XV.
Solen hade gått ned i de praktfullt skimrande vågorna. Den ljusa nordlandsnatten stod med tunga molnskärmar långs synkretsen och bredde sin slöja öfver den vida, oroliga vattenytan.
En liten däckad ålandsskuta kryssade fram mot den i fjärran skymtande skärgården. Sorlande föllo vågorna undan för den skarpa stäfven upplösande sig i skum. Men så enade de sig åter. I yr glädje fradgade de sig för vinden, som ilat till deras hjälp och den svarta stäfven hade svårt att slita sig lös ur deras frustande famntag.
Men för hvarje gång kom skutan närmare sitt mål. Den mörka, blånande randen aftecknade sig allt skarpare mot himlen, där gula och violetta strimmor nu började färga den mörka molnväggen.
Det var likväl icke denna tafla som tedde sig för den person, hvilken, insvept i en vid ryttarkappa, låg utsträckt på fördäcket af den gungande båten. Vågornas skvalpande var för honom kanondånet, som rullade fram öfver nejden och gaf genljud från de mörka fjällsluttningarna. Han såg i drömmen hur de högväxta furorna omsveptes af blåaktiga krutmoln, som långsamt ringlade sig upp från fiendens muskötter, hörde hur de röda blixtarne smattrade i skogsbrynet. Liksom buren af jättehänder drefs han fram mot dem i spetsen för sina skaror. Allt gaf vika för anfallets förfärande våldsamhet. Ett ändlöst jubel lopp genom de segrande leden.
Men nerifrån den lilla skogslunden, där nattdimman ännu uppsteg, orörd af de nyfödda solstrålarne, hördes ljudet af trummor, åtföljdt af trumpeternas glada smattrande. Oöfverskådliga led af bajonetter och gyllene fanspetsar stego glittrande upp ur dimhöljet. Han hörde sitt namn ropas af tusentals röster. Och han såg, under det att den allmänna hänryckningen äfven fyllde hans hjärta med stolthet och glädje, en skön kvinna på en hvit springare komma emot sig. Nu styrde hon sin häst tätt intill honom. Det var segerkronan hon bar i sin hand, den härliga klenod, med hvilken hon skulle pryda hans hufvud.
Hennes blå ögon blickade ömt på honom. Det var hennes drag, som han nyss så gärna velat framkalla för sin inre syn utan att kunna det och hvilka nu logo skönare än någonsin förut emot honom. Och de jublande soldatleden, de höga fjellen, himlens gulhvita, skimrande strömoln, allt försvann för honom vid hennes åsyn. Med sakta våld tryckte hon sig intill honom, som hade hon i ett enda famntag velat utgjuta all sin kärlek. Hennes friska läppar mötte hans, hennes barm hvilade mot hans bröst och han kände mjuka armar slingras kring sin hals under det hon jollrade om tro och kärlek.
Han var lycklig. Han vågade knappt draga andan, för att icke ändra det närvarandes sällhet. Men hon tyckte, sade hon likväl, att han var kall och stel.
»Ack Ulrika», svarade han och ville med tusen kyssar tysta hennes förebråelse. Då kom en sakta vindfläkt, frisk och lifgifvande som sommarvinden är då han susar genom skogstopparne, och bredde de gula, fladdrande lockarne för hennes anlete. Hon ryste till i det samma.
»Det är slut med vår kärlek» sade hon. »Jag är redan en annans brud.»
I samma ögonblick förvreds hennes anletsdrag af fasa och hennes gestalt tycktes upplösa sig för vinden. Fåfängt utsträckte han armarne för att kvarhålla den vackra bilden.
Ett häftigt slag på armen kom honom i det samma att uppslå ögonen. Han blickade förvånad omkring sig. I fören af den gungande båten stod Lars och grinade vänligt emot honom, under det han svängde hans hatt på en lång båtshake.
»Hans nåd tappade nyss sin hatt i sjön och vi ha haft ett fasligt slingrande innan vi kunde få fast honom igen.»
Solen började redan färga synranden i öster då Svenske vaknade. Vinden hade lugnat af och det dröjde därför enligt hans uppfattning alltför länge innan skutan ändtligen sköt fram på den trearmade slottsfjärden utanför Åbo. Snart kände han igen de grönklädda holmarne, hvilka så underbart stucko af mot bergen i fjärran med deras allvarligare, af nattdimman ännu omtöcknade grönska, och bakom dem, på södra sidan af Aura ån, det höga domkyrkotornet, ännu icke återstäldt efter den tre år förut härjande åskelden. Midt öfver på norra sidan skymtade murarne af det gamla slottet, »Åbo värn och historia». En stund senare fälldes seglen och skutan lade till land.
Det gamla Åbo bar ännu många minnen från sin ödeläggelse under stora ofreden, då stadens ståtligaste byggnader hade af fienden uppbränts eller på annat sätt underkastats förgängelsens lag. Då Svenske vandrade uppåt den långa Slottsgatan, kunde han på flere ställen se spåren efter ryssarnes våldsamma framfart under förra kriget.
Men han var uppfödd bland dessa nedrasade murar, dessa hopfallna trähus utan fönster och dörrar. För honom voro de gamla vänner, hvilkas usla tillstånd icke förtog utan snarare ökade återseendets glädje. På södra sidan af ån vardt emellertid utsikten gladare. Vid torget utvisade det nybyggda rådhuset med torn och urtaflor att välmågan åter var i stigande.
Det var tidigt på morgonen, hvarför endast få personer voro i rörelse. Men Lars, som följde några steg efter Svenske med ressakerna, tyckte sig likväl oupphörligt se gamla bekanta anleten. Om icke Svenske gång på gång manat honom att påskynda stegen, hade han därför helt säkert inledt ett längre samtal med enhvar han mötte om tillståndet i landet.
När de vandrat gatan nästan i ände, öppnade sig en smal gränd på vänster hand. Strax vid hörnet låg ett litet, rödmåladt envåningshus med brutet tak: målet för deras vandring. Dess sneda fönsterluckor med hjärtformiga synhål voro sorgfälligt tillbommade, likaså de tunga portarna, som stängde ingången till gården, från hvilken man inkom i själfva huset.
Några kraftiga slag på porten uppväckte skrällande ekon. Men först sedan Lars fått tillfälle att upplifva i sitt minne en och annan ofelbar ed, hördes reglarna ändtligen frånskjutas på inre sidan. Samtidigt frågade en hes röst i argsint ton, hvad det var för några ottefåglar, som icke kunde låta ärligt folk sofva i fred. Vore de af djäknefolket eller några ohörsamma, förlorade eller försumliga studenter, slutade rösten, skulle de genast anmälas för rectores och hela akademistaten, eller om de voro ...
»Eller om du vore en karl och icke en käring, krukmakare-Anders, kunde du skynda dig och öppna porten, ditt nöt!»
»Din sakramentska sölkorf», fortsatte Lars, då porten ändtligen öppnades på glänt, »ska du låta mig och min nådige herre stå här i evighet och vänta i morgonkylan?»
Lars hade likväl icke hunnit väl tala till punkt, innan båda portarna rycktes upp på vid gafvel och ett brunt, fåradt gubbanlete, infattadt i en krans af stripigt grått hår och likadant hakskägg, helt vänligt grinade mot dem.
»Kors, om jag vetat att det varit hans nåd», började gubben, i det han ödmjukt aftog sin hvita nattmössa och bad dem stiga in, »minsann om inte porten gått upp af sig själf, det lofvar jag.»
»Trå ta’ dig, gamle, om du längre pratar i nattmössan», sade Lars, ännu långt ifrån blidkad. – »Att du blifvit en mes på gamla dar, visste jag redan som barn, men ej att du blifvit en sådan förgylld blomkruka.»
»Här är, Gud så visst, ett sådant förfärligt oväsen», sade gubben till Svenske, utan att låtsa höra på Lars, »af alla dessa djäknar, studenter och militärer, att – icke för det jag är rädd – ty vid den helige
Niklas och väderflöjeln på slottstaket, nog skulle jag gifva dem en ärlig bastu – men, ser hans nåd, min gumma har så svårt att få sofva om nätterna – och ...»
»... och så är väl mäster Krankfot orolig för, kan jag tro, att den andra öronlappen också ska’ gå sin kos?»
»Mitt öra är mitt öra, och det rör icke din blånäsa. – Det gick sin väg i salig kungens tjänst, mot riksens fiender ...»
»Mot hans hästar», inföll Lars med ett bredt hångrin. – »Minns du fuxen i akademihuset, där ryssen hade stall på den tiden?»
Det var ett gammalt groll som syntes på väg att rifvas upp igen. Och på gubbens vreda blickar såg det icke ut, som skulle detta skämt få ostraffadt gå förbi det friska örat. Men Svenske, som till en början funnit sig road af att se huru de gamla vännerna skulle välkomna hvarandra, tyckte nu att Lars gick för långt i sin vänlighet. Han frågade därför gubben om rummet vore i ordning, som Anders Skeppare hade sagt till om under förra veckan, och tillsade därefter Lars att, då han var nog förvis att redan tänka på hästar, också skynda sig ut i staden att genast köpa ett par, då det troligtvis var ondt om dem för krigets skull.
Svenske följde härefter krukmakaren in uti ett stort, fast mycket lågt rum på nedre bottnen, hvars väggar voro fullsatta med oräkneliga namnsdags- och födelsedagsgratulationer af blått och rödt papper.
»Nå, min vän», sade Svenske då de inkommit. »Hur går det egentligen med kriget? Hörs ryssen af ännu?»
»Inte kommer någon ryss hit häller», svarade krukmakaren med en slug blinkning, i det han tog på sig några klädespersedlar, som han i brådskan kastat ifrån sig. »Han vågar nog intet företaga utan får väl tacka vår Herre, om inte vi i stället göra en påhälsning hos honom i Sanct Petersburg.»
»I Stockholm lät det dock som ni här hemma skulle varit liksom litet rädda för honom?»
»En sådan förböflad osanning, ers nåd; större än alla skutskeppares från Hangö till Aspögaddar. Har väl aldrig hört att det rådt ett så’nt glädjelif som nu i gamla Åbo.»
»När freden är bruten?»
»Picknicker och parader hvarenda dag. Officerare ha vi så fullt af, som grannen har steglitsor på sina rofland vid kyndelsmässan ... rädda för ryssen?»
»Det var många fartyg i hamnen och det syntes lifligare där än när jag lämnade er.»
»Ja, muntert lif det föres, som sagdt, dag ut och dag in, från morgon till kväll. Och god kommers sedan! ... Men borgerskapet skall väl också ha någon fördel af kriget. – Det var nog ett sant ord, som mäster Tobias sa’ i går, då man talade om för honom att ryssen tagit skutan hans. ’Än ha vi icke sett slutet’, sa’ han, och den tuppen skrämmer inga höns, som gal innan sol’n gått upp.»
»Vi skola väl göra vårt bästa att hålla honom från lifvet.»
»Ja, visst skola vi bjuda till, alltid. Icke för det jag är rädd af mig, men gammal är ändå äldst; – och så tänker jag på allt det onda, som i stora ofreden öfvergick vår stad ... Om man pratade mindre och gjorde mer, skulle nog varda andra bullar för ryssen. Gumman min drömde i natt om ingen mindre än salig kungen och det betyder något riktigt duktigt det, skall ers nåd tro. Han satt, sa’ hon, på en stor svart häst och hade en så otrolig mängd soldater framför sig, som slogos med värjor, bössor och långa spjut mot fienden. Men hvad det ska’ betyda vet nog ers nåd bäst, som sofver och äter alla dagar i kungens borg.»
»Den gången torde er gumma väl ändå få svårt att varda sannspådd», svarade Svenske skrattande.
»Inte så bra att skratta åt sådant», sade gubben och skakade på hufvudet. »Det kan jag bedyra att det är icke en utan väl tjoget fullt af våra trovärdigaste borgare, som nyligen sett salig kungen lifs lefvande. Ja, här om natten, för icke länge sen, fingo några skråbröder, som ville dricka ur S:t Henriks källa, se – hvad, om icke en stor, ja, en fast orimligt stor karl i blå rock med skimrande guldknappar. Han hade ett gult hjortlädersbälte om lifvet, alldeles som ers nåd, stora kraghandskar på händerna och bruna ridstöflar, samt ett alldeles likadant slagsvärd, som det som salig kungen bar i lifstiden. Detta kände skomakaren mycket väl, ty han hade varit med honom hos hundturken.»
»Sade kungen någonting?»
»Nej, tycker man något sån’t! Men han såg på dem med en fasligt sträng uppsyn.»
»Var det då ingen bland dessa hedervärda borgare, som kunde tala några ord till spöket för att se efter om det var af kött och blod?»
»Nej, tycker ers nåd något sådant, som att simpla borgare skulle våga tilltala en kung. För resten kom strax en tjock dimma fram ur buskarna och tog bort honom. Tala till salig kungen? – Nej, vet hans nåd, först åtta dagar därefter vågade repslagaren här midt emot omtala händelsen för mig, och detta ändå under strängaste tysthetslöfte ... Men nu står jag och glömmer bort att ers nåd måhända vill dricka något varmt på morgonkvisten. – Gumman är redan uppe ...»
»En mugg varm välling eller ölost, om du kan bjuda därpå?»
»Var det likt till något annat. Ja, hon kan göra en rar ölsupa», fortsatte han, i det han skyndade sig ut, »hvars make ingen kristen smakat häremellan och Viborg.»
»Sjön suger», återtog han, då han efter en stund kom tillbaka och satte en spilkum rykande ölsupa på bordet. – »Ers nåd kan behöfva något födande, innan han på nytt gifver sig åstad. Det måste nog vara en faslig brådska att komma till gränsen, bara inte återfärden varder så mycket rappare.»
Anders syntes färdig att öfvergå till en utförligare redogörelse för skråets kannstöparepolitik, då dörren öppnades och Lars inklef öfver den höga tröskeln.
»Nå, fick du några hästar?» frågade Svenske nyfiket.
»Bagaren bad hälsa hans nåd», svarade denne, sneglande åt krukmakaren, som skyndade sig ut då Lars inträdde, »att alla hans hästar upptingats af borgare, som resa till Borgå i handelsärenden.»
»Måtte hin ta deras handelsärenden», sade Svenske, i det han satte spilkumen med en fart ifrån sig på bordet. »Hur länge få vi vänta då?»
»Var det likt till någon väntan», svarade Lars med ett bredt grin. »Nog ha’ vi hästar alltid och det rara krakar ändå.»
»Nå, hvad grinar du då åt?»
»Det fanns, trå ta’ mig, i hela stan, ska hans nåd veta, icke en fjolårsföling en gång och jag skulle just vända om hem igen, då jag såg att Stallkalle var i färd med att sadla bagarhästarna. Stallkalle, ropade jag åt honom, ska du inte hälsa på en gammal bekant. – Å kors, sa han, minsann tror jag inte att det är junker Lars. – Topp på det, din spottfoling, sa jag, fast du ej bör junkra mig ännu. Men skynda dig, ska vi ta oss en öltår och bättra på bekantskapen. – Stallkalle var tvehågsen, men då lofvade jag honom att berätta något från stora världen, och se då gick det i flygande fläng, förstås, efter ölmuggarna, och då var det Lars, som passade in några små hasselnötter under sadlarna ...»
Lars grinade härvid helt belåtet, i det han skakade på hufvudet. »Nu ska ers nåd tro», skrattade han, »att det vardt ljud i skällan, när de välfödda krämarpatronerna skulle upp på krakarna, bland allt sitt pick och pack. – Trå ta mig om det dröjde en handvändning en gång, förrän de lågo där raklånga och plaskade i smörjan, gula som svalor i mungiporna ... Det var hästkrakarnas fel, förstås. Men då sa’ jag till dem: Go’herrar, sa jag, jag ska köpa hästarna. Om jag kan nyttja dem, ska ni få hvad ni gifvit. Detta tyckte de vara ett hederligt bud och här stå nu krakarna och vänta på hans nåd.»
Svenske gillade ingalunda Lars’ beteende. Men då krämarne för länge sedan gifvit sig af på sina kärror, kunde köpet icke gå tillbaka. För uppdragets hemlighållande var det äfven fördelaktigt om han icke behöfde använda sin kurirbricka, och i hvilket fall som hälst, tänkte han, var det alltid bättre, om han i tid hann fram med kungens viktiga bref, än om några krämare kommo några timmar förr eller senare till en marknad.
En stund därefter lämnade han staden. Den vidsträckta slätten höjde sig långsamt från kusten och uppsteg i böljande sädesfält mot de gröna skogsdungarna till vänster om vägen. Hettan kändes tryckande, så mycket mer som hästarna för hvarje steg de togo upprefvo riktiga moln af damm.
Men tvärt emot hvad Lars förutsagt vardt dagen, i synnerhet för honom själf, en riktig glädjedag. Han kunde ej rida förbi någon enda krog vid vägen utan att sätta skänkflickorna i rörelse, på det att han skulle få känna på det bästa starkölet. Och hans laxfärgade anlete strålade af lycka, när han med tungan slickade bort ölfradgan från de grå, raggiga knäfvelbårarna. Efter hvarje sådan njutning kom emellertid den lilla trehörnade hatten alltmera på sned och de grå, plirande ögonen vordo allt mattare. I stället lifvades hans musikaliska sinne och bäst det var, uppstämde han med full hals den gamla soldatvisan:
Ej raglande fötter, ej blinda ögon
har den som sin första färdknäpp fått!
Ej stammande tunga, ej täppta öron
får den som den andra ej försmått!
Ja, den som är full, han är stor som en kung –
För sjung falleri, fallera, fallera – kung!
Uttömmande sina lungor till sista andetaget, skrek han omkvädet om igen, så att det gaf skallande ekon från de små skogskullarna på sidan om vägen. Slutligen, öfverväldigad af ruset, släppte han sitt hufvud mot bröstet och nickade stumt takten åt hästens rörelser, hvilka småningom ökats till sakta lunk.
Den långa ridten under solvärmen efter den ansträngande sjöresan hade äfven medtagit Svenskes krafter. Ehuru han icke, såsom Lars, oupphörligt druckit stopöl och ätit spicken braxen med ölättika, var dock hans viljekraft icke tillräcklig att hålla honom vaken. När hästen saktade af till skridt, kom äfven hans hufvud att sjunka ned mot bröstet.
Emellertid hade solen gått ned och en tät dimma börjat uppstiga i luften. Genom det grå töcknet sken månen dunkelt fram. Det var ännu ljust, men man hade svårt att tydligt urskilja något visst föremål. En och annan skogsdunge uppdök här och hvar med sina toppar ur dimhafvet, men för öfrigt var allt grått, tyst, osäkert. Icke en gång ängsknarren lät höra sitt enformiga läte.
Hästarna syntes färdiga att vid första tecken till fullkomlig frihet från sina herrars tyglar göra närmare bekantskap med det höga, frodiga gräset på dikesrenen. Vid ett något för tidigt försök af dem i denna riktning väcktes Svenske ur sina funderingar. Ordnande sina tyglar, gaf han sin häst sporrarna och ropade åt Lars att följa sig. Detta rop, som ekot återgaf från skogen, kom Lars att slå upp sina ögon.
»Tyst! – Stanna, nådig herre!» – ropade han enträget efter honom. – »Hör I då ingenting?»
Svenske höll genast inne sin häst och lyssnade. Skulle det kanhända vara borgarena som ville återkräfva sina hästar? Men rundt omkring rådde den djupaste tystnad.
Han vände sig om för att fråga hvad Lars menade. Men han kom sig icke för att göra det. Hvad hade väl inträffat? Hans bistre och trumpne följeslagare var icke mera samma person. Han kunde icke frigöra sig från en obehaglig rysning, då han såg framför
sig en man, som stirrade honom rakt i synen med ett par glasartade ögon, medan han gapade med vidöppen mun.
Nu såg han dock att det verkligen var Lars. När allt kom omkring, var det kanske månen som förskräckte denne. Den var icke lik en vanlig måne, tyckte Svenske, utan liknade snarare återskenet från en aflägsen eldsvåda, när den spred sina rödaktiga strålar genom björkdungarna och bredde sitt sällsamma skimmer öfver dimhafvet nedanför i dalen.
»Hvad rädes du för?» frågade Svenske, sedan han ridit intill honom.
»Ers nåd!» hviskade Lars med ängslig stämma, under det han riktade sina förfärade blickar mot honom – »den hvitklädda flickan! Men tala inte till henne!»
Utan att säga mer, gaf han sin häst sporrarna och red med värjan i högsta hugg i vildaste fyrsprång framåt vägen, huggande omkring sig åt alla sidor och utstötande de hemskaste rop.
Svenske satte genast sin häst i kort traf, för att se efter hvart han tog vägen. Men det dröjde en god stund, innan han återfann honom. Han låg då sanslös i ett dike, medan hästen betade vid vägkanten. Lyckligtvis hade han icke skadat sig i fallet och kunde, sedan han återfått medvetandet, utan olägenhet åter sitta upp.
Den återstående delen af färden tillryggalades utan några vidare äfventyr. Lars, som icke mer oroades af några andesyner, hade återtagit sitt vanliga trumpna och kärfva sätt. Men fåfängt hade Svenske frågat honom om orsaken till hans raseri. Lars hade endast svarat med en stum nickning, samt på upprepade frågor förklarat att han icke kunde omtala det, förrän månskiftet var öfver.
En kal sandslätt med några här och där uppstigande bergknallar, samt längre i söder hafvet och i öster en samling låga trähus, rymmande på sin höjd ett tusental människor, var den tafla som mötte Svenske, då han vek af nedåt den bergiga halfö, på hvilken våra dagars Helsingfors sträcker sina vackra husrader. Kasaberget hade ännu icke fått sitt granitmurade Ulrikasborg, öarna i söder hade lika litet fått sitt af Ehrensvärds snille och Cronstedts förrädiska feghet på en gång lysande och sorgväckande namn. Där Sveaborg i en följande tid skulle resa sina väldiga murar, syntes för Svenskes blickar endast de kala Vargskären, mot hvilkas strand hafvet bröt in med glittrande vågor.
Vid Esbo tull var en liten skans uppförd af trävirke, med framför liggande jordvall ur hvilkens öppningar några svarta kanonmynningar stucko fram; den första krigiska syn som hittills mött dem i Finland.
»Från Åbo, kamrat! Här är vårt pass!» svarade Svenske på vaktkarlens fråga, hvarifrån de kommo. »Men kan du nu säga oss, hvar generalen har sin bostad?»
»Vid stora torget, rådman Huuks gård alldeles bredvid stora klockstapeln. Nådig herrn kan se den hit», sade soldaten, sedan han ändtligen lyckats resa upp slagbommen. »Men hans nåd generalen reste redan i förgår till gränsen.»
Det var en ledsam nyhet. Och Svenske måste därför redan följande dag fortsätta sin färd.
Trumpnare än någonsin lunkade Lars denna dag vid hans sida på sin rödbruna, långmanade skinnmärr, hvilken genom sitt egensinniga uppförande tycktes vilja visa att hon delade sin herres uppfattning om världens uselhet. Så hade Lars ridit hela förmiddagen, då Svenske, ihågkommande äfventyret under resan från Åbo, frågade honom, om icke månskiftet ännu vore öfver, så att han kunde få veta orsaken till det galna upptåget, hvilket han hoppades icke skulle förnyas.
»Hans nåd har, raggen ta mig, skäl och räson att vara ond på mig», sade Lars och syntes för ovanlighetens skull bli smått förlägen. »Men för tunnor attan gråkattor såg jag henne icke så tydligt framför mig som jag nu ser hans nåd där han rider.»
Så red han åter en stund utan att säga något. När äfven Svenske teg, återtog han efter en stund:
»Det kändes ackurat som om ett hvasst isstycke snuddat förbi anletet. Så började mitt hufvud värka, som om jag skulle ha logerat där en hel division fyrverkare, så att jag icke visste mera hvad jag var än krypet i kungens hårpiska.»
»Ja, jag kunde nog se det, käre Lars», sade Svenske, skrattande åt hans öppenhjärtiga bekännelse, »men någon hvitklädd flicka, som du pratade om, har jag däremot icke sett, sedan vi lämnade Åbo. Alla kvinnfolken äro här antingen blå eller röda.»
»För raggen i våld, skämta ej om sån’a ting. Det kan vara rätt så nog att jag såg henne skymta mellan träden – men hans nåd är för resten intet söndagsbarn.»
Svenske var icke själf fullkomligt fri från tidehvarfvets tro på syner och spöken och det låg också en viss tvekan i rösten, då han svarade Lars:
»Lägg emellertid bort sådant där löst prat och ställ icke till någon ny hetsjakt. Hästarna få nog svårt ändå att gå fram på de här usla vägarna.»
»Hans nåd har, för böfveln i våld, rätt», sade Lars undfallande, »men jag har nu i flere dagar känt mig så orolig till temperamentet. Nu har den där maran visat sig två gånger och gamle Lars får väl snart slå den stora chamaden, kan jag tro.»
»Hvad är det som gör dig så orolig? Du har ju allt hvad du behöfver. Med tillräcklig föda och rent samvete behöfver man hvarken rädas för troll eller spöken. Hvar var du, innan du kom i min fars tjänst, eftersom du nu för tiden finner allt så dåligt?»
»Hans nåd frågar så mycket på en gång, att inte sju visa män kunna svara därpå! Men hemligheten skall en gång fram och det är så godt att passa på, innan hon visar sig för tredje gången. Ty det är nog snart slut med texten, sa trollet, nappade mässhaken från prästen.»
Här tystnade han och sänkte blicken mot hästhalsen. Det var så långväga minnen, att han hade svårt att i hast få dem samlade.
»Salig far var smed i Uleborg», började han; »en skam till sägandes både burgen och välaktad borgersman. Mor min var en icke mindre rar och duglig kvinna, styrde allt i huset från det minsta till det största. Aldrig glömmer jag hennes ögon, då hon bannade mig.
’Lars’, sa’ hon en gång, då jag klättrat öfver vår grannes, linkrämarens, tak och stoppat tallkottar i hans skorsten, ’du är ett sådant odygdskräk, att den onde inte kan ge dig nog med stryk’ – men det var inte i går det.
Kom så kriget. Jag var med ifrån första fäktningen och under fulla tretton år såg jag icke mina föräldrar. Mycket folk och grufliga penningesummor hade på denna tiden utkräfts från vår stad och man önskade för själ och pina att fred skulle slutas. Förfärligare vardt det för hvarje dag. De våra tvungos baklänges mot norden och vår stad lämnades öppen för fienden, ja, trå ta mig, när jag tänker på den tiden, är hjärtat färdigt att hoppa ur halsgropen.»
»Under sommaren hade bönderna i lugn och ro fått sköta sitt jordbruk och mången trodde i sin enfald att fienden allt framgent skulle lämna dem i fred. Men så kom han öfver dem fram på våren som ett rykande jehu och nu vardt det en gruflig nödens tid. Många skyndade att fly undan och lasta på kärror och båtar gods och redbarheter. Hustrun gaf sig icke tid att vänta på mannens hemkomst, föräldrarna icke på barnens. Hela kusten lyste hvit af segel från båtarna som förde flyktingarna öfver till svenska bottnen och många, många dogo i vildmarken. Åkrarna sköflades, ängarna voro orödda, byar och gårdar, stora som små, brändes, de vuxna männen och barnen bortfördes i fångenskap, kvinnorna bundos vid kosackernas sadelgjordar och vilddjuren voro snart ensamma herrar öfver bygden.»
Lars gjorde här ett längre uppehåll.
»Ja, det var en tid», återtog han, efter att hafva strukit med afvigsidan af handen öfver ögonen, »och annat slag för allmogen var det då än att spela herrar vid riksdagen. Allt som icke i första hastigheten kunde undanskaffas togs af fienden. Utan skonsmål eftersatte han flyktingarna och jagade dem som vilda djur genom snödrifvorna, tills de slutligen, afklädda in på bara kroppen, dogo af hunger eller köld.
Det är dystra minnen, men det kan göra godt för en gammal syndare att någon gång få rifva upp dem igen ... och man måste gå i ordning med frågorna, sa hin onde, började med ärkebiskopen.»
»Samma år, som slaget stod vid Napo by», fortsatte han efter en stund, »satt jag en kulen februaridag hos mina föräldrar i vår lilla stuga. – Detta satans hugget öfver näsan, som hans nåd sett, och några andra skråmor hade gjort mig mindre kavat för någon tid. – Helt oförhappandes fingo vi höra ett fasligt skrikande utifrån gatan och då min mor skyndade till fönstret, såg hon hur kvinnor och barn flydde undan för en hop skäggiga, kutryggiga kosackhundar i trasiga munderingar, som slogo efter dem med spjutskaften ... Hvad som sedan hände är så rysligt, att jag aldrig talar om det. Ett par veckor därefter satt jag fången i Viborg. Far och mor hade de pinat ihjäl.
I Viborg såldes jag och kom till olika ägare, tills jag slutligen en vacker dag rymde min väg och kom öfver till Sverige, där hans nåds far tog mig i sin tjänst.»
»Men den hvita eller hvitklädda flickan, när kommer hon med?» frågade Svenske.
»Strax, hans nåd. Tålig man trifs, sa bonden, rökade ut räfven. När ryssarne bränt hans nåds gård och hennes nåd icke mer hade rum för mig på den lilla holmen ute i skärgården, gaf jag mig åter på väg till min födelsestad. Men här kunde jag icke stanna för ryska spejare, som påstodo att jag under kriget svurit ryske tsaren trohetsed, och att jag därför måste åter gifva mig i deras våld ... På den kroken bet jag dock icke, utan begaf mig i stället till Stockholm.
Här var det bara nöd och elände efter kriget. Hvart man kom, gamla, uthungrade och trasiga knektar. En dag träffar jag en sådan där trollkonstnär, som lär finnas så godt om i det där räfidet, och han lofvade mig godt arbete på Bälsta hos arklimästaren Granatenflycht och jag var icke sen att mottaga anbudet. Men ångern var snar. Det hade varit mycket bättre, om jag i stället förts till röda Ryssland. Hans herre sysselsatte sig nämligen, så adelsman han var, med falskmynteri och gjorde guldringar och pengar af bara messing och tenn. Till medhjälpare brukade han mig och den herre, som värfvat mig, hvilken ej var någon annan än en förrymd fästningsfånge, som de kallade Laxen.
I början gick allt väl, men slutligen fingo bönderna i nejden nys om saken och en vacker dag, innan den onde fått tofflorna på sig, tog polisen både mig och min medhjälpare samt förde oss till Smedjegårdshäktet, där vi dömdes flux till stegel och hjul, och efter vår husbonde, som kommit undan, trummades på alla torg.»
Svenske kunde icke återhålla ett utrop af förvåning.
»En mörk höstkväll», återtog Lars, i det han förde sin häst närmare Svenske, »samma dag som vi dömdes af norra kämnärsrätten, insläpptes i vårt fängelse en stor högväxt man med mask för ansiktet. Han frågade om jag ville göra en rask gerning ... så skulle jag strax få nåd. – Jag frågade honom ej, hvad jag skulle göra; ty i det tillstånd, hvari jag befann mig, var jag redo till allt för att vinna friheten. Jag sade blott ja och därefter ej ett ord, när jag följde honom.
En täckt vagn väntade utanför porten, däri vi togo plats, hvarefter han knöt ett skynke för mina ögon. Hur länge eller hvart vi körde kan jag icke säga, om man än skulle bjuda mig hela Sala grufva därför. Mer än en timme var det nog som vi skakade upp och ner i det gamla skrället öfver gatstenarna, ty utom stadsportarna kan jag inte tro att vi någon gång voro. Ändtligen stannade vagnen och jag tillsades att klifva ur, hvarefter jag leddes af min följeslagare upp- och nedför flere trappor, tills vi slutligen stannade och han aftog bindeln.
Jag befann mig då i ett stort högt rum med gyllene tapeter. Längst fram på golfvet låg något underligt, som jag i början icke kunde uppfatta hvad det skulle vara; men för öfrigt var det endast kala väggarna. Mannen, som fortfarande bar mask för ansiktet, tilltalade mig nu:
’Innanför detta rum’, sade han, ’är en lifsfånge, som skall dö strax på stund. Men om han säger sitt namn eller om du frågar honom därom, skola vi äfven nödgas afrätta dig.’
Han hade nätt och jämt hunnit yttra dessa ord, då dörren till det inre rummet öppnades och en reslig storväxt man utfördes af tvänne andra, alla tre iförda svarta dräkter och med svarta masker för ansiktet.
Då den lifdömde fick se mig, glänste det till i hans ögon, som jag tydligt såg i hålen på masken. Jag kunde däraf förstå att jag var afsedd att spela någon rol vid afrättningen, men hvilken? Utom mig och de tre fångvaktarne fanns ingen mer än han i rummet.»
Lars öfverfors, i det han yttrade dessa ord, af en häftig rysning, och det dröjde en god stund, innan han åter kunde börja med låg, nästan flämtande röst:
»Man ville att jag skulle vara skarprättaren», hviskade han. »Då man drog bort ett grönt skynke, stod där verkligen under den underliga ställningen, som jag grubblat efter hvad det kunde vara, en stor stupstock och en af de maskerade männen framtog under ett annat skynke och räckte mig en bred yxa.»
»Jag tvekade ... men Gud förlåte mig ... det gamla krigskuraget var borta! Jag tänkte på fångkällaren och klippte till. Det var ett ögonblicks verk ...»
»Men det värsta var icke öfverståndet ...; ty knappt hade de maskerade männen hunnit breda skynket öfver styggelsen och hällt ut en korg sågspån, som de framdrogo ur en nisch, för att suga åt sig blodet, då en ung, hvitklädd flicka kom instörtande som en hvirfvelvind i rummet. Hvad hon sade, det må hin veta, men grät och snyftade gjorde hon så, att hon hade kunnat få stenar att gråta ... Hon ryckte med våld undan skynket. Hennes gula lintestar till hår yrde kring hennes likbleka anlete. Och allt sedan den stunden», slutade Lars, i det han med en orolig blick såg sig om, som hade han väntat sig att finna bekräftelse på sina ord, »har hon aldrig släppt mig. Natt eller dag, när hon visar sig, är ofärd nära och då hjälper hvarken starköl eller Hjärnes testamente.»
»En underlig historia», sade Svenske tankfullt. »Hvem kunde det väl vara som du på detta sätt var tvungen att afdagataga?»
»Därom torde man göra bäst i att icke forska. Det var många på den tiden, som kommo bort utan att man visste hvart. Förmodligen hade de för noga reda på gamle kungens död, och ... ja, det må hin veta alla konster ... Dagen därpå vaknade jag ett godt stycke utanför Hornstull med hundra äkta plåtar i pungen och med dem knallade jag mig redan samma dag öfver till Åbo.»
Svenske gjorde honom ytterligare några frågor. Men Lars svarade fåordigt och undvikande. Snart upphunno de några kompanier, som voro på marsch mot gränsen, och denna omständighet ledde tankarna öfver till närmare liggande frågor.
Och ju närmare de kommo gränsen, dess mer fylldes vägarna af tågande trupper och proviantforor. Krigsförklaringen, ehuru länge påtänkt, hade kommit så brådstörtadt, tack vare det invecklade korruptionsmaskineriet vid riksdagen, som tände krigsfacklan, att Buddenbrock knappt hunnit samla hälften af sina trupper, när krigsförklaringen redan utropades på torgen i Stockholm. Den återstående hälften låg kringspridd på rotarna eller var på tåg till krigsorten. Det hade varit svårare för det rådande krigspartiet att vinna öfvervikten i de voteringar, som afsågo utgifter för de erforderliga förberedelserna till kriget, än att i hufvudvoteringen genomdrifva själfva fredsbrottet med fullkomligt oförberedda trupper.
Med den största förvåning betraktade Svenske de oordnade hopar, som släpade sig fram långs vägarna. Nedböjda under tunga packningar, med rostiga gevär på skuldran och trasig mundering kunde man snarare hålla soldaterna för röfvare än reguliära trupper, afsedde till att användas i ett ordnadt fälttåg.
Lars skakade allt betänksammare på hufvudet, ju flere sådana afdelningar han red förbi.
»Sämre krakar», utropade han, då han ridit förbi Åbo ryttare, »har jag då i hela mitt lif icke sett bland svenska knektar. Och sådana ryttare se’n ... Månge ha säkert aldrig förr sutit på hästryggen.»
Längre fram upphunno de Österbottens regemente. Halfva regementet, som icke hade några rockar, gick i kapotterna.
»Det skulle salig kungen låtit gå», sade Lars, i det han råkade i fullkomligt raseri. – »Värre hade vi det aldrig under hans tid, äfven då det gick som allra värst baklänges. Men trå’ ta mig, om han icke varit man för att köra ut alla riksens ständer och sätta spolen i hand både på adelsman och bonde, så att det blifvit väfva vadmal af i bygden åt knektarne.»
