DEN SPÄNNANDE HISTORIEN.
Min första kärlek hade varken början eller slut. Min älskade kom från månen, till månen återvände han och jag vet inte ens hans namn. Visserligen uppgav han ett och till på köpet ett mycket högadligt, men jag vet inte, varför han skulle ha hållit sig till sanningen just i fråga om namnet.
Min far var ju ämbetsman, och när han blivit pensionerad, kom en svår tid för mig. Han var fruktansvärt pedantisk och hade bara mig att regera. Jag fick således uppbära alla de påpekningar, tillrättavisningar, föreskrifter och bannor, som tidigare fördelats på ett halvt dussin kanslister och vaktmästare. Det var för mycket för en ung flicka. Mitt sinne blev bittert och trotsigt och jag var inte långt ifrån att fatta hat till min stackars far. Jag skulle säkert ha gjort uppror och ställt till med något elände, som jag måst ångra i hela mitt liv, om inte min första kärlek kommit emellan och gjort mig brottslig i mina egna ögon och ödmjuk och undergiven mot min far.
En månskenskväll, då jag återvände hem från en väninna och med hjärtat i halsgropen, ty jag var fem minuter försenad, stod plötsligt min älskade framför mig. Han var bara några år äldre än jag, som var sexton fyllda; hans utseende var romantiskt och gav ett starkt intryck av opålitlighet. Han förklarade genast sin kärlek. För mig kom det som en visserligen behaglig men överraskande nyhet, eftersom jag aldrig sett honom förr och inte han mig. Han brydde sig inte om min förlägenhet utan började berätta om sig själv. Han antydde, att han haft en stormig forntid och väntade sig en än stormigare framtid. Till sinnelaget var han dyster och betydligt bittrare och hatfullare än jag; han levde snarare på trots än därför att det beredde honom något nöje. Slutligen ville han bestämma tid och rum för ett verkligt kärleksmöte. Jag hade lyssnat med stigande intresse, men nu tyckte jag, att jag också kunde få en syl i vädret. Jag förklarade, att mötet skulle stöta på oövervinneliga svårigheter, ty min far, som fruktade att man skulle enlevera mig, höll mig så gott som i fängsligt förvar. Jag lät honom förstå, att jag ingalunda var det oskrivna blad, han tog mig för, och att vissa erfarenheter gjort mig skeptisk och kall. Korteligen, jag smorde i honom ungefär lika mycket som han smort i mig, och vi skildes, nöjda med oss själva och varandra.
Följande dag, då far och jag togo vår morgonpromenad, mötte vi min älskade. Mitt hjärta dunkade våldsamt men höll på att stanna, då han, just som han passerat oss, vände sig om och räckte mig ett brev, i det han sa: Damen har tappat något. Far tackade honom artigt och bannade mig för mitt otroliga slarv. Jag var maktlös, av sinnesrörelse och ännu klenare blev jag, då jag äntligen fick tillfälle att läsa brevet. Det innehöll någonting förskräckligt. Om jag inte vid det och det klockslaget mötte min älskade utanför vårt hus, skulle han skjuta sig på vår trappa. Eftersom jag visste, hur högt han älskade mig och hur lågt han skattade sitt liv, så borde jag ej betvivla hans ordhållighet. Jag tvivlade inte ett ögonblick och min ångest var storartad, ända till dess jag kom att tänka på, att det bestämda klockslaget i själva verket var högst gynnsamt. Just vid det klockslaget begav sig min far med vanlig regelbundenhet till ett ställe som då för tiden och i landsortsstäder var beläget på bakgården. Här tillbragte han en kvart, varken mer eller mindre, och vägen fram och tillbaka tog fem minuter. Tjugu minuter stod således till vår disposition. Vi utnyttjade dem den dagen och följande med en punktlighet, som inte ens överträffades av min fars. Och vår kärlek växte.
Men far insjuknade, och den omständigheten att sjukdomen bröt ned hela hans system av vanor och ändrade hans tidsindelning, borde ha sagt mig, hur allvarlig den var. Det förstod jag emellertid inte, och all min strävan gick ut på att överlista min stackars far och stjäla mig till möten med den älskade. Jag utbildade mig snabbt till en skicklig lögnerska. Det var illa. Å andra sidan sökte jag uppväga mina synder genom att visa far utomordentlig tjänstvillighet och tålamod, och jag skulle säkert ej ha varit hälften så självuppoffrande och öm, om jag inte bedragit honom. Till sist orkade far inte längre hålla sig uppe; och då han inte ville se någon annan än mig i sitt rum, var jag så gott som hela dagen bunden vid hans säng.
Jag sökte förströ honom så gott jag kunde; och det hade varit en lättare uppgift, om han intresserat sig för någonting annat än statskalendern. Han resonerade med mig om befordringarna i de olika ämbetsverken; jag fick slå upp än den och än den ämbetsmannen och vi beräknade tillsammans hans utsikter. Under tiden satt jag och tänkte på min älskade, med saknad naturligtvis men ännu mer med skräck, ty jag var övertygad om att han endera dagen skulle störta in till oss eller spränga huset i luften eller begå någon annan förtvivlad gärning. Jag visste mig ingen råd och levde i stor osäkerhet. Men fars punktlighet tog snart ut sin rätt; han skaffade sig nya, pålitliga vanor. Jag iakttog, att han på slaget nio varje kväll somnade för att åter vakna, då klockan slog elva. Mellan dessa klockslag behövde jag ej befara att bli kallad till hans bädd. Jag lyckades sända min älskade ett meddelande härom och bjöd honom att infinna sig på vår gård klockan nio för att i två timmar njuta av mitt sällskap. Fars sängkammare låg nämligen åt gården; det var sommar och han sov för öppet fönster. Jag kunde således även från gården vaka över honom och höra, om han ropade.
Denna anordning motsvarade i hög grad mina krav på en fullständig lycka. Jag fick träffa min älskade och levde i dödlig ångest för upptäckt; jag bedrog min far och gnagdes av ånger. Livet var fyllt av spänning. Min älskade såg på vårt förhållande med icke mindre tragisk blick än jag. Han föreslog, att vi skulle förgifta far. Jag vägrade bestämt; däremot förklarade jag mig villig att rymma med min älskade när och vart som helst. Ty jag ville sannerligen ej att han skulle tro, att jag var någon vanlig snäll pappas flicka, även om jag ryggade tillbaka för fadermord. Tanken att rymma tilltalade också honom och vi sutto på bänken nedanför fars fönster och månen lyste på oss och far snarkade och vi omfamnades och kysstes och uppgjorde våra planer.
Min älskade ägde ett gods i Skåne och ett bland de allra största och präktigaste man kunde tänka sig. Med detta gods var en tragisk hemlighet förknippad. Min älskades styvmor hade förgiftat hans far och levde nu på godset tillsammans med sin älskare. Hon hade också sökt förgifta sin styvson, och om han infunne sig på slottet, kunde han vara tämligen viss om sin död. För att göra sin rätt till godset gällande behövde han emellertid vissa papper, som den elaka kvinnan förvarade på okänt ställe. Han föreslog nu, att vi skulle rymma, att jag förklädd skulle taga plats på godset, innästla mig i styvmoderns förtroende och beröva henne papperen. Det var den ursprungliga planen och skäligen enkel. För varje kväll blev den mera komplicerad. Nya svårigheter döko upp, nya fiender ställde sig i vägen för vår lycka. Särskilt har jag livligt minne av en tante, som sannolikt tecknades efter levande modell och förlänades ytterst markanta drag. Det var en ruskig käring, elak så det förslog och med åtskilliga brott på sitt samvete, men hon var på samma gång mycket begåvad och sataniskt listig. Hennes skarpsinne nödgade oss att göra vår plan allt mer och mer invecklad. Jag ville döda henne genom gift eller kvävning, ty min älskade hade lärt mig att inte skatta ett människoliv särdeles högt. Men han smålog hemlighetsfullt och svarade: Tror du inte, att jag har försökt! Hans sinne råkade i häftigt uppror, bara han kom att tänka på den förfärliga tanten, och jag måste ofta lägga handen över hans mun, så att han inte skulle väcka far med sina utgjutelser.
Då jag gick in till far om mornarna, hade jag en förfärlig hjärtklappning. Jag väntade, att min hemlighet förr eller senare skulle upptäckas, och jag var beredd på någonting rysligt. Far såg ofta mycket plågad och sorgsen ut, med det berodde nog på sjukdomen. Han blev sämre. En dag sa läkaren till mig: Du får inte behålla din far länge. Jag trodde inte det var sant. Men samma dag lät far kalla till sig ett par vänner. Jag lyssnade vid dörren och hörde far rådgöra och bestämma om sin begravning. Då blev jag alldeles förtvivlad och min första tanke var: Aldrig mer ska jag lämna honom ens för ett ögonblick. Men då klockan slagit nio och far somnat, smög jag mig ut på gården. Så gjorde jag den kvällen och så gjorde jag de följande.
Där sutto vi och därinne låg far, som snart skulle dö. Min älskade talade ofta så högt, att hans röst mycket väl kunde väcka far, och att tysta honom tjänade inte mycket till på grund av hans livliga temperament. Men mer än rädslan plågade mig skammen. Jag ljög för far, bedrog honom. Mitt hjärta pinades. Jag drömde om nätterna, att vi sutto på bänken och att far plötsligt trädde fram i fönstret, blåvit och med förvridet ansikte och för resten just sådan, som jag sedan såg honom i dödskampen. Jag blev till sist så uppjagad, att minsta buller försatte min kropp i skälva. Slutligen märkte min älskade att jag förändrats; han frågade, hur det var fatt. Jag berättade, vad läkaren sagt om far. Min älskade släppte mig och såg upp mot den mörka fönsteröppningen. Så vände han sitt ansikte mot mig, men såg åter bort och makade sig ett stycke ifrån mig. Vi sutto där i månskenet, tysta. Jag vet inte hur länge, men länge. Äntligen reste sig min älskade och utan att se på mig, sa han: Här sitter du och därinne ligger din far. Vem vet? Kanske dör han just nu.
Min älskade gick och jag tänkte: Jag får aldrig se honom mer. Det fick jag inte heller. Han försvann helt enkelt, lät aldrig höra av sig. Från månen kom han och till månen återvände han. Men jag hade då bara en tanke och en önskan: Jag ville bekänna för far. Innan han dog måste jag tala om alltsammans; annars skulle jag aldrig få frid. Jag gick hela följande dag och sökte ett tillfälle, men modet svek mig. Tungan vägrade helt enkelt. Far somnade som vanligt klockan nio, och den kvällen satt jag vid hans bädd. Efter en liten stund vaknade han åter. Han såg på mig och sköt samman ögonbrynen, som han brukade göra, då han förundrade sig och tänkte efter. Han sa: Ska du inte gå ut i kväll?
Jag mumlade någonting och skyndade in i mitt rum. Jag var illa däran, matt och eländig. Jag kunde inte gråta ens. Visste far något? Och vad visste han? Jag tänkte: Han vet alltsammans, men han kan inte ens förmå sig att banna mig. Han vämjes vid mig, därför att jag är en slyna, som bedrar sin döende far. Och jag förstod, att jag varken skulle få bekänna min skuld eller erhålla förlåtelse.
Hela nästa dag satt jag tyst vid hans bädd, förmådde inte säga ett ord. Far var också tyst. Klockan nio somnade han och sov vid pass tio minuter. Så lyfte han plötsligt huvudet och sa: Tänker du inte gå ut i kväll heller? Då brast mitt hjärta i två hälfter och mitt hjärteblod strömmade ut i tårar. Och med tårarna bekännelsen. Jag låg på knä vid hans bädd och berättade alltsammans. Far lät mig tala och gråta och jag gjorde båda delarna länge. Till sist tystnade jag och väntade min dom; far sa:
Det är så dags att tala om det där nu, sen jag legat här i veckor och hört på er.
Och han tog sig en funderare; ty i hela sitt liv hade han aldrig begått en överilad handling eller sagt ett obetänksamt ord. Slutligen strök han mig över kinden, vilket var förlåtelsen. Och han sa:
Egentligen borde jag vara mycket ond på dig och ännu mera på den unge lymmeln, som ville förgifta mig. Det borde jag. Men å andra sidan har han fördrivit många tunga timmar, och du gjorde mig just ingen tjänst, då du tystade på honom. Jag skulle bra gärna vilja veta, hur han till sist ska få bukt med den där rysliga tanten. Ja, jag är verkligen ledsen, att jag inte får höra slutet på historien, ty den var spännande.
* * * * *
Sen dess, fortsatte Betty, har jag tänkt och trott och stundom funnit bekräftat att vi överdriva betydelsen av våra handlingar, de onda ej mindre än de goda. Kanske sover också den gode Guden för öppet fönster, och då vi engång på skälvande ben släpa vår syndabörda inför hans tron kommer han kanske att säga: Egentligen borde jag vara mycket ond på dig, men å andra sidan har du fördrivit mången tung timme—
Förlita sig inte på det, hon lilla mamsell! snäste prästen vresigt. För då torde hon i sinom tid bli obehagligt överraskad. Helvetet tar dem som synda, alldeles som solen torkar snöslasket. Det är nog tämligen bergsäkert. Och för syndare mot sjätte budet brinner en särskild eld, vars lågor slå upp över själva jordskorpan. Ty förvisso ser man dem brinna redan här i livet. Den som haft den tunga plikten att giva Jan-Petter Janselius sista smörjelsen vet väl, att hettan börjar bli svår redan på denna sidan graven.
Antydan om, var man för närvarande hade att söka den hädangångne Larsboherrn, väckte ingen rörelse utom hos änkan, som hastigt vände sig bort, och hos Ludwig, som skrek:
Kors i jissi namn! Nu börjar prästen bli trevlig igen. Men här har den ena efter den andra anfört slående bevis för kärlekens vikt och betydelse i olika skiften och gestalter. Och jag vill sannerligen inte undandraga mig min plikt, utan nu ska tvillingarna fram! Jag ska berätta så fint och anständigt att varken herr generalagenten eller tante Sara ska finna någonting brokigt i den historien.
Det var engång ett manligt tvillingpar av ädlaste skapnad och fullkomligaste likhet. Och likheten sträckte sig också till tycke och smak, så att de älskade samma flicka. Då sa den ene till den andre: Det här är ett sådant fall, då bruden bör ha valet fritt. Och de gingo till flickan och friade och bådo henne välja utan att genera sig. Hon betraktade dem fram och bak och vände på dem och kände på dem och bad dem räcka ut tungan och hon lät dem trava och galoppera och klämde dem på hasorna och såg dem i mun och förfor lika samvetsgrant som vid ett hästköp. Men det var stört omöjligt att upptäcka den ringaste skillnad. Då la hon handen slumpvis på den ene och ropade: Dig tar jag, för annars blir jag galen. Men bror din måste genast resa till en annan världsdel, ty kärleken är en och oföränderlig och varar hela livet och jag vill inte veta av några förväxlingar eller andra tråkigheter.
Det var kloka ord och så skedde. Men tvillingarna voro sjömän och ödet ville, att de skulle råkas än engång och blåste så finurligt på deras skutor, att de löpte in i samma hamn någonstans långt borta. Man tänke sig deras glädjetårar! När de skildrat sina äventyr, sa den ogifte: Broder, en fråga! Är du lycklig i ditt äktenskap?—Sätt dig på det! svarade den andre. Mitt äktenskap har på grund av dess lyckliga beskaffenhet satts i högsta klass och vi älska varandra dag och natt året runt, så att vi få blåsor på läpparna. Dessutom ha vi svurit en helig ed att dö tillsammans och inte överleva varandra en dag ens.—Kors i jissi namn! utropade tvillingen och i sin starka rörelse ville han omfamna brodern, men bar sig inte bättre åt än att han knuffade ned honom från kajen. Det hade varit en smal sak att dra upp honom, men tvillingen hade sina söndagskläder på, och under det han tog av dem och vek ihop dem, som hans mor lärt honom, kom en haj och åt upp den olycklige brodern.
Sedan den ogifte bittert begråtit den gifte, sa han till sig själv: Hur ska det nu bli med lilla svägerskan? Det här är en ledsam historia för henne särskilt i betraktande av den där heliga eden. Det vore skada på tös. Han funderade ett litet slag och gick därpå ombord på broderns skuta och sa: Här är jag nu igen era busar! Känner ni inte igen mig? Karlarna svarade: Nog känner man igen dig, fähund, om det så vore i mörka natten. Då kände han sig trygg för upptäckt och seglade hem med broderns skuta. Hemma gick det likadant; ingen betvivlade att han var den gifte och numera avlidne tvillingen. Visst kände han sig litet skral, då han trädde inför den älskade kvinnans prövande blickar; visst var han litet orolig att inte fullt motsvara alla förväntningar, men det var onödiga bekymmer. Ty vetenskapen lär oss att tvillingar av denna sort äro varandra lika in i minsta detalj. Han bestod provet och följden blev att de levde sälla och nöjda i många, många år.
Ända till dess att de skulle fira guldbröllop. Då small det och sprack och gick upp i sömmen, som man säger. Där satt i sin förmakssoffa den älskliga fina lilla gumman med snövitt hår och bredvid henne satt den väderbitne åldringen och höll hennes hand i sin. Och gumman tackade den Högste, som låtit henne leva i ett långt och lyckligt äktenskap utan trassel och mankemang. Fint och smort hade det gått hela vägen och inte klickat på en enda punkt. Än prisade hon sin gud och än sin man och hela tiden sig själv. Hon utlade texten, rotade i minnena, smickrade gubben och sa att han var densamme i dag som för femtio år sedan. Och alltid har du varit min snälle, rare gubbe, sa hon, och dig lik från den ena dagen till den andra. Undantagandes den gången då du kom hem från den och den resan i fjärran vatten. Då hade du förändrat dig en liten gnatta. Men bara till din fördel, så att du var rappare och duktigare, och jag tyckte nästan ännu bättre om dig efter den resan.
Då tänkte den falske tvillingen: Nu är rätta stunden för en gentleman att bekänna färg och lägga korten på bordet. Jag vill ej dö med en lögn på mitt samvete. Och i skonsamma ordalag späckade med vackra tänkespråk skildrade han den sorgliga händelsen och bedyrade att han gärna skulle ha kastat sitt bästa snus i ögonen på hajen, om han därmed kunnat rädda sin olycklige broder. Men varken hans skonsamhet eller hans ädla tänkesätt hjälpte det bittersta. Gumman blev översiggiven och slog omkring sig och grät och betedde sig, som om hon velat riva ned hela huset. Och hela tiden ropade hon: Det grämer mig! Det grämer mig! Tvillingen blev nästan litet stött. Han hade alltid gjort sitt bästa för att vara henne till lags, och att hon blivit änka var inte hans fel utan hajens. För resten hade hon haft mindre men av det än änkor i gemen. Och han karskade upp sig och sa: Vad är det, som grämer dig, tokstolla? Har du inte själv sagt, att du just inte märkt någon skillnad på mig och min bror utan att vi så att säga varit oss lika hela livet igenom?
Men gumman skrek:
Det är just det som grämer mig! När ödet gjorde mig till änka och narrade mig att bryta det heliga löftet till min stackars man, så kunde jag åtminstone ha fått lite ombyte!
* * * * *
Det är en bra historia, avslutade Ludwig sin berättelse. Och fastän jag för tante Saras skull nödgats ersätta de finaste poängerna med blinkningar och harsklingar, känner ni nog på er, att det är en tragisk skildring ur det verkliga livet. Vill herr kyrkoherden dra den om söndag och får jag sköta reklamen, så garanterar jag lapp på luckan.
Detta grova skämt med den vördige prästen möttes på många håll med ovilja, men prästens köttslige son bröt ut i ett sakta och gnäggande fnitter som jämte minspelet uttryckte tydlig beundran för den unge grevens skämtsamma snille. Och Ludwig blev flat! Han sa till Brita:
Vad går det åt dåren? Se hur han grinar, när jag grovt förolämpar hans far! Har vreden släckt hans ljusa förstånd?
Han reste sig, gick bort till prästens son och sporde:
Hör nu herrn! Var det inte herrn, som nyss ville tala med mig bakom lagårn?
Jag vet just inte det, mumlade prästens son och smålog förläget. Men
Ludwig rynkade pannan i grubbel och återvände till Brita, som sa:
Lugn min ängel! Den där kommer inte att kröka ett hår på ditt huvud, om jag får hållas.
Hållas? upprepade Ludwig.
Älskade Ludwig, sa Brita, tror du att jag kan tillåta den där lurken att klå upp dig och kanske vanställa ditt vackra barnaanlete? I en halv timmes tid har jag haft honom under behandling, fast du blindbock ingenting märkt.
Vad för behandling? frågade Ludwig. Och Brita svarade:
Jag värmer upp honom. Jag ska nog visa, att jag kan den konsten lika bra som Betty och Lizzy. Se hur han rodnar! Lurken kommer inte att slåss, säger jag, om inte för min skull.
Nu bleknade Ludwig, och när han såg sin älskade, trofasta flicka brösta av, lägga an och med blixtrande blickar beskjuta en annan mumlade han sakta för sig själv:
Finns det något djävligare än kvinnor? Betvivlas!
Men Lotten Brenner sa:
Det där var historien om ett guldbröllop och till halten lika dum och dålig som berättaren själv. Men jag tänker på, hur det ska bli med mig, stackars flicka, då jag sitter åldrad någonstans alldeles ensam, då ingen vän trycker min hand och smeker min kind, då jag alldeles upphört att behaga. Den tanken gör mig förtvivlad.
Hon rev sig livligt i håret och tog—till generalagentens illa dolda förvåning—fram sin lilla snugga, stoppade den och tände, drog några kraftiga bloss och spottade långt ut i parken.
För resten, fortsatte hon, har jag själv som liten, liten tös varit med om ett guldbröllop här på gården. Och det blev märkligt. Det var på grevinnans, min fasters tid och före Jan-Petters. Vill ni höra?
Och hon berättade historien om