TOLFTE KAPITLET.
Bland arabiska nomader.
Den kuriöse engelsmannen Lindsay hade helt visst studerat ganska mycket. Han hade hört talas om utgrävningarna i Khorsabad, Kusjundschik, Hammum Ali, Nimrud, Keschaf och El Hather och hade därför kommit på den tanken, att även för sin del tillförse sitt hemlands stora museum — British Museum — samt att därigenom kanske bli en berömd man. Men jag sade honom:
— Så lätt går det nog inte. Inte på det sättet.
— Hur så? — — Jag har ju hackan med mig.
— Med den lär ni inte komma långt. Först och främst måste ni dessutom ha tillstånd av regeringen.
— Regeringen?
— Ja, den turkiska.
— Har t.ex. Nineveh tillhört turkarna?
— Visserligen inte, ty på den tiden existerade turkarna strängt taget inte. Men ruinerna befinna sig nu på turkiskt område, ehuru sultanens arm här inte är så mäktig. — De arabiska nomaderna äro här landets egentliga herrar. Och den som vill gräva här måste först sätta sig i vänskaplig förbindelse med dessa, om han annars vill vara säker till egendom och liv. — Därför rådde jag er att medtaga presenter åt deras hövdingar.
— Oho! Sidendräkterna!
— Just dessa som här uppskattas mycket högt och som dessutom äro lätta att transportera.
— Gott! Då skola vi genast söka deras bevågenhet helst så fort som möjligt. Inte sant?
Jag visste att denna hans fixa idé med utgrävningarna inte skulle bli stort annat än en idé. Men jag ville nu inte avstyrka saken utan svarade:
— Som ni vill. Men då återstår frågan: Till vilken av dessa många hövdingar skall man först vända sig?
— Ni få väl ge mig ett råd.
— Den kanske mäktigaste stammen heter: El Schammar. Men denna har sina marker ovan sydliga delen av Sindscharbergen och vid högra stranden av Thathar.
— Hur långt är det härifrån till Sindschar?
— Nästan en hel breddgrad.
— Bra långt! Vad finns det mer för araber här?
— Vi ha stammarna Obeid, Abu-Salman, Abu-Ferhan och andra. — Men det är inte så lätt att bestämma var dessa uppehålla sig emedan de jämt ströva omkring. — När deras hjordar avbetat ett område, så drar man vidare. — Härtill kommer att dessa stammar lova i ständig fiendskap med varandra på grund av betesfrågan, och detta bidrar inte minst till oregelbundenheten i deras tillvaro.
— Härligt liv! — Många äventyr! — Och många ruiner skola vi finna. —
Utmärkt!
— Bäst är att vi draga oss in i öknen samt höra oss för med första beduin vi möta med hänsyn till närmaste stams närvarande uppehållsort.
— Mycket bra! — Bäst att rida genast.
— Men bättre att vi stanna här ännu en dag.
— Här — som inte finns ruiner att gräva i! — Nej. — Det duger inte alls! — Ned med tälten och så i väg!
Jag lät honom få som han ville då jag kom att tänka på att trakten efter händelsen med hästtjuvarna nog inte var så säker. — Vi togo alltså ned tälten, som skulle fraktas av våra båda tjänares hästar. Och snart voro vi inne på vägen till Sabakah-sjön.
Det blev en underbart vacker färd genom den blomsterrika steppen. Över allt möttes vi av blommornas väldoft. Jag kunde till och med inte neka till att här var skönare än på Nordamerikas savanner. Vi hade också valt en mycket fördelaktig väg, ty redan inom en timme kommo tre ryttare sprängande mot oss. De togo sig mycket ståtligt ut med de fladdrande mantlarna och vajande strutsplymerna. De mötte oss med upphävandet av höga rop.
— Gaphalsar! sade Lindsay. — Kanske de ämna taga oss på lansspetsarna?
— Nej! Man hälsar på detta sätt här i landet. Den som då visar sig rädd håller man för en feg stackare.
— Men vi ska visa dem annat, vi.
Han höll ord och klippte inte ögonbrynen när den ene av de tre måttade rakt mot hans bröst med lansen och inte drog undan den förr än spetsen nära nog berörde Lindsay.
— Sallam aaleïkum! Vad söka ni här? sade den ene.
— Vilken stam tillhör du? sade jag.
— Haddedihn, som till tillhör Schammar—folket.
— Vad heter eder scheik?
— Mohammed Emin.
— Är det långt dit där man kan träffa honom?
— Vill du till honom, skola vi visa vägen.
De vände sina hästar, och färden fortsattes under det att vägvisarne sprängde kring oss gång på gång för att visa hur skickliga ryttare de voro.
Deras största skicklighet bestod i att nästan ögonblickligt få hästarna att stanna mitt i ett ilande lopp — vilket emellertid inte gärna kunde vara annat än till skada för djuren. — Till jämförelse må jag säga, att en indian på sin mustang kunde anses vara långt skickligare i ridkonsten. — Men mr Lindsay tycktes belåten.
— Utmärkt! ropade han. — På det där sättet skulle i alla fall jag snart bryta halsen av mig.
— Bättre har jag sett.
— Nej, var då?
— En ritt på liv och död i en amerikansk urskog, över en frusen flod och på oskodd häst eller och vid en stenig brant canjon, som dock är något helt annat i svårighet mot det här.
— Hm! Till Amerika skall jag också: — Bida i urskogen — på floderna — i dessa canjons. — Utmärkt äventyr! — Men vad sade dessa människor?
— De hälsade och frågade vart vi skulle. Nu skola de föra oss till deras scheik. Han heter Mohammed Emin och är Haddedihnernas hövding.
— Tycks vara tappra.
— Dessa stammar ha alla tappert folk till en viss grad. Männen göra inte heller något annat än rida, röka och draga ut på rov, slåss och lata sig, medan deras kvinnor få arbeta.
— Mycket bra! Skulle vilja vara scheik och finna många "flygande tjurar", som jag skulle skicka till — Hm! —
Efter hand blef steppen mera livlig och vi kunde förstå att vi närmade oss haddedihnernas läger. — När vi anlände dit funno vi allt i rörelse.
Det är inte lätt att beskriva när en hel arabstam bryter upp för att söka en ny lägerplats. Jag hade tidigare genomströvat Saharaöknen och en del av Arabien och därvid gjort bekantskap med flera av de västligaste stammarna. — Men här erbjöd sig en helt annan anblick. Samma skilnad som råder mellan oaserna i Sahara och den Heliga Skrifts land "Sinear". Här redo vi på en nära nog obegränsad präri som inte uppvisade minsta likhet med västerns oaser. Den liknade mer en amerikansk savann—stepp, men rikligt beströdd med blommor.
Här tycktes inte den förskräckliga samum ha rasat fram, här syntes inte minsta spår av "vandrande dyner". Här fanns inte några sönderklufna och försmäktande wadis; och man skulle förmoda att ingen fata morgana här hade makt att gäckas med den uttröttade, ensamme vandraren. —
Den stora vidden hade smyckat sig med doftande blomster. Inte heller människorna syntes beklämda af något öknens vemod, som man gärna inte kan undgå väster om Nilen. Det låg över dessa brokiga fält en färgton som inte alls erinrade om den stora öknens glödande därtill ofta blodigt oklara och dödande ljus.
Vi befunno oss nu mitt bland en hjord på tusentals får och kameler. Så långt ögat kunde se — åt alla sidor — gungade ett hav av betande djur. — Vi sågo långa rader oxar och åsnor, som voro lastade med delar av tält, brokiga mattor, väldiga kittlar och andra husgeråd.
På dessa hade man fastsurrat gubbar och kvinnor som inte längre voro i stånd att fritt sitta i en sadel. — Här och där syntes en åsna bärande småbarn, som voro placerade i påsar, så att man endast kunde se barnets huvud. Till motvikt hade man på samma sätt instoppat lam och killingar, som bräkte mycket lustigt.
Sedan kommo stammens flickor, endast klädda i det arabiska, trånga linnet, samt vidare mödrar med barn på axlarna, och gossar, som drevo framför sig större lam. — Vidare dromedarryttare som, sittande på sitt djur, förde sina ädla hästar bredvid sig i tjuder samt slutligen talrika ryttare som, beväpnade med befjädrade lansar, påpassligt drevo in de djur, som inte ville hålla sig i flock med de andra.
En egendomlig anblick var det att se dessa ridkameler, som buro stammens förnämligare kvinnor. — Jag hade ofta i Sahara sett kameler som buro kvinnor i vaggliknande korgar. Men arrangemang sådana som dessa jag nu såg hade jag förut aldrig sett. Två stänger på cirka sex meter voro nämligen lagda framför och bakom kamelens puckel tvärs över ryggen och sammanbundna i ändarna och förenade med varandra med något slags pergament eller flätverk. Dessa ställningar voro prydda med fransar och tofsar av ylle i alla färger samt prälade med musselskal eller pärlsnodder — likaledes sadel och remtyg, samt räckte på detta sätt drygt ett par meter på ömse sidor om kamelen.
Mellan dessa reste sig på kamelen en förhöjning som bestod av trä med tygöverdrag, liknande en skyllerkur, rikt prydd med tofsar och hängprydnader.
Uti denna kur sutto de förnäma damerna. Hela inrättningen hade en ganska ansenlig böjd. Och när man sålunda såg detta mot horisonten, kunde man — på grund av kamelens vaggande gång — taga det hela för en jättefjäril eller för en väldig trollslända som slog upp och igen sina vingar.
Åsynen av oss väckte stort uppseende i varje grupp där vi visade oss, helt visst mest åsynen av sir Lindsay, som genast vid första anblicken togs för att vara en europe — liksom våra båda tjänare. Han blev här i sin grårutiga kostym ännu mer säregen än en arab helt visst kan bli det i sin måleriska dräkt uti någon av Europas städer.
Förarna redo i teten tills vi fingo syn på ett mycket stort tält, framför vilket många lansar stodo nedstuckna i jorden. — Detta var scheikens tält. — Och man var redan i färd mod att uppresa många andra tält runt om detta.
Två araber — som förde oss — stego av och försvunno i scheiktältet. — Snart återkommo de i sällskap med en tredje. Denne var till hållning och utseende en riktig patriark. — Just så måste Abraham ha sett ut när han trädde ut ur sitt hus i Haine Mamre för att hälsa sina gäster.
Det snövita skägget svallade ned över hans bröst, men likväl gjorde han intryck av att vara en mycket kraftfull man, som tycktes kunna utstå många strapatser. — Hans mörka ögon mönstrade oss inte vidare inbjudande och vänligt. Men han höjde handen mot hjärtat och hälsade;
— Salawa!
Detta är en rättrogen muhammedans hälsning när en otrogen kommer till honom. Men varje troende hälsar han med orden Sallam aaleïkum:
— Aaleïkum! svarade jag och steg av hästen.
Han betraktade mig forskande vid detta ord och frågade därpå:
— Är du en musselman eller en giaur?
— Sedan när mottager en ädel stams son sina gäster med en sådan fråga? — Säger inte koranen: "Giv den främmande mat och dryck; låt honom få vila ut hos dig utan att fråga efter hans utgång eller ingång, " — Må Allah förlåta dig, att du mottager dina gäster som en turkisk gendarm eller kavass!
Han lyfte sin hand och svarade:
— Schammarer och haddedihner äro alltid välkomna hos mig, men inte lögnare och förrädare.
Han kastade därvid en betecknande blick på engelsmännen — Lindsay och dennes tjänare.
— Vad menar du med dessa ord? sade jag.
— Dessa män som komma från Aftonlandet för att hetsa paschan på öknens söner. — Varför behöver öarnas konung en konsul i Mossul?
— Dessa tre män höra inte till något konsulat. Vi äro trötta resenärer och begära inte annat av dig än en klunk vatten för oss och en dadel åt våra hästar.
— Om ni inte höra till konsulatet skola ni få vad ni begära. — Träden in och varen välkomna!
Vi bundo våra hästar vid lansarna och gingo in i tältet. Där fingo vi kamelmjölk och tunna, hårda, halvt förbrända rågkakor — tecken till att scheiken ännu inte betraktade oss som sina gäster.
Under den korta måltiden fixerade han oss med mörk blick utan att säga ett ord. — Han hade säkert välgrundad orsak att misstro främlingar, och jag såg på honom att han var nyfiken att få veta något närmare om oss.
Lindsay såg sig om i tältet och frågade mig:
— Han är visst arg den där gubben?
— Det ser så ut.
— Ja, det ser ut som om han ville äta upp oss. — Vad var det han sade?
— Han hälsade oss som otrogna. Vi äro ännu inte hans gäster och måste se upp.
— Men vi ha ju blivit bjudna på både mat och dryck?
— Han har dock inte givit oss brödet med egen hand och inte heller salt. — Han ser, att ni är engelsman och dessa tycker han inte om.
— Hur så?
— Vet inte.
— Fråga honom!
— Detta skulle vara ohövligt. Men vi få nog veta det i alla fall.
Vi voro nu färdiga med det knappa målet och jag reste mig.
— Du har nu givit oss mat och dryck, Mohammed Emin, sade jag, och vi tacka dig och skola berömma din gästfrihet överallt vart vi komma. — Farväl! — Må Allah välsigna dig och de dina!
Detta hastiga uppbrott hade han tydligen inte väntat sig.
— Varför vill ni redan lämna oss? Stanna och vila ut!
— Vi gå hellre då vi se, att din nåds sol inte lyser över oss.
— Men här i mitt tält kunna ni vara säkra.
— Menar du det? Men jag har en annan tanke om säkerheten för oss i en arabs esch schammars svarta tält.
Han gjorde en snabb rörelse mot dolken.
— Vill du förolämpa mig med detta? sade han hotande.
— Nej! Jag bara säger vad jag tänker. I en schammars tält är gästfriheten ingen säkerhet. Hur mycket mindre då i ditt som inte erbjuder någon gästfrihet alls.
— Du vill således att jag skall stöta ned dig? Eller säg mig, när en schammar någonsin bröt mot gästfrihetens lagar ?
— Jo, den är bruten inte blott mot främlingar utan även mot dina anhöriga.
Detta var i sanning en oerhörd beskyllning som jag nu uttalade. Men jag kunde inte inse på vilken grund jag skulle vara hövlig mot en man, som tog emot oss som tiggare. Och jag fortsatte:
— Scheik! Du skall inte stöta ned mig. — Ty för det första har jag sagt sanningen och för det andra skulle min dolk snabbare träffa dig än din dolk mig.
— Bevisa att du talat sanning!
— Jag skall berätta en historia för dig. Det var en stor, mäktig stam som förföll i armod. Denna stam styrdes av en lika mäktig och tapper hövding som han var listig och falsk. Han blev osams med de sina, som en efter annan övergav honom. De vände sig till en understams hövding, och då inbjöd den falske denne man för att tala vid honom. — Men han kom inte! — Då sände scheiken sin egen son, som var en modig man och älskade sanningen. Han sade:
"Följ mig! I min faders tält är du tryggad, detta svär jag vid Allah!
Jag svarar för dig med mitt eget liv."
Då sade underhövdingen:
"Jag skall inte gå till din fader, till och med om han svor tusen eder att skona mig. — Men dig vill jag tro. Och för att visa detta skall jag följa dig utan andra följeslagare.
Han steg till häst och båda redo därifrån.
Då de inträdde i scheikens tält var detta fyllt av krigare. Hövdingen anvisades att taga plats bredvid scheiken. Han blev trakterad som en gästvän, men överfallen sedan han ätit. — Scheikens son som ville rädda gästen blev fasthållen. — Och scheiken dödade med egen hand sin gäst, som man dödar ett får. Sonen rev sina kläder och förebrådde fadern detta illdåd, men måste fly för att inte själf bli dödad.
— Känner du till denna historia Mohammed Emin?
— Nej! Något dylikt kan aldrig ha hänt bland några araber.
— Men så har det i alla fall gått till, och detta i din egen stam. Den dödade hette Nedschris, sonen Ferhan, och scheiken var den berömde Sosuk av schammarstammen.
Den gamle blev förlägen.
— Varifrån har du fått dessa namn? Du är ingen schammar, ingen obelde, ingen abu-salman. — Du talar västerns arabiska, men dina vapen äro icke deras i västern. Av vilken har du hört denna historia?
— En stams skam blir lika lätt ryktbar som ett helt folks ära. Och du vet att jag talar sanning. Du är en haddedihn. Dessa tillhöra schammarfolket, och du har nekat oss gästfrihet. — Nu skola vi för den skull draga vidare.
— Du är en hadschi och befinner dig i sällskap med otrogne.
— Varav kan du se att jag är en hadschi?
— På din hamail — (den guldbroderade koranen som en hadschi bär, i fodral, kring halsen) — Du skall därför bli frigiven. — Men dessa otrogna skola först betala lösen för sina huvuden innan de få draga vidare.
— De skola inte betala, ty de stå under mitt beskydd.
— De behöva inte ditt beskydd. De hava sitt lands konsul, den Allah må förgöra.
— Är denne din fiende?
— Ja! Han har intalat guvernören i Mossul att taga min son tillfånga. Han har upphetsat obelderna och andra stammar mot mig för att röva våra hjordar och för att tillintetgöra hela vår stam.
— Då skall du kalla de andra schammarstammarna till hjälp.
— De kunna inte nå oss, ty guvernören har samlat en krigsstyrka för att överfalla deras områden vid Sindschar med krig. Jag Är hänvisad till att hjälpa mig själv; måtte Allah beskydda mig!
— Mohammed Emin! Jag har hört att obeïderna, abuhamenederna och dschowarierna äro rövare. Jag tycker inte om dem. Jag är en schammarernas vän. Schammarerna anses vara de tappraste och ädlaste araberna, och jag önskar att du måtte besegra alla dina fiender.
Jag avsåg inte att säga en artighet med dessa mina ord, utan de voro sagda av övertygelse. Detta märktes kanske även av mitt tonfall, ty jag såg att han nu betraktade mig vänligare,
— Är du verkligen en schammarernas vän? sade han.
— Ja! Och jag beklagar denna tvedräkt, som gör att er makt sålunda blivit bruten.
— Bruten? — Allah är stor, och ännu äro schammarerna tappra nog att kämpa mot sina fiender. — Vilken har berättat om dem för dig?
— Jag har redan för länge sedan läst om er och hört talas om er. Men senast hörde jag talas om er av ateïbehernas söner.
— Huru? Har du varit hos atïbeherna?
— Ja.
— Dessa äro talrika och mäktiga, men det vilar en förbannelse över dem.
— Du menar över scheiken Malek, som blev utstött?
Han reste sig.
— Maschallah! Känner du Malek, min vän och bror?
— Jag känner honom och hans folk.
— Var träffades ni?
— I närheten av Dschidda och jag var med honom tvärs genom Belad Arab till En Nahman från Maskat.
— Då känner du dem alla?
— Ja, alla.
— Även — förlåt att jag talar om en kvinna, men hon är som en man — även Amscha, Maleks dotter?
— Jag känner henne. Hon hade varit Abu-Seïfs hustru, men sedan har hon tagit hämnd på honom.
— Vad säger du? Har hon hämnats?
— Ja. — Abu-Seïf är nu död. — Hadschi Halef Omar, min tjänare, dödade honom, och därför har han fått Hanneh, Amschas dotter, till hustru.
— Din tjänare? — Då är du ingen vanlig krigare?
— Jag är son av Uëlad German och genomreser främmande länder för att söka äventyr.
— Ah! Nu vet jag! Du gör på samma sätt som Harun al Baschid gjorde. Du är en scheik, en emir, som drar ut på äventyr. — Och din tjänare har dödat den mäktige Abu-Seïf, "Svärdens fader", varför du som denne tjänares herre måste vara ännu mäktigare. Men var finns nu denne tappre Halef Omar?
Jag hade ingen anledning att dölja detta utan svarade:
— Du skall helt visst snart få se honom. Han har blivit sänd från scheiken Malek för att fråga schammarerna om dessa ville taga dem i beskydd.
— De äro välkomna, mycket välkomna! Men berätta mig mer om dem!
Han satte sig igen. Jag följde exemplet samt omtalade för honom mitt sammanträffande med ateïbeherna så utförligt som det lämpade sig. När jag slutat räckte han mig handen.
— Förlåt, emir! Jag visste inte detta. Du och dina följeslagare äro nu mina vänner. Ni äro mina gäster. Jag vill genast säga till om ett gästabud.
Nu hade han räckt mig handen och nu först kunde vi vara säkra hos honom. — Jag förde min hand under manteln och framtog flaskan med det heliga vattnet från Mekka.
— Du tänker kanske säga till om måltiden hos bent-amm?
Bent-amm betyder egentligen kusin och är den enda formen under vilken man kan tala med en arab om hans hustru.
— Du har rätt.
— Hälsa då din hustru från mig och invig henne med några droppar ur denna flaska — med vatten från brunnen Zem-Zem. — Allah vare med dig!
— Sihdi! Du är en tapper man och en stor helig man. Kom och tala vid henne själv! Schammarernas kvinnor äro inte rädda för att visa sig för män.
Jag visste redan att dessa kvinnor inte voro några väninnor till slöjor. Jag hade redan sett flere av dem med obetäckt ansikte.
I närheten av scheikens tält fanns ett annat i vilket vi trädde in. Där funnos tre arabiskor och två negresser, dessa senare slavinnor. Och dessa malde mellan ett par stenar mjöl till måltiden. Den som syntes förnämligast bland kvinnorna ledde arbetet. Denna var tydligen husmodern.
I ett hörn av tältet syntes flera säckar som innehöllo ris, dadlar, kaffe, korn och bönor. Över dessa var en kostbar matta utbredd. Denna bildade husmoderns hedersplats.
Hennes anletsdrag voro regelbundna. Hennes ögon mörka och glänsande. Läpparna voro mörkröda och ögonbrynen svarta samt bemålade så att de gingo samman över näsroten. — Panna och kinder voro besatta med skönhetsmouscher, och på de bara armarna och fötterna syntes en mörkröd tatuering.
Från örsnibbarna hängde en gyllene ring ända ned till axeln. Även näsan var försedd med en stor guldring, som blixtrade av många ädla stenar. — Denna var nog ganska i vägen för henne när hon skulle äta! Kring halsen hade hon hela rader av perlor, koraller, "assyriska cylindrar" och brokiga stenar. Silverringar prydde hennes fot— och handleder samt armarna.
De andra kvinnorna voro inte på långt när så beprydda.
— Sallam! hälsade scheiken. Här medför jag en hjälte av german—stammen, vilken är en mycket helig man, som vill benåda er med vatten från den heliga brunnen Zem-Zem.
Genast kastade sig alla dessa kvinnor till marken. Även den förnämsta gled ned på sina knän. Jag droppade litet av vattnet i handen och spred ut det över kvinnorna.
— Mottagen detta, öknens blommor! Alla folks Gud må bibehålla er älskliga och glada, att eder doft må vederkvicka er herres hjärta!
När de märkte att jag åter stoppade på mig den heliga flaskan reste de sig och tackade. Detta skedde helt enkelt som hos oss med en handtryckning. — Därpå sade scheiken:
— Skynda er nu att bereda en måltid som är värdig denne man. Jag skall fylla mitt tält med gäster, och alla skola fröjda sig över den heder, som denna dag blivit oss vederfaren.
Vi vände nu till scheikens tält. När jag inträdde vände han om för att ge befallningar åt en beduin.
— Var har ni varit? frågade Lindsay.
— I kvinnornas tält,
— Aldrig möjligt!
— Men sant i alla fall.
— Visa dessa kvinnor sig verkligen?
— Varför skulle de inte göra det?
— Märkvärdigt! — Då vill även jag se dem.
— Blir kanske svårare. — Man tar mig för en helig man emedan jag har med mig vatten från Zem-Zem, av vilket blott en droppe kan göra underverk, som de tro.
— Fördömt, att inte också jag har Zem-Zem!
— Skulle inte hjälpa, då ni inte kan arabiska.
— Finns det ruiner här?
— Nej! Men jag tror, att det finns inte så långt härifrån.
— Då vill jag också fråga om man kan utgräva "flygande tjurar" här. —
Det var också en förskräcklig mat vi fingo här. —
— Blir bättre. Vi få snart en arabisk festmåltid.
— Ser inte så ut att döma av scheiken.
— Hans mening om oss har betydligt ändrats. Jag känner några av hans vänner, och detta har nu skaffat oss gästfrihet här. Men låt tjänarna hålla sig undan. Araberna kunna känna sig förnärmade av att de skola uppehålla sig i samma rum som de förnämare.