TRETTONDE KAPITLET.
Scheikens fest.
Sedan scheiken återkommit dröjde det inte länge förr än man började samlas i hans tält. De kommo i sådan mängd att där blev alldeles fullt. Efter rang ordnade de sig i ringar med scheiken själv, jag och engelsmannen i mitten. Snart blev även måltiden inburen av slavinnorna samt arrangerad och serverad av några beduiner.
Först utbreddes en sufrah — ett slags bordduk av garvat läder, i bårderna prydd med kulörta band, fransar och andra prydnader. I denna duk fanns det också ett antal fickor, som kunna tjäna till förvaringsrum för en del matvaror när denna duk är hopviken.
Kaffe serverades först! Men endast en liten kopp på man. — Därpå kom sallad av ystad mjölk och gurkskivor, ganska mycket pepprat och saltat, men av en vederkvickande smak.
Slutligen framsattes en kruka framför scheiken, denna var fylld med vatten och ur detta stucko upp halsarna av tre buteljer. Två av dessa innehöllo — som jag snart erfor — araki och den tredje någon väldoftande vätska med vilken lägrets herre gång på gång överstänkte oss:
Nu kom en väldig skål av smält smör, som av araberna kallas samm och tjänar till både förrätt och avslutning, men begagnas även då och då med förkärlek som mellanmål. — Härpå framsattes små korgar med dadlar. Bland dessa den kostliga plattryckta el schlebi-sorten — förpackade liksom fikon och plommon — katrinplommon och dyl. — Detta slag förekommer även i den europeiska delikatessmarknaden uti aflånga askar. —
Härpå serverades den sällsynta adschwa, som aldrig förekommer i handeln, ty profeten har sagt om denna: "Den som bryter fastan med att njuta av sex eller sju adschwa, den behöver varken frukta gift eller trolltyg."
Även serverades hilwa, de sötaste, och dschuseirijeh, de grönaste, samt el birni och el seihani — allt olika slag av fina dadlar.
För de mindre förnäma gästerna framsattes balah — på träden torkade dadlar — samt slagen dschebeli och hylajeh. Även funnos där kelladat el scham — s.k. "syriska halsband" — som man doppar i omoget tillstånd uti kokhett vatten så att de skola behålla sin gula färg. Man träder dem sedan upp på snören — varav namnet — och låter dem soltorka.
Efter dessa dadlar inbar man kunafah, d.v.s. sockrade dadlar. Och nu lyfte scheiken båda händerna, brytande tystnaden med orden:
— Bismillah!
Detta var signalen att måltiden skulle börja. Allt det uppräknade var nu inburet, och scheiken utdelade av de olika förråden först åt mig, sedan åt engelsmannen de bitar och frukter som han ansåg vara bäst; ja, han gick till och med så långt i arabisk välvilja, att han stack finesserna egenhändigt i min mun!
Jag skulle naturligtvis helst för detta ändamål ha brukat mina egna fingrar. Men jag fick hålla god min, annars hade det kunnat tagas som en förolämpning.
Sir Lindsay formade emellertid som vanligt sin mun till en parallellogram när den första biten av scheiken stoppades därin. Och han klämde inte heller igen den förr än jag sade:
— åt för sjutton! Annars förolämpar ni scheiken dödligt.
Han klippte till, sväljde biten och sade:
— Brrr! Jag bar kniv och gaffel på mig.
— Men man måste taga seden dit man kommer.
— Förskräckligt!
— Vad säger denne man? frågade scheiken.
— Han är alldeles hänförd av alla dessa läckerheter.
— Gott! Ni äro mina vänner! Jag tycker om er.
Med dessa ord stoppade han handen i den ystade mjölken samt strök sedan en del därav under den stackars engelsmannens stora näsa. Den sålunda lyckliggjorde snörvlade till ett par tag för att skaffa sig luft och mod och försökte sedan att med fingret aflägsna delikatessen, som runnit ned på hakan. Sedan blev det för honom att — för den goda sämjans skull — egenhändigt införa mjölken, sålunda uppsamlad uti munnen.
— Förskräckligt! stönade han. — Kan man verkligen behöva att utsätta sig för detta?
— Absolut!
— Utan att göra motstånd?
— Ja! Men vi kunna hämnas.
— Hur då?
— Gör efter på samma sätt som jag.
Jag letade bland mandlarna och stack litet därav i scheikens mun. Men han hade inte hunnit svälja förr än Lindsay doppade handen i det skirade smöret och smorde in scheikens mun därmed.
Vad jag inte väntade av en muselman inträffade i alla fall: Han slickade i sig detta smör, givet av en otrogen! — Men man kan vara förvissad om, att han samtidigt bestämde sig för en grundlig sköljning och att ytterligare rena sig genom en längre eller kortare fasta.
Medan vi båda sålunda blevo matade av scheiken, utdelade jag rikligt av håvorna åt de andra. Detta upptogs som en stor hedersbevisning och man öppnade sin mun med stor beredvillighet. Snart fanns inte mycket kvar av all denna arabiska härlighet.
Nu klappade scheiken ett tag i händerna och man bar in en sim. Detta är en stor med tecken och inskrifter försedd kittel, som väl mäter sina 2 meter i omkrets. — Denna var fylld med birgani — en blandning av ris och fårkött, simmande i skirt smör. — Efter denna rätt kom warah mascchi, en starkt kryddad ragu av fårskivor, sedan kebab, små, på träpinnar spetsade stekbitar, och därpå kima som är kokt kött, äpplen och kvitten (Pirus Cydonia) samt slutligen raha ett slags efterrätt av sockrat bakverk.
Just då jag trodde att den sålunda grundliga festmåltiden var slut kom dess pièce de résistance — huvudrätten — ett helstekt får! — Men nu orkade jag inte äta mer.
Jag tillkännagav detta och doppade handen i tvättskålen samt torkade av mig på min mantel.
Detta var tecken till att jag inte kunde äta mer. Och bland Orientens folk ingår inte det dumma bruket att man skall truga en gäst. Detta märkte engelsmannen och han sökte efterapa mig, sägande som jag:
— El hamdilla!
Därmed stoppade han händerna i vattnet och — betraktade dem sedan helt förlägen.
Scheiken märkte detta och räckte mot honom sin haïk — mantelsnibb, sägande åt mig:
— Säg din vän att han kan torka sig på denna — Engelsmännen förstå sig nog inte mycket på renlighet, ty de hava ju inte ens en mantelsnibb att torka sig på.
Jag förklarade första delen av vad scheiken sagt och Lindsay mottog erbjudandet som en räddning.
Härpå åt var och en av de andra sin portion araki och därpå serverades åter kaffe — denna gång med rökverk — pipor. Och nu först började scheiken att presentera mig för bordsällskapet, sägande:
— I här samlade män av stammen Haddedihn el Schammar! Denne man är en stor emir och hadschi från det landet Uëlad German; han heter — —
— Hadschi Kara Ben Nemsi, ifyllde jag namnet.
— Ja, hans namn är emir Hadschi Kara Ben Nemsi; han är en stor krigare och sitt folks visaste taleb. — Han har en del av brunnen Zem-Zem med sig och drager ut i alla länder att söka äventyr. — Veten nu vilken han är? — Han är en dschihad — (en som drar ut att strida för sin tro). — Låtom oss nu se om det kan falla honom in att draga ut även mot våra fiender.
Detta ställde mig i en ganska oväntad och egendomlig situation. — Och vad skulle jag väl svara på detta? — Alla syntes verkligen vänta svar, vilket jag gott kunde se på de mot mig riktade blickarna.
Jag fattade också därför i hast mitt beslut. Och detta gav anledning till något som är ett helt kapitel för sig, med början till nya äventyr.