I.
Septemberhimlen hvälfde sig hög öfver staden.
På Universitetsbiblioteket hade amanuensernas sedvanliga morgonkonferens under Winston Råskjölds stimulerande ordförandeskap redan pågått en stund, då dörrarna till Nybygget plötsligt slängdes upp och Thomas Melón, röd och het som en glödgad rundkula, oväntadt slog ned i den konverserande kretsen.
Amanuensen Bergdahl, som för tillfället hade ordet och i ett skarpsinnigt andragande utvecklat sina tankar rörande nödvändigheten af yllemaggördel under plommontiden, tappade fullkomligt tråden och stirrade förbluffad på sin värderade kollega, som utan ett ord sjönk ned på en af de eleganta mahognypallar, som spela en så framstående roll i Nybyggets möblering.
Melón erbjöd verkligen en egendomlig anblick. Det beslutsamma ansiktets onaturligt stegrade kulör har redan antydts, nackbenans annars med matematisk precision beräknade bana företedde nu de betänkligaste rubbningar, den själfknutna kravattens ömkligt derangerade tillstånd hade kunnat komma ett herrekiperingsbiträde att falla i vanmakt bakom sin disk, och i de stirrande ögonens frånvarande blick låg ett uttryck, som föranledde amanuensen Nässellöf att mumla något om den »korniska fasan» — amanuensen Nässellöf hade nämligen föregående kväll införlifvat åttonde bandet af Sherlock Holmes' äfventyr med sitt detektivistiska specialbibliotek och besatt därför färska kunskaper rörande skräckens olika yttringar.
— Någonting fruktansvärdt måtte ha händt Melón! konstaterade amanuensen Söderholm i dämpad ton, och amanuensen Segerros, den unge dramatikern, hviskade:
— En tragedi!
Hviskningen blef dock af misstag en teaterhviskning och uppfattades af
Melón.
Han spratt till, såg sig yrvaken omkring, som om han vaknat upp ur en bedöfings dvala och drog en suck af lättnad, då han upptäckte att han befann sig i kretsen af pröfvade vänner.
Hans andes spänstighet förnekade sig icke.
— Smickrare, mumlade han med lätt vibrerande stämma, men med ett leende, som redan röjde en glimt af den humor, som var hans väsens charme, — smickrare! En tragedi! Min ringa person i en tragisk glansroll — pardon! Du öfverskattar mina talanger. En hemsk novell pä sin höjd — hemsk och inhemsk i Ijuf förening, tja, mera kan du egentligen inte begära… Men, fortsatte han, och hans blick mörknade vid minnet af de öden han genomgått, — men hvad jag begär, mina herrar, är ert bistånd att lösa gåtan i det oförklarliga äfventyr jag i dag upplefvat. Jag kan det inte.
Melón reste sig och mätte golfvet med korta nervösa steg. Cutawayskörten fladdrade olycksbådande som ett par korpvingar kring hans person.
Den starka sinnesrörelse, för hvilken Melón af allt att döma fortfarande var ett rof, sade hans kolleger tydligare än ord att den upplefvelse, hvarpå han syftat, måste vara af minst sagdt extraordinär beskaffenhet. Häpnaden hade först bundit deras tungor, men nu förmådde de icke mera behärska sin nyfikenhet.
Frågor haglade öfver Melóns hufvud, och liksom för att värja sig för den våldsamma skuren, förde han handen till hjässan, men drog den i nästa ögonblick förfärad tillbaka: — hans känsliga fingertoppar hade underrättat honom om nackbenans tragiska öde. En hastig blick i fickspegeln öfvertygade honom om katastrofens hela vidd, och innan skadan var reparerad vägrade han absolut att inlåta sig på närmare förklaringar. Under tiden hunno hans vänner sansa sig en smula, och när Melón efter ett kortvarigt besök i de underjordiska gemaken åter sväfvade in, putsad, fin och friserad som förr, var det amanuensen Nässellöfs sonora stämma som i en elegant afrundad fråga tolkade amanuensernas lifliga åstundan att erhålla en noggrann relation rörande det äfventyr Melón upplefvat.
Thomas Melón öppnade just munnen för att afge den äskade förklaringen, och amanuensen Råskjöld, den framstående kännaren af engelsk parlamentarisk kutym, hade redan anlagt minen af en liberal M.P., som afvaktar en tory-ministers deklaration inför Underhuset, då ett störande afbrott inträffade.
Det var denna gång icke Sjefmans starka stämma, som på ett brutalt sätt ingrep i kretsens förhandlingar, utan en af de unga utlåningsamanuenserna, som i vördnadsfull ton anmälde, att en herre ute på expeditionen anhöll om ett samtal med amanuensen Råskjöld.
Denne, som på biblioteket beklädde den ansvarsfulla posten som chef för inkräfningsväsendet och med sina »strängare formulär» injagat välbehöflig respekt hos tredskande låntagare, rådfrågade sitt ur.
— Mina herrar, sade han och hans blick uttryckte den lycka pliktuppfyllelsen ensam förmår skänka, — tjänsten kallar mig, — tydligen igen en kräfd person, som vill anföra besvär — jag måste gå. I betraktande af, att klockan emellertid redan närmar sig half ett och den akademiska kvart, hvilken enligt häfd är anslagen åt diskussion af amanuenskollegiets angelägenheter, förty är öfverskriden, föreslår jag att parlam…., förlåt, kollegiets förhandlingar ajourneras till klubbsammanträdet hos Fazer kl. 3.
Opinionen tycktes emellertid afgjordt vara emot hvarje uppskof, och antagligt är, att Råskjöld kommit att stanna i en splendid isolation, om icke Sjefman i detta spännande moment uppträdt på scenen och med myndig energi skingrat kollegiets medlemmar. Amanuenserna gingo under tystnad till sitt arbete, med undantag dock för Melón, som under anförande af att arbetsdagen för honom i alla fall var fullkomligt förstörd, lyckades utverka permission för återstoden af tjänstetiden, och försvann — sedan han likväl gifvit amanuensen Nässellöf ett heligt löfte att kl. 3 infinna sig hos Fazer för att ändtligen lämna sina detektivistiskt intresserade vänner den med så stark spänning motsedda relationen rörande sitt uppskakande äfventyr.