IV.
Det var en måndag Thomas Melón utsattes för den mystiska enleveringen.
Söderholm, som var en sansad och kallblodig natur, hade ansett det klokast att låta hela saken hvila ett par dagar; han behöfde tid för att låta sin plan mogna och insöfva de misstänkta i fullkomlig säkerhet. Först på fredagen fann han rätta tidpunkten vara inne för att utföra det experiment, hvartill Bergdahls gröna ulster på sätt och vis gifvit honom uppslaget — ett uppslag som för honom som praktisk psykolog af facket låg så nära till hands, att han i sitt stilla sinne kände sig en smula misslynt öfver, att han icke omedelbart kommit på den goda iden. Emellertid: nu låg hans väg klart utstakad och han väntade blott på ett gynnsamt tillfälle för att beträda den. Han tackade tyst sin lyckliga stjärna vid tanken på, att hvarken Råskjöld, Segerros eller Rackelhane hade en aning om, att det var honom Melón engagerat som detektiv.
Klockan närmade sig half två, och bibliotekets amanuenser befunno sig för tillfället på Nybyggets balkong i det lofliga syftet att vederkvicka sig med en cigarrett under animerad debatt af dagens frågor. Affären Melón, som under de föregående dagarna grundligt utdiskuterats, hade småningom fått lof att träda tillbaka för andra fängslande samtalsämnen. Den fladdrande konversationen kretsade denna gång kring amanuensen Segerros' nya med spänning motsedda komedi »Nimrod och de sjuttons sparfvarna», hvars premiär var omedelbart förestående. Den unge författaren var föremål för ifriga interpellationer, som han dock vägrade att besvara.
— Jag säger inte ord. Innehållet är och förblir en hemlighet. Ni får ge er till tåls till premiären. Nu föreslår jag för resten att ni lämnar min ringa person ur räkningen och i stället koncentrerar era inkvisitoriska blickar på någon annan — till exempel Söderholm, jag tycker han sett sä förbannadt spekulativ ut under de senaste dagarna. Hvad är det riktigt du sysslar med nu för tiden, om man får lof att fråga?
Söderholm, som med gillande blick följt en äldre katthanes makliga förberedelser för en fridfall förmiddagsslummer källarglugg, slog askan af sin cigarrett och svarade så likgiltigt han kunde, ehuru han i sitt hjärta prisade Segerros som en sannskyldig det gynnsamma ögonblickets gud:
— Åh, ingenting nämnvärdt. Jag har bara hållit på med några små förstudier till en artikel om de experimentella idéassociationernas praktiska värde, som jag i en svag stund kom att lofva redaktörerna för Argus. Ni har väl hört talas om de ganska märkvärdiga resultat man uppnått genom sådana där experiment?
— Är det något i stil med de mystiska manipulationerna i Den gröna kappan, inföll Råskjöld. — Jag måste erkänna att de intresserade mig i högsta grad. Det skulle inte vara så dumt att någon gång få se, hur de gå till. Först antog jag att alltsammans var bara fantasifoster, men jag har senare hört att den moderna psykologien verkligen opererar med sådana saker.
— Din önskan är lätt att tillfredsställa, kära Råskjöld.
— Jag har just sett mig om efter lämpliga objekt för några kontrollexperiment, som jag måste företa, så om du har lust, vore jag dig ytterst tacksam, om du ställde dig till förfogande.
— Med nöje.
— Tack!… Segerros, kanske du följer din vän Winstons exempel? Jag behöfver egentligen tre försökskaniner, annars blir materialet för ensidigt — jag har smått tänkt på Rackelhane som tredje man. Jag är nämligen speciellt angelägen att få en konstnär med den sortens folk reagerar i allmänhet bättre än vanliga dödliga för försöken … Nå, hvad säger du?
Söderholm framkastade frågan i lätt ton, men afvaktade med spänning svaret. Segerros, som närmast uppfattade saken som ett skämt, gjorde emellertid inga invändningar.
— Låt gå. Det kan ju bli helt kuriöst… Hvad Rackelhane beträffar, så tror jag det nog inte blir någon svårighet att öfvertala honom. För resten: när och hvar skall det epokgörande experimentet äga rum?
— Det blir väl nog bäst hemma hos mig. Låt oss säga kl 7 i eftermiddag.
— Skönt!
De tre amanuenserna konstaterade att deras cigarretter voro utrökta och slängde dem med öfvad hand i den prydliga plåtlåda, som dekorerade balkongens räckverk. Plikten kallade dem åter.
Söderholm passerade på sin väg bibliotekets skrifmaskin som för tillfället stod ledig.
Han kastade en spejande blick omkring sig, tog fram Eva Limburgs bref ur plånboken och slog sig ned vid maskinen. Några ögonblicks energiskt knackande och Söderholm hade i sin ägo en trogen kopia af den famösa biljetten. En noggrann undersökning öfvertygade honom om att hans teorier voro riktiga. Kopian företedde precis samma egenheter i afseende å typaftrycken som originalet. — Sherlock Holmes' skarpsinniga lösning af problemet »Den försvunne brudgummen» hade redan för länge sedan lärt honom, att det inte finns två skrifmaskiner, som skrifva precis lika några af bokstäfverna nötas mer, andra mindre, men aldrig på samma sätt. Nu drog han nytta af sin kunskap. De suddiga r'en i Eva Limburgs biljett återfunnos oförändrade i kopian, likaså de karakteristiska defekterna i bokstäfverna K och L. Biljetten var sålunda skrifven på bibliotekets maskin.
Söderholms drag upplystes af ett bistert leende.
— Jag kunde just gissa det, mumlade han, — Råskjöld, Råskjöld, saken ser betänklig ut.
<tb>
Septemberdagens lätta, genomskinliga luft dallrade med ett skimmer af guld kring Nikolaikyrkans solbeglänsta kupol, då bibliotekets amanuenser några minuter öfver tre trädde ut på den breda trappan och i sakta mak började vandra ned for Unionsgatans branta backe. I hörnet af Alexandersgatan skilde sig Söderholm från sina vänner, som orubbliga i sina vanor styrde kurs mot Fazer, och gjorde Sjefman sällskap ned till Esplanaden, där han visste att Rackelhane säkrast stod att träffa.
Utanför Kämp upptäckte han plötsligt den populära skådespelarens högresta gestalt i vimlet. Söderholm var med några steg vid hans sida.
— Tjänare, Rackelhane, jag sökte dig just, jag skulle vilja…
— Tjänare. Kan du tänka dig någonting mer förbannadt. Jag stod just utanför Apollo och tittade på porträtten. Då kommer plötsligt den där stiliga flickan, du vet, ut genom porten och stannar för att knyta sitt skoband. Hon hade sin hund med. Jag tyckte tillfället var lämpligt att bekanta sig. Jag började klappa hunden och kliade den i nacken — sådant tar kvinnorna. När flickan var färdig med sitt skoband, såg jag upp, liksom tillfälligtvis, du förstår lyfte på hatten och sade: »Pardon, det är kanske frökens tax? Ett sällsynt vackert exemplar. En förtjusande liten wow-wow. Ja, kanske får jag lof… mitt namn är Rackelhane». Och kan du tänka dig hvad hon gör? Hon säger helt lugnt åt rackan: »Ge vacker tass åt herrn!» Och så i den mest impertinenta ton: »Kanske får jag lof: Moppe!» Och så vänder hon mig ryggen och går sin väg. Utan att ta notis om mig…! Är det inte, så man kan bli förbannad? Ja, var det något du ville?
Söderholm, som visste att det var omöjligt att rubba den andre ur den tankegång han en gång inslagit och därför inte ens gjort något försök att afbryta, framförde nu sitt ärende.
Rackelhane föreföll strax intresserad. Han rådfrågade sin anteckningsbok, fann att han inte hade något rendez-vous denna kväll, och lofvade komma.
<tb>
Strax efter sju anlände Söderholms gäster. Den unge psykologen klargjorde med några ord experimentets art.
— Mina herrar, började han — det torde inte vara er obekant att hvarje ord, hvarje begrepp har en förmåga att framkalla vissa associationer. Den praktiska psykologien begagnar sig i stor utsträckning af detta faktum för att utreda föreställningarnas karaktär hos individer af olika kön, klass, temperament o.s.v. Resultaten ha visat sig i hög grad anmärkningsvärda, och på ett glädjande sätt vidgat kunskapen om det mänskliga själslifvet. Metoden är i sina grunddrag ytterst enkel — naturligtvis förekomma också mer komplicerade former, som jag likväl nu vill förbigå, då jag denna gång inte ämnar begagna mig af dem —; kort sagdt: jag räknar upp för er ett antal lösryckta ord, och ni uttalar, så snabbt som möjligt och utan att det ringaste tänka er för — detta är ett ytterst viktigt villkor — de idéförbindelser dessa ord uppväcka hos er. Om ni ingenting har emot, börja vi seancen nu strax.
Egentligen stred det mot metodens principer att »förhöra» flera individer på samma gång, men Söderholm hade likväl ansett detta arrangemang fördelaktigast, i betraktande af att de tre objekten, under inflytande af en omedveten täflingsinstinkt, mindre än annars skulle hinna öfverväga sina svar och beakta deras innebörd.
Försöksserien omfattade bortåt ett tjugutal ord, de flesta »neutrala», d.v.s. utan något som helst samband med affären, men bland dessa voro skickligt insmugglade ett antal sådana, som på ett eller annat sätt hänförde sig till Melóns enlevering.
Experimentet tog sin början. Svaren kommo raskt och spontant och voro nog så betecknande för de te herrarnas föreställningsvärld. Råskjölds associationer influerades afgjordt af hans ställning som lycklig fästman i bosättningsfunderingar, medan Segerros' svar lika tydligt vittnade om litterära, Rackelhanes om erotiska intressen.
När försöksobjekten småningom suggererats till den rätta stämningen, närmade sig Söderholm försiktigt den ömtåliga frågan.
Det åttonde ordet var Adam.
De tre herrarna voro ögonblickligen färdiga med samma svar: Eva.
Söderholm hade just afsett att framkalla denna nära till hands liggande idéförbindelse, för att sedan, utan risk att väcka misstankar, kunna begagna det erhållna svaret som frågeord och därigenom anställa ett mycket betydelsefullt prof. Nio af tio möjligheter talade nämligen för att den naturliga associationen, under det psykiska trycket af föregående fråga och svar, skulle blifva Adam; blott en föreställningskomplex af dominerande styrka skulle kunna leda svaret i annan riktning.
Råskjöld och Rackelhane återkommo mycket riktigt till Adam, medan Segerros, utan ett ögonblicks betänkande, uttalade namnet Limburg. Associationen hälsades af hans båda kamrater med en högljudd skrattsalfva, som kom honom att skifta färg och visa tydliga tecken till förvirring.
Söderholm förändrade icke en min, men beklagade i sitt stilla sinne att han icke hade till hands laboratoriets phonopneumosphysmograf för att kunna registrera Segerros' hjärtverksamhet och blodtryck i detta ögonblick. Han fortsatte emellertid förhöret som om ingenting händt.
De följande orden voro åter neutrala. Därpå kom maskin.
Råskjöld: symaskin. — Rackelhane: motor. — Segerros: skrifmaskin.
Söderholm ökade en smula på takten. Nästa ord var bref.
Råskjöld: strängare formuläret. — Rackelhane: rendez- vous. —
Segerros: måndag.
Efter ett par likgiltiga frågor närmade sig Söderholm åter problemet med ordet Brunnsparken.
Råskjöld: Hyde park. — Rackelhane: bil. — Segerros: operett.
Det sista ordet var Djurgården.
Råskjöld: kyss. — Rackelhane: båt. — Segerros: strand.
I detta ögonblick reste sig Rackelhane.
— Jag beklagar, att jag inte längre kan stå till tjänst. Jag glömde att jag har ett viktigt möte klockan åtta och måste därför bryta upp. Experimentet har verkligen varit mycket intressant.
Söderholm smålog.
— Tja, det lönar sig knappast att fortsätta med bara två objekt. Vi sluta således för i dag. Det här var egentligen bara början, och jag undrar inte på, om ni anser alltsammans för fullkomligt meningslöst i betraktande af frågeordens tämligen heterogena art. De voro emellertid valda på måfå, bara för att sätta er in i metoden, innan jag öfvergick till det område — naturuppfattningen — som mitt lilla experiment i själfva verket afsåg. Kanske kunde vi fortsätta en annan gång?
Råskjöld förklarade sig genast villig, men de båda andra ställde sig mera skeptiska.
Söderholm följde sina gäster ut i tamburen. När han återvände in slog han sig ned i sin magnifika klubbstol, tände en Ideal och mumlade för sig själf:
— Rackelhane, din plötsliga brådska att komma i väg härifrån, när du märkte att det började osa brändt, fällde dig nästan lika säkert som dina svar. Du känner nog till åtskilligt mer om en viss grå kapplöpningsbil än du egentligen vill stå för. Och Segerros, min fina vän, om jag inte misstar mig är ett visst maskinskrifvet bref inte så alldeles obekant för Råskjöld, ja, honom har jag misskänt… Nu återstår motivet, och det kommer antagligen nog att ge mig betydligt mera hufvudbry. Hm. Egentligen borde jag väl nu ringa upp Melón och meddela honom den glädjande nyheten att hans vän Segerros författat det lilla kärleksbrefvet och att hans vän Rackellane spelat den grymma faderns roll — ja, ja, man är inte för ro skull skådespelare…
Söderholm hvisslade till och sprang upp. Det kom en triumferande glimt i hans öga.
Han stod en stund försänkt i tankar. Hans hjärna arbetade under högtryck. Så utslätades fårorna i hans panna och han skyndade med snabba steg till telefonen och begärde Melóns nummer.
— Melón, frågade han ifrigt — hade du solen i ansiktet eller i ryggen, när du blef enleverad i måndags? Han hörde Melón skratta i mikrofonen. — Hvilken komisk fråga, sir Sherlock. Låt mig tänka efter en smula. Ha, nu erinrar jag mig verkligen något besynnerligt, som jag senast glömde att tala om för dig. Jag hade solen i ryggen, när jag gick fram till bilen och jag stod redan med foten på vagnssteget, då Limburg nästan med våld tvang mig att stiga upp från motsatta sidan, och då fick jag solen rakt i ansiktet. Jag kan sannerligen inte begripa hvad det var för ett påhitt. Har du någon acceptabel förklaring på fenomenet?
— Möjligen. Men ännu är det för tidigt att säga någonting. Tack i alla fall för upplysningen. Farväl.
Söderholm återvände till sin stol och sträckte makligt ut benen.
— En sak begriper jag ändå inte, mumlade han i det han blåste en lyckad rökring: hvarför släppte de honom i motorbåten, hvarför fullföljdes inte programmet?