XXV.
Det torde vara nödvändigt att, innan vi gå vidare, förklara för läsaren åtskilligt af hvad som i föregående kapitel berättats. När Svenske tidigt samma dag på morgonen återkommit till sitt kvarter, hade han ej fått någon ro. Han hade därför tagit på sig sjömansdräkten och begifvit sig ut på vandring. Striden med de oroliga dalkarlarne var nyss slutad på Norrmalmstorg. Här och hvar påträffade han blodpölar mellan den ojämna stenläggningen. Sönderbrutna vapen lågo kringspridda öfver hela torget.
I porten till Kastenhof observerade han några adelsmän och igenkände i den ene af dem Schulenberg.
»Potz donner, skall jag icke föra honom till Stadsgården, utan att en katt skall komma i vägen», skräflade denne, i det han vred upp sina svarta knäfvelbårar.
»Men äro åtta man nog, om någon af dessa våghalsar vill befria honom.»
»Gott bevare! – Jag tager dem mans äfven med – om det skulle knipa.»
»Godt – jag litar då på er – tiden får ni veta sedan. – Jag skall skicka en stafett till löjtnant Dentelen, som har vakten, om rätta tiden.»
»Allt skall vara i ordning till klockan tio.»
Hvad Schulenberg yttrat om Stadsgården, hade genast ådragit sig Svenskes uppmärksamhet. Han låtsade betrakta ett gevär, som låg i rännstenen, medan han sökte uppfånga så många ord af samtalet som möjligt. Men mera än hvad ofvan är anfördt fick han just icke höra. Det hade emellertid varit tillräckligt. Han visste nämligen att domen öfver generalen var fälld, fast den ännu hölls hemlig, och hvad de talade om kunde därför icke gärna afse någon annan än denne, hvarför han slöt sig till att man samma afton ärnade föra generalen till Stadsgården. Som en blixt rann idén upp för honom att han själf skulle åtaga sig Schulenbergs uppgift. Han beslöt därför att till en början göra sig närmare underrättad om dennes rol. Inne på gården såg han en stalldräng sysselsatt med att skölja hjulen på en stor resvagn. Han beslöt pröfva sin lycka på honom.
»En stor vagn» – sade han liknöjdt, i det han betraktade vagnen från alla sidor och lyfte i bakaxeln.
»Jo, jo men, din sjöbjörn, men så är det också annat don att ta i än din skuta.»
»Hvem ska’ åka i den?»
»Ja, tänk om du finge veta det!»
»Hör på, kamrat, jag frågade dig hvem som ska’ åka i den här kaleschen.»
»Ja, inte var det jag som frågade därom?»
»Stå inte och åbäka dig så där för främmande folk», hördes i detsamma en hvass, kvinnlig stämma inifrån ett af uthusen. – »Du vet lika väl som du lefver att du ska’ köra generalen till stupstocken.»
»Hvilken general?» sade Svenske med den enfaldigaste min i världen.
»Kors, ett sånt kräk! Honom, förstås, som ska’ halshuggas för förräderi», fortfor rösten.
»Akta sig hon, Bergströmskan, att prata om mer än hon vet», sade stalldrängen, i det han satte ämbaret från sig och såg sig förskräckt omkring – »löjtnanten sitter där inne i källarsalen och finge han höra hvad hon pjollrade, kom hin att rida henne.»
Nu hade Svenske fått veta så mycket han på det hållet kunde hoppas få veta. Och hans plan var redan uppgjord. Han visste hvar Strussenfelt och de öfriga vännerna, höllo sig dolda. Innanför källarsalen var ett mindre rum, där han senare på aftonen stämt möte med dem. Schulenberg borde under någon förevändning narras bort och orderna om generalens förflyttning fråntagas honom. En vagn skulle under tiden hållas tillreds. Under det att vederbörande skulle leta efter Schulenberg, skulle generalen redan vara ett godt stycke utom staden. Ännu visste han dock icke timmen som var bestämd för afhämtningen, men före klockan tio på aftonen var det icke troligt att den skulle äga rum efter hvad han nyss hört.
Allt gick efter uträkning. – Schulenberg fick en biljett, skrifven med fruntimmersstil, hvari han togs till rådgifvare i en politisk intrig och sattes i utsikt att komma i åtnjutande af sin hessiska pension, om han efterkom uppmaningen, och han infann sig också punktligt på mötesplatsen.
Här väntade honom en svartklädd, tätbeslöjad dam i en hög phaëton, som tecknade åt honom med handen att taga plats bredvid sig. Han tvekade ett ögonblick, men litet glad efter den mängd Rotenbleicher han druckit till middagen, tog nyfikenheten och lättsinnet ut sin rätt. Att fara ett stycke utom tullen i detta mystiska sällskap innebar en viss retelse och på den ljusa sommareftermiddagen kunde ju intet ondt hända honom.
Vagnen körde först några famnar utåt den smala gatan, men därefter vände den tvärt af inåt en gränd. Schulenberg märkte det ej, sysselsatt som han var att genom slöjan söka uppfatta sin tysta grannes anletsdrag, förrän vagnen redan var inne i ett mörkt porthvalf. Hvad som sedan följde kunde han aldrig riktigt få klart för sig. Han mindes blott att han plötsligt kände sig fasthållen af ett par starka armar, att en rullad tygbit stacks i munnen på honom samt att han, innan han hunnit hämta sig ur sin förvåning, fann sig bunden till händer och fötter, hvarefter han inbars i ett rum på sidan af portgången.
Här undersöktes hans fickor af den beslöjade damen. Oaktadt sitt raseri kunde han inte låta bli att skratta i mjugg vid tanken på den snopna min, hon skulle göra, när hon skulle finna hans börs tom. Men hans förvåning vardt i stället så mycket större, då hon, utan att fästa sig vid de få skramlande plåtar som densamma innehöll, lade den åter på sin plats och i stället framtog det hopvikna papper som han bar innanför rocken och som var ordern om generalens bortförande. Nu förstod han hvarom saken handlade och svor inom sig en ed öfver sin dumhet att låta locka sig som en riktig dummerjöns i fällan.
»Ni får icke släppa honom ut», sade den förmenta damen med djup basröst, i det hon skrattande lämnade brefvet åt kusken.
»Nej, ers högvälborenhet! – inte på åtta dagar», sade denne, i det han bugande lämnade henne plats i dörren.
Schulenberg hörde huru dörren låstes igen med dubbla slag. Det var öfverdrifven försiktighet, tänkte han, ty så fast bunden, som han var, kunde han i allt fall icke röra sig af stället, äfven om dörren stått på vid gafvel.
Det djärfva vågstycket hade sålunda till en del lyckats. Ingen människa hade funnits i gränden, som kunnat draga misstankar af det buller, som gjordes då Schulenberg infördes i huset. De fångna dalkarlarne utgjorde nämligen ett alltför starkt dragningsmedel för de nyfikna, för att de sysslolöst skulle drifva omkring på gatorna i det inre af staden.
Hvad som sedan hände är i få ord omtaladt.
När Svenske – ty det var han som utfört damens rol – kom tillbaka ut i gränden, lät han slå upp phaëtonen, så att den liknade en täckvagn, hvarefter fönstergardinerna fälldes ner. Inom en handvändning var på samma gång den svartklädda damen förbytt till en ung officer i lifregementets uniform. Kusken satte sig åter upp på kuskbocken. Åtta ryttare, som väntat i en gränd bredvid, redo fram, hvarefter vagnen satte sig i rörelse nedåt Regeringsgatan.
Ännu återstodo likväl de farligaste ögonblicken. Att vagnen icke var den vanliga gjorde mindre, sedan Lars dragit försorg om att vaktfolket icke var alltför noga i sina granskningar. Men officern skulle möjligen draga några misstankar däraf att befälhafvaren för eskorten icke var Schulenberg, utan en främmande officer som han icke kände. Så blef emellertid icke händelsen. Posterna gjorde i vederbörlig ordning honnör och så snart vaktofficern fick se orderna, gjorde han, såsom redan är omtaladt, icke den ringaste svårighet att utlämna sin fånge. Hade icke Lars kommit emellan, skulle troligtvis den djärfva planen allt igenom lyckats.
När Lars försvann genom öppningen till löngången, hade Svenske, såsom nämndes i förra kapitlet, sprungit efter honom. Men han hejdade sig. Han hörde hur soldaterna stötte korsgevären i stenläggningen, under det de ordnade sig utanför i korridoren. Spelet var förloradt. Skulle han skynda efter Lars för att själf på detta sätt undkomma? Men detta hade varit detsamma som att lämna sina vänner i sticket. Han skyndade till fönstret. Vagnen var borta och han såg en stark kedja af soldater utställd kring kvarteret.
Hans oro undgick icke generalens uppmärksamhet, men han förstod ingenting af hvad som passerade. För öfrigt var han fullt upptagen af att trösta sin dotter, som slagit sina armar kring hans hals och smekte, under krampaktig gråt, hans grå hufvud.
Den enda som bibehöll fattningen var friherrinnan.
»Hur länge skall detta gyckelspel vara?» frågade hon slutligen, ur stånd att längre kunna behärska sin vrede. – »Ni ser att min dotter ligger vanmäktig. Vill ni mörda oss, så gör det fort – men vanhedra oss icke längre med er närvaro.»
»Hör mig med lugn!» sade Svenske, i det han vinkade åt sin kamrat att regla dörren. »Gud skall veta att ingen velat mindre vanhedra er än jag. – Jag kunde hafva räddat generalen, om han velat följa mig genast, men nu är det tyvärr för sent.»
Några kraftiga kolfslag på dörren till korridoren förtogo i detsamma ljudet af hans stämma.
»De äro utanför, skall jag öppna?» frågade hans kamrat, den hederlige Strussenfelt, generalens forna adjutant.
»Nej, låt dem själfva försöka. – Se här, herr general, tag denna värja. Vi kunna slå oss igenom.»
Men Buddenbrock lät handen vanmäktigt falla till sidan.
»Rädda er själf, unge man», sade han i liknöjd ton, »och lämna mig åt mitt öde.»
Dörren syntes nu färdig att gifva vika för de upprepade kolfslagen, medan nere på gatan folkhopen ökade sig för hvarje ögonblick.
»Ack ja, kusin! Fly!» ropade Ulrika, som nu förstod hela sammanhanget och som denna tanke tycktes återgifva fattningen, i det hon grep Svenskes hand och sökte föra honom åt sidan. – »För min skull!»
»Skynda, herre», hördes i detsamma en hes, rosslande stämma från löntrappan – »vägen är fri.» Han kände igen Lars’ röst.
Hvad tjänade det till att längre strida för ett mål, som var förloradt. Han grep Strussenfelt i armen och tecknade åt honom att följa sig, hvarefter de skyndade sin väg, följda af de öfriga vännerna. När de nerkommit för den branta trappan, som ledde ner till källarvåningen och mynnade ut i en mörk gränd på baksidan af huset, kunde Svenske af braket, som han hörde uppifrån, förstå att dörren till salen gaf vika för de påträngande soldaterna.
