XXIII.
Sällan har Sverige varit så nära att försvinna ur de fria folkens krets som i början af sommaren 1743.
Ryssarne, som tagit Finland och Åland, hotade därifrån hufvudstaden. I flere landsorter hade uppror utbrutit. Förd af sina rotesoldater hade dalallmogen i stora flockar tågat nedåt landet, för att, likt sine fäder under Engelbrechts, Sturarnes och Gustaf Wasa’s dagar råda med i riksstyrelsen. Kungen var overksam, man kunde nästan säga liknöjd. Hufvudstadens fattigare invånare voro uppretade mot generaler och rådsherrar och väntade endast att dalfolket skulle intåga för att börja sköflandet af de mera välmåendes bostäder. En stor del af ständerna var köpt med danska ministerns korruptionspenningar. Dueller och slagsmål på källare och kaffehus hörde till ordningen för dagen.
Folket flydde från skärgården för att undkomma ryssarne och från staden till skärgården för att undkomma de framryckande dalkarlarne. Men ryssarnes och dalkarlarnes framryckande väckte på långt när icke en sådan uppmärksamhet som underrättelsen om befrielseförsöket af general Buddenbrock. Det ena ryktet vidunderligare än det andra spreds öfver staden. Så berättades det att en stor sammansvärjning, utgrenad öfver hela landet, som skulle hafva till ändamål att öfverlämna det åt ryssen, hade blifvit upptäckt. En af de sammansvurnes ledare, visste några berätta, var redan fängslad. Han hade likväl dött innan man hunnit föra honom till Rosenkammaren. På den beskrifningen, som lämnades stadsgevaldiern med mycken omständlighet, kunde man förstå att mannen icke kunde vara någon annan än Bisot, som fått denna spioners vanliga bane.
Under dessa oroliga dagar förelades general Buddenbrocks dom till ständernas stadfästelse. Få voro de, som ägnade de digra protokollen någon ingående granskning. Och när dagen kom höjde sig därför ingen röst mot kommissionens dom. Det var nödvändigt för hattpartiet att för egen själfbevarelses skull offra honom så att folkets vrede därigenom måtte kunna stillas. Med de oskyldiga generalernas blod skulle de andar besvärjas, hvilka partiets ledande män i lättsinnigt öfvermod på sin tid framkallat utan att äga makt att styra dem.
Det var några dagar efter sedan domen blifvit stadfäst. Generalen, som nyss stigit upp från middagsbordet, gick åter och fram på golfvet. Familjens öfriga medlemmar hade aflägsnat sig utom Ulrika, som med stigande oro betraktade faderns grubblande anlete, däri sorgen för hvarje dag tecknade nya fåror.
»Sur mon honneur», sade Meijersdorff, då han öfvertalade honom att lämna ifrån sig sin brefväxling med Gyllenborg. »Sur mon honneur skall icke generalen snart få röna den mest gynnsamma verkan af dessa dokument.»
Kommissionen hade emellertid haft en annan åsikt. De rörde, dessa bref viktiga utrikes förbindelser, hette det, hvilka borde hållas hemliga. Icke häller ständerna kunde därför få del af dem. Generalen hade sålunda blifvit beröfvad och undanhållen sitt enda skyddsvapen.
Inför Sveriges samlade ridderskap hade hans maka och barn på knä bönfallit om nåd, icke om nåd från dödsstraffet, utan om nåd för krigaren att få dö krigarens död. Efter att hafva ägnat fyratio år af sitt lif åt fäderneslandet, tyckte de icke utan sorg, kunde väl hans förmenta felsteg sonas utan att han i döden skulle vanäras med mördarens och falskmyntarens bila. Men prästerna sade tvärt nej! De togo försteget framför de andra stånden när det gällde att neka denna själfskrifna rätt för en gammal karolin.
Ännu sväfvade man i ovisshet om utgången i de andra stånden. Upptäckten af de unga männens sammansvärjning och hålet på muren intill nästgränsande hus hade medfört en strängare bevakning, hvarigenom underrättelserna från världen utomkring blifvit ofullständigare.
»Henrik får icke besöka oss mer», sade Ulrika, brytande tystnaden.
»När kom det förbudet?» frågade generalen och stannade tvärt.
»Dessa herrar Lagercrantz och hvad de heta för något», inföll friherrinnan häftigt, som inkom i det samma, »äro i stånd till allt. – I dag på förmiddagen, kom en af de där herrarne och tillsade Henrik arrest för två dygn, utan att uppgifva någon orsak. Han får icke mottaga besök och en af de där unga officerarne från landet, som Lagercrantz dragit upp, sitter hos honom hvarje ögonblick.»
»Han har kanske varit något oförsiktig ... sagt något förfluget ord om denna s. k. friheten.»
»Henrik har icke nämnt det minsta därom för mig», inföll Ulrika.
»Nej det skall vår Herre veta att han varit tyst som muren», sade friherrinnan. »Under sista tiden har han icke sagt ett ord om sina hemligheter. – Det hade dock icke varit mer än tillbörligt att inviga oss i förtroendet om de räddningsplaner i afseende på dig, som äro å bane.»
»Tro icke så barnsligt, Magdalena», svarade generalen bittert, »som att någon skulle vilja våga något för en gammal giktbruten krigare som jag.»
»Du är likväl af långt ädlare blod, min vän, än alla dessa skräflande riddarhusmän! De afskyvärda tölparne», tillade hon, »borde ha nog af gården och gatan, men nu taga de sig friheter äfven i våra rum.»
»Vi måste finna oss däri», sade generalen fogligt, i det han ställde sig framför henne, och blickade henne ömt i ögonen. – »Vi måste ödmjuka oss, Magdalena, i vårt sinne ... Här nere är för mig allting slut», fortfor han efter en stunds tystnad. »Det är blott tanken på den vanära, som efter min död skall vidlåda mitt namn, som är smärtsam.»
»Du talar, min vän, om att ödmjuka dig för sådana odjur», svarade friherrinnan med blixtrande ögon – »att anklaga en man för feghet som tappert tjänat sin konung i fyrtio år! – Det är en horreur! – Må den som vill ödmjuka sig för dessa herrar: icke Magdalena von Buddenbrock! – Nej, ännu är striden mellan oss icke utkämpad och till dess ... – En man bör se faran i anletet.»
»Du kan hafva rätt» svarade generalen, i det han böjde sig ned och ömt kysste henne på pannan. »Men droppen urhålkar äfven hälleberget. – Alla dessa nålstygn, som mina förra vänner dagligen gifva mig, ha bragt min själ ur jämnvikten; jag är nu mera intet. – För öfrigt» tillade han »är ju saken afgjord. – Några dagar till på stadsgården, sandbacken vid Norrtull – och consummatum est!»
»Att icke Sinius låter höra af sig» återtog friherrinnan, efter att en stund hafva suttit försjunken i tankar. – »Jag regalerade honom med en så stor penningsumma att den borde hafva räckt till att värfva ett helt kompani för vår sak.»
»Icke heller baronen har varit här» inföll Ulrika. »Men då man kommit i olycka äro vännerna sällsynta.»
»Till och med den där unge finnen håller sig undan, som var så stor i orden!»
»Svenske, menar mamma? Hvad kan man begära af honom? Min mor har ju förbjudit honom vår familj.»
»Han hade likväl en bättre education än jag trodde ... Liewen har berättat mig åtskilligt om honom som talar till hans fördel. Hon var alldeles betagen i honom.»
»Detta har kusin Meijersdorff sagt?»
»För ingen del! Henriette har själf tillstått för mig att hon brinner af lust att få träffa den unge mannen.»
»När jag tänker närmare efter måste det vara som jag sade, ty kusin Meijersdorff talar alltid illa om andra och gör väl så med Svenske också.»
»Nu är du icke snäll min flicka» inföll generalen, i det han steg upp och strök håret ur Ulrikas rodnande anlete. »Om du håller af unge Svenske, får du väl honom i sinom tid om han besvarar din kärlek som ägnar en trogen kavaljer. Det skulle dock ej förvåna mig om äfven denne kurtisören droge sig undan.»
»Aldrig Svenske, min far», sade Ulrika i bestämd ton.
»Att Ulrika kan glömma sig så», sade friherrinnan förebrående. »Tänk på med hvilken du konverserar.»
»Vare det nog sagdt. Jag afskyr kusin Meijersdorff, jag kommer alltid att afsky honom.»
»Gnabbas ej så mycket mina vänner», sade generalen vänligt förebrående. »Tänk på att det ej är många dagar kvar, som jag får vara hos er.»
»Förlåt mig, min vördade far», sade Ulrika, i det hon föll honom om halsen. »Det var mitt fel. Men jag tycker att om jag vore som baronen skulle jag väl kunna lyckas att befria pappa.»
Ulrika hemtade nu den stora bibeln med guldknäppena, då tiden var inne för aftonbönen.
»Läs det där stycket ur Uppenbarelseboken, Ulrika» sade han, »som du vet att jag tycker så mycket om.»
Hon flyttade sig närmare fönstret och slog upp boken. I det samma föll ett hvitt pappersark på golfvet. Tankspridd tog hon upp det och läste med liknöjd min några rader som voro skrifna på detsamma. Hennes blickar blefvo allt mer glänsande under det hon läste. Hennes kinder glödde, för att återigen lämna rum åt en hemsk blekhet. Läpparne skälfde, då hon sökte tala.
»Hvad felas dig, mon ange», sade friherrinnan förskräckt, i det hon skyndade fram till henne.
»Hvilken usling kan vara nog låg att så håna olyckan», sade generalen i det han räckte biljetten åt sin maka. »Se hvad här står: »Häng upp öfversterna Herranom i solen, på det att den grymma Herrans vrede måtte varda vänd från Israel.»
»Således är icke en gång Guds heliga ord fritaget från det där packets gemena förföljelser» sade friherrinnan med bitter ton, i det hon fattade ringklockan.
»Har någon främmande varit inne i detta rum på förmiddagen» frågade hon betjänten när denne strax därpå inträdde.
»Ingen så vidt jag vet.»
»Känner du detta papper?»
»Ett dylikt såg jag flere läsa på riddarhusdörren i går morgse», sade betjänten.
»Har ingen varit här inne i dag i detta rum?»
»Endast baron Meijersdorff var inne här ett ögonblick i går på eftermiddagen, för att fråga efter hur hennes nåd mådde.»
»Hvad hatet kan förmå», sade generalen, när betjänten lämnat rummet »jag riktigt ryser för den apellen att på detta sätt vädja till den oupplysta menighetens dom ... En olycklig stund för ett land, när det sker.»
»Ja, nog skulle det vara en lumpen ersättning för en comte de Gyllenborg», sade friherrinnan, »om pöbeln en dag skulle ropa åt honom att hvad han gjort vore rätt, när han afrättat alla sina gamla vänner.»
»Parbleu mes amis ... så upprörde», sade Meijersdorff i det samma han inträdde. »Hvad har väl händt», fortsatte han i det han artigt kysste friherrinnans hand, »som kunnat fördunkla kusins eljes så klara ögon?»
»Hvad skulle väl hända i vår ensamhet?» –
»Vet då mes amis att man har uppskjutit frågan om nåd till i morgon – jag har de bästa förhoppningar.»
»Någon lumpen tölp af de här svenskarne», sade friherrinnan, »har funnit det comme il faut att lägga denna kvicka biljett i min mans bibel ... Man får snart icke vara i fred i sin egen sängkammare för detta eländiga pack. – Ja, jag upprepar det min vän», återtog hon med en blick på generalen, som ville lägga band på hennes tunga; »det finnes ej sämre folk än dessa afundsjuka, storpratande svenskar.»
»Sinnesstämningen är verkligen en smula upphetsad», sade Meijersdorff i tvungen ton. »Om vi äfven kunde få nåd hos ständerna, skulle det vara svårt att vinna den allmänna meningen i landet – och så hör Majestätet nu mera, beklagligt nog, till våra svåraste motståndare!»
»Om Magdalena icke så många gånger förolämpat kung Fredrik», inföll generalen tankfullt, »skulle han säkerligen gjort mera för vår sak; ty hans hjärta är godt.»
»Jag skulle kan hända bedt att få komplimentera honom för hans intention att vilja vanära vår dotter.»
»Den upproriska dalallmogen, som ryckt in i hufvudstaden», återtog Meijersdorff, då generalen icke svarade på detta häftiga utbrott, »hotar att ställa till en grundlig räfst med kungen och rådet, om icke generalerna straffas. Bönderna ha redan förklarat danska kronprinsen för successor till tronen.»
»Skratta icke däråt, min kusin», tillade han, då friherrinnan icke kunde återhålla ett småleende vid dessa ord. »Saken är allvarlig. Gyllenborg har redan utfört sina barn sjövägen till grefve Bonde på Hesselby och andra fly undan så långt de komma ned åt landsorten. Laforme har jag förgäfves sökt under flere dagar ... Efter hvad jag hört lär äfven fröken Liewen ämna sig åt landet. Den kära Liewen låter mycket tala om sig på sistone. Man berättar till och med att hon blifvit förälskad i den där finske ynglingen, som var här i fjor somras och ställde till så mycket spektakel, Svenske eller hvad han hette.»
»Men det finnes ju soldater i staden?» sade generalen ifrigt.
»De göra sig också redo nu att skingra populacen.»
»Jag tyckte nyss att det lät som ett skott», sade Ulrika i det hon reste sig och öppnade fönstret.
Medan hon och friherrinnan sågo ut på gatan, utan att finna någon förklaring, tog Meijersdorff fram en bundt papper, som han räckte generalen.
»Jag får härmed äran återställa hufvudparten af hvad jag fick låna», sade han; »Gyllenborgs bref äro icke med. Dem ville man icke återlämna.»
»De voro likväl de viktigaste.»
»Det var i synnerhet ett ställe i den sista försvarsskriften, som väckte ond blod, det nämligen där herr generalen skrifvit att han vore ej absolute förbjuden, men väl conditionaliter befalld att dela sin styrka. – Detta uttryck ansåg man vara tvetydigt. För öfrigt obehagligt att höra för kungen som ju påstått för rådet att han absolute förbjudit generalen att dela sin styrka.»
Officern, som hade vakten, inkom nu efter slutad rond och generalen drog sig tillbaka med Meijersdorff in i sitt rum.
»Men min bäste baron», sade generalen då de inkommit, i det han skarpt betraktade honom, »jag finner visserligen, af hvad ni berättar, att man öfverallt söker vända mina ord till det värsta – men däraf följer ej att jag borde söka min räddning genom flykt, hvartill ni rådde mig, då ni sista gången var här. – Man har nyss kommit en sådan förflugen plan på spåren, om hvilken jag ej hade den ringaste kunskap. Hvarje försök skulle för öfrigt stranda redan i början – tänk endast på de stränga order man ansett böra utfärdas rörande fönsterna. De fängsla och förhöra ju en hvar som ser upp mot dem från gatan.»
»Det torde likväl ändock kunna lyckas.»
»Hvarför har man arresterat min son?»
»Man nämnde hans namn bland dem som sökt bryta sig genom muren till generalens rum.»
»Kanhända är deras misstanke befogad. – Henrik har dock icke nämnt något därom för mig. I hvarje fall hoppas jag att ingen af mina unga vänner varder lidande för min skull.»
»Man talar om att de skulle underkastas förhör i Rosenkammaren.»
»Hvilken skändlighet! Men i denna yran kan man tydligen hvarken vänta sig förnuft eller barmhärtighet.»
»A propos Rosenkammaren. – Den styfve biskopen måste bekänna där härom dagen sanningen om de engelska underhandlingarna.»
»Juslenius? Den ränkmakaren?»
»Han räddade med nöd lifvet och stiftet, men det tog honom så svårt att han troligen icke kommer till sig själf mera.»
»Det var en af mina argaste motståndare i kommissionen. Han talade jämt om mitt förräderi och sin egen kärlek till fosterlandet ...»
»Efter som jag nu ser», återtog generalen i det han stannade framför Meijersdorff, »vill man verkligen göra med mig som med mina gamla kamrater, som kände hemligheterna med salig kungens död. Må det alltså fullkomnas. Ingen bör längre lida af min åsyn. Jag har tagit mitt parti så godt som förtviflan och mitt tillstånd dikterat det. Det är icke första gången som någon af oss måst gå bort för deras misstros skull – men det är sannt! Det har icke alltid skett lika öppet.»
Generalen var uppskakad. Det syntes som det ena mörka minnet aflöste det andra i hans tankar.
Meijersdorff förstod icke de dunkla antydningarna, men grubblade icke heller däröfver. Inom sig var han säker på de trådar, som han hade i sin hand och visste att de kunde vid en ryckning af honom öppna fängelsets portar.
Han hade länge vacklat fram och åter mellan de båda ytterligheterna om han skulle fortsätta att tjäna Lagercrantz och se händelserna utveckla sig eller ock bryta de band, som höllo honom fast vid denne mäktige partichef. I förra fallet lopp han ingen fara, men vardt då också delaktig i mordet på fadern till henne som han älskade öfver allt ting annat. I senare fallet, om han motarbetade partiet och hjälpte generalen att fly, hade han att rädas partiets hämnd om han skulle misslyckas.
Han ville gärna välja den sista vägen. Men Ulrikas köld hade under stundom kommit honom att handla i motsatt riktning; ty då han var retad kunde han vara i stånd att i första uppbrusningen bära hand på sig själf. Sålunda hade han verkligen, trots alla förnekanden lämnat de viktiga dokumenten till Lagercrantz, hvilka, såsom förut är nämndt, varit afgörande för processens utgång. Det var äfven han, som lagt papperet i bibeln för att, som han trodde, därigenom uppmjuka Ulrikas hårda sinne. Hvad gjorde det om hon tog skada däraf till kroppen. Äfven om hon genom dessa hopade sorger skulle varda ett lik, ville han äga henne. Han ville kyssa dessa läppar, äfven om de skulle stelna af dödens blekhet. Han ville omfamna denna smärta skepnad äfven om hjärtat där inom upphört att slå.
Den till utseendet liknöjde, skeptiske kavaljeren, den stortalige slagskämpen hade i själfva verket intet kvar af sin forna tillförsikt. Han som för sina vänner skröt med att hafva dödat tio unge män af familj i duell endast därför att de vågat draga hans anor i tvifvelsmål, han darrade så snart han tänkte på denna kvinna, hvilken sorgen gjort ännu mer intagande och hvilken ifrån att i förstone endast föreställt för honom ett visst antal holländska guinéer, nu uppväckte hela hans lidelse.
»Önskar ni tala med mig, kusin Meijersdorff», sade Ulrika, sorgset leende, då baronen inträdde i matsalen.
»Ja! Jag har i sanning handlat oädelt, kusin», svarade han med tillkämpat lugn i det han fattade hennes hand. »Men säg att äfven ni finner er ha någon skuld. Ni förstod mig icke. – Ni har varit grym.»
»Förskona mig från ett upprepande af dessa frierier. Ni har ju fått mitt svar. För öfrigt torde ni finna tidpunkten mindre lämplig nu – tänk på min far.»
»Låt detta vara glömdt för en stund. Ser ni ej hur lidelsen förtär mig – jag älskar er!»
»Lidelse och kärlek äro främmande för hvarandra. Jag delar ingendera af dessa passioner med er, kusin.»
»Nå väl! Jag säger er då ett evigt farväl.»
»Lugna er! Hvad vill ni göra?»
»Skjuta mig en kula för pannan. Denna plåga är outhärdlig.»
»Man kan känna sig olycklig, men man dör icke af kärlek. – Än en gång, spar edra känslor ... För att tala uppriktigt hyser jag en motvilja för er som jag ej kan förklara; men den finnes och växer med hvarje dag och det vore falskt att icke öppet säga er det.»
Meijersdorffs anlete förvreds, under det hon talade.
»Ert stolta, högdragna väsen skall en gång böjas i stoftet.»
»Vår Herres pröfningar är ni icke mannen att förespå; men ett vet jag och det är att om ni vore en sann, en verklig ädling, en man af heder, skulle ni sätta en ära i att icke längre förfölja en svag kvinna med denna fordran på genkärlek, som ni vet att jag hvarken kan eller vill gifva er ... Låtom oss skiljas i vänskap, kusin!»
»Vänskap? – En kvinna kan icke känna för en man annat än hat, liknöjdhet eller kärlek. – Vänskap, hvad är väl det annat än liknöjdhet? – Ni kan icke älska mig, säger ni. – Nåväl jag fordrar det icke heller – en kvinna älskar aldrig någon. – Antingen beskyddar hon honom eller får hon sin fåfänga tillfredsställd genom hans lidelse för hennes person. Denna gör henne stor i andra kvinnors ögon. Jag önskar endast att få äga er som min maka. –»
»Ni har hört mitt svar.»
»Jag vill icke afstå från er hand – jag kan det ej ...»
»Ack, min Gud, hör upp med detta tal, och lämna mig. Hvad jag begär är ju en så ringa uppoffring?»
»Uppoffring? – Hvad vore lifvet sedan? – Det vore ingen dygd, det vore feghet.»
»Att uppoffra sig för sin nästa är en kristens främsta plikt.»
»Kristen?»
»Ni tror icke på Gud, kusin Meijersdorff. Edra blickar voro så tviflande, när jag nämnde det heliga namnet?»
»Certainement, ma cousine! Jag svär vid hans namn understundom. Äfven nu vill jag svära vid hans heliga namn att göra allt hvad ni befaller mig – rädda er far – allt – blott ni lofvar ...»
»Rädda min far!» afbröt honom Ulrika med häftighet. »Skulle då icke den, som gör anspråk på att varda min make, vilja offra sitt lif många gånger om för att nå detta mål utan att behöfva anföra det såsom prof på sin kärlek. Kan det vara möjligt? ... Kan ni rädda min far. Ja, jag ser det på edra ögon!»
»Lofva; – och befall hvad ni önskar.»
»Skynda då! – Vår Herre skall löna er goda gärning.»
»Chère amie», sade Meijersdorff i det han reste sig upp och sökte gifva sitt anlete dess vanliga liknöjdt öfverlägsna utseende, »upphör en gång med dessa slags himmelska löften. Grace à Dieu har jag långt ringare anspråk på vår Herres tacksamhet. – Quelle embarras att hålla reda på alla lefvande och döda! – Men se icke så förvånad på mig. – Ah! Sacré nom, jag kan icke annat än småle åt denna prästernas makt att fördärfva unga sinnen. – Lifvet efter detta! – ett skönt, ett agreabelt lif, ma foi ... Jag och min betjänt, hvarför icke äfven min häst, min kastanjebruna Terpschichore? ... Vi skulle alla komma att höra till samma societé des âmes? I sanning lefva vi inte uti ett upplysningens tidehvarf!»
»Jag tycker mig förstå att detta är hedniskt», sade Ulrika, i det hon tog ett steg tillbaka.
»Certainement jag tror som hedningarna på allt eller på ingenting, après votre gôut.» –
»Jag förstår icke?»
»Chagrinerar mig, kusin. Några ord skola kanske förklara det. – Er vackra törnros par exemple, som ni bär under hjärtat – har icke hon haft lif? Lilla Ximene, som nyligen trampades till döds, hade icke också hon en själ? ... Helt visst! ... Nå väl! allt som tillhör naturen har en själ ... Till och med stenarne ändra ju sin form. Hvad är människan annat än det högsta tinget inom skapelsen? Kunde blomman tala och röra sig fritt, vore ju också hon som en människosjäl. – I våra själar, kusin, uppnår skapelsen sin högsta fulländning – hon är, som en af mina lärda vänner i Paris en gång yttrade, vår Gud, vårt allt. Denna låga syndiga själ, flarnet som prästerna kalla henne, detta ingenting, det är just allt. – Förstår kusin mig nu?»
»Ack jag förstår blott ett enda», sade Ulrika, då ljudet i detsamma hördes af den i korridoren utanför marscherande runden – »rädda min far!»
»Eh bien, cousine! Ni måste då höra mig till slut. Nu kommer en intressant sida af saken, som min vän Laforme säger. – Hvem är det som bevisar för oss att blomman verkligen har ett lif – att hunden kan skälla, att vi själfva hafva en själ – något utom oss? Vår religion? ... Certainement non! – Endast vår själ, vår förnimmelse, – alltså, om vår själ ljuger, om alla våra förnimmeler endast äro inbillning, då är ju mitt andra antagande riktigt, då är ju allt ingenting.»
»Jag fattar ej edra besynnerligheter! Ni talar om det eviga intet på samma gång som ni säger er veta medlet, hvarmed min far kan räddas. Nej, låt det nu vara slut. Vill ni framhålla min fars lif som en handelsvara, hvilken köpes med min frihet, eller hvad är er mening, med allt detta dunkla prat? Tror ni att en Ulrika von Buddenbrock skall ingå på ett dylikt köpslagande.»
»Sacré nom de Dieu, ma cousine, så bör ni tala. – Er hy skall väcka uppseende på hvilken assemblé som hälst. Hvilken rodnad! ... Men spara era ögon – gråt ej så mycket. – Ni måste äga er skönhet i behåll, då ni blir min brud.» –
»Aldrig!»
»I afton kl. 11 skall er far föras till Stadsgården; till dess får ingen inkomma hit eller lämna huset.»
»Ack min Gud!»
»I detta rum finnes en lönntrappa ner till trädgården. Efter aftonrunden skall jag infinna mig där. På bakgatan skall finnas hästar. Samtycker ni?»
Ulrika svarade ingenting; hon stirrade framför sig, som hon varit ut stånd att fatta sammanhanget.
»Det gifves intet annat medel.»
»Af nåd! Rädda min far!»
»Ännu en gång, den sista! Ert ja-ord?»
Då Ulrika alltjämt teg, bugade han sig stolt och närmade sig dörren.
Ulrika hade vändt sig mot fönstret och sett ner på gatan. Plötsligt spratt hon till. Det syntes som om Meijersdorff väntat denna rörelse.
»Ni tvekar», sade han, i det han på nytt närmade sig henne. »Ah, se där unge Svenske», utropade han, i det han lutade sig mot fönsterkarmen. »Det är kusin Liewen han för under armen – man påstår att det skall blifva ett par.»
Ulrika hade icke på länge hört något om Svenske, som nu gick förbi utan att kasta en blick uppåt fönsterna medan han skämtade med fröken Liewen. Kunde det vara möjligt?
»Se hur han ler mot henne», återtog baronen med ett ironiskt skratt. – »Vackra Stjernnäs ... för en sådan junker, quelle fortune!»
Ulrika svarade ej. Hvarje ord var ett nålstygn. Hade hon väl rätt att låta en böjelse, hvilken hon ej fann besvarad, hindra sig från att lämna sig som offer, då det gällde att rädda faderns lif? I ett ögonblick insåg hon till sin förskräckelse hvart hennes själfviskhet varit nära att föra henne. Blott en enda tanke upptog nu hennes själ, hon ville döda sig blott hon kunde rädda sin far.
Meijersdorff såg hennes rörelse, och anade den.
»Om åtta dagar, får jag således kalla denna hand för min?» sade han i det han böjde sig ner och artigt kysste hennes hand.
Ett knappt hörbart »ja», ljöd från hennes läppar. Därefter föll handen vanmäktig till sidan och hon sjönk ner på en stol vid fönstret utan medvetande.
