TABLÅ.
(Studerrummet hos Ericus Erici).
Femte scenen.
Ericus Erici (sitter och skrifver. Bibeln och några
andra böcker på bordet). Arvid Stålarm (inträder).
STÅLARM.
Good afton, ers högvördighet! Jag stör?
ERICUS ERICI. För ingen del. Det är ett arbete, som när som hälst jag åter kan ta vid. Guds milda lära här jag tecknar upp i enkla ord för folket, och så länge Hans andes frid bor i min själ, förmår all världens strid mig icke däri störa.
STÅLARM. Ett godt och nyttigt verk! Dock synes mig ni orätt gör, herr bisp, då så ni drager ert snille bort från statens ärender, som nu behöfva krafter mer än nå'nsin.
ERICUS ERICI. Hvar män'ska har sin gifna plats i lifvet, jag tackar Gud för min och verkar där. Om ni tillåter, skrifver jag till slut den mening, som ni med er ankomst afbröt.
STÅLARM (under det Ericus skrifver). Ni är mig just en general, herr bisp. Ert stridsfält är det hvita pergamentet, där svarta bibelsprängda små soldater marschera uppå ert kommando fram. Bläckhornet är fältlägret och er själ det mynthus, hvarur ni i guld betalar den rika solden åt er trogna skara. Så leker ni som barn med tennsoldater och bryr er litet om, hur det ser ut i statens stora, sönderfallna hushåll. Men säg, herr general, hvem är väl då motståndaren, som så upptar er omsorg, att för alt annat blind ni är?
ERICUS ERICI (bortläggande pergamentet). Det är det onda, egenmäktiga och mörka, hvari vi män'skor famla; och när det en gång är kufvadt, då, krigsöfverste, ha dessa droppar bläck dock mer förmått än strömmar utaf blod, som svärd utgjutit.
STÅLARM. Ni gamle svärmare, så vill ni ställa er utom tiden, tils med oberäknadt vingslag den slår er hämndfull ned i stoftet snart.
ERICUS ERICI.
Hvad menar ni? Hvad har jag väl att frukta?
STÅLARM. En ädel, fromsint man ni är, Erici. Ej ni, som mången af vårt prästerskap, sökt reta folket upp emot sin konung, men manat det tvärtom till fridsamhet, där så ni kunnat. Er förtjänst det är, att finska kyrkan stått så lugn, så värdig i alla tidens skiften. Ingen står af rikets präster därför så i aktning hos konungen som ni, och ingen hatas af hertigen så mycket just som ni.
ERICUS ERICI.
Tyvärr! Jag vet det senare.
STÅLARM. Nåväl, till eder kunskap har väl också kommit det rykte, som er hela hjord har skrämt och spridt i hopar omkring torg och gator.
ERICUS ERICI. Det rykte menar ni, som åter vaknat, att hertigen är hit på väg. Än se'n?
STÅLARM. Än se'n?—Jag kommit att en tillflyktsort er bjuda inom slottet.
ERICUS ERICI. Jag er tackar, men tror mig ej behöfva den. Mitt rum, det är min borg, min värnlöshet mitt vapen.
STÅLARM.
Ni vill då hällre ensam stå?
ERICUS ERICI. Ej ensam; med min församling och mitt hopp på Gud. Jag är en kyrkans man. Jag ej förstår mig på edra strider, all min uppgift är vår kyrka skydda lika mot de anfall, som Sigismund med påfvelärans villor försökt mot den, och lika mot det sätt, hvarpå vår ärelystna hertig söker att den begagna som en stege upp till Sveriges tron. Ni ser således, jag har ej något ondt af hertigen att frukta, om han ock fruktar mig, då ondt han gör. Jag önskar ingen gunst af Sigismund, om han den ock mig ger, då rätt jag handlar. "Förliter ej på förstar", är mitt valspråk, följ Herrans stämma i ditt samvets dom!
STÅLARM (stiger upp).
Och huru lyder då ert samvets dom?
ERICUS ERICI.
Den passar ej för edra öron, Stålarm!
STÅLARM.
Låt höra dock, jag har ett godt humör.
ERICUS ERICI. Välan om ni så vill! Som Abels blod nr jorden ropade uppå en broder, så ropar folkets blod ock öfver er. Jag själf har utgått från det ringa folket och lidit med det, tröstat, där jag kunnat; men kunde slottets fängselhålor tala, och hade landets hundra galgar tungor, de skulle hviska oerhörda ord om huru ni herrar här er makt begagnat;— vill än ni höra på mitt samvets dom?
STÅLARM. Nog nu, herr bisp! Jag rår ej för det där. Klaes Fleming stundom tog för hårdt uti, och jag ock önskar mycket vore ogjordt. Men som det är, ni glömmer dock en sak, att där vi hårdt förfarit, ha vi straffat, och där vi straffat, ha vi straffat brott, om våldsamt uppror ej ni nämner dygd. Ha! Ha! Var det er dom? Jag svarar bäst: den, som i leken går, får leken tåla. (Kanonskott i fjärran). Tyst! Hvad är det? Man skjuter uppå slottet.
Sjette scenen.
De förra. Olof Klaesson (rustad till strid).
OLOF KLAESSON. Till slottet skynda, Stålarm! Knapt du gått så kom ett ilbud ifrån Kastelholm; det taget är af hertigens galejor, vår vän Salomon Ille, slottsherm, fången. Knapt hade budet återhemtat sig, så dök ur fjärdens vatten flottan upp.
STÅLARM.
Ar hertigen på flottan själf?
OLOF KLAESSON. Han har landstigit med en här vid Helsingfors. Jag skyndar till vår krigshär att den föra mot honom ut. Farväl om ej vi råkas igen, tryck Johans hand på mina vägnar!
(Olof Klaesson går)
STÅLARM.
Farväl, herr bisp, ni hör, jag måste skynda.
(Stålarm går).
Sjunde scenen.
ERICUS ERICI (ordnande sina papper).
Den, som i leken gått, får leken tåla,
den, som har gripit svärd, med svärd förgås;
Gud styre alt!—Hvar var jag nu igen?
(Han börjar skrifva).
Slut på andra akten.