VII. SCENEN.
Emelie. Katrine.
Katrine.
Katrine, du borde få dig man;
Till hustru är du klippt och skuren,
Min själ, han skulle icke skena han!
(Öppnar kammardörren.)
Kom ut, mamsell, ur jungfruburen,
Er hök har jag förpassat bort;
Hans första choque var lysande, men kort.
Emelie.
Katrine, jag andas knappast mera;
Jag ville kikna bort af skratt.
Hur såg han ut?
Katrine.
Som en besatt.
Nu får jag låf att brefvet kuvertera — —
Men var ej der skymt af Onkels hatt?
(Tittar ut genom fenstret.)
Han kommer. Gud ske lof att jag hann expediera
Så väl er skatt, som vice skatt.
(Samlar papperen och skyndar bort.)
Var på er vakt, mamsell!