TREDJE AKTEN.
(Scenen är närmast murarne på slottet. Till vänster en kanonglugg, bredvid den en knekt med brinnande lunta. Till höger fram på scenen en tom kanonlavett).
Första scenen.
Daniel Hjort. En knekt.
DANIEL HJORT.
Nå, hvarför skjuter du ej?
KNEKTEN. Dum jag vore, om jag ej väntade. Så ädel vara som krut har bättre mål än luft.
DANIEL HJORT.
Ja, visst!
KNEKTEN. Ser ni den där galejan där. Den kommer alt närmare. Snart vänder stäfven till. Då,—fyr! ej förr!—Ni skall få se, hur masten, skall braka ner och rorman mista knoppen.
DANIEL HJORT.
Hvad har du då mot honom?
KNEKTEN.
Lustig fråga!
Han är ju knekt som jag.
DANIEL HJORT. Och därför skjuter du honom ner.
KNEKTEN.
Han gör så han med mig.
DANIEL HJORT.
Och hvarför?
KNEKTEN. Hm! Därför att jag med honom gör just på samma sätt.
DANIEL HJORT.
Och varför?
KNEKTEN.
Fan vet hvarför!
DANIEL HJORT.
Nå vill du veta't, så vet jag hvarför.
KNEKTEN.
Jag också, för att ordern lyder: skjut!
DANIEL HJORT. Åhnej, min vän! Om Stålarm dig befalt att krossa här ditt hufvud emot muren, du skakade på hufvu't först ändå. Nej, men han skjuter, han, för hertigen, som är så vänlig mot det arma folket, det du som folkets son i grund föraktar. Han kyrkan rensa vill från syndigt bruk, du med att det försvara himlen vinna. Han hatar jesuiterna och adeln, och du, du älskar båda uti grund, och därför gör du ganska rätt uti att slaktas här för dem och slakta.
KNEKTEN (betänksamt).
Hvad pratar ni?
DANIEL HJORT.
Hör på, hvem var din far?
KNEKTEN.
Det angår icke er.
DANIEL HJORT. Visst ej en bonde, ty bondehertigen föraktar du och skjuter ner hans folk. Nu vänder stäfven. Skjut ner den dumma rorman där, som tjänar en herre, som på lumpet småfolk tänker.
KNEKTEN.
Skjut själf, här har ni luntan.
DANIEL HJORT. Nej, min gosse! Om ock en knekt jag vore såsom du, jag icke för din lilla sold det gjorde, två gånger mindre än den knektarna hos hertigen med skuldfritt samvet njuta.
(Drager sig undan.)
KNEKTEN. Hvad mente han? Bor satan eller Gud i den där svarta rocken. All min kraft han pratat bort. Nå gudskelof, det är för sent att skjuta.—Tvänne gånger mindre än solden, hvilken hertigen består!— Hvad rör det mig? Om icke bort han gått, jag huggit honom ner.—Ett sällsamt tal! Hvad skall jag göra nu? När i ens hufvud rätt underliga tankar vakna upp, är bäst med en god vän att därom språka.
(Han går.)
Andra scenen.
DANIEL HJORT (inkommer, sätter sig på kanonlavetten och blickar
efter knekten.)
Det var det första—skall det bli det sista?
Tredje scenen.
Daniel Hjort. Sigrid Stålarm.
DANIEL HJORT (för sig). Åh, jungfru Sigrid! Se så blek hon är, den lilla ängeln slokar sina vingar, som om hon vandrat öfver lik och blod, som om hon varit ner i fängselhvalfven och sjungit Johan Flemings kärleksvisor till kedjors rassel. Det var god idé! (Högt). God morgon, fröken Stålarm! (För sig). Sa' jag Blodarm!
SIGRID
Hur mår du Daniel?
DANIEL HJORT. Tackar, ganska bra, om blott jag undantar en ryslig dröm i går på aftonkvisten.
SIGRID. Tälj den då! Du drömde kanske, att du sug ett altar, dit tyst en flicka kom och lade ner ett offer, och det offret det var hjärtat. Oroligt var det, ville icke hållas på altaret, men himlens änglar kommo och vaggade det in i sömn till slut och sade se'n till dig, som stod där när: väck ej det hjärtat upp med dina suckar, låt det ha frid och ljus.
DANIEL HJORT. En vacker dröm! Men nej, jag drömmer ej så vackra drömmar, jag drömde, att jag såg en blodig stupstock … men det förstår ni ej, och det kan vara det bästa, om det ej det sämsta vore, att ni en gäng dock måste det förstå.
SIGRID.
Förvirradt talar du.
DANIEL HJORT. Förvirring är ju tidens lösen, och förvirring är den enda lösningen på lifvets gåta.
SIGRID.
O, nej! försoning, frid.
DANIEL HJORT. Det är en gåta, att fast man vet, hur man skall lösa gåtan, så vill man hällre den alt mer förvirra. Se det är knuten.
Fjerde scenen.
De förra. Johan Fleming.
SIGRID.
Johan!
JOHAN FLEMING.
Du, min Sigrid!
Här midt bland storm och död! Gå in i slottet!
SIGRID. Så härlig morgon genom fönstret sken, så fridfull vågen log, så tyst stod skogen, att ut jag lockades.
DANIEL HJORT (för sig). Det är lockfågeln, som skall mig narra i sitt nät. Få se, om ej de sätta gillret ut tillsamman.
SIGRID (fortsättande sakta till Johan Fleming). Då såg jag här den stackars Daniel Hjort. Du känner alt; gör honom till din vän, var god mot honom, lär honom glömma…
DANIEL HJORT (som lyssnat). Sa' jag inte det? Det här blir bra. Olycklig kärlek så den stackars Daniel Hjort förvirrat har; och är han inom eller utom muren, hvem fäster sig därvid; det hör till turen.
SIGRID.
Jag lämnar eder nu. (Hon går).
Femte scenen.
Johan Fleming. Daniel Hjort.
JOHAN FLEMING (blickande efter Sigrid). En himmel är den ljufva flickans själ, så klar och ren, att minsta vårmolns skugga märks därpå. Hjort, du mår icke väl?—
DANIEL HJORT.
Vill ni mig hjälpa?
JOHAN FLEMING. Du saknar sysselsättning, och din själ blir trött af bara intet, tanken mattas och lynnet bittert blir.
DANIEL HJORT (för sig). Han bort bli präst, så kunde han ha aflat sig förvärfvat för fädrens synder.
JOHAN FLEMING. Vill du, skall jag tala med Stålarm, att han lämnar dig ett svärd och gifver dig en plats. Du ser mig ut att kunna föra svärd såväl som penna.
DANIEL HJORT.
Ni skämtar bra. Hvad skulle jag med svärd?
Jag tror jag högg i orätt hugg kamraten.
JOHAN FLEMING (betydelsefullt).
Kan kärleken så bittert plåga kärlek?
DANIEL HJORT.
Är tisteln blomma och är korpen hvit?
JOHAN FLEMING.
Hvad menar du med det?
DANIEL HJORT. Alt, alt beror på, hvarifrån man ser.
JOHAN FLEMING. Omanligt är att sörja så. Om lyckan är vår ovän, är lycklig du, ty smärtan är din vän. Upp, tag dess kraft uti din andes tjänst och lär dig glömma!
DANIEL HJORT.
Lär mig glömma,—hvad?
JOHAN FLEMING.
En fåfäng känsla.
DANIEL HJORT.
Ack, hvad ni är god!
Ha, ha, hvad det är lätt att vara god.
(Stiger upp och går).
JOHAN FLEMING. Det ligger något sällsamt, onaturligt i hans förändring, som jag ej förstår. Där speglas något brustet i hans blick, och ännu mera hörs det i hans tal. Dock hvarför skall jag tänka uppå honom, slog han ej af min vänlighet med hånfullt och bittert löje. Bäst är att ej märka på honom. Egenkärlek är hans sot och andras liknöjdhet dess bästa bot.
Sjette scenen.
Johan Fleming. Arvid Stålarm. En officer (vandrande på muren). Senare en parlamentär.
OFFICEREN. Den slup, som nyss med underhandlingstecken mot slottet lade, nu helt nära står: nu lägga de vid muren till.
(Stiger ner från muren).
JOHAN FLEMING
Hvad vill man?
STÅLARM. Ett bud från flottan att med litet prat oss roa, medan krigsorkestern stämmer till ett fortissimo.
PARLAMENTAREN (uppstigande från sjösidan på muren med en hvit fana i handen). Jag hälsar dig från Scheel, vår amiral, och dig förkunnar att eder landthär är vid Helsingfors af hertig Karl fördrifven och besegrad. Godvilligt öppna därför detta slott och afsvärj Sigismund för sista gången, om nåd du hoppas vill skall gå för rätt.
JOHAN FLEMING.
Hvad säger han? Styr blinda lyckan världen?
STÅLARM. Tillbaka hälsa till din amiral och säg, att hertig Karl vid Helsingfors är af vår landthär slagen och fördrifven, och att han därför må ta sig i akt, om han vill hoppas att sin flotta rädda. Säg det åt honom, han på mig skall tro med lika mycket skäl, som jag på honom.
PARLAMENTÄREN. Det svar var väntadt af ert öfvermod; hör därför hvad till sist jag nu er säger. Om längre med ert trots ni retar oss, skall amiralen de af edra vänner, som följa oss från Kastelholm som fångar, halshugga låta och till er varnagel fastspika deras hufvuden på pålar midt i er egen åsyn, för att så från blodig talarstol för er predika med skräckfull död er egen framtids dom. Betänken er! Det gäller deras lif.
JOHAN FLEMING.
Hvad grymt ha de väl gjort, så grymt att straffas!
Din hvita fana rodnar utaf blygd
för sådant tal: vanhelgadt är dess skygd.
STÅLARM. När rättigheter, vuxna ur vårt hjärta, med makt och ära stå på slumpens spel, ett mänskolif en småsak blir, ett öre på tidens raffelbord. Jag offrar dem som mig de offrat, om på dem det galt. Fäll ner din hvita fana, skynda dig tillbaka, om du döden undgå vill. Det enda svar, vi ha på sådant tal, är ärligt motstånd uppå lif och död.
PARLAMENTÄREN. Bestraffas skall du, trotsiga befäl; ej nåd, ej skoning finnes mer. Farväl!
(Stiger ner bakom muren).
JOHAN FLEMING. Låt till en öppen plats oss gå, hvar'från vi kunna skåda bort till andra stranden. Vid dagens ljus! de skola det ej våga, ej så våldföra sig på fångne män!
(Stålarm och Johan Fleming gå).
Sjunde scenen.
DANIEL HJORT (inkommer). När svärdomgjordad Kain slog herden Abel ihjäl och, plågad af sitt brodermord, af Gud sig öfvergifven kände, gjorde han sig ett beläte, för hvilket han sitt offer tände—och det nämde Äran. O, hvilken härlig afgud! härlig är med herre släkt, och Kain han var på jorden den förste herrn. Det var en snillrik karl! Så konstigt skapade han denna afgud, att just i den man dyrkade sig själf, som om den varit bräckligt spegelglas, och dock står den ännu. För dig, o, ära! jag lefver, dör!—"För dig, o, ära! slår jag min bror ihjäl!"—"Jag tackar er så mycket, er äran är!"—Ha, en ironisk Gud!— Och världen har han bunden uti kedjor. En broder hade Abel, Seth vid namn, hvarföre hämnades han ej på Kain?— Det var en stackare! Hvarföre smög han ej in i Kains palatser och sin knif högg genom ryggen in alt till hans lefver? Han ämnade det kanske, smög sig in, såg Kains afgudabild, förtrollades och föll i stoftet neder, ångerfull. Det var en stackare! Ej sant, I skuggor, I blodiga? Ej sant, I alla andar, som ej fån ro i dessa hemska hvalf, där edra ben, ombundna än af kedjor, i mörkret lysa!—Hämnd! Hämnd!— Tyst jag kommer: och ljudlöst, spårlöst, svärdlöst kommer jag! Vår nästa natt skall bli min första dag!
(Går).
åttonde scenen.
Arvid Stålarm. Johan Fleming mötande Ebba Fleming.
EBBA FLEMING. Här händer något rysligt. Ifrån fönstren man ser på andra stranden hemska värktyg uppresta…
STÅLARM. Se ej dit, man vill förskräcka vårt mod: det skall blott högre egga det. Vid Gud! Jag skall åt dessa ädla offer ge härlig dödssalut och följesvenner på färden till en bättre värld. Upp, knektar! Till luntorna! I kretsar utaf eld må alla murar flamma högt af vrede! (Går).
(Kanonskott, scenen starkt upplyst).
JOHAN FLEMING. Är detta ärans glans, är det den lager, jag drömde hjälten ge en evig dager? Fins intet ridderskap i Sverige kvar? Vårt forna fromma folk, hvar fins det? Hvar? Säg, Ebba Fleming, har vår strid, vår sak en sådan blodig handling på sitt samvet? Säg att den det ej har, och jag skall ega ett lejons kraft, ett svärd på hvarje finger, en blixt uppå hvar egg!—
EBBA FLEMING.
Till striden, son!
JOHAN FLEMING.
Ja väl! Till strid med hämndens, hatets brand!
Bort kärlek, ömhet!—Arma fosterland!
(Går. Ebba följer honom).