ESTHERS VAL
En historia om Rabbi Simeon ben Jochai, upptecknad i den heliga Midrasch Shir-Hasirim i den heliga Midraschim .. Hör, O Israel, Herren vår Gud är En!…
* * * * *
På den tiden lefde i den mäktiga staden Sidon en gudfruktig israelit, som besatt stora ägodelar och var högt aktad af alla som kände honom, ja äfven af hedningarna. I hela Sidon fanns det ingen man, som skulle ägt en vackrare hustru än han; ty hennes skönhet var jämförlig med Sarahs, hvilken sades ha omstrålat hela Egypti land.
Men den rike mannen var likväl ej lycklig. Ett nyssfödt barns skrik hade ännu aldrig ljudit i hans hem, ett barns stämma hade aldrig öfvergjutit hans hjärta med solsken. Och han hörde stundom förebrående röster hviska. "Lära icke Rabbinerna, att om en man varit gift i tio år, utan att ha erhållit någon afkomma, så må han skiljas från sin hustru och tilldela henne den giftorätt, som lagen föreskrifver; ty han har då icke befunnits värd att genom henne fortplanta sin ätt?"… Men det fanns andra röster, som förtalade hans hustru, antydande att hennes skönhet gjort henne högfärdig och att ofruktsamheten endast var ett straff för hennes fåfänga.
Slutligen en morgon fick den store Rabbinen Simeon ben Jochai mottaga besök af den rikaste mannen i Sidon och dennes hustru, hvilka hälsade den helige mannen med orden, Salem aleikum! Rabbinen såg icke på kvinnans ansikte, ty det är förbjudet för heliga män att betrakta ens en kvinnas häl; men likväl kände han hennes ljuflighet genomtränga huset, lik rökelsedoften af de blommor, som skapats af Bönens Ängel. Och Rabbinen märkte att hon grät.
Då framträdde mannen och sade: "Lyssna! det är nu mer än tio år son dess jag gifte mig med Esther. Jag var då tjugu år gammal och önskade åtlyda det bud, som säger att eho förblir ogift efter sitt tjugonde år, han syndar dagligen och stundligen mot Gud. Du vet, o Rabbi, att Esther var den däjligaste af alla jungfrur i Sidon, och mig har hon alltid varit en så kärleksfull och älsklig hustru, att jag intet fel funnit hos henne, och icke häller finnes där någon skuld i hennes hjärta.
"Sedan den tiden har jag blifvit rik; innevånarna i Tyrus känna mig, och köpmännen i Karthago svära vid mitt namn. Jag äger många skepp, hvilka frakta mitt elfenben och guld från Ophir och mina dyrbara juveler från östern; jag äger onyxvaser och skickligt bearbetade smaragder, och vagnar och hästar i sådan mängd, att jag icke öfverttäffas af någon furste. Och för allt detta har jag att tacka Den Allrahögstes nåd, — välsignad vare Han, — och därjämte Esther, min hustru, som är en klok och duglig kvinna och en ypperlig rådgifverska.
"Och likväl, O Rabbi, huru gärna skulle jag ej gifva bort alla mina rikedomar for att erhålla en son, för att bli känd som familjefader i Israel. Den Allrahögste, — välsignad vare Han, — har icke tillstadt mig detta; hvarför jag trott att jag måhända befunnits ovärdig att erhålla barn genom en så skön och god kvinna. Jag ber dig därför ge mig ett lagligen utfärdadt intyg, ty jag har beslutit skilja mig från Esther och tilldela henne en riklig giftorätt, på det vi i allt lolkets åsyn må blifva befriade från den förbannelse, som hvilar öfver oss."
* * * * *
Och Rabbi Simeon ben Jochai strök betänksamt sitt silfverskimrande skägg. En tystnad föll öfver dem alla, som när Guds härlighet sänkt sig öfver templet. Svagt och atlägset nådde bruset af Sidons samfärdsel deras öron… Därpå talade Rabbinen, och Esther, som betraktade honom, tyckte sig märka att hans ögon logo, oaktadt man aldrig sett denna helige mans läppar le. Det är likväl möjligt att hans ögon logo, då han blickade in i deras hjärtan. "Min son, det vore en skam för hela Israel att plötsligt och utan tillkännagifvande handla så som du föreslår; ty folk kunde tro att Esther icke varit dig en god hustru, eller att du varit en alltför fordrande man. Det är icke lofvärdt att ge anledning till förtal. Gå därför till ditt hem och red till ett präktigt gästabud och inbjud alla dina släktingar och vänner och alla de, som voro närvarande vid ditt bröllop, och tala till dem som en ärlig man talar till ärliga män och låt dem förstå orsaken till din handling, och äfven att Esther är utan fel. Kom så i morgon till mig, och jag skall hafva intyget redo."
* * * * *
Så tillreddes då ett präktigt gästabud, och många inbjudna infunno sig; bland dem alla, som närvarit vid Esthers bröllop, naturligtvis med undantag af dem, som Asrael ledt bort vid sin hand. Goda viner flödade, kostliga rätter ångade på fat af guld, och onyxbägare voro ställda framför hvarje gäst. Och mannen talade ömt till sin hustru i allas närvaro, sägande: "Esther, i många år ha vi lefvat tillsammans i kärlek; och om vi nu äro tvungna att skiljas åt, så vet du att det icke beror på att jag skulle upphört att älska dig, utan på att det icke behagat Den Heligaste att välsigna oss med barn. Och till ett tecken på huru högt jag älskar dig och hur jag önskar dig allt godt ber jag dig medtaga från mitt hus allt det du har lust till, det må sedan vara guld eller juveler af omätligt värde."
* * * * *
Och vinet bjöds kring, och natten förrann under glädje och sång, till dess gästernas hufvuden blefvo sällsamt tunga och det surrade i deras öron som af oräkneliga bin och deras skägg upphörde att vagga i skratt, och en djup sömn föll öfver dem alla.
Då kallade Esther sina tjänarinnor och sade till dem: "Sen huru tungt min herre och make sofver. Jag går nu till min faders hus; bären äfven honom dit, medan han sofver."
* * * * *
Och då mannen om morgonen vaknade, fann han sig vara i ett främmande rum i ett främmande hus. Men förnimmelsen af en kvinnas närvaro, och de elfenbenshvita fingrar som smekte hans skägg och de mjuka knän som stödde hans hufvud och de strålande svarta ögon som blickade in i hans egna, sömndruckna ögon, allt detta var honom välbekant, ty han kände att hans hufvud hvilade i Esthers knä. Och ännu förvirrad af nattens sorgfyllda drömmar utropade han: "Kvinna, hvad har du gjort?"
Ljufvare än dufvornas kutter i fikonträden svarade honom Esthers röst: "Bjöd du mig ej, min make, att utvälja och medtaga från ditt hus det jag hälst önskade? Och jag har valt dig, och låtit bära dig hit, till min faders hus,… dig, som jag älskar öfver allt annat i världen. Vill du allt fortfarande drifva mig bort från dig?" Och för tårar af kärlek kunde han icke urskilja hennes ansikte, men han hörde allt fortfarande hennes röst, som uttalade Ruths gyllene ord, hvilka äro så gamla och likväl så unga för alla älskande hjärtan. "Dit du går, dit vill jag ock gå, där du blifver, där blifver jag ock. Och endast Dödens Ängel må skilja oss åt, ty du är allt i allo för mig."…
Och i det guldgula solskenet, som strömmade in genom dörröppningen, framträdde plötsligt, lik en staty af babyloniskt silfver, Rabbi Simeon ben Jochais kraftiga, grå gestalt, med till välsignelse upplyfta händer.
"Schmah Israel — Herren vår Gud, som är En, skänker eder sin evärdeliga välsignelse. Må edra hjärtan sammansmälta i kärlek, liksom guld smältes samman genom guldsmedens skicklighet. Må Herren, som förenat de ensamma i äktenskap, och bundit dem vid hvarandra, vaka öfver er. Herre, gör denna dygdädla kvinna lik Rakel och Lea, som byggde upp Israels ätt. Och I skolen se edra barn och barnabarn uti Herrens hus."
Därefter välsignade Herren dem; och Esther blef som en fruktbar vinranka, och de fingo se sina barnabarn i Israel. Ty det är skrifvet: "Han skall höra den hjälplösas bön."