VIII. SCENEN.
Onkeln. Emelie.
Onkeln.
Håh, hå! jag blef så matt.
Jag ville knappast orka hem tillbaka.
Förargelser hvar gång man tittar ut.
Man blir väl öfverkörd till slut;
Man kan ej ständigt se sig kring och vaka.
På alla sidor åkes det förbi.
Ur väg, ur väg! padi, padi!
Det ljuder än uti mitt öra.
För skrammel, rop och blåst och dam
Man kan knappt se, man kan knappt höra,
Än mindre slippa fram.
Der kommer en pompös madam
I vagn med fyrspann, kan du tänka;
Jag frågar hvem hon är? en enka,
Och till från landet, ingen skam!
Nej, allt skall nu för tiden blänka.
"Finns ingen vrå dit lugnet flyr,
Finns ingen däld dit glädjen ilar,
Och leende i skuggan hvilar,
När stormen öfver jorden gnyr?"
Emelie.
Åtminstone ger det bestyr,
Att söka denna yra. Tänk om vi före
På landet nu och sökte lugnet der,
Och landet tusen gånger värre vore
Än nån'sin staden är?