XII. SCENEN.
Onkeln. Emelie.
Emelie.
Sitt, bästa Onkel, lugna er!
Onkeln.
Hvart är det verlden börjar luta?
Emelie (sakta).
Han är som fallen ned frän skyn.
Onkeln.
Är det förbi med all försyn,
Stå alla våra lagar glömda?
Hvem nämnde hon, hvad hette hon?
Emelie.
Hvem menar Onkel?
Onkeln.
Den fördömda
Fransyska frun, som höll pension?
Emelie.
De Sans-Souci.
Onkeln.
Du känner hävan?
Än hon, som skrek om pöbelton
Och läste den besatta läxan,
Som kom mitt hår att resa sig,
Om mord, tortur och blod och krig?
Hvad hette hon?
Emelie.
Jag känner ingendera;
Vi lefva ju så litet med.
Onkeln.
Hon tycktes ge en vink om flera,
Som satt sig der på orten ned. —
Men hon är galn, och jag än mera,
Som grubblar öfver hennes prat.
(Sätter sig.)