TABLÅ.
(Amiral Scheels högkvarter gent emot Åbo slott. Ett boningshus till höger i förgrunden. Afton. Månsken.)
Nionde scenen.
Tvänne af hertigens soldater (gående på vakt utanför boningshuset).
FÖRSTA SOLDATEN.
Nå, du säger ingenting.
ANDRA SOLDATEN.
Jag tänker.
FÖRSTA SOLDATEN.
Hvad tänker du dä?
ANDRA SOLDATEN.
Jag tänker uppå en visa.
FÖRSTA SOLDATEN. Och jag tänker på fästningen … den håller i som en sköldpadda. Vet du hvad sköldpadda är, du?—Det är en sorts stockfiskar, som ha ett ogenomträngligt skal, du, och man måste steka dem på glöd, innan de krypa ut därifrån. Jag önskar vi snart hade hertigen här, så finge vi hålla dem i eld från både land och vatten.
ANDRA SOLDATEN.
Hur tror du det ser ut där innanför? Finnarne kunna trolla, du.
FÖRSTA SOLDATEN. Må de använda hvad makt som hälst, utan folkets kärlek stå herrarne utan rötter. Puh! kommer ovädret, och där ligga de som stormfallen skog.
ANDRA SOLDATEN.
Jag undrar hur de ha det där hemma hos oss bortom älfvarna i dalen.
FÖRSTA SOLDATEN. Tänker du nu på ditt rusthåll igen? Gudskelof, att jag bara var bondedräng, som ingenting annat har än min sold, mitt korpralskap, min flicka och min frihet.
ANDRA SOLDATEN.
Det är skördetid som bäst. Vill du höra min visa?
FÖRSTA SOLDATEN.
Nå sjung den då, men bussig skall den vara.
Tionde scenen.
De förra. Daniel Hjort.
DANIEL HJORT.
Hvar är er amiral? För mig till honom!
FÖRSTA SOLDATEN.
Pass, min gosse, hvad vill du honom?
DANIEL HJORT. Det rör dig ej. Släpp in mig eller skjut mig genom hjärtat. Det mig kvittar lika.
Elfte scenen.
De förra. Amiral Scheel (träder ur boningshuset.)
SCHEEL. Hvad föregår här? Hvem är ni, som tränger er genom vakterna och stör min hvila?
DANIEL HJORT. Jag är ej, hvad jag är. Jag kommer ej frän slottet, fast jag kommer därifrån. Jag har ej namn, fast jag har tvänne namn. Dagsgammal är jag, fast en man till år, och mer än tusen lif jag gäller dock för eder, hertigens och folkets sak.
SCHEEL. Ett sällsamt, dunkelt tal, af hvilket man blott fatta kan, att ni från slottet är, det tidens dårhus. Och hur vill ni tros?
DANIEL HJORT (upptager sin ring). Du ring, blif du min förespråkare! O, stod här hertigen för mig som ni, och denna ring jag lämnade åt honom, som nu åt er, han visste hvad den gälde.
SCHEEL (betraktar ringen).
Det är min hertigs vapen.
DANIEL HJORT. Denna ring han åt min far en gång som minne gaf; som den jag ärft, med den jag ärft hans blod, hans sak, hans hämnd.
SCHEEL. Kom, följ med mig, så få vi talas närmre vid. Följ med, soldat!
(Scheel, Daniel Hjort, första soldaten gå in i boningshuset.)
Tolfte scenen.
ANDRA SOLDATEN (ensam). Det där betydde något. Har den där icke något ondt i sinnet mot oss, så har han det mot någon annan.—Huh, det är så hemskt och dödstyst i månskenet. Jag vill sjunga min visa. (Sjunger).
(Mel. O, Wärmeland, du sköna, du m. m.)
I stugan väfver vännen, jag håller så kär, för sakna'n så häftigt väfven lider. Min fader mig gaf vid vårt afsked sitt gevär, det är ifrån konung Göstas tider. Det klappar mig på axeln, liksom en trofast vän, och när jag blir gammal, min son får det igen, det får han, om jag lefver så länge.
Nu skördas på åkern och bärgad är hvar äng, Gud gifve att rik vore säden! Och kommer jag ej åter, så får jag blodig säng: godt sofver man, när man dör med heder. Ty dålig den bonde, som ej från plogen går, när det med tro och frihet i landet illa står. Gud skydde vår hertig och Sverige!—
Trettonde scenen.
Andra soldaten. Daniel Hjort (kommer från boningshuset) Senare Scheel.
DANIEL HJORT. Nu är fördraget gjordt. Nu skall jag gräfva mig in med ord och guld hos hvarje knekt, och slottets kraft just i dess kraft förlama. Skryt se'n med äran än!
SCHEEL (kommer ut ur boningshuset). Ni glömde guldet; här är det. Lycka till! Var säker att ej hertigen skall glömma er. God natt!
(Går in i boningshuset.)
DANIEL HJORT. God natt, mitt forna lif. Nu tysta månsken, du nattens onda, bleka samvete, gengångare i jordens midnattsdröm, tvinsjuka ljus, som tviflar på dig själf, ej skvallra i mitt spår på dunkel väg. (Går).
ANDRA SOLDATEN (sjunger om sista versen i sin sång).
Nu skördas på åkern och bärgad är hvar äng, Gud gifve, att rik vore säden! Och kommer jag ej åter, så får jag blodig säng: godt sofver man, när man dör med heder. Ty dålig den bonde, som ej från plogen går, när det med tro och frihet i landet illa står. Gud skydde vår hertig och Sverige!—
Slut på tredje akten.