FJORTONDE KAPITLET.
Hur jag vann världens finaste häst.
— Jag strider för allt som är rätt och gott, mot allt som är falskt och orätt. Min arm vill tjäna er, men dessförinnan måste jag föra denne man som är min vän dit jag lovat honom.
— Vart är detta?
— Detta tarvar en närmare förklaring. — För flera tusen år sedan levde i detta land ett folk som innehade stora städer med härliga palats. — Detta folk har dukat under, och deras städer samt palats ligga nu grusade under jorden. Den som gräver däri, den kan ännu se och få lära sig, har det var här för årtusenden sedan, och det är detta som min vän här vill utforska. Han vill leta i jorden efter gamla märken och skrifter för att läsa och tolka dessa …
— Och efter guld, samt bortföra detta? avbröt scheiken.
— Nej, svarade jag. Han är rik, han har så mycket guld och silver som han behöver. — Han skall gräva efter skrifter och bilder. Allt annat överlämnar han åt detta lands innebyggare.
— Men vad skall du göra i denna sak?
— Jag skall föra honom till ett ställe, där han skall finna det han söker.
— Detta behöver han inte dig till och du kan därför helt bestämma dig att kämpa med de våra. Vi skola själva visa honom tillräckligt med sådana platser. Hela landet är fullt av ruiner och spillror.
— Men ingen kan tala med honom om inte jag är med som tolk. Ni förstår inte hans språk och han inte ert.
— Då får också han först draga med oss ut i striden, och sedan skola vi visa er flera platser där ni kan finna dylika inskriptioner och bilder.
Sir Lindsay märkte visst att vi talade om honom.
— Vad säga ni? sade han.
— Man frågar vad ni skall i detta land att göra.
— Har ni sagt dem detta?
Ja. — Att jag tänker utgräva flowing-bulls?
— Ja.
— Nå-å?
— De vilja inte att jag skall följa med er längre.
— Varför?
— Jo, emedan de behöva mig till hjälp i ett krig. De anse mig vara en tapper man.
— Men hur skall jag då finna dessa flygande tjurar?
— Man skall visa ställena för er.
— Men jag kan ju inte begripa deras rotvälska.
— Detta har jag redan sagt. — Och man svarade, att då får ni först vara med oss i kriget, sedan får ni börja med edra forskningar efter de där tjurarna.
— Well! Detta går jag in på!
— Men inte jag.
— Varför?
— Jo, vad ha vi att skaffa med deras tvister?
— Ingenting! Och just därför kunna vi ju gå om vi ha lust.
— Vi måste allt närmare tänka på den saken.
— Kanske är ni rädd?
— Nej.
— Nå, det visste jag ju. Alltså gå vi med dem i kriget.
— Men om ni sedan ångrar er?
— Nej, inte alls.
Han syntes stå fast vid detta, och jag vände mig till scheiken, sägande:
— Jag har redan sagt dig att jag kämpar för allt som är rätt. Är denna er sak rättvis?
— Du skall själv få döma. — Har du hört talas om dschehesch-stammen?
— Ja, som en trolös och falsk stam. Den sammansluter sig ofta med
Abu-Salman och Tai-araberna för att plundra andra stammar.
— Jaså, du vet detta. Den har också överfallit mitt folk och berövat oss många djur. Men vi voro efter dem och togo allt tillbaka. — Nu har deras scheik anklagat oss hos guvernören och mutat denne. Denne skickade bud och bad att jag skulle sända några av mina förnämsta män till Mossul. Han hade skadat sig, sade han, så att han inte kunde komma till oss. — Jag sände då min son och femton krigare. — Han var trolös och tog dem alla tillfånga och sände dem till en plats som ännu är mig okänd.
— Och du bar sedan inte hört något av dem?
— Jag har spårat men utan resultat. Ingen av de våra kan för närvarande våga sig till Mossul. — Schammarerna blevo ursinniga över förräderiet och dödade några av guvernörens soldater. — Nu rustar sig guvernören mot dem och har samtidigt sänt obeïderna, Abu-Hammed och dschowarierna mot mig, ehuru dessa inte lyda under honom utan under Bagdad.
— Kan inte du förena dig med de andra schammarstammarna?
— Var skulle då våra hjordar finna bete?
— Du har rätt. — Ni böra dela på er och locka guvernörens folk ut i öknen och där förgöra dem.
— Jag har tänkt detta. Han med sitt folk kan inte göra schammarerna stor skada. Annat är det med mina andra fiender. Dessa äro araber. Jag kan inte vara med på att låta dessa komma till våra beten.
— Hur många krigare har du?
— Elva hundra.
— Och motståndare?
— Mer än tre gånger så många.
— Hur lång tid kan det taga att samla dina krigare?
— En dag.
— Var finns obeldernas läger?
— I nedre loppet av Sab-asfal.
— Och Abu-Hammed?
— I närheten av El Fattha, där Tigris genombryter Hamrinbergen.
— På vilken sida?
— På båda.
— Och dschowarierna?
— Mellan Dschebel Karnina och den högra stranden av Tigris.
— Har du sänt ut spejare?
— Nej.
— Men det skulle du ha gjort.
— Det går inte. Varje schammar skulle genast bli igenkänd och vore förlorad om man fick se honom. Men…
Han tystnade och såg på mig forskande. Sedan fortsatte han:
— Emir! Är du verkligen vän till Malek, ateïbehernas scheik?
Ja. — Och även vår vän?
— Ja.
— Kom med mig! Jag vill visa dig något.
Han lämnade tältet. Jag och engelsmannen samt flera araber kommo efter. Under måltiden hade man uppslagit ett mindre tält — bredvid det stora — åt tjänarne. Och när vi gingo förbi sågo vi att dessa nu fingo sin part av festmåltiden. — Utanför tältlägret stodo hästar bundna vid pålar. Till dessa förde man mig. Alla djuren voro präktiga, men två alldeles ypperliga. Den ena var ett ungt schimmelsto med det vackraste huvud jag någonsin sett. Öronen voro långa, tunna och genomskinliga. Näsborrarna höga och djupröda. Man och svans voro som av silke.
— Superb! utropade jag betagen.
— Säg: "Masch Allah!" sade scheiken.
Araberna äro mycket vidskepliga. Om något faller dem väl i smaken, skall man säga: "Masch Allah! om man ej vill stöta sig med dem.
— Masch Allah! sade jag.
— Tror du, att jag på detta sto jagat Sindschars vilda åsna tills denna störtade?
— Omöjligt!
— Jo, vid Allah, detta är sant! Ni kunna intyga detta.
— Ja, vi intyga detta! ropade araberna.
— Detta sto skiljs jag inte vid så länge jag lever, sade scheiken. —
Vilken häst behagar dig nu bäst?
— Denna hingst. Man behöver endast se hans lemmar, deras symmetri, djurets nobless och dess beundransvärda teckning, en svart färg som nästan går över i blått.
— Men detta är likväl inte allt. Denna hingst besitter en hästs tre bästa dygder.
— Vilka äro dessa?
— Snabbhet, mod och goda lungor.
— På vilka tecken kan man finna dessa?
— Att håren locka sig påbuden, betyder att han är snabb. — Lockarna börja vid manen; detta antyder, att djuret har goda lungor. — Och att de virvla sig i mitten av pannan visar att djuret besitter kraft och mod. — Detta djur lämnar aldrig ryttaren i sticket, men kan bära honom genom tusende fiender. — Har du någonsin ägt ett sådant djur?
— Ja.
— Då måste du i sanning vara en rik man.
— Mig kostade det ingenting — det var en mustang.
— Vad menas med en mustang?
— En amerikansk vild häst, som man infångar och tämjer.
— Skulle du vilja köpa denna hingst.
— Ja, jag skulle vilja köpa honom på fläcken.
— Men du skulle också kunna få honom till skänks.
— På vilka villkor?
— Jo, om du kan skaffa oss säkra underrättelser om var obelderna, Abu
Hammed och dschowarierna skola samlas.
Jag hade nära nog ropat till av glädje. Priset var visserligen högt, men hästen var också mycket värd. Jag besinnade mig inte länge utan frågade:
— Hur snart behöver du veta detta?
— Du får själv se till hur snart det kan ske.
— Och när erhåller jag priset?
— När du kommer igen.
— Nå, detta är ju rätt och billigt. — Men i så fall kan jag inte heller utföra detta uppdrag.
— Varför?
— Emedan allt kan bero på att jag har en häst som jag under alla förhållanden kan lita på.
Han kastade en blick ned mot marken och sade:
— Du kan nog förstå att man lätt kan förlora sin häst vid ett dylikt spionerande.
— Jo, naturligtvis! Men det beror också på ryttaren.
— Hade jag emellertid en dylik häst skulle det säkert inte lyckas någon att komma åt varken mig eller hästen.
— Jaså, du rider så bra?
— Jag rider inte på samma sätt som ni. Därför måste jag först rida in en av edra häster efter mitt sätt.
— Då äro vi ju skickligare ryttare?
— Skickligare? — Kanske ni också skjuter bättre?
— Vi skjuta i galopp en duva på tältstången.
— Gott! Låt mig få låna hingsten och sänd efter mig tio av dina bästa krigare. Jag skall inte avlägsna mig tusen lanslängder från ditt läger och ge dem tillåtelse att skjuta på mig så mycket de vilja. — De skola i alla fall varken kunna träffa eller fånga mig.
— Nu skämtar du, emir!
— Nej, detta är mitt rena allvar.
— Och om jag nu skulle taga dig på orden?
— Nåväl; som du vill!
Arabernas ögon glänste av belåtenhet. — Helt visst voro de alla utmärkta ryttare. — De brunno av intresse att scheiken skulle gå in på mitt förslag.
Denne blickade emellertid tankfullt rakt framför sig.
— Jag vet vilka tankar som nu upptar dig, scheik, sade jag. — Betrakta mig! — Tror du, att en man gärna lämnar från sig sådana vapen som jag bär?
— Nej, aldrig.
Jag befriade mig från dem alla och lade dem framför hans fötter, sägande:
— Jag lägger dem här inför dig såsom pant på det att jag inte kommit hit för att beröva dig ett präktigt djur. Och om detta inte är nog som pant så är även min vän kvar här som gisslan.
Nu log han med lugn tillförsikt och sade:
— Nå, må göra! — Alltså tio män?
— Ja, eller tolv, eller femton.
— Som också få beskjuta dig?
— Gärna! Och om de träffa mig, så vill jag inte att de därför skola ha några obehag. Du kan annars gott välja dina bästa skyttar.
— Du är alldeles för dristig.
— Helt visst inte alls.
— De skola bara få hålla sig efter dig?
— De få rida precis som de vilja för att skjuta eller taga mig tillfånga.
— Allah kerihm! Då är du redan dömd!
— Men så fort jag åter befinner mig här så är denna krigslek avslutad.
— Naturligtvis! Jag skall själv rida mitt sto och se till hur det kan gå med den här affären.
— Tillåt mig först att provrida hingsten ett tag?
— Ja, var så god!
Jag satte mig upp. Och under det att scheiken valde ut vilka som skulle förfölja mig, märkte jag att jag helt och hållet kunde förlita mig på hingsten. Då steg jag av och tog av sadeln. Det präktiga djuret märkte visst att något ovanligt förestod. Hans ögon glänste och manen reste sig och hans hovar rörde sig snabbt som en dansös' fötter som vill pröva om dansplanet är fullt korrekt.
— Jag spände nu en rem kring djurets hals samt gjorde en ögla på ena sidan om sadelgjorden.
— Skall du rida utan sadel? frågade scheiken. Och vartill remmen och öglan?
— Detta skall du snart få se. Har du nu valt ut dina krigare?
— Ja! Här äro de alla tio.
De sutto redan till häst. Likaledes stego alla de andra araberna omkring oss till häst.
— Så må vi börja då, sade scheiken.
— Se ni det ensamma tältet sexhundra steg härifrån?
— Ja, vi se detta.
— Så snart jag hunnit dit, kunna ni begynna med skjutningen. Längre försprång behöver jag inte. Och nu framåt.
Jag hoppade upp på hingsten, som sköt i väg likt en pil. Araberna följde hack i häl. — Hingsten var verkligen superb. — Jag hade inte hunnit hälften av det sagda avståndet, förr än förföljarne voro minst femtio steg efter mig.
Nu böjde jag mig ned för att sticka ena armen i halsremmen och ett ben i öglan. Kort framför det angifna tältet såg jag mig om. Alla de förföljande höllo sina bössor och pistoler skjutfärdiga.
Nu kastade jag om hästen i rät vinkel. En av de förföljande gjorde blixtsnabbt samma manöver. Han reste sig och stod med en säkerhet som om han vore fastgjuten vid hästen. Han lyfte sin bössa och skottet föll.
— Allah il Allah, la Allah, Wallah, Tallah! ropade man det kända krigsropet.
Man trodde nog att jag var träffad, ty man kunde inte längre se mig. Jag hade gjort på samma sätt som indianerna och hängde nu vid hästens ena sida i stället, den som var de förföljande frånvänd.
En hastig blick under hingstens hals övertygade mig att ingen mer höll sig skjutfärdig, och genast satte jag mig upp igen samt drev nu hästen åt höger och fortsatte i full karriär.
— Allah akbar! — Maschalla! — Allah il Allah! hörde jag nu ropas efter mig. — Man kunde säkert inte bli klok på min ridkonst.
De ökade hastigheten och lyfte åter sina bössor. Nu kastade jag hingsten åt vänster samt red i spetsig vinkel förbi deras flank. — De kunde därför inte skjuta om de inte ville utsätta sig för att träffa den fina hingsten.
Trots att denna jakt såg mycket farlig ut, var den — tack vare hingstens förträfflighet — nästan en barnlek, men som jag dock inte skulle velat experimentera med gent emot indianer.
Vi jagade sålunda en gång runt det vitt utbredda lägret, därpå gallopperade jag alltjämt hängande vid hästens sida — mitt emellan de förföljande till platsen varifrån vi börjat.
När jag steg av visade hingsten inte ett spår av svett eller lödder. — Han var verkligen värd mera än pengar. — Efter hand kommo de förföljande. De hade inalles avlossat fem skott mot mig utan att kunna träffa.
Den gamle scheiken grep min hand.
— Hamdullillah! — Allah vare prisad! — Väl att du inte blev sårad. Jag har varit mycket orolig. — Men nu ser jag att ingen el schammar kan överträffa dig som ryttare.
— Jo helt visst finns det många som kunna rida mycket bättre, men de ha inte förut tänkt på att ryttaren kan taga betäckning av hästen. Jag kan verkligen tacka denna häst för att man ej kunnat träffa mig. — Men kanske du tillåter att vi göra en liten ändring i leken?
— Hur så?
— Alldeles som förut, men med den skillnaden att jag får begagna mig av en bössa.
— Allah kehrim! Gud förbjude en sådan olycka? — Du skulle ju i så fall kunna nedskjuta varenda häst.
— Då bör du kanske förstå, att jag inte fruktar varken obeïderna, Abu
Hammed eller dschowarierna om jag har en sådan häst som denna?
— Emir! Jag hör dig! Du är Hadschi Kara Ben Nemsi, min vän Maleks vän, och jag vill lita på dig. — Tag denna hingst och giv dig i väg i morgon! — Om du inte kan upptäcka något av fienden, så är hingsten fortfarande min, men i annat fall är han din. Och då skall jag även tala om för dig hemligheten med honom.
Varje arabisk häst, som är av bättre ras, har nämligen med sig en viss hemlighet, enligt arabernas tro. Han är dessutom inövad till något visst tecken, efter vilket han presterar sin största snabbhet och i vilken han inte saktar av förr än han antingen störtar eller och hejdas av ryttaren.
Denna hemlighet förråder inte ägaren för någon och använder den endast, då han befinner sig i allra största livsfara.
— Inte förr? sade jag. Men det kan ju tänkas att jag redan på denna spionering kan rädda mig och hästen endast genom att känna denna hemlighet.
— Visserligen. — Men du är ännu inte hingstens ägare.
— Jag skall i alla fall bli det, sade jag med tillförsikt.
— Och skulle jag inte bli det, så skall jag taga denna hemlighet med mig i graven, där ingen själ kan erfara den av mig.
— Du kan ha rätt. — Kom!
Han förde mig litet åt sidan och viskade:
— När denna häst skall flyga i väg som falken i luften så lägg handen helt lätt mellan hans öron och ropa högt ordet: "Rih!"
— Rih? Detta ord betyder ju vind?
— Ja, och detta ord är hästens namn. — Han är då snabbare än vinden —
Han är som stormen.
— Jag tackar dig, scheik! — Och jag skall utföra ditt budskap som om jag vore en haddedihns son, ja, som om jag vore du själv. — När skall jag rida?
— I morgon vid dagens inbrott, om du så vill.
— Vad slags dadlar skall jag taga med mig åt hingsten?
— Han äter endast balahat-sorten. Jag behöver ju inte säga dig bur du skall sköta honom?
— Nej.
— Sov i natt bredvid honom och bed den hundrade bönen, som handlar om de snabbaste hästarna, så skall han tycka om dig och lyssna till dig tills han drar sitt sista andetag. — Kan du denna sure? — bön.
— Ja.
— Läs då upp den för mig!
Han var verkligen så orolig för både mig och hästen. Och då jag kunde bönen i fråga läste jag:
"I Allahs den allbarmhärtiges namn! — Vid de snabbt ilande hästarna med frustande näsborrar och bland dem som sparka upp gnistor och bland dem som tävlande tidigt om morgonen störta mot fienden; de som kasta upp damm och genombryta fiendens skaror — i sanning, människan är otacksam mot sin Herre, och han själv måste intyga detta. — För omåttligt hänger hans lust fast vid det jordiska goda. — Vet han då inte, att då allt skall dragas fram, allt som ligger i graven och allt som är fördolt i människans bröst, vet han då inte, att Herren på den dagen fullkomligt skall känna dem?"
— Ja, du kan denna bön. Jag har läst den tusen gånger för denna häst under nattens timmar. Gör du detsamma, och han skall märka, att du har blivit hans herre.
— Men kom nu tillbaka in i tältet.
Engelsmannen hade hittills varit en stilla åskådare. Men nu kom han fram till mig och sade:
— Varför sköt man på er?
— Jag ville visa dem något som de ännu inte kunna.
— En utmärkt häst var det.
— Vet ni vems den är?
— Scheikens.
Nej. — Vilkens annars?
— Min.
— Aldrig möjligt!
— Jo, just min.
— Herre! Mitt namn är Sir David Lindsay och jag låter inte skämta med mig. Kom ihåg det!
— Gott! Då skall jag inte vidare tala om saken.
— Vilken sak?
— Jo, att jag lämnar er tidigt i morgon bitti.
— Varför?
— För att draga ut på spejarfärd. Ni känner redan till att det är krig i görningen. Jag skall försöka lista ut var och hur de fientliga stammarna skola samlas och för detta erhåller jag, om jag lyckas i mitt uppdrag, den där finfina hingsten — världens finaste häst.
— Ni är då en lyckans guldgosse! — Jag skall rida med er, speja och kunskapa.
— Detta går inte för sig.
— Varför inte?
— Ni kan inte vara mig till någon nytta men väl motsatsen. Er dräkt — —
— Jag kan ju kläda mig till arab.
— Utan att begripa ett ord arabiska?
— Nå, detta är sant. — Hur länge blir ni borta?
— Kan ännu inte veta. — Några dagar — Jag måste långt över på andra sidan Zab, och detta är en ganska betydlig sträcka.
— Elak väg! — Dåligt slag av araber.
— Ja, jag måste vara försiktig.
— Kommer kanske dit jag också om det faller sig så.
— Vilket?
— Inte för att speja på beduiner.
— För vad annars?
— Jo, för vackra ruiner. Måste göra utgrävningar — finna flygande tjuren och skicka den till London och British Museum.
— Nå, gör detta då!
— Gott! Jag är redo.
Vi intogo våra förra platser i tältet samt tillbrakte resten av dagen med allehanda berättelser såsom araberna tycka om. — På kvällen gjordes musik och sjöngs.
Endast två instrument funnos: rubabah — ett slags zittra med bara en sträng — och tabl — en liten puka vilken i motsats till zittrans svaga, entoniga ljud gjorde ett förskräckligt larm. — Sedan hölls aftonbön och vi gingo till vila.
Engelsmannen sov i scheikens tält. Men jag lade mig hos hästen ute på marken och tog plats mellan hans fötter. — Har jag verkligen viskat den hundrade bönen i hans öra? I så fall var det inte på grund av någon vidskeplig övertro. Hästen var van vid denna viskning och han skulle därigenom bli mer förtrogen med mig. Och i det jag vid reciterandet hårt andades vid hans näsborrar lärde hästen samtidigt känna sin nya herres lukt.
Jag låg mellan hans ben som ett barn hos en trogen, klok newfoundländare. — När dagen åter grydde öppnades scheikens tält och engelsmannen kom ut.
— Hur har ni sovit? frågade han.
— Gott.
— Men inte jag.
— Varför det?
— Det var för mycket liv i tältet.
— Av de sovande?
— Nej.
— Av vilka annars?
— Av fleas, löss och gnat.
Jag måste skratta och sade tröstnade:
— Vid dylikt måste ni allt vänja er här i landet.
— Aldrig! Kunde dessutom inte sova när jag tänkte på er.
— Varför?
— Ni kunde ju ha ridit er väg innan vi ytterligare fått talas vid.
— Jag hade i alla fall sagt adjö.
— Men försent.
— Hur så?
— Jo, för jag har mycket att fråga er om.
— Nå, låt höra!
Jag hade redan föregående afton måst giva honom en hel mängd underrättelser. Men nu tog han upp en anteckningsbok.
— Skall låta föra mig till ruinerna. — Måste där tala arabiska. — Vad heter vän?
— Aschab.
— Fiende?
— Kiman.
— Måste också betala. — Vad heter börs?
— Surrah.
— Sten?
— Hadschar eller chadschr.
Sålunda frågade han mig om en mängd ord som han alla skrev upp på engelska och arabiska. — Därunder blev det liv i lägret och jag måste in i tältet till scheiken, för att äta frukost.
Under detta rådplägades ännu mycket, varpå jag tog avsked, steg till häst och lämnade en plats till vilken jag kanske aldrig skulle återkomma, men väl till nya äventyr såsom indirekt fortsättning på alla de äventyr som blivit en följd av mitt sammanträffande med den nu oskadliggjorde arabiske sjörövaren Abu-Seïf.