ETT HALACHA-SPÖRSMÅL
… Omtaladt i Baba-Mezia, eller "Den Mellersta Ingången" till den
Heliga Shas… Herren älskar högre de ingångsdörrar, som äro märkta med
Halacha, än han älskar synagogor och skolor.
* * * * *
På den tiden pågick det en tvist mellan Mishna lärarena och Rabbi Eliezer angående en viss bakugns lagenliga renhet, om hvilken det står skrifvet i Baba-Mezia i den babyloniska Talmud. Ty medan alla de andra ansågo att ugnen enligt Halacha borde förklaras oren, påstod Rabbi Eliezer att den var ren; och han kullkastade alla deras argument och bemötte alla deras invändningar, ehuru de icke ville erkänna sig öfverbevisade. Slutligen uppmanade Rabbi Eliezer ett johannisskidträd att bära vittnesbörd om hans tolkning af lagen. Och trädet lösgjorde sig från marken, höjde sig i luften med mulldrypande rötter och rörde sig fyra hundra yards framåt, samt planterade sig därpå, skälfvande, åter ned i jorden.
Men Mishna lärarena, som voro vana vid underbara ting, blefvo föga imponerade, och de sade endast: "Vi kunna väl icke fästa afseende vid ett johannisskidträds vittnesbörd. Skulle ett johannisskidträd undervisa oss om Halacha? Skulle ett johannisskidträd lära oss lagen?"
Då vände sig Rabbi Eliezer till bäcken, som därutanför oupphörligt frammumlade samma sång, "Bär vittnesbörd för mig, o du rinnande vatten". Och strömmen ändrade sitt lopp; dess vatten drog sig tillbaka och flöt ånyo in i urkällan och lämnade de nakna kiselstenarna i flodbrädden att torka i solskenet.
Men de vise männen vidhöllo fortfarande sin åsikt, sägande: "Skulle en bäck pladdra för oss om lagen? Skulle vi hällre lyssna till ett rinnande vattens röst, än till Den Helige — välsignad vare han — och Hans tjänare, Moses?"
Då blickade Rabbi Eliezer upp mot murarna, som buro heliga inskrifter, och utropade: "Så vittnen då äfven ni, I heliga murar, att jag dömt riktigt." Och murarna darrade, böjde sig inåt och buktade sig som spända segel, då vinden kastar om, samt hängde hotande öfver Rabbinernas hufvuden. De skulle äfven nedstörtat, om icke Rabbi Josua kväst dem, sägande: "Hvad angår det er, om Rabbinerna träta om Halacha? Viljen I krossa oss? Hållen er i styr!" Då lydde murarna Rabbi Josua och störtade ej ned, men de återtogo icke häller sin ursprungliga plats, ty de lydde äfven Rabbi Eliezer, — hvarför de ännu i denna dag stå fallfärdiga.
Då Rabbi Eliezer sålunda insåg att deras hjärtan voro hårdare mot honom, än själfva husets stenar, utropade han: "Må Bath Kol döma mellan oss." Hvarpå byggnaden skakade ända till grundmurarna, och en Röst från himlen svarade, sägande: "Huru vågen I uppresa eder mot Rabbi Eliezer, ty Halacha samstämmer i alla afseenden med hans utslag."
Men Rabbi Josua reste sig oförskräckt midt ibland dem, och sade: "Enligt lag behöfva vi icke rätta oss ens efter en Röst från himlen. Ty Du, O Gud, har längesen skrifvit i den lag Du gaf på Sinai bärg, att 'Du skall rätta dig efter flertalet'." Och de ville ej lyssna till Rabbi Eliezer, utan bannlyste honom och läto med eld förstöra alla hans lagtolkningar.
(Nu påstå några, att Rabbi Nathan haft en uppenbarelse af Profeten Elia, som intygat, att Gud själf låtit bedraga sig i denna angelägenhet, och erkänt att han misstagit sig, sägande: "Mina barn ha öfvervunnit mig! Mina barn ha besegrat mig!" Men då vi äfven veta, att tredjedelen af allt korn, af alla oliver och af allt hvete i världen blef angripen af röta till straff för Rabbi Eliezers bannlysning, så kunna vi väl förstå att han icke hade misstagit sig.)
Medan Rabbi Eliezer ännu var under förbannelsens ok, sjuknade han häftigt, utan att Rabbinerna visste något därom. Men så stor var hans lärdom, att Rabbi Akiba och alla hans lärjungar kommo till honom för att erhålla undervisning… Då reste sig Rabbi Eliezer på armbågen och frågade dem: "Hvarför kommen I hit?"
"Vi komma för att lära oss Halacha", svarade Akiba.
"Men hvarför han I ej kommit förr?"
Och de svarade: "Emedan vi ej hade tid därtill."
Men Rabbi Eliezer, som förtörnades öfver svaret, sade till dem: "I sanning, det skulle förvåna mig storligen, om det medgåfves er att dö en naturlig död. Och hvad dig angår, Akiba, så kommer din död att bli svårare än alla de andras. Det är väl för dig att jag icke förbannar dig, som fördristar dig att säga, att du icke haft tid att lära dig lagen."
Och Rabbi Eliezer, som gjorde sig beredd att dö, korsade armarna öfver bröstet och fortsatte: "Ve, ve öfver mig, ve öfver dessa mina armar, som likna två hoprullade lagmanuskript, hvilkas innehåll är fördoldt för alla. Om ni sökt upp mig tidigare, så skulle ni fått lära er många underbara ting, men nu måste mitt vetande förgås med mig. Mycket har jag lärt och mycket har jag undervisat, likväl utan att minska mitt Rabbinvetande ens så mycket, som oceanens vatten förminskas genom att en hund släcker sin törst därur."
Och han fortfor att tala med dem: "Och utöfver allt detta har jag uttolkat tusen Halachoth, som handla om odlandet af egyptiska gurkor. Och ingen, med undantag af Rabbi Akiba ben Joseph, har någonsin det ringaste frågat efter dem… Vi vandrade en gång tillsammans på en väg, som gick mellan tvänne fält, då han bad mig undervisa sig om odlandet af egyptiska gurkor. Då uttalade jag ett enda ord, och se, fälten blefvo genast öfversållade af egyptiska gurkor. Han frågade mig på hvilket sätt man skulle skörda dem. Jag uttalade ett enda ord, och se! alla gurkorna samlades ihop på ett ställe framför mig."
Och medan Rabbi Eliezer allt ännu talade sålunda, vandrade hans själ hädan; och Rabbi Akiba och alla hans lärjungar sörjde bittert bade för Rabbi Eliezers och för deras egen skull, då de nu insågo att de värkligen kommit för sent för att lära lagen.
Men Rabbi Eliezers förutsägelse gick i uppfyllelse… Ty efter det Rabbi Akiba blifvit en helig och häpnadsväckande lärd man, hände det sig att romarne förbjödo honom att undervisa om Israels lag. Men Rabbi Akiba framhärdade uti att offentligen undervisa folket, i det han sade: "Om Den Enda Heliga — välsignad vare Han, — tillåter oss lida så mycket, medan vi lära lagen, huru mycket skulle vi då ej lida, om vi försummade densamma."
Då ledde de honom bort för att afrättas, och läto honom genomgå cn obeskrifligt smärtsam tortyr. Men detta inträffade just vid den timme, då denna bön bör uttalas: "Hör, o Israel, Herren vär Gud är En."
Medan de söndersargade hans kött med kammar af järn, uttalade Rabbi Akiba dessa heliga ord, och uppgaf därefter andan. Och från himlen trängde en mäktig Röst, som ropade: "Välsignad vare du, o Rabbi Akiba, ty din själ och ordet lämnade samtidigt din kropp."