XXI.
Senare på aftonen gick Svenske med hastiga steg öfver Järntorget. Då och då såg han sig om, liksom han fruktat att någon skulle följa efter honom.
Genom långstrimmiga moln silade månen ett sparsamt skimmer öfver staden. Djup skymning rådde därför i de trånga gränderna.
Svenske grubblade som vanligt på sin plan. Redan under sin fångenskap hade han börjat fundera ut, hur general Buddenbrock skulle räddas; ty från första stund han hörde att generalen fängslats vardt han inom sig öfvertygad att förföljarne ej skulle stanna, förrän de tagit hans lif. I förstone hade han tänkt uppsöka sin morbror, för att af honom få de upplysningar, som voro nödvändiga. Men han insåg snart att detta vore mindre klokt. Biskopens skarpsinne skulle snart utforskat hvad han hade i sinnet. För öfrigt kunde det vara mycket ovisst om icke hans morbror utan vidare skulle visa bort honom.
Af åldermannen Smedman hoppades han mer. Denne hade många egenskaper, som gjorde honom till ett utmärkt redskap vid utförandet af farliga politiska företag, i synnerhet om han ej fick veta om dem för mycket. Hos honom hade han ännu en del af sitt arf innestående, och han var alldeles viss om att åldermannen, för att få behålla pengarna för alltid, skulle förmås att göra sin bod till säte för en hemlig klubb af de argaste förrädare. Att arfvet gått med åldermannens ägodelar all världenes väg visste han nämligen ej, då han ännu icke hunnit uppsöka honom. Först ville han nämligen råka sina kamrater från kriget, hvilka, efter hvad han trodde sig veta, redan vidtagit förberedelser till generalens flykt. –
Lafont’s kaffehus fick denna afton rymma många gäster. Nyheten om dalkarlarnes uppror hade spridt sig som en löpeld i hufvudstaden och utgjorde ett för hvarje timme allt intressantare samtalsämne. Därtill kom det myckna talet och oron om den s. k. »principalatsquæstionen». Skulle riksdagsmännen vara något annat än språkrör för den menighet, som de representerade, eller ej? Detta var en fråga som i hög grad upprörde hufvudstadens borgerskap. Bodgossen, som ännu icke visste hvad burskapsexamen inför höglofliga magistraten ville säga, skrek öfverljudt och knöt sin röda näfve öfver disken, då någon af magnaterna Kjerman eller Plomgren gick förbi boden, därför att de satte sig öfver hvad deras principaler, borgerskapet som valt dem, ville att de skulle göra och låta på riksdagen.
Det var därför icke underligt om handtverksmästaren eller krämaren under dessa dagar lämnade verkstaden eller boden något tidigare på kvällen än vanligt och läto husmodern äta vattgröten ensam med gesällerna eller bodgossarne. De kunde ju annars gå miste om de färskaste nyheterna, hvilka hälst berättades aftonvardsdags på källaren. Med liktänkande vänner kunde de sedan vid vinstopet eller ölstånkan få kannstöpa i den högre politiken ända till morgonväkten.
Om dessa tvänne frågor, som stodo främst på dagordningen, endast i förbigående vidrördes af de gäster, som denna afton voro samlade hos mäster Lafont, kom sig detta må hända däraf att de redan så i grund lyckats nedsvärta de hedervärda riksdagsmännen af borgerskapet, att mäster Lafont’s svarta peruk, som höjde sig bakom disken, med skäl kunnat göra anspråk på kråsets hvithet i jämförelse med deras själar, sådana de utgått ur den föregående skärselden.
Mäster Lafont hade samma dag fått hem, med den första spaniefararen för året, en pipa »bittert och spanskt». Medan han med nöjd min hyfsade de rykande talgljusen på disken, underlät han icke att omtala detta för sina stamkunder, och det kan ju hända att äfven häri låg en orsak till att samtalet var mera fredligt.
Nere vid dörren stod Bisot och skämtade med skänkflickan, medan hon sköljde tennmuggarna i den stora tvättbaljan, under det att han då och då kastade en orolig blick mot dörren. Nu hördes hastiga steg i porten och en ung, bleklagd man, i sprättig dräkt och nystärkt halskrage inträdde.
»Nå, Bertilsson, de komma ju alla hit i afton?» hviskade Bisot åt den inträdande, i det han drog honom bort i en fönstersmyg.
»Så säkert, min herre, att jag redan sagt till åt patrullen.»
»Nej! Jag tog den hit och den väntar nu i huset bredvid ... Men äro inga här ännu?»
»Blott två.»
»Man kunde börja med dem?»
»Utan nytta, den värste är icke här ännu.»
»Är ni säker på borgarena, att de ej skola taga parti för dem?»
»Bah ... Har ingen fara. – Den höglofliga förräderikommissionen?»
»Klockan tio skall han vara samlad.»
»Och min andel?»
»Min herres andel?»
»Ja, min andel?»
»Förstår icke!»
»Mina tusen plåtar?»
»De tusen plåtarna? ... De äro ju för länge sedan lämnade åt er?»
»Lämnade? ... När då, min betydande man?»
»Jag hade en liten fordran sedan gammalt, då jag hette Bertil bodgosse. Det var, om jag minnes rätt, nära tvåtusen plåtar?»
»Jaså, gunstig’ junker» – sade Bisot, i det hans smilande anlete öfverfors af en liflig rodnad, »det var alltså ugglor i den mossen! För sista gången, vill ni godvilligt lämna mig penningarna?»
»Litet tystare, min herre, om ni behagar.»
»Mina pengar? ...»
»I morgon få vi talas vid, till dess kan ni vara lugn!»
»Nå, må den onde ta er», skrek Bisot, som icke längre tycktes märka de öfriga gästernas närvaro, »jag må bli en ... om jag icke ...»
Slutet af meningen kunde icke uppfattas för det sorl, som i det samma uppstod vid bordet.
»Nej, stopp och belägg, go’ vänner» ropade mäster Flåberg. »Intet gräl mellan er, spottfolingar! Kom hit i stället och släck törsten.»
»Tala om mäster Bérand», fortfor han därefter, såsom ingenting händt, i det han vände sig till de öfrige bordskamraterne och makade Bisot och hans motpart till bordet, »tala om den där munsjören på tre kronor!»
»Nej, tacka vet jag mitt malaga sekt», inföll Lafont med öfverlägsen min.
»Nånå, mäster Storordig», svarade mäster Flåberg, med trygg min, i det han pustade ut ett rökmoln, »liten kan ock bli stor. Inte var det just så många år sen häller,» tillade han, förtroligt klappande Lafont på axeln, »då den här välaktade munsjören själf åt sin vattgröt med en smula ister uti på odukadt bord och vid skenet af en tunn talgdank; och då han ej hade flere kunder än att de väl kunnat sämjas tillsamman i en af de här stora tennmuggarna.»
»Sacre bleu! Hvad den tiden vidkommer», svarade mäster Lafont uppbrusande, i det han ställde sig vid disken och skrefvade med sina korta ben framför den siste talaren, »så rör den icke en sådan snushane för ett runstycke, en gång. Förstår han det? ... Ingen ska’ kunna säga att han icke fått hvad han ska’ ha hos mig ... för här är ingen krämarbod, där man kan ha dubbla alnmått ... Och inte är det häller värdt att komma hit och lysa med kvickheter.»
»Det ska mäster säga, som lyser själf, som en palt i en hornlykta.»
»Tyst källarmåns», inföll slaktaren med sin hesa basröst, »för annars kunde mäster Flåberg, vid lermuggar och ölkrus, klappa skinnpälsen tunn på honom.»
»Tacka vet jag skinnpäls- och porsölstiden!»
»Tyst med ditt käbbel, fader Lafont!»
Dessa rop öfverröstade slaktarens krigsförklaring.
»Hårdt mot hårdt förlikas blott svårt», pustade mäster Flåberg, då det ändtligen blifvit tyst. »Min herre var måttligt kavat», återtog han, i det han vände sig till den unge krämaren, som nyss varit i delo med Bisot, »minns då gamle Smedman var sin egen och min gunstig herre fick smaka hans spanska rör ... Knappt torr bakom öronen och vill lära folk dricka vin! ... Än en mugg! En hel så, hör hon, lilla näspärla! – Inte af de nya fingerborgarna, hör hon, för fan må ta dem och all den här souveräniteten! ... Skål, bror Bisot! Sen min betydande herre kom under mitt ringa tak, har allt gått galant – puh!»
»Inte illa ment, fader ålderman» – passade krämaren på tillfället att falla in. – »Inte ämnadt att fader ålderman skulle ta humör.»
»Hvem för böfveln tror han tar humör öfver en nykterhetsdansares pip.»
»Nå, nå, jag sa’ endast att det icke var illa ment.»
»Menar sig förstås som de andre, så att det inte blir någon mening alls.»
»Skulle vara en ogemen ära för mig att få dricka ett stop rhenskt med fader ålderman.»
»Nå, så likar det sig då till något bättre. Men må fan, hör han än en gång, ta alla styfvermått och souveräniteten med ... Förrädarne kunna också göra sällskap, fast Gud ska’ veta, att när de äro borta kommer nog något annat satty i stället. – Kom nu, bror Bisot, skola vi känna på hvad gossen har att bjuda på ... Se så! Kom hit också mäster själf och stå inte längre och bliga där bakom disken.»
Medan mäster Lafont öfvertalades att slå sig ned vid bordet, hade två unge adelsmän inkommit. De sände ett hastigt ögonkast öfver rummet. Längst ner vid dörren suto någre af deras likar, som hittills i tysthet tömt sina ölmuggar. De slogo sig ner på den lediga bänken bredvid utan att efter vanligheten ropa på vin.
Ingen af de öfrige gästerne fäste till en början någon större uppmärksamhet vid dem. Endast krämaren kastade då och då en förstulen blick ner åt dörren, för att därefter med orolig min vända sig mot den pickande väggklockan strax bredvid i hörnet. För att döma af skänkflickans mörkbruna, oroliga ögon måste äfven dessa på något sätt ha att skaffa med de unga, välväxta männen.
»Nå, hvad nytt i staden?» frågade Buddenbrock de som sist trädt in, i det han makade rum åt dem vid bordet.
»Just ingenting», svarade den yngre af dem. »Men se där ha vi rymmaren», afbröt han sig, i det han tog Svenske i hand.
»Hur gick det då?» hviskade de andre ifrigt.
»Festina lente, mes amis ... jag måste först ta den här gamle vännen i hand.»
»När Cronhjort är vid det kuraget, får man intet ord af honom.»
»Hur det gick, frågar ni? Dåligt, ma foi.»
»Det var först i går», återtog han i lägre ton, »som jag fick tillstånd att söka min gamle chef. – Ni kan ej tro hur affallen han är ... Han var mycket nedslagen öfver papperen, som Meijersdorff ännu icke lämnat tillbaka.»
»Detta kunde man väl förstå.»
»Nu påstår den gamle räfven Wrangel att hans instruktion aldrig funnits till.»
»På den vägen kommer man inte långt», inföll Svenske.
»Hvilken annan väg står oss då till buds, mon frère?» frågade en af de andra unga männen i sarkastisk ton.
»Kan icke prompt säga det nu på stunden, men tror som jag alltid sagt att flykten är enda räddningen ... Men det måste ske snart.»
»Cronhjort torde dock icke häller ha så orätt», inföll kapten Buddenbrock, »ty så framt den ringaste gnista af rättvisa finnes i detta landet, kan min far icke ådömas något straff.»
»Ja, om det funnes rättvisa, mon frère», återtog Svenske, »men hvar rättvisan håller hus veta vi alla. Alltså fasthänger jag vid min mening.»
»Min far vet sig själf alldeles oskyldig och vill därför icke söka sig någon olaglig befrielse, utan bidar hällre det öde, som Gud honom beskär.»
»Och du skulle tro på utgången af en votering?» frågade Svenske med ett sakta hånskratt. »Hur gick det i kommissionen?»
»Där var det en annan sak ... Lagercrantz hade där en afgjord öfvervikt.»
»Har han det ej i plenum? – Nej min vän, förr än din far är utom Sveriges gräns är han icke trygg.»
»Strussenfelt nämnde nyss något om prosten Sinius?» inföll Cronhjort. »Han hade ju lofvat att värfva röster inom stånden?»
»Sämre man kan man icke råka på», sade Svenske föraktligt. »Så länge allt går bra är han nog nitisk, men vid första motgången är det slut med hans ifver.»
»Han säger själf», skrattade Buddenbrock, »att han offrades af modern under födslopinan åt det heliga äkta ståndet. Det är dock svårt att tänka sig något offer, när man ser hans välfödda lekamen.»
»Hur som hälst, mina vänner», återtog Svenske, när skrattet som följde på detta infall tystnat, »på honom kan man ej lita.»
»Däri har Svenske nog rätt», sade Buddenbrock. »Han tog 5,000 plåtar af min mor, för att verka vid voteringen i kommissionen. I stället arbetar han nu allt hvad han förmår i motsatt riktning, genom hviskningar och stort effronterie, sägande sig vilja använda penningarna för egendomens conservation åt enkan.»
»Den lymmeln!»
»A propos penningar», inföll Strussenfelt, »hvarifrån kunna vi räkna på sådana?»
»Alla våra tillgångar äro uttömda», sade Cronhjort.
»Den saken skall jag nog draga försorg om», sade Svenske. »Jag har några tusen plåtar innestående hos en gammal vän, ålderman Smedman, och den summan torde vara mer än tillräckligt ... Äro vi blott ense om det öfriga?»
»Charmant», utropade de andre med en mun.
»Men din ålderman har ju slagit vantarna i bordet», sade Cronhjort med frågande min.
»Gjort konkurs?» utbrast Svenske och for upp.
»Ja, för tusan, känner du inte det? ... Han blef fast för den engelska underhandlingen och fick böta med hvad han hade. Din morbror gick fri den gången, fast han inte var långt borta från att komma i fällan.»
»Så blir det väl alltid någon råd», sade Svenske beslutsamt. – »Låtom oss blott fördela rolerna mellan oss.»
»Rätt så, mon frère, och vid det heliga sjutalet, som fullkomnar allt, skola vi blindt lyda vår store guldmakare.»
»Jakten har jag styrt om», sade Strussenfelt.
»Är kaptenen pålitlig?»
»Ser ut att vara en präktig karl. Kommer han blott utom Vaxholms tullbom, säger han, kan man vara trygg för att han skall ta sig fram vore det än till Amerika.»
»Om han blott finner rakaste vägen till Holland, finge man vara belåten», inföll Cronhjort.
»Konsten är först att få generalen ur huset», sade Svenske.
»Och ut på fartyget?» frågade Buddenbrock.
»Därmed är ingen fara», svarade Strussenfelt. »Under skeppsbryggan vid Kjermans hus vaktar dag och natt en af kaptenens säkraste karlar i en slup. På första vink är han färdig att ro ut till Vaxholmsskären.»
»Henrik bör så fort som möjligt underrätta sin far», sade Cronhjort. »Bäst vore om han redan i morgon afton kunde följa oss.»
»Men på hvad sätt?»
»Det blir alltid någon råd. – Vi ha åtta dagar kvar. – Misslyckas det en gång måste det lyckas en annan.»
»Än pass?»
»Än pass?»
»Strussenfelt har tagit ut två: ett åt honom och ett åt Henrik.»
»Men är det riktigt klokt», återtog Strussenfelt, vändande sig till Henrik, »att underrätta din familj? Mig synes att man borde vänta därmed tills allt vore öfver.»
»Strussenfelt har rätt», inföll Svenske. »Man måste öfverenskomma om något tecken.»
»Alla öfverenskommelser fördröja saken.»
»Tecknet kan vara mycket enkelt.»
»Säg något.»
»Om man skaffar sig tillträde till huset midt emot», sade nu Buddenbrock hviskande, »och hänger ut en näsduk genom ett af fönsterna.»
»Så att vakten genast skulle känna sig uppfordrad att undersöka huset ... Nej, det behöfves ej annat tecken än ett för ja och ett för nej. – Ja, om det kommer att ske samma dag, nej i motsatt fall. Om någon ginge förbi och hälsade uppåt fönsterna kunde ju detta betyda ja, såge han däremot ner i gatan kunde det betyda nej.»
Buddenbrock inföll tankfullt: »Men då måste någon observera gatan hela dagen.»
»Hvarför det? ... Ett försök att rädda din far kan naturligtvis icke ske annat än nattetid. – Låtom oss därför bestämma tiden till mellan sju och åtta på aftonen.»
»Hvad han lider, denne stackars Celadon!» inföll Strussenfelt leende. »Det blir löjligt nog att se hur han accortiserar din syster genom fönstret.»
»Det är nog bättre om det är jag som håller utkiken», sade Buddenbrock allvarsamt. »Jag kan sedan lägga ett bref under marmorskifvan på Ulrikas byrå. – Hon har lättare att vinna tillträde till min far än jag.»
»Omvägar», sade Svenske kort. »Om någon af de många kuggarna skulle falla bort, vore ju allt förfeladt. Det är ju nog om du ser mig. – Fruntimren böra icke veta något i förtid.»
»Alltså anser ni bäst», sade Buddenbrock i det han sänkte sin stämma till en hviskning, »att tecknet, som utmärker att under nattens lopp räddningsförsöket kommer att företagas, bör afgifvas på det sätt Svenske föreslagit och att det sedan af mig i lämplig tid uttydes för min far.»
»Ja.» –
Gästerna vid det stora bordet vordo nu så högljudda att samtalet mellan de unge männen afstannade för ett ögonblick. Krämaren hade nämligen varit nog oförsiktig att antyda på de dåliga tiderna, som kommit flere borgare att gå omkull; samt att de som voro kvar just ingenting betydde.
»Börs och kontor» skrek Flåberg, som inte tyckte om dylika anspelningar. »Ha vi någonsin ägt make till Grill, Kjerman, Lefebure, Plomgren och Wittfot? Det är sådana köpmän att vi kunna vara Gudi tacknämlige som sändt oss dem i vår svåra hemsökelse. Grills minne dör aldrig, go’ vänner, Lefebures ärliga hjärta och Wittfots hjälpsamhet skall prisas af sinom tusende ... Men hvad hjälper att tala till sådana här vildhjärnor om utmärkte män ...»
»Nu tycker jag dock att min ärade vän går för långt», sade en af de andre afbrytande. »Vi må icke sysselsätta våra sinnen med småsaker i dessa allvarsamma tider ... Se dit i stället go’ vänner; titta på de där unga männen nere vid dörren», tillade han, i det han sneglade på Svenske och hans vänner. »Där sitta förrädarne.»
De sista orden yttrades med höjd röst. Inom ett ögonblick voro Svenske och hans kamrater föremål för de öfriga gästernas blickar. Men de låtsade som de ej märkte det. Först när den som utpekat dem reste sig upp från bordet stego de äfven upp och satte på sig hattarna.
Mäster Lafont hade genast vid först misstänkt tecken skyndat bakom disken, hvarifrån han nu skrek af alla krafter att man skulle sända bud efter vakten, medan borgarena slöto sig samman om sin unge kamrat, för att, väpnade med ölkrus, vedträn och andra lämpliga tillhyggen, kunna hjälpa honom mot de unga adelsmännen, om desse skulle göra min af att gå till anfall.
Men desse höllo sig strängt på defensiven. Det var tydligen deras afsikt att med så litet bråk som möjligt komma ut i det fria.
»Låt oss skiljas i fred, go’ vänner», sade Svenske, i det han närmade sig den sprättige krämaren, som med sitt prat ställt till osämjan. »Ni vet hvad det kostar att ofreda en adelsman under riksdagen.»
»Förrädare får man gripa om det ock vore midt i kungliga rådet», sade den tilltalade i hånfull ton.
»Hvem säger då att vi äro förrädare?»
»Hvem säger? – Det göra vi allesamman ... eller hur, go’ vänner?»
»Jo, allesamman», svarade borgarne med en mun.
»Kan hälsa från skepparen Wagner», återtog den först nämde i försmädlig ton sedan det mesta sorlet tystnat. »Han bad mig hälsa de noble herrarne från sitt nya logis i Smedjegården.»
»Vi äro förrådda», hviskade Svenske till Cronhjort. »Låtom oss så fort som möjligt komma undan, annars kan hela saken gå omkull.»
»Gif hit din värja skall jag nog hålla populacen på afstånd», skrek Buddenbrock i örat på honom. »Forcera dörren, ni andra.»
I det samma hördes tunga afmätta steg från gränden utanför. Det var tydligen vakten som närmade sig. Villrådiga sågo de ett ögonblick på hvarandra. Att göra motstånd skulle vara fåfängt.
Nu gjorde patrullen halt utanför. Ett par starka slag dundrade mot porten. I nästa ögonblick skulle de vara förlorade. De hörde hur soldaterna ordnade sig i förstugan och stötte kolfvarna mot stengolfvet.
»Värjan ut» ropade Svenske. »Vi slå oss igenom!»
Men han hade icke väl utsagt det sista ordet, förrän det vardt alldeles mörkt där inne. Denna förmörkelse kom så plötsligt och oväntad att den fetlagde åldermannen, som just var på väg att uppstiga på bordet, för att bättre kunna öfverse stridsfältet, tog miste om steget och föll ner på golfvet i sällskap med icke så få tennmuggar och ölkrus. När oredan, som häraf uppstod, lagt sig och ljus hunnit anskaffas, voro de unga männen försvunna.
Nu blef ett idkeligt snokande och spörjande. Men hvarken mäster Lafont själf eller någon af hans tjänsteandar visste någonting. Fåfängt sökte den sprättige krämaren förmå skänkflickan, »lilla Majken», att lämna några upplysningar. Med den tvärsäkraste min i världen bedyrade hon, »att om han än hade aldrig så många skepp i sjön och knöt sin rosett aldrig så högt i nacken, kunde hon icke rå för att ljusen slocknade när soldaterna ryckte upp dörren.»
Och därvid blef det. – Innan allt prat och käbbel var slut hade Svenske och hans kamrater hunnit i säkerhet.
Hur det gick och hvilken det var som släckte ljusen en så behaglig stund skola vi nu i få ord omtala. Knappt hade det blifvit mörkt i rummet, då Svenske hörde en röst hviska i örat att följa med. Rösten föreföll bekant och som goda råd voro dyra följde han uppmaningen. Ögonblicket därefter befann han sig jämte de öfrige i sällskapet i ett hvälfdt rum, som låg på sidan om källarsalen, hvilket så snart de inkommit upplystes af ett dittills öfvertäckt talgljus.
»Skynda genom denna dörr», sade Bisot – hvilken visade sig ha varit röstens ägare – i brådskande ton, i det han öppnade en låg dörr, vettande åt husets baksida. »Om en halftimme skall jag komma efter till röda slussen.»
De meddelanden Bisot sedermera gjorde visade sig för de sammansvurne vara af största vikt. De fingo sålunda veta att hela deras plan var röjd. Vakten hos generalen var fördubblad. Att rädda honom på den öfverenskomna vägen, var därför icke möjligt. Men Bisot hade ett annat förslag i fickan. Från huset bredvid generalens kunde man lätt nog bryta sig genom väggen till dennes rum. Muren höll endast en aln i tjocklek. Han åtog sig ensam att utföra hela arbetet, men han ville ej göra det utan att vara säker på lön för mödan.
Det torde nästan vara öfverflödigt att nämna att hans förslag hälsades af de unga männen med jubel, och de täflade om att bjuda honom en ansenlig penningsumma, om företaget skulle lyckas. Hvar denna i hast skulle anskaffas, visste nog ingen af dem ännu; men när saken var så klar och det gällde en så viktig affär, tyckte de, kunde det gärna inte slå fel att de nödiga medlen icke skulle erhållas af den förste bäste som de vände sig till af generalens gamla vänner.
