II.
Klockan visade kvart öfver tre, då amanuenserna Melón, Nässellöf, Bergdahl, Råskjöld och Söderholm intogo sina fåtöljer i ett af fönsterbåsen hos Fazer och amanuensen Bergdahl på ett vinnande sätt vände sig till den nätta servererskan fröken Berta och å sällskapets vägnar anhöll om fem kaffe med bröd, mycket bröd och godt bröd! Med berömvärd förtänksamhet hade amanuensen Nässellöf hos den distingerade portierynglingen å nedre botten inskärpt, att klubben i dag sammanträdde till sekret plenum, hvarför han med bestämdhet borde afvisa sådana extraordinarie ledamöter, som eventuellt infanne sig i afsikt att sluta sig till sällskapet.
Amanuensen Bergdahl hade med van hand och säkert ögonmått fyllt de fem kopparna, och cigarretterna utsände just sina första blå rökskyar, då Thomas Melón, som nu i det närmaste hämtat sig, knäppte ett obefintligt dammkorn från sin oklanderliga cutaway, stack tummen i västens armhål, harskade sig och började sin berättelse.
— Mina värderade vänner. Ehuru mitt lif till största delen förflyter bland böcker, manuskript och korrektur — både fuktiga och torra — torde det ändå inte vara er obekant, att jag upplefvat åtskilliga äfventyr af ganska märkvärdig, stundom också farlig art. Jag behöfver bara påminna om den rasande stormen under min senaste badresa, om mitt äfventyr med den sorgsne strumpstickaren, då mitt lif som genom ett under räddades uteslutande tack vare den Aino-korsett direktör Adolf V. Petterson med fru förärat mig, och, för att taga ett allmänt kändt exempel, affären med den galne direktör Limburg. Jag vägar ändå påstå att jag aldrig mist det filosofiska lugn, som jag satt en ära i att bevara under alla förhållanden. I dag svek mig emellertid min kallblodighet för första gången — ni kunde tyvärr med egna ögon öfvertyga er om den saken.
Amanuensen Bergdahl, som redan expedierat sin första kopp och hvars fingrar darrade af ifver att få servera den andra, hvilket dock var en omöjlighet på grund af att hans kolleger ännu inte ens smuttat på nummer ett, kunde inte längre styra sin otålighet.
— Min hedersvän, utbrast han, — till saken, till saken. Hvarför alla dessa omständliga preliminärer? Där sitter du med ditt äfventyr som en mogen frukt i näfven och retar bara vår aptit med skalets granna färg — låt oss nu ändtligen få titta på kärnhuset! Och amanuensen Bergdahl strök sig nervöst öfver hjässan, där en liten treflig kvarteret skymtade fram mellan glesa skyar.
— Förträffligt, Bergdahl, jag är dig tacksam för din admonition, men du känner ju min lilla svaghet… Nåväl, mina herrar, kort sagdt: jag har i dag mellan elfva och half tolf upplefvat en barock repris af vissa detaljer i mitt — vågar jag säga — berömda äfventyr med direktör Limburg. Där har ni kärnhuset, för att begagna vår väns pomologiska metafor.
Amanuensen Råskjöld tappade förlofningsringen, som han lekt med, i sitt isvattenglas, den orubblige Nässellöf tände med lätt skälfvande hand en ny Wasa 12, Bergdahl beställde i ren distraktion en ny uppsättning kaffe med bröd af den förbiilande fröken Berta, men Söderholm, den unge psykologen, i hvars blick detektivinstinkten lyste, yttrade kort och beslutsamt:
— Låt oss höra detaljerna. Utelämna ingenting, äfven skenbart oviktiga småsaker kunna ha sin utomordentliga betydelse. Berätta allt på ditt eget sätt, vi skola sedan göra frågor, om det behövs.
— Som du vill. Historien är relaterad i få ord. Allt nog: i går afton, när jag kom hem från teatern, fann jag på mitt tamburgolf ett bref i elegant blekgrönt kuvert af utprägladt feminin typ. Jag tog för gifvet, att episteln härrörde från en eller annan litterär ung dam, som ville sända mig ett pekoral till genomläsning. Jag kastade det därför obrutet åt sidan, axlade min pellerin och slog mig ned vid mitt skrifbord för att lägga sista handen vid ett af de små rimbref i klassicismens manér, med hvilka jag då och då stillar min vän doktor Quartus' litterära hunger, och hvilka han med sin produktiva natur inte är sen att besvara. Först när jag stod i begrepp att stiga i min paulun, erinrade jag mig brefvet och bröt det. Mitt första antagande visade sig oriktigt — biljetten var frän Eva Limburg, jag antar ni kommer ihåg henne, min grymma antagonists charmanta unga dotter.
— Hvem skulle inte komma ihåg henne, smålog amanuensen Bergdahl. — Hon fick ju sedan anställning på trettonde apoteket, inte sant?
— Precis. Här ser jag mig emellertid tvungen att inskjuta en nödvändig liten parentes, fortsatte Melón, — och göra ett afslöjande som väl åtminstone för vännen Söderholm blir en fullkomlig öfverraskning — saken är nämligen känd bara af några få bland mina vänner. Det gäller fröken Limburg. Jag måste tillstå att jag efter äfventyret ombord på Gitanjali fattade ett ganska lifligt intresse för den unga damen, ett intresse, som också möttes med sympati. Kort sagdt: vi råkades ofta och trifdes förträffligt i hvarandras sällskap. Men, ingenting är ju beständigt här i världen: efter en tid skildes våra vägar igen, och jag hade inte på flera månader ägnat henne en tanke, då brefvet i går väckte det förflutna till nytt lif. Här skall jag be att få presentera hennes biljett.
Och amanuensen Melon öppnade sin plånbok och vecklade varsamt upp det tjocka, crèmefärgade brefpapperet och räckte det åt sin granne Söderholm, som ägnade dess kvalitet och utseende en snabb granskning och därpå, på Melóns anhållan, läste upp dess maskinskrifna innehåll:
/# Käre Thomas.
Förlåt att jag besvärar dig, men jag skulle behöfva ditt råd i en fråga af största vikt. Jag ber dig därför möta mig i morgon kI. half elfva på planen utanför Brannshuset. Låt mig inte vänta fögäfves.
Din uppriktiga vän Eva Limburg. #/
— Skrifvet på Smith Premier N:o 4, handgjordt papper af Lessebo tillverkning, inga tydliga fingeraftryck, konstaterade Söderholm, i det han återlämnade brefvet.
— Ja, att brefvet var skrifvet på maskin förvånade mig inte, jag vet nämligen, att Eva Limburg, allt sedan hon vid renskrifningen af sin fars stora diktsamling ådrog sig skrifkramp, nästan uteslutande användt skrifmaskin också i sin privata korrespondens.
I detta ögonblick reste sig amanuensen Råskjöld, som en stund nervöst tuggat sin eleganta Lloyd-George-mustasch och visat tydliga tecken till oro.
— Ursäkta att jag afbryter, men tyvärr måste jag försaka nöjet att höra Melóns berättelse till slut. Jag har nämligen stämt möte med min fästmö i Nordiska Bosättningsmagasinet kl. kvart före fyra och måste därför, så lifligt jag än beklagar det, lämna herrarna.
Han bugade sig och försvann. Amanuensen Bergdahl sände honom en ogillande blick, men amanuensen Nässellöf mumlade:
— Präktige Råskjöld. — Alltid punktlig.
Thomas Melón tände en cigarr och fortsatte sin berättelse:
— Allt nog, jag hade ingen anledning att betvifla brefvets äkthet och begaf mig därför till Brunnsparken, där jag inträffade just när klockan i Katolska kyrkan slog half elfva, Ingen Eva Limburg syntes till. Den förnäma gamla parken låg stilla och öde i den milda höstdagern. Jag slog mig ned på en bänk och försjönk i mina penséer. Jag kan inte på minuten ange, huru länge jag suttit så, då jag plötsligt spratt till vid det brummande ljudet af en stor bil, som stannat tätt framför mig — direktör Limburgs unika kapplöpningsbil, som jag trott för länge sedan försvunnen i obekanta öden.
I samma ögonblick slog det mig att jag befann mig på precis samma plats som vid mitt första skickelsedigra sammanträffande med direktör Limburg för jämnt ett år sedan. Min första förnimmelse var, att jag var offer för en hallucination och denna känsla stegrades nästan till visshet, när jag i den högresta gestalt, som steg ur bilen, igenkände den döde direktör Limburg själf. Men det var ingen dröm. I nästa ögonblick mullrade mot mina trumhinnor Limburgs karakteristiskt sträfva stämma, barsk och befallande som senast. Sensationen var ohygglig.
— Men är han då inte död? frågade amanuensen Bergdahl häpen. — Jag läste ju dödsannonsen och fröken Limburg har ju hela året gått sorgklädd.
— Mänskligt att se är han så död en apoplektiskt karl öfver hufvud kan vara, svarade Melón. — Det måtte jag väl veta, som sjöng med i kvartetten vid grafven. Ja, var det inte Limburg själf eller hans vålnad, så måste jag sannerligen erkänna att hans dubbelgångare presterat ett mästerverk af maskeringskonst. Likheten var illusorisk — uttryck, röst, åthäfvor, allt!
— Nå, och hvad hände sedan? frågade amanuensen Nässellöf, hvars annars så ogenomträngliga diplomatansikte i denna stund förrådde det lifligaste intresse.
— Precis detsamma som senast, och just den fullkomliga öfverensstämmelsen in i minsta detalj gjorde på mig ett så fruktansvärdt intryck. Bestämdt, men tämligen höfligt i alla fall, bad han mig taga plats i bilen och jag lydde. Jag var som förlamad, hypnotiserad af det gåtfulla i saken och tänkte inte ens på att göra invändningar. Och så bar det af — samma gator som senast och samma svindlande fart. Limburg satt tyst hela tiden, bara en enda gång öppnade han munnen — för att i ironisk ton beklaga att hans dotter tyvärr blifvit förhindrad att infinna sig till mötet. Den skurken…! Nåja, när bilen ändtligen saktade farten, förvånade det mig inte det ringaste att målet för vår färd visade sig vara den undanskymda vrå af Djurgårdsstranden, där den marina delen af mitt förra äfventyr började — jag hade hela tiden haft en förkänsla däraf, så snart bilen stannat, upprepades samma historia som senast: med revolvern i hand tvang han mig att stiga i motorbåten, som mycket riktigt låg förtöjd vid bryggan. Själf hoppade han efter. Och nu kommer det allra märkvärdigaste: ögonblicket därpå sprang han utan ett ord i land igen, kastade sig upp i bilen och körde i väg med ursinnig fart. Och jag, Thomas Melón, satt ensam kvar i motorbåten, så pertuberad en amanuens vid Universitetsbiblioteket gärna kan bli. Nu frågar jag er, mina herrar amatördetektiver, hvad betyder hela denna vanvettiga enlevering? Tag reda på meningen med detta, det mest meningslösa jag någonsin varit med om, och jag blir er evigt tacksam. Problemet är uppställdt — hvem åtar sig att lösa det?
Thomas Melóns hand darrade märkbart, när han grep sin slocknade cigarr och med en desperat gest placerade mellan sina slätrakade läppar.
Amanuensen Nässellöf såg sig ett ögonblick frågande omkring och vände sig därpå till Melón:
— Sä gärna jag än ställde mig till ditt förfogande, är det mig denna gång omöjligt: jag är nämligen för närvarande upptagen af en annan invecklad affär, som jag skulle vilja kalla »äfventyret med den prickiga kravatten», och som du vet är det inte lyckligt alt splittra sig. Men om jag inte misstar mig, är vännen Söderholm rätta mannen.
Amanuensen Söderholm rätade på sin gängliga gestalt och log blygsamt vid sin kollegas smickrande ord.
— Det vore mig ett nöje att kunna hjälpa dig, Melón. Jag står gärna till tjänst, och lofvar att göra mitt bästa, ifall du nu anförtror saken åt mig. Men det förvånar mig, att du inte själf försöker lösa gåtan.
— Jag säger med min gamle vän La Rochefoucauld: »Il est plus aisé d'être sage pour les autres, que d'être pour soi-même.» Jag står för nära denna sak, jag kan inte se kallt på den. Afgjordt således: du åtar dig affären?
— Ja, men på ett villkor — det bör bli en hemlighet för alla, till och med för kollegerna på biblioteket. Jag anser detta försiktighetsmått absolut nödvändigt.
— Skönt.
Ett handslag bekräftade öfverenskommelsen.
Ordföranden, amanuensen Nässellöf, upplöste därefter sammankomsten och de fyra amanuenserna lämnade Fazer med spänstiga steg.