XXIV.
I nedra våningen af det hus, där general Buddenbrock hade sin bostad, var ett rum vid stora inkörsporten inredt till vaktrum. Dörren till det samma vette åt en hvälfd korridor, hvilken, som nämndt, utmynnade i portgången efter att hafva följt hela baksidan af huset. Icke mindre än tre poster gingo här åter och fram och på det myckna trampet i den öfra korridoren kunde man förstå att antalet poster, som där var utställdt, icke kunde vara mindre.
Sedan hålet i muren upptäckts hade nämligen vaktens styrka tredubblats. Ingen fick längre utan kommissionens speciella tillståndsbevis uppgå i öfre våningen. Fåfängt hade därför Svenske sökt underrätta Henrik om den nya plan han uppgjort till generalens befrielse. Det var likväl nödvändigt att Henrik i tid vardt underrättad därom – i annat fall kunde företaget stranda i sista ögonblicket. Alla förberedelser kunde hafva lyckats, man kunde redan måhända hafva inträngt i generalens rum, då denne, oförberedd på allt, skulle i det afgörande ögonblicket kanske vägra att följa sina okände räddare.
I vaktrummet sutto, vid ett stort, klumpigt träbord, några soldater i hvita peruker med bly vid öronen och blå rockar med citrongula, öppna fällkragar. De samtalade om striden några dagar förut på Norrmalmstorg mot dalkarlarne.
»Raggen må ta’ mig, om han icke sprang mot dem med spänd studsare och sköt minst tio, för jag såg öppningen», sade den af dem, som satt vid öfra ändan på bordet, i det han stödde armbågarne mot bordskanten och vårdslöst förde en af tennmuggarne mot läpparne. –
»Fy, för djäfvuln, sådana snålvargar», afbröt han sig i det han slängde muggen utefter golfvet. »Bara svagdricka. Inte något därborta heller?»
»Nej, nådig fältväbel.»
»Hvad kan klockan vara?»
»De tutade nyss åtta från berget.»[10]
»Ännu två timmar till aflösning.»
»Hur var det på torget?» inföll en af de yngre soldaterna, i det han nyfiket sträckte fram hufvudet öfver bordet.
»Det uttrummades som jag sa’», återtog fältväbeln, »att alla af dalflocken, efter som de lofvat godt och hållit tunnt, skulle innan klockan fem lägga ned bössorna och bedja riksens höglofliga ständer, Kongl. Maj:t samt kronan om pardon och icke till dess gå utom stadens staket.»
»Och det gjorde de?»
»Jo vackert! Det är konstiga hästar de gröna!»
»Ts! gossar! ... Så samlades dalmasarne på torget och ropade att de ville sätta af kungen och sätta till en ny efter sin egen lagbok eller, om de icke fingo det, inte skona lindebarnet i vaggan ... och därefter skulle de tända eld, skreko de, på hela sta’n ... Men då vardt annat ljud i skällan, ska ni tro. Då sprang han fram, öfversten vet jag, och sköt neder många tjog. Elfsborgarne började också till att fräsa. En del masar sprang nedanför torstensonska huset i Norrström, andra vräkte sig öfver ledstängerna på bron – men största delen fångade vi och förde till deras egen arsenalsgård vid Bjelkes hus på Norr.»
»De sa’ ju också att de skulle ta banken och aflifva alla herremän, som hade peruker?»
»Ja, sex bödelsyxor hade de med sig, som de skulle nyttja, sade de, till att hugga hufvudet af på alla generaler, till och med öfverstarne.»
»Jag såg Belter Windgalen», inföll piparen, »och han var svart i syna som en ankarstock och vred i ögonen som en hängd ryss. Han skrek vid bron att han skulle döma generalerna från både lif, ära och gods.»
»Det går väl hans nåd förutan, sa’ kaptenen miste trumslagarn», skrattade fältväbeln, »men så sannt jag heter Reiter», afbröt han sig, »är det icke något satty på färde igen! – Hvad är det som rör sig där borta vid dörren ... Någon vill in där borta?»
»Hvad är din ätt och ditt ärende?» frågade han den inträdande, som ändtligen lyckats få upp dörrklinkan och klifva öfver den höga tröskeln.
”Tända krut
dra wärjan ut.
Supa slut
förutan prut”,
hördes en hes basröst svara ur skumrasket.
»Å, kors är det du, gamle Lunta», sade Reiter och blef helt fryntlig till humöret. »Det var icke i brådkastet som jag såg till en sådan karl. Hvad kan en tocken ha för ärende?»
»Just ingenting», sade Lars småleende, i det hans anlete antog ett mycket oskyldigt uttryck. »Det var så ruskigt i luften och så tänkte jag, när jag gick förbi, att jag skulle titta in och se om det var någon bekanting här som kunde vilja skänka i ett stop öl åt en gammal krigskamrat.»
»Skänka i? Tror du att vi ligga i Krakau nu i själfva välmågan? – Nej, trå ta mig, om det finns här så mycket som en droppe öl en gång; endast litet brännvin för natten.»
»Då får ni nog en lång natt», sade Lars liknöjdt. »Annat slag var det i gamle kungens tid.»
»Som mycket annat.»
»Tänk då om fattig man själf kunde bjuda på kalas?» sade Lars plirande med ögonen, i det han satte ett par buteljer på bordet.
»Nej, tack ska du ha, gamle Lunta, men vi få inte smaka sån’t i vakten.»
»Strunt i sådana knektar! Jag kan trolla er alldeles nyktra i en handvändning.»
»Skratta måttligt du, Kalle», varnade fältväbeln i myndig ton piparen, »finngubbarne veta mycket som inte andra människor veta, och den som mycket vet, ser du, har mycket vett.»
»Ska’ han trolla?» frågade piparen, som nu började ta saken på allvar.
»Ja, kom hit bara med kopparkitteln, ska’ du få se på en lustig komedia», svarade Lars.
»Är han en riktig finngubbe?» frågade piparen, i det han räckte Lars kitteln.
»Kom hit bussar», sade Lars, utan att låtsa om piparen, hvarefter han rörde om några hvarf i kitteln. »Här ska ni få känna på en bönsoppa, som, skam ta mig, är bättre än själfva kungens pärlevatten.»
Alla berömde den starka drycken. Den brände, tyckte de, alldeles som eld i halsen och Lars vardt så firad, som om han varit fanjunkaren på likvidationsdagen.
»En strunt i dryckjom är du emellertid själf, finngubbe», skreko ett par af de yngre soldaterna, som nyss aflösts från sina postställen och därför icke hunnit få sitt lystmäte.
»Man tar så mycket man tål, resten är fans skål», svarade Lars.
»Sen likbärare-ämbetet är inrättadt, gör det inte mycket om, man skulle taga ändå något mer för sig. Man kommer på hederligt sätt till Johannes i allt fall, utan att kamraterna ha något omak för ens skull.»
»Skål, finngubbe», afbröt fältväbeln talaren, »alltsen svarte juden döptes i Jakob, har det icke varit så lustigt.»
»Generalen där uppe har väl så lagom muntert», sade Lars liksom för sig själf, då det åter vardt tyst.
»Det är snart slut på den leken», sade Reiter med hemlighetsfull min.
»Hvart ska’ han ta vägen?»
»Till Stadsgården, förstås. Den svarta vagnen skall ut och åka, rätt hvad det lider.»
»Inte ska’ de väl taga lifvet af honom, innan han är dömd», sade Lars i tvehågsen ton.
»Nej, nu hörs då att du är från landet, finngubbe», skreko de yngre med försmädliga grin. »Han dömdes, vet jag, i dag af de höglofliga ständerna och i afton klockan elfva skall han föras till Stadsgården.»
»Vill du hålla tyst din sakramenskade spottfoling», skrek Reiter upprusande, i det han kastade en mugg efter piparepojken. – »Sade jag inte, att du skulle hålla tyst med hvad löjtnanten sade.»
»Nå nå, kamrat», sade Lars lugnande, i det han klappade Reiter på axeln. »Jag är väl ingen opartisk häller – och inte tror ni väl, bussar, att jag kan hjälpa honom på flykta.»
Lars, som var långt ifrån så säker på sin sak som han låtsade vara, bytte nu om samtalsämne och berättade den ena historien efter den andra, innan tillfälle erbjöd sig att göra en ny fråga om den höge fången.
»Han har nog många ögon som se efter sig, kan jag tro», sade Lars nyfiket, då Reiter beklagade sig öfver den stränga vaktgöringen. »Fast nog skulle väl du och jag, gamle Reiter, om det varit i vår ungdom, kunnat hjälpa honom lös.»
»Åtta man af lifdragonerna rår jag ännu på», sade Reiter, i det han strök upp sina grå knäfvelbårar. »Men gif akt! Murarna i det här huset ha öron, ska’ I veta, och det är bäst att hålla tyst med slikt.» –
En timme senare på kvällen smög sig Lars ut på gården, försiktigt seende sig om, huruvida någon skulle följa efter. Därefter tog han vägen utefter stenfoten, tills han kom till en hög häck, hvilken aftog vinkelrätt från hörnet och som med ett smalt dike var skild från den mur, som gränsade till åldermannen Flåbergs tomt.
Två skiltvakter gingo åter och fram i trädgården, hvilken, som förut nämndt, upptog större delen af tomtens baksida. Det kräfde därför stor fintlighet, om man skulle kunna smyga sig fram osedd af dem långs diket. Men det var tydligt att Lars var inne i sin rol, ty han afpassade så väl sina rörelser, att han alltjämt befann sig i skuggan.
Nästan midt emellan de båda skiltvakterna sträckte en alm sin lummiga krona öfver planket. Hit styrde Lars sina steg. När kan kommit inom hennes skugga, smög han sig försiktigt intill planket. En sakta knackning hördes.
»Du kommer sent», hördes Svenskes röst från andra sidan staketet. »Redan halfgången tio.»
»De ville icke släppa mig förr, ers nåd – men ännu är tid. – Mera åt sidan, hans nåd, posten kunde eljest höra oss.»
»När skola de hämta honom?»
»Klockan elfva. – Fyra dragoner af lifregementet skola rida framför vagnen och fyra efter.»
»Hur många man har vakten?»
»Väl sina femtio med alla posterna.»
»Och officern?»
»Hans nåd känner honom inte. – Det är en af Lagercrantz’ västgötar.»
»Och posten vid dörren?»
»Sofver redan som en käring i julottan.»
»Står någon innanför i salen?»
»Nej.»
»Vänta mig i porten – men gif tecknet i tid, om något skulle vara å färde. Är båten färdig?»
»På vanliga stället, hans nåd vet; vid nya bron.»
Lars lyssnade en stund, om några ytterligare frågor skulle följa, hvarefter han, då detta icke blef fallet, smög sig försiktigt tillbaka utefter häcken och inträdde i vaktrummet.
En stund senare rullade en svartmålad vagn med nedfällda gardiner för fönstren uppför Regeringsgatan. Efter honom följde fyra ryttare i lifregementets uniform. De få vandrare, som voro ute denna tid på dygnet, vände sig om och kastade nyfikna blickar efter honom, då han passerat.
Den svarta vagnen stannade utanför general Buddenbrocks hus, där ryttarne ställde upp sig, en i hvartdera gathörnet, för att afhålla de få nyfikna, som kunde vilja samla sig. Knappt var detta skedt, förrän kusken med ett raskt språng hoppade ned från kuskbocken och öppnade vagnsdörren.
»Det lyckades bra», hviskade han i örat på den utträdande officern. – »Måtte de nu blott icke märka något.»
»Ja, låt oss skynda!»
Porten öppnade sig och den nämnde officern, åtföljd af en soldat, som haft sin plats på kuskbocken, ingick i huset.
Underrättelsen att vagnen, som skulle afhämta generalen, stod utanför, hade fallit ned som en bomb inuti vaktstugan, där soldaterna ännu voro sysselsatta att lyssna till Lars’ historier. Med afvigvända peruker och utan hattar hade de rusat till sina gevär. Reiter själf hade i första häpenheten icke funnit reda på sin värja, hvarför han glömt bort att ordna manskapet, då officern inträdde.
»Hvad vill detta säga?» frågade denne i sträng ton. »Jag ser kort och tärningar! Äro icke allt spel och dryckenskap förbjudna på vakt?»
»Nådig herr kapten», stammade Reiter.
»Och hvad är detta för en gynnare?» fortfor han, då han i det samma såg Lars, som smugit sig undan till ett hörn af rummet.
»Ja, det var så ...»
»Tag befälhafvaren i förvar, Flinta», sade han till den soldat som följde honom, »och följ sedan själf efter. – Håll er nu vackert i ordning, när jag kommer ner, så att icke generalen får se, hur dåliga soldater ni äro.»
Med dessa ord lämnade officern rummet och uppsteg för trappan till öfre våningen.
»Hvilket rum var det?» frågade han Lars i hviskande ton, i det han villrådig stannade i förstugan.
»Rakt fram, nådig herre.»
»Vänta här utanför.»
Då Svenske, ty officern var ingen annan än han, inkom i generalens yttersta rum, den för läsaren bekanta matsalen, rådde där fullt mörker. Ulrika, som lutat sig ut genom fönstret, tydligen för att efterse hvad vagnen skulle betyda, rusade häftigt upp, då hon hörde någon inträda.
»Skynda, Ulrika!» sade Svenske ifrigt, då han kände igen henne. »Du måste genast väcka din far.»
Men hon rörde sig ej ur stället.
»Hör du, älskade! Ingen minut att förlora.»
Ännu dröjde hon, synbart villrådig.
»Hvarför tvekar du? Hör hvad jag säger: Ingen tid är att förlora.»
»Var det inte du, Carl, som nyss där nere på gatan talade vid Liewen?»
»Vi ha ej tid att vara svartsjuka på hvarandra! Säg till generalen!»
Ett drag af bitterhet lade sig öfver hennes anlete. Hon visste uppenbarligen icke hvad hon talade, så förvirrad såg hon ut.
»Hvad är det för buller här ute?» hördes nu generalens stämma från dörren.
»Kom ut, herr löjtnant», fortsatte han, i det han vände sig om, »saken tyckes gälla oss båda.»
»Jag har i uppdrag», sade Svenske, då generalen, åtföljd af vaktofficern, trädde ut i salen, »att föra herr generalen till Stadsgården. – Här äro mina order.»
»Allt är i ordning, ser jag», sade vaktofficern, efter att hafva granskat papperen, »herr generalen torde behaga att göra sig i ordning.»
»Det måtte väl unnas mig att i enrum taga afsked af min familj?»
»Min instruktion förbjuder det», sade Svenske barskt. »Fatta er fort.»
»Ulrika, säg åt din mor att komma ut», sade generalen i resignerad ton.
Men Ulrika stod som förstenad. Skulle Svenske hafva bedragit henne? En stämma i hennes inre hviskade att det ej kunde vara så, men hans öga blickade så kallt och stelt. Hon förmådde knappt taga ett steg. –
»Hvad vill du, min vän?» frågade friherrinnan i detsamma från dörren till nästa rum. Men en blick på de innevarande satte henne genast in i situationen och besparade henne att göra vidare frågor.
Hvilken oförskämdhet att tränga in till dem vid denna sena timme!
»Man väljer i sanning högst besynnerliga tider för sina vaktombyten», sade hon med skärpa i rösten.
»Det är sista gången du blir störd, kära», sade generalen, i det han slöt henne i sin famn. – »Farväl
Magdalena ... och du, Ulrika, gråt icke, kära barn! Hälsa Henrik! Hälsa den käre gossen!»
»Skynda, general», sade Svenske, ur stånd att dölja sin ifver, »vi komma efter tiden.»
»Skall det ske i natt?» frågade generalen med en förvånad blick på officern; »så sade ni ej nyss.»
Nu tycktes Ulrika plötsligt åter få lif:
»Nej, låt honom stanna!» sade hon och grep Svenskes hand som hon höll krampaktigt i sin. »Ack, hör mig! – Blott en dag.»
Svenskes oro växte med hvarje ögonblick. Skulle hon utsäga hans namn, vore allt förloradt, då vaktofficern, hvilken redan tycktes vara tvehågsen, kunde finna stöd för sina möjliga misstankar.
»Herr general», sade Svenske med fast stämma, i det han artigt förde Ulrika åt sidan, »jag måste lyda mina order. I fall ni vägrar att följa mig, måste jag ropa på mitt folk. – Hör hit, bussar», skrek han ut genom dörren.
Under sådana förhållanden fanns ingenting annat för generalen än att lyda. Det var en uppskakande scen som följde och Svenske led inom sig af den dubbla rol, han måste spela.
»Behagar herr generalen följa mig?» sade han slutligen, i det han tog ett steg mot dörren.
En djup tystnad följde på denna fråga. Det var ett ögonblick fullt af oro. Månskenet bredde sig, mildt och sällsamt, öfver det stora rummet, i hvilket de nämnda personerna stodo, med ängslan lyssnande till de ljud af steg och röster som hördes på gården.
Den på hvilket uppträdet tycktes utöfva sitt största inflytande var Lars. Allt sedan han inkommit, hade han oupphörligt haft sina blickar fästa på den stora venetianska spegeln, i hvilken månskenet på ett fantastiskt, oregelbundet sätt återgaf de närvarandes åtbörder. Man kunde förstå på hans minspel att det ej stod rätt till med honom. Huru hans grå ögon än irrade kring rummets väggar och tak, stannade de alltid till sist vid spegeln.
Plötsligt rusade han med af vrede färgadt anlete fram mot generalen.
»Ah – nu har jag dig ändtligen», hväste han, och hans grå ögon flammade till, i det han knöt sin senfulla arm mot generalens anlete. »Minns du här för tjugu år sedan? Minns du här, när du tvang mig att vara mästerman? – Men ser du, där borta vinkar min hvita flicka! Ha, ha! ...» skrattade han, i det han pekade på spegeln – »hon vinkar dig äfven ... Hör hur hon kommer emot oss. Hör på, du Belials och Belzebubs förste! ... Men nu skall du icke längre gäckas med mig.»
Han drog sin långa huggvärja och rusade mot generalen.
Stum af förvåning stod denne inför anklagelsen. Visserligen hade han i sin ungdom varit delaktig i blodiga dåd, men om den anklagelse, som den rusige soldaten nu riktade mot honom, kände han intet.
Svenske och vaktofficern hade emellertid afväpnat Lars och Svenske gaf befallning på nytt att man skulle bege sig af, då till allmän förvåning spegeln ljudlöst vände sig utåt rummet. Den var tydligen en löndörr, genom hvilken någon höll på att inträda.
Då vaktofficern blef varse denne sistnämnde, släppte han genast sitt tag i Lars’ rockärm och gaf signal åt vakten att fara var å färde. Lars åter kände sig icke väl fri, förrän han grep korsgeväret från en soldat och rusade mot gestalten, hvilken, innan han hann taga ett steg fram ur öppningen, tumlade tillbaka träffad midt i bröstet af Lars’ gevär. Stöten var så våldsam, att äfven Lars följde med efter ner i det mörka hålet.
De närvarande stodo slagna af häpnad och det dröjde en stund, innan Svenske kom sig för att springa fram till den hemlighetsfulla öppningen, ur hvilken en fuktig, kall luftström fläktade honom till mötes.
