XXII.
Talet om de unga männens stämplingar hade väckt den största uppmärksamhet i hufvudstaden. Endast med stor svårighet hade Strussenfelt och Wrede lyckats rädda sig undan efterspaningarna. För Svenske hade detta varit lättare, då han endast hade varit få dagar i staden och ingen af de närvarande borgarne känt igen honom. På honom ensam hvilade därför hädanefter det svåra företaget. Henrik Buddenbrock ägde visserligen ännu sin frihet, men han öfvervakades i hemlighet så strängt, att det skulle vara det samma som att förråda hela planen, om han än en gång satte sig i förbindelse med Svenske. Af samma orsak vågade han icke häller nämna något vare sig för sin mor eller för Ulrika.
Tiden var emellertid långt framskriden. Inom få dagar skulle det afgöras hos ständerna om dödsdomen skulle gå i fullbordan. De upproriska dalkarlarne, som nu hunnit till Stäket, fordrade främst af allt att de fängslade generalerna skulle afrättas. Deras framkomst till hufvudstaden skulle därför utan tvifvel påskynda dödsdomens verkställande. Men på några dagar kan ihärdighet och god vilja uträtta mycket.
Svenskes plan, att sjöledes komma undan till Vaxholm, hade öfvergifvits. Mälaresidan bjöd större fördelar, då efterspaningarna åt detta håll troligtvis skulle varda mindre noggranna. Lyckades det att landsätta flyktingarne på något lämpligt ställe på södra mälarstranden, där de en tid kunde hålla sig dolda, skulle det säkerligen blifva en lätt sak att senare på hösten skaffa något fartyg, som från någon hamn längre ned på kusten kunde föra dem öfver Östersjön.
Redan dagen efter uppträdet på kaffehuset hade Svenske köpt en liten roddbåt, som han gömde i ett båtskjul vid röda bodarna. I denna båt ämnade han själf ro generalen uppåt Mälaren. Äfven Bisot hade å sin sida varit verksam. Af sin vän Flåberg hade han hyrt ett rum i öfra våningen af hans hus, hvilket som nämndt gränsade till det, i hvilket generalen var arresterad, för att såsom han uppgaf, där i hemlighet tillverka guld; ett meddelande hvilket gjort ett djupt intryck på åldermannen, hvilken icke allenast lofvat, på heder och tro, att icke blotta konsten, om han finge hälften med af vinsten, utan äfven att skaffa åtskilliga kittlar, lämpliga för »guldkokningen». Öfriga verktyg hade Bisot själf skaffat. Kopparkittlarna tycktes hafva varit väl till pass, ty få timmar af dygnet gingo förbi, då icke Bisot hamrade på dem till hela grannskapets förtviflan.
Men ingen vågade göra några invändningar mot detta oväsen. En gång hade åldermannen misstänkt Bisot för att endast vara en simpel bedragare och i vredesmod rusat upp till honom. Denne, som nu fått Lars till biträde, hade emellertid stått profvet. Lars hade med den lugnaste min i världen visat några prof på det finare guldmakeriet, hvilka han kom ihåg från sin lärlingstid vid Bälsta, hvilka slagit den gode åldermannen med häpnad. Och när han till på köpet fick löfte om en blank guldkarolin om dagen, vardt han fullkomligt öfvertygad om Bisots ärlighet, då han visste att denne var fattig i sig själf som en kyrkråtta.
Om han kommit tillbaka en stund senare, skulle han säkerligen blifvit ännu mera häpen vid att se Bisot sittande framför en stor kittel, ur hvilken han framlockade de mest döfvande ljud, medan Lars, stående på en hög pall höll på med att med hjälp af en stor murhacka bryta hål genom väggen.
»Tycker hvad snopna de ska’ bli», sade Lars, i det han borttog en större sten ur hålet och torkade svetten ur anletet med tröjärmen, »då generalen säger tack för god vakt och låter dem ta hufvudet af hvarandra bäst de gitta, blott han slipper.»
»Hur går det med skutan som skulle komma på strömmen?»
»Redan här, herr kommissarie», svarade Lars, med en slug blinkning, i det han satte hackan ifrån sig, »vackrare skepp har icke lagt till vid nya stenbryggan sen den stora turkiska ambassaden var här, anno 27 ... Lastad med idel talg och hampa.»
»Skulle smakat gamle Smedman i hans välmaktsdagar.»
»Jo jo men! För den stackaren var ett lastrum, stufvadt med lerpipor, mer värdt än om det stufvats med niodalers sedlar.»
»Det sades på bron att han dött i går.» –
»Så? I går? Ja, maken till hans sötkummin får man springa gatlopp efter.»
»Inte ett grand efter honom, sa’ Mobergskan. Det lilla han fick öfver förra våren ha vännerna ätit upp, men han dog ändock, som han sade, glad och nöjd ... och tog nattvarden, viss om ett bättre lif och en redigare kalkyl.»
»Hm!» sade Lars fundersamt, »då fick väl min nådige herre dra vefven för sina pengar – och stå lika barbacka som en annan syndare.»
»Er herre? Hade han då några pengar på det hållet?»
»Jo, jo men! – Hela femtitusen plåtar.»
Då Bisot icke fortsatte samtalet återtog Lars sitt arbete.
»Detta är ett både farligt och mödosamt göra», återtog Bisot en stund därefter, då Lars på nytt gjorde ett uppehåll. »De andra skulle nog betala många tunnor guld om någon talade om det för dem.»
»Tala om? Skulle råda någon försöka.»
»När man stoppats in i rosenkammaren är man inte farlig.»
»Har väl gått genom ännu tjockare gråstensmurar än den kammarens och detta midt på ljusa dagen.»
»Då tycker jag att denna tegelmur borde vara ett lappri», sade Bisot med ett ironiskt ögonkast. »Men säg, käre, hur var det egentligen med er herres flykt ur röda Ryssland? ... Man har hört talats så mycket därom, fast ingen vet något bestämdt.»
»Tror så rasande väl», sade Lars med ett listigt ögonkast på Bisot, i det han upptog sina verktyg. »När tre få veta en sak, vet hela världen den – men, nu var det endast två, ser min nådige herre, som visste något.»
»Är det då en så stor hemlighet?»
»Ingen hemlighet alls – men det kan vara onödigt att skrifva alla människor på näsan, hvad man gör och inte gör.»
»Biskop Juslenius lär vara en gudfruktig man, som icke vill någons död?»
»Den som bor närmast kyrkan kommer ofta sist i Guds hus.»
»Man har ju sagt att om er herre ville sluta opp att älska fröken, skulle han få ärfva honom.»
»Hm! ... Ärfva honom? ... Förstås att snålvargen ger löfte om ett ägg för att få en höna.»
»Men kungen?»
»Nej, nu är min herre riktigt tokig. Förr kunde man låta sig föras med en käpp öfver rinnande vatten, än han skulle göra något.»
»Var det sant att friherrinnan i fjol kom i onåd och att det är därför som kungen ej vill hjälpa henne i år?»
»Hvad man gömmer i snö, får man åter i tö.»
»Men prosten Sinius», fortsatte Bisot, utan att låta sig afskräcka. »Har inte också han lofvat att tala godt för generalen?»
»Prästen och hunden förtjäna maten med munnen», mumlade Lars mellan tänderna.
Det trägna arbetet kom snart svetten att pärla ned öfver Lars ärriga anlete och det dröjde länge innan han ånyo tog sig en ny paus. Och för hvarje nytt uppehåll vardt han mindre meddelsam.
»Det var alltså något trolleri, som ni hade för er», sade Bisot i inställsam ton, »eftersom ni kommo så lätt genom muren.»
»Raka vägen genom stora porten var det», sade Lars, i det han torkade svetten ur anletet. »Jag hade nyckeln ... min nådige herre behöfde endast klifva på.»
»Det var tur för er att hitta rätta nyckeln», sade Bisot med låtsadt allvar, »men det var kanske någon hvitklädd flicka som var framme igen?»
»Min herre tror naturligtvis hvarken på djäflar eller spöken», sade Lars vresigt – »men det lär vara så modet hos visst folk att icke tro på några heliga ting.»
»Om de femtitusen plåtarna äro borta, lär väl glädjen för er herre bli måttligt stor.»
»Än sen då, nog får min herre hvad han ska’ ha», sade Lars rätt på saken.
»Den där kramhandlaren har smugit omkring här i skymningen» återtog Bisot efter en stunds tystnad i lugn ton, »och han är nog ett farligare spöke än många af de andra.»
»För böfveln, herr kommissarie. Det ska’ en gång ta slut, sa’ käringen, bet af sig tungan – och inte värdt vara så orolig som min herre. Mins en så’n spion som herrn – det var i Krakau ... och honom hängde vi flux i ett träd, för det han skrek om salig kungen.» –
»Men hvad i Herrans namn går åt er?», hördes i detsamma Svenskes röst från dörren. – »Hvarför trummar ni ej och hvarför bultar du med spettet Lars när det är så tyst i huset att man kan höra dig lång väg. – Patrullen kan ju vara här inom ett ögonblick.»
»Kors för attan, ers nåd, men kommissarien frågade mig så enträget ...»
»Hur går det?» afbröt Svenske honom häftigt utan att höra på hans prat, i det han närmade sig väggen.
»Ett hål» hviskade Lars emot honom.
En smal ljusstrimma silade sig genom springorna i botten på hålet och Lars böjde sig ner för att kunna bättre se genom dem.
»Hvad ser du?», frågade Svenske med återhållen andedrägt.
»En lång gång.»
»Omöjligt – syns någon där?»
»Jag ser inte mer än ett kort stycke.»
»Hålet är för litet. – Luta dig närmare till väggen ... vidga det något med skaftet.»
»Ts! Någon rör sig strax bredvid.»
»Håll något för hålet.»
»Måtte den onde ta’ sådane väggar» skrek Lars i det samma, i det han rusade upp. »Skynda er ur vägen, nådig herre ... han sticker geväret genom väggen.»
Det var i sista minuten, som Lars hann draga sig undan. Då han vidgade väggen, hade flere stenar rasat ner på andra sidan. Bisot hade tagit miste på några alnar och hålet vette därför till förstugan utanför generalens rum. Den soldat, som postade här hade hela dagen misstänkt det ovanliga bullret bakom muren. När murbruket föll ner hade han därför smugit sig fram till hålet och Lars hade icke väl hunnit taga steget åt sidan förr än ett skott blixtrade fram genom hålet och en kula for smattrande in i motsatta väggen.
»Fort undan! Här är ingen tid att förlora» sade Svenske i det han skyndade mot dörren. »Lämna allt kvar.»
De hörde redan patrullens steg nere på gatan. Stora vägen var alltså stängd. Lyckligtvis dröjde det någon tid innan vakten kom sig för att utsända patruller
äfven på bakgatan. Efter att ha kastat en blick ner på gården beslöt därför Svenske att söka sin räddning på denna väg. Han vinkade åt sina följeslagare att följa sig, hvarefter han släppte sig ner genom fönstret på muren, som skilde de båda gårdarne åt. Allt gick så hastigt att soldaten som skjutit, icke hann sända en ny kula in åt rummet förr än Svenske och Lars redan hunnit genom trädgården på baksidan af gården.
Bisot hade blifvit efter. Lars hörde honom ropa att han var sårad, men, då Lars icke hört något skott, trodde han att det var ett dåligt skämt. Svenske åter trodde att han blifvit anhållen af vakten.
För en mindre ihärdig person än Svenske skulle denna motgång, just då målet varit så nära att uppnås, verkat förlamande. Men för honom var motgången endast en eggelse till nya ansträngningar.
Redan samma afton vände han till baka för att undersöka om han kunde lättare inkomma i huset från trädgårdssidan. Här stodo visserligen två skildtvakter, men dessa borde det ej vara svårt att afväpna. Ett svårare hinder låg däremot i husets byggnadssätt. Nedra våningen vette nämligen åt en smal terrass, som hvilade på låga hvalf, hvilka under en senare tid igenmurats. Af skiltvakten, som då och då skymtade fram bakom de öppna fönstren i nedre våningen, kunde man sluta till att en korridor löpte långs hela byggnaden. Ville man sålunda från denna sida intränga till generalen, måste man alltså först skaffa sig tillträde till terrassen, därefter genomgå den långa korridoren i nedra våningen, uppstiga för trappan, för att, om man verkligen skulle lyckas framkomma så långt – möta posterna i öfre korridoren.
Svenske måste uppgifva hvarje tanke att på denna väg utföra sitt befrielseverk. Villrådig lät han sina blickar löpa långs husets fönsterrader, hvilka glittrade i månskenet. Plötsligt nådde ljudet af röster hans öra och strax därpå fick han se en gammal bekant som han icke träffat sedan han återkommit till hufvudstaden. Det var fältväbeln Reiter, som nu med viktig min visiterade posterna.
Ehuru det icke var långt lidet på kvällen, var denne i det tillstånd som Lars brukade befinna sig uti, då han hade sina hemskaste syner. Se där nyckeln till gåtan, tänkte han, som han så länge sökt lösa.
Lars var redan hemkommen, då han en stund senare inträdde i sitt härberge. Han hade väntat sin herre med stor oro och vardt därför helt glad, när denne frisk och sund inträdde genom dörren. Svenske var emellertid icke vid lynne att svara på hans frågor. I det han slängde sin kappa på en stol och kastade sin hatt på en annan, började han att oroligt gå åter och fram öfver golfvet.
»Om man endast kunde komma fort ned till nya bron» – sade han till hälften för sig själf i det han stannade. – »Men allt är som det vore förgjordt. – Nå, Lars, har du funderat ut någon listig plan?»
»Nej, herre! Är man slagen till en slant, blir man aldrig en daler.»
»Fins ingen utväg?»
»Just ingen, så vidt jag vet.»
»Just ingen?» upprepade Svenske häftigt, »hvad menar du? Skall äfven du tala i gåtor.»
»Sakta! Människorna kunde tro att vi togo oss något syndigt före på sabbatsafton. – Jag var nyss där borta» fortsatte han därefter med lägre röst, i det han lade ifrån sig värjan, som han höll på med att skura.
»Nå du var där?»
»Ja.»
»Och hvad fann du?»
»Åh, just ingen ...»
»Om igen! Det är sannerligen svårare att få ett förståndigt ord ur dig än ur ett tingsvitne.»
»Jo, se det var så, hans nåd, att jag ville se om de murade igen hålet efter oss och då gjorde jag en liten afväg in i vaktstugan, där jag hade några bekanta, men hvad tror nådig herrn att jag först fick se om icke gamle Reiter, som var fältväbeln för vakten.»
»Och du menar att han kunde vara oss till hjälp.»
»Inte rätt på saken ...»
»Nej, men så där på sidan?»
»Åh, just inte det heller ...»
»Nå hvad böfveln menar du då?»
»Jo, jag tänkte hans nåd att som han litet senare på kvällen inte just brukar ha så noga reda på hvem som är fånge eller ej, kunde man föra ut generalen, blott man väl komme in till honom.»
»Hvem vet inte det! ... Största konsten är att komma in, och föra officern bakom ljuset. Sedan kan man, om det kniper, gå på taket till nästa hus ... Men alla utgångarne äro bevakade?» –
»Fullt med knektar i hvar buske, och det är så förböfladt högt till fönsterna för den höga källarvåningens skull.»
»Kunde man inte försöka att komma dit från någon källare?»
»Omöjligt; omöjligare än att gå till månen. I den delen af huset, där generalen sitter, fins ingen enda dörr i något af hvalfven. För att bryta sig fram den vägen, skulle det tarfvas en hel månad.»
»Då få vi väl till slut gå rätt på saken och ta’ ut honom med våld.»
»Rätt så, nådig herre, detta har Lars aldrig tänkt, men ...»
»Säg ut!»
»Vakten är ganska stark. Det fordras femtio man, för att lyckas ... men tiden är rasande knapp, för i morgon lära de föra bort honom till Stadsgården.»
»Vid hvilken tid?»
»Det låta de nog vackert bli att tala om –.»
»Men det måste vi ha reda på. – Farväl tills i morgon – sök mig på Castenhof, om jag icke dess förinnan skulle vara hemkommen.»
Med dessa ord skyndade Svenske ut.
