III.
Följande eftermiddag.
I sitt Ijusa och luftiga arbetsrum med utsikt öfver hafvet satt amanuensen Söderholm nedsjunken i en jättestor klubbstol, med händerna begrafna i den rostbruna nattrockens fickor och fötterna ledigt uppslängda på kamingallret. Hans ryktbara filosoflock hade fallit ned öfver pannan och skymde nästan ögonen, men förmådde likväl icke dölja den stålkalla skärpan i hans inåtvända blick. På det turkiska rökbordet till höger om hans stol stod ett fylldt cigarettskrin af drifven koppar, och till vänster, på divanbordet, tronade majestätiskt en svartglänsande Black and White-butelj, omgifven af tre höga, slipade glas och två sifoner. Och lutad mot spiselkransen stod bredbent och rygg amanuensen Bergdahl, som på grund af sitt lifliga intresse för »affären» erbjudit sina tjänster som assistent. Skymningen föll, och den glödande cigaretten i Söderholms vänstra mungipa lyste som en eldfluga i dunklet.
— Nå, Bergdahl, premiären på Apollo i går var således lyckad!
— Verkligen en succès — men, men — hur i fridens namn kan du veta att jag var där. Jag såg inte ett enda bekant ansikte.
— Ah, ingenting är enklare. Jag såg din blick stanna vid Apollobysten öfver skrifbordet, ett belåtet leende krusade dina läppar, som spetsades till en diskret hvissling, medan din tåspets markerade takten till den eggande melodien — se där premisserna, som motiverade konklusionen. Jag kunde ännu tillägga att du hade din plats på första eller andra länstolsraden; dina ögon förete nämligen vissa symptom af den lätta inflammation, som är så karakteristisk för dem, som på nära håll utsatts för starkt rampsken. Har jag inte rätt?
— Ja visst. Märkvärdigt, högst märkvärdigt må jag säga. Nu betviflar jag inte, att vår vän Melón lagt sin sak i de bästa händer. Du är en öfverdängare, en farlig karl.
Söderholm log ett blekt leende och försjönk därpå åter i tankar.
— Bergdahl, yttrade han om en stund, — affären Melón erbjuder, som du torde ha observerat, en ganska påtaglig ledtråd — bilen. Tag reda på, hvem som äger den eller hvem som hyrt den, och du är den falske direktör Limburg på spåren. Jag säger med afsikt den falske, ty hypotesen att han icke vore död, att begrafningen och alltsammans bara vore ett skickligt genomfördt bedrägeri, kan naturligtvis inte tas på allvar; utomlands kunde någonting dylikt mycket väl vara tänkbart, men här hos oss äro förhållandena ännu tyvärr — jag talar uteslutande ur detektivistisk synpunkt — tyvärr, säger jag, alltför små för en kupp i denna stil. För resten saknas i detta fall hvarje spår af rimliga skäl: Limburg var en hedersman och ingen skojare, ehuru han led af fixa idéer. Vi utgå således från att Melón enlevererades af en eller flera okända personer, som under falsk förevändning lockat honom till den föga trafikerade plats, där företaget hade de största utsikterna att lyckas — ledtråden kvarstår i alla fall. Jag försmår emellertid denna ledtråd: att springa och snoka i bilaffärer kan möjligen vara en lämplig uppgift för Scotland Yard… hm, yrkesdetektiver…, det är arbete för fötterna men inte för hufvudet; och jag för min del håller styft på att hvarje inveckladt problem bör kunna lösas på rent analytisk väg, med tillämpning af vetenskapliga metoder. Detta är mitt första stora fall, och därför vill jag göra det mesta möjliga af det.
Söderholm tog sig en klunk ur sitt whiskyglas, medan Bergdahl entusiastiskt begrof sina tänder i en jättelik Säfstaholmare, som han halat fram ur sin rymliga ficka.
— Bergdahl, fortsatte Söderholm och tände en ny Ideal, — problemet ger oss två utgångspunkter: gärningsmännen och motivet — vi måste nämligen förutsätta att detta skenbart så meningslösa streck har en mening, en allvarlig eller skämtsam, en brottslig eller oskyldig, men en mening i alla fall. Hvar skola vi börja? Valet är egentligen inte svårt. I betraktande af fallets art anser jag det fullkomligt lönlöst att göra motivet till utgångspunkt; den väg som snabbast för till målet är otvifvelaktigt att söka afslöja upphofsmännen — lyckas detta skall det säkert inte dröja länge, innan vi också upptäckt motivet, syftet. Nu gäller det alltså att se om vårt analytiska skarpsinne skall bestå profvet att rycka masken från den falske direktör Limburgs ansikte. Här ha vi en gång ett ypperligt tillfälle att utnyttja de erfarenheter och lärdomar vi hämtat ur den detektivistiska litteraturen.
— Menar du verkligen, att du tänker sitta här och fundera ut alltsammans? Det är ju omöjligt. Du vet ju ingenting om honom, du har ju inte sett honom ens — du måste väl ändå först skaffa dig fingertryck och cigarrettaska och annat i den stilen, något reellt att gå efter.
— Öfverflödigt, Bergdahl, öfverflödigt. En analytiker bör kunna lösa problemet i sin stol — tänk på Mannen med knutarna! Det finns i Melóns relation några punkter, som tyckas mig ge vissa uppslag… Om jag inte misstar mig, tror jag för resten det är vår vän Melóns steg vi nu höra i trappan, jag bad honom nämligen komma hit för att komplettera några detaljer i sin berättelse.
Omedelbart därpå öppnades dörren och Melóns slätrakade abbéansikte blef synligt. Hans entré utmynnade i en uppsluppen piruett, som visade att han nu fullkomligt återvunnit sin jämvikt och sitt goda lynne.
— Ha, hvad ser jag! Härligt, härligt! Sherlock Holmes i full aktion. Bon! Själf befinner jag mig, som ni ser, i den förträffligaste kondition. Tja, det är ju ändå inte alldeles uteslutet att den våldsamma bilfärden skaffar mig en angina på halsen, eller rättare sagdt, i halsen, som tyvärr kanske beröfvar mig nöjet att i morgon infinna mig på biblioteket… Nå, mina vänner, hur går det, hur går det?
— Tills vidare inga resultat att tala om. Men jag hoppas att det lilla korsförhör jag ämnar anställa med dig skall visa sig fruktbringande. Slå dig ned och gör dig hemmastadd i mitt enkla men trefna arbetsrum som det brukar stå i romanerna. A whisky and soda, sir Thomas?
— Thank you. Ah! By Jove, a splendid whisky, indeed. Come along, sir!
Skymningen hade tätnat och Söderholm tände den elektriska lampan på divanbordet. Det klara, kalla skenet belyste som en strålkastare Melóns drag, medan Söderholm själf höll sig i skuggan.
— Melón, började därpå Söderholm förhöret, under det han med blicken följde en ringlande blå röksky, — hvad du i går nämnde om dina känslor för Eva Limburg var, som du: gissade, för mig en fullkomlig nyhet, och om jag inte missminner mig antydde du på samma gång, att bara några få af dina närmaste vänner kände till saken. Kan du möjligen uppge, hvilka dessa äro.
Melón såg en smula förvånad ut och drog ett långt bloss på sin cigarr, innan han svarade:
— Min bäste bror, ehuru jag uppriktigt sagdt inte riktigt uppfattar meningen med din fråga, har jag ändå ingen anledning att vägra besvara den. Det var som sagdt endast några få af mina vänner som kände till mitt lilla svärmeri för Eva Limburg — förbehållsamhet i erotiska affärer har alltid varit min princip — ja, så vidt jag erinrar mig var det inte andra än Bergdahl här, Nässellöf, Råskjöld och doktor Qvast.
— Ingen annan?
— Nej… Men, låt mig tänka efter en smula… Ja visst, nu kommer jag ihåg att också Segerros och vår forna värderade kollega premiäraktören Rackelhane voro invigda. Alltså: summa summarum sex personer, inte flere. Och jag kan också gå i borgen för, att ingen af dem skvallrat ur skolan. Jag hade deras tysthetslöfte — på hedersord.
— Och du tror inte heller att någon annan hade nys om det faktum alt fröken Limburg och du voro »Eva» och »Thomas» med hvarandra?
— Nej, ännu mindre det.
— Tack, och ursäkta min närgångenhet. A propos, Qvast och Rackelhane äro väl båda i staden för tillfället?
— Inte Qvast. Han reste i förgår kväll västerut för att samla material till sitt nya social-geografiska arbete om karusellernas placering på Finlands marknadsplatser.
— Ja, jag råkade honom i går morse kl. 7 på Himmelviks station, just när jag steg på Helsingforståget, inföll Bergdahl.
— Så-å, du har varit bortrest, det visste jag inte.
— Ja, jag for ett slag af och an till Himmelvik för att skörda mina päron. Gissa, huru många kappar jag fick? Jag reste lördag kväll och kom tillbaka i går med 11.15 tåget och hann inte ens äta frukost för att inte komma för sent till biblioteket.
— Bergdahl, du är och förblir mönstret för en plikttrogen amanuens.
Skål!
De tre herrarna saluterade hvarandra med sina glas.
— Melón, fortsatte därpå Söderholm, — ännu en indiskret fråga: skildes
Eva Limburg och du som vänner eller som fiender?
— Som de bästa vänner och kamrater; upplösningen var den fridsammaste och naturligaste man kan tänka sig — utan en skymt af tragik…
— Tack. Och ännu en sak: du har väl inte händelsevis den förfalskade biljetten på dig? Skönt! Vill du låna mig den för ett par dagar?
— Med största nöje. Jag antog att du ville ha den, och därför tog jag den med.
Söderholm lade brefvet i sin plånbok och reste sig.
— Ja, kära Melón, nu vill jag inte längre uppehålla dig — jag vet att din tid är upptagen. Tack för att du kom.
Melón såg på sitt ur och sprang upp.
— Fördömdt! Klockan är öfver sju och half åtta börjar Inhemska teaterns premiär. Hur tusan skall jag hinna hem och kläda om mig!
— Tag en bil, proponerade Bergdahl.
Men Melón tillbakavisade förslaget med indignation. Äfven de starkaste själar ha sin begränsning. Melón hade tydligen fått nog af bilfärder för en lång tid framåt.
I nästa ögonblick var han försvunnen.
Söderholm gick fram till pianot och lät fingrarna löpa öfver tangenterna. En sprittande melodi klingade fram. Bergdahl spetsade öronen. Var det inte hans egen favoritchanson? »Ett stycke, stycke, stycke af ett vackert ben …»? Och när Söderholm hunnit till refrängen, föll han in med sin höga tenor. Operettens ande sväfvade genom rummet.
— Söderholm, utbrast Bergdahl, när vännen svängde sig om på pianostolen, — du har en idé, du har upptäckt något. Annars hade du inte valt den melodin.
— Riktigt, Bergdahl, svarade Söderholm med ett lätt skratt och gnuggade sina händer. — Jag har upptäckt att du är oskyldig.
— Jag! Bergdahl hoppade till och fick i sin häpenhet ett nästan skuldmedvetet utseende. Jag? Hvad menar du? Ett dåligt skämt, ett griseri… Vet du, det där tål jag inte.
— Lugn, lugn! Jag menar hvad jag säger. Din uppgift att du i går klockan half elfva befann dig på Himmelvik-kuriren räddade dig från att hänföras till de misstänktas kategori. Det kan ibland ha sin nytta att vara pomolog, bror Bergdahl.
— Förklara dig! insisterade den koleriske Bergdahl i upprörd ton, — tala inte i gåtor, ta mig tusan om jag finner mig i det.
— Nåväl. I Melóns skildring af sitt äfventyr slog det mig genast, att brefvets författare måste ha känt till hans svärmeri för Eva Limburg. En oinvigd, som tillfälligtvis, bara med kännedom af deras Gitanjalibekantskap, begagnat sig af hennes namn, hade aldrig användt tilltalsordet »du». Alltså måste gärningsmannen vara någon af de sex personer Melón räknade upp, de enda som hade reda på saken. Du var en af dem och således ett misstänkt subjekt ända tills du på ett eller annat sätt kunde rentvå dig. Du bevisade emellertid ditt alibi och behöfver därför ingenting frukta. Jag vill här i förbigående anmärka att jag på grund af förnuftsskäl fullkomligt utesluter eventualiteten, att intrigen utgått från Eva Limburg själf eller henne närastående personer — i så fall hade nog inte hennes namn begagnats som lockbete.
— Ditt resonemang förefaller riktigt.
— Bara en smula logik, gamla gosse. Här se vi för resten igen ett bevis för giltigheten af den detektivistiska regel, som säger, att det äfven i det fintligast planlagda brott alltid finnes en eller annan liten vårdslösad detalj, som till slut förråder den skyldiga. Jag måste ge arrangörerna af Melóns enlevering det erkännandet, att de gått till väga med stor slughet, men detta lilla ord »du», detta skenbart så oväsentliga missgrepp skall, hoppas jag förr eller senare, bringa dem i mina händer.
— Du misstänker således verkligen Råskjöld, Nässellöf Rackelhane och
Segerros?
— Ja, det är min skyldighet. Nässellöf tror jag mig ändå möjligen kunna eliminera.
— Det gör du rätt i. Jag är öfvertygad om att han när som helst kan prestera ett förstklassigt alibi. Han stiger aldrig upp före klockan elfva… Nå, och hvad ämnar du ta dig till med de öfriga? Förhöra dem?
— Nej, så länge vi inte ha en aning om motiven, måste vi vara ytterst försiktiga. Deras misstankar få på inga villkor väckas. Det gäller att bruka list. De måste sonderas, men utan att de själfva märka det.
— Tag reda på hvar de befunno sig i gir på morgonen.
— Går inte. En enda liten klumpighet, och de kunde bli varnade. För resten blefve det en uppgift i stil med att söka spåra bilen. Och sådant tilltalar mig, som sagdt, inte. Tarflig sport. Nej, jag följer andra metoder. Här, i denna stol skall problemet lösas. Jag får lof att tänka ut en plan.
Bergdahl reste sig och tog afsked. Han befann redan i tamburen och höll just på att knäppa sin gröna ulster, då han plötsligt hejdade sig och återvände in.
— Söderholm, utbrast han ifrigt, — minns du att Råskjöld lämnade Fazer, just när Melón visade oss Eva Limburgs bref. Jag observerade hans utseende. Jag tyckte han såg lömsk ut.
Söderholm, som stod vid sitt fönster och såg ut mot hafvet, där en blinkfyr just sände ut en skarp röd reflex öfver vattnet, spratt till.
— Bergdahl, du är en förträfflig observatör. Det hade verkligen undgått mig. Tack. Det ger mig något att tänka på.
— Evening, sir.
— Evening.
Dörren slog igen. Söderholm var ensam. Fyrens röda sken hade förbytts i grönt — precis samma nyans som Bergdahls berömda ulster. Söderholm stirrade en sekund med vidöppna ögon in i det gröna Ijuset. Så gick han med beslutsamma steg till sitt bokskåp och tog ned en liten tunn volym med titeln »Den gröna kappan, detektivroman af Yorke Davis» — just hvad han för tillfället behöfde.
— Tack, Bergdahl, — mumlade han för sig själf, — din gröna ulster är ändå ett förträffligt plagg.