V.
När Söderholm vaknade på söndagsmorgonen, sträckte han genast sin hand efter morgontidningarna, hvilka den väldresserade domestiken en stund förut placerat på hans nattduksbord.
Hans ännu yrvakna ögon granskade med ett uttryck af spänning annonsspalterna, papperet prasslade under hans fingrar, när han brådskande vände bladen — slutligen stannade dock hans blick vid en medelstor annons på femte sidan. Han slukade begärligt hvarje ord och sjönk därpå tillbaka i bädden med ett belåtet: all right.
När han följande dag sammanträffade med Melón på biblioteket och denne som vanligt hörde sig för, huru långt han kommit, svarade han med ett hemlighetsfullt småleende:
— I eftermiddag tror jag mig kunna meddela dig resultatet af mina efterforskningar. Passar det för dig att möta mig — lät oss säga klockan sex utanför Akademiska bokhandeln?
— Förträffligt.
— Alltså: klockan sex.
De båda vännerna skildes åt.
På utsatt tid svängde sig Söderholm med ett elegant språng ned från spårvagnen, innan den ännu hunnit stanna vid hållplatsen utanför Akademiska bokhandeln. Redan på långt håll hade han bland skyltfönstrets vittra habituéer igenkänt vännen Melón, med den obligatoriska bokpacken under armen och en nytänd yruracbat i munnen.
— Nå, låt höra.
Söderholm såg på sitt ur.
— Tiden är ännu inte riktigt inne. Du får ge dig till tåls ännu en liten stund.
Melón såg förvånad ut, men gjorde inga frågor. Han kände gentleman-detektivernas sätt.
De båda herrarna följde i sakta mak människoströmmen åt. Som genom en tyst öfverenskommelse styrde de sina steg mot Esplanaden. Lyktornas långa rad svepte sitt Ijus kring lindarnas mörka grönska och öfver Svenska Teatern brann en flammande reflex af solnedgångens glöd. Höga klackar smällde i munter takt mot trottoarernas asfalt och blänkande bilar susade fram i dunklet. Flanörernas led tätnade och sorlet steg som en brännings mumlande brus. De otaliga biografernas väldiga Ijusreklamer gnistrade i alla spektrets färger. Kring Maxims affischer skockade sig skaror af stojande ungdom.
— Vi ha ännu i det närmaste en timme på oss, sade Söderholm. — Hvad säger du om ett besök på Maxim för att fördrifva tiden?
Melón protesterade energiskt.
— Uppriktigt sagdt misstänker jag, att jag totalt saknar förutsättningar att uppskatta detta populära nöje. Jag har verkligen ännu aldrig satt min fot inom en biograf och känner inte heller kallelse att göra det just nu. Det är mig visserligen inte obekant, att åtskilliga af mina kolleger äro entusiastiska dyrkare af den tionde musan… ja, hur är det, min förträffliga bror, hör inte också du till dem?
— Otvifvelaktigt. Och därför hoppas jag du den här gången frångår dina principer och gör mig det nöjet att följa med in. Du kommer inte att ångra dig. Var trogen ditt valspråk: nil humani a me alienum puto. Seså!
— Sofist. Nåja, jag får väl så illa lof att foga mig. Men, kom ihåg, detta gör jag nödd och tvungen. Det kunde ju annars hända att du utkräfde en fruktansvärd hämnd genom att hålla mig på sträckbänken ännu några dygn. Ja, hvad är det egentligen som hindrar dig att nu genast ge mig problemets lösning? Jag förstår inte riktigt den här hemlighetsfullheten. Hvad väntar du på?
— Jag väntar på att någonting skall inträffa, svarade Söderholm med ett undertryckt leende.
De båda herrarna banade sig väg genom den trånga, folkuppfyllda portgången och uppnådde biljettluckan.
— Två parterrlogeplatser!
Den välprässade portieren slog majestätiskt som en hoflakej upp dörren och de båda amanuenserna stego in och slogo sig ned i de bekväma schaggfåtöljerna.
Den stora salongen badade i ljus, och Melón granskade med ett visst intresse parkettens brokiga flora af svarta knallar och färgrika damhattar. Längst till vänster upptäckte han oförmodadt amanuensen Nässellöfs distingerade profil och Bergdahls bredskyggiga borsalino. I en af första radens loger blänkte Råskjölds monokel öfver en ung, blond dams skuldra.
I detsamma släcktes det elektriska Ijuset. Orkestern intonerade valsen ur Biografdrottningen och den första darrande bilden projicierades på den hvita duken.
— Hvad heter filmen? frågade Melón.
— Det fäste jag mig verkligen inte vid. För öfrigt är det nästan roligare att ingenting veta på förhand, utan själf fundera ut hvad saken gäller. Det blir då ett litet problem som man får pröfva sitt skarpsinne på.
— Detektiv ut i fingerspetsarna, mumlade Melón leende.
Filmens skiftande scener aflöste hvarandra i snabb följd. Bild efter bild drog förbi.
— Nej, utbrast Melón efter en stund, — och det här kallar folk ett nöje. Sannerligen om jag någonsin sett något mera barockt. Ett enda sammelsurium, en dårhusmässig förvirring. Ny miljö, nya ansikten hela tiden. Hvem kan bli klok på det här. Humbug. Jag går min väg.
— Kanske finns det ändå en mening med det hela. Om inte, så kunna vi ju möjligen tänka oss, att filmen gör propaganda för den Konstnärliga Teaterns idé — utförandet allt, det litterära innehållet intet! Låt oss alla fall vänta en stund.
Melón föll i dystra tankar.
Bild efter bild drog förbi. Orkestern hade hunnit igenom
Biografdrottningen och öfvergick omedelbart till one-stepen ur
Bilkurtis.
Söderholms hufvud vaggade i takt med musiken. Kapellmästarens stråke, som svingades med eggande kraft, kastade då och då en grotesk skugga öfver filmens sceneri.
Plötsligt ryggade Melón förfärad tillbaka som om han sett ett spöke.
— Hvad vill det här säga? stammade han pionröd af förtrytelse. —
Djäflarrr!
På den hvita duken visade sig en en välkänd scen: Melón vid direktör Limburgs sida i en jättelik kapplöpningsbil. I nästa ögonblick var den utplånad och Djurgårdsstranden skymtade fram…
— Skurk, hväste Melón, — du visste af det, du har narrat mig hit bara för att öfverrumpla mig med det här… Släpp ut mig.
Söderholm gjorde ett försök att lugna sin vän. Men denne hade redan rest sig och tog ett steg mot dörren. Den osäkra flimrande halfdagern förvillade hans blick, han steg miste och snafvade öfver en stol, som med en skräll vältes omkull.
I samma ögonblick tändes de hundrade elektriska lamporna i salongen.
Filmen var slut.
Publiken, som hört skrällen, riktade nyfiket sina blickar mot de båda amanuensernas loge.
Bländad af den plötsliga öfvergången från mörker till ljus stirrade Melón en sekund med blinkande ögon ut öfver salen. Därpå rusade han mot utgången.
Men det var för sent. Från de nedersta bänkarna, till största delen besatta af pigga och ogenerade unga män af tidningskolportörernas hedervärda skrå, skar plötsligt ett gällt utrop genom tystnaden.
— Kix på Melón!
Den tränade stämman blef ingen ropandes röst i öknen. Det gick som en elektrisk stöt genom publiken; upptäckten att en af filmens hjältar befann sig lifslefvande ibland dem, var en öfverraskning, som inte förfelade sin verkan. Ögonblicket därpå brusade genom salen en mullrande, hundrastämmig kör: Melón, Melón, Melón! Entusiasmens vågor svallade jättehöga, publiken reste sig, någon tog upp en smattrande applåd, den blef frenetisk som efter ett utländskt gästspel på Svenska teatern, då favoriten ropas in för oåterkalleligen sista gången, och den skönlockige kapellmästaren, som icke begrep ett spår af alltsammans, följd med glänsande ögon händelsernas förlopp, synbarligen redo att på minsta vink gifva touche med orkestern.
Föremålet för denna spontana hyllning hade likväl lyckligen undkommit. Med uppslagen ulsterkrage ilade han längs Esplanaden till Gambrini, hack i häl följd af Söderholm, som den populära restaurangens dör upphann sin kollega, hvars blossande kinder talade sitt tydliga språk om hans känslor för tillfället.
Melón kilade med snabba steg ned för den branta trappan och Söderholm slank efter. Portieren mottog bugande deras öfverrockar och hattar och ögonblicket därpå befunno de sig i matsalen. Melón kastade sig andfådd ned vid ett ledigt bord och hans vän tog plats midt emot.
— Fröken, en bock öl!
— Fröken, en bock öl!
Under isande tystnad fixerade Melón sin kollega med bistra blodsprängda ögon. Denne uthärdade blicken. Några minuter förflöto. De båda bockarna kommo på bordet och expedierades.
— Melón, började slutligen Söderholm, — jag är skyldig dig en förklaring. Du vägrar väl inte att höra på den. — Nåväl, jag erkänner oförbehållsamt att jag i min klandervärda lust att ge upplösningen af ditt äfventyr en dramatisk turnyr, gått för långt och framför allt inte tagit konsekvenserna med i beräkningen. Oafsedt det beklagliga missödet med stolen, som ju egentligen inte direkt kan läggas mig till last, men som på ett så fatalt sätt riktade uppmärksamheten på vår loge, utsatte jag dig i alla fall genom mitt handlingssätt för en situation, som inte var precis behaglig. Min enda ursäkt är, att detta var mitt första stora detekvistiska fall och att min glädje öfver att ha löst problemet kom mig att glömma skyldig hänsyn för min klients person. Jag beklagar på det uppriktigaste det bedrägeri jag gjort mig skyldig till och erkänner att din förbittring är fullkomligt berättigad. Jag ber dig förlåta mig om du kan.
Melóns ansikte hade under Söderholms förklaring återspeglat de mest skiftande känslor. Slutligen spred sig dock ett strålande Pickwickleende öfver hans drag.
— Unge man, utbrast han skalkaktigt, — när allt kommer omkring har du beredt mig en humoristisk sensation af rang. Och som gammal skämtare förstår jag att uppskatta den, om jag också hade det en smula tvifvelaktiga nöjet att själf figurera i den komiska hufvudrollen. — Och därför kan jag inte vara så förargad på dig som du själf tycks anse dig förtjänt af. Du har för resten löst mitt problem, och redan fördenskull skola många synder vara dig förlåtna. Skål!
Melón höjde sitt glas, men upptäckte att det var tomt. Han knackade på servererskan och rekvirerade en flaska London Dock.
Amanuenserna Nässellöf, Bergdahl och Råskjöld, åtföljda af vännerna
Sten-Tor von Porlander och Malakias Annelund, som anträffats på
Esplanaden, visade sig i dörren. Det hade naturligtvis icke beredt dem
den ringaste svårighet att följa de flyktades spår.
— Medbrottslingar förstås? smålog Melón. — De läsa biografannonserna och hade nog annars skvallrat.
— Ja, medgaf Söderholm.
När nykomlingarna tagit plats och amanuensen Bergdahl i välvalda ord toastat för den nye biografartisten och hans sällsynt framgångsrika debut, vände sig Melón till Söderholm:
— Och nu, förträfflige vän, tror jag att jag gör mig till tolk för alla de närvarandes känslor, om jag nu ber dig stilla vår nyfikenhet och skildra det sätt, hvarpå du afslöjat mysteriet.
Söderholm lutade sig tillbaka i stolen, blåste en rökring och började sin berättelse. Med vinnande anspråkslöshet beskref han huru han kommit gärningsmännen på spåren och lyckats fastslå deras identitet. — Motivet, fortsatte han därpå, — föreföll mig däremot mycket svårare att upptäcka. Rackelhanes yrke gaf mig emellertid nyckeln till det hela. Ingenting annat än en filminspelning kunde slutligen komma i fråga. Din uppgift, Melón, att Limburg inte tillät dig att stiga i bilen med solen i ryggen bekräftade mina misstankar. — Kameran, som tydligen var gömd någonstans bland buskarna, var naturligtvis placerad så att de uppträdande skulle få bästa möjliga belysning… Maxims annons i söndagens tidning gaf mig slutligen full visshet och förklarade på samma gång det faktum, att bara ett fragment af ditt äfventyr filmades. Här har du för resten annonsen. Tja, min vän, jag hoppas du nu inser huru viktigt det är att ägna också biograferna en smula intresse.
Melón läste:
/# MAXIM
Måndag stor premiär.
Obs! — Originell pristäflan. — Obs!
Å Teater Maxim förevisas under instundande vecka valda scener ur tolf af fjolårets populäraste inhemska böcker, enkom inspelade för Maxims räkning. Hvilka äro dessa böcker? Pris om 100, 75, 50, 25 och 10 mark utdelas för de första riktiga svaren.
Obs.! Premiäraktör Rackelhane i hufvudrollerna.
Regie: Amanuensen Segerros #/
Melón skrattade.
— Ingen dum idé, fast jag tycker alt de inte precis behöft anlita mig i egen person. Hvarför kunde inte en skådespelare utföra också den rollen?
— Kära Melón, vet du inte att du är oefterhärmlig, log Bergdahl, — och då de mycket väl kunde ana att du inte godvilligt skulle stå dem bi, måste de naturligtvis bruka list.
— Skändligt i alla fall att på det där sättet prisge en oskyldig yngling åt offentligheten.
— Säger du det. Hm, den som är utan skuld, han kaste första stenen.