmålsprocessen. De hade icke tid att tänka för sin egen sak; allt inom dem rörde sig kring samma punkt: hur de skulle kunna rädda Ulrikas far.
»Vår Herre kan ej vara så grym och obarmhärtig», sade Ulrika. »Min gamle, gode far! ...»
Tårarna kommo henne i ögonen vid tanken på faderns olycka.
»Gråt icke, kära ... I pröfningen låter han oss se sin allsmäktiga hjälp.»
»När en sjukling dör, anstränga sig alla», återtog hon tankfullt, »att hjälpa. I sin förtviflan beskärmar man sig öfver att människan icke har makt att undandraga någon från döden. Och nu sätter hon en ära i att förstöra hvad hon icke kan hela?»
»Det skall icke ske», sade Svenske i bestämd ton.
»Har du hört din morbror? ... Han predikade i dag.»
»Han har förskjutit mig ... För öfrigt vet ingen af att jag finns i staden. Icke en gång din far.»
»Det fanns i hela hans långa oration intet tröstande ord», återtog Ulrika liksom för sig själf. »Evigt mörker, ett outsägligt pinorum skulle innesluta honom efter döden ... Tänk om det verkligen blefve ett sådant slut på detta lifvet?» – afbröt hon sig plötsligt, i det hon såg forskande på Svenske. »Tänk om min far icke skulle kunna höra oss när vi sörja honom?»
»Du yrar! Du mår icke väl?»
Ulrikas tårglänsande ögon logo mot honom, då hon svarade:
»Jo, bättre än någonsin, mitt hjärta! ... Men jag ryste till, när jag kom att tänka på ett samtal mellan hofjunkaren och prosten Sinius.»
»Den ifriga mössan umgås väl inte hos dina föräldrar?» frågade Svenske förvånad.
»Han och Meijersdorff ha varit de ende af våra forna bekanta, som besökt oss under vårt förnedringstillstånd, och vi ha icke råd att längre skilja på de få vännerna efter vår forna partiståndpunkt.»
»Hur många tusen daler har prosten användt? ...»
»Tyst, käre, skall du i stället få höra hvad hofjunkaren svarade på den fråga jag nyss gjorde. Först började han diskutera länge och väl med prosten om hvad lifvet var. Den enskildes lif, påstod han, var för mänskligheten endast som sandkornet för jordklotet. Då ingen förstod hvad han menade, förklarade han,
att någon himmel, såsom prosten påstod skulle finnas ofvan molnen, fanns icke. Allt som talades därom var endast tom inbillning. Hvad skrifterna kallade himmelriket var det lyckliga tillstånd, hvari vissa dödliga ...»
»Sådant prat ...»
»Nej, låt mig fortsätta! I Paris, påstår han, var folket vida mer upplyst än att tro på något dytikt ... Hvad tror kusin att t. ex. kärleken är? frågade han mig. Inbillning, endast inbillning! Allt som vi känna här i världen är endast en frukt af vår inbillning. Då jag frågade honom hvad han trodde om lifvet efter döden, skrattade han först på sitt vanliga försmädliga sätt samt frågade därpå om jag trodde att blomman, som jag bar på roben, hade något lif där hon nu satt; ett ställe, som han skämtande kallade för sitt himmelrike, eller om jag trodde att den stackars Cleo var salig, hon som öfverkördes några dagar förut på gatan. – Nej, min kusin, sade han skrattande, när det blir slut en gång, då är det också slut ...»
»Det vore ju förfärligt, om det skulle vara så», tillfogade hon tankfullt, i det hon riktade sina blå ögon mot Svenske.
»Så stolt och modig i forna dagar och nu en så klenmodig och grubblande liten fröken! Tror du icke att vår Herre tänker lika mycket på hvartenda ett af Laformes små sandkorn? Men, apropos! Kommer du ihåg vår egen stjärna?»
»Ack, andra tider ...»
»Andra tider? Jag förstår nog icke mycket af hvad så vidt förfarna och lärda män som prosten och hofjunkaren tala sinsemellan. Men ett minns jag, som jag fick lära af min mor i min barndom. Hon tröstade sig alltid öfver sin fars bortgång med den glada vissheten att de en gång, när tiden var inne, skulle få återse hvarandra. Alla hennes sorger, alla hennes pröfningar kunde icke rubba denna hennes tro; – tänk på alla fattige, alla sjuke, alla nödställde skulle de endast kommit till lifvet för att varda delaktiga af denna världens sorger? – Nej, sådana tvifvel får ej kusin Ulrika uttala högt ... och inga tårar ... De förstöra endast det väna anletet ... Ma foi, de vackraste ögon på denna sidan Östersjön ...»
»Baronen», återtog hon, leende åt hans beundran, »tyckte att hofjunkaren hade rätt. Det kom sig af människornas egen dumhet, tyckte han, att så många underkastade sig stora sorger och lidanden. – När ingenting fanns efter detta, sade han, vore det icke då bättre att vara ingenting än att vara ett uselt och eländigt kräk, som ingen brydde sig om och som endast var till omak.»
»Ingenting? – Alltså skulle allt hvad vi tänkte oss som kärast här på jorden, våra bästa, ädlaste tankar endast komma från oss själfva och dö med oss? – Och allt ondt och elakt som vi gjort, alla grymheter, hvarpå vi rufvat, skulle vara för alltid jordade med oss. – En maklig lära! Men ingen bra karl som säger så. Meijersdorff är också en gynnare, som man bör taga sig i akt för.»
»Min far sätter likväl mycket värde på honom ... Som du vet, vill min mor att jag skall bli hans maka.»
»Och du? –»
»Hvem kan tänka på förlofning, då allt ser så mörkt ut ...»
Detta undvikande svar jagade ett moln öfver Svenskes anlete. Han reste sig häftigt och såg en stund förvånad på henne.
»Han som tror att denne hofjunkarens ord äro sannare än Guds ord», utbrast han lifligt, »han som tror att din fars ande skall dö med kroppen och att hans mördare skulle varda fria från ett kommande lifs efterräkningar, han som tror att lifvet endast är till för att njuta och tillfredsställa egen lusta, han som fegt undflydde striden, i stället för att slåss till det sista för att åtminstone få stupa med ära, han skulle varda din make ...?»
»Upphör, min vän. – Du förifrar dig. Kan du väl ett ögonblick tro att jag skulle älska honom?»
»Men? ...»
»Hittills ha nog mina kära föräldrar velat det, men baronen har blifvit så pockande på sista tiden och i samma mån har min far blifvit försiktigare. Nu har min far bestämdt lofvat mig att ingenting skall afgöras, förrän slutlig dom blifvit fälld.»
»Då är ännu tid», sade Svenske lugnare, i det han försiktigt såg sig omkring. – »Strussenfelt, Wrede och din bror ha stämt möte med mig i afton på Lafonts kaffehus. Om blott generalen vill, skall allt gå bra.»
»Ack, min gamle, gode far», suckade Ulrika, i det hon dystert skådade framför sig. »Ack, att ni blott kunde lyckas!»
»Allt skall gå bra! – Men nu måste jag gå –. En kyss? ... Den första?»
»Den andra!»
»Nej, nu måste du gå!»
»Har du råkat Liewen?»
»Kusin Liewen? ... Hvarför frågar du så? ...»
»Fröken Liewen är ej i staden.»
Nu observerade han hennes leende min.
»Jaså, en krigslist», skrattade han, i det han lutade sig öfver henne för att fullfölja nummerräkningen.
»Tant vaknar!» ropade hon med tillgjord förskräckelse, i det hon drog sig hastigt tillbaka.
»Strunt! Stina stöter i morteln därute i köket, att man kunde tro att det vore åskan. Tant går inte mera upp ur sängen.»
»Tänk om någon skulle komma ... jag är så rädd. – Nej, munsjör! Nu är det bestämdt slut. – Efter förlofningen», sade hon, i det hon hastigt sköt bordet mellan sig och honom. »Till dess, min junker, får ni vänta.»
»Fy! att vilja narra mig på detta sätt!»
»Minns du eken vid Liljeholmen, när du narrade mig att springa fram? ...»
Nu öppnades dörren till köket och Stina stack varsamt in sitt hvita hufvud genom öppningen.
»Det är då visst och sant, att i dag är det riktigt sjusofvaredagen för gamla fröken», sade hon med ett godmodigt leende. »Hon tycks inte alls vilja bli vaken, sen hon fick höra hvilka som voro här. Men det var sant, unge baronen frågar där ute om icke fröken vill gå nu; hon kan ju få komma igen i afton» sade han.
»Är Henrik redan här?»
»Åh, han har nog väntat en god timme, kan jag tro.»
»Nå, då får jag väl låta min fordran vara ogulden än så länge», sade Svenske med resignerad min, i det han lät Ulrika passera.
De kommo öfverens nu att Svenske skulle låta henne få kunskap om befrielseplanerna, som voro i görningen. Själf måste han vara mycket försiktig, men med Henrik såsom mellanhand vore det lätt nog. Lyckades det dem att försätta generalen i frihet, hoppades han att det icke längre skulle blifva svårt att af hennes föräldrar vinna den gunst hon ej hade något emot att med deras samtycke lämna.
