Eros' begravning

by Hjalmar Bergman

DEN OLYCKLIGE YNGLINGEN.

Året innan jag slutade skolan fick min klass en högst remarkabel tillökning i en yngling från Stockholm, som helt oförhappandes placerades bland oss. Dopnamnet var Arthur och tillnamnet vill jag förtiga, då det tör vara alltför känt. Han var jämnårig med oss andra, sjutton eller aderton år, men mera utvecklad än vi i alla hänseenden. Vi betraktade honom med en viss misstro och gåvo oss till en början ogärna i lag med honom. Han ägde dyrbarheter, som man då för tiden inte brukade finna hos skolgossar, såsom guldklocka och kedja, pärlknappar till skjortan med mera. Det stötte oss. Slutligen upptäckte vi, att hans tröja var av silke och att han närmast kroppen bar en guldkedja med en tämligen stor medaljong av samma metall. Det retade vår nyfikenhet och vi frågade, om han i medaljongen bar sina föräldrars porträtt. Då gjorde han antydningar, som ännu mer eggade oss, så att vi till sist lockade honom med oss in på avträdet, där vi slogo omkull honom och fråntogo honom medaljongen. Den innehöll ett porträtt, huvudet av ett vackert fruntimmer; men det märkliga var, att porträttets ögon voro genomstungna, munnen sönderskuren och kinderna prickade med knappnålsstyng. Arthur röck ifrån oss medaljongen, han snyftade av vrede och bearbetade oss med ett sådant raseri, att vi voro ganska förlägna.

Emellertid blevo vi snart förtroligare med honom. Han var en god och frikostig kamrat och obegripligt slängd i att ljuga bort alla obehag såväl för sig själv som för oss. Han blev vår ordningsman och på honom lassade vi alla våra förtroendeuppdrag, enkannerligen sådana, som gingo ut på att draga herrar lärare vid näsan. Undantagandes en viss snobbighet i klädseln och ett ständigt kammande och pomaderande, tvättande och nagelpetande funno vi ingenting att klandra. Och sedan vi sönderbrutit en liten öronslev av elfenben, som blivit oss för mycket, tyckte vi rätt bra om honom.

Men det blev mig förunnat att upptäcka hans svaga sida. En dag sa han till mig:

Jag trivs i den här staden för dess många kvinnors skull.

Finns det då flera här än annorstädes? frågade jag i min enfald; och han svarade:

Du begriper inte, vad jag menar. Kvinnor kallar jag blott sådana fruntimmer, som man kan få lust till och har någon utsikt att komma över.

I min lantliga oskuld vågade jag inte annat än låtsas begripa. Jag släppte mig lös i lättsinnigt tal och bredde på efter bästa förmåga för att icke ställa oss i löjlig dager inför en yngling från en annan stad och läroverk. Ty fruktan att göra sig löjlig övervinner hos ungdomen även den starkaste dygd. Han blev då helt förtrolig, tog mig under armen och sa:

Jag vet inte, hur du har det ställt, men jag för min del kan inte leva utan kvinnor. Hemma fick jag inte stanna, därför att jag hade ett förhållande med min mors sällskapsdam. För resten skulle jag inte ha brytt mig om henne ifall det inte varit för att reta dem därhemma. Och här ska du få se.

Han tog ur västfickan ett papper, på vilket han ej utan skicklighet avbildat ett ungt naket fruntimmer i en betänklig ställning. Då tog äntligen dygden hos mig överhanden, så att jag bannade honom och ryckte ifrån honom papperet. Och jag har det ännu i mina gömmor, fast jag först tänkte bränna det. Men det var ju icke det unga vackra fruntimrets fel, att en liderlig lymmel avbildat henne, och därför blev hon sparad. Emellertid lät jag kamraterna veta, vad jag erfarit, och de ropade med en mun:

Tro honom inte! Han skryter!

Ty för oss var detta någonting oerhört, som kränkte vår världsåskådning. Visserligen roade vi oss ibland med rätt mustiga berättelser och voro i fantasin lika hemmastadda under kjolen som ovan. Men vi hade en förnimmelse av att själva händelsen borde inträffa först efter avlagd mogenhetsexamen, som icke utan orsak bar sitt namn och som var en vändpunkt i den bildade mannens liv. Vårt umgänge med könet bestod däri, att vi varje afton sleto Storgatans borgmästarstenar i sällskap med en trofast väninna.

Nykomlingen däremot hade andra seder och snart kommo de besynnerligaste rykten i svang. Inom kort utpekades än den tjänstflickan, än den sy- eller bodmamsellen som offer för hans förförelsekonster. Och hur skall man förklara hans framgång hos dessa stackars flickor? Jag kan utan skryt säga, att jag själv var en vida vackrare yngling, fast min anständiga blyghet ständigt legat mig i fatet. Hans hår var alldeles korpsvart om det nu ska vara någonting, och ögonen tämligen stora och lysande. Munnen var liten, smal, högröd och till formen elak. Mest framträdande var ansiktets onaturliga vithet; och vare sig detta var hans medfödda hudfärg eller redan en följd av utsvävningar, så gjorde den i alla händelser ett egendomligt intryck. Staturen var i mitt tycke för klen, fast välväxt. Verkliga orsaken till hans lycka hos könet var säkerligen hans dristighet och framfusighet och de stackars småstadsflickornas ovana vid dylik hardiesse. Huru som helst så vet jag med visshet att han gjorde många erövringar och alla så grundligt att tårar och elände följde honom i spåren.

Vi kamrater måste naturligtvis ogilla hans liderlighet, men det skall icke förnekas, att vi beundrade hans dristighet och företagsamhet. Även då dessa egenskaper ställas i de svartaste lasters tjänst, avtvinga de ungdomen beundran: ett faktum som kan kallas sorgligt men knappast underligt, ty mänskligheten kan möjligen existera utan dygder men omöjligen utan dristighet. En och annan började så smått träda i hans fotspår. Och till mig sa han:

Tänker du leva i många hundra år, eftersom du inte börjar i tid? Tror du dig inte om att på egen hand skaffa dig en flicka, så tag den och den. Jag har tröttnat på henne och du är min bäste vän. Sådan och sådan är hon.

Han beskrev henne på det skamlösaste sätt. Min fattigdom skyddade min kyskhet och jag hade starkare skäl än han att vilja bevara folks goda tanke om mig. Andra visade mindre fasthet än jag. De stackars töser, som övergivits av förföraren, sökte tröst hos hans vänner. Några förföllo till fullständig sedeslöshet och gingo snart ur hand i hand och detta ingalunda av vinningslystnad, utan därför att de blivit slavar under ett begär, som för tidigt väckts. I vårt lilla och beskedliga samhälle införde han på några månader ett lättsinnigt leverne, som filosofer av betänkliga skolor skulle behövt årtionden att propagera. Lasten vinner sina största segrar tack vare exemplets makt.

Det kan tyckas underligt, att ingen stävjade den tygellöse pojkens framfart. Men dels var det ej många bland de äldre, som erforo något därom, ty om någonting kom i dagen, sköto flickorna skulden på andra och läto Arthur gå fri. Dels hade han vissa egenskaper, som tillvunno honom även äldre personers aktning. Han var orädd och hade en verklig mani att rädda folk ur livsfara. Under svag-is-tiden bedrev han ett riktigt småpojksfiske vid åstranden och hans hjälterykte tog icke ens skada av vissa pysars påstående, att den ädelmodige räddaren först knuffat i dem. Ej heller vunno de illasinnade tilltro, som förfäktade att han antänt ett träruckel för att få tillfälle att i sista stund släpa ut en gammal lemmalytt käring. Hur som helst så var han i alla fall ett stycke hjälte; han fick stora lovord och hans dygders heder kommo hans laster till godo.

Dessutom var han älskvärd mot alla utom mot dem, han älskade. Han hade alltid något skoj för sig, som livade upp folk. Han stiftade föreningar och bildade teatertrupper, ställde till med baler och anförde storartade gåsmarscher, han slog ut fönsterrutor hos förhatliga lärare och var en mästare i alla sorters serenader, både de angenäma och de oangenäma. Han var korteligen trevlig. Jag höll av honom och kunde inte annat än sörja över hans lättsinne. Men han sa:

Det där begriper du inte. Ditt liv är utstakat. Du kommer att bli präst och gifta dig tre gånger med tre barnrika änkor. Du blir nittio år och på din gravvård skall dina dygder inristas av dina barn. Med mig är det annorlunda. Jag dör snart och tänker inte försitta tiden.

Förvisso, medgav jag, kommer du att dö snart, om du fortsätter med detta levernet.

Då föreföll han ett ögonblick betänksam och jag minns ganska väl hans vita ansikte just från den stunden. Det liknade snarare en åttaårings än en adertonårings. Plötsligt sa han:

I så fall gjorde jag min kära mamma en stor tjänst. Hon har aldrig kunnat tåla mig. Och inte jag henne.

Jag blev alldeles försagd vid denna bekännelse, som tycktes mig både orimlig och hemsk. Ty själv har jag alltid satt det fjärde budet bland de yppersta, mest bindande och självklara. Han såg min förlägenhet och mina tvivel, att jag hört rätt. Då ryckte han hastigt upp sin medaljong, höll dess bild framför mina ögon och utbrast med en lidelse, som man väl aldrig får varsna hos vuxet folk:

Här har du henne! Och tro du mitt ord: hon har aldrig så mycket som kysst mig eller sagt mig ett gott ord! Men jag sticker henne var kväll ett styng. Det är min aftonbön.

Jag sa ingenting, men från den stunden höll jag mig borta och kom honom inte nära, viss att en olycka väntade honom.

Han drabbades till slut av olyckan; hans synder fingo sin lön. Några veckor före studentexamen försvann han ur skolan och i förtroende meddelade man oss orsaken, förmenande att exemplet borde avskräcka. En vanskött sjukdom, som lasten ådragit honom, hade tagit en så elak vändning, att han måst föras till lasarettet för att undergå en operation, som skulle rädda livet på könets bekostnad. Jag tror, att de bland oss, som deltagit i hans utsvävningar, sovo tämligen illa den natten och under de följande dagarna kände sig ynkligare än om de haft sju dödliga sjukdomar i kroppen. Måtte icke skräcken ha släppt dem för tidigt!

Jag för min del beklagade djupt hans öde och prisade min egen ståndaktighet. Men examen stod för dörren och jag hade icke någon tid över för den olycklige ynglingen. Först då jag med stor heder bestått mitt prov, erinrade jag mig honom åter. Jag erfor, att han alltjämt vistades på lasarettet som konvalescent. Jag gjorde honom ett besök.

Han låg klädd på sängen, avmagrad och om möjligt blekare än förr men eljest sig tämligen lik. Mina tafatta och måhända något klumpiga försök att trösta avfärdade han med smutsiga skämt. Först då jag uppmanade honom att bära sitt öde med tålamod och ägna sitt liv åt någon stor och god gärning, som kunde ersätta förlusten av kärlekslycka och familjeliv, tog han saken allvarligare och yttrade:

Tror du, att jag tänker överleva det här? Då känner du mig inte.

Därefter utgöt han sig i hädelser och smädelser mot livet och den Högste, smutskastade allt och lämnade intet rent. För att avbryta dessa styggelser frågade jag, hur hans mor tagit hans olycka. Han svarade helt vårdslöst, att hon i varje fall borde ha varit förberedd, eftersom han aldrig stuckit under stol med sitt leverne utan, tillfrågad därom, snarare överdrivit än mildrat. Jag fann ingenting vidare att säga den unge cynikern utan tog ett tämligen hastigt och kyligt farväl. Jag räckte honom handen.

Han tog den. Men plötsligt satte han sig upp till hälften, drog mig till hälften ned, slog armarna kring min hals. Och han brast i en gråt—och Gud skone mig att höra den engång till. Han låg i famnen på mig, hjälplös och ömklig som en liten barnunge, och jag visste inte, vad jag skulle göra. Till sist gick gråten ned i snyftningar och snyftningarna övergingo till ett lågt rabblande mummel, vilket jag slutligen uttydde som:

Mamma, mamma, mamma—

Då tänkte jag: Den förstockade har veknat; han vill tala vid sin mor. Jag gjorde mig lös och skyndade att uppsöka en sjuksyster, som jag underrättade om hans bön. Hon såg helt bestört på mig och svarade:

Hans mor har visserligen varit här men for redan för en vecka sedan. Det måste råda ett hemskt och besynnerligt förhållande dem emellan, ty då han fick veta, att hon var här, blev han ursinnig och förbjöd oss att släppa in henne. Och hon visade icke någon stor lust att träffa honom utan avlägsnade sig.

Jag återvände till den olycklige ynglingen, som nu var fullkomligt lugn och låtsades om intet. Vi togo avsked.

Vad mig beträffar, så visade han sig sannspådd. Jag blev präst och gifte mig tre gånger med barnrika änkor. Nu återstår endast gravstenen med de inristade dygderna, slutet på en obetydlig men hederlig levnad. Om min ungdomsvän visste jag i många år blott det, att han för egen räkning varit mindre sannspådd och alltjämt levde. Tänkte jag någon gång på honom, vad väl sällan skedde, betraktade jag honom som den olyckligaste människa på jorden. Ty jag har alltid haft en klockarkärlek till barn och synnerligast till mina egna. Fast de orsakat mig många umbäranden, har jag haft min fröjd i att se dem beta och växa som killingar. När den sjunde kom till upphörde jag att röka och det klara bondvattnet kom på mitt bord; vid den tionde avstod jag från att se gäster i mitt hus; tolvan tog ifrån mig böcker och tidskrifter; efter fjorton har jag inte skaffat mig nya kläder; sexton vande mig av med snuset och förbjöd mig att giva allmosor, vilket faller sig svårt för en präst att underlåta. När den sjuttonde och sista kommit till världen, beslöt jag att icke vidare besöka min kära hustru. Det var det allra värsta men oundgängligt, om jag inte ville avstå från att äta. Så sköt då självbevarelsedriften en regel för den porten.

Men den olycklige ynglingen återsåg jag för ett tjugutal år sedan, då jag var på prästmöte i en stad, som jag inte vill namngiva. Där hade nyligen invigts en makalöst grann krog, som skulle vara förgylld från ovan till nedan, och det tyckte jag var underbart. Så att jag sa till mig själv: Nu har du predikat så många gånger mot de rikas fördärvliga lyx, att du ock bör se den. För resten ska du ha någonting att berätta för barnen, när du kommer hem. Alltså steg jag dristeliga in, satte mig i ett hörn av salen och beställde en kopp kaffe. Krogen var verkligen syndigt grann och vacker, men min uppmärksamhet fästes dock mest vid det lysande följe av damer och herrar, som fyllde den. En liten lantpräst, som vallar sin hjord på magra tegar, känner sig bortkommen i sådant sällskap, förlägen och en liten smula förargad. Ty även om man med glatt mod vandrar den smala vägen fuller övertygad om, att den är den rätta, känner man understundom en viss nedslagenhet vid anblicken av dem, som förstått att taga sig fram på den breda.

Jag satt alltså i skymundan och filosoferade vid min kaffekopp, då jag varsnade en man, som av allt att döma var ett strå vassare än alla de andra. Hans hållning var rak, hans gång majestätisk och varhelst han framskred, hälsades han med aktning. Men han var ingen annan än min skolkamrat, Arthur, den olycklige ynglingen. Jag kände genast igen honom, fast han mycket ändrats. För spenslig förr, för bred nu. Det smala, vita ansiktet rött och pussigt. Jag jämförde i sinnet den hjälplöst gråtande pojken med den trygge, ståtlige mannen. Och ehuru att jag väl bort glädja mig åt förvandlingen, gladde jag mig icke.

När han kommit i närheten av mitt bord, reste jag mig och gick emot honom. Jag frågade: Känner du mig? Nej. Han kände mig ej fast jag förändrats vida mindre än han. Jag nämnde mitt namn; han betraktade mig helt bekymrad och svarade:

Jag vet, att jag känner dig ganska väl; men ditt namn säger mig ingenting.

Då nämnde jag staden och skolan; alltmera bekymrad och förlägen blev han och jag såg att han kramade sitt minne. Han sa:

Min skolgång var något vidlyftig och jag besökte många städer och läroverk. Men låt oss sätta oss, så kanske det klarnar.

Vi togo plats mitt i salen och han beställde för oss båda allehanda läckerheter i mat och dryck, som ditintills och dädanefter varit mig förvägrade. Det sätt, på vilket vi blevo betjänade, styrkte mitt antagande, att han var en betydande man. Så småningom men liksom motvilligt vaknade hans minne och vi fördrevo en stund med att väcka glada erinringar. Plötsligt sa han:

Skada att jag inte kan taga dig med till mitt hem! Min hustru är en smula opasslig.

Aha! tänkte jag. Han är gift och hemlivets behag har han ej måst försaka. Besynnerligt och något orättvist. Men vad förmår icke rikedom!

Nu skildrade jag mina öden och tillstod att hans spådomar voro på god väg att besannas, ty jag var redan gift för andra gången och hade tolv barn i stugan. Han sa leende:

Jag för min del har nöjt mig med tre!

Ehe? tänkte jag och frågade helt oförhappandes: Du har då också gift dig med en änka?

Men det var icke fallet och min fråga förvånade honom. Då böt jag hastigt samtalsämne, och under det vi pratade hit och dit, blev jag alltmera tankspridd och funderade starkt och nagelfor mitt minne. Åter beklagade han, att han icke kunde införa mig i sitt hem; och han sa:

Men min hustru väntar i dagarna en liten.

Oho! tänkte jag. Och nu upptäckte jag, att hans ansikte hade alla sorgens rynkor och att pannan var fårad och dunkel. Jag visste icke rätt, om jag borde tala eller tiga. Han måste likväl ha känt mitt varma medlidande, ty han lade sin hand på min och kramade den kraftigt, i det han sa:

Inte heller står det så bra till i mitt hem, som det borde. Rentut sagt—jag är rädd, att det blir skilsmässa.

Jojo! tänkte jag. Här båtar ingen rikedom och hans straff har blivit grymt nästan över förtjänst. I egenskap av präst ansåg jag mig dock böra yttra några allmänneliga ord om äktenskapets helgd och den kristnes plikt att förlåta; och jag sa:

Du bör tänka dig för mer än en gång.

Han svarade:

Du misstar dig! Jag har ingenting att förlåta. Bevare mig väl! Hur kan du komma på en sådan tanke. Jag vill allt annat hellre än att skiljas. Min hustru är den bästa maka och mor och dessutom skulle jag som den felande parten gå miste om mina barn och det är mig en olidlig tanke.

Du är då den felande parten? sporde jag och spärrade upp ögonen. Han svarade:

Fel och fel! Vem kan ändra sin natur? Du minns, att jag redan som yngling hade en viss svaghet för det täcka könet och den har knappast blivit mindre med åren. Emellertid har jag ingenting allvarligt att förebrå mig. Men min kära hustru förstorar mina fel och plågar mig med sin svartsjuka. Hade hon bara en smula förtroende för mig, skulle jag vara den lyckligaste människa i världen!

Han suckade tungt men jag suckade ännu tyngre. Ty mina cirklar hade rubbats, min rättskänsla hade fått en fläck och min naturkunnighet en knäck. Den olycklige ynglingen, som vid mitt bröst begråtit sin förlorade mandom, hade jag återfunnit som fader till tre barn med hopp om ett fjärde och som den lyckligaste människa i världen, ifall han blott icke plågats av sin hustrus svartsjuka. Min förvåning besegrade min finkänsla och jag förde talet på vårt avsked. Jag sa att det gladde mig att återfinna honom frisk och sund helst han varit i ett bedrövligt tillstånd, då vi skildes på lasarettet. Nu började han stamma någonting men yttrade till sist kort och avvisande:

Du missminner dig. Jag har aldrig legat på något lasarett.

Mitt minne är emellertid klart som kristall och just min stolthet, och när någon vill förneka det, blir jag lätt lite het om huvudet. Jag beskrev därför lasarettet, läkaren, sjuksystern och påminde honom om allahanda detaljer. Till sist vaknade hans minne även på denna punkt och han sa:

Du har rätt. Nu minns jag verkligen, att jag låg på lasarettet. Jag fick difteri strax före studentexamen och min kära mamma reste ned till mig och vårdade mig. Jag minns fullkomligt.

Nej, det gör du inte! genmälte jag, upphetsad av min iver att få rätt. Difteri vårdas, som du vet, inte på lasarett. Och vad din kära mamma beträffar, så vill jag minnas, att hon inte kunde tåla dig och du inte henne. Utan du stack hennes porträtt var kväll med en knappnål. Och bär du fortfarande den där medaljongen? Och har du nu kanske utbytt din kära mors porträtt mot din kära hustrus?

Åter började han stamma och hans feta ansikte var så mörkrött, att jag blev hart när ängslig. Men när han nu med sin sluddrande tunga beskyllde mig för lögn, rann sinnet på mig. Ehuru jag av naturen är saktmodig, besegrades mitt saktmod av min vedervilja och jag utbrast:

Det är du, som är lögnare av födseln. Mig bedrar du dock icke och än mindre torde du vara i stånd att bedraga din hustru. Men kanske har du verkligen bedragit dig själv, och jag skulle gärna vilja veta, hur någonting sådant är möjligt!

Härpå svarade han ingenting utan talade i stället om ditt och datt, som om vårt föregående samtal varit ogjort. Plötsligt avbröt han denna svada, och efter några ögonblicks tystnad yttrade han ganska lugnt och stillsamt:

Varför jag bedragit mig själv och hur jag kunnat, det kan jag säga dig. Jag har i hela mitt liv blott älskat två kvinnor. Den ena var min mor, den andra min hustru. Men du har rätt däruti, att min mor inte höll av mig.

Och din hustru? var jag nära att fråga men bet mig i tungan. Ty hans ansikte hade blivit vitt som förr och det stora köttet hängde slappt kring den spensliga stommen. Jag tyckte mig se den gråtande pojken och fast jag inte är blödig, var jag själv nära gråten. Han fortsatte emellertid att tala om ditt och datt, som om ingenting hänt. När han efter en stund reste sig och gick, var han lika stor igen. Jag satt kvar och var åter lika liten och obetydlig som förut i den makalöst granna omgivningen.

* * * * *

Så var det med den saken, avslöt prästen sin berättelse. Kanske var jag obarmhärtig. Jag fick senare veta, att det verkligen blivit skilsmässa, ehuru icke på hustruns begäran utan på mannens. Så att möjligen har jag krossat det äktenskapet. Men jag har icke fördrag med folk, som trolla bort sina minnen och leva i inbillningar. De häda Gud och den naturliga ordningen. För resten äro de redan döda och bör inte få gå omkring och spöka. Mitt straff fick jag i alla fall och det genast. Ty i sin förvirring glömde karlen bort att betala vår rikliga förtäring, vilket alltså föll på min lott och blev kännbart.

Men nu, fortsatte han, kan det vara tid för mig att bjuda farväl. Eljest kunde hennes nåd få den föreställningen att jag tänker stanna till middag. Och förvisso skulle jag tackat och sagt ja, om jag inte haft alla barnen med mig.

Orden väckte förstämning och skrämde damerna Willman. Prästens barn på gården hela dan betydde friden förstörd jämte häckar, buskar, rabatter och bärträd. Varje vrå i park och trädgård skulle genomsnokas och alla rummen i huset. Gömmor, som kanhända dolde någon oskyldig svaghet, skulle blottas, undanlagda brev finnas och läsas både tyst och ljudligt, toalettbordens diskreta slöjor avhöljas, alla hemligheter, stora som små, samvetsgrant bringas i dagen. Därtill oförutsedda olyckor, krossade speglar, lössläppta tjurar, smärre eldsvådor och dylikt. Prästens barn saknade ingalunda tukt och ordning; i hemmet uppträdde de på det mest mönstergilla sätt, men prästen ansåg med rätta, att barn någon gång måste rasa ut. I trots av dessa utsikter framstammade fru Olga redan en inbjudan, då Ludwig avbröt henne, ropande:

Stopp Olle och hör ett förslag, som tar hänsyn såväl till prästabarnens berättigade intressen som till våra. Kyrkoherden förbinder sig att samla sina barn och väl inräknade stuva dem i skrindan. Under tiden reder tante Sara en makalös matsäck och med den ombord avresa prästabarnen glada och tillfredsställda. Vi åter få ännu någon tid njuta kyrkoherdens sällskap. Och jag säger än en gång: Herr kyrkoherden är en trevlig präst!

Jaså, du gör det! mumlade kyrkoherdens äldste son och nalkades hotfull; men fadern höll honom tillbaka, sägande:

Stilla dig! Förslaget är gott och gillas. Leta du reda på barnen, så ska jag spänna för och köra fram.

Så skedde. Kyrkoherden begav sig till stallet och äldste sonen begynte jaga. Ludwig sa till Brita: Låt oss hjälpa honom! Och snart ljödo jaktrop och härskri från alla delar av parken och gården. Jakten misslyckades. Brita Djurling föll själv offer för tre halvvuxna pojkar, som bakbundo hennes händer och fastsurrade henne vid ett träd, varpå hon medelst en bränd kork försågs med mustascher, pipskägg och två horn. Ludwigs enda byte blev en treåring, som låg på magen och gallskrek allt under det att gåskarlen bearbetade honom med sina kraftiga vingar. Damerna Willman, Brenner och Alexander började inom kort se rött, jaktfebern grep dem och de hängåvo sig med iver åt fångsten. Och vad barnen inte förstörde, det förstörde fröken Alexander, som ständigt hade ett lättfotat byte just inom räckhåll, ständigt ropade: Äntligen en unge och ständigt tomhänt rullade runt i de dyrbaraste rabatterna. Generalagenten däremot använde en klokare metod, satte sig stilla på solvisaren och lät sin fågel sjunga. På så sätt fick han ett par barn men nödgades åter släppa dem för att rädda fågeln och plåstra om några lättare skråmor.

Äntligen framrullade i sakta mak prästen, hästen och skrindan. Leende åsåg han en stund den spännande jakten, och då fadershjärtat fröjdats tillräckligt åt ungarnas rapphet och slughet, stack han två fingrar i mun och framstötte tre gälla signaler. Genast stannade leken och tretton fnysande, frustande, flämtande barn klungade sig heta men stilla kring fadern. Sitt nu upp! befallde han och de sutto redan i höet.

Nu visade sig åter de tre nätta små pigorna följda av tante Sara, alla fyra bärande duktiga bördor, som prästen fördelade rundhänt och rättvist. Tacka vackert! sa prästen, och barnen ropade alla på engång: Tack kära far! Men han lärde dem bättre och de tackade nu tante Sara. Slutligen skramlade skrindan nedför allén, följd av faderns ömma blickar och de andras förtretna. Sedan Ludwig med omsorg tvättat sin vän, Brita Djurling, och därpå löst hennes fjättrar, var ordningen återställd och episoden lyktad.

En ny tog sin början med en säregen scen mellan gårdens värdinna och förvaltaren Brut. Flocken av pustande och rödflammiga barnjägare nalkades lusthuset i långsam marsch, då i dess dörr framträdde som på en kasperteater Casimir och fru Olga. Den senare höll sina pekfingrar hotfullt framsträckta och den behagliga kroppen, framåtböjd i en båge, spänstig och spänd, höjdes och sänktes med fotbladen och studsade för varje gång lätt på tåspetsarna. Mot henne stod rotad med hälarna Casimir Brut, knäna svagt böjda, den mäktiga ryggen i en kurva och huvudet framsträckt, armarna krökta och sakta svängande och de präktiga nävarna redo att taga ett livtag. Det såg ut att bli ett verkligt spektakel, hotfullt, besynnerligt och högst intressant. Damerna Willman dröjde en halv sekund i förundran, men när tante Sara förskräckt och försynt ville slå in på en annan väg, fnöso de plötsligt av iver och störtade fram som fålar, varvid doktor Karolina lyfte sin kjortel till friare språng. Men de kommo för sent, ty i ett nu upplöstes scenen i intet, Olga försvann i lusthusets inre och förvaltaren trädde helt lugnt nedför trappan. Likväl inbjöd hans min inte till frågor och damerna Willman skyndade in i lusthuset och ropade: Vad har hänt? Klockan över herrgårdsportalen slog med mörk malmklang tolv slag; soluret däremot kastade skuggan någonstans mellan två och tre.

Vi sågo, sa Ludwig, ett gräl och början till ett slagsmål. Varför kom ni av er?

Fru Olga svarade värdigt fast med skälvande röst:

Mellan husbonde och tjänare förekommer ej något sådant som gräl. Vi resonerade bara. Jag tänker inte tåla, att mina flickor dras från sina sysslor av hans oskickliga karlar. Det här med Bollan är en förolämpning mot mig personligen. Jag bär ansvaret för gårdens skötsel och här skall reformeras radikalt och efter vetenskapliga grunder.

Doktor Karolina log sitt veka leende och mumlade:

Detta sedliga nit förefaller så främmande här på Jan-Petters lummiga
Larsbo.

Fru Olga vände sig hastigt om, blek och storögd; hon sa:

Mitt nit är allt annat än sedligt. Om jag får be! Det är rent ekonomiskt och kan således kräva att mötas med allvar.

Ja bevars, medgav Lizzy, men just ur ekonomisk synpunkt sett vore det en dumhet att sätta Eros på svältkost. Hans pilskott är det starkast stimulerande medel, som medicinens historia känner. Erosterapien har ännu icke funnit sin vetenskapliga grundläggare, fast beaktansvärda försök ej saknats. Men som huskur är den uråldrig. Erotikens stimulerande inverkan på skalder och tänkare är välkänd, och antagligen verkar den icke annorlunda på torvupptagare. En helt liten dos ökar arbetsintensiteten kolossalt. En mycket trovärdig jägmästare har berättat för mig följande: Han skulle avverka skog någonstans i obygden och hade ett arbetslag på femton man. Ett äldre fruntimmer åtog sig att hålla dem med mat. Hon var en duktig och matkunnig kvinna, men karlarna voro i alla fall inte nöjda med kosten. De tjurade och surade, voro ovilliga i arbetet, och det hela gick trögt. Slutligen ledsnade den goda gumman på deras klander och lämnade dem i sticket. Att finna en ersättning var inte lätt, och jägmästaren hade stora bekymmer, som han händelsevis råkade anförtro åt en ung kvinnlig släkting. Hon kände medlidande med de stackars männen, och dessutom var hon vetgirig av naturen och ville gärna vara med om lite av varje. Hon erbjöd sig att taga gummans plats, och ehuru hon inte dög mycket till i matlagning, gjorde hon sitt bästa för att hålla karlarna vid gott humör. Efter en vecka lågo fyra av dem på lasarettet, mer eller mindre knivskurna; men de överlevande gingo fram som bärsärkar i skogen och tävlade om att visa sin kraft och skicklighet. De mäktiga furorna föllo med fart och med dån. Jägmästaren förvånade sig, men flickan sa: Deras krafter ha mångdubblats, därför att jag lagar dem så god och närande mat. Och låt mig bara hållas, men kom aldrig till min stuga, ty jag känner på mig att det skulle bringa olycka. Jägmästaren lovade och han kämpade tappert med sin nyfikenhet, men en höstkväll blev den honom övermäktig. Han smög sig bort till kojan, som timrats upp för flickan. Det var så dags, att hon borde reda aftonvarden, och på en häll utanför stugan brann mycket riktigt en eld och över elden hängde en kittel. Några karlar voro samlade runt elden; en av dem rev sig i huvudet och slängde en knippa morötter i kitteln, en annan tog sig betänksamt om hakan och la en fläsksvål till rötterna, en tredje tömde grynpåsen i soppan, en fjärde betade bröd i den, en femte kryddade den med salt och peppar, ingefära och kanel, anis och fänkol och alla de kryddor som fanns i burken. Den sjätte rörde flitigt om med en träpinne i det han sa: Knepet med soppor är att röra dem väl.

Men flickan, som skulle laga maten, syntes inte till! Då gick jägmästaren in i stugan och där satt flickan och speglade sig och la upp papiljotter till natten. Jägmästaren blev mycket ond, därför att hon tänkte mera på sitt utseende än på sin plikt. För att grundligt näpsa henne smög han sig på henne bakifrån, lade händerna över hennes ögon och kysste henne. Flickan ropade: Ack olycklige, vem du än må vara! Har du glömt, hur det gått dina kamrater? Var förvissad om att du ligger på lasarettet i morgon så här dags! Då hon fick se, vem som kysst henne, blev hon ännu mera bestört och anade en olycka. Men jägmästaren skrattade åt hennes oro och gick med friskt mod därifrån. Vad sedan hände är dunkelt Jag för min del hörde ingenting, men säkert är, att han låg på lasarettet någon tid. Till följd härav upphörde avverkningen, det duktiga arbetslaget skingrades och flickan gick till andra sysslor.

Av denna historia framgår emellertid, fortsatte Lizzy Willman, att redan små doser erotik stärker ambitionen och kroppskrafterna samt ökar matlusten, så att även mindre smaklig föda förtärs med frimodighet och glädje. Sin mest gynnsamma verkan har dock detta medel vid fall av bristande självförtroende och företagsamhet.

Det stämmer! bekräftade Ludwig. Jag kände en bankkassör, som stal tjugutusen kronor bara därför att han en afton råkade komma i närmre beröring med en serveringsflicka. Ändock hade han hela sitt liv gått och gällt för att vara ett fårhuvud och en slö och slapp person, som man kunde anförtro hur mycket pengar som helst utan ringaste risk. Det blev en ändring! Flickan piggade upp honom och satte honom i form så att han presterade ett riktigt vackert spel, smidigt och djärvt; på mindre distanser som 10 och 20,000 kronor blev han distriktsmästare och fick beröm av domaren och smickrande kritik i fackpressen. Men när serveringsflickan fått honom så långt, tyckte hon att hon gjort sitt och drog sig blygsamt tillbaka. Ingen människa spillde trycksvärta på henne, och sådan har kvinnans lott alltid varit.

Det påminner mig, fortsatte Lizzy, om faster Anna-Lisa Willman och en viss sorts unga idioter, som umgingos i hennes hem. Bland många andra. De ledo av imbecillitet parad med melankoli och förryckthet. Sjukdomsorsaken var alltid densamma: dålig uppfostran. De goda mödrarna hade väl sagt: Var alltid hövlig! Gå ur vägen! Bocka dig! Bättre böjas än brista! Låt bättre folk gå före dig! Tålamod är den ringes styrka! Tro dig inte om för mycket! Varligt är aldrig farligt! Blygsamhet är ungdomens skönaste dygd! Och andra lika lögnaktiga och dumma påståenden, som de siktat genom erfarenhetens silduk i den olycksaliga tron, att det var renaste guld. Resultatet av denna uppfostran blir ofta en psykos. Om patienten införes i rum, där andra personer vistas, söker han skydd i dörrspringor och kakelugnsvrår eller bakom gardiner och skärmar. Framdragen ur sitt gömsle, råkar han i stark upphetsning, som snart följes av utmattning och stundom kollaps. Tremor förekommer, stämman blir hes och grötig eller också utomordentligt gäll, talet är stammande och osammanhängande, pulsen ojämn, han svettas ymnigt särskilt om händer och fötter i svåra fall förekommer inkontinens. Omdömet är avtrubbat och han visar fullständig oförmåga till logiskt tänkande. Han anser sig vara världens obetydligaste människa men tror sig samtidigt vara föremål för allas uppmärksamhet. Skratt och viskningar sätter han alltid i samband med sin person, och om det också inte visar bristande omdömesförmåga, så är det i alla fall vådligt dumt. Han kan vara kunnig, flitig, samvetsgrann, över medelmåttan begåvad och till karaktären överjordiskt ren, men han är alltid underjordiskt blyg och tafatt. I yngre år kan hans utseende vara ganska behagligt och man kan säga till sig själv: Det blir nog någonting av den där pojken, om han får mera ruter i kroppen. Men det får han inte! I alla händelser ej om han lämnas åt sig själv. Navelsträngen blyghet kväver honom. Kastar han sig någon gång över ett självständigt arbete, blir den glädjen inte lång. Snart stöter han på någon liten detalj, som förefaller oöverkomlig. Andra skulle se på den med otålighet, han betraktar den med ödmjukhetens vidskepelse. Jag har velat flyga för högt! Vad min kära mor hade rätt! Så dalar han nedåt. För att straffa sin egen djärvhet inmundigar han andras tankar i kolossala kvantiteter, och ingenting kan vara osundare. Blicken blir skum, ryggen kröks, huvudet sjunker. Rockkragens luggslitning smittar håret, som börjar falla; klädernas fläckfeber angriper huden och vanställer ansiktet; själens skygghet alstrar var i ögonvrån och kommer näsan att droppa. Han åldras hastigt och försvinner, väl ej i graven men i någon grå och mörk och murken vrå.

Sjukdomen, fortsatte Lizzy, går aldrig av sig själv till hälsa, men lyckligtvis ha vi ett ofelbart specificum: erotik. Faster Anna-Lisa använde medlet med stor framgång på sina unga idioter. Hennes terminologi var oklar och hon begagnade ordet förståelse i stället för erotik. Ett ogenerat och framfusigt uppträdande kallade hon genialitet, och hon brukade därför säga: Den där unge mannen skulle vara ett geni, om han bara hade någon som förstod honom! Hennes hem var i själva verket en mycket välskött privatklinik, där hon med aldrig svikande nit, skicklighet och erfarenhet ledde arbetet, under det att vi unga flickor assisterade. På min lott kom vanligen de svåraste fallen. Jag ansågs ha naturlig fallenhet, som i fråga om denna kur spelar större roll än kunskaper och erfarenhet. Jag har heller aldrig misslyckats, men engång var jag nära däran och hade redan uppgivit allt hopp, då en ren slump räddade patienten. Han var son till en fattig änka och för att råga hans olyckors mått hade han kommit till världen ett par år efter sin fars död. Barndomen blev därefter och då han fördes in på vår klinik var han ett verkligt skolexempel på blyghet, tafatthet, imbecillitet, melankoli och förryckthet. Faster Anna-Lisa la sin hand på mitt huvud och sa: Försök att förstå honom, så blir han säkert ett geni. Det blev han också, fast det satt hårt åt. Jag grep mig genast an med kuren; bestrålade honom med mina ögon, smekte och smickrade honom med mitt tal och lockade honom med alla en ung och oskyldig flickas behag. Men han trodde att jag gjorde narr av honom och hans tillstånd försämrades. Slutligen var jag som sagt nära att uppgiva hoppet, vartill nog också den omständigheten bidrog, att jag vid ifrågavarande tidpunkt själv led av olycklig kärlek.

Du! inföll Ludwig. Det tror jag inte! Vem skulle ha vägrat att pussa dig?

Försåvitt jag vet ingen, svarade Lizzy, men det var inte fråga om kyssar utan om ett förtjusande halsband, som jag sett i ett fönster och som personen i fråga med oförklarlig halsstarrighet vägrade att köpa åt mig. På en bal hos faster Anna-Lisa kom det till öppen brytning oss emellan och jag beslöt att gråta ut. Jag har för sed att inte gråta över en sorg i sänder utan samlar dem till ett knippe, som jag vid lägligt tillfälle fuktar med mina tårar. Det sparar tid, ögon och hy men för också med sig, att min gråt når upp till en förbluffande intensitet och uthållighet. Jag uppsökte alltså ett avsides liggande rum, där jag kunde få vara i fred, men av gammal vana råkade jag släpa med mig min patient. Jag tänkte inte vidare på saken utan satte honom i en stol och kastade mig själv framstupa i en soffa. Jag lade genast in hela min energi, betänkte min olyckas vidd och mångfald och grät med full fart, ty jag visste att det tog tid och jag ville gärna vara med om kottiljongen. Under en kvart rådde i det lilla rummet den mörkaste förtvivlan, en orkan av snyftningar, hickningar och halvkvävda klagorop virvlade om med de strida tårarna, och mina fötter smattrade kraftigt mot soffgaveln. Plötsligt fick jag känna ett krafsande bak i nacken. Patienten hade på eget bevåg rest sig och kommit fram till mig. Stammande men tämligen tydligt frågade han, varför jag grät. Jag svarade sanningsenligt, att jag ville dö, därför att den, jag älskade, mötte min kärlek med förakt och kyla. Krafsandet upphörde och jag satte åter i gång. Efter ytterligare en kvart hade mitt lidande nått sin höjdpunkt och jag var i starkt behov av en näsduk. Jag lyfte litet på huvudet för att be min patient snyta mig. Vad såg jag! Han stod framför rummets spegel med en hållning, som var honom alldeles främmande. Ryggen var rak, huvudet högburet, handen i sidan, kinderna färgades av en livlig rodnad och ögonen i spegelbilden glittrade av mod och oskrymtad lycka. Han såg ut som en spansk toreador. Plötsligt varsnade han mig i spegeln och blev i hög grad förvirrad. Han var en dålig skådespelare och behövde en god minut för att forma om ansiktet till en något så när anständig förtvivlan. Han kom fram till mig och sa: Lizzy, du krossar mitt hjärta! Gör jag det? sa jag och satte mig upp. Han tog mina händer och tryckte dem mot sitt bröst. Han sa: Hade jag anat, att du höll av mig, så skulle jag för länge sen ha dragit mig tillbaka.

Nu blev jag verkligen bestört och förvirrad, fortsatte Lizzy, och jag sa: Så besynnerligt! Varför skulle du ha dragit dig tillbaka? Han svarade: Därför att jag älskar din kusin Betty; och om du inte har någonting däremot, ska jag gå ut ett slag och dansa med henne. Det var som katten! tänkte jag. Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun. Jag besinnade mig ett ögonblick för att finna den rätta tonen. Därpå stötte jag honom med kraft ifrån mig, kastade mig åter framstupa och mumlade dovt: Gå! Gå! Jag hatar er båda! Utan att ens göra ett försök till förställning ropade han: Tack! och försvann. Men jag for upp och smög mig efter honom. Karsk och käck gick han tvärs genom balsalen, knuffade de dansande till höger och vänster och tog med dristig hand Betty från hennes kavaljer. Härvid uppstod ett litet gräl och även därutinnan redde han sig bra och avsnoppade sin rival och hånskrattade åt honom. Lyckan att ha lyckats göra en vacker flicka olycklig hade stigit honom åt huvudet. Från det ögonblicket fortskred hans tillfrisknande med förbluffande snabbhet. Han är nu en framstående man i sitt fack och i fråga om ogenerat uppträdande den mest geniale, jag någonsin träffat. Mot mig visar han en medlidsam ömhet, som gör mig gott ända in i själen.

Och sens moralen är, insköt doktor Karolina, att lilla Olga ska ta det med ro, om hennes flickor nojsa en smula med drängarna. Den tid som förspills därmed är inte förspilld. Kärleken ger tusenfallt mer än den tar. Den är stolt och lugn, fri och skön som svanarna i vassen och känner inte till några småaktiga regler och skrankor. Lämna därför den förträfflige Brut i fred. Alltför stor prydhet klär inte en ung änka, i all synnerhet då hon heter Janselius! Hon är den sista, som i kärleken bör se någonting brottsligt.

Det kan vara, sa prästen, men vad här anförts som exempel på kärlek, det godtar jag inte. Jag kallar det rätt och slätt kättja. Kärleken är en och oföränderlig och varar hela livet.

Med svärmisk och högtidlig röst upprepade generalagenten:

Kärleken är en och oföränderlig och varar hela livet.

Och tante Sara yttrade blygsamt:

Det är också min åsikt.

Ja, av dem ska man få höra't! sa Ludwig. En karlskygg mamsell! En gentleman, som råkat ut för en allvarlig olycka! Och en trevlig präst som varit gift tre gånger med tre änkor!

Knappt hade han uttalat dessa ord, förrän han hukade sig ned bakom Brita och viskade:

Ve mig! Och besynnerligt att jag inte kan lämna prästen ifred. Se på sonen, hur ögonen gnistra och finnarna glöda! Jag börjar känna mig kuslig.

Men Betty med den sokratiska näsan yttrade:

Jag ska be att i kärleken få se någonting brottsligt. Lugn och stolt kärlek kan passa för mycket vackra flickor som Lizzy, men jag med min uppnäsa och mina ovanligt smala ben måste nog hitta på någonting annat. Jag kan inte tänka mig en kärlek utan spänning och förskräckelse. Och jag antar, att då samhället fullkomnats och brottsligheten reducerats till ett minimum och människan blivit så idealt social som möjligt skall älskogen stå kvar som en grönskande hage, där hon kan beta sin naturliga brottslighet och tillfredsställa sin lust att vara djäklig mot sig själv och andra.

Hur sant! utropade plötsligt fröken Alexander. Och hon suckade djupt och upprepade: Hur sant, hur sant! Men Betty hade redan börjat berätta