XVI.
Enligt Buddenbrocks på fullgoda skäl stödda, fast af hans samtid mycket klandrade fälttågsplan skulle trupperna delas, allt eftersom de framkommo till gränsen, på tvänne läger, ett i söder vid Qvarnby på strandvägen, hvilket skulle skyddas af Fredrikshamns fästning, och ett annat fyra mil längre åt norr vid Martila på den öfre vägen. Detta senare ansågs vara tillräckligt skyddadt af den tre och en half mil framför detsamma liggande Willmanstrands fästning.
Från dessa två läger stängdes öppningen mellan Saima sjön och Finska viken, där de enda större vägarna vid denna tid gingo öfver gränsen. Slutligen låg flottan utanför Aspö såsom ett flankstöd för arméns högra flygel.
Vid Qvarnby ärnade Buddenbrock själf föra befälet, vid Martila skulle generalen Carl Henrik Wrangel, en äkta mössa af renaste skrot och korn, föra befälet. Detta tyckte många var ett olyckligt val, ty Wrangel var visserligen en tapper soldat, som vid flere tillfällen ådagalagt ett stort personligt mod, men inskränkt, öfvermodig och lättledd, passade han ej för ett själfständigt befäl.
Staden Willmanstrand låg denna tid på en i Saima mot norr utskjutande halfö. Den var ännu föga betydlig hvad handel och näringar vidkommer, men var å andra sidan, såsom liggande vid en viktig strategisk punkt i landets försvarssystem, icke utan en viss betydelse såsom gränsfästning. Själfva halfön, på hvilken den var uppbyggd, utgjordes af en hög sandås, hvilken, i synnerhet mot landsidan, hade branta sluttningar. Utefter krönet af denna sluttning voro fästningsverken utstakade. Landfronten, bruten i tenaljform, hade på hvar sin flygel, där den ändade mot sjön, en s. k. redutt. Redutten Friesenheim, som Svenske såg på vänster hand, då han red öfver vindbryggan, låg nedanför höjden och stängde den omkring trehundra fot breda strandremsan. Redutten Faber åter, på motsatta flygeln, låg däremot på själfva krönet af den omnämnda sandåsen.
Sedan Svenske passerat vindbryggan och ridit igenom den af ett starkt palissaderadt utsprång skyddade fästningsporten, inkom han på en liten öppen plan, där närmast porten på höger hand låg det lilla tullhuset, medan han till vänster hade corps de gardet. Innanför dessa byggnader lågo till höger det nybyggda kronobageriet och en gammal barack samt till vänster en kyrka med utsprång och grafkor, omgifven af en tämligen stor, med stenmur inhägnad kyrkogård. På södra sidan om denna mur låg ett större magasin.
Genom de tillstötande tvärgatorna såg Svenske, under det han fortsatte sin ridt uppför Storgatan, en skymt af den stora öppna residenstomten, med dess
gamla kanslihus och det nya våghuset, samt vid sidan om de trappor, som ledde uppför sluttningen, rådhuset, hvilket på samma gång var sätet för stadens trivialskola. Där bakom och något bortskymdt af de mellanliggande byggnaderna uppstack det nyligen uppförda tyghuset sin röda gafvel.
Då Svenske framkom till landskamrer Prinz’ hus, där general Buddenbrock hade sin bostad, mötte honom å nyo underrättelsen att generalen hade rest bort. Denna gång, fick han snart veta, hade han dock endast farit ut på en rekognoscering i närheten och väntades åter samma kväll. Som generalen medtagit hela sitt kansli, måste emellertid Svenske på egen hand söka sig härberge i staden.
Hvad hästarna vidkom gick detta ganska lätt. Inom en handvändning hade Lars fått rum för dem i ett lågt stall i öfre delen af staden. Men för Svenske själf var det icke lika lätt att finna ett passande härberge. Öfverallt hvar han klappade på mötte honom samma svar; alla gästrummen voro upptagna af »knektarne».
Slutligen befann han sig framför ett lågt trähus med en hög utskjutande trätrappa, på hvilken husdrängen låg och solade sig. På vinst och förlust beslöt han pröfva sin lycka och frågade till den ändan drängen, hvem som bodde där inne.
Denne molteg. Men hans breda grin tydde Svenske som en uppmaning att själf höra efter, hvarför han klef djärft på uppför den af svarfvade blå och röda pelare uppehållna förstugan och fattade låsvredet till den närmaste dörren som syntes ovanligt tung, hvarför han grep fatt i den med all sin kraft. Han kom därför att göra sitt inträde något hastigare än han väntat, då hon lätt och ljudlöst vände sig om på sina gångjärn.
»Intet krus och bång för så’nt lappri», ropade en hes basstämma emot honom och då han såg upp i detsamma, fick han se en äldre man med rödt, välmående anlete, som helt fryntligt grinade mot honom.
»Min unge herre söker rum, kan jag förstå?» fortsatte mannen, i det han drog några rökmoln ur sin korta pipa. »Men sådana finnas icke längre i hela sta’n.»
Svenske fann af detta tilltal att det var öfverflödigt att anhålla om härberge och sade endast några ord till ursäkt för det sätt, hvarpå han gjort sitt inträde.
»Hin kan ha ögon att se genom lyckta dörrar», svarade mannen godmodigt, i det han utstötte några väldiga tobaksmoln. »Skadar icke det ringaste ... Men är det tillåtet att fråga hvad min unge herre heter?»
Svenske hade intet skäl att dölja sitt namn. Och detta åstadkom en förunderlig verkan. Mannens hela uppträdande undergick en plötslig förvandling. Ifrån att se kall och likgiltig ut, som en köpman hvilken njuter af att se främlingens köplusta, som han icke kan eller vill tillfredsställa, vardt han idel vänlighet. Han ville strax höra efter med mor, sade han, om det ändå inte kunde finnas ett litet krypin; det kunde ju hända att hon hade något i reserv. Och innan Svenske fått tid till ytterligare frågor, var han redan ute genom dörren.
Rummet, däri Svenske befann sig, var stort, ehuru dess ringa höjd lät det synas mindre än det i verkligheten var. Några långa och smala fönster, med smutsiga rutor infattade i bly, insläppte en svag dager, hvilken kämpade om herraväldet med den tjocka tobaksröken. Möblerna voro få, men mycket bastanta. Liksom ägaren buro de en viss prägel af gammaldags kärnfasthet. Hedersrummet intogs af en stor skänk af ek, utsirad med oräkneliga listverk; därnäst kom en stor omålad träkista, det oundgängliga tillbehöret till visthuset och handkammaren. Slutligen följde, utan särskild rangordning, några höga, klumpiga, men tillförlitliga länstolar, öfverklädda med kalfskinn.
Svenske hade knappast hunnit göra denna hastiga öfverblick, då dörren på nytt öppnades och värden inträdde, åtföljd af en gammal fryntlig matrona, som han presenterade som sin hustru. Båda förklarade nu att de voro förtjusta att få härbergera biskop Juslenius’ unge frände. På samma gång erfor Svenske att han befann sig under rådmannen och handelsmannen Tillmans tak.
Då han morgonen därpå inträdde i fältkansliet, sprang hans vän från Stockholm kapten Buddenbrock i famnen på honom, innan han fått tid att hälsa, samt frågade i nästa andetag efter nyheter från Stockholm.
»Goda och glada nyheter», svarade Svenske, omfamnande honom. »Både din fru mor, friherrinnan, och din syster Ulrika må väl.»
»Gläder mig af hjärtat. – Och här får jag nu föreställa dig för dina blifvande kamrater: Lewenhaupt, Wrede, Sparre, Ehrensvärd, Strussenfelt, kamrer Wittfot.»
»Ett rykte går om snar aktion?» sade den sistnämnde, i det han tog Svenskes hand.
»Löst prat ...», svarade de unga männen på en gång.
»Man vill», sade Buddenbrock skrattande, »att en afdelning af armén genast skall sätta sig i marsch mot Petersburg, för att påskynda revolutionen, hvilket är lika omöjligt som att taga ned månen. Intet enda regemente är ännu komplett ...»
»Men nu hör jag att min far är återkommen», afbröt han sig. – »Det skall nämligen ställas till förhör för att om möjligt få veta hvilken som spridt ut dessa rykten. Men stig på, min far väntar.»
Då Svenske öppnade dörren till det inre rummet, såg han längst fram i detsamma en äldre man, iförd en stor, kastanjebrun peruk, sitta framför ett stort bord, på hvilket en karta låg utbredd.
Då Svenske sade sitt namn, reste han sig genast upp från stolen och gick honom till mötes, i det han vänligt räckte honom handen.
På den strama hållningen kunde han genast förstå att han hade framför sig en af gamle kungens gunstlingar, en man som redan såsom yngling gjort sig förtjänt af att föra regementen i fält.
Svenske hade svårt att taga sina ögon från generalens ansikte. Hvilken ädelhet, parad med allvar och energi! Just en sådan man, tänkte han, var det som kunde taga upp salig kungens mantel och blifva den fältherre, som skulle föra Sverige till seger. Den krökta näsan, den fast slutna munnen, den höghvälfda pannan, det var en karaktäristisk treenighet af kraft, som för en ung soldat som Svenske måste verka i hög grad tilldragande.
Han erinrade sig nu ett yttrande, som han hört citeras om honom efter den vördnadsvärde biskop Rydzelius: »General Buddenbrock», hade denne sagt, »är en ansenlig, hurtig och af allom älskad herre; han är af allom känd för kvickhet, esprit och otadladt renomé och conduite.»
För tillfället var emellertid generalen vid mycket dåligt humör. Han hade nyss inspekterat fästningsverken och den inspektionen hade icke utfallit till hans nöje. Då han fick se kungens bref, som Svenske räckte honom, klarnade likväl hans anlete.
»Säg mig, min vän», sade han i vänlig ton, i det han lade brefvet obrutet på bordet, »är folket i Stockholm för krig?»
»Man har nog varit mycket uppretad mot ryssarne», svarade Svenske vördnadsfullt, »men saken är nu gammal och ...»
»Hur länge är det då sedan kriget förklarades?» inföll generalen förvånad.
»Något mer än åtta dagar.»
»Åtta dagar? – En sådan försummelse!»
Han yttrade ingenting på en lång stund, men det var icke svårt för Svenske att gissa hans tankar. Äfven han blef i högsta grad förvånad öfver att icke högste befälhafvaren i god tid blifvit underrättad om krigsförklaringen, och han tyckte att det var besynnerligt, att regeringen kunde begära att denne skulle utföra de farligaste vågstycken med oöfvade trupper ... taga fästningar genom öfverrumpling, och så begå den försumligheten att icke underrätta honom om en så viktig sak, utan i stället låta fienden först få veta den.
Han afskedade Svenske vänligt, nästan kamratlikt, och uppmanade honom att hafva sina hästar i ordning för snar afresa.
En stund därefter tog förhöret med de inkomna spejarne sin början.
»Nå, min bäste öfverste Willebrand», frågade
generalen en lång gråskäggig officer, när alla infunnit sig, »hvar hafva vi våra rapportörer?»
»Här, herr general en chef», svarade en barsk röst från dörren och en ung, ståtlig man framträdde till nedre ändan af det bord, vid hvilket generalen tagit plats.
»Är det löjtnanten, som sett fienden och gjort det beskedliga folket här i fästningen från sina sinnen?»
»Det förra är sant, herr general en chef. Saken är i korthet följande: I förgår afton fick jag order att med femtio dragoner aflösa förvakten vid Armila by. Jag sände då två dragoner fram mot Taskula för att vakta vid gränsbommen. I mörkningen kom samma afton ett ryskt parti dragoner genom skogen förbi slagbommen, för att kringränna dubbelposten. Detta varseblefvo dragonerna, som retirerade sig strax därifrån, hvarvid den enes häst stupade och föll omkull. Den andre dragonen däremot kom tillbaka i flygande fläng och omtalade händelsen, då jag strax tog trettio man med mig och rekognoscerade till gränsen. Klara spåren kunde då skönjas efter ryssarne. De hade nästan en hel fjärdingsväg gått fram genom skogen och i hastigheten släppt efter sig både stångpiskor och hästskrapor.»
»Egendomliga syner», sade generalen tankfullt. »Men är detta allt, öfverste Willebrand?»
»Fältväbeln Kramer, som skulle föra generalens bref öfver gränsen, såg hela fientliga lägret», svarade denne. »Hvar är Kramer?»
»Här, nådig öfverste! – Det var så», började denne, »att jag och mitt folk hunno fram genom skogen först i mörkningen ... Då sågo vi några eldar flamma till mellan träden i skogsbrynet och skulle just stiga af hästarna, för att se efter hvad det var, då en af bussarne ropade att det var ryska lägret ... I samma ögonblick, och innan trumslagaren hann slå signalen, började kulorna hväsa kring öronen på oss. Båda hästarna stupade för skotten och trumslagaren fick sin trumma sönderskjuten ... Hur stor styrka det var, kan jag icke med bestämdhet uppgifva.»
»Detta är alltså summan af hvad man vet här om fienden?» sade generalen lugnare. »Då synes mig den öfverlägsne fienden», fortfor han leende, »endast vara ett ryskt spejareparti, som vill ställa till något väsen här uppe för att narra oss från strandvägen, därifrån jag nyss på stund fått underrättelse att fienden framtränger i stor myckenhet.»
»Pålitliga personer hafva likväl berättat», invände öfverste Willebrand, »att mer än tio tusen ryssar stå icke långt härifrån vid Kananoja. Herr generalen får därför icke anse mig för den jag icke är – hvilket jag ock vid flere tillfällen med den högstes bistånd contrarium bevisat – om jag nu enligt eds- och ämbetsplikt anhåller om flere trupper till fästningens defension.»
Tonen, hvari den gamle öfversten yttrade dessa ord, hade en egendomlig skärpa, som ännu mera förhöjdes genom uttrycket i hans grå, blodsprängda ögon. Han var tydligen i hög grad missbelåten med det sätt, på hvilket Buddenbrock upptagit hans rapport.
Buddenbrock själf syntes en stund tvehågsen. De underrättelser han fått stredo fullkomligt mot dem han nyss erhållit på andra flygeln. Besynnerliga rykten om hemliga intriger bland krigsbefälet, hvilka skulle afse att draga trupperna så fort som möjligt närmare gränsen, hade nyligen kommit till hans kunskap och gjort honom ännu mera misstänksam. Hans tvekan varade likväl endast några ögonblick.
»Ni borde verkligen ha fördrag, go’ herrar», sade han med allvarlig ton i det han reste sig, »att inkomma med sådana rapporter. De sätta endast skräck i folket och betaga dem det första modet och hurtigheten ... I alla händelser bören I eftertänka att en svensk är minst lika god som tio ryssar. Af alla våra kunskapare och andra omständigheter», fortfor han, då de andre tycktes instämma i hans åsikt, »hafva vi ju för öfrigt den säkra underrättelsen att ryssen är mycket rädd för oss, och därför för närvarande ej vet sig någon utväg. Det är snarare att tro att han icke attackerar oss alls, om vi icke attackera honom.»
Härmed slutade förhöret. Under hela tiden, som det pågick, hade generalen gång efter annan med särskildt intresse synts betrakta Svenskes anlete. Sedan spejarne aflägsnat sig, kallade han honom till sig.
»Är min unge vän säker på», frågade han i sträng ton, »att det brefvet, som jag fick af honom, verkligen är af hans majestäts egen hand?»
»Jag mottog det själf af kungen», sade Svenske förvånad.
»Min unge vän», tillade han med ett egendomligt leende, i det han vände honom ryggen, »har fått ett godt härberge hos rådman Tillman, efter hvad jag hört. Det skadar dock aldrig att vara försiktig.»
Det var tydligt att en omkastning inträdt i fråga om generalens uppfattning om honom. Men orsaken?
När han kom ut i kansliet, hörde han ej längre talas om att han skulle sändas ut på någon längre ridtur. Han skulle stå till kommendantens förfogande, i händelse att något fientligt spordes på gränsen. Detta var allt han fick veta.
Medan han som bäst grubblade öfver denna händelse, kom Henrik emot honom. »Du bör nästa gång bättre se efter dina bref», sade han. »Se här. Det bref, du lämnade min far, är falskt.»
Nu steg Svenskes förvåning öfver alla gränser. Hur skulle han förklara detta? Han såg nu själf att det icke var samma bref, som han haft dagen förut, och dock voro sigillet och kuvertet desamma.
»Min far ville sätta dig i arrest såsom spion», fortsatte den förre, »men jag tog ditt försvar, och denna gången går du fri. I högkvarteret kommer du emellertid icke ... Här måste man hafva både sina ögon och öron öppna», fortfor han, då Svenske bedyrade sin oskuld. »Farväl nu till härnäst!»
Generalen hade stigit till häst och Svenske fick icke tillfälle att göra några vidare frågor.
»Hälsa borgerskapet», sade generalen åt kommendanten med ett småleende, i det han ordnade tyglarna, »att nu kunna kvinnfolken lugnt kläda af sig om aftnarna, ty från denna sidan lär ingen fara vara att förvänta.»
Öfverste Willebrand svarade icke. Men när generalen aflägsnat sig stod han kvar på samma ställe, en lång stund sedan den bortilande ryttarskaran försvunnit.
»Ingen fara å färde?» mumlade han för sig själf. »Men det förstås, de som höra till partiet bekymra sig föga efter folk och fästningar. Kan tro, go’ herrar, en svensk mot tio ryssar! – Alldeles som i salig kungens tid ... fanden själf måtte hålla stången mot tio af de röda kosackerna.»
Hans uppfattning af kosackernas krigsduglighet tycktes vara lika allmänt delad af de kringstående som hans missbelåtenhet med general en chef.
»När man icke har råd att köpa några fattiga bjälkar till nya kanonbäddningar, kan man så godt låta bli att föra krig», sade kapten Åberg, som var chef för artilleriet, i det han föraktfullt höjde på axlarna. »Om han stannat ännu några minuter, skulle jag lärt honom de tio budorden både fram- och baklänges.»
»Tror nog det», sade major Krabbe vid karelerna med ett försmädligt grin, i det han skrufvade sin stora peruk mera ned i nacken – »men hvarför, för böfveln, kunde min herre icke hinna med att göra det, då han var här? – Alla de där högdjuren förtjäna hvad de få. Hur var det nu, go’ herrar», fortfor han, då kommendanten tog afsked af dem. »Vi skulle ju känna på rådmanskosten i dag. Den är, ta mig böfveln, icke att förakta.»
»Vår unge kamrat», tillfogade kaptenen, »är själfskrifven i vårt lag. Hvad djäfvulen tjänar det till att se ledsen ut», afbröt han sig, då Svenske, grubblande öfver brefvets bortkomst, icke gifvit akt på majorens fryntliga inbjudning. – »General en chef är i sanning en mycket större nattmössa, så hatt han är, än alla vi ärliga mössor tillsamman, eller hur, herr kamrat?»
Svenske kunde icke återhålla en min af förvåning. Det var helt visst första gången som någon räknat honom till mösspartiet, och han visste ej om han skulle taga det för skämt eller allvar. Men han hade föresatt sig att icke uppenbara det mycket fåtaliga parti till hvilket han hörde, för att icke invecklas i enskilda trätor. Han tackade därför för bjudningen med en artig bugning och medföljde stillatigande, då en stund efteråt officerarne, med major Krabbe i spetsen, satte sig i rörelse mot det omnämnda huset.
Hos rådmannen hade de öfriga gästerna redan samlats för att, som det hette, fira åldermannens namnsdag, då den af major Krabbe anförda flocken inträdde. Den fryntliga husmodern var som bäst sysselsatt med att under krus och fjäs persvadera pastorn i staden, den lärde doktor Kamerarius, att stiga längre fram i rummet. Iklädd en hvit rynkad mössa och en vid långkofta af storblommigt triumphant, skulle hon kunnat tagas för stadens drottning, om icke hennes man, den lille fetlagde, jovialiske, ständigt smågrinande rådmannen, sett så föga majestätisk ut.
Sedan pastorn läst den sedvanliga bordsbönen, satte sig gästerna ned kring det rikligt försedda bordet.
Värden höjde sin refflade Nürnbergpokal och drack dem till, hvilken skål af dem samfäldt besvarades. Härefter vardt ordet fritt. Man kunde äfven se detta på major Krabbe; ty han fnös som en gammal stridshäst vid åsynen af stridsvimlet, då han såg den blanka vinkannan göra sin rund.
Allt sedan på tjugutalet hade denne gamle hedersman varit en trogen gäst i rådmansgården. Den väldiga krökta näsan, den stora, öfverlägset grinande munnen, den låga pannan, hvilken ännu mer nedtrycktes af den yfviga brunsvarta allongeperuken, de grå, krigiska knäfvelbårarna och de små plirande ögonen af samma färg bildade tillsamman en präktig typ af den tidens krigare, hvilka i den »hvita fradgan» och de »muntra historierna» sökte glömma den sanna vapenäran eller sökte sarkasmer mot de unges prat om kommande storverk.
En fullkomlig motsats till honom var hans granne, den sprättige kaptenen, hvilken i sin nymodiga peruk, gräsgröna byxor och blå rock med stora ducringer snarare tycktes hafva sin håg åt det ideala i lifvet än dess materiela njutningar – om det öfver hufvud taget kunde finnas något som han hade håg för eller icke klandrade. Krabbe hade en gång sagt ett ord om honom, som vunnit en viss ryktbarhet inom garnisonen: »Om Gud fader själf», hade han sagt, »skulle en dag presentera för honom alla paradisets skönheter, skulle han inom tjugufyra timmar vara trött på hela härligheten.»
Äfven vid detta tillfälle hade han naturligtvis något att anmärka och höll upp ölglaset mot dagen, i det han halfhögt mumlade några ord om färg och smak.
»Ja, bror Åberg, hvad vore väl bordet», sade Krabbe med tillgjordt allvar, »utan godt hembryggdt måltidsdricka?»
»Ett elakt och illa ansadt dricka medför sjukdomar», svarade denne trumpet, »såsom gikt och andra plågor.»
»Bättre än vår värds kan man, för tusan böflar, icke få. Detta säger jag dig, äfven om du tagit Kajsa Vargs och Winbergs kokböcker till din psalmbok och katekes ...»
Vinkannan, som i detsamma passerade förbi, kom Krabbe att afbryta meningen.
»Maken till pontak finnes, för böfveln, icke häller på hela kusten», återtog han efter en duktig klunk, i det han sög vinet ur sina stora knäfvelbårar. »Därför en skål för vår gamle redlige värd!»
»Det kostar sju glas.»
»Det var endast det han ville», hviskade kaptenen åt Svenske. »Allt som har en medfödd aning om ett torrt russin, ska’ min herre veta, heter här pontak – och all mat, som icke består af braxen i ölättika eller rofvälling, kallas kalasmat ... Det syns att hattarnas dåliga öfverflödskram ännu icke hittat vägen till gamla Finland.»
»I fält är kommissariatets kost ofta en läckerhet», sade Svenske anspråkslöst. »Salig kungen lefde ofta endast af succarjebröd och vatten.»
»Nå nå, min herre! Icke värdt att vara så anspråkslös. Sätter man ständigt sitt ljus under ena skäppo, kan det lätt hända att danken slocknar. För öfrigt är »i fält» och »i fält» just icke detsamma, och om detta leksakskriget är det ju icke värdt att mycket orda. Dansen tror vår general en chef kommer att bli åt sjösidan ... ha, ha, ha! ... Men detta vet nog vår unge kamrat, lika väl som ryssen, hvar den blir!» tillfogade han högt, i det han riktade ett menande ögonkast på Svenske, liksom han ville att denne skulle fortsätta.
Svenske, som hade svårt att förstå hvarthän kaptenen syftade, svarade endast med en stum nick. Men detta svar, så intetsägande det i själfva verket var, hade nära nog kommit rådmannen att släppa sitt stora Nürnbergglas i golfvet. Äfven på de öfrige syntes det öfva en märklig inverkan. Det syntes tydligt att man hade missräknat sig på honom och det dröjde en god stund, innan samtalet åter kom i gång.
Det var majoren, som först lyckades finna ord för sina tankar.
»Jag var med Armfelten anno tretton», sade han och lade båda armbågarna på bordet. »Då var det andra bullar i ugnen. Hela landet var så rensopadt, att den måttligaste sparf kunnat hungra ihjäl endast genom att flyga öfver byarna.»
»Ja, Gud nåde oss för stora ofreden», inföll husmodern – som hittills moltegat, utom då hon förmanat sin dotter att sitta rak vid bordet och inte spilla på den nya kornlärftsduken eller det rara kalminklifstycket. – »Det var icke mer folk kvar i min hembygd än att då gudstjänsten skulle hållas en söndag, flög en orrhöna upp ur predikstolen just då prästen skulle dit upp för att börja sin predikan.»
»Ja, det är sant», inföll rådmannen, »för detsamma hörde jag i fjor på Sibbo vintermarknad af en trovärdig karl från den nejden. – Men förse er nu, go’ herrar», tillade han med en förtrolig blinkning åt det håll där Svenske satt, »af portugisvinet. – Man kan inte så noga veta hvad morgondagen för med sig.»
»Præsens est certior hora», svarade pastorn, som ändtligen lyckats svälja den sista klänetten. »Det är: kommande stund är oviss eller: blott den närvarande timmen är tillförlitlig, eller ännu bättre: Horæ non ulli similis producitur hora, det är: ingen dag är lik den andra eller ...»
»Skam ta den som spottar i glaset, ty han får intet mer», skrattade majoren, plirande med ögonen. »Ett förböfladt bra bibelspråk! Icke för det min utslitna kastorhatt är värd så mycket som ett ruttet lingon, men jag skulle ändock vilja hålla upp den mot alla mäster Jobst Doblins och Mårten Ströfvings timmerstockar, att min högvällärde vän tänker fortare än en häst äter hafre ...»
»Nu vill Krabbe ställa sig in för en vacker likpredikan», inföll kaptenen med ett försmädligt ögonkast. – »Jag skulle därför föreslå att man hoppade öfver både parentes och nativitas och endast stjälpte ur ett ölstop på grafven och skref i botten af detsamma: educatio, conjugium et vita.»
»Det gällde icke dina timmerstockar, och då kan min herre vara tyst», röt majoren, då de öfrige inföllo i kaptenens skratt.
»Timmerstockarna trodde jag annars hörde till brors hemliga sportler.»
»Och dem har icke hvarje sprätthök rätt att skrifva sig på näsan», skrek majoren, allt ursinnigare.
»Skock tunnor attan, bror Krabbe», inföll nu rådmannen med hög röst, i det han reste sig upp från sin stol, för att göra sig bättre hörd, »vår vän kaptenen talade ju icke ett enda ord om höga öfverhetens bränsle, och icke häller så vidt jag kunde förstå om de timmerstockar som vi alla veta att kära bror själf brukar draga på, då han fått smaka på en god klunk starköl.»
Detta sätt att afleda samtalet uppväckte mycken munterhet bland de öfriga gästerna, och majoren, som icke gärna kunde neka till möjligheten af detta påståendes riktighet, tog förklaringen för god, sedan han till yttermera visso hört den upprepas ett par gånger.
Allt sedan han på ett så mystiskt sätt tilltalats af kaptenen, hade Svenske afhållit sig från att deltaga i samtalet. Förlusten af kungens bref gjorde honom för öfrigt icke böjd att lyssna till de andres skämt. Han hade hoppats att få beröm för sin snabba färd och redan från första stunden vinna generalens välvilja. Och i stället hade han kommit fram som en dummerjöns, hvilken hade en väns borgen att tacka för att han icke genast fängslats.
Förmodligen funno sig hans grannar vid bordet slutligen sårade af hans tystlåtenhet; ty efter några frågor rörande den sannolika utgången af fälttåget hade de dragit sig alldeles undan. I stället för att åhöra rådmannens vidare utläggningar i politiken tog han därför, så snart måltiden var slut, afsked.
I stället för att följa gatan rakt fram, kom han nu att af en händelse vika af till vänster långs sjöpalissaden. Aftonen var utmärkt vacker och då han såg en trappa i närheten, beslöt han att stiga upp på vallen för att skaffa sig en öfversikt af terrängen framför fästningen. Och väl uppkommen på vallsluttningen af den högt liggande redutten Faber, kunde han icke nog beundra nejdens skönhet.
Han kunde nu med ögat följa den väg, på hvilken han inkommit i fästningen och som öfver vindbryggan ledde utåt fältet. Nedanför den branta backsluttningen delade den sig. Den ena väggrenen fortsatte rakt fram åt ryska sidan, den andra aftog åt höger långs sjöstranden, alltså åt svenska sidan. Den höga tallskogen, i hvilken båda vägarna fördjupade sig, begränsade synranden åt alla sidor.
Trakten var nästan ödebygd. Endast i närheten af vallen syntes några små stugor med torftak. Invånarne hade ännu icke utsökt åt sig nya byggnadsplatser utanför de skyddande fästningsvallarna och Lappvesi kyrka, som nu reser sitt torn i själfva vägknuten, skulle ännu länge få vänta på sin grundläggning.
Utom de nämnda kojorna var en hög väderkvarn den enda byggnad som ådrog sig Svenskes uppmärksamhet. Hon låg på en tämligen brant backe, strax till vänster om den väg som ledde åt svenska sidan. Svenske begrep genast att denna backe var genom sin höjd en farlig punkt i händelse af ett anfall mot fästningen. Efter hvad han trodde sig märka ledde dock den bortvända sluttningen ner emot en sumpig däld, öfver hvilken det kanske ej var så lätt för en fiende att framföra några kanoner. På andra sidan om denna däld framstucko några enstaka mindre tallar, hvilka småningom samlade sig till tätare småskog, bildande sålunda den höga furuskogens på samma gång förvakter och spejare.
Svenske lät blicken följa utefter skogsbrynet för att utröna, hvar fienden, i händelse af anfall, sannolikast, skulle uppföra sina batterier. Förhöret och i synnerhet de dunkla yttranden, som fällts under middagen om en blifvande strid, hade nämligen uppjagat hans inbillning i hög grad, så att han kände sig som vore han i närheten af en fara, ändock han icke visste från hvilket håll hon närmade sig.
Plötsligt väcktes han ur sina funderingar genom några halfhögt yttrade ord i hans närmaste grannskap. Han vände sig hastigt om för att efterse om någon af de andra gästerna möjligen följt efter honom. Men i den dunkla skymningen kunde han icke upptäcka någon mänsklig varelse. Han steg högre upp på bröstvärnet, för att bättre kunna se ned i grafven. Men icke häller där kunde han varseblifva någon. Han fann detta så mycket besynnerligare som han på röstens tonfall tyckte sig igenkänna en bekant.
Han skulle just lämna vallen, då rösten på nytt hördes, denna gång från motsatta sidan af pålverket, och nu kunde han tydligt urskilja hvarje ord.
»Förhållandena i S:t Petersburg utveckla sig allt gynnsammare», hörde han. »Vår dyrkansvärda prinsessa är likväl i största behof af vår hjälp.»
»Det är ännu omöjligt att göra något», svarade en annan i lägre ton. »Senast i dag gjordes ett försök, men det strandade på hans vanliga indifferentism. Han är sträng som Regulus och dygdig som Cato.»
»Då måste Wrangel skickas fram. En ryss är för honom som ett rödt skynke för en ilsken tjur.»
»Wrangel gör de facto allt som den andre icke önskar. – Men hur många man skickas emot honom?»
»Är ni rädd, min bäste? Endast ett par regementen af de farligaste motståndarne till revolutionen. Det är svårt att taga mera folk genom skogarna.»
»Hvad säger Chetardie om saken?»
»Excellentissime – och Crepi äfven.» –
»Mais que faire, om den tvärviggen vägrar?»
»Har nog ingen fara. – I nödfall bör han tvingas. – Var utan all inquiétude, min vän. Jag skall nog veta smida järnet, medan det är varmt ...»
Nu tystnade rösterna, hvilkas samtal på det högsta retat Svenskes nyfikenhet. Skulle några hemliga planer verkligen vara å bane? Hans morbrors afskedsord jämte det som förefallit under middagen gåfvo honom full anledning att misstänka hvad som hälst. Han beslöt därför att försiktigt smyga sig ned i grafven för att om möjligt från yttre grafbranten, genom någon springa i pålverket, utforska hvilka de samtalande voro.
Men knappt hade han uppkommit på bröstvärnets yttre sluttning, då ett doft buller nådde hans öra, som kom honom att öfvergifva denna plan. En blick på den dunkla kvällhimlen öfvertygade honom genast att hans första gissning, att det var åskan, var falsk. Bullret liknade mera det aflägsna dånet af en stor ryttarskara. Nu kunde han tydligt höra att det närmade sig skogsbrynet på andra sidan slätten. Han kunde tydligt urskilja hofslagen och prasslet bland grenarna i småskogen. Och innan han hunnit bilda sig någon föreställning om hvad som kunde vara å färde, utbredde sig ur trädens slagskugga en mörk massa, hvilken rörde sig snabbt fram emot fästningen öfver den nu i klart månsken liggande delen af fältet.
Han kände hur marken darrade under hofslagen. Var det förvakten, som flydde inåt fästningen, förföljd af fienden? Men styrkan var för stor. Eller var det måhända något fientligt öfverrumplingsförsök? Varningsropet ljöd nu från post till post utefter vallarna. Trummorna kommo i rörelse inne i staden. Vindbryggorna reste sig upp i luften. Soldater och borgare skyndade om hvarandra att besätta vallarne. Inom några minuter stodo artilleristerna färdiga vid sina stycken med glimmande luntor i händerna.
Men den sig närmande ryttarskaran tycktes förakta faran. I ett enda fyrsprång syntes den vilja sätta öfver den djupa grafven och de höga vallarna. Då, utan att ännu ett skott lossats, uppkom en skockning i leden. De stannade, liksom befälhafvaren i sista ögonblicket skulle tvekat. Hästarna vrenskades och gnäggade, medan de sparkade upp sanden omkring sig. Men det varade blott ett ögonblick, i det nästa var hela den stolta linien i vild flykt mot skogsbrynet. Fåfängt ansträngde vakterna på vallen sina ögon för att upptäcka några ryttare. Det hela var som en spöksyn.
Liksom de öfriga åskådarne stod Svenske slagen med förvåning öfver hvad den kunde betyda. Då fick han se Lars, som äfven skyndat ut.
»Nå Lars, hvad säger du om sådan klappjagt?»
»Skulle kanske kunna säga något, hans nåd ... Tycker nog det hade varit bäst att icke ställa till så mycket väsen för så’nt varsel.»
»Varsel? – Säkert endast något kosackskämt.»
»Inga kosacker, hans nåd. – Svarta hästar ... stora fladdrande vingar ... ej en enda ryttare.»
»Äro dina spöken framme så tidigt på aftonen, då torde vara skäl att vi se till hästarna, så att inte tomtegubbarne stjäla bort fodret.»
»När man försummar Guds hus och i stället äter kräsliga rätter och umgås med syndiga lustar och begärelser ...»
»Käre Lars, spökena får du ha för dig själf, men predikningarna bör du öfverlämna åt våra präster, som du ju håller så mycket af. Bäst gör du dock, om du lämnar mig i fred för bådadera.»
»Jag har, gudnås, varit en så syndig människa», mumlade Lars med gråtmild ton. »Men nu är jag omvänd.»
Svenske var icke i lynne att vilja höra hur grundlig Lars’ omvändelse var, då han kände honom tillräckligt för att förstå att han upptäckt någon ny ölsort och var på väg att återse den hvitklädda flickan, i hvilket fall det vore bäst att han vore inomhus. Han tillsade honom därför att följa sig till stallet.
Här möttes han redan utanför af vänskapliga gnäggningar och på de stora ögonen, som lyste som eldkol i halfdunklet, såg han, så snart han stigit in genom den låga stalldörren, hvar hans häst befann sig, vid hvilken han för hvarje dag kände sig mer fäst.
»Se, det var så, att han blef litet sömstucken i
går», mumlade Lars, i det han förgäfves sökte tända ljuset i den spruckna hornlyktan.
»Sömstucken? – Hvad pratar du för dumheter», utfor Svenske häftigt. »Har jag icke sagt att han icke fick omskos, förrän jag sade till därom?»
»Går nog fram ändå, fast jag linkar ett slag, sa’ amiral’n med kopparbenet.»
»Skon är väl borttagen? Inte? Nå skynda dig då, för böfveln.»
»Kommer fort, sa’ han som klef ut genom fönstret. Det är blott den ena hofven, ty den lymmeln fick inte röra de andra hofvarna. – Han svor på att han skulle göra en sko så nätt, att hon skulle anstå själfva den vackra rådmansdottern.»
»Hvilken pratar du om? Hvad var det för en gynnare?»
»Han sade att han kände hans nåd.»
»Kände mig?»
»Ja, och så talade han så godt om gamle kungen och bjöd på utmärkt starköl och ...»
»Jag har en gång för alla sagt ifrån att du ej får släppa obehörigt folk till våra hästar», sade Svenske allvarligt. »Kom ihåg hvad du själf gjorde i Åbo. – Låt nu den sjuka foten stå öfver natten på fuktig lerjord och håll ett godt öga på den andre hästen, så att icke äfven den blir otjänstbar. – Om det finnes något fel på honom i morgon, är du icke längre i min tjänst.»
Denna skarpa tillrättavisning gjorde Lars med ens nykter. Det var första gången som hans herre lät honom förstå, att det fanns en gräns som icke fick öfverskridas ens af trotjänaren. Också var det med uppriktigt hjärta som han lofvade att förr skulle trollen få dränka honom lifslefvande än att ett tagelstrå skulle röras på hästarna.
Då Svenske återkom till rådmannen, sutto gästerna ännu vid sina vinkannor. Endast pastorn och majoren voro sysselsatta med att rulla tärningarna i brädspelslådan.
»Skock tunnor attan», ropade den sistnämnde mot Svenske, då han inträdde, »trodde jag icke att du redan gifvit dig på hemvägen för att skrika något i öronen på generalen.»
Svenske ansåg det icke löna mödan att, i den sinnesstämning majoren befann sig, fordra något slags upprättelse, utan nämnde blott i få ord att han hört ute i staden att larmet uppkommit till följd af några lösa kosackhästar, hvilka man sedan tagit fatt på vid Armilavakten.
Om än det besynnerliga uppträdet kunde på detta sätt få sin helt naturliga förklaring, kvarstod likväl för Svenske det hemlighetsfulla samtalet på vallen såsom en olöst gåta. Äfven berättelsen om hofslagaren, som sökt fördärfva hans häst, gjorde honom åtskilligt hufvudbry.
Under natten väcktes han af ett nytt larm. Nu var fienden, skrek man, i fullt tåg öfver gränsen. Så snart Svenske hunnit kläda sig, skyndade han därför till kommendanten.
Men denne tog ingen vidare notis om honom. Och på Svenskes fråga, om han befallde att han skulle stanna kvar, svarade han tvärt att han redan afsändt alla rapporter som han funnit af nöden.
Efter en lång ed tillade han att som »hans hetlefrade unge herre» ändock bara vore till förargelse och besvär, kunde han gärna begifva sig hvart åt fanders han själf funne för godt. Men toge han vägen öfver Fredrikshamn, kunde han göra honom den tjänsten, så vida han kom ihåg det, att nämna för generalen en chef att ryssarne gått öfver gränsen. Svenske, som äfven tog humör, svarade helt snäft att han skulle följa anvisningen.
Han hade icke hunnit långt från fästningen, då uppstigande dammoln utefter vägen, enformiga ljud af trummor och glittrande bajonetter gåfvo tillkänna en mötande större truppkolonn. Var det den svenska hären som närmade sig? Då vore hans färd slutad. Han höll inne sin häst. Men han kunde icke uppskatta de mötande trupperna till mer än på sin höjd några tusen man. De hade synbarligen mycket brådtom; ty soldaterna hade tagit af sig rockarna och gingo i de långa gula västarna och deras skäggiga anleten voro böjda mot marken. När de kommo närmare, besannades hans antagande. De marscherandes matta, blodsprängda ögon talade om outhärdliga ansträngningar, då de blickade upp i drömlik dvala mot den ensamme ryttaren som bröt deras led.
»Hör hit, min herre!» ropade generalen, som red i têten för den andra bataljonen i ordningen, »hvart skall man rida?»
»Till högkvarteret.»
»Hälsa då general en chef att han må ligga stilla så länge han gitter, ty nu går gamle Wrangel på eget bevåg och eget ansvar mot ryssen.»
»Hoppas, herr general, att vi andra snart få följa efter.»
»Gör mans det, unge man, gör mans det. Det är nog en annan lek, detta, för sprätthökarna och hattjunkrarne, än att föra stat på Riddarhustorget och acortisera damerna på assembléerna i Stockholm.»
I det generalen med själfbelåtet leende yttrade dessa ord, återtog han sin plats i kolonnen och hälsade Svenske med handen till afsked.
En stund därefter var Svenske åter allena med Lars. Den ena afdelningen efter den andra hade slingrat sig fram genom de böljande sädesfälten och försvunnit i det bakomvarande skogsbrynet. Ännu hördes en stund deras trummor, som gåfvo genljud från bergen; men snart blef äfven tyst åt den sidan.
Utan att möta något annat anmärkningsvärdt, inträffade Svenske på kvällen i Qvarnby, där han, sedan general en chef nu blifvit fullkomligt öfvertygad om hans pålitlighet af sin son, till hvilken han satte ett obegränsadt förtroende, gaf honom order att tidigt följande morgon rida öfver till general Wrangel med uttrycklig befallning att i det längsta uppskjuta striden. Wrangels marsch hade väckt generalens största förvåning, då den icke blott var ett brott mot föregående order, utan stred fullkomligt mot de mått och steg, som han själf endast få timmar förut uppgifvit sig ämna vidtaga. »Men han hade ej velat», hade han skrifvit till Buddenbrock, »lämna Willmanstrands besättning och invånare till spillo, utan ville – ledd som han var blott af mod och deltagande – gå fienden till mötes.»
Hvad följden af hans egenmäktiga tilltag skulle blifva, var icke svårt att inse, om icke Buddenbrock hann att i rätt tid komma till hans understöd. Och detta var icke lätt. Det kräfdes åtta mils marsch på de uslaste vägar. Hästarna, som för den ringa fodertillgångens skull varit spridda på bete på en yta af flere mils omkrets, hade emellertid nu blifvit hopsamlade, och om bara Wrangel kunde uppskjuta striden ännu ett dygn eller taga skydd bakom Willmanstrands vallar, skulle Buddenbrock med säkerhet hinna fram till hans understöd och hejda fienden. Sista rapporten, som Buddenbrock nyss mottagit, då Svenske kom till lägret, hade likväl gifvit vid handen att Wrangel, såsom hörande till mösspartiet, var alltför afundsjuk på en af hattpartiets förnämsta ledare för att med honom vilja dela segerns, som han trodde, lättvunna lager och därför sannolikt högst ogärna skulle hålla sig på defensiven.
Hvarje sekund var därför dyrbar för Svenske och han pressade gång på gång sin häst att falla i galopp, med den påföljd att denne snart vardt alldeles uttröttad. Svenske måste därför med våld taga en ny. Men denne var en usel krake, som snart låg flämtande på vägen, ur stånd att mera resa sig.
Denna motgång var så mycket större, som det endast återstod en fjärdedels mil fram till fästningen. Men kosta hvad det ville måste han hinna dit innan det blef för sent. En gång för alla ville han gifva ett prof på hvad han dugde till. Med rask takt borde han vara framme på kortare tid än en halftimme.
Ännu hade han ej hört något skott från Willmanstrandssidan. Mötande ryttare visste ingenting om något anfall. En af dem berättade till och med att fienden vändt tillbaka öfver gränsen.
Han hade just hunnit lossa sin väska från sadelbommen, då en ryttare visade sig uppe på backkrönet. Han kände genast igen att det var Schulenberg, på den svarta peruken och den tillgjordt förnäma hållningen. När denne fick se Svenske, hälsade han förtroligt, men tycktes mån om att ofrågad få fortsätta sin väg.
»Hvarthän, herr kvartermästare – är striden redan börjad?» frågade Svenske, icke utan ironi, då han såg att Schulenberg icke gjorde min af att stanna.
»Jag måste skynda. Öfver trettitusen ryssar äro som bäst i färd att förgöra vår lilla hop.»
»Och ni rymmer fältet?»
»Potz donner, min herre, en lägligare tid och ni skulle få göra bekantskap med min klinga.»
»Låna mig blott er häst i stället, kamrat, kunna vi uppskjuta den affären till en lägligare dag», sade Svenske leende. – »Äfven för mig är hvarje ögonblick dyrbart. Jag har generalens en chef order och måste hinna fram innan striden börjar. Jag tillåter mig därför att låna ert sto för några timmar», tillade han i det han grep fatt i betslet.
»Är min herre förryckt?»
»Mitt fulla allvar ... lämna mig er häst. Kanske arméns öde beror på om jag är framme i tid.»
»Om ni än vore en ny Simson, kunde ni intet uträtta där. – De våra komma för öfrigt snart denna väg tillbaka. – Jag har själf måst bana mig väg genom de ryska linierna för att utfinna den bästa återtågsvägen. Har ni icke hört hur det skjutits i flere timmar? Au revoir, min herre!»
I det Schulenberg yttrade dessa ord, gaf han sin häst sporrarna och slog i detsamma till Svenske med handtaget af sitt ridspö så att denne måste släppa sitt tag. I nästa ögonblick var han försvunnen.
